20.7.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 207/5


Överklagande ingett den 12 april 2013 av Vetrai 28 srl, tidigare Barovier & Toso Vetrerie Artistiche Riunite srl, m.fl. av det beslut som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 29 januari 2013 i mål T-272/00, Barbini m.fl. mot kommissionen

(Mål C-180/13 P)

2013/C 207/07

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Vetrai 28 srl, tidigare Barovier & Toso Vetrerie Artistiche Riunite srl, m.fl. (ombud: A. Vianello, A. Bortoluzzi och A. Veronese, avvocati)

Övriga parter i målet: Alfredo Barbini srl m.fl., Europeiska kommissionen, Republiken Italien

Klagandens yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

upphäva eller ändra tribunalens beslut i mål T-272/00 samt förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Klagandena åberopar, som grund för överklagandet, felaktig rättstillämpning med avseende på de principer som EU-domstolen slagit fast i domen i målet Comitato ”Venezia vuole vivere”. Klaganden gör gällande att motiveringsskyldigheten i kommissionsbeslut om statligt stöd har åsidosatts och att det har förekommit felaktigheter vid åläggandet av bevisbördan för de villkor som anges i artikel 107.1 FEUF.

Tribunalen har, i det överklagade beslutet, inte följt EU-domstolens uttalanden i domen i målet Comitato ”Venezia vuole vivere” av den 9 juni 2011. I den domen slog EU-domstolen fast att kommissionens beslut ”i sig (ska) innehålla alla uppgifter som är nödvändiga för att kunna verkställas av de nationella myndigheterna”. Kommissionens beslut innehåller inte de uppgifter som är nödvändiga för att det ska kunna verkställas av de nationella myndigheterna. Trots detta fann tribunalen inte att det fanns några brister i den metod som kommissionen valt i det omtvistade beslutet, vilket utgör felaktig rättstillämpning.

Enligt de principer som EU-domstolen slagit fast i domen i målet Comitato ”Venezia vuole vivere” är det i fråga om återkrav medlemsstaten, och alltså inte den enskilda stödmottagaren, som ska bevisa att villkoren i artikel 107.1 FEUF är uppfyllda i varje enskilt fall. I förevarande fall har kommissionen emellertid i det omtvistade beslutet inte klargjort det ”tillvägagångssätt” som använts för denna kontroll. Således beslutade Republiken Italien, eftersom den inte förfogade över de uppgifter som var nödvändiga för att vid återkravet visa att de förmåner som beviljats utgjorde statligt stöd till mottagarna, att i lag nr 228 av den 24 december 2012 (artikel 1 punkt 351 och följande punkter) föreskriva en omvänd bevisbörda. Detta strider mot gemenskapsrättspraxis. Enligt den italienska lagstiftaren ankommer det inte på staten, utan på det enskilda företag som mottagit det beviljade stödet i form av en lättnad, att bevisa att de aktuella förmånerna inte snedvrider konkurrensen eller påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För det fall sådana bevis inte läggs fram presumeras förmånerna kunna snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna. Detta står uppenbart i strid med de principer som EU-domstolen slagit fast i domen i målet Comitato ”Venezia vuole vivere”.