—

Katerina Pokorná, genom M. Mairhofer och F. Bauer, Rechtsanwälte,

—

Republiken Italien, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

—

Europeiska kommissionen, genom E. Traversa och W. Bogensberger, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Ulrike Elfriede Grauel Rüffer och Katerina Pokorná, angående en skadeståndstalan till följd av en skidolycka.

3

Artikel 122 första stycket i den italienska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung) föreskriver följande:

”Det italienska språket ska användas under hela förfarandet.”

4

I artikel 156 i denna lag föreskrivs följande:

”1.   Inlagor får inte förklaras ogiltiga på grund av att formkraven inte har iakttagits, om dessa krav inte anges i lagen.

2.   En inlaga får emellertid förklaras ogiltig om den inte uppfyller de formkrav som är nödvändiga för att uppnå dess syfte.

3.   En inlaga får inte ogiltigförklaras om den har uppnått sitt syfte.”

5

Som undantag från denna regel får tyska användas vid domstolar i provinsen Bolzano i brottmål, tvistemål och förvaltningsmål. Användningen av tyska vid dessa domstolar regleras dels i artiklarna 99 och 100 i presidentens dekret nr 670 av den 31 augusti 1972 om godkännande av den enhetliga texten i de konstitutionella lagarna avseende de särskilda föreskrifterna för Trentino‑Alto Adige (nedan kallad DPR nr 670/1972), dels i presidentens dekret nr 574 av den 15 juli 1988 om genomförandebestämmelser för de särskilda föreskrifterna för regionen Trentino-Alto Adige beträffande användningen av tyska och rätoromanska vid medborgarnas kontakt med domstolar och andra myndigheter (nedan kallad DPR nr 574/1988).

6

I artikel 99 i DPR nr 670/1972 föreskrivs följande:

”I regionen ska tyska likställas med italienska, som är det officiella språket. När det i detta dekret föreskrivs att lagstiftning ska avfattas på båda språken är det den italienska versionen som äger vitsord.”

7

Artikel 100 i DPR nr 670/1972 har följande lydelse:

”Tyskspråkiga medborgare i provinsen Bolzano har rätt att använda sitt språk vid kontakt med domstolar och med organ och myndigheter inom den offentliga förvaltningen i provinsen och med domstolar, organ och myndigheter med regional behörighet samt med koncessionsinnehavare som tillhandahåller offentliga tjänster i provinsen.”

8

I artikel 1.1 i DPR nr 574/1988 föreskrivs följande:

”Genom detta dekret regleras användningen av tyska med tillämpning av bestämmelserna i avdelning XI i de särskilda föreskrifterna för Trentino‑Alto Adige … I regionen likställs tyska med italienska, som är det officiella språket,

...”

9

I artikel 20 i DPR nr 574/1988 föreskrivs följande:

”1.   I tvistemål har var och en av parterna rätt att välja på vilket språk de vill avfatta inlagorna. Valet beror på om ansökan eller svaromålet eller den därmed likvärdiga inlagan är avfattad på det ena eller det andra språket.

2.   Om ansökan och svaromålet eller den därmed likvärdiga inlagan är avfattade på samma språk, är målets handläggning enspråkig. I annat fall är målets handläggning tvåspråkig.

3.   I ett tvåspråkigt förfarande använder var och en av parterna det språk som denna har valt. Beslut meddelas och avfattas på båda språken, om inte den intresserade parten avstår från detta före den förhandling vid vilken det yrkas att beslut ska meddelas. Parternas inlagor och handlingar ska avfattas på italienska eller tyska, och det föreligger ingen skyldighet att låta översätta på myndighetens eget initiativ och på dess bekostnad. I ett tvåspråkigt förfarande får parter som inte är bosatta eller har sitt säte i provinsen Bolzano inom en tidsfrist på trettio dagar räknat från det att inlagorna och handlingarna har översänts eller getts in ansöka om att domstolen på eget initiativ helt eller delvis ska låta översätta dem till det andra språket på myndighetens bekostnad. Domstolen får undanta de handlingar som parterna har gett in och som domstolen anser är uppenbart irrelevanta från översättning.”

10

Det framgår av de handlingar som lämnats in till domstolen att Ulrike Elfriede Grauel Rüffer, tysk medborgare bosatt i Tyskland, fallit i en skidbacke i provinsen Bolzano och skadat sig i höger axel. Fallet ska enligt Ulrike Elfriede Grauel Rüffer ha förorsakats av Katerina Pokorná, tjeckisk medborgare bosatt i Republiken Tjeckien. Ulrike Elfriede Grauel Rüffer har begärt ersättning för den uppkomna skadan orsakad av Katerina Pokorná.

11

Den stämning som utfärdades den 24 april 2012 efter det att Ulrike Elfriede Grauel Rüffer hade väckt talan vid den hänskjutande domstolen var avfattad på tyska. Katerina Pokorná, som delgavs stämningen i tjeckisk översättning den 4 oktober 2012 inkom med svaromål på tyska den 7 februari 2013, varvid hon inte gjorde några invändningar mot att Ulrike Elfriede Grauel Rüffer hade valt tyska som rättegångsspråk.

12

Vid det första sammanträdet tog den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av en dom från Corte suprema di cassazione (Italien) (dom nr 20715) av den 22 november 2012, upp frågan på vilket språk – tyska eller italienska – som målets vidare handläggning skulle ske på.

13

I nämnda dom slog Corte suprema di cassazione fast att bestämmelserna i DPR nr 574/1988 enbart är tillämpliga på italienska medborgare bosatta i provinsen Bolzano.

14

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det av nämnda dom framgår att svaranden, genom att välja tyska som rättegångsspråk, inte kan avhjälpa stämningsansökans ogiltighet till följd av att den avfattats på detta språk. Stämningsansökan och den därpå följande inlagan i målet, det vill säga svaromålet, skulle följaktligen anses vara ogiltiga.

15

Den hänskjutande domstolen anser dock att unionsrätten skulle kunna utgöra hinder mot att de nationella bestämmelser som är aktuella i målet vid den domstolen tillämpas i enlighet med Corte suprema di cassaziones tolkning. Frågan uppkommer nämligen huruvida det bara är italienska medborgare som är bosatta i provinsen Bolzano som får använda tyska i tvistemål, eller om denna möjlighet även gäller italienska medborgare som inte är bosatta i provinsen Bolzano, eller medborgare i andra medlemsstater i Europeiska unionen än Republiken Italien, som är bosatta i provinsen Bolzano eller, såsom i det nationella målet medborgare i en medlemsstat, som inte är bosatta i denna provins.

16

Även om syftet med bestämmelserna om användningen av tyska visserligen är att skydda den etniska och kulturella tyskspråkiga minoriteten i provinsen Bolzano, skulle detta syfte, enligt den hänskjutande domstolen, inte på något sätt äventyras genom att de omtvistade bestämmelserna utökades till att även gälla medborgarna i andra medlemsstater än Republiken Italien, som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet.

17

Under dessa omständigheter beslutade Landesgericht Bozen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Utgör tolkningen av artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF hinder mot att tillämpa sådana nationella bestämmelser som de i det nationella målet, enligt vilka det endast är italienska medborgare bosatta i provinsen Bolzano som har rätt att använda tyska i tvistemål som anhängiggörs vid domstolarna i provinsen Bolzano, och inte medborgare i andra EU-medlemsstater, oberoende av om de är bosatta i provinsen Bolzano eller inte?”

18

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning som endast tillerkänner medborgare i en medlemstat som är bosatta inom ett visst geografiskt område, rätten att i tvistemål vid domstolarna i denna medlemstat, vars domkrets omfattar detta geografiska område, använda ett annat språk än det officiella språket i nämnda medlemstat.

19

För att besvara denna fråga finns det anledning att inledningsvis erinra om att domstolen, avseende samma bestämmelser, i domen Bickel och Franz (C‑274/96, EU:C:1998:563, punkterna 19 och 31), slagit fast att unionsrättens tillämpningsområde omfattar den i en nationell författning fastslagna rätten att ett brottmålsförfarande genomförs på ett annat språk än huvudspråket i den berörda staten. Den slog vidare fast att unionsrätten även utgör hinder mot tillämpningen av en nationell lagstiftning genom vilken medborgare som talar ett visst språk, annat än huvudspråket i den berörda staten, och som är bosatta inom ett visst geografiskt område tillerkänns rätten att ett brottmålsförfarande genomförs på deras språk, när medborgare från andra medlemsstater, som talar samma språk och som rör och uppehåller sig inom detta område inte tillerkänns samma rättighet.

20

Domstolens överväganden i målet Bickel och Franz (EU:C:1998:563) – vilka lett till slutsatsen att en unionsmedborgare som är medborgare i en annan medlemstat än den berörda medlemsstaten, har rätt att på samma villkor som medborgarna i den staten, i ett brottmål åberopa sådana regler om språkanvändning som de som är aktuella i det nationella målet, och följaktligen får vända sig till den domstol, vid vilken målet är anhängigt, på ett av de språk som föreskrivs i nämnda regler – ska anses tillämpliga på alla typer av mål som förs inom det berörda området och därmed också tvistemål.

21

I motsatt fall skulle en tyskspråkig medborgare från en annan medlemsstat än Republiken Italien, som rör sig och uppehåller sig i provinsen Bolzano, missgynnas i förhållande till tyskspråkiga italienska medborgare som är bosatta i denna provins. Medan en tyskspråkig italiensk medborgare nämligen kan väcka talan i ett tvistemål och utverka att tyska används som rättegångsspråk, är denna rättighet förvägrad en tyskspråkig medborgare från en annan medlemsstat som rör sig i samma provins.

22

Den italienska regeringen har i förevarande mål påpekat att det inte finns någon anledning att utsträcka rätten för den berörda etniska och kulturella minoriteten till att även gälla medborgare i andra medlemstater än Republiken Italien, vilka enbart vistas tillfälligt och vid enstaka tillfällen i den berörda regionen, eftersom dessa medborgare är garanterade de medel som är nödvändiga för att på ett lämpligt sätt göra sina rättigheter gällande, trots att de inte behärskar det officiella språket i den berörda staten. Den italienska regeringen anförde samma sak i det mål som gav upphov till dom Bickel och Franz (EU:C:1998:563, punkt 21) varvid domstolen i punkterna 24–26 i den domen slog fast att ett sådant påstående inte kunde godtas och att den ifrågavarande nationella lagstiftningen följaktligen stred mot icke-diskrimineringsprincipen.

23

En sådan lagstiftning kan endast vara motiverad om den är grundad på objektiva hänsyn som är oberoende av de berörda personernas nationalitet och som står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med de nationella bestämmelserna (dom Bickel och Franz, EU:C:1998:563, punkt 27).

24

Vad för det första gäller den italienska regeringens argument, att tillämpningen av de i det nationella målet aktuella reglerna om språkanvändning på unionsmedborgare skulle innebära att handläggningen försvårades organisatoriskt och tog längre tid i anspråk, konstaterar domstolen att detta argument uttryckligen motsägs av att domarna i provinsen Bolzano enligt den hänskjutande domstolen är fullt kapabla att handlägga mål på italienska eller tyska, eller på båda dessa språk.

25

Vad för det andra gäller den italienska regeringens påstående om att tillämpningen av de aktuella reglerna om språkanvändning på unionsmedborgare skulle medföra ytterligare kostnader för den berörda medlemstaten, framgår det dessutom av fast rättspraxis att rent ekonomiska skäl inte kan utgöra sådana tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning av en grundläggande frihet som garanteras i fördraget (se dom Kranemann, C‑109/04, EU:C:2005:187, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

26

Den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, kan följaktligen inte anses vara motiverad.

27

Av det anförda följer att frågan ska besvaras på följande sätt. Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, som endast tillerkänner medborgare i en medlemstat som är bosatta inom ett visst geografiskt område, rätten att i tvistemål vid domstolarna i denna medlemstat, vars domkrets omfattar detta geografiska område, använda ett annat språk än det officiella språket i nämnda medlemstat.

28

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artiklarna 18 FEUF och 21 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder mot en nationell lagstiftning, såsom den i det nationella målet, som endast tillerkänner medborgare i en medlemstat som är bosatta inom ett visst geografiskt område, rätten att i tvistemål vid domstolarna i denna medlemstat, vars domkrets omfattar detta geografiska område, använda ett annat språk än det officiella språket i nämnda medlemstat.