—

Mohamed M’Bodj, genom S. Benkhelifa, avocate,

—

Belgiens regering, genom C. Pochet och T. Materne, båda i egenskap av ombud, biträdda av J.-J. Masquelin, D. Matray, J. Matray, C. Piront och N. Schynts, avocats,

—

Tysklands regering, genom T. Henze och B. Beutler, båda i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom M. Michelogiannaki, i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom F.-X. Bréchot och D. Colas, båda i egenskap av ombud,

—

Förenade kungarikets regering, genom C. Banner, barrister,

—

Europeiska kommissionen, genom M. Condou-Durande och R. Troosters, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 e och f, 15, 18, 20.3, 28 och 29 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 304, s. 12, och rättelse i EUT 2005, L 204, s. 24).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan mauretanske medborgaren Mohamed M’Bodj och belgiska staten. Målet gäller ett beslut av Service public fédéral Sécurité sociale (federal myndighet för social trygghet) att avslå Mohamed M’Bodjs ansökan om bidrag för inkomstbortfall och integration.

3

I artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), föreskrivs följande under rubriken ”Förbud mot tortyr”:

”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”.

4

Skälen 5, 6, 9, 10, 24 och 26 i direktiv 2004/83 har följande lydelse:

…

…

…

5

Artikel 2 a, c, e, f, och g i nämnda direktiv har följande lydelse:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

6

Artikel 3 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som skall betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande och för att fastställa innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv.”

7

Artikel 6 i direktivet har följande lydelse:

”Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada omfattar

8

Artikel 15 i direktiv 2004/83 återfinns i kapitel V under rubriken ”Förutsättningar för att betraktas som alternativt skyddsbehövande”. I denna artikel föreskrivs följande under rubriken ”Allvarlig skada”:

”Allvarlig skada utgörs av

9

Artikel 18 i direktivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall bevilja en tredjelandsmedborgare eller en statslös person status som alternativt skyddsbehövande om han eller hon uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande enligt kapitlen II och V”.

10

I artikel 20.3 i direktivet föreskrivs följande:

”Vid genomförandet av … kapitel [VII] skall medlemsstaterna beakta situationen för utsatta personer, till exempel underåriga, underåriga utan medföljande vuxen, funktionshindrade, äldre, gravida, ensamstående föräldrar med underåriga barn och personer som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld.”

11

Artiklarna 28 och 29 i samma direktiv ingår i kapitel VII och föreskriver att personer som innehar flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande ska beviljas socialt stöd och tillträde till hälso- och sjukvård.

12

I artikel 9ter.1 i lagen av den 15 december 1980 om utlänningars inresa, vistelse och bosättning i landet samt avlägsnande av utlänningar (Loi du 15 décembre 1980 sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers), i den lydelse som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen (nedan kallad lagen av den 15 december 1980), föreskrivs följande:

”En utlänning som uppehåller sig i Belgien och som styrker sin identitet enligt punkt 2 kan, om vederbörande lider av en sjukdom som innebär att det föreligger en verklig risk för dennes liv eller fysiska integritet eller en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling vid avsaknad av adekvat behandling i ursprungslandet eller i det land där denne uppehåller sig, ansöka om uppehållstillstånd i Konungariket hos ministern eller dennes ställföreträdare.”

13

Artikel 48/4 i lag av den 15 december 1980 har följande lydelse:

”1.   Status som alternativt skyddsbehövande ska beviljas en utlänning som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting och som inte omfattas av artikel 9ter, när det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt punkt 2, och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill, begagna sig av det landets skydd och som inte omfattas av någon av uteslutandegrunderna i artikel 55.4.

2.   Allvarlig skada utgörs av

14

Artikel 4 i lag av den 27 februari 1987 om bidrag till funktionshindrade personer (nedan kallad lag av den 27 februari 1987) har följande lydelse:

”1.   Bidrag som avses i artikel 1 får endast beviljas personer som faktiskt är bosatta i Belgien och som är:

…

…

2.   Konungen kan efter överläggning med regeringen, genom kungörelse och på villkor som fastställts av honom, utvidga tillämpningen av denna lag till andra kategorier av personer än de som avses i första punkten och som faktiskt är bosatta i Belgien.

…”

15

Genom kunglig kungörelse av den 9 februari 2009 om ändring av kunglig kungörelse av den 17 juli 2006 för genomförande av artikel 4.2 i lag av den 27 februari 1987 om bidrag till funktionshindrade personer, har Konungen från den 12 december 2007 utvidgat tillämpningen av lagen till att omfatta utlänningar som är inskrivna i folkbokföringsregistret.

16

Mohamed M’Bodj anlände till Belgien den 3 januari 2006 och lämnade först in en asylansökan och därefter en ansökan om uppehållstillstånd av medicinska skäl. Båda ansökningarna avslogs varefter han har överklagat avslagsbesluten i flera omgångar utan framgång.

17

Den 27 maj 2008 ansökte Mohamed M’Bodj med stöd av artikel 9ter i lagen av den 15 december 1980 på nytt om uppehållstillstånd av medicinska skäl. Som skäl anförde han att han led av allvarliga sviter efter ett överfall som han hade utsatts för i Belgien. Ansökan förklarades kunna upptas till prövning den 19 september 2008, vilket medförde att Mohamed M’Bodj upptogs i utlänningsregistret.

18

Sedan ett allmänt intyg hade utfärdats åt Mohamed M’Bodj om erkännande av nedsatt intjäningsförmåga och förlust av självständighet ansökte han den 21 april 2009 om bidrag för inkomstbortfall och om integreringsbidrag.

19

Denna ansökan avslogs den 5 oktober 2009 av Service public fédéral Sécurité sociale med motiveringen att sökanden inte uppfyllde villkoren avseende medborgarskap i artikel 4.1 i lagen av den 27 februari 1987. Nämnda myndighet konstaterade vidare att Mohamed M’Bodj var inskriven i utlänningsregistret och därför inte hade rätt att bosätta sig i Belgien.

20

Den 31 december 2009 väckte Mohamed M’Bodj talan vid Tribunal du travail de Liège mot beslutet att avslå hans ansökan.

21

Oberoende av denna talan beviljades Mohamed M’Bodj permanent uppehållstillstånd i Belgien den 17 maj 2010 på grund av sitt hälsotillstånd.

22

Genom dom av den 8 november 2012 beslutade Tribunal du travail de Liège att begära ett tolkningsavgörande från Cour constitutionnelle. Frågan gällde huruvida artikel 4 i lag av den 27 februari 1987 åsidosätter vissa bestämmelser i den belgiska författningen, jämförda med artikel 28. 2 i direktiv 2004/83. Enligt den förstnämnda bestämmelsen får nämligen inte bidrag beviljas personer med funktionshinder som är bosatta i Belgien med stöd av artikel 9ter i lag av den 15 december 1980 och som med stöd härav åtnjuter det internationella skydd som föreskrivs i direktivet, medan bidrag enligt samma bestämmelse får utbetalas till flyktingar, vilka enligt Tribunal du travail de Liège åtnjuter samma internationella skydd.

23

I sin begäran om förhandsavgörande konstaterar Cour constitutionnelle att den förvisso redan har prövat en fråga som avsåg den skillnad i behandling som föreligger mellan dessa två kategorier av utlänningar, men att den frågan inte krävde att direktiv 2004/83 beaktades.

24

Under dessa omständigheter beslutade Cour constitutionnelle att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 28 och 29 i direktiv 2004/83, jämförda med artiklarna 2 e, 3, 15 och 18 i samma direktiv ska tolkas så, att en medlemsstat är skyldig att bevilja sådana sociala förmåner samt sådan hälso- och sjukvård som föreskrivs i dessa artiklar åt en tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållstillstånd i denna medlemsstat enligt nationella bestämmelser, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, vari det föreskrivs att en utlänning ska tillåtas att vistas i denna medlemsstat när vederbörande lider av en sjukdom som medför en verklig risk för dennes liv eller fysiska integritet eller en verklig risk för omänsklig eller förnedrande behandling vid avsaknad av adekvat behandling i ursprungslandet eller i det land där denne tidigare uppehållit sig.

26

Det framgår av artiklarna 28 och 29 i direktiv 2004/83 att dessa är tillämpliga på personer som innehar flyktingstatus eller status som skyddsbehövande i övrigt.

27

Det är dock utrett att de aktuella nationella bestämmelserna inte reglerar huruvida tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 2004/83 ska beviljas uppehållstillstånd. Inte heller syftar de nationella bestämmelserna till att bevilja flyktingstatus för tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållsrätt med stöd av nämnda bestämmelser.

28

Konungariket Belgien skulle följaktligen endast vara skyldigt att, med tillämpning av artiklarna 28 och 29 i direktivet, låta tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållstillstånd i Belgien enligt de aktuella nationella bestämmelserna komma i åtnjutande av de förmåner som föreskrivs i dessa artiklar om tredjelandsmedborgarens uppehållstillstånd även kan anses medföra att vederbörande ges status som alternativt skyddsbehövande.

29

Enligt artikel 18 i samma direktiv ska medlemsstaterna bevilja en tredjelandsmedborgare sådan status om han eller hon uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande.

30

Det ska erinras om att de tre olika typer av allvarlig skada som anges i artikel 15 i direktiv 2004/83 utgör förutsättningar för att en person ska kunna betraktas som alternativt skyddsbehövande när det, i enlighet med artikel 2 e i direktivet, finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, skulle utsättas för en verklig risk att lida sådan skada (dom Elgafaji, C‑465/07, EU:C:2009:94, punkt 31, och dom Diakité, C‑285/12, EU:C:2014:39, punkt 18).

31

En risk för att en tredjelandsmedborgares hälsotillstånd ska försämras som inte beror på att vederbörande avsiktligen berövas vård – vilket det föreskrivs skydd för i de aktuella nationella bestämmelserna – omfattas inte av artikel 15 a och c i detta direktiv. De olika typer av skada som definieras i dessa bestämmelser utgörs nämligen av dödsstraff eller avrättning och av allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

32

I artikel 15 b i direktiv 2004/83 definieras en allvarlig skada såsom tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en tredjelandsmedborgare i ursprungslandet.

33

Det framgår tydligt av denna bestämmelse att den endast är tillämplig på omänsklig eller förnedrande behandling av en sökande i ursprungslandet. Unionslagstiftaren avsåg således endast att bevilja alternativt skydd om denna behandling äger rum i ursprungslandet.

34

Vid tolkningen av artikel 15 b i direktiv 2004/83 ska även vissa omständigheter som är specifika för det sammanhang som bestämmelsen ingår i beaktas, liksom de mål som eftersträvas med direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom Maatschap L.A. en D.A.B. Langestraat en P. Langestraat-Troost, C‑11/12, EU:C:2012:808, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

35

Artikel 6 i detta direktiv innehåller en förteckning över aktörer som tillfogar allvarlig skada, vilket ger stöd för uppfattningen att sådana skador ska ha tillfogats genom tredjemans handlande och att sådana skador således inte kan vara resultatet av enbart allmänna brister i hälso- och sjukvårdssystemet i ursprungslandet.

36

Enligt skäl 26 i direktivet utgör risker som en befolkningsgrupp i ett land eller ett segment av befolkningen överlag är utsatta för i normalfallet i sig inte ett personligt hot som kan betecknas som allvarlig skada. Risken för en försämring av hälsotillståndet för en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom till följd av att det saknas lämplig behandling i ursprungslandet – utan att det härvid är fråga om att denne tredjelandsmedborgare avsiktligen har berövats vård – är inte tillräckligt för att vederbörande ska beviljas alternativt skydd.

37

Denna tolkning finner stöd i skälen 5, 6, 9 och 24 i direktiv 2004/83. Av dessa skäl framgår det nämligen att direktivet förvisso syftar till att med det alternativa skyddet komplettera det skydd för flyktingar som fastställs i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, genom att identifiera personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom Diakité, EU:C:2014:39, punkt 33), men att dess tillämpningsområde inte omfattar personer som getts tillstånd att vistas i medlemsstaterna av andra skäl, det vill säga efter dessa staters skönsmässiga bedömning av ömmande eller humanitära skäl.

38

Skyldigheten att tolka artikel 15 b i direktiv 2004/83 med iakttagande av artikel 19.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom Abed El Karem El Kott m.fl., C‑364/11, EU:C:2012:826, punkt 43 och där angiven rättspraxis), enligt vilken ingen får avlägsnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling, och med beaktande av artikel 3 i Europakonventionen som den i allt väsentligt motsvarar (dom Elgafaji, EU:C:2009:94, punkt 28), ändrar inte denna tolkning.

39

Det framgår förvisso av rättspraxis från Europadomstolen att icke-medborgare som blir föremål för en avlägsnandeåtgärd i princip inte kan åberopa en rätt att stanna på en stats territorium för att fortsätta att erhålla stöd och tjänster av medicinsk, social eller annan art som tillhandahålls av denna stat. Beslutet att utvisa en utlänning som lider av en allvarlig fysisk eller psykisk sjukdom till ett land där möjligheterna att behandla sjukdomen är sämre än behandlingsmöjligheterna i den förstnämnda staten kan dock, i mycket speciella fall, när tvingande humanitära skäl talar mot ett sådant avlägsnande, aktualisera en fråga rörande artikel 3 i Europakonventionen (se bland annat Europadomstolen, dom av den 27 maj 2008 i målet N. mot Förenade kungariket, § 42).

40

Det förhållandet att en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom i mycket speciella fall, enligt artikel 3 i Europakonventionen såsom Europadomstolen har tolkat denna bestämmelse, inte kan avlägsnas till ett land där det inte finns någon adekvat behandling, innebär likväl inte att denne medborgare ska tillåtas att vistas i en medlemsstat med stöd av det alternativa skydd som ges i direktiv 2004/83.

41

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska artikel 15 b i direktiv 2004/83 tolkas så, att den allvarliga skada som definieras i denna artikel inte omfattar en situation där omänsklig eller förnedrande behandling – såsom den som avses i de aktuella nationella bestämmelserna, som en sökande som lider av en allvarlig sjukdom skulle kunna utsättas för vid återkomst till sitt ursprungsland – är följden av att det saknas adekvat behandling i det landet, utan att det härvid är fråga om att denne tredjelandsmedborgare avsiktligen har berövats vård.

42

Enligt artikel 3 i nämnda direktiv får medlemsstaterna införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa bland annat vem som ska betraktas som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, dock under förutsättning att de är förenliga med direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom B och D, C–57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkt 114).

43

Det förbehåll som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 2004/83 utgör emellertid hinder för att en medlemsstat antar eller behåller bestämmelser som innebär att en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom betraktas som person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande i enlighet med direktivet på grund av att vederbörandes hälsotillstånd riskerar att försämras till följd av att det saknas adekvat behandling i ursprungslandet. Sådana bestämmelser är nämligen inte förenliga med direktivet.

44

Mot bakgrund av övervägandena i punkterna 35–37 ovan skulle det strida mot den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2004/83 att låta tredjelandsmedborgare som befinner sig i en situation som helt saknar samband med den logiska grunden för internationellt skydd komma i åtnjutande av de typer av status som direktivet föreskriver.

45

Bestämmelser såsom dem som är aktuella i det nationella målet kan därför inte, med stöd av artikel 3 i nämnda direktiv, kvalificeras som förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som ska betraktas som person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande. Tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållstillstånd med stöd av sådana bestämmelser åtnjuter följaktligen inte status som alternativt skyddsbehövande, på vilka artiklarna 28 och 29 i detta direktiv är tillämpliga.

46

Det förhållandet att en medlemsstat beviljar en sådan nationell skyddsstatus av andra skäl än det behov av internationellt skydd som avses i artikel 2 a i direktivet, det vill säga efter en skönsmässig bedömning av ömmande eller humanitära skäl, faller för övrigt, i enlighet med skäl 9 i direktivet, utanför direktivets tillämpningsområde (dom B och D, EU:C:2010:661, punkt 118).

47

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artiklarna 28 och 29 i direktiv 2004/83, jämförda med artiklarna 2 e, 3, 15 och 18 i samma direktiv ska tolkas så, att en medlemsstat inte är skyldig att bevilja sådana sociala förmåner samt sådan hälso- och sjukvård som föreskrivs i dessa artiklar åt en tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållstillstånd i denna medlemsstat enligt nationella bestämmelser, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, vari det föreskrivs att en utlänning ska tillåtas att vistas i denna medlemsstat när vederbörande lider av en sjukdom som medför en verklig risk för personens liv eller fysiska integritet eller för omänsklig eller förnedrande behandling vid avsaknad av adekvat behandling i vederbörandes ursprungsland eller i det land där denne tidigare uppehållit sig, utan att det härvid är fråga om att denne utlänning avsiktligen berövas vård i det landet.

48

Mot bakgrund av svaret på den första frågan är det inte nödvändigt att besvara den andra frågan.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artiklarna 28 och 29 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet, jämförda med artiklarna 2 e, 3, 15 och 18 i samma direktiv ska tolkas så, att en medlemsstat inte är skyldig att bevilja sådana sociala förmåner samt sådan hälso- och sjukvård som föreskrivs i dessa artiklar åt en tredjelandsmedborgare som beviljats uppehållstillstånd i denna medlemsstat enligt nationella bestämmelser, såsom dem som är aktuella i det nationella målet, vari det föreskrivs att en utlänning ska tillåtas att vistas i denna medlemsstat när vederbörande lider av en sjukdom som medför en verklig risk för personens liv eller fysiska integritet eller för omänsklig eller förnedrande behandling vid avsaknad av adekvat behandling i vederbörandes ursprungsland eller i det land där denne tidigare uppehållit sig, utan att det härvid är fråga om att denne utlänning avsiktligen berövas vård i det landet.