Förenade målen C‑29/13 och C‑30/13

Global Trans Lodzhistik OOD

mot

Nachalnik na Mitnitsa Stolichna

(begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad)

”Begäran om förhandsavgörande — Gemenskapens tullkodex — Artiklarna 243 och 245 — Förordning (EEG) nr 2454/93 — Artikel 181a — Beslut mot vilket talan kan väckas — Fråga huruvida en talan vid domstol mot ett beslut kan tas upp till prövning utan att beslutet först har angripits på administrativ väg — Principen om iakttagande av rätten till försvar”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 13 mars 2014

  1. Tullunion – Tillämpning av tullagstiftningen – Rätt att överklaga – Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut – Rättsakt mot vilken talan kan väckas – Beslut om rättelse av varors tullvärde, vilket ledde till att deklaranten delgavs ett beslut om påförande av ytterligare mervärdesskatt – Omfattas – Nationell lagstiftning som föreskriver två skilda rättsmedel som kan användas för att angripa tullmyndighetens beslut – Tillåtet – Villkor – Iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

    (Rådets förordning nr 2913/92, artiklarna 30.2 b, 243 och 245)

  2. Tullunion – Tillämpning av tullagstiftningen – Rätt att överklaga – Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut – Fråga huruvida aktörerna först måste begära omprövning hos tullmyndigheten eller huruvida de kan överklaga direkt till den oberoende rättsliga myndigheten – Tillämpning av nationell rätt

    (Rådets förordning nr 2913/92, artikel 243; kommissionens förordning nr 2454/93, artikel 181a.2)

  3. Tullunion – Tillämpning av tullagstiftningen – Rätt att överklaga – Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut – Beslut som antagits med stöd av artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93 – Ett beslut som ska anses slutgiltigt

    (Kommissionens förordning nr 2454/93, artikel 181a.2)

  4. Tullunion – Tillämpning av tullagstiftningen – Rätt att överklaga – Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut – Beslut som antagits på ett sådant sätt att principen om rätten till försvar har åsidosatts – Den nationella domstolens behörighet att välja mellan att själv avgöra ett mål om överklagande av ett beslut eller att återförvisa ärendet till den behöriga myndigheten

    (Rådets förordning nr 2913/92, artikel 245; kommissionens förordning nr 2454/93, artikel 181a.2)

  1.  Ett beslut som rör en rättelse av varors tullvärde, på grundval av artikel 30.2 b i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 82/97, vilket lett till att deklaranten delges ett beslut om påförande av ytterligare mervärdesskatt, utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 243 i tullkodexen. Artikel 245 i tullkodexen utgör, med hänsyn till de allmänna principerna om iakttagande av rätten till försvar och om rättskraft, inte hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver två skilda rättsmedel som kan användas för att angripa tullmyndighetens beslut, förutsatt att denna lagstiftning varken strider mot likvärdighetsprincipen eller mot effektivitetsprincipen.

    Vad rör frågan huruvida ett beslut utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas framgår det av artikel 243.1, jämförd med artikel 4 led 5, att varje person ska ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna i fråga om tillämpningen av tullagstiftningen och som berör denne direkt och personligen. Det framgår dessutom av artikel 6.3 i tullkodexen att beslut som rör tillämpningen av tullagstiftningen och som innebär negativa konsekvenser för de personer som det riktas till, ska innehålla hänvisning till rätten att överklaga beslutet enligt artikel 243 i tullkodexen.

    Vad rör en nationell lagstiftning som föreskriver två skilda rättsmedel som kan användas för att angripa tullmyndighetens beslut, ska det erinras om att det i artikel 245 i tullkodexen föreskrivs att de närmare bestämmelserna om överklagande ska fastställas av medlemsstaterna.

    Dessutom ankommer det, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).

    (se punkterna 27, 30, 32, 33 och 40 samt punkt 1 i domslutet)

  2.  Artikel 243 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 82/97, innebär inte att ett beslut som antas med stöd av artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 3254/94, endast kan överklagas om det dessförinnan har varit föremål för ett omprövningsförfarande.

    Enligt artikel 243.2 i tullkodexen kan överklagandet ske i första instans hos tullmyndigheten och i andra instans hos ett oberoende organ som kan vara en rättslig myndighet. Det framgår inte av lydelsen i denna bestämmelse att överklagandet hos tullmyndigheten är obligatoriskt innan överklagande kan ske hos det oberoende organet. Artikel 243 i tullkodexen ska tolkas så, att frågan huruvida aktörerna först måste begära omprövning hos tullmyndigheten eller huruvida de kan överklaga direkt till den oberoende rättsliga myndigheten ska avgöras enligt nationell rätt.

    (se punkterna 42‐45 samt punkt 2 i domslutet)

  3.  Artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 3254/94, ska tolkas så, att ett beslut som antas med stöd av denna artikel ska anses slutgiltigt. Den berörde har rätt att överklaga detta beslut direkt till en oberoende rättslig myndighet, även i fall då dennes rätt att yttra sig och framföra invändningar har åsidosatts.

    I nämnda artikel anges att om tullmyndigheternas tvivel om hur varornas tullvärde ska bestämmas inte undanröjs, så ska tullmyndigheterna innan de fattar ett slutgiltigt beslut underrätta personen i fråga om anledningen till dessa tvivel och ge vederbörande rimlig möjlighet att förklara sig. Det slutgiltiga beslutet och motivet till detta ska skriftligen meddelas vederbörande. Enligt denna artikel måste tullmyndigheterna visserligen, innan de antar ett slutgiltigt beslut, underrätta den berörda personen om anledningen till deras tvivel och ge vederbörande rimlig möjlighet att förklara sig. Den omständigheten att tullmyndigheten inte har berett den berörde tillfälle att yttra sig kan emellertid inte göra att beslutet inte ska anses slutgiltigt eller inte ska anses vara ett beslut enligt artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93.

    Denna rättsakt som antagits av tullmyndigheten får nämligen i vilket fall som helst rättsverkningar gentemot sin mottagare, genom att ett nytt tullvärde har bestämts för varorna, och den utgör således ett beslut, i den mening som avses i artikel 4 led 5 i förordning nr 2913/92. Den omständigheten att den berörda personen inte har beretts tillfälle att yttra sig innebär däremot att nämnda beslut har föregåtts av ett förfarandefel som kan angripas av den berörde genom att denne överklagar detta beslut direkt till den oberoende rättsliga myndigheten.

    (se punkterna 47‐50 samt punkt 3 i domslutet)

  4.  Vid ett åsidosättande av den berördes rätt att yttra sig och framföra invändningar enligt artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 3254/94, ankommer det på den nationella domstolen att, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det mål den har att avgöra och till likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, avgöra huruvida den omständigheten, att det aktuella beslutet ska upphävas på grund av att det antagits med åsidosättande av principen om iakttagande av rätten till försvar, medför att den nationella domstolen är skyldig att avgöra ett mål om överklagande av detta beslut eller om den kan välja att återförvisa ärendet till den behöriga myndigheten.

    Iakttagande av rätten till försvar utgör nämligen en allmän princip i unionsrätten som är tillämplig så snart myndigheterna avser att vidta en åtgärd gentemot en person som går denne emot. Enligt denna princip, som det uttryckligen hänvisas till i artikel 181a.2 i nämnda förordning, ska personer till vilka ett beslut som påtagligt påverkar deras intressen riktas, med stöd av denna princip, ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på de uppgifter som myndigheten avser att lägga till grund för sitt beslut.

    (se punkterna 57 och 61 samt punkt 4 i domslutet)


Förenade målen C‑29/13 och C‑30/13

Global Trans Lodzhistik OOD

mot

Nachalnik na Mitnitsa Stolichna

(begäran om förhandsavgörande från Administrativen sad Sofia-grad)

”Begäran om förhandsavgörande — Gemenskapens tullkodex — Artiklarna 243 och 245 — Förordning (EEG) nr 2454/93 — Artikel 181a — Beslut mot vilket talan kan väckas — Fråga huruvida en talan vid domstol mot ett beslut kan tas upp till prövning utan att beslutet först har angripits på administrativ väg — Principen om iakttagande av rätten till försvar”

Sammanfattning – Domstolens dom (första avdelningen) av den 13 mars 2014

  1. Tullunion — Tillämpning av tullagstiftningen — Rätt att överklaga — Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut — Rättsakt mot vilken talan kan väckas — Beslut om rättelse av varors tullvärde, vilket ledde till att deklaranten delgavs ett beslut om påförande av ytterligare mervärdesskatt — Omfattas — Nationell lagstiftning som föreskriver två skilda rättsmedel som kan användas för att angripa tullmyndighetens beslut — Tillåtet — Villkor — Iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

    (Rådets förordning nr 2913/92, artiklarna 30.2 b, 243 och 245)

  2. Tullunion — Tillämpning av tullagstiftningen — Rätt att överklaga — Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut — Fråga huruvida aktörerna först måste begära omprövning hos tullmyndigheten eller huruvida de kan överklaga direkt till den oberoende rättsliga myndigheten — Tillämpning av nationell rätt

    (Rådets förordning nr 2913/92, artikel 243; kommissionens förordning nr 2454/93, artikel 181a.2)

  3. Tullunion — Tillämpning av tullagstiftningen — Rätt att överklaga — Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut — Beslut som antagits med stöd av artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93 — Ett beslut som ska anses slutgiltigt

    (Kommissionens förordning nr 2454/93, artikel 181a.2)

  4. Tullunion — Tillämpning av tullagstiftningen — Rätt att överklaga — Förfarande för att överklaga tullmyndighetens beslut — Beslut som antagits på ett sådant sätt att principen om rätten till försvar har åsidosatts — Den nationella domstolens behörighet att välja mellan att själv avgöra ett mål om överklagande av ett beslut eller att återförvisa ärendet till den behöriga myndigheten

    (Rådets förordning nr 2913/92, artikel 245; kommissionens förordning nr 2454/93, artikel 181a.2)

  1.  Ett beslut som rör en rättelse av varors tullvärde, på grundval av artikel 30.2 b i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 82/97, vilket lett till att deklaranten delges ett beslut om påförande av ytterligare mervärdesskatt, utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 243 i tullkodexen. Artikel 245 i tullkodexen utgör, med hänsyn till de allmänna principerna om iakttagande av rätten till försvar och om rättskraft, inte hinder mot en nationell lagstiftning som föreskriver två skilda rättsmedel som kan användas för att angripa tullmyndighetens beslut, förutsatt att denna lagstiftning varken strider mot likvärdighetsprincipen eller mot effektivitetsprincipen.

    Vad rör frågan huruvida ett beslut utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas framgår det av artikel 243.1, jämförd med artikel 4 led 5, att varje person ska ha rätt att överklaga beslut som fattats av tullmyndigheterna i fråga om tillämpningen av tullagstiftningen och som berör denne direkt och personligen. Det framgår dessutom av artikel 6.3 i tullkodexen att beslut som rör tillämpningen av tullagstiftningen och som innebär negativa konsekvenser för de personer som det riktas till, ska innehålla hänvisning till rätten att överklaga beslutet enligt artikel 243 i tullkodexen.

    Vad rör en nationell lagstiftning som föreskriver två skilda rättsmedel som kan användas för att angripa tullmyndighetens beslut, ska det erinras om att det i artikel 245 i tullkodexen föreskrivs att de närmare bestämmelserna om överklagande ska fastställas av medlemsstaterna.

    Dessutom ankommer det, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstat att i sin rättsordning ange vilka domstolar som är behöriga och fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen).

    (se punkterna 27, 30, 32, 33 och 40 samt punkt 1 i domslutet)

  2.  Artikel 243 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning nr 82/97, innebär inte att ett beslut som antas med stöd av artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 3254/94, endast kan överklagas om det dessförinnan har varit föremål för ett omprövningsförfarande.

    Enligt artikel 243.2 i tullkodexen kan överklagandet ske i första instans hos tullmyndigheten och i andra instans hos ett oberoende organ som kan vara en rättslig myndighet. Det framgår inte av lydelsen i denna bestämmelse att överklagandet hos tullmyndigheten är obligatoriskt innan överklagande kan ske hos det oberoende organet. Artikel 243 i tullkodexen ska tolkas så, att frågan huruvida aktörerna först måste begära omprövning hos tullmyndigheten eller huruvida de kan överklaga direkt till den oberoende rättsliga myndigheten ska avgöras enligt nationell rätt.

    (se punkterna 42‐45 samt punkt 2 i domslutet)

  3.  Artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 3254/94, ska tolkas så, att ett beslut som antas med stöd av denna artikel ska anses slutgiltigt. Den berörde har rätt att överklaga detta beslut direkt till en oberoende rättslig myndighet, även i fall då dennes rätt att yttra sig och framföra invändningar har åsidosatts.

    I nämnda artikel anges att om tullmyndigheternas tvivel om hur varornas tullvärde ska bestämmas inte undanröjs, så ska tullmyndigheterna innan de fattar ett slutgiltigt beslut underrätta personen i fråga om anledningen till dessa tvivel och ge vederbörande rimlig möjlighet att förklara sig. Det slutgiltiga beslutet och motivet till detta ska skriftligen meddelas vederbörande. Enligt denna artikel måste tullmyndigheterna visserligen, innan de antar ett slutgiltigt beslut, underrätta den berörda personen om anledningen till deras tvivel och ge vederbörande rimlig möjlighet att förklara sig. Den omständigheten att tullmyndigheten inte har berett den berörde tillfälle att yttra sig kan emellertid inte göra att beslutet inte ska anses slutgiltigt eller inte ska anses vara ett beslut enligt artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93.

    Denna rättsakt som antagits av tullmyndigheten får nämligen i vilket fall som helst rättsverkningar gentemot sin mottagare, genom att ett nytt tullvärde har bestämts för varorna, och den utgör således ett beslut, i den mening som avses i artikel 4 led 5 i förordning nr 2913/92. Den omständigheten att den berörda personen inte har beretts tillfälle att yttra sig innebär däremot att nämnda beslut har föregåtts av ett förfarandefel som kan angripas av den berörde genom att denne överklagar detta beslut direkt till den oberoende rättsliga myndigheten.

    (se punkterna 47‐50 samt punkt 3 i domslutet)

  4.  Vid ett åsidosättande av den berördes rätt att yttra sig och framföra invändningar enligt artikel 181a.2 i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92, i dess lydelse enligt förordning nr 3254/94, ankommer det på den nationella domstolen att, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det mål den har att avgöra och till likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, avgöra huruvida den omständigheten, att det aktuella beslutet ska upphävas på grund av att det antagits med åsidosättande av principen om iakttagande av rätten till försvar, medför att den nationella domstolen är skyldig att avgöra ett mål om överklagande av detta beslut eller om den kan välja att återförvisa ärendet till den behöriga myndigheten.

    Iakttagande av rätten till försvar utgör nämligen en allmän princip i unionsrätten som är tillämplig så snart myndigheterna avser att vidta en åtgärd gentemot en person som går denne emot. Enligt denna princip, som det uttryckligen hänvisas till i artikel 181a.2 i nämnda förordning, ska personer till vilka ett beslut som påtagligt påverkar deras intressen riktas, med stöd av denna princip, ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på de uppgifter som myndigheten avser att lägga till grund för sitt beslut.

    (se punkterna 57 och 61 samt punkt 4 i domslutet)