I mål T‑15/13,
Group Nivelles , Gingelom (Belgien), företrätt av advokaten H. Jonkhout,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) , företrädd av S. Bonne och A. Folliard‑Monguiral, båda i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Easy Sanitairy Solutions BV , Losser (Nederländerna), företrätt av advokaten F. Eijsvogels,
angående en talan mot det beslut som meddelades av harmoniseringsbyråns tredje överklagandenämnd den 4 oktober 2012 (ärende R 2004/2010-3) om ett ogiltighetsförfarande mellan I-drain BVBA och Easy Sanitairy Solutions BV,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden D. Gratsias (referent) samt domarna M. Kancheva och C. Wetter,
justitiesekreterare: handläggaren J. Weychert,
med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 januari 2013,
med beaktande av harmoniseringsbyråns svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 16 juli 2013,
med beaktande av intervenientens svarsinlaga (med yrkande om att överklagandenämndens beslut ska ogiltigförklaras i ett avseende som inte angetts i ansökan) som inkom till tribunalens kansli den 15 juli 2013,
med beaktande av den replik som inkom till tribunalens kansli den 30 september 2013,
med beaktande av intervenientens begäran som inkom till tribunalens kansli den 14 november 2013 om att den handling som sökanden ingav den 30 september 2013 inte ska ingå i processmaterialet, och med beaktande av sökandens och harmoniseringsbyråns yttranden med avseende på den begäran, vilka inkom till tribunalens kansli den 16 december respektive den 17 december 2013, och med beaktande av beslutet av den 11 november 2014 att avslå denna begäran,
med beaktande av tribunalens fråga till parterna,
med beaktande av tribunalens editionsföreläggande till sökanden och intervenienten den 17 november 2014,
efter förhandlingen den 11 december 2014,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
1. Intervenienten, Easy Sanitairy Solutions BV, ingav den 28 september 2003 en ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1). Registreringsansökan avsåg följande formgivning:
>image>4
2. Den omstridda formgivningen registrerades som gemenskapsformgivning under nummer 000107834-0025 och offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 19/2004 den 9 mars 2004. Av registreringen följer att formgivningen avser ett ”duschavlopp ( shower drain )”.
3. Den 31 mars 2009 förnyades registreringen av den omstridda formgivningen. Den förnyade registreringen offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 61/2009 av den 2 april 2009.
4. Den 3 september 2009 ingav I-drain BVBA en ansökan om ogiltighetsförklaring av den omstridda formgivningen i enlighet med artikel 52 i förordning nr 6/2002. Till stöd för sin ansökan åberopade nämnda bolag den ogiltighetsgrund som återfinns i artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002. Såsom följer av artikel 4.1 i förordning nr 6/2002 uppställs bland annat ett krav på att formgivningen ska vara ny (i den mening som avses i artikel 5 i nämnda förordning) och ett krav på att den ska ha särprägel (i den mening som avses i artikel 6 i samma förordning) vid den tidpunkt då formgivningen gjordes tillgänglig för allmänheten, vilket fastställs enligt artikel 7 i samma förordning.
5. I-drain har till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring bland annat ingett utdrag ur två produktkataloger från företaget Blücher (nedan kallade Blücher-katalogerna). Blücher-katalogerna innehöll bland annat följande bild:
>image>5
6. Den 30 augusti 2010 övertog sökanden, Group Nivelles, I-drains rättigheter och skyldigheter efter en fusion genom absorption. I-drain upphörde därigenom att existera såsom juridisk person.
7. Genom beslut av den 23 september 2010 förklarade annulleringsenheten vid harmoniseringsbyrån att den omstridda formgivningen var ogiltig. Med andra ord bifölls den ansökan om ogiltighetsförklaring som I-drain hade ingett.
8. Annulleringsenheten angav att det tydligt framgick av I-drains argument att dess ansökan om ogiltighetsförklaring grundades på påståendet att kraven på att den omstridda gemenskapsformgivningen ska vara ny och ha särprägel inte var uppfyllda (punkt 3 i annulleringsenhetens beslut). Enligt annulleringsenheten avsåg formgivningen en platta, en vattenlåsinsats och ett duschavlopp, i snäv bemärkelse, och den enda synliga delen av formgivningen var ovansidan av nämnda platta (punkt 15 i annulleringsenhetens beslut). Enligt annulleringsenheten var plattan identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan och den omstridda formgivningen kunde därför inte betraktas som ny i förhållande till den formgivning som återfinns i denna handling (punkt 19 i annulleringsenhetens beslut). Dessutom godtog inte annulleringsenheten intervenientens argument att den platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan används i en annan miljö än den miljö som den produkt som den omstridda formgivningen avser var avsedd att användas i. Enligt annulleringsenheten ”utgör inte användningen av den produkt som formgivningen är införlivad i en del av dess utseende och följaktligen har skillnaden inte någon inverkan på jämförelsen av de båda motstående formgivningarna” (punkt 20 i annulleringsenhetens beslut).
9. Den 15 oktober 2010 överklagade intervenienten annulleringsenhetens beslut med stöd av artiklarna 55–60 i förordning nr 6/2002.
10. Tredje överklagandenämnden upphävde annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010 genom beslut av den 4 oktober 2012 (nedan kallat det angripna beslutet). Överklagandenämnden fann, till skillnad från annulleringsenheten, att den omstridda gemenskapsformgivningen skulle betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002. Enligt överklagandenämnden var nämnda gemenskapsformgivning inte identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan, utan det förelåg skillnader dem emellan som vare sig var ”minimala” eller ”svåra att bedöma på ett objektivt sätt”. Skillnaderna kunde således inte anses vara obetydliga (punkterna 31–33 i det angripna beslutet). Överklagandenämnden återförvisade ärendet till annulleringsenheten ”för vidare handläggning av ansökan om ogiltighetsförklaring med stöd av artikel 25.1 b jämförd med [artikel 4.1 och artikel 6]” i förordning nr 6/2002 (punkt 2 i själva avgörandet i det angripna beslutet).
Parternas yrkanden
11. Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– fastställa, i förekommande fall efter en ändring av skälen, annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010,
12. Harmoniseringsbyrån har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
13. Intervenienten har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan,
– ogiltigförklara det angripna beslutet på en annan grund än på de grunder som sökanden har åberopat,
– förplikta sökanden och harmoniseringsbyrån att ersätta rättegångskostnaderna.
14. I den inlaga som föreskrivs i artikel 135.3 i rättegångsreglerna och som sökanden ingav till tribunalens kansli den 30 september 2013, vidhöll sökanden sina ursprungliga yrkanden och preciserade att sökanden därutöver yrkade att intervenientens ”anslutningsöverklagande” skulle ogillas och att ”harmoniseringsbyrån [eller] intervenienten” skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Huruvida sökandens andra yrkande kan upptas till sakprövning
15. Harmoniseringsbyrån har gjort gällande att sökandens andra yrkande inte kan tas upp till sakprövning. Enligt harmoniseringsbyrån har sökanden i huvudsak yrkat att tribunalen ska fastställa annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010. Harmoniseringsbyrån menar att det dock följer av rättspraxis (dom av den 27 september 2011, El Jirari Bouzekri/harmoniseringsbyrån – Nike International (NC NICKOL), T‑207/09, EU:T:2011:537, punkterna 15–17, och dom av den 29 februari 2012, Certmedica International och Lehning entreprise/harmoniseringsbyrån – Lehning entreprise och Certmedica International (L112), T‑77/10 och T‑78/10, EU:T:2012:95, punkt 32) att tribunalen inte är behörig att meddela domar som fastställer eller bekräftar avgöranden.
16. Intervenienten har inte uttryckligen gjort gällande att sökandens andra yrkande ska avvisas. Det har dock gjorts gällande att tribunalen inte har rätt att fastställa annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010 och att målet – för det fall att tribunalen genom dom ogiltigförklarar det angripna beslutet – ska återförvisas till överklagandenämnden som ska meddela sitt avgörande med beaktande av nämnda dom.
17. Dessa argument kan inte vinna framgång.
18. Tribunalen framhåller inledningsvis att den rättspraxis som harmoniseringsbyrån har åberopat saknar relevans. I de båda domar som harmoniseringsbyrån har hänvisat till var det fråga om yrkanden om att tribunalen skulle fastställa överklagandenämndens (och inte någon lägre instans vid harmoniseringsbyrån) beslut avseende en fråga som i det beslutet hade avgjorts till fördel för den part som hade väckt talan vid tribunalen. Tribunalen slog fast att det följer av artikel 65.2 och 65.3 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1) (vars innehåll är identiskt med innehållet i artikel 61.2 och 61.3 i förordning nr 6/2002) att ett sådant yrkande inte kan tas upp till prövning som innebär att sökanden endast söker en bekräftelse av den grund eller de argument som den angav i samband med överklagandet till överklagandenämnden och som överklagandenämnden redan godtagit (dom NC NICKOL, punkt 15 ovan, EU:T:2011:537, punkt 17, och dom L112, punkt 15 ovan, EU:T:2012:95, punkt 32).
19. I artikel 61 i förordning nr 6/2002 föreskrivs i punkt 1 att överklagandenämndens beslut får överklagas hos tribunalen; i punkt 2 att talan får grundas på bristande behörighet eller på åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, av fördraget, av förordning nr 6/2002 eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning, eller på maktmissbruk; i punkt 3 att tribunalen ska vara behörig att ogiltigförklara eller ändra det angripna beslutet; och slutligen i punkt 4 att talan ska vara tillåten för var och en som varit part i förfarandet vid överklagandenämnden, om nämndens beslut gått denne emot. Av sistnämnda punkt 4 följer e contrario att en part i förfarandet vid överklagandenämnden inte har rätt att väcka talan vid tribunalen mot det beslut som överklagandenämnden har meddelat om den parten ska anses ha vunnit framgång till fullo med sitt överklagande.
20. I förevarande fall syftar sökandens andra yrkande dock inte till att det angripna beslutet, helt eller delvis, ska fastställas – ett beslut som för övrigt har gått sökanden emot. Nämnda yrkande syftar i stället till att tribunalen själv ska fatta det beslut som överklagandenämnden borde eller kunde ha fattat, och således till att tribunalen ska ogilla den talan som är föremål för prövning och följaktligen fastställa annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010. Syftet är med andra ord att tribunalen ska utöva sin behörighet att ändra överklagandenämndens beslut med stöd av artikel 61.3 i förordning nr 6/2002. Ett sådant yrkande kan upptas till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2010, Beifa Group/harmoniseringsbyrån – Schwan-Stabilo Schwanhäußer (Skrivdon), T‑148/08, REU, EU:T:2010:190, punkterna 40–44).
Huruvida en sida i bilaga A.9 till ansökan ska beaktas
21. Harmoniseringsbyrån och intervenienten har gjort gällande att det på sidan 76 i bilaga A.9 till sökandens ansökan återfinns en handling som inte hade ingetts vid harmoniseringsbyrån. De har därför yrkat att tribunalen inte ska beakta den handlingen.
22. Tribunalen påpekar att det följer av handlingarna vid harmoniseringsbyrån, vilka översänts till tribunalen i enlighet med artikel 133.3 i tribunalens rättegångsregler, att den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan inte fanns med bland de handlingar som parterna åberopat vid harmoniseringsbyrån. På sidan 75 i nämnda bilaga återfinns visserligen en kopia av det e-postmeddelande av den 5 oktober 2009, som skickades av M.F. på företaget Blücher till R.G. på företaget I-drain och som återfanns i bilaga 4 till det yttrande som sökanden ingav den 2 april 2010 till annulleringsenheten. Den handling som återfinns på sidan 76 i nämnda bilaga fanns emellertid varken i bilagorna till det yttrandet eller i någon av de olika handlingar som parterna ingav under förfarandet vid harmoniseringsbyrån. Dessutom bekräftade sökandens ombud under förhandlingen, som svar på en fråga från tribunalen, att den handling som återfinns på sidan 76 i den aktuella bilagan inte hade funnits där under förfarandet vid harmoniseringsbyrån.
23. Det ska erinras om att syftet med en talan vid tribunalen är att få till stånd en prövning av lagenligheten av överklagandenämndernas beslut i den mening som avses i artikel 61 i förordning nr 6/2002. Tribunalens uppgift är inte att pröva de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av bevisning som för första gången har åberopats vid tribunalen.
24. Den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan ska således avvisas, utan att det är nödvändigt att bedöma dess bevisvärde (se, för ett liknande resonemang, dom Grupo Promer Mon Graphic/harmoniseringsbyrån – PepsiCo (Cirkelformad reklamartikel) (T‑9/07, EU:T:2010:96), punkt 24 och där angiven rättspraxis).
Huruvida intervenientens andra yrkande kan upptas till sakprövning
25. Harmoniseringsbyrån har, i sitt yttrande beträffande intervenientens begäran om att inlagan enligt artikel 135.3 i rättegångsreglerna som sökanden ingav den 30 september 2013 inte ska ingå i processmaterialet, bland annat gjort gällande att intervenientens andra yrkande inte kan upptas till sakprövning. Enligt harmoniseringsbyrån kan intervenientens ansökan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte upptas till sakprövning, eftersom det rör sig om ett beslut som avgjorts till intervenientens fördel. Till stöd för sitt påstående har harmoniseringsbyrån åberopat dom av den 16 december 2008, Budějovický Budvar/harmoniseringsbyrån – Anheuser-Busch (BUD) (T‑225/06, T‑255/06, T‑257/06 och T‑309/06, REG, EU:T:2008:574, punkterna 150 och 151).
26. Även om harmoniseringsbyrån inte kan åberopa den invändning om rättegångshinder som rör intervenientens andra yrkande i sitt yttrande beträffande intervenientens begäran om att den handling som getts in enligt artikel 135.3 i rättegångsreglerna inte ska ingå i processmaterialet, så ska nämnda invändning ändå prövas. Det är nämligen en fråga som tribunalen i förekommande fall kan pröva ex officio.
27. Tribunalen erinrar härvid för det första att det i artikel 134.3 i rättegångsreglerna anges att en intervenient enligt punkt 1 (vilken avser alla parter i förfarandet i överklagandenämnden utom sökanden) kan i sin svarsinlaga framställa yrkanden om ogiltigförklaring eller ändring av överklagandenämndens beslut med avseende på en punkt som inte är omnämnd i ansökan och åberopa grunder som inte är nämnda i ansökan.
28. Vidare saknar hänvisningen till domen BUD, punkt 25 ovan (EU:T:2008:574, punkterna 150–151) relevans. I den domen underkände tribunalen vissa argument som framförts av intervenienten i det målet. Tribunalen angav att ”i den mån dessa argument ska förstås som en självständig rättslig grund, varvid artikel 134.2 i rättegångsreglerna åberopas, finner [tribunalen] att denna grund står i strid med de slutsatser som intervenienten själv har kommit fram till. … [Intervenienten] har emellertid inte yrkat att [tribunalen] ska ogiltigförklara eller ändra [överklagandenämndens beslut i det målet] enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna” (dom BUD, punkt 25 ovan, EU:T:2008:574, punkterna 150 och 151). I förevarande fall har intervenienten emellertid yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras.
29. Vad beträffar harmoniseringsbyråns argument att det angripna beslutet avgjorts ”till intervenientens fördel”, erinrar tribunalen om att en av parterna ska anses ha vunnit framgång med sin talan vid överklagandenämnden när nämnden i sitt beslut bifaller partens yrkande mot bakgrund av endast en del av partens argument. Detta gäller även då överklagandenämnden underlåter att pröva eller avslår de andra grunder och argument som åberopats av parten (se dom av den 14 december 2011, Völkl/harmoniseringsbyrån – Marker Völkl (VÖLKL), T‑504/09, REU, EU:T:2011:739, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Ett beslut från överklagandenämnden ska däremot anses ha gått någon emot i den mening som avses i artikel 61.4 i förordning nr 6/2002, då nämnden tar ställning till partens yrkande på ett sätt som är betungande för densamme (se, analogt, dom VÖLKL, se ovan, EU:T:2011:739, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
30. I förevarande fall konstaterade annulleringsenheten att sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring i huvudsak grundades på påståendet att kraven på att den omstridda gemenskapsformgivningen ska vara ny och ha särprägel inte var uppfyllda. Därefter slog enheten fast att nämnda formgivning var identisk i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 6/2002 med en tidigare formgivning, nämligen den formgivning som avser en platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan.
31. Intervenienten har såväl vid annulleringsenheten – i sitt yttrande av den 22 juni 2010 som avgavs som svar på sökandens yttrande av den 2 april 2010 som nämnts ovan i punkt 22 – som vid överklagandenämnden (se sammanfattningen av intervenientens argument i punkt 14 i det angripna beslutet, bland annat i avsnittet med rubriken ”Annulleringsenhetens felaktiga beaktande av handling D1 vid bedömningen av om den omstridda formgivningen uppfyllde kraven på nyhet och särprägel”, sidorna 9–13 i det angripna beslutet) bland annat gjort gällande att den bild som återges i punkt 5 ovan, och som även återgetts i punkt 8 i annulleringsenhetens beslut, inte föreställer ett duschavlopp utan endast ett galler som kan användas till duschrännor.
32. Intervenienten har således gjort gällande att den bild som återges i punkt 5 ovan och, mera generellt, de produkter som återfinns i Blücher-katalogerna helt skiljer sig från den produkt som den omstridda formgivningen avser. Enligt intervenienten innebär det att dessa produkter inte kunde beaktas vid bedömningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny och ha särprägel eller inte.
33. Överklagandenämnden godtog inte detta argument. Tvärtom, såsom intervenienten med rätta har påpekat, angav överklagandenämnden i punkt 31 i det angripna beslutet att ”den tidigare formgivningen avsåg ett mycket enkelt och rektangulärt duschavlopp”. Överklagandenämnden underkände således, underförstått men tydligt, intervenientens argument att det snarare rörde sig om ett galler för en duschränna. Genom att detta argument underkändes, underkändes hela intervenientens argumentation, enligt vilken de formgivningar som återfinns i Blücher-katalogerna inte ska beaktas vid bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny och ha särprägel.
34. Överklagandenämnden upphävde visserligen annulleringsenhetens beslut att förklara den aktuella formgivningen ogiltig på grund av att nyhetskravet inte var uppfyllt. Nämnden valde dock att återförvisa ärendet till annulleringsenheten ”för vidare handläggning av ansökan om ogiltighetsförklaring med stöd av artikel 25.1 b jämförd med [artikel 4.1 och artikel 6]” i förordning nr 6/2002 såsom följer av punkt 2 i själva avgörandet i det angripna beslutet. Av hänvisningen till artikel 6 i den förordningen, som avser frågan om särprägel, följer att det ankommer på annulleringsenheten, till följd av att ärendet återförvisats dit, att pröva frågan om den omstridda formgivningen har särprägel. Överklagandenämnden har för övrigt, i punkt 36 sista meningen i det angripna beslutet, uttryckligen angett att ”den nya prövningen ska göras utifrån faktiska omständigheter, bevisning och argument som lagts fram vid annulleringsenheten samt utifrån nya faktiska omständigheter, bevisning och argument som parterna lagt fram vid överklagandenämnden”, vilket följaktligen inbegriper de Blücher-kataloger som intervenienten inte ansåg skulle omfattas av den prövningen.
35. Härav följer att det angripna beslutet, såvitt avser ett av intervenientens yrkanden, går intervenienten emot och denne ska således inte anses ha vunnit framgång med sitt överklagande i den mening som avses i artikel 61.4 i förordning nr 6/2002. Intervenienten har således rätt att yrka att det beslutet ska ogiltigförklaras, genom intervenientens andra yrkande. De argument som harmoniseringsbyrån har framfört häremot kan inte godtas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2009, Laytoncrest/harmoniseringsbyrån – Erico (TRENTON), T‑171/06, REG, EU:T:2009:70, punkt 21 och dom VÖLKL, punkt 29 ovan, EU:T:2011:739, punkt 28).
Huruvida sökandens första yrkande ska bifallas
36. Sökanden har till stöd för sin ansökan gjort gällande en enda grund, nämligen att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning vid jämförelsen av den omstridda formgivningen och de tidigare formgivningar som åberopats som stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring. Enligt sökanden medförde denna felaktiga bedömning att överklagandenämnden drog den felaktiga slutsatsen att den omstridda formgivningen var ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002.
37. Det är för det första nödvändigt att identifiera den tidigare formgivning som harmoniseringsbyråns enheter beaktade vid prövningen av ansökan om ogiltighetsförklaring. Vidare följer det av artikel 4.1 i förordning nr 6/2002 att en formgivnings skydd består i skydd av en produkts utseende och det framgår av skäl 12 i samma förordning att skyddet inte bör utsträckas till att omfatta sådana beståndsdelar som inte syns vid en normal användning av den berörda produkten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2014, Biscuits Poult/harmoniseringsbyrån – Banketbakkerij Merba (Kaka), T‑494/12, REU, EU:T:2014:757, punkterna 19 och 20, och dom av den 3 oktober 2014, Cezar/harmoniseringsbyrån – Poli-Eco (Insats), T‑39/13, REU, EU:T:2014:852, punkterna 40, 51 och 52). Följaktligen ska den tidigare formgivningens synliga beståndsdelar identifieras. Slutligen ska tribunalen kontrollera om överklagandenämndens jämförelse av den omstridda formgivningens och den tidigare formgivningens synliga beståndsdelar är riktig.
38. Innan denna prövning påbörjas, erinrar tribunalen inledningsvis om att en ”formgivning” enligt artikel 3 a i förordning nr 6/2002 utgörs av en produkts eller en produktdels utseende som beror av detaljer som finns på själva produkten och/eller i produktens ornament och som särskilt kan vara linjer, konturer, färger, form, ytstruktur och/eller material.
39. Dessutom framgår av artikel 4.1 i samma förordning att en formgivning ska skyddas som en gemenskapsformgivning endast i den mån den är ny och särpräglad.
40. I artikel 5 i förordning nr 6/2002 anges följande:
”1. En formgivning skall betraktas som ny om ingen identisk formgivning har gjorts tillgänglig för allmänheten
…
b) när det gäller registrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då en ansökan om registrering lämnades in avseende den formgivning för vilken skydd begärs eller, om prioritet åberopas, före den dag från vilken prioritet räknas.
2. Formgivningar skall betraktas som identiska om deras utseende endast skiljer sig åt på oväsentliga punkter.”
41. Det framgår således av artikel 5.2 i förordning nr 6/2002 att två formgivningar ska anses identiska om deras utseende endast skiljer sig åt på oväsentliga punkter, det vill säga på punkter som inte uppfattas om edelbart och som således inte medför några skillnader, inte ens små, mellan formgivningarna. E contrario ska det vid bedömningen av huruvida en formgivning uppfyller nyhetskravet prövas om det finns skillnader mellan de motstående formgivningarna som inte är oväsentliga, även om de är små (dom av den 6 juni 2013, Kastenholz/harmoniseringsbyrån – Qwatchme (Urtavlor), T‑68/11, REU, EU:T:2013:298, punkt 37).
42. Tribunalen kommer dessutom att sammanfatta innehållet i såväl beslutet från annulleringsenheten som det angripna beslutet.
43. Annulleringsenheten slog, i punkt 15 i sitt beslut, fast att den omstridda formgivningen avsåg ett ”duschavlopp ( shower drain )” bestående av en platta, en vattenlåsinsats och ett utlopp. Den tillade att ”vattenlåsinsatsen och utloppet är fastmonterade på undersidan av plattan”.
44. Med avseende på återgivningen av den omstridda formgivningen, såsom den återgetts i punkt 1 ovan, kan det konstateras att – från vänster till höger – den första bilden visar plattan med, på dess undersida, vattenlåsinsatsen (mot vilken vattnet rinner) på vars mitt utloppet placerats. Den andra bilden visar den undre delen av vattenlåsinsatsen på vars mitt utloppet placerats, och slutligen visar den tredje bilden plattans övre del.
45. I punkt 16 i sitt beslut angav annulleringsenheten att ”vid normal användning, det vill säga när duschen är i bruk, utgör plattan en del av golvet. Vattenlåsinsatsen och utloppet är då inte synliga”. Mot bakgrund av den slutsatsen slog annulleringsenheten i punkt 19 i sitt beslut fast att ”den enda synliga beståndsdelen hos den omstridda formgivningen är ovansidan av plattan”. Eftersom annulleringsenheten bedömde att denna synliga beståndsdel hos den omstridda formgivningen var identisk med ”den beståndsdel som visats i D1”, fann den att den omstridda formgivningen inte skulle betraktas som ny.
46. I sitt överklagande till överklagandenämnden gjorde intervenienten bland annat gällande att annulleringsenheten gjort fel när den slog fast att den täckande plattan är den enda synliga beståndsdelen hos den produkt som den omstridda formgivningen avser, efter det att den installerats. Enligt intervenienten var även plattans sida samt de fåror som återfinns längs med plattans båda sidor synliga. Intervenienten ansåg således att annulleringsenheten inte hade jämfört alla relevanta beståndsdelar av den omstridda formgivningen med ”de beståndsdelar som återfinns i D1” och att den slutsats som annulleringsenheten drog i sitt beslut, det vill säga att nämnda formgivning inte är ny, är felaktig.
47. Tribunalen finner härvid följande. En noggrann genomläsning av det angripna beslutet visar, trots en lite tvetydig formulering, att överklagandenämnden har godtagit argumentet att ovansidan av den täckande plattan inte är den enda beståndsdelen som är synlig även efter det att det ”duschavlopp” ( shower drain ) som den omstridda formgivningen avser installerats. Överklagandenämnden angav nämligen i punkt 31 i nämnda beslut att ”den omstridda formgivningen består av en rektangulär täckande platta, men även av fåror längs med sidorna och av duschavloppets tunna ytterkanter. Samtliga dessa beståndsdelar är synliga vid normal användning”.
48. Den produkt som den omstridda formgivningen avser består, såsom annulleringsenheten med rätta konstaterade, av ett duschavlopps täckande platta, vattenlåsinsats och själva utloppet. Vattnet från duschen rinner närmare bestämt mot vattenlåsinsatsen, genom utloppet, och leds ned i avloppsledningarna. Vattenlåsinsatsen är täckt av plattan, som särskilt kännetecknas av att den är solid, det vill säga att dess yta inte innehåller några hål som gör det möjligt för vattnet att rinna ned i vattenlåsinsatsen. Avrinningen mot vattenlåsinsatsen sker i stället via två fåror som återfinns längs med plattans båda sidor.
49. Efter det att det ”duschavlopp ( shower drain )” som den omstridda formgivningen avser installerats, det vill säga när det har integrerats i duschens golv, är det inte endast plattans ovansida som är synlig utan även, såsom överklagandenämnden med rätta konstaterade i punkt 31 i det angripna beslutet, de båda fårorna längs med plattans sidor samt den övre delen av vattenlåsinsatsens kant. Det är uppenbart att det är sistnämnda beståndsdel som överklagandenämnden hänför sig till när den nämner ”duschavloppets ( shower drain ) tunna ytterkanter”. Det är dessutom dessa överväganden som ligger till grund för slutsatsen att meningen i punkt 31 i det angripna beslutet, som angetts i punkt 47 ovan, ska förstås på så sätt att överklagandenämnden bedömde, i likhet med intervenienten, att de synliga delarna ”vid normal användning” av det duschavlopp ( shower drain ) som den omstridda formgivningen avser, det vill säga efter det att det installerats, inte endast utgörs av den täckande plattans ovansida utan även av övriga ovannämnda beståndsdelar av den produkten.
50. Mot bakgrund av dessa överväganden kommer tribunalen att pröva sökandens enda grund.
51. Sökanden har inte framfört några argument som skulle kunna innebära att de överväganden som anges i punkterna 47–49 ovan ifrågasätts. Sökanden har snarare invänt mot den jämförelse som överklagandenämnden gjorde av den omstridda formgivningen och den ”tidigare formgivning” som angetts i punkt 31 i det angripna beslutet. Enligt sökanden visar sistnämnda punkt i det angripna beslutet att överklagandenämnden har missuppfattat punkt 19 i annulleringsenhetens beslut.
52. Sökanden har påpekat att annulleringsenheten i sitt beslut använde förkortningen ”D1” när den hänvisade till samtliga utdrag ur Blücher-katalogerna som ingick i processmaterialet, och inte endast för att hänvisa till den bild som återgetts ovan i punkt 5, vilken även har återgetts i punkt 8 i annulleringsenhetens beslut. Nämnda bild utgör enligt sökanden endast en del av den handling som kallats ”D1” i annulleringsenhetens beslut. Vidare menar sökanden att annulleringsenhetens slutsats, i punkt 8 i dess beslut, inte var helt riktig. Bilden i fråga återgav nämligen inte en ”duschränna” utan endast en duschrännas ”golvgaller”. Sökanden har förklarat att med uttrycket ”golvgaller” menas ett galler som monterats på en vattenlåsinsats i golvet. Det finns inga hål på gallrets horisontella yta och avrinningen av vattnet sker därför endast längs med gallrets sidor.
53. Sökanden har gjort gällande att ”golvgallret” på den bild som återgetts i punkt 5 ovan motsvarar det ”golvgaller” som den omstridda formgivningen avser. De har båda tillverkats av rostfritt stål och är avlånga och fyrsidiga. Inget av golvgallren har några hål på den horisontella ytan och avrinningen av vattnet sker därför endast längs med gallrens sidor. Sökanden har preciserat att det hål som syns på plattan i mitten av nämnda bild endast finns där för att det ska vara möjligt att avlägsna gallret från vattenlåsinsatsen i rengöringssyfte. Sökanden har dragit slutsatsen att ovannämnda bild endast visar en rektangulär täckande platta, vare sig mer eller mindre. Det är fråga om ett ”golvgaller” från år 1998 från det danska företaget Blücher. Produkttypen är ” Spaltrost ” (på tyska) eller ” Spalterist ” (på danska), vilket betyder ”spaltgaller”.
54. Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet är felaktigt, eftersom det i dess punkt 31 anges att ”den tidigare formgivningen (D1) avser ett duschavlopp [( shower drain )] av ett mycket enkelt slag som är rektangulärt och består av en täckande platta med ett hål i”. Det är emellertid allmänt känt att ett duschavlopp inte endast består av en täckande platta, som – vilket framgår av dess namn – fyller funktionen att täcka något, i förevarande fall utloppet eller vattenlåsinsatsen. Enligt sökanden underlät överklagandenämnden att beakta den omständigheten att den bild som återgetts ovan i punkt 5 endast avser en täckande plattas utseende och inte utseendet på hela den duschbrunn, som är synlig vid normal användning, som den tidigare formgivningen avser och som återfinns i Blücher-katalogerna.
55. Sökanden har således gjort gällande att det följer av punkterna 7 och 31 i det angripna beslutet att överklagandenämnden felaktigt jämförde den omstridda formgivningens utseende vid normal användning med endast den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Det följer emellertid av Blücher-katalogerna, som sökanden har ingett till harmoniseringsbyrån, att det ”golvgaller” som är synligt på den bilden borde vara placerat mellan vattenlåsinsatsens raka yttre kanter och att golvytan runt om vattenlåsinsatsen, vattenlåsinsatsens raka yttre kanter och det ”golvgaller” som placerats däremellan, befinner sig på samma nivå. Detsamma gäller den omstridda formgivningen.
56. Det följer vidare av Blücher-katalogerna att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, i likhet med täckande plattor av andra slag, var avsedd att vara placerad mellan de raka yttre kanterna på vattenlåsinsatsen som installerats i golvet. Själva vattenlåsinsatsen återfinns på första och sista sidan i nämnda kataloger, med den skillnaden att den i denna återgivning har ett galler med hål på ytan.
57. Sökanden menar att när plattan som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan är placerad i en sådan vattenlåsinsats som den som återfinns i Blücher-katalogerna, innebär en sådan duschbrunn, vid normal användning, att inte endast den täckande plattan är synlig utan även sidorna eller kanterna av nämnda platta, fårorna längs med båda sidorna av plattan samt vattenlåsinsatsens tunna ytterkanter, till skillnad från vad överklagandenämnden har slagit fast.
58. Sökanden har således gjort gällande att överklagandenämnden fattade det angripna beslutet på fel grunder och mot bakgrund av en felaktig jämförelse av de aktuella formgivningarna.
59. Tribunalen erinrar härvid om att överklagandenämnden, såsom följer av övervägandena ovan i punkterna 45–47, gjorde en riktig bedömning när den slog fast att den täckande plattans horisontella yta inte är den enda beståndsdelen som är synlig efter det att det ”duschavlopp” ( shower drain ) som den omstridda formgivningen avser installerats. Annulleringsenheten som drog motsatt slutsats, i punkt 16 i sitt beslut, gjorde således en felaktig bedömning som det ankom på överklagandenämnden att rätta till.
60. Efter det att överklagandenämnden hade konstaterat att det hade gjorts en felaktig bedömning, drog den, i det angripna beslutet, emellertid inte rätt slutsatser.
61. Det är riktigt att annulleringsenheten gjorde fel när den, vid bedömningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny, valde att jämföra endast den täckande platta som den omstridda formgivningen innehåller med den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Det innebär emellertid inte att det är möjligt att pröva huruvida den omstridda formgivningen ska betraktas som ny genom att jämföra alla dess synliga beståndsdelar efter det att den formgivna produkten installerats med endast den platta som återfinns i mitten av bilden i fråga. Detta innebär nämligen en jämförelse mellan å ena sidan en duschbrunns samtliga synliga beståndsdelar (vilken den omstridda formgivningen avser) och å andra sidan en enda beståndsdel av en tidigare duschbrunn.
62. Det är härvid inte nödvändigt, såsom sökanden har gjort gällande (se punkt 54 ovan), att avgöra huruvida det är allmänt känt att en duschbrunn inte endast består av en täckande platta. Det räcker att konstatera att det, under alla omständigheter, med beaktande av de handlingar som parterna förebringat vid harmoniseringsbyrån, inte var möjligt att dra någon annan slutsats än att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan endast utgjorde en del av en duschbrunn. Följaktligen krävdes det, för prövningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny, en jämförelse av de synliga beståndsdelarna av denna, efter installering, och de synliga beståndsdelarna, efter installering, av den tidigare formgivningen som ovannämnda täckande platta ingick i.
63. För det första ska det framhållas att den bild som återgetts i punkt 5 ovan, i Blücher-katalogerna som sökanden har inkommit med i utdrag, föregicks av rubriken ”Roste für Rinnen und Aufsatzstücke”, vilket betyder ”galler för golvbrunnar och överdelar”. Det står således klart att den platta som återfinns i mitten av bilden endast är en enkel täckande platta som fungerar som ett duschbrunnsgaller och den utgör med andra ord inte hela duschbrunnen.
64. För det andra återfinns på en annan sida (sidan 21) i nämnda kataloger, vilken också förebringats av sökanden vid harmoniseringsbyrån, ett diagram över hur olika beståndsdelar som företaget Blücher tillhandahåller kan kombineras för att bygga en komplett duschbrunn. Nämnda diagram visar närmare bestämt sex olika varianter av galler, varav en variant utan hål, som kan monteras på en vattenlåsinsats som i sin tur ska monteras på ett utlopp. Gallren är kvadratiska och inte avlånga men det framgår att samma princip kan tillämpas även på galler av olika former och storlekar.
65. Det ska härvid framhållas att gallret utan hål (den täckande plattan) som visas i det diagrammet har modellnummer 697 200 200 20. Det följer av sidan 34 i samma katalog att det rör sig om en kvadratisk variant ur serien plattor av typen ”Spaltrost”, som företaget Blücher tillhandahåller. I samma serie ingår andra modeller (med numren 697 200 075 99, 697 200 150 99 och 697 200 200 99) med samma utseende (det vill säga utan hål på den horisontella ytan) men som är avlånga. Vidare innehåller samma sida, förutom uppgifter om nämnda modellers storlek, en bild på en täckande platta som är identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Det kunde således mot bakgrund av dessa kataloger utan svårighet slås fast att samtliga modeller av galler (eller täckande plattor) som fanns däri kunde kombineras med andra beståndsdelar, vilka också tillhandahölls av företaget Blücher, i syfte att bygga en duschbrunn.
66. För det tredje innehåller, såsom sökanden har gjort gällande, den första och den sista sidan i Blücher-katalogerna, vilka sidor ingick i de utdrag ur de katalogerna som sökanden förebringade vid harmoniseringsbyrån, bilder på en avlång duschbrunn som företaget Blücher tillhandahåller, med den skillnaden att duschbrunnen på de båda bilderna var försedd med en platta med hål på dess horisontella yta (ett galler).
67. För det fjärde påpekar tribunalen att det tydligt följer av punkterna 15 och 16 i sökandens yttrande av den 2 april 2010 vid harmoniseringsbyråns annulleringsenhet att de täckande plattorna utan hål som återfinns i Blücher-katalogerna – däribland den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan – endast utgör en del av en duschbrunn och att de inte i sig utgör någon sådan duschbrunn.
68. För det femte ska det slutligen framhållas att intervenienten, vid harmoniseringsbyråns enheter, inte har bestritt att den täckande plattan av typen ”Spaltrost”, som företaget Blücher tillhandahåller, ska användas såsom en del av en duschbrunn. Tvärtom förebringade intervenienten, i bilaga 11 till sitt yttrande av den 27 juni 2010 vid annulleringsenheten, utdrag ur en annan katalog från företaget Blücher, som innehåller en bild på en täckande platta som motsvarar den som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, som monterats på en vattenlåsinsats med ett utlopp på undersidan. Intervenienten erinrade för övrigt om detta i sin svarsinlaga.
69. Det är visserligen riktigt att intervenienten har ingett den handlingen till stöd för sitt argument, vilket för övrigt upprepats vid tribunalen, att den aktuella täckande plattan från företaget Blücher och de duschbrunnar som den kunde användas på inte är avsedda att användas i duschar utan för industriellt bruk. Av det textavsnitt som återfinns på samma sida som bilden, i utdraget från katalogen som intervenienten förebringade vid harmoniseringsbyrån, framgår tydligt att det rör sig om duschbrunnar som används inom livsmedelsindustrin.
70. Detta påverkar emellertid inte den omständigheten att det av samma bild tydligt framgår att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan inte i sig utgör en duschbrunn (eller ett duschavlopp, som överklagandenämnden förefaller ha slagit fast), utan i stället bara utgör en del av en sådan duschbrunn. Härav följer således att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när nämnden – vid prövningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny – jämförde de synliga beståndsdelarna, efter installering, av den formgivna produkten med endast nämnda platta.
71. Dessa överväganden påverkas inte av de argument som harmoniseringsbyrån och intervenienten har framfört.
72. Harmoniseringsbyrån har hänvisat till dom av den 22 juni 2010, Shenzhen Taiden/harmoniseringsbyrån – Bosch Security Systems (Kommunikationsutrustning) (T‑153/08, REU, EU:T:2010:248, punkterna 23 och 24). Av den domen följer att eftersom det i artikel 6.1 i förordning nr 6/2002 talas om en skillnad mellan de helhetsintryck som de aktuella formgivningarna åstadkommer, är det inte möjligt att undersöka en gemenskapsformgivnings särprägel i förhållande till speciella delar som hämtats från olika tidigare formgivningar. Således ska en jämförelse göras mellan, å ena sidan, det helhetsintryck som den omstridda gemenskapsformgivningen åstadkommer och, å andra sidan, det helhetsintryck som varje separat tidigare formgivning – som med giltig verkan har åberopats av den som ansökt om ogiltighetsförklaring – åstadkommer.
73. Harmoniseringsbyrån har anfört att det resonemang som fördes i den domen, med avseende på en formgivnings särprägel, i ännu högre grad kan tillämpas på prövningen av om nyhetskravet är uppfyllt. Följaktligen kan inte beståndsdelar från olika tidigare formgivningar kombineras i syfte att ifrågasätta om en senare formgivning ska betraktas som ny.
74. Tribunalen godtar inte det argumentet, eftersom det grundas på en missuppfattning av sökandens argument. Sökanden har nämligen inte klandrat överklagandenämnden för att den inte jämförde specifika beståndsdelar från olika tidigare formgivningar med den omstridda formgivningen. Sökanden anser dock att överklagandenämnden gjorde fel när den jämförde duschavloppet ( shower drain ) i dess helhet vilket den omstridda formgivningen motsvarar med endast en del av den duschbrunn – och inte hela duschbrunnen – som företaget Blücher tillhandahåller och som åberopats som stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring.
75. Harmoniseringsbyrån har även gjort gällande att sökanden inte i tillräcklig mån har visat att det finns en tidigare formgivning som har samma egenskaper som den omstridda formgivningen. Enligt harmoniseringsbyrån grundar sig sökandens argument på en kombination av två olika formgivningar. Även om de båda formgivningarna har gjorts tillgängliga för allmänheten genom samma kataloger (Blücher-katalogerna), har de inte återgetts tillsammans. Harmoniseringsbyrån anser att även om Blücher-katalogerna anses utgöra ett tillgängliggörande i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 6/2002, ska var och en av de formgivningar som finns med i nämnda kataloger jämföras individuellt med den omstridda formgivningen.
76. Det argumentet grundas på antagandet att ingen bild av den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan och som monterats på en avlång vattenlåsinsats och som därigenom utgör en komplett duschbrunn hade företetts vid harmoniseringsbyrån. Innan harmoniseringsbyrån framförde detta argument i sin svarsinlaga förde den nämligen ett resonemang som syftade till att, med rätta (se punkterna 22 och 23 ovan), visa att den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan inte ska beaktas. Det följer dock av punkt 68 ovan att det antagande som ligger till grund för harmoniseringsbyråns argument är felaktigt, vilket är tillräckligt för att det ska underkännas.
77. Det ska under alla omständigheter påpekas att, generellt sett, när en formgivning består av flera olika beståndsdelar, ska den anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 6/2002 när samtliga beståndsdelar har gjorts tillgängliga för allmänheten och det tydligt har angetts att nämnda beståndsdelar är avsedda att kombineras för att tillsammans bilda en viss produkt, vilket gör det möjligt att identifiera formgivningens form och egenskaper.
78. Med andra ord kan en formgivning inte betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002 när den endast består i en kombination av formgivningar som redan gjorts tillgängliga för allmänheten och med avseende på vilka det redan har angetts att de är avsedda att användas tillsammans.
79. I förevarande fall innebär detta att i den mån som det, av skäl som angetts i punkterna 63–67 ovan, tydligt framgår av Blücher-katalogerna att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan är avsedd att kombineras med vattenlåsinsatser och utlopp som företaget Blücher tillhandahåller och som även de återfinns i samma kataloger i syfte att bilda en komplett duschbrunn, ankom det på harmoniseringsbyrån, vid bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, att jämföra den formgivningen bland annat med en duschbrunn som består av den aktuella täckande plattan kombinerad med andra duschbrunnsbeståndsdelar som företaget Blücher tillhandahåller. Detta ankom på harmoniseringsbyrån även då det inte skulle förekomma någon bild på en sådan kombination i nämnda kataloger.
80. Harmoniseringsbyrån har vidare gjort gällande att den omständigheten att det finns ett hål i den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan innebär att det finns ytterligare en beståndsdel som skiljer den från den omstridda formgivningen, vilket gäller även om överklagandenämnden inte angav att denna skillnad är för handen.
81. Tribunalen finner att det saknas stöd även för detta argument. Det är inte möjligt att underkänna sökandens argument att det angripna beslutet är felaktigt, genom att antyda en omständighet som inte angetts i det beslutet. Vidare ska det framför allt framhållas att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning, i enlighet med argument som sökanden har framfört och som tribunalen anser att det finns stöd för, när nämnden jämförde hela den duschbrunn (duschavlopp) som den omstridda formgivningen avser med endast en beståndsdel av den tidigare formgivningen. Felet avser med andra ord själva identifieringen av den tidigare formgivningen som skulle ligga till grund för jämförelsen och inte, såsom harmoniseringsbyrån förefaller ha gjort gällande, sistnämnda formgivnings egenskaper.
82. Intervenienten har å sin sida gjort gällande att eftersom sökanden, vid harmoniseringsbyrån i första hand, har anfört att den omstridda formgivningen inte ska betraktas som ny i förhållande till endast den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, är det förståeligt att såväl annulleringsenheten som överklagandenämnden har grundat sina beslut på en jämförelse av nämnda formgivning med endast den plattan.
83. Tribunalen finner att det saknas stöd även för detta argument. Tribunalen erinrar om att sökanden, vid annulleringsenheten, åberopade flera omständigheter till stöd för sitt synsätt att den omstridda formgivningen varken är ny eller har särprägel. Annulleringsenheten biföll ansökan om ogiltighetsförklaring av det enda skälet att den enda synliga beståndsdelen av den omstridda formgivningen, efter det att den installerats, är den täckande plattan och att den är identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Således gjorde annulleringsenheten därutöver inte någon jämförelse mellan den omstridda formgivningen och andra formgivningar som eventuellt återfinns i de handlingar som sökanden har företett.
84. Eftersom överklagandenämnden med rätta fann att andra beståndsdelar av det duschavlopp som den omstridda formgivningen avser är synliga efter installering, var det fel – såsom tidigare nämnts – att jämföra den formgivningen med endast den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Vid bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, borde överklagandenämnden ha undersökt om det fanns skillnader som inte var oväsentliga mellan alla synliga beståndsdelar hos den formgivningen och alla synliga beståndsdelar hos den åberopade tidigare formgivningen. Den undersökningen skulle inte begränsas till att endast avse den täckande platta som ingick i den tidigare formgivningen.
85. Intervenienten har därutöver anfört att även om sökanden vid överklagandenämnden påstod att det var möjligt att montera endast den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan på en avlång rektangulär vattenlåsinsats med en kant som var synlig även efter installering, förebringade sökanden inte någon bevisning till stöd för sina påståenden, då ingen bild av någon sådan installation förekommit i Blücher-katalogerna. Intervenienten har härvid erinrat om att den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan, som innehåller en återgivning av den aktuella täckande plattan monterad på en avlång vattenlåsinsats, inte förebringades vid harmoniseringsbyrån och därför inte kan beaktas.
86. Av de skäl som angetts i punkterna 63–70 ovan, kan dessa argument emellertid inte godtas.
87. Härav följer att talan kan bifallas på den enda grund som sökanden har anfört.
88. Såsom angetts ovan i punkt 20 syftar sökandens andra yrkande i huvudsak till att det angripna beslutet ska ändras så att intervenientens överklagande vid överklagandenämnden avslås och att annulleringsenhetens beslut att bifalla ansökan om ogiltighetsförklaring fastställs, i förekommande fall med ändring av skälen för sistnämnda beslut. Tribunalen har således att pröva sökandens ändringsyrkande.
Huruvida sökandens andra yrkande ska bifallas
89. Tribunalen framhåller att rättens prövning i enlighet med artikel 61 i förordning nr 6/2002 består i en prövning av lagenligheten av överklagandenämndens beslut. Tribunalen får ogiltigförklara eller ändra det beslut som är föremål för talan endast om detta, vid tidpunkten då det fattades, omfattades av någon av de grunder för ogiltigförklaring eller ändring som anges i artikel 61.2 i denna förordning. Tribunalens behörighet att ändra överklagandenämndens beslut innebär således inte att rätten får ersätta överklagandenämndens bedömning med sin egen. Tribunalen får inte heller göra bedömningar i frågor där överklagandenämnden ännu inte uttalat sig. Tribunalens behörighet att ändra beslut ska således i princip endast avse de fall där rätten – efter att ha prövat överklagandenämndens bedömning – på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan bestämma det beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta (se, analogt, dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringsbyrån, C‑263/09 P, REU, EU:C:2011:452, punkterna 71 och 72).
90. I förevarande fall är det visserligen riktigt att frågan om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny har prövats av såväl annulleringsenheten som överklagandenämnden. Det har emellertid redan påpekats att den prövning som dessa två enheter vid harmoniseringsbyrån har genomfört i båda fallen innehåller fel. Annulleringsenheten gjorde en felaktig bedömning när den, beträffande det duschavlopp som den omstridda formgivningen avser, slog fast att endast den täckande plattan var synlig efter installering. Annulleringsenheten jämförde således nämnda platta med den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan utan att beakta övrig bevisning som sökanden förebringat vid den enheten. Överklagandenämnden konstaterade med rätta att annulleringsenheten hade gjort en felaktig bedömning. I stället för att jämföra de synliga beståndsdelarna, efter installering, av det duschavlopp som den omstridda formgivningen avser med de synliga beståndsdelarna hos andra tidigare formgivningar som sökanden åberopat, bland annat den formgivning som innehåller den täckande platta som återfinns i mitten av nämnda bild, valde överklagandenämnden emellertid felaktigt att endast jämföra den omstridda formgivningen med sistnämnda platta.
91. Härav följer att prövningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, mot bakgrund av de tidigare formgivningar som sökanden har åberopat, inte är fullständig. Om tribunalen företog en prövning av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, mot bakgrund av samtliga omständigheter som sökanden har åberopat vid harmoniseringsbyråns enheter, skulle detta i princip innebära att tribunalen utförde sådana administrativa uppgifter och utredningsuppgifter som ankommer på harmoniseringsbyrån. Detta skulle strida mot den institutionella jämvikten, vilken har legat till grund för principen om fördelning av behörighet mellan harmoniseringsbyrån och tribunalen. Sökandens intressen tillvaratas i tillräcklig mån genom att det angripna beslutet ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom Skrivdon, punkt 20 ovan, EU:T:2010:190, punkt 133; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom VÖLKL, punkt 29 ovan, EU:T:2011:739, punkt 121 och däri angiven rättspraxis).
92. Sökandens andra yrkande ska således inte bifallas.
Huruvida intervenientens andra yrkande ska bifallas
93. Såsom redan har angetts ovan har intervenienten genom sitt andra yrkande hemställt att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet på en annan grund än på de grunder som sökanden har åberopat. Till stöd för sitt yrkande har intervenienten gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte väsentliga formföreskrifter när den i punkt 31 i det angripna beslutet angav att den bild som återgetts i punkt 5 ovan avser ett mycket enkelt och rektangulärt duschavlopp som består av en täckande platta med ett hål. Enligt intervenienten är den slutsatsen oförenlig med parternas påståenden under förfarandet vid harmoniseringsbyrån och har inte motiverats, vilket innebär att det angripna beslutet inte är tillräckligt begripligt.
94. Intervenienten har förklarat att den bild som har återgetts i punkt 5 ovan endast avser de galler som kan användas i duschrännor. De innefattar den platta som återfinns i mitten av nämnda bild, vars horisontella yta är hel och endast medger avrinning av vatten genom fårorna längs med dess sidor.
95. Intervenienten har emellertid anfört att det följer av utdragen ur en av Blücher-katalogerna, som intervenienten själv har förebringat vid harmoniseringsbyråns enheter, att nämnda täckande platta är avsedd för industriellt bruk och inte att användas såsom en del av ett duschavlopp i ett våtutrymme. Enligt intervenienten återfinns en liten bild av en skåpbil på bilden av den plattan i nämnda katalog vilket, enligt instruktionen på en annan sida i samma katalog, betyder att produkten är avsedd för industriellt bruk.
96. Enligt intervenienten har sökanden inte framställt någon motiverad invändning mot dessa påståenden vid överklagandenämnden. Sökanden ska endast – felaktigt – ha anfört att den omständigheten har betydelse för bedömningen av om ansökan om ogiltighetsförklaring är välgrundad. Intervenienten menar således att det angripna beslutet, i vilket den aktuella produkten ansågs utgöra ett duschavlopp, inte har motiverats och att det är obegripligt.
97. Sökanden har i den inlaga som den ingett med stöd av artikel 135.3 i rättegångsreglerna angett att ”det inte ska läggas någon vikt vid den grund som intervenienten har angett”, eftersom det är ”av yttersta vikt att besvara frågan huruvida överklagandenämnden gjorde rätt när den slog fast att handlingen ’D1’ inte avser Blücher-katalogen, såsom annulleringsenheten har angett, utan uteslutande avser den täckande plattan” som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Enligt sökanden syftar den grund som intervenienten har åberopat i själva verket till att utnyttja den semantiska förvirringen i det angripna beslutet beträffande vad ”D1” ska anses avse, i syfte att den omstridda formgivningen ska jämföras uteslutande med den ovannämnda täckande plattan. Sökanden anser således att intervenienten inte kan vinna framgång med den grunden.
98. Eftersom intervenienten, till stöd för sitt andra yrkande, har gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, ska det erinras om att det av artikel 62 i förordning nr 6/2002 följer att harmoniseringsbyråns beslut ska innehålla beslutets grunder. Denna motiveringsskyldighet har samma innehåll som den skyldighet som följer av artikel 296 FEUF, enligt vilken det klart och tydligt ska framgå hur den som har antagit en rättsakt har resonerat. Denna skyldighet har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs av en åtgärd att få kännedom om skälen till denna så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Det kan emellertid inte krävas att överklagandenämnderna lämnar en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att motiveringen ger dem som berörs av beslutet möjlighet att få kännedom om skälen för överklagandenämndens beslut och den behöriga domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll (se dom av den 25 april 2013, Bell & Ross/harmoniseringsbyrån – KIN (En boett på ett klockarmband), T‑80/10, EU:T:2013:214, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
99. Det ska dessutom erinras om att skyldigheten att motivera ett beslut utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida skälen är välgrundade, vilken är hänförlig till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se domen En boett på ett klockarmband, punkt 98 ovan, EU:T:2013:214, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
100. Det framgår av intervenientens resonemang att intervenienten anser att det har betydelse för bedömningen av sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring vilket slags föremål som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, och närmare bestämt, om föremålet i fråga är avsett att användas som en beståndsdel i en dusch eller för industriellt bruk, såsom en beståndsdel i en duschbrunn. Om det antas att så är fallet, ska det framhållas att det angripna beslutet innehåller en tillräcklig motivering i detta avseende då det i punkt 31 anges att det rör sig om ett ”duschavlopp”.
101. I själva verket syftar intervenientens resonemang till att ifrågasätta huruvida överklagandenämndens bedömning i detta avseende är riktig. Detta följer av intervenientens hänvisning till de argument som framförts och de handlingar som förebringats vid harmoniseringsbyråns enheter, vilka enligt intervenienten visar att föremålet i fråga är avsett för industriellt bruk. Intervenienten anser i huvudsak att överklagandenämndens bedömning ovan är felaktig genom att överklagandenämnden varken beaktade nämnda argument och nämnda handlingar eller beaktade att sökanden inte framställt något bestridande. Det är på detta sätt som man ska förstå intervenientens påstående att det angripna beslutet i detta avseende är ”obegripligt”.
102. Innan tribunalen, i förekommande fall, prövar huruvida överklagandenämndens bedömning i det avseendet är riktig, ska tribunalen pröva dess betydelse för bedömningen av om sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring ska bifallas. Tribunalen erinrar härvid om att intervenienten har framhållit vikten av att på rätt sätt identifiera den produkt som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Intervenienten menar att om det visar sig att det finns skillnader mellan den produkten och den produkt (duschavlopp) som den omstridda formgivningen avser, så utgör det ett tillräckligt skäl för att avslå sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring (se även punkterna 30–35 ovan). Följaktligen ska det prövas om detta antagande är riktigt.
103. Det är nämligen endast om så är fallet som ett hypotetiskt fel från överklagandenämndens sida vid identifieringen av den produkt som den tidigare formgivningen avser skulle kunna motivera en ogiltigförklaring av nämndens beslut, vilket intervenientens andra yrkande avser.
104. Tribunalen framhåller att parterna har framfört sina argument, vid harmoniseringsbyråns enheter, avseende vilken betydelse den avsedda användningen för de produkter som de tidigare formgivningar som sökanden har gjort gällande till stöd för nämnda ansökan avser respektive de produkter som den omstridda formgivningen avser, har vid bedömningen av ansökan om ogiltighetsförklaring. Intervenienten angav i sitt yttrande av den 22 juni 2010 vid annulleringsenheten att den ansåg att de tidigare formgivningar som sökanden har åberopat, däribland de som återfinns i Blücher-katalogerna, inte kan medföra att man med framgång kan ifrågasätta att den omstridda formgivningen ska betraktas som ny och anses ha särprägel. Enligt intervenienten avser nämnda tidigare formgivningar nämligen andra produkter, det vill säga golvrännor avsedda för industriellt bruk.
105. Till stöd för sitt synsätt har intervenienten åberopat ett utdrag ur den gemensamma kommentaren från Benelux-ländernas regeringar avseende protokollet av den 20 juni 2002 om ändring av den enhetliga Benelux-lagstiftningen om formgivning (nedan kallad Benelux-lagstiftningen). Nämnda ändring infördes i syfte att anpassa Benelux-lagstiftningen till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd (EGT L 289, s. 28). De bestämmelser i detta direktiv som avser frågan om en formgivning ska betraktas som ny och ha särprägel är formulerade på ett i princip identiskt sätt som motsvarande bestämmelser i förordning nr 6/2002.
106. Utdraget ur nämnda kommentar som intervenienten har åberopat har följande lydelse:
”Formskyddslagstiftningen skyddar för närvarande ett nytt utseende hos en produkt som fyller en nyttofunktion. Dessa tre begrepp – utseende, produkt och nyttofunktion – är oskiljaktigt förbundna med varandra, vilket Hoge Raad (högsta domstolen) i Nederländerna har fastställt i sin dom av den 10 mars 1995 (NJ 1995, 670, Kinderkapperstoel). En redan existerande produkt som ges en annan nyttofunktion än den som är föremål för ansökan kan således ges ett självständigt formskydd. Detta gäller även om produkten i fråga inte har genomgått någon betydande förändring och utgör den utmärkande egenskapen hos produkten med den nya nyttofunktionen. Även om begreppet ’nyttofunktion’ inte återfinns i direktivet är resultatet detsamma. Skyddet hör nämligen – genom formgivningen och produkten – samman med ett föremål och en barnstol i en frisörsalong är ett annat föremål än en leksaksbil.”
107. Hänvisningen i detta utdrag till ”en barnstol i en frisörsalong” som ska anses vara ”ett annat föremål än en leksaksbil” syftar på omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) av den 10 mars 1995, se punkt 106 ovan. Av en kopia av den domen, som intervenienten inkommit med som svar på ett editionsföreläggande från tribunalen, följer att det målet avsåg en ansökan om registrering som formgivning med skydd i Benelux av en barnstol i en frisörsalong. Nämnda barnstols huvudsakliga beståndsdel utgjordes av en leksaksbil som uppenbarligen redan fanns på marknaden i Benelux och som var känd av omsättningskretsen. Hoge Raad fann att det var svårt att se varför den omständigheten att en produkt består av bland annat ett föremål med en annan ursprunglig nyttofunktion – och nämnda föremål redan var känt i relevanta industri- och handelskretsar – skulle utgöra hinder för att slå fast att det var fråga om en produkt med ett nytt utseende som kan åtnjuta skydd som registrerad formgivning.
108. I punkt 20 i sitt beslut underkände annulleringsenheten detta resonemang från intervenientens sida då resonemanget saknade relevans. Enligt annulleringsenheten ”utgör användningen av den produkt som formgivningen ingår i inte en del av produktens utseende och följaktligen har den skillnaden inte någon betydelse vid jämförelsen av två motstående formgivningar”.
109. Såsom framgår av punkt 31 ovan, upprepade intervenienten detta resonemang, vilket sammanfattats i punkterna 104–107 ovan, i samband med sitt överklagande vid överklagandenämnden. Intervenienten ansåg nämligen att det var fel av annulleringsenheten att underkänna resonemanget.
110. I sitt yttrande av den 10 maj 2011 till överklagandenämnden, ifrågasatte sökanden intervenientens resonemang som sammanfattats i punkterna 104–107 ovan. Sökanden gjorde bland annat gällande att – till skillnad från vad som framgår av den gemensamma kommentaren från Benelux-ländernas regeringar, som omnämnts ovan i punkt 105 – det synsätt som Hoge Raad antog i sin dom av den 10 mars 1995, punkt 106 ovan, inte kan tillämpas med avseende på tolkningen av bestämmelserna i direktiv 98/71 och förordning nr 6/2002. Sökanden åberopade härvid generaladvokat D.F.W. Verkades förslag till avgörande av den 4 februari 2005 i mål C 04/27 HR, vid Hoge Raad. Som svar på ett editionsföreläggande från tribunalen, förebringade sökanden en kopia av nämnda förslag. Beträffande frågan om det synsätt som antagits i ovannämnda dom kunde tillämpas efter den ändring som gjorts i Benelux-lagstiftningen i enlighet med direktiv 98/71, angav generaladvokaten att det inte var uppenbart hur frågan skulle lösas. Samma generaladvokat menade att om Hoge Raad bedömde att denna fråga var av betydelse för utgången i det målet, skulle Hoge Raad begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Sökanden åberopade även den dom som Court of Appeal (England & Wales) (appellationsdomstol (England och Wales)) meddelade den 23 april 2008, (2008) EWCA Civ 358, vilken även den, enligt sökanden, utgör stöd för dess synsätt. Sökanden bifogade en kopia av denna dom till sitt yttrande.
111. Denna fråga var föremål för diskussion i den replik och den duplik som ingavs vid överklagandenämnden. Överklagandenämnden tog emellertid, i det angripna beslutet, inte ställning till de frågor som parterna väckt.
112. I samband med prövningen av om det, mot bakgrund av förordning nr 6/2002, är av betydelse för bedömningen av huruvida en formgivning ska betraktas som ny eller ha särprägel vilket slags produkt som formgivningen avser, framhåller tribunale n att det med uttrycket ”formgivning” i nämnda förordning avses en produkts eller en produktdels utseende, vilket framgår av artikel 3 a i samma förordning (se punkt 38 ovan). Det följer härav att en ”formgivning skall skyddas”, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 6/2002, genom skydd av en produkts utseende (dom av den 9 september 2014, Biscuits Poult/harmoniseringsbyrån – Banketbakkerij Merba (Kaka), T‑494/12, REU, EU:T:2014:757, point 19).
113. Dessutom följer av artikel 19.1 i förordning nr 6/2002 att en registrerad gemenskapsformgivning, såsom den omstridda formgivningen, ska ge innehavaren ensamrätt att använda den och att hindra tredje man från att utan hans eller hennes samtycke använda den. Med användning enligt denna bestämmelse avses ”särskilt att tillverka, bjuda ut, släppa ut på marknaden, importera, exportera eller använda en produkt som formgivningen ingår i eller används för eller att lagerhålla en sådan produkt för sådana ändamål.”
114. Tribunalen erinrar även om att det i artikel 36.2 i förordning nr 6/2002 anges att ansökan ska innehålla uppgifter om de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för. I artikel 36.6 i samma förordning anges dock att de uppgifter som avses i punkt 2 ”[inte] skall … påverka formgivningens skyddsomfång som sådant”.
115. Bland annat med beaktande av artikel 36.6 i förordning nr 6/2002 och hänvisningen, i artikel 19.1 andra meningen i samma förordning, till ”en produkt”, drar tribunalen slutsatsen att en registrerad gemenskapsformgivning ska ge innehavaren ensamrätt att använda den aktuella formgivningen – samt enligt artikel 10 i samma förordning varje formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck – i samband med alla slags produkter (och inte endast den produkt som anges i registreringsansökan). En registrerad gemenskapsformgivning ger även innehavaren rätt att förbjuda tredje man att använda den aktuella formgivningen samt varje formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck, i samband med alla slags produkter. Om så inte var fallet, skulle artikel 19.1 andra meningen inte avse ”en produkt” utan endast den produkt (eller de produkter) som anges i registreringsansökan.
116. Mot bakgrund av denna slutsats konstaterar tribunalen även att en gemenskapsformgivning inte kan betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 6/2002, om en identisk formgivning har gjorts tillgänglig för allmänheten före de tidpunkter som anges i den bestämmelsen, även om den tidigare formgivingen skulle vara avsedd att ingå i eller användas för en annan produkt. Om man antar motsatt synsätt skulle en senare registrering av den formgivningen som en gemenskapsformgivning som är avsedd att ingå i en annan produkt än den som formgivningen redan ingått i när den gjorts tillgänglig för allmänheten eller som en gemenskapsformgivning som är avsedd att användas för den andra produkten, göra det möjligt – av de skäl som det redogjorts för i punkt 115 ovan – för innehavaren av den senare registreringen att förbjuda användning av formgivningen även såvitt avser den produkt som avsågs när formgivningen tidigare gjordes tillgänglig för allmänheten. Ett sådant resultat skulle vara paradoxalt.
117. Artikel 7.1 första meningen i förordning nr 6/2002 föranleder inte någon annan bedömning.
118. I artikel 7.1 första meningen i förordning nr 6/2002 föreskrivs att ”[v]id tillämpning av artiklarna 5 och 6 [i nämnda förordning] gäller att en formgivning skall anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten om den har offentliggjorts i samband med registrering eller på annat sätt, eller förevisats, använts i yrkesmässig verksamhet eller blivit känd på annat sätt före den dag som avses i artikel 5.1 a och artikel 6.1 a eller artikel 5.1 b och artikel 6.1 b [i samma förordning], utom i de fall då dessa omständigheter inte rimligen kunde ha blivit kända vid normal yrkesmässig verksamhet i kretsar inom den berörda sektorn inom [unionen].”
119. Av en bokstavstolkning av artikel 7.1 första meningen i förordning nr 6/2002 följer att den ”berörda sektorn” i den mening som avses i den bestämmelsen endast kan vara den sektor som omfattar den produkt som den formgivning som gjorts tillgänglig ingår i eller används för. Enligt den bestämmelsen anses en tidigare formgivning som ingår i en viss produkt eller som används för den produkten ha gjorts tillgänglig om den har offentliggjorts. Detta gäller med undantag för om den omständigheten inte rimligen kunde ha blivit känd vid normal yrkesmässig verksamhet i kretsar inom den berörda sektorn inom unionen.
120. Denna tolkning bekräftas genom förarbetena till förordning nr 6/2002. Ordalydelsen i artikel 7 i den förordningen återger det förslag som formulerats på i princip samma sätt och som återfinns i punkt 3.1.4 i Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande avseende förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapsformgivning (EGT C 388, 1994, s. 9). Förslaget motiverades på följande sätt i punkterna 3.1.2 och 3.1.3 i nämnda yttrande:
”3.1.2. Bestämmelsen [avseende bedömningen av om en gemenskapsformgivning ska betraktas som ny] utformad på detta sätt, förefaller vara svår att tillämpa inom många områden och särskilt inom textilindustrin. Det är vanligt förekommande att säljare av förfalskade produkter skaffar sig falska intyg som visar att den omstridda formgivningen redan hade formgetts tidigare i ett tredjeland.
3.1.3. Under dessa omständigheter är det lämpligt att avse tillgängliggörande för omsättningskretsen i Europeiska gemenskapen före referenstidpunkten.”
121. Genom att det uppställs krav på att en tidigare formgivning ska vara känd i kretsar inom den berörda sektorn inom unionen, är syftet med artikel 7.1 i förordning nr 6/2002 att undvika att en formgivning som påstås ha formgetts tidigare beaktas vid tillämpningen av artiklarna 5 och 6 i samma förordning, även om inte ens de kretsar som berörs av den aktuella produkten (vilka i allmänhet får antas ha en mycket större kännedom om den samlade mängden av redan befintliga formgivningar som hade gjorts tillgängliga vid den tidpunkt då ansökan om den omstridda formgivningen lämnades in inom den aktuella sektorn än allmänheten generellt sett) känner till den formgivningen. Den motivering som angetts i förslaget från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén omfattar däremot inte det fallet att den tidigare formgivningen är känd för omsättningskretsen inom en viss sektor i unionen, men inte är det för omsättningskretsen inom en annan sektor som andra produkter omfattas av.
122. Av det ovanstående följer att den ”berörda sektorn” i den mening som avses i artikel 7.1 i förordning nr 6/2002 inte endast avser sektorn för den produkt som den omstridda formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för.
123. Följaktligen är en tidigare formgivning som ingår i eller används för en annan produkt än den som den senare formgivningen avser i princip relevant vid bedömningen av om den senare formgivningen ska betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002. Sistnämnda bestämmelses ordalydelse innebär nämligen att det inte är möjligt att betrakta en formgivning som ny om en identisk formgivning tidigare har gjorts tillgänglig för allmänheten, oavsett vilken produkt som den tidigare formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för.
124. Den sektor som den tidigare formgivningen omfattas av kan emellertid i förekommande fall ha viss betydelse för bedömningen av om en formgivning ska anses ha särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002.
125. Artikel 6 i förordning nr 6/2002 har följande lydelse:
” Artikel 6
Särprägel
1. En formgivning skall anses ha särprägel om det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen, skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare får av en formgivning som har gjorts tillgänglig för allmänheten
a) när det gäller oregistrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då den formgivning för vilken skydd begärs, för första gången gjordes tillgänglig för allmänheten,
b) när det gäller registrerade gemenskapsformgivningar, före den dag då en ansökan om registrering lämnades in eller, om prioritet åberopas, före den dag från vilken prioritet räknas.
2. Vid prövning av en formgivnings särprägel skall den grad av frihet formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen beaktas.”
126. Av artikel 6 i förordning nr 6/2002 framgår att en formgivnings särprägel ska bedömas mot bakgrund av det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen.
127. Av rättspraxis följer att begreppet kunnig användare ska förstås som ett mellanbegrepp, det vill säga ett mellanting mellan det inom varumärkesrätten tillämpliga begreppet genomsnittskonsument – varvid genomsnittskonsumenten inte förväntas besitta någon särskild sakkunskap och generellt sett inte gör någon direkt jämförelse mellan de motstående varumärkena – och begreppet fackman – varvid fackmannen är en sakkunnig som har en betydande teknisk kompetens. Visserligen avses med ”en kunnig användare” inte en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument som vanligtvis uppfattar en formgivning som en helhet och inte ägnar sig åt att undersöka dess olika detaljer, men det är inte heller fråga om en sakkunnig eller fackman som kan uppfatta minsta skillnad på detaljnivå som skulle kunna föreligga mellan de motstående formgivningarna (se dom av den 21 november 2013, El Hogar Perfecto del Siglo XXI/harmoniseringsbyrån – Wenf International Advisers (Korkskruv), T‑337/12, REU, EU:T:2013:601, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis).
128. Av rättspraxis följer vidare att beteckningen ”användare” förutsätter att personen i fråga använder den formgivna produkten för det ändamål som produkten är avsedd för. Vidare tyder kvalificeringen ”kunnig” på att användaren, utan att vara konstruktör eller teknisk expert, känner till de olika formgivningar som förekommer inom den berörda sektorn, besitter vissa kunskaper om de delar som dessa formgivningar vanligtvis brukar innehålla och på grund av sitt intresse för produkterna är relativt uppmärksam när han eller hon använder dem (se domen Korkskruv, punkt 127 ovan, EU:T:2013:601, punkt 23 och där angiven rättspraxis).
129. Härav följer att den användare som ska beaktas vid bedömningen av en formgivnings särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002 är användaren av den produkt som formgivningen används för eller ingår i.
130. Tribunalen erinrar härvid även om innehållet i skäl 14 i förordning nr 6/2002. Skäl 14 har följande lydelse: ”En formgivnings särprägel bör bedömas utifrån om det helhetsintryck som en kunnig användare ges vid betraktande av formgivningen tydligt skiljer sig från det han ges av den samlade mängden av redan befintliga formgivningar, med beaktande av arten av den produkt som formgivningen används för eller ingår i och i synnerhet den industrisektor dit den hör samt graden av formgivarens frihet att utveckla formgivningen.” Det framgår härav att arten av den produkt som en omstridd formgivning avser och den industrisektor dit produkten hör ska beaktas vid bedömningen av om den aktuella formgivningen har särprägel.
131. Det kan härvid inte uteslutas att den kunniga användaren av en produkt som en viss formgivning används för eller ingår i även känner till den samlade mängden av redan befintliga formgivningar som avser andra produkter, även om nämnda kunniga användare inte automatiskt kan presumeras besitta sådan kunskap.
132. Att identifiera den produkt som den tidigare formgivningen används för eller ingår i, vilken åberopats i syfte att ifrågasätta att en senare formgivning har särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002, är således relevant med avseende på den bedömningen. Det är nämligen genom att identifiera den berörda produkten som det kan fastställas om den kunniga användaren av den produkt som den senare formgivningen används för eller ingår i känner till den tidigare formgivningen. Endast om sistnämnda villkor är uppfyllt kan den tidigare formgivningen utgöra hinder för att anse att en senare formgivning har särprägel.
133. Om dessa resonemang tillämpas i förevarande fall, ska den slutsatsen dras att även om det saknar betydelse för bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002, att identifiera den produkt som den tidigare formgivningen, som åberopats till stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring, ingår i, så har en sådan identifiering betydelse för bedömningen av om den omstridda formgivningen ska anses ha särprägel, i den mening som avses i artikel 6 i samma förordning.
134. Tribunalen erinrar om att överklagandenämnden i det angripna beslutet ogiltigförklarade annulleringsenhetens beslut och återförvisade ärendet till annulleringsenheten ”för vidare handläggning av ansökan om ogiltighetsförklaring med stöd av artikel 25.1 b jämförd med [artikel 4.1 och artikel 6]” i förordning nr 6/2002 (punkt 2 i själva avgörandet i det angripna beslutet) eller med andra ord i syfte att det skulle prövas huruvida den omstridda formgivningen ska anses ha särprägel. Eftersom överklagandenämnden följaktligen beslutade att själv uttala sig om arten av den produkt som den tidigare formgivningen ingår i och att inte överlåta den frågan till annulleringsenheten, var den skyldig att lägga en korrekt bedömning av den bevisning som parterna förebringat i detta avseende till grund för sin slutsats. Tribunalen ska således pröva om nämnda bedömning är riktig, såsom intervenienten har begärt.
135. I handlingarna i ärendet vid harmoniseringsbyrån finns inga uppgifter som gör det möjligt att fastställa att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan utgör ett ”duschavlopp” ( shower drain ) eller en del av ett sådant avlopp. Såsom intervenienten med rätta har påpekat visar utdragen ur Blücher-katalogerna, som sökanden har förebringat vid harmoniseringsbyrån, golvrännor och galler (inbegripet ovannämnda platta) som kan användas tillsammans med nämnda golvrännor. Sådana golvrännor kan, tillsammans med tillhörande galler eller plattor, i allmänhet användas på olika platser.
136. Som intervenienten har anfört innehåller återgivningen, i Blücher-katalogerna, av den täckande plattan som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan en liten bild på en skåpbil. Det följer av de utdrag ur nämnda kataloger som utgör bilaga 9 till intervenientens yttrande av den 22 juni 2010 vid annulleringsenheten att bilden på den lilla skåpbilen anger varje gallers (eller plattas) ”belastningskategori” enligt nämnda kataloger. Det rör sig med andra ord om en uppgift om hur stor belastning som gallret eller plattan i fråga tål.
137. I Blücher-katalogerna finns totalt fem olika ”belastningskategorier”: en kategori för ”barfotautrymmen” (badrum, etcetera), en kategori för ”zoner för fotgängare” (kommersiella byggnader, etcetera), en kategori för ”truckar, kärror” (lätt industri), en kategori för ”skåpbilar, lastbilar” (industri, fabriker) och en kategori för ”stora lyftanordningar” (tung industri etcetera). Den belastningskategori som avses när bilden på den lilla skåpbilen anges är således den näst högsta belastningskategorin för gallret eller plattan i fråga. De föremål som omfattas av den belastningskategorin är enligt de förklaringar som tillhandahålls anpassade för att användas för industriellt bruk, till exempel i en fabrik, och tål den belastning som en sådan användning innebär. Till skillnad från vad intervenienten förefaller anta, innebär detta emellertid inte att de inte även kan användas på andra platser, såsom i duschutrymmen, där de normalt sett utsätts för mindre belastning.
138. Eftersom det inte finns några uppgifter i handlingarna som tyder på att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan uteslutande eller huvudsakligen var avsedd för användning som en del av ett duschavlopp, gjorde överklagandenämnden emellertid en felaktig bedömning när den slog fast att det var fråga om ett ”duschavlopp” i punkt 31 i det angripna beslutet. Överklagandenämnden borde i stället ha använt sig av en mera allmän beskrivning som överensstämmer med de uppgifter som återfinns i Blücher-katalogerna och exempelvis ha kvalificerat den som en täckande platta för en golvränna.
139. Intervenienten har framfört argument i syfte att ifrågasätta om överklagandenämndens slutsats att det föremål som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan utgör ett duschavlopp är riktig, och dessa argument ska följaktligen godtas.
140. Av det anförda följer att sökanden kan vinna framgång med sin enda grund och intervenienten kan vinna framgång med sin grund. Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras, vilket både sökanden och intervenienten har yrkat. Däremot kan, såsom har angetts i punkt 92 ovan, tribunalen inte bifalla sökandens yrkande om att det angripna beslutet ska ändras.
Rättegångskostnader
141. Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
142. I förevarande fall är harmoniseringsbyrån tappande part och såväl sökanden som intervenienten har yrkat att harmoniseringsbyrån ska ersätta rättegångskostnaderna. Med beaktande av att sökandens yrkande om ersättning av rättegångskostnader framställdes först efter det att ansökan lämnats in, framhåller tribunalen att det enligt rättspraxis är tillåtet att framställa yrkanden om rättegångskostnader i ett senare skede, till och med vid förhandlingen, även om det inte gjorts i samband med att ansökan lämnades in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2006, Mast-Jägermeister/harmoniseringsbyrån – Licorera Zacapaneca (VENADO med ram m.fl.), T‑81/03, T‑82/03 och T‑103/03, REG, EU:T:2006:397, punkt 116 och där angiven rättspraxis). Detta yrkande kan därför prövas i sak.
143. Harmoniseringsbyrån ska således förpliktas att ersätta sökandens och intervenientens rättegångskostnader, i enlighet med sökandens och intervenientens yrkanden.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
följande:
1) Det beslut som meddelades av tredje överklagandenämnden vid Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån) den 4 oktober 2012 (ärende R 2004/2010‑3) ogiltigförklaras.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Harmoniseringsbyrån ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Group Nivelles och Easy Sanitairy Solutions BV.
TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)
den 13 maj 2015 ( *1 )
”Gemenskapsformgivning — Ogiltighetsförfarande — Registrerad formgivning för en duschränna — Tidigare formgivning — Ogiltighetsgrunder — Nyhet — Särprägel — Synliga egenskaper hos den tidigare formgivningen — Aktuella produkter — Artiklarna 4–7, 19 och 25.1 b i förordning (EG) nr 6/2002”
I mål T‑15/13,
Group Nivelles, Gingelom (Belgien), företrätt av advokaten H. Jonkhout,
sökande,
mot
Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån), företrädd av S. Bonne och A. Folliard‑Monguiral, båda i egenskap av ombud,
svarande,
varvid motparten i förfarandet vid harmoniseringsbyråns överklagandenämnd, som intervenerat vid tribunalen, var
Easy Sanitairy Solutions BV, Losser (Nederländerna), företrätt av advokaten F. Eijsvogels,
angående en talan mot det beslut som meddelades av harmoniseringsbyråns tredje överklagandenämnd den 4 oktober 2012 (ärende R 2004/2010-3) om ett ogiltighetsförfarande mellan I-drain BVBA och Easy Sanitairy Solutions BV,
meddelar
TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden D. Gratsias (referent) samt domarna M. Kancheva och C. Wetter,
justitiesekreterare: handläggaren J. Weychert,
med beaktande av ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 januari 2013,
med beaktande av harmoniseringsbyråns svarsinlaga som inkom till tribunalens kansli den 16 juli 2013,
med beaktande av intervenientens svarsinlaga (med yrkande om att överklagandenämndens beslut ska ogiltigförklaras i ett avseende som inte angetts i ansökan) som inkom till tribunalens kansli den 15 juli 2013,
med beaktande av den replik som inkom till tribunalens kansli den 30 september 2013,
med beaktande av intervenientens begäran som inkom till tribunalens kansli den 14 november 2013 om att den handling som sökanden ingav den 30 september 2013 inte ska ingå i processmaterialet, och med beaktande av sökandens och harmoniseringsbyråns yttranden med avseende på den begäran, vilka inkom till tribunalens kansli den 16 december respektive den 17 december 2013, och med beaktande av beslutet av den 11 november 2014 att avslå denna begäran,
med beaktande av tribunalens fråga till parterna,
med beaktande av tribunalens editionsföreläggande till sökanden och intervenienten den 17 november 2014,
efter förhandlingen den 11 december 2014,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
|
1 |
Intervenienten, Easy Sanitairy Solutions BV, ingav den 28 september 2003 en ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1). Registreringsansökan avsåg följande formgivning:
|
|
2 |
Den omstridda formgivningen registrerades som gemenskapsformgivning under nummer 000107834-0025 och offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 19/2004 den 9 mars 2004. Av registreringen följer att formgivningen avser ett ”duschavlopp (shower drain)”. |
|
3 |
Den 31 mars 2009 förnyades registreringen av den omstridda formgivningen. Den förnyade registreringen offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 61/2009 av den 2 april 2009. |
|
4 |
Den 3 september 2009 ingav I-drain BVBA en ansökan om ogiltighetsförklaring av den omstridda formgivningen i enlighet med artikel 52 i förordning nr 6/2002. Till stöd för sin ansökan åberopade nämnda bolag den ogiltighetsgrund som återfinns i artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002. Såsom följer av artikel 4.1 i förordning nr 6/2002 uppställs bland annat ett krav på att formgivningen ska vara ny (i den mening som avses i artikel 5 i nämnda förordning) och ett krav på att den ska ha särprägel (i den mening som avses i artikel 6 i samma förordning) vid den tidpunkt då formgivningen gjordes tillgänglig för allmänheten, vilket fastställs enligt artikel 7 i samma förordning. |
|
5 |
I-drain har till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring bland annat ingett utdrag ur två produktkataloger från företaget Blücher (nedan kallade Blücher-katalogerna). Blücher-katalogerna innehöll bland annat följande bild:
|
|
6 |
Den 30 augusti 2010 övertog sökanden, Group Nivelles, I-drains rättigheter och skyldigheter efter en fusion genom absorption. I-drain upphörde därigenom att existera såsom juridisk person. |
|
7 |
Genom beslut av den 23 september 2010 förklarade annulleringsenheten vid harmoniseringsbyrån att den omstridda formgivningen var ogiltig. Med andra ord bifölls den ansökan om ogiltighetsförklaring som I-drain hade ingett. |
|
8 |
Annulleringsenheten angav att det tydligt framgick av I-drains argument att dess ansökan om ogiltighetsförklaring grundades på påståendet att kraven på att den omstridda gemenskapsformgivningen ska vara ny och ha särprägel inte var uppfyllda (punkt 3 i annulleringsenhetens beslut). Enligt annulleringsenheten avsåg formgivningen en platta, en vattenlåsinsats och ett duschavlopp, i snäv bemärkelse, och den enda synliga delen av formgivningen var ovansidan av nämnda platta (punkt 15 i annulleringsenhetens beslut). Enligt annulleringsenheten var plattan identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan och den omstridda formgivningen kunde därför inte betraktas som ny i förhållande till den formgivning som återfinns i denna handling (punkt 19 i annulleringsenhetens beslut). Dessutom godtog inte annulleringsenheten intervenientens argument att den platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan används i en annan miljö än den miljö som den produkt som den omstridda formgivningen avser var avsedd att användas i. Enligt annulleringsenheten ”utgör inte användningen av den produkt som formgivningen är införlivad i en del av dess utseende och följaktligen har skillnaden inte någon inverkan på jämförelsen av de båda motstående formgivningarna” (punkt 20 i annulleringsenhetens beslut). |
|
9 |
Den 15 oktober 2010 överklagade intervenienten annulleringsenhetens beslut med stöd av artiklarna 55–60 i förordning nr 6/2002. |
|
10 |
Tredje överklagandenämnden upphävde annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010 genom beslut av den 4 oktober 2012 (nedan kallat det angripna beslutet). Överklagandenämnden fann, till skillnad från annulleringsenheten, att den omstridda gemenskapsformgivningen skulle betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002. Enligt överklagandenämnden var nämnda gemenskapsformgivning inte identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan, utan det förelåg skillnader dem emellan som vare sig var ”minimala” eller ”svåra att bedöma på ett objektivt sätt”. Skillnaderna kunde således inte anses vara obetydliga (punkterna 31–33 i det angripna beslutet). Överklagandenämnden återförvisade ärendet till annulleringsenheten ”för vidare handläggning av ansökan om ogiltighetsförklaring med stöd av artikel 25.1 b jämförd med [artikel 4.1 och artikel 6]” i förordning nr 6/2002 (punkt 2 i själva avgörandet i det angripna beslutet). |
Parternas yrkanden
|
11 |
Sökanden har yrkat att tribunalen ska
|
|
12 |
Harmoniseringsbyrån har yrkat att tribunalen ska
|
|
13 |
Intervenienten har yrkat att tribunalen ska
|
|
14 |
I den inlaga som föreskrivs i artikel 135.3 i rättegångsreglerna och som sökanden ingav till tribunalens kansli den 30 september 2013, vidhöll sökanden sina ursprungliga yrkanden och preciserade att sökanden därutöver yrkade att intervenientens ”anslutningsöverklagande” skulle ogillas och att ”harmoniseringsbyrån [eller] intervenienten” skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. |
Rättslig bedömning
Huruvida sökandens andra yrkande kan upptas till sakprövning
|
15 |
Harmoniseringsbyrån har gjort gällande att sökandens andra yrkande inte kan tas upp till sakprövning. Enligt harmoniseringsbyrån har sökanden i huvudsak yrkat att tribunalen ska fastställa annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010. Harmoniseringsbyrån menar att det dock följer av rättspraxis (dom av den 27 september 2011, El Jirari Bouzekri/harmoniseringsbyrån – Nike International (NC NICKOL), T‑207/09, EU:T:2011:537, punkterna 15–17, och dom av den 29 februari 2012, Certmedica International och Lehning entreprise/harmoniseringsbyrån – Lehning entreprise och Certmedica International (L112), T‑77/10 och T‑78/10, EU:T:2012:95, punkt 32) att tribunalen inte är behörig att meddela domar som fastställer eller bekräftar avgöranden. |
|
16 |
Intervenienten har inte uttryckligen gjort gällande att sökandens andra yrkande ska avvisas. Det har dock gjorts gällande att tribunalen inte har rätt att fastställa annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010 och att målet – för det fall att tribunalen genom dom ogiltigförklarar det angripna beslutet – ska återförvisas till överklagandenämnden som ska meddela sitt avgörande med beaktande av nämnda dom. |
|
17 |
Dessa argument kan inte vinna framgång. |
|
18 |
Tribunalen framhåller inledningsvis att den rättspraxis som harmoniseringsbyrån har åberopat saknar relevans. I de båda domar som harmoniseringsbyrån har hänvisat till var det fråga om yrkanden om att tribunalen skulle fastställa överklagandenämndens (och inte någon lägre instans vid harmoniseringsbyrån) beslut avseende en fråga som i det beslutet hade avgjorts till fördel för den part som hade väckt talan vid tribunalen. Tribunalen slog fast att det följer av artikel 65.2 och 65.3 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1) (vars innehåll är identiskt med innehållet i artikel 61.2 och 61.3 i förordning nr 6/2002) att ett sådant yrkande inte kan tas upp till prövning som innebär att sökanden endast söker en bekräftelse av den grund eller de argument som den angav i samband med överklagandet till överklagandenämnden och som överklagandenämnden redan godtagit (dom NC NICKOL, punkt 15 ovan, EU:T:2011:537, punkt 17, och dom L112, punkt 15 ovan, EU:T:2012:95, punkt 32). |
|
19 |
I artikel 61 i förordning nr 6/2002 föreskrivs i punkt 1 att överklagandenämndens beslut får överklagas hos tribunalen; i punkt 2 att talan får grundas på bristande behörighet eller på åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, av fördraget, av förordning nr 6/2002 eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning, eller på maktmissbruk; i punkt 3 att tribunalen ska vara behörig att ogiltigförklara eller ändra det angripna beslutet; och slutligen i punkt 4 att talan ska vara tillåten för var och en som varit part i förfarandet vid överklagandenämnden, om nämndens beslut gått denne emot. Av sistnämnda punkt 4 följer e contrario att en part i förfarandet vid överklagandenämnden inte har rätt att väcka talan vid tribunalen mot det beslut som överklagandenämnden har meddelat om den parten ska anses ha vunnit framgång till fullo med sitt överklagande. |
|
20 |
I förevarande fall syftar sökandens andra yrkande dock inte till att det angripna beslutet, helt eller delvis, ska fastställas – ett beslut som för övrigt har gått sökanden emot. Nämnda yrkande syftar i stället till att tribunalen själv ska fatta det beslut som överklagandenämnden borde eller kunde ha fattat, och således till att tribunalen ska ogilla den talan som är föremål för prövning och följaktligen fastställa annulleringsenhetens beslut av den 23 september 2010. Syftet är med andra ord att tribunalen ska utöva sin behörighet att ändra överklagandenämndens beslut med stöd av artikel 61.3 i förordning nr 6/2002. Ett sådant yrkande kan upptas till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 maj 2010, Beifa Group/harmoniseringsbyrån – Schwan-Stabilo Schwanhäußer (Skrivdon), T‑148/08, REU, EU:T:2010:190, punkterna 40–44). |
Huruvida en sida i bilaga A.9 till ansökan ska beaktas
|
21 |
Harmoniseringsbyrån och intervenienten har gjort gällande att det på sidan 76 i bilaga A.9 till sökandens ansökan återfinns en handling som inte hade ingetts vid harmoniseringsbyrån. De har därför yrkat att tribunalen inte ska beakta den handlingen. |
|
22 |
Tribunalen påpekar att det följer av handlingarna vid harmoniseringsbyrån, vilka översänts till tribunalen i enlighet med artikel 133.3 i tribunalens rättegångsregler, att den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan inte fanns med bland de handlingar som parterna åberopat vid harmoniseringsbyrån. På sidan 75 i nämnda bilaga återfinns visserligen en kopia av det e-postmeddelande av den 5 oktober 2009, som skickades av M.F. på företaget Blücher till R.G. på företaget I-drain och som återfanns i bilaga 4 till det yttrande som sökanden ingav den 2 april 2010 till annulleringsenheten. Den handling som återfinns på sidan 76 i nämnda bilaga fanns emellertid varken i bilagorna till det yttrandet eller i någon av de olika handlingar som parterna ingav under förfarandet vid harmoniseringsbyrån. Dessutom bekräftade sökandens ombud under förhandlingen, som svar på en fråga från tribunalen, att den handling som återfinns på sidan 76 i den aktuella bilagan inte hade funnits där under förfarandet vid harmoniseringsbyrån. |
|
23 |
Det ska erinras om att syftet med en talan vid tribunalen är att få till stånd en prövning av lagenligheten av överklagandenämndernas beslut i den mening som avses i artikel 61 i förordning nr 6/2002. Tribunalens uppgift är inte att pröva de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av bevisning som för första gången har åberopats vid tribunalen. |
|
24 |
Den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan ska således avvisas, utan att det är nödvändigt att bedöma dess bevisvärde (se, för ett liknande resonemang, dom Grupo Promer Mon Graphic/harmoniseringsbyrån – PepsiCo (Cirkelformad reklamartikel) (T‑9/07, EU:T:2010:96), punkt 24 och där angiven rättspraxis). |
Huruvida intervenientens andra yrkande kan upptas till sakprövning
|
25 |
Harmoniseringsbyrån har, i sitt yttrande beträffande intervenientens begäran om att inlagan enligt artikel 135.3 i rättegångsreglerna som sökanden ingav den 30 september 2013 inte ska ingå i processmaterialet, bland annat gjort gällande att intervenientens andra yrkande inte kan upptas till sakprövning. Enligt harmoniseringsbyrån kan intervenientens ansökan om ogiltigförklaring av det angripna beslutet inte upptas till sakprövning, eftersom det rör sig om ett beslut som avgjorts till intervenientens fördel. Till stöd för sitt påstående har harmoniseringsbyrån åberopat dom av den 16 december 2008, Budějovický Budvar/harmoniseringsbyrån – Anheuser-Busch (BUD) (T‑225/06, T‑255/06, T‑257/06 och T‑309/06, REG, EU:T:2008:574, punkterna 150 och 151). |
|
26 |
Även om harmoniseringsbyrån inte kan åberopa den invändning om rättegångshinder som rör intervenientens andra yrkande i sitt yttrande beträffande intervenientens begäran om att den handling som getts in enligt artikel 135.3 i rättegångsreglerna inte ska ingå i processmaterialet, så ska nämnda invändning ändå prövas. Det är nämligen en fråga som tribunalen i förekommande fall kan pröva ex officio. |
|
27 |
Tribunalen erinrar härvid för det första att det i artikel 134.3 i rättegångsreglerna anges att en intervenient enligt punkt 1 (vilken avser alla parter i förfarandet i överklagandenämnden utom sökanden) kan i sin svarsinlaga framställa yrkanden om ogiltigförklaring eller ändring av överklagandenämndens beslut med avseende på en punkt som inte är omnämnd i ansökan och åberopa grunder som inte är nämnda i ansökan. |
|
28 |
Vidare saknar hänvisningen till domen BUD, punkt 25 ovan (EU:T:2008:574, punkterna 150–151) relevans. I den domen underkände tribunalen vissa argument som framförts av intervenienten i det målet. Tribunalen angav att ”i den mån dessa argument ska förstås som en självständig rättslig grund, varvid artikel 134.2 i rättegångsreglerna åberopas, finner [tribunalen] att denna grund står i strid med de slutsatser som intervenienten själv har kommit fram till. … [Intervenienten] har emellertid inte yrkat att [tribunalen] ska ogiltigförklara eller ändra [överklagandenämndens beslut i det målet] enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna” (dom BUD, punkt 25 ovan, EU:T:2008:574, punkterna 150 och 151). I förevarande fall har intervenienten emellertid yrkat att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. |
|
29 |
Vad beträffar harmoniseringsbyråns argument att det angripna beslutet avgjorts ”till intervenientens fördel”, erinrar tribunalen om att en av parterna ska anses ha vunnit framgång med sin talan vid överklagandenämnden när nämnden i sitt beslut bifaller partens yrkande mot bakgrund av endast en del av partens argument. Detta gäller även då överklagandenämnden underlåter att pröva eller avslår de andra grunder och argument som åberopats av parten (se dom av den 14 december 2011, Völkl/harmoniseringsbyrån – Marker Völkl (VÖLKL), T‑504/09, REU, EU:T:2011:739, punkt 26 och där angiven rättspraxis). Ett beslut från överklagandenämnden ska däremot anses ha gått någon emot i den mening som avses i artikel 61.4 i förordning nr 6/2002, då nämnden tar ställning till partens yrkande på ett sätt som är betungande för densamme (se, analogt, dom VÖLKL, se ovan, EU:T:2011:739, punkt 27 och där angiven rättspraxis). |
|
30 |
I förevarande fall konstaterade annulleringsenheten att sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring i huvudsak grundades på påståendet att kraven på att den omstridda gemenskapsformgivningen ska vara ny och ha särprägel inte var uppfyllda. Därefter slog enheten fast att nämnda formgivning var identisk i den mening som avses i artikel 5.2 i förordning nr 6/2002 med en tidigare formgivning, nämligen den formgivning som avser en platta som återfinns i mitten av den bild som återges i punkt 5 ovan. |
|
31 |
Intervenienten har såväl vid annulleringsenheten – i sitt yttrande av den 22 juni 2010 som avgavs som svar på sökandens yttrande av den 2 april 2010 som nämnts ovan i punkt 22 – som vid överklagandenämnden (se sammanfattningen av intervenientens argument i punkt 14 i det angripna beslutet, bland annat i avsnittet med rubriken ”Annulleringsenhetens felaktiga beaktande av handling D1 vid bedömningen av om den omstridda formgivningen uppfyllde kraven på nyhet och särprägel”, sidorna 9–13 i det angripna beslutet) bland annat gjort gällande att den bild som återges i punkt 5 ovan, och som även återgetts i punkt 8 i annulleringsenhetens beslut, inte föreställer ett duschavlopp utan endast ett galler som kan användas till duschrännor. |
|
32 |
Intervenienten har således gjort gällande att den bild som återges i punkt 5 ovan och, mera generellt, de produkter som återfinns i Blücher-katalogerna helt skiljer sig från den produkt som den omstridda formgivningen avser. Enligt intervenienten innebär det att dessa produkter inte kunde beaktas vid bedömningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny och ha särprägel eller inte. |
|
33 |
Överklagandenämnden godtog inte detta argument. Tvärtom, såsom intervenienten med rätta har påpekat, angav överklagandenämnden i punkt 31 i det angripna beslutet att ”den tidigare formgivningen avsåg ett mycket enkelt och rektangulärt duschavlopp”. Överklagandenämnden underkände således, underförstått men tydligt, intervenientens argument att det snarare rörde sig om ett galler för en duschränna. Genom att detta argument underkändes, underkändes hela intervenientens argumentation, enligt vilken de formgivningar som återfinns i Blücher-katalogerna inte ska beaktas vid bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny och ha särprägel. |
|
34 |
Överklagandenämnden upphävde visserligen annulleringsenhetens beslut att förklara den aktuella formgivningen ogiltig på grund av att nyhetskravet inte var uppfyllt. Nämnden valde dock att återförvisa ärendet till annulleringsenheten ”för vidare handläggning av ansökan om ogiltighetsförklaring med stöd av artikel 25.1 b jämförd med [artikel 4.1 och artikel 6]” i förordning nr 6/2002 såsom följer av punkt 2 i själva avgörandet i det angripna beslutet. Av hänvisningen till artikel 6 i den förordningen, som avser frågan om särprägel, följer att det ankommer på annulleringsenheten, till följd av att ärendet återförvisats dit, att pröva frågan om den omstridda formgivningen har särprägel. Överklagandenämnden har för övrigt, i punkt 36 sista meningen i det angripna beslutet, uttryckligen angett att ”den nya prövningen ska göras utifrån faktiska omständigheter, bevisning och argument som lagts fram vid annulleringsenheten samt utifrån nya faktiska omständigheter, bevisning och argument som parterna lagt fram vid överklagandenämnden”, vilket följaktligen inbegriper de Blücher-kataloger som intervenienten inte ansåg skulle omfattas av den prövningen. |
|
35 |
Härav följer att det angripna beslutet, såvitt avser ett av intervenientens yrkanden, går intervenienten emot och denne ska således inte anses ha vunnit framgång med sitt överklagande i den mening som avses i artikel 61.4 i förordning nr 6/2002. Intervenienten har således rätt att yrka att det beslutet ska ogiltigförklaras, genom intervenientens andra yrkande. De argument som harmoniseringsbyrån har framfört häremot kan inte godtas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2009, Laytoncrest/harmoniseringsbyrån – Erico (TRENTON), T‑171/06, REG, EU:T:2009:70, punkt 21 och dom VÖLKL, punkt 29 ovan, EU:T:2011:739, punkt 28). |
Huruvida sökandens första yrkande ska bifallas
|
36 |
Sökanden har till stöd för sin ansökan gjort gällande en enda grund, nämligen att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning vid jämförelsen av den omstridda formgivningen och de tidigare formgivningar som åberopats som stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring. Enligt sökanden medförde denna felaktiga bedömning att överklagandenämnden drog den felaktiga slutsatsen att den omstridda formgivningen var ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002. |
|
37 |
Det är för det första nödvändigt att identifiera den tidigare formgivning som harmoniseringsbyråns enheter beaktade vid prövningen av ansökan om ogiltighetsförklaring. Vidare följer det av artikel 4.1 i förordning nr 6/2002 att en formgivnings skydd består i skydd av en produkts utseende och det framgår av skäl 12 i samma förordning att skyddet inte bör utsträckas till att omfatta sådana beståndsdelar som inte syns vid en normal användning av den berörda produkten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2014, Biscuits Poult/harmoniseringsbyrån – Banketbakkerij Merba (Kaka), T‑494/12, REU, EU:T:2014:757, punkterna 19 och 20, och dom av den 3 oktober 2014, Cezar/harmoniseringsbyrån – Poli-Eco (Insats), T‑39/13, REU, EU:T:2014:852, punkterna 40, 51 och 52). Följaktligen ska den tidigare formgivningens synliga beståndsdelar identifieras. Slutligen ska tribunalen kontrollera om överklagandenämndens jämförelse av den omstridda formgivningens och den tidigare formgivningens synliga beståndsdelar är riktig. |
|
38 |
Innan denna prövning påbörjas, erinrar tribunalen inledningsvis om att en ”formgivning” enligt artikel 3 a i förordning nr 6/2002 utgörs av en produkts eller en produktdels utseende som beror av detaljer som finns på själva produkten och/eller i produktens ornament och som särskilt kan vara linjer, konturer, färger, form, ytstruktur och/eller material. |
|
39 |
Dessutom framgår av artikel 4.1 i samma förordning att en formgivning ska skyddas som en gemenskapsformgivning endast i den mån den är ny och särpräglad. |
|
40 |
I artikel 5 i förordning nr 6/2002 anges följande: ”1. En formgivning skall betraktas som ny om ingen identisk formgivning har gjorts tillgänglig för allmänheten …
2. Formgivningar skall betraktas som identiska om deras utseende endast skiljer sig åt på oväsentliga punkter.” |
|
41 |
Det framgår således av artikel 5.2 i förordning nr 6/2002 att två formgivningar ska anses identiska om deras utseende endast skiljer sig åt på oväsentliga punkter, det vill säga på punkter som inte uppfattas omedelbart och som således inte medför några skillnader, inte ens små, mellan formgivningarna. E contrario ska det vid bedömningen av huruvida en formgivning uppfyller nyhetskravet prövas om det finns skillnader mellan de motstående formgivningarna som inte är oväsentliga, även om de är små (dom av den 6 juni 2013, Kastenholz/harmoniseringsbyrån – Qwatchme (Urtavlor), T‑68/11, REU, EU:T:2013:298, punkt 37). |
|
42 |
Tribunalen kommer dessutom att sammanfatta innehållet i såväl beslutet från annulleringsenheten som det angripna beslutet. |
|
43 |
Annulleringsenheten slog, i punkt 15 i sitt beslut, fast att den omstridda formgivningen avsåg ett ”duschavlopp (shower drain)” bestående av en platta, en vattenlåsinsats och ett utlopp. Den tillade att ”vattenlåsinsatsen och utloppet är fastmonterade på undersidan av plattan”. |
|
44 |
Med avseende på återgivningen av den omstridda formgivningen, såsom den återgetts i punkt 1 ovan, kan det konstateras att – från vänster till höger – den första bilden visar plattan med, på dess undersida, vattenlåsinsatsen (mot vilken vattnet rinner) på vars mitt utloppet placerats. Den andra bilden visar den undre delen av vattenlåsinsatsen på vars mitt utloppet placerats, och slutligen visar den tredje bilden plattans övre del. |
|
45 |
I punkt 16 i sitt beslut angav annulleringsenheten att ”vid normal användning, det vill säga när duschen är i bruk, utgör plattan en del av golvet. Vattenlåsinsatsen och utloppet är då inte synliga”. Mot bakgrund av den slutsatsen slog annulleringsenheten i punkt 19 i sitt beslut fast att ”den enda synliga beståndsdelen hos den omstridda formgivningen är ovansidan av plattan”. Eftersom annulleringsenheten bedömde att denna synliga beståndsdel hos den omstridda formgivningen var identisk med ”den beståndsdel som visats i D1”, fann den att den omstridda formgivningen inte skulle betraktas som ny. |
|
46 |
I sitt överklagande till överklagandenämnden gjorde intervenienten bland annat gällande att annulleringsenheten gjort fel när den slog fast att den täckande plattan är den enda synliga beståndsdelen hos den produkt som den omstridda formgivningen avser, efter det att den installerats. Enligt intervenienten var även plattans sida samt de fåror som återfinns längs med plattans båda sidor synliga. Intervenienten ansåg således att annulleringsenheten inte hade jämfört alla relevanta beståndsdelar av den omstridda formgivningen med ”de beståndsdelar som återfinns i D1” och att den slutsats som annulleringsenheten drog i sitt beslut, det vill säga att nämnda formgivning inte är ny, är felaktig. |
|
47 |
Tribunalen finner härvid följande. En noggrann genomläsning av det angripna beslutet visar, trots en lite tvetydig formulering, att överklagandenämnden har godtagit argumentet att ovansidan av den täckande plattan inte är den enda beståndsdelen som är synlig även efter det att det ”duschavlopp” (shower drain) som den omstridda formgivningen avser installerats. Överklagandenämnden angav nämligen i punkt 31 i nämnda beslut att ”den omstridda formgivningen består av en rektangulär täckande platta, men även av fåror längs med sidorna och av duschavloppets tunna ytterkanter. Samtliga dessa beståndsdelar är synliga vid normal användning”. |
|
48 |
Den produkt som den omstridda formgivningen avser består, såsom annulleringsenheten med rätta konstaterade, av ett duschavlopps täckande platta, vattenlåsinsats och själva utloppet. Vattnet från duschen rinner närmare bestämt mot vattenlåsinsatsen, genom utloppet, och leds ned i avloppsledningarna. Vattenlåsinsatsen är täckt av plattan, som särskilt kännetecknas av att den är solid, det vill säga att dess yta inte innehåller några hål som gör det möjligt för vattnet att rinna ned i vattenlåsinsatsen. Avrinningen mot vattenlåsinsatsen sker i stället via två fåror som återfinns längs med plattans båda sidor. |
|
49 |
Efter det att det ”duschavlopp (shower drain)” som den omstridda formgivningen avser installerats, det vill säga när det har integrerats i duschens golv, är det inte endast plattans ovansida som är synlig utan även, såsom överklagandenämnden med rätta konstaterade i punkt 31 i det angripna beslutet, de båda fårorna längs med plattans sidor samt den övre delen av vattenlåsinsatsens kant. Det är uppenbart att det är sistnämnda beståndsdel som överklagandenämnden hänför sig till när den nämner ”duschavloppets (shower drain) tunna ytterkanter”. Det är dessutom dessa överväganden som ligger till grund för slutsatsen att meningen i punkt 31 i det angripna beslutet, som angetts i punkt 47 ovan, ska förstås på så sätt att överklagandenämnden bedömde, i likhet med intervenienten, att de synliga delarna ”vid normal användning” av det duschavlopp (shower drain) som den omstridda formgivningen avser, det vill säga efter det att det installerats, inte endast utgörs av den täckande plattans ovansida utan även av övriga ovannämnda beståndsdelar av den produkten. |
|
50 |
Mot bakgrund av dessa överväganden kommer tribunalen att pröva sökandens enda grund. |
|
51 |
Sökanden har inte framfört några argument som skulle kunna innebära att de överväganden som anges i punkterna 47–49 ovan ifrågasätts. Sökanden har snarare invänt mot den jämförelse som överklagandenämnden gjorde av den omstridda formgivningen och den ”tidigare formgivning” som angetts i punkt 31 i det angripna beslutet. Enligt sökanden visar sistnämnda punkt i det angripna beslutet att överklagandenämnden har missuppfattat punkt 19 i annulleringsenhetens beslut. |
|
52 |
Sökanden har påpekat att annulleringsenheten i sitt beslut använde förkortningen ”D1” när den hänvisade till samtliga utdrag ur Blücher-katalogerna som ingick i processmaterialet, och inte endast för att hänvisa till den bild som återgetts ovan i punkt 5, vilken även har återgetts i punkt 8 i annulleringsenhetens beslut. Nämnda bild utgör enligt sökanden endast en del av den handling som kallats ”D1” i annulleringsenhetens beslut. Vidare menar sökanden att annulleringsenhetens slutsats, i punkt 8 i dess beslut, inte var helt riktig. Bilden i fråga återgav nämligen inte en ”duschränna” utan endast en duschrännas ”golvgaller”. Sökanden har förklarat att med uttrycket ”golvgaller” menas ett galler som monterats på en vattenlåsinsats i golvet. Det finns inga hål på gallrets horisontella yta och avrinningen av vattnet sker därför endast längs med gallrets sidor. |
|
53 |
Sökanden har gjort gällande att ”golvgallret” på den bild som återgetts i punkt 5 ovan motsvarar det ”golvgaller” som den omstridda formgivningen avser. De har båda tillverkats av rostfritt stål och är avlånga och fyrsidiga. Inget av golvgallren har några hål på den horisontella ytan och avrinningen av vattnet sker därför endast längs med gallrens sidor. Sökanden har preciserat att det hål som syns på plattan i mitten av nämnda bild endast finns där för att det ska vara möjligt att avlägsna gallret från vattenlåsinsatsen i rengöringssyfte. Sökanden har dragit slutsatsen att ovannämnda bild endast visar en rektangulär täckande platta, vare sig mer eller mindre. Det är fråga om ett ”golvgaller” från år 1998 från det danska företaget Blücher. Produkttypen är ”Spaltrost” (på tyska) eller ”Spalterist” (på danska), vilket betyder ”spaltgaller”. |
|
54 |
Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet är felaktigt, eftersom det i dess punkt 31 anges att ”den tidigare formgivningen (D1) avser ett duschavlopp [(shower drain)] av ett mycket enkelt slag som är rektangulärt och består av en täckande platta med ett hål i”. Det är emellertid allmänt känt att ett duschavlopp inte endast består av en täckande platta, som – vilket framgår av dess namn – fyller funktionen att täcka något, i förevarande fall utloppet eller vattenlåsinsatsen. Enligt sökanden underlät överklagandenämnden att beakta den omständigheten att den bild som återgetts ovan i punkt 5 endast avser en täckande plattas utseende och inte utseendet på hela den duschbrunn, som är synlig vid normal användning, som den tidigare formgivningen avser och som återfinns i Blücher-katalogerna. |
|
55 |
Sökanden har således gjort gällande att det följer av punkterna 7 och 31 i det angripna beslutet att överklagandenämnden felaktigt jämförde den omstridda formgivningens utseende vid normal användning med endast den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Det följer emellertid av Blücher-katalogerna, som sökanden har ingett till harmoniseringsbyrån, att det ”golvgaller” som är synligt på den bilden borde vara placerat mellan vattenlåsinsatsens raka yttre kanter och att golvytan runt om vattenlåsinsatsen, vattenlåsinsatsens raka yttre kanter och det ”golvgaller” som placerats däremellan, befinner sig på samma nivå. Detsamma gäller den omstridda formgivningen. |
|
56 |
Det följer vidare av Blücher-katalogerna att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, i likhet med täckande plattor av andra slag, var avsedd att vara placerad mellan de raka yttre kanterna på vattenlåsinsatsen som installerats i golvet. Själva vattenlåsinsatsen återfinns på första och sista sidan i nämnda kataloger, med den skillnaden att den i denna återgivning har ett galler med hål på ytan. |
|
57 |
Sökanden menar att när plattan som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan är placerad i en sådan vattenlåsinsats som den som återfinns i Blücher-katalogerna, innebär en sådan duschbrunn, vid normal användning, att inte endast den täckande plattan är synlig utan även sidorna eller kanterna av nämnda platta, fårorna längs med båda sidorna av plattan samt vattenlåsinsatsens tunna ytterkanter, till skillnad från vad överklagandenämnden har slagit fast. |
|
58 |
Sökanden har således gjort gällande att överklagandenämnden fattade det angripna beslutet på fel grunder och mot bakgrund av en felaktig jämförelse av de aktuella formgivningarna. |
|
59 |
Tribunalen erinrar härvid om att överklagandenämnden, såsom följer av övervägandena ovan i punkterna 45–47, gjorde en riktig bedömning när den slog fast att den täckande plattans horisontella yta inte är den enda beståndsdelen som är synlig efter det att det ”duschavlopp” (shower drain) som den omstridda formgivningen avser installerats. Annulleringsenheten som drog motsatt slutsats, i punkt 16 i sitt beslut, gjorde således en felaktig bedömning som det ankom på överklagandenämnden att rätta till. |
|
60 |
Efter det att överklagandenämnden hade konstaterat att det hade gjorts en felaktig bedömning, drog den, i det angripna beslutet, emellertid inte rätt slutsatser. |
|
61 |
Det är riktigt att annulleringsenheten gjorde fel när den, vid bedömningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny, valde att jämföra endast den täckande platta som den omstridda formgivningen innehåller med den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Det innebär emellertid inte att det är möjligt att pröva huruvida den omstridda formgivningen ska betraktas som ny genom att jämföra alla dess synliga beståndsdelar efter det att den formgivna produkten installerats med endast den platta som återfinns i mitten av bilden i fråga. Detta innebär nämligen en jämförelse mellan å ena sidan en duschbrunns samtliga synliga beståndsdelar (vilken den omstridda formgivningen avser) och å andra sidan en enda beståndsdel av en tidigare duschbrunn. |
|
62 |
Det är härvid inte nödvändigt, såsom sökanden har gjort gällande (se punkt 54 ovan), att avgöra huruvida det är allmänt känt att en duschbrunn inte endast består av en täckande platta. Det räcker att konstatera att det, under alla omständigheter, med beaktande av de handlingar som parterna förebringat vid harmoniseringsbyrån, inte var möjligt att dra någon annan slutsats än att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan endast utgjorde en del av en duschbrunn. Följaktligen krävdes det, för prövningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny, en jämförelse av de synliga beståndsdelarna av denna, efter installering, och de synliga beståndsdelarna, efter installering, av den tidigare formgivningen som ovannämnda täckande platta ingick i. |
|
63 |
För det första ska det framhållas att den bild som återgetts i punkt 5 ovan, i Blücher-katalogerna som sökanden har inkommit med i utdrag, föregicks av rubriken ”Roste für Rinnen und Aufsatzstücke”, vilket betyder ”galler för golvbrunnar och överdelar”. Det står således klart att den platta som återfinns i mitten av bilden endast är en enkel täckande platta som fungerar som ett duschbrunnsgaller och den utgör med andra ord inte hela duschbrunnen. |
|
64 |
För det andra återfinns på en annan sida (sidan 21) i nämnda kataloger, vilken också förebringats av sökanden vid harmoniseringsbyrån, ett diagram över hur olika beståndsdelar som företaget Blücher tillhandahåller kan kombineras för att bygga en komplett duschbrunn. Nämnda diagram visar närmare bestämt sex olika varianter av galler, varav en variant utan hål, som kan monteras på en vattenlåsinsats som i sin tur ska monteras på ett utlopp. Gallren är kvadratiska och inte avlånga men det framgår att samma princip kan tillämpas även på galler av olika former och storlekar. |
|
65 |
Det ska härvid framhållas att gallret utan hål (den täckande plattan) som visas i det diagrammet har modellnummer 697200200 20. Det följer av sidan 34 i samma katalog att det rör sig om en kvadratisk variant ur serien plattor av typen ”Spaltrost”, som företaget Blücher tillhandahåller. I samma serie ingår andra modeller (med numren 697200075 99, 697200150 99 och 697 200 200 99) med samma utseende (det vill säga utan hål på den horisontella ytan) men som är avlånga. Vidare innehåller samma sida, förutom uppgifter om nämnda modellers storlek, en bild på en täckande platta som är identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Det kunde således mot bakgrund av dessa kataloger utan svårighet slås fast att samtliga modeller av galler (eller täckande plattor) som fanns däri kunde kombineras med andra beståndsdelar, vilka också tillhandahölls av företaget Blücher, i syfte att bygga en duschbrunn. |
|
66 |
För det tredje innehåller, såsom sökanden har gjort gällande, den första och den sista sidan i Blücher-katalogerna, vilka sidor ingick i de utdrag ur de katalogerna som sökanden förebringade vid harmoniseringsbyrån, bilder på en avlång duschbrunn som företaget Blücher tillhandahåller, med den skillnaden att duschbrunnen på de båda bilderna var försedd med en platta med hål på dess horisontella yta (ett galler). |
|
67 |
För det fjärde påpekar tribunalen att det tydligt följer av punkterna 15 och 16 i sökandens yttrande av den 2 april 2010 vid harmoniseringsbyråns annulleringsenhet att de täckande plattorna utan hål som återfinns i Blücher-katalogerna – däribland den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan – endast utgör en del av en duschbrunn och att de inte i sig utgör någon sådan duschbrunn. |
|
68 |
För det femte ska det slutligen framhållas att intervenienten, vid harmoniseringsbyråns enheter, inte har bestritt att den täckande plattan av typen ”Spaltrost”, som företaget Blücher tillhandahåller, ska användas såsom en del av en duschbrunn. Tvärtom förebringade intervenienten, i bilaga 11 till sitt yttrande av den 27 juni 2010 vid annulleringsenheten, utdrag ur en annan katalog från företaget Blücher, som innehåller en bild på en täckande platta som motsvarar den som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, som monterats på en vattenlåsinsats med ett utlopp på undersidan. Intervenienten erinrade för övrigt om detta i sin svarsinlaga. |
|
69 |
Det är visserligen riktigt att intervenienten har ingett den handlingen till stöd för sitt argument, vilket för övrigt upprepats vid tribunalen, att den aktuella täckande plattan från företaget Blücher och de duschbrunnar som den kunde användas på inte är avsedda att användas i duschar utan för industriellt bruk. Av det textavsnitt som återfinns på samma sida som bilden, i utdraget från katalogen som intervenienten förebringade vid harmoniseringsbyrån, framgår tydligt att det rör sig om duschbrunnar som används inom livsmedelsindustrin. |
|
70 |
Detta påverkar emellertid inte den omständigheten att det av samma bild tydligt framgår att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan inte i sig utgör en duschbrunn (eller ett duschavlopp, som överklagandenämnden förefaller ha slagit fast), utan i stället bara utgör en del av en sådan duschbrunn. Härav följer således att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning när nämnden – vid prövningen av om den omstridda formgivningen skulle betraktas som ny – jämförde de synliga beståndsdelarna, efter installering, av den formgivna produkten med endast nämnda platta. |
|
71 |
Dessa överväganden påverkas inte av de argument som harmoniseringsbyrån och intervenienten har framfört. |
|
72 |
Harmoniseringsbyrån har hänvisat till dom av den 22 juni 2010, Shenzhen Taiden/harmoniseringsbyrån – Bosch Security Systems (Kommunikationsutrustning) (T‑153/08, REU, EU:T:2010:248, punkterna 23 och 24). Av den domen följer att eftersom det i artikel 6.1 i förordning nr 6/2002 talas om en skillnad mellan de helhetsintryck som de aktuella formgivningarna åstadkommer, är det inte möjligt att undersöka en gemenskapsformgivnings särprägel i förhållande till speciella delar som hämtats från olika tidigare formgivningar. Således ska en jämförelse göras mellan, å ena sidan, det helhetsintryck som den omstridda gemenskapsformgivningen åstadkommer och, å andra sidan, det helhetsintryck som varje separat tidigare formgivning – som med giltig verkan har åberopats av den som ansökt om ogiltighetsförklaring – åstadkommer. |
|
73 |
Harmoniseringsbyrån har anfört att det resonemang som fördes i den domen, med avseende på en formgivnings särprägel, i ännu högre grad kan tillämpas på prövningen av om nyhetskravet är uppfyllt. Följaktligen kan inte beståndsdelar från olika tidigare formgivningar kombineras i syfte att ifrågasätta om en senare formgivning ska betraktas som ny. |
|
74 |
Tribunalen godtar inte det argumentet, eftersom det grundas på en missuppfattning av sökandens argument. Sökanden har nämligen inte klandrat överklagandenämnden för att den inte jämförde specifika beståndsdelar från olika tidigare formgivningar med den omstridda formgivningen. Sökanden anser dock att överklagandenämnden gjorde fel när den jämförde duschavloppet (shower drain) i dess helhet vilket den omstridda formgivningen motsvarar med endast en del av den duschbrunn – och inte hela duschbrunnen – som företaget Blücher tillhandahåller och som åberopats som stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring. |
|
75 |
Harmoniseringsbyrån har även gjort gällande att sökanden inte i tillräcklig mån har visat att det finns en tidigare formgivning som har samma egenskaper som den omstridda formgivningen. Enligt harmoniseringsbyrån grundar sig sökandens argument på en kombination av två olika formgivningar. Även om de båda formgivningarna har gjorts tillgängliga för allmänheten genom samma kataloger (Blücher-katalogerna), har de inte återgetts tillsammans. Harmoniseringsbyrån anser att även om Blücher-katalogerna anses utgöra ett tillgängliggörande i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 6/2002, ska var och en av de formgivningar som finns med i nämnda kataloger jämföras individuellt med den omstridda formgivningen. |
|
76 |
Det argumentet grundas på antagandet att ingen bild av den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan och som monterats på en avlång vattenlåsinsats och som därigenom utgör en komplett duschbrunn hade företetts vid harmoniseringsbyrån. Innan harmoniseringsbyrån framförde detta argument i sin svarsinlaga förde den nämligen ett resonemang som syftade till att, med rätta (se punkterna 22 och 23 ovan), visa att den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan inte ska beaktas. Det följer dock av punkt 68 ovan att det antagande som ligger till grund för harmoniseringsbyråns argument är felaktigt, vilket är tillräckligt för att det ska underkännas. |
|
77 |
Det ska under alla omständigheter påpekas att, generellt sett, när en formgivning består av flera olika beståndsdelar, ska den anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 6/2002 när samtliga beståndsdelar har gjorts tillgängliga för allmänheten och det tydligt har angetts att nämnda beståndsdelar är avsedda att kombineras för att tillsammans bilda en viss produkt, vilket gör det möjligt att identifiera formgivningens form och egenskaper. |
|
78 |
Med andra ord kan en formgivning inte betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002 när den endast består i en kombination av formgivningar som redan gjorts tillgängliga för allmänheten och med avseende på vilka det redan har angetts att de är avsedda att användas tillsammans. |
|
79 |
I förevarande fall innebär detta att i den mån som det, av skäl som angetts i punkterna 63–67 ovan, tydligt framgår av Blücher-katalogerna att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan är avsedd att kombineras med vattenlåsinsatser och utlopp som företaget Blücher tillhandahåller och som även de återfinns i samma kataloger i syfte att bilda en komplett duschbrunn, ankom det på harmoniseringsbyrån, vid bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, att jämföra den formgivningen bland annat med en duschbrunn som består av den aktuella täckande plattan kombinerad med andra duschbrunnsbeståndsdelar som företaget Blücher tillhandahåller. Detta ankom på harmoniseringsbyrån även då det inte skulle förekomma någon bild på en sådan kombination i nämnda kataloger. |
|
80 |
Harmoniseringsbyrån har vidare gjort gällande att den omständigheten att det finns ett hål i den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan innebär att det finns ytterligare en beståndsdel som skiljer den från den omstridda formgivningen, vilket gäller även om överklagandenämnden inte angav att denna skillnad är för handen. |
|
81 |
Tribunalen finner att det saknas stöd även för detta argument. Det är inte möjligt att underkänna sökandens argument att det angripna beslutet är felaktigt, genom att antyda en omständighet som inte angetts i det beslutet. Vidare ska det framför allt framhållas att överklagandenämnden gjorde en felaktig bedömning, i enlighet med argument som sökanden har framfört och som tribunalen anser att det finns stöd för, när nämnden jämförde hela den duschbrunn (duschavlopp) som den omstridda formgivningen avser med endast en beståndsdel av den tidigare formgivningen. Felet avser med andra ord själva identifieringen av den tidigare formgivningen som skulle ligga till grund för jämförelsen och inte, såsom harmoniseringsbyrån förefaller ha gjort gällande, sistnämnda formgivnings egenskaper. |
|
82 |
Intervenienten har å sin sida gjort gällande att eftersom sökanden, vid harmoniseringsbyrån i första hand, har anfört att den omstridda formgivningen inte ska betraktas som ny i förhållande till endast den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, är det förståeligt att såväl annulleringsenheten som överklagandenämnden har grundat sina beslut på en jämförelse av nämnda formgivning med endast den plattan. |
|
83 |
Tribunalen finner att det saknas stöd även för detta argument. Tribunalen erinrar om att sökanden, vid annulleringsenheten, åberopade flera omständigheter till stöd för sitt synsätt att den omstridda formgivningen varken är ny eller har särprägel. Annulleringsenheten biföll ansökan om ogiltighetsförklaring av det enda skälet att den enda synliga beståndsdelen av den omstridda formgivningen, efter det att den installerats, är den täckande plattan och att den är identisk med den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Således gjorde annulleringsenheten därutöver inte någon jämförelse mellan den omstridda formgivningen och andra formgivningar som eventuellt återfinns i de handlingar som sökanden har företett. |
|
84 |
Eftersom överklagandenämnden med rätta fann att andra beståndsdelar av det duschavlopp som den omstridda formgivningen avser är synliga efter installering, var det fel – såsom tidigare nämnts – att jämföra den formgivningen med endast den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Vid bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, borde överklagandenämnden ha undersökt om det fanns skillnader som inte var oväsentliga mellan alla synliga beståndsdelar hos den formgivningen och alla synliga beståndsdelar hos den åberopade tidigare formgivningen. Den undersökningen skulle inte begränsas till att endast avse den täckande platta som ingick i den tidigare formgivningen. |
|
85 |
Intervenienten har därutöver anfört att även om sökanden vid överklagandenämnden påstod att det var möjligt att montera endast den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan på en avlång rektangulär vattenlåsinsats med en kant som var synlig även efter installering, förebringade sökanden inte någon bevisning till stöd för sina påståenden, då ingen bild av någon sådan installation förekommit i Blücher-katalogerna. Intervenienten har härvid erinrat om att den handling som återfinns på sidan 76 i bilaga A.9 till ansökan, som innehåller en återgivning av den aktuella täckande plattan monterad på en avlång vattenlåsinsats, inte förebringades vid harmoniseringsbyrån och därför inte kan beaktas. |
|
86 |
Av de skäl som angetts i punkterna 63–70 ovan, kan dessa argument emellertid inte godtas. |
|
87 |
Härav följer att talan kan bifallas på den enda grund som sökanden har anfört. |
|
88 |
Såsom angetts ovan i punkt 20 syftar sökandens andra yrkande i huvudsak till att det angripna beslutet ska ändras så att intervenientens överklagande vid överklagandenämnden avslås och att annulleringsenhetens beslut att bifalla ansökan om ogiltighetsförklaring fastställs, i förekommande fall med ändring av skälen för sistnämnda beslut. Tribunalen har således att pröva sökandens ändringsyrkande. |
Huruvida sökandens andra yrkande ska bifallas
|
89 |
Tribunalen framhåller att rättens prövning i enlighet med artikel 61 i förordning nr 6/2002 består i en prövning av lagenligheten av överklagandenämndens beslut. Tribunalen får ogiltigförklara eller ändra det beslut som är föremål för talan endast om detta, vid tidpunkten då det fattades, omfattades av någon av de grunder för ogiltigförklaring eller ändring som anges i artikel 61.2 i denna förordning. Tribunalens behörighet att ändra överklagandenämndens beslut innebär således inte att rätten får ersätta överklagandenämndens bedömning med sin egen. Tribunalen får inte heller göra bedömningar i frågor där överklagandenämnden ännu inte uttalat sig. Tribunalens behörighet att ändra beslut ska således i princip endast avse de fall där rätten – efter att ha prövat överklagandenämndens bedömning – på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan bestämma det beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta (se, analogt, dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringsbyrån, C‑263/09 P, REU, EU:C:2011:452, punkterna 71 och 72). |
|
90 |
I förevarande fall är det visserligen riktigt att frågan om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny har prövats av såväl annulleringsenheten som överklagandenämnden. Det har emellertid redan påpekats att den prövning som dessa två enheter vid harmoniseringsbyrån har genomfört i båda fallen innehåller fel. Annulleringsenheten gjorde en felaktig bedömning när den, beträffande det duschavlopp som den omstridda formgivningen avser, slog fast att endast den täckande plattan var synlig efter installering. Annulleringsenheten jämförde således nämnda platta med den platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan utan att beakta övrig bevisning som sökanden förebringat vid den enheten. Överklagandenämnden konstaterade med rätta att annulleringsenheten hade gjort en felaktig bedömning. I stället för att jämföra de synliga beståndsdelarna, efter installering, av det duschavlopp som den omstridda formgivningen avser med de synliga beståndsdelarna hos andra tidigare formgivningar som sökanden åberopat, bland annat den formgivning som innehåller den täckande platta som återfinns i mitten av nämnda bild, valde överklagandenämnden emellertid felaktigt att endast jämföra den omstridda formgivningen med sistnämnda platta. |
|
91 |
Härav följer att prövningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, mot bakgrund av de tidigare formgivningar som sökanden har åberopat, inte är fullständig. Om tribunalen företog en prövning av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, mot bakgrund av samtliga omständigheter som sökanden har åberopat vid harmoniseringsbyråns enheter, skulle detta i princip innebära att tribunalen utförde sådana administrativa uppgifter och utredningsuppgifter som ankommer på harmoniseringsbyrån. Detta skulle strida mot den institutionella jämvikten, vilken har legat till grund för principen om fördelning av behörighet mellan harmoniseringsbyrån och tribunalen. Sökandens intressen tillvaratas i tillräcklig mån genom att det angripna beslutet ogiltigförklaras (se, för ett liknande resonemang, dom Skrivdon, punkt 20 ovan, EU:T:2010:190, punkt 133; se även, för ett liknande resonemang och analogt, dom VÖLKL, punkt 29 ovan, EU:T:2011:739, punkt 121 och däri angiven rättspraxis). |
|
92 |
Sökandens andra yrkande ska således inte bifallas. |
Huruvida intervenientens andra yrkande ska bifallas
|
93 |
Såsom redan har angetts ovan har intervenienten genom sitt andra yrkande hemställt att tribunalen ska ogiltigförklara det angripna beslutet på en annan grund än på de grunder som sökanden har åberopat. Till stöd för sitt yrkande har intervenienten gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte väsentliga formföreskrifter när den i punkt 31 i det angripna beslutet angav att den bild som återgetts i punkt 5 ovan avser ett mycket enkelt och rektangulärt duschavlopp som består av en täckande platta med ett hål. Enligt intervenienten är den slutsatsen oförenlig med parternas påståenden under förfarandet vid harmoniseringsbyrån och har inte motiverats, vilket innebär att det angripna beslutet inte är tillräckligt begripligt. |
|
94 |
Intervenienten har förklarat att den bild som har återgetts i punkt 5 ovan endast avser de galler som kan användas i duschrännor. De innefattar den platta som återfinns i mitten av nämnda bild, vars horisontella yta är hel och endast medger avrinning av vatten genom fårorna längs med dess sidor. |
|
95 |
Intervenienten har emellertid anfört att det följer av utdragen ur en av Blücher-katalogerna, som intervenienten själv har förebringat vid harmoniseringsbyråns enheter, att nämnda täckande platta är avsedd för industriellt bruk och inte att användas såsom en del av ett duschavlopp i ett våtutrymme. Enligt intervenienten återfinns en liten bild av en skåpbil på bilden av den plattan i nämnda katalog vilket, enligt instruktionen på en annan sida i samma katalog, betyder att produkten är avsedd för industriellt bruk. |
|
96 |
Enligt intervenienten har sökanden inte framställt någon motiverad invändning mot dessa påståenden vid överklagandenämnden. Sökanden ska endast – felaktigt – ha anfört att den omständigheten har betydelse för bedömningen av om ansökan om ogiltighetsförklaring är välgrundad. Intervenienten menar således att det angripna beslutet, i vilket den aktuella produkten ansågs utgöra ett duschavlopp, inte har motiverats och att det är obegripligt. |
|
97 |
Sökanden har i den inlaga som den ingett med stöd av artikel 135.3 i rättegångsreglerna angett att ”det inte ska läggas någon vikt vid den grund som intervenienten har angett”, eftersom det är ”av yttersta vikt att besvara frågan huruvida överklagandenämnden gjorde rätt när den slog fast att handlingen ’D1’ inte avser Blücher-katalogen, såsom annulleringsenheten har angett, utan uteslutande avser den täckande plattan” som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Enligt sökanden syftar den grund som intervenienten har åberopat i själva verket till att utnyttja den semantiska förvirringen i det angripna beslutet beträffande vad ”D1” ska anses avse, i syfte att den omstridda formgivningen ska jämföras uteslutande med den ovannämnda täckande plattan. Sökanden anser således att intervenienten inte kan vinna framgång med den grunden. |
|
98 |
Eftersom intervenienten, till stöd för sitt andra yrkande, har gjort gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts, ska det erinras om att det av artikel 62 i förordning nr 6/2002 följer att harmoniseringsbyråns beslut ska innehålla beslutets grunder. Denna motiveringsskyldighet har samma innehåll som den skyldighet som följer av artikel 296 FEUF, enligt vilken det klart och tydligt ska framgå hur den som har antagit en rättsakt har resonerat. Denna skyldighet har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs av en åtgärd att få kännedom om skälen till denna så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Det kan emellertid inte krävas att överklagandenämnderna lämnar en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att motiveringen ger dem som berörs av beslutet möjlighet att få kännedom om skälen för överklagandenämndens beslut och den behöriga domstolen tillräckligt underlag för att utöva sin kontroll (se dom av den 25 april 2013, Bell & Ross/harmoniseringsbyrån – KIN (En boett på ett klockarmband), T‑80/10, EU:T:2013:214, punkt 37 och där angiven rättspraxis). |
|
99 |
Det ska dessutom erinras om att skyldigheten att motivera ett beslut utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida skälen är välgrundade, vilken är hänförlig till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består nämligen i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se domen En boett på ett klockarmband, punkt 98 ovan, EU:T:2013:214, punkt 38 och där angiven rättspraxis). |
|
100 |
Det framgår av intervenientens resonemang att intervenienten anser att det har betydelse för bedömningen av sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring vilket slags föremål som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan, och närmare bestämt, om föremålet i fråga är avsett att användas som en beståndsdel i en dusch eller för industriellt bruk, såsom en beståndsdel i en duschbrunn. Om det antas att så är fallet, ska det framhållas att det angripna beslutet innehåller en tillräcklig motivering i detta avseende då det i punkt 31 anges att det rör sig om ett ”duschavlopp”. |
|
101 |
I själva verket syftar intervenientens resonemang till att ifrågasätta huruvida överklagandenämndens bedömning i detta avseende är riktig. Detta följer av intervenientens hänvisning till de argument som framförts och de handlingar som förebringats vid harmoniseringsbyråns enheter, vilka enligt intervenienten visar att föremålet i fråga är avsett för industriellt bruk. Intervenienten anser i huvudsak att överklagandenämndens bedömning ovan är felaktig genom att överklagandenämnden varken beaktade nämnda argument och nämnda handlingar eller beaktade att sökanden inte framställt något bestridande. Det är på detta sätt som man ska förstå intervenientens påstående att det angripna beslutet i detta avseende är ”obegripligt”. |
|
102 |
Innan tribunalen, i förekommande fall, prövar huruvida överklagandenämndens bedömning i det avseendet är riktig, ska tribunalen pröva dess betydelse för bedömningen av om sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring ska bifallas. Tribunalen erinrar härvid om att intervenienten har framhållit vikten av att på rätt sätt identifiera den produkt som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan. Intervenienten menar att om det visar sig att det finns skillnader mellan den produkten och den produkt (duschavlopp) som den omstridda formgivningen avser, så utgör det ett tillräckligt skäl för att avslå sökandens ansökan om ogiltighetsförklaring (se även punkterna 30–35 ovan). Följaktligen ska det prövas om detta antagande är riktigt. |
|
103 |
Det är nämligen endast om så är fallet som ett hypotetiskt fel från överklagandenämndens sida vid identifieringen av den produkt som den tidigare formgivningen avser skulle kunna motivera en ogiltigförklaring av nämndens beslut, vilket intervenientens andra yrkande avser. |
|
104 |
Tribunalen framhåller att parterna har framfört sina argument, vid harmoniseringsbyråns enheter, avseende vilken betydelse den avsedda användningen för de produkter som de tidigare formgivningar som sökanden har gjort gällande till stöd för nämnda ansökan avser respektive de produkter som den omstridda formgivningen avser, har vid bedömningen av ansökan om ogiltighetsförklaring. Intervenienten angav i sitt yttrande av den 22 juni 2010 vid annulleringsenheten att den ansåg att de tidigare formgivningar som sökanden har åberopat, däribland de som återfinns i Blücher-katalogerna, inte kan medföra att man med framgång kan ifrågasätta att den omstridda formgivningen ska betraktas som ny och anses ha särprägel. Enligt intervenienten avser nämnda tidigare formgivningar nämligen andra produkter, det vill säga golvrännor avsedda för industriellt bruk. |
|
105 |
Till stöd för sitt synsätt har intervenienten åberopat ett utdrag ur den gemensamma kommentaren från Benelux-ländernas regeringar avseende protokollet av den 20 juni 2002 om ändring av den enhetliga Benelux-lagstiftningen om formgivning (nedan kallad Benelux-lagstiftningen). Nämnda ändring infördes i syfte att anpassa Benelux-lagstiftningen till Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd (EGT L 289, s. 28). De bestämmelser i detta direktiv som avser frågan om en formgivning ska betraktas som ny och ha särprägel är formulerade på ett i princip identiskt sätt som motsvarande bestämmelser i förordning nr 6/2002. |
|
106 |
Utdraget ur nämnda kommentar som intervenienten har åberopat har följande lydelse: ”Formskyddslagstiftningen skyddar för närvarande ett nytt utseende hos en produkt som fyller en nyttofunktion. Dessa tre begrepp – utseende, produkt och nyttofunktion – är oskiljaktigt förbundna med varandra, vilket Hoge Raad (högsta domstolen) i Nederländerna har fastställt i sin dom av den 10 mars 1995 (NJ 1995, 670, Kinderkapperstoel). En redan existerande produkt som ges en annan nyttofunktion än den som är föremål för ansökan kan således ges ett självständigt formskydd. Detta gäller även om produkten i fråga inte har genomgått någon betydande förändring och utgör den utmärkande egenskapen hos produkten med den nya nyttofunktionen. Även om begreppet’nyttofunktion’ inte återfinns i direktivet är resultatet detsamma. Skyddet hör nämligen – genom formgivningen och produkten – samman med ett föremål och en barnstol i en frisörsalong är ett annat föremål än en leksaksbil.” |
|
107 |
Hänvisningen i detta utdrag till ”en barnstol i en frisörsalong” som ska anses vara ”ett annat föremål än en leksaksbil” syftar på omständigheterna i det mål som avgjordes genom domen från Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) av den 10 mars 1995, se punkt 106 ovan. Av en kopia av den domen, som intervenienten inkommit med som svar på ett editionsföreläggande från tribunalen, följer att det målet avsåg en ansökan om registrering som formgivning med skydd i Benelux av en barnstol i en frisörsalong. Nämnda barnstols huvudsakliga beståndsdel utgjordes av en leksaksbil som uppenbarligen redan fanns på marknaden i Benelux och som var känd av omsättningskretsen. Hoge Raad fann att det var svårt att se varför den omständigheten att en produkt består av bland annat ett föremål med en annan ursprunglig nyttofunktion – och nämnda föremål redan var känt i relevanta industri- och handelskretsar – skulle utgöra hinder för att slå fast att det var fråga om en produkt med ett nytt utseende som kan åtnjuta skydd som registrerad formgivning. |
|
108 |
I punkt 20 i sitt beslut underkände annulleringsenheten detta resonemang från intervenientens sida då resonemanget saknade relevans. Enligt annulleringsenheten ”utgör användningen av den produkt som formgivningen ingår i inte en del av produktens utseende och följaktligen har den skillnaden inte någon betydelse vid jämförelsen av två motstående formgivningar”. |
|
109 |
Såsom framgår av punkt 31 ovan, upprepade intervenienten detta resonemang, vilket sammanfattats i punkterna 104–107 ovan, i samband med sitt överklagande vid överklagandenämnden. Intervenienten ansåg nämligen att det var fel av annulleringsenheten att underkänna resonemanget. |
|
110 |
I sitt yttrande av den 10 maj 2011 till överklagandenämnden, ifrågasatte sökanden intervenientens resonemang som sammanfattats i punkterna 104–107 ovan. Sökanden gjorde bland annat gällande att – till skillnad från vad som framgår av den gemensamma kommentaren från Benelux-ländernas regeringar, som omnämnts ovan i punkt 105 – det synsätt som Hoge Raad antog i sin dom av den 10 mars 1995, punkt 106 ovan, inte kan tillämpas med avseende på tolkningen av bestämmelserna i direktiv 98/71 och förordning nr 6/2002. Sökanden åberopade härvid generaladvokat D.F.W. Verkades förslag till avgörande av den 4 februari 2005 i mål C 04/27 HR, vid Hoge Raad. Som svar på ett editionsföreläggande från tribunalen, förebringade sökanden en kopia av nämnda förslag. Beträffande frågan om det synsätt som antagits i ovannämnda dom kunde tillämpas efter den ändring som gjorts i Benelux-lagstiftningen i enlighet med direktiv 98/71, angav generaladvokaten att det inte var uppenbart hur frågan skulle lösas. Samma generaladvokat menade att om Hoge Raad bedömde att denna fråga var av betydelse för utgången i det målet, skulle Hoge Raad begära förhandsavgörande från EU-domstolen. Sökanden åberopade även den dom som Court of Appeal (England & Wales) (appellationsdomstol (England och Wales)) meddelade den 23 april 2008, (2008) EWCA Civ 358, vilken även den, enligt sökanden, utgör stöd för dess synsätt. Sökanden bifogade en kopia av denna dom till sitt yttrande. |
|
111 |
Denna fråga var föremål för diskussion i den replik och den duplik som ingavs vid överklagandenämnden. Överklagandenämnden tog emellertid, i det angripna beslutet, inte ställning till de frågor som parterna väckt. |
|
112 |
I samband med prövningen av om det, mot bakgrund av förordning nr 6/2002, är av betydelse för bedömningen av huruvida en formgivning ska betraktas som ny eller ha särprägel vilket slags produkt som formgivningen avser, framhåller tribunalen att det med uttrycket ”formgivning” i nämnda förordning avses en produkts eller en produktdels utseende, vilket framgår av artikel 3 a i samma förordning (se punkt 38 ovan). Det följer härav att en ”formgivning skall skyddas”, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 6/2002, genom skydd av en produkts utseende (dom av den 9 september 2014, Biscuits Poult/harmoniseringsbyrån – Banketbakkerij Merba (Kaka), T‑494/12, REU, EU:T:2014:757, point 19). |
|
113 |
Dessutom följer av artikel 19.1 i förordning nr 6/2002 att en registrerad gemenskapsformgivning, såsom den omstridda formgivningen, ska ge innehavaren ensamrätt att använda den och att hindra tredje man från att utan hans eller hennes samtycke använda den. Med användning enligt denna bestämmelse avses ”särskilt att tillverka, bjuda ut, släppa ut på marknaden, importera, exportera eller använda en produkt som formgivningen ingår i eller används för eller att lagerhålla en sådan produkt för sådana ändamål.” |
|
114 |
Tribunalen erinrar även om att det i artikel 36.2 i förordning nr 6/2002 anges att ansökan ska innehålla uppgifter om de produkter som formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för. I artikel 36.6 i samma förordning anges dock att de uppgifter som avses i punkt 2 ”[inte] skall … påverka formgivningens skyddsomfång som sådant”. |
|
115 |
Bland annat med beaktande av artikel 36.6 i förordning nr 6/2002 och hänvisningen, i artikel 19.1 andra meningen i samma förordning, till ”en produkt”, drar tribunalen slutsatsen att en registrerad gemenskapsformgivning ska ge innehavaren ensamrätt att använda den aktuella formgivningen – samt enligt artikel 10 i samma förordning varje formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck – i samband med alla slags produkter (och inte endast den produkt som anges i registreringsansökan). En registrerad gemenskapsformgivning ger även innehavaren rätt att förbjuda tredje man att använda den aktuella formgivningen samt varje formgivning som inte ger en kunnig användare ett annat helhetsintryck, i samband med alla slags produkter. Om så inte var fallet, skulle artikel 19.1 andra meningen inte avse ”en produkt” utan endast den produkt (eller de produkter) som anges i registreringsansökan. |
|
116 |
Mot bakgrund av denna slutsats konstaterar tribunalen även att en gemenskapsformgivning inte kan betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5.1 i förordning nr 6/2002, om en identisk formgivning har gjorts tillgänglig för allmänheten före de tidpunkter som anges i den bestämmelsen, även om den tidigare formgivingen skulle vara avsedd att ingå i eller användas för en annan produkt. Om man antar motsatt synsätt skulle en senare registrering av den formgivningen som en gemenskapsformgivning som är avsedd att ingå i en annan produkt än den som formgivningen redan ingått i när den gjorts tillgänglig för allmänheten eller som en gemenskapsformgivning som är avsedd att användas för den andra produkten, göra det möjligt – av de skäl som det redogjorts för i punkt 115 ovan – för innehavaren av den senare registreringen att förbjuda användning av formgivningen även såvitt avser den produkt som avsågs när formgivningen tidigare gjordes tillgänglig för allmänheten. Ett sådant resultat skulle vara paradoxalt. |
|
117 |
Artikel 7.1 första meningen i förordning nr 6/2002 föranleder inte någon annan bedömning. |
|
118 |
I artikel 7.1 första meningen i förordning nr 6/2002 föreskrivs att ”[v]id tillämpning av artiklarna 5 och 6 [i nämnda förordning] gäller att en formgivning skall anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten om den har offentliggjorts i samband med registrering eller på annat sätt, eller förevisats, använts i yrkesmässig verksamhet eller blivit känd på annat sätt före den dag som avses i artikel 5.1 a och artikel 6.1 a eller artikel 5.1 b och artikel 6.1 b [i samma förordning], utom i de fall då dessa omständigheter inte rimligen kunde ha blivit kända vid normal yrkesmässig verksamhet i kretsar inom den berörda sektorn inom [unionen].” |
|
119 |
Av en bokstavstolkning av artikel 7.1 första meningen i förordning nr 6/2002 följer att den ”berörda sektorn” i den mening som avses i den bestämmelsen endast kan vara den sektor som omfattar den produkt som den formgivning som gjorts tillgänglig ingår i eller används för. Enligt den bestämmelsen anses en tidigare formgivning som ingår i en viss produkt eller som används för den produkten ha gjorts tillgänglig om den har offentliggjorts. Detta gäller med undantag för om den omständigheten inte rimligen kunde ha blivit känd vid normal yrkesmässig verksamhet i kretsar inom den berörda sektorn inom unionen. |
|
120 |
Denna tolkning bekräftas genom förarbetena till förordning nr 6/2002. Ordalydelsen i artikel 7 i den förordningen återger det förslag som formulerats på i princip samma sätt och som återfinns i punkt 3.1.4 i Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande avseende förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapsformgivning (EGT C 388, 1994, s. 9). Förslaget motiverades på följande sätt i punkterna 3.1.2 och 3.1.3 i nämnda yttrande: ”3.1.2. Bestämmelsen [avseende bedömningen av om en gemenskapsformgivning ska betraktas som ny] utformad på detta sätt, förefaller vara svår att tillämpa inom många områden och särskilt inom textilindustrin. Det är vanligt förekommande att säljare av förfalskade produkter skaffar sig falska intyg som visar att den omstridda formgivningen redan hade formgetts tidigare i ett tredjeland. 3.1.3. Under dessa omständigheter är det lämpligt att avse tillgängliggörande för omsättningskretsen i Europeiska gemenskapen före referenstidpunkten.” |
|
121 |
Genom att det uppställs krav på att en tidigare formgivning ska vara känd i kretsar inom den berörda sektorn inom unionen, är syftet med artikel 7.1 i förordning nr 6/2002 att undvika att en formgivning som påstås ha formgetts tidigare beaktas vid tillämpningen av artiklarna 5 och 6 i samma förordning, även om inte ens de kretsar som berörs av den aktuella produkten (vilka i allmänhet får antas ha en mycket större kännedom om den samlade mängden av redan befintliga formgivningar som hade gjorts tillgängliga vid den tidpunkt då ansökan om den omstridda formgivningen lämnades in inom den aktuella sektorn än allmänheten generellt sett) känner till den formgivningen. Den motivering som angetts i förslaget från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén omfattar däremot inte det fallet att den tidigare formgivningen är känd för omsättningskretsen inom en viss sektor i unionen, men inte är det för omsättningskretsen inom en annan sektor som andra produkter omfattas av. |
|
122 |
Av det ovanstående följer att den ”berörda sektorn” i den mening som avses i artikel 7.1 i förordning nr 6/2002 inte endast avser sektorn för den produkt som den omstridda formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för. |
|
123 |
Följaktligen är en tidigare formgivning som ingår i eller används för en annan produkt än den som den senare formgivningen avser i princip relevant vid bedömningen av om den senare formgivningen ska betraktas som ny i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002. Sistnämnda bestämmelses ordalydelse innebär nämligen att det inte är möjligt att betrakta en formgivning som ny om en identisk formgivning tidigare har gjorts tillgänglig för allmänheten, oavsett vilken produkt som den tidigare formgivningen är avsedd att ingå i eller användas för. |
|
124 |
Den sektor som den tidigare formgivningen omfattas av kan emellertid i förekommande fall ha viss betydelse för bedömningen av om en formgivning ska anses ha särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002. |
|
125 |
Artikel 6 i förordning nr 6/2002 har följande lydelse: ”Artikel 6 Särprägel 1. En formgivning skall anses ha särprägel om det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen, skiljer sig från det helhetsintryck en sådan användare får av en formgivning som har gjorts tillgänglig för allmänheten
2. Vid prövning av en formgivnings särprägel skall den grad av frihet formgivaren har haft vid utvecklingen av formgivningen beaktas.” |
|
126 |
Av artikel 6 i förordning nr 6/2002 framgår att en formgivnings särprägel ska bedömas mot bakgrund av det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen. |
|
127 |
Av rättspraxis följer att begreppet kunnig användare ska förstås som ett mellanbegrepp, det vill säga ett mellanting mellan det inom varumärkesrätten tillämpliga begreppet genomsnittskonsument – varvid genomsnittskonsumenten inte förväntas besitta någon särskild sakkunskap och generellt sett inte gör någon direkt jämförelse mellan de motstående varumärkena – och begreppet fackman – varvid fackmannen är en sakkunnig som har en betydande teknisk kompetens. Visserligen avses med ”en kunnig användare” inte en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument som vanligtvis uppfattar en formgivning som en helhet och inte ägnar sig åt att undersöka dess olika detaljer, men det är inte heller fråga om en sakkunnig eller fackman som kan uppfatta minsta skillnad på detaljnivå som skulle kunna föreligga mellan de motstående formgivningarna (se dom av den 21 november 2013, El Hogar Perfecto del Siglo XXI/harmoniseringsbyrån – Wenf International Advisers (Korkskruv), T‑337/12, REU, EU:T:2013:601, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis). |
|
128 |
Av rättspraxis följer vidare att beteckningen ”användare” förutsätter att personen i fråga använder den formgivna produkten för det ändamål som produkten är avsedd för. Vidare tyder kvalificeringen ”kunnig” på att användaren, utan att vara konstruktör eller teknisk expert, känner till de olika formgivningar som förekommer inom den berörda sektorn, besitter vissa kunskaper om de delar som dessa formgivningar vanligtvis brukar innehålla och på grund av sitt intresse för produkterna är relativt uppmärksam när han eller hon använder dem (se domen Korkskruv, punkt 127 ovan, EU:T:2013:601, punkt 23 och där angiven rättspraxis). |
|
129 |
Härav följer att den användare som ska beaktas vid bedömningen av en formgivnings särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002 är användaren av den produkt som formgivningen används för eller ingår i. |
|
130 |
Tribunalen erinrar härvid även om innehållet i skäl 14 i förordning nr 6/2002. Skäl 14 har följande lydelse: ”En formgivnings särprägel bör bedömas utifrån om det helhetsintryck som en kunnig användare ges vid betraktande av formgivningen tydligt skiljer sig från det han ges av den samlade mängden av redan befintliga formgivningar, med beaktande av arten av den produkt som formgivningen används för eller ingår i och i synnerhet den industrisektor dit den hör samt graden av formgivarens frihet att utveckla formgivningen.” Det framgår härav att arten av den produkt som en omstridd formgivning avser och den industrisektor dit produkten hör ska beaktas vid bedömningen av om den aktuella formgivningen har särprägel. |
|
131 |
Det kan härvid inte uteslutas att den kunniga användaren av en produkt som en viss formgivning används för eller ingår i även känner till den samlade mängden av redan befintliga formgivningar som avser andra produkter, även om nämnda kunniga användare inte automatiskt kan presumeras besitta sådan kunskap. |
|
132 |
Att identifiera den produkt som den tidigare formgivningen används för eller ingår i, vilken åberopats i syfte att ifrågasätta att en senare formgivning har särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002, är således relevant med avseende på den bedömningen. Det är nämligen genom att identifiera den berörda produkten som det kan fastställas om den kunniga användaren av den produkt som den senare formgivningen används för eller ingår i känner till den tidigare formgivningen. Endast om sistnämnda villkor är uppfyllt kan den tidigare formgivningen utgöra hinder för att anse att en senare formgivning har särprägel. |
|
133 |
Om dessa resonemang tillämpas i förevarande fall, ska den slutsatsen dras att även om det saknar betydelse för bedömningen av om den omstridda formgivningen ska betraktas som ny, i den mening som avses i artikel 5 i förordning nr 6/2002, att identifiera den produkt som den tidigare formgivningen, som åberopats till stöd för ansökan om ogiltighetsförklaring, ingår i, så har en sådan identifiering betydelse för bedömningen av om den omstridda formgivningen ska anses ha särprägel, i den mening som avses i artikel 6 i samma förordning. |
|
134 |
Tribunalen erinrar om att överklagandenämnden i det angripna beslutet ogiltigförklarade annulleringsenhetens beslut och återförvisade ärendet till annulleringsenheten ”för vidare handläggning av ansökan om ogiltighetsförklaring med stöd av artikel 25.1 b jämförd med [artikel 4.1 och artikel 6]” i förordning nr 6/2002 (punkt 2 i själva avgörandet i det angripna beslutet) eller med andra ord i syfte att det skulle prövas huruvida den omstridda formgivningen ska anses ha särprägel. Eftersom överklagandenämnden följaktligen beslutade att själv uttala sig om arten av den produkt som den tidigare formgivningen ingår i och att inte överlåta den frågan till annulleringsenheten, var den skyldig att lägga en korrekt bedömning av den bevisning som parterna förebringat i detta avseende till grund för sin slutsats. Tribunalen ska således pröva om nämnda bedömning är riktig, såsom intervenienten har begärt. |
|
135 |
I handlingarna i ärendet vid harmoniseringsbyrån finns inga uppgifter som gör det möjligt att fastställa att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan utgör ett ”duschavlopp” (shower drain) eller en del av ett sådant avlopp. Såsom intervenienten med rätta har påpekat visar utdragen ur Blücher-katalogerna, som sökanden har förebringat vid harmoniseringsbyrån, golvrännor och galler (inbegripet ovannämnda platta) som kan användas tillsammans med nämnda golvrännor. Sådana golvrännor kan, tillsammans med tillhörande galler eller plattor, i allmänhet användas på olika platser. |
|
136 |
Som intervenienten har anfört innehåller återgivningen, i Blücher-katalogerna, av den täckande plattan som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan en liten bild på en skåpbil. Det följer av de utdrag ur nämnda kataloger som utgör bilaga 9 till intervenientens yttrande av den 22 juni 2010 vid annulleringsenheten att bilden på den lilla skåpbilen anger varje gallers (eller plattas) ”belastningskategori” enligt nämnda kataloger. Det rör sig med andra ord om en uppgift om hur stor belastning som gallret eller plattan i fråga tål. |
|
137 |
I Blücher-katalogerna finns totalt fem olika ”belastningskategorier”: en kategori för ”barfotautrymmen” (badrum, etcetera), en kategori för ”zoner för fotgängare” (kommersiella byggnader, etcetera), en kategori för ”truckar, kärror” (lätt industri), en kategori för ”skåpbilar, lastbilar” (industri, fabriker) och en kategori för ”stora lyftanordningar” (tung industri etcetera). Den belastningskategori som avses när bilden på den lilla skåpbilen anges är således den näst högsta belastningskategorin för gallret eller plattan i fråga. De föremål som omfattas av den belastningskategorin är enligt de förklaringar som tillhandahålls anpassade för att användas för industriellt bruk, till exempel i en fabrik, och tål den belastning som en sådan användning innebär. Till skillnad från vad intervenienten förefaller anta, innebär detta emellertid inte att de inte även kan användas på andra platser, såsom i duschutrymmen, där de normalt sett utsätts för mindre belastning. |
|
138 |
Eftersom det inte finns några uppgifter i handlingarna som tyder på att den täckande platta som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan uteslutande eller huvudsakligen var avsedd för användning som en del av ett duschavlopp, gjorde överklagandenämnden emellertid en felaktig bedömning när den slog fast att det var fråga om ett ”duschavlopp” i punkt 31 i det angripna beslutet. Överklagandenämnden borde i stället ha använt sig av en mera allmän beskrivning som överensstämmer med de uppgifter som återfinns i Blücher-katalogerna och exempelvis ha kvalificerat den som en täckande platta för en golvränna. |
|
139 |
Intervenienten har framfört argument i syfte att ifrågasätta om överklagandenämndens slutsats att det föremål som återfinns i mitten av den bild som återgetts i punkt 5 ovan utgör ett duschavlopp är riktig, och dessa argument ska följaktligen godtas. |
|
140 |
Av det anförda följer att sökanden kan vinna framgång med sin enda grund och intervenienten kan vinna framgång med sin grund. Det angripna beslutet ska således ogiltigförklaras, vilket både sökanden och intervenienten har yrkat. Däremot kan, såsom har angetts i punkt 92 ovan, tribunalen inte bifalla sökandens yrkande om att det angripna beslutet ska ändras. |
Rättegångskostnader
|
141 |
Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. |
|
142 |
I förevarande fall är harmoniseringsbyrån tappande part och såväl sökanden som intervenienten har yrkat att harmoniseringsbyrån ska ersätta rättegångskostnaderna. Med beaktande av att sökandens yrkande om ersättning av rättegångskostnader framställdes först efter det att ansökan lämnats in, framhåller tribunalen att det enligt rättspraxis är tillåtet att framställa yrkanden om rättegångskostnader i ett senare skede, till och med vid förhandlingen, även om det inte gjorts i samband med att ansökan lämnades in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 december 2006, Mast-Jägermeister/harmoniseringsbyrån – Licorera Zacapaneca (VENADO med ram m.fl.), T‑81/03, T‑82/03 och T‑103/03, REG, EU:T:2006:397, punkt 116 och där angiven rättspraxis). Detta yrkande kan därför prövas i sak. |
|
143 |
Harmoniseringsbyrån ska således förpliktas att ersätta sökandens och intervenientens rättegångskostnader, i enlighet med sökandens och intervenientens yrkanden. |
|
Mot denna bakgrund beslutar TRIBUNALEN (åttonde avdelningen) följande: |
|
|
|
|
Gratsias Kancheva Wetter Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 13 maj 2015. Underskrifter |
( *1 ) Rättegångsspråk: nederländska.
