Generaladvokatens förslag till avgörande

Generaladvokatens förslag till avgörande

1. Vad utgör en ”otillbörlig affärsmetod” enligt direktiv 2005/29/EG (nedan kallat direktivet om otillbörliga affärsmetoder)?(2) Eller, mer specifikt, kan kommunikationen av felaktig information till en enda konsument anses utgöra en ”affärsmetod” enligt direktivet? Det är i huvudsak den fråga som den hänskjutande domstolen vill få besvarad i förevarande mål. Nedan kommer jag att förklara varför frågan bör besvaras nekande.

I – Tillämpliga bestämmelser

2. I skäl 6 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder nämns proportionalitetsprincipen. I enlighet med proportionalitetsprincipen skyddar direktivet konsumenter från konsekvenserna av otillbörliga affärsmetoder där de är betydande, men hänsyn har tagits till att de i vissa fall har en försumbar påverkan.

3. Skäl 7 i direktivet har följande lydelse:

”Detta direktiv omfattar affärsmetoder som direkt syftar till att påverka konsumenternas affärsbeslut beträffande produkter…”.

4. Skäl 9 i direktivet har följande lydelse:

”Detta direktiv påverkar inte talan som väcks av enskilda personer som skadats av en otillbörlig affärsmetod. Det påverkar inte heller tillämpningen av [unions]bestämmelser och nationella bestämmelser om avtalsrätt…”

5. I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.”

6. I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

(d) affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter (nedan även kallade affärsmetoder ): en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.

…”

7. I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

”1. Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.

2. Detta direktiv skall inte påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.

..”

8. I artikel 5 i direktivet (”Förbud mot otillbörliga affärsmetoder”) föreskrivs följande:

”1. Otillbörliga affärsmetoder skall vara förbjudna.

2. En affärsmetod skall vara otillbörlig om den

(a) strider mot god yrkessed,

och

(b) innebär, eller sannolikt kommer att innebära, avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp.

…

4. Affärsmetoder skall anses otillbörliga om de

(a) är vilseledande enligt artiklarna 6 och 7,

eller

(b) aggressiva enligt artiklarna 8 och 9.

5. Bilaga I innehåller förteckningen över de affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga. Samma förteckning skall gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av detta direktiv.”

II – Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

9. I april 2010 skickade S en begäran till UPC Magyarország (nedan kallat UPC), ett företag som tillhandahåller kabeltelevisionstjänster, i vilken S bad om att få information angående till vilken betalningsperiod årsfakturan som utfärdats år 2010 hänförde sig, eftersom detta inte tydligt framgick av fakturan.

10. S blev därefter informerad om att den senaste årsfakturan avsåg perioden mellan den 11 januari 2010 och den 10 februari 2011. För att försäkra sig om att avtalets sista giltighetsdag skulle sammanfalla med den sista dagen som S redan hade betalat avgift för begärde S att avtalet skulle upphöra per den 10 februari 2011. Tjänsten stängdes dock inte av förrän fyra dagar senare, den 14 februari 2011. Den 12 mars 2011 utfärdades en betalningsuppmaning om 5 243 HUF (ca 18 euro) hänförliga till de fyra dagarna, det vill säga från den 11 till den 14 februari 2011.

11. S klagade hos Budapest Főváros Kormányhivatala Fogyasztóvédelmi Felügyelősége (Inspektionen för konsumentskydd tillhörande den styrande förvaltningen i huvudstaden Budapest) (nedan kallad första myndighetsinstansen) och anförde att han hade blivit försedd med felaktig information. Detta hade resulterat i att han hade varit oförmögen att försäkra sig om att avtalets sista giltighetsdag skulle sammanfalla med den sista dagen för den aktuella betalningsperioden, så att han kunde använda sig av tjänster från en annan leverantör från och med det datum då avtalet upphörde. Därmed var han tvungen att under övergångsperioden i fråga betala avgifter till båda företagen.

12. Den 11 juli 2011 beslutade första myndighetsinstansen att UPC skulle betala en sanktionsavgift om 25 000 HUF (ca 85 euro). Av beslutet som fattades den 10 oktober 2011 av Nemzeti Fogyasztóvédelmi Hatóság (den nationella myndigheten för konsumentskydd), i egenskap av andra myndighetsinstans, framgår att denna ansåg att klagomålet var välgrundat och bekräftade beslutet som fattats av den första myndighetsinstansen.

13. Efter att UPC överklagat beslutet kom Fővárosi Törvényszék (Budapests stadsdomstol) fram till en annan bedömning än den som den nationella myndigheten för konsumentskydd gjort och ogillade S:s talan. I synnerhet ansåg domstolen att UPC:s agerande inte utgjorde ett fortgående agerande. Ett enda fel av administrativ karaktär och i förhållande till en enda kund kan inte anses utgöra en affärsmetod.

14. Då Kúria, som prövar överklagandet, hyste tvivel om hur direktivet skulle tolkas beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”(1) Ska artikel 5 i [direktivet om otillbörliga affärsmetoder] tolkas så, att det inte är tillåtet att göra en separat prövning av kriterierna i artikel 5.2 a när det är fråga om vilseledande affärsmetoder i den mening som avses i artikel 5.4?

(2) Kan felaktig information som har lämnats till en enstaka konsument anses utgöra en affärsmetod i den mening som avses i direktivet?”

15. I det aktuella målet har UPC, den ungerska regeringen och kommissionen yttrat sig skriftligen och samtliga dessa har även yttrat sig muntligen vid förhandlingen den 11 september 2014.

III – Bedömning

1. Inledande synpunkter

16. Det aktuella målet har en nära koppling till domstolens dom i målet CHS Tour Services.(3) Den domen ger svar på den första av de två tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen ställt i förevarande mål. Närmare bestämt ansåg domstolen att direktivet om otillbörliga affärsmetoder ska tolkas så att det, när en affärsmetod redan uppfyller samtliga kriterier i artikel 6.1 i direktivet för att kvalificeras som en vilseledande handling gentemot konsumenten, inte är nödvändigt att kontrollera huruvida ett sådant agerande även strider mot kravet på att näringsidkaren ska tillämpa god yrkessed i artikel 5.2 a i direktivet innan det på goda grunder kan fastställas att agerandet är otillbörligt och i enlighet härmed förbjudet enligt artikel 5.1 i direktivet.(4)

17. I den aktuella bedömningen kommer jag därför att fokusera på den andra tolkningsfrågan (som logiskt sett kommer före den första), nämligen huruvida kommunikationen av vilseledande information till en enskild konsument kan anses utgöra en ”otillbörlig affärsmetod” i den mening som avses i direktivet. Det är en ny fråga som domstolen ännu inte har tagit ställning till. Förevarande mål ger därför domstolen en möjlighet att klargöra direktivets tillämpningsområde.

2. Omfattar begreppet “affärsmetod” även en enda handling som påverkar en enstaka konsument negativt?

18. Den ungerska regeringen och kommissionen anser att begreppet ”affärsmetoder” enligt direktivet även innefattar en handling som påverkar en enstaka konsument negativt, vilket det är fråga om i det nationella målet, nämligen kommunikation av felaktig information till en enstaka konsument. Den ungerska regeringen, i synnerhet, motiverar sin ståndpunkt med hänvisning till behovet av att säkerställa en hög nivå av konsumentskydd. Detta mål nämns uttryckligen i artikel 1 i direktivet och utgör ett av direktivets huvudsyften.

19. Det stämmer att definitionen av ”affärsmetoder” i artikel 2 i direktivet är påfallande bred. Begreppet definieras såsom ”en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument”.

20. Därför kan ett stort antal uppföranden, vilka kan äga rum innan avtalsslutandet (exempelvis uppföranden som påverkar konsumentens beslut att köpa en viss produkt) eller under senare skeden i avtalsförhållandet (såsom klagomålshantering och kundservice), falla inom direktivets tillämpningsområde. Detta framgår av den svarta listan över otillbörliga affärsmetoder som finns i bilaga I till direktivet. Det förefaller således inte finns något i direktivet som från direktivets tillämpningsområde utesluter tillhandahållandet av felaktig information angående frågor såsom betalningsperioder, uppsägningsvillkor avseende ett konsumentavtal, eller annan information som rör avtalets fullgörande. Det är självfallet så att ju bredare tillämpningsområdet för direktivet anses vara, desto mer sannolikt är det att en hög nivå av konsumentskydd kommer att uppnås, vilket direktivet också kräver.

21. Däremot tror jag inte att man av det ovanstående kan dra slutsatsen att direktivets räckvidd även ska sträckas till att innefatta handlande – oavsett hur otillbörligt eller vilseledande det är – som endast riktar sig till en enstaka konsument. Skälen för detta är flera.

a) Begränsningarna för vad som kan anses omfattas av begreppet ”metoder”

22. Såsom anges ovan utesluter inte ordalydelsen i direktivet klart en enskild handling som riktar sig till en enstaka konsument från direktivets tillämpningsområde. Enligt min uppfattning är det dock så att begreppet ”metoder” i sig självt begränsar de former av uppförande som kan omfattas av direktivet. För att direktivet ska bli tillämpligt på näringsidkarens uppförande i ett näringsidkare-till-konsument-förhållande (så som vid uppförande enligt svarta listan i bilaga I) är det nämligen en uppenbar förutsättning att uppförandet i fråga utgör en ”metod”.

23. För att så ska vara fallet anser jag att antingen den ena, eller båda, av de två följande förutsättningarna måste vara uppfyllda: (i) uppförandet måste vara riktat till en ospecificerad grupp av mottagare, (ii) uppförandet måste ha skett gentemot fler än en konsument. I annat fall är uppförandet i fråga svårligen förenligt med termen ”metod” som återfinns i direktivets samtliga språkversioner.(5)

24. Avseende den första förutsättningen (då uppförandet endast sker en gång) måste uppförandet i fråga vara riktat mot en ospecificerad grupp konsumenter. Den därmed sammanhängande ståndpunkten att det kritiserade beteendet måste ha en grad av ”relevans för marknaden”(6) kan också utläsas av artiklarna 5 till 8 i direktivet: samtliga av dessa bestämmelser refererar till affärsmetoder som påverkar det ekonomiska beteendet hos en ”genomsnittskonsument” eller hos en ”genomsnittlig gruppmedlem i en viss konsumentgrupp”. Ett tydligt exempel på denna typ av metod är självfallet en annons i en tidning eller tidskrift, eller en skylt i en butik, som förklarar reglerna avseende ångerrätt eller returrätt till alla (faktiska eller potentiella) kunder. Ett nära besläktat, om än annorlunda, exempel kan återfinnas i målet CHS Tour Services. I det fallet var det fråga om felaktig information som gavs i en försäljningsbroschyr. Kommunikationen av den felaktiga informationen skedde endast vid ett tillfälle men riktade sig till en ospecificerad grupp av potentiella konsumenter och ansågs därför falla inom direktivets tillämpningsområde.(7)

25. När uppförandet i fråga inte riktar sig till en ospecificerad grupp av konsumenter utan snarare till en enskild konsument, som i förevarande fall, måste uppförandet upprepas av näringsidkaren för att det ska anses omfattas av begreppet ”metoder”, som återfinns i direktivet. Med andra ord måste det uppförande som är under prövning ske vid flera tillfällen och riktas till fler än en konsument. Den omständigheten att uppförandet måste riktas till fler än en konsument innebär att den andra förutsättningen i viss mån överlappar den första.

26. I förevarande mål har vi att göra med kommunikation av felaktig information vid ett enda tillfälle till en enskild konsument och inte till en grupp av konsumenter. Det ankommer slutligen på den nationella domstolen att avgöra detta, men det synes inte finnas något som antyder att lämnandet av felaktig information av UPS:s anställda – vilket skedde gentemot S – skulle vara ett återkommande fenomen. I avsaknad av objektiva indikationer på sådana omständigheter har jag svårt att se hur ett enda exempel på otillbörligt – eller, kanske mer specifikt, vilseledande – uppförande skulle kunna anses utgöra en ”affärsmetod” i den mening som avses i direktivet.

b) Direktivet och avtalsrätt

27. Utöver innebörden av termen ”metoder” vill jag även fästa särskild vikt vid betydelsen av artikel 3.2 i direktivet. Denna bestämmelse anger särskilt att direktivet inte ska påverka avtalsrättslig lagstiftning. Detta överensstämmer med resonemanget i skäl 9 i direktivet.

28. Den tolkning som förespråkas av de två processdeltagare som yttrat sig till stöd för S i förevarande mål innebär att direktivet (utöver nationell avtalsrätt) ska tillämpas i varje enskilt kontraktsförhållande. Detta skulle få anmärkningsvärda följdverkningar i många avseenden. Inte minst skulle det sudda ut skillnaden mellan privaträtt och offentlig rätt och i synnerhet skillnaden mellan de olika sanktionerna som är tillämpliga.

29. Målsättningen med direktivet är att skapa en långtgående kontrollmekanism avseende beteenden som näringsidkare har gentemot konsumenter och som kan påverka konsumenters ekonomiska beteenden. För att se till att en sådan kontroll är effektiv kräver direktivet att medlemsstaterna skapar det nödvändiga regelverk, inklusive förbudsförelägganden och böter, som krävs för att bekämpa sådana metoder.(8)

30. Det är dock viktigt att ha i åtanke att, i enlighet med artikel 13 i direktivet, de böter som medlemsstaterna utfärdar vid uppföranden som bryter mot direktivet är djupt rotade i den offentliga rätten och helt skilda från avtalsvillkor om påföljder. Om direktivets tillämpningsområde trots allt skulle utvidgas till att omfatta även enskilda uppföranden av det slag som det är fråga om i målet vid den hänskjutande domstolen, skulle det i praktiken få konsekvensen att en offentligrättslig påföljd (i form av böter) skulle kunna påtvingas en näringsidkare för vartenda kontraktsbrott, och detta utöver varje möjligt avtalsvillkor om påföljder som kan åberopas av den enskilda konsumenten. Om man följer logiken hos de parter som har ingett yttranden till stöd för denna tolkning, skulle med andra ord varje ”avtalsbrott” automatiskt generera offentligrättsliga påföljder.

31. Enligt min mening skulle detta uppenbart gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa en hög nivå av konsumentskydd.(9) Det ska inte förglömmas att offentligrättsliga påföljder syftar till att skydda allmänintresset och att detta i förevarande mål måste vara konsumenternas kollektiva intressen.

32. Tyvärr anger inte direktivet uttryckligen att dess tillämpningsområde är begränsat till skyddet av konsumenternas kollektiva intressen. Direktivet avser dock, vilket har påpekats av ett flertal kommentatorer, att skydda konsumenternas kollektiva intressen och inte att ge gottgörelse i enskilda fall.(10) Gottgörelse i enskilda fall uppnås genom avtalsvillkor om påföljder enligt (den nationella) avtalsrätten. Direktivet kan trots detta självklart ändå ha en inverkan på avtalsgrundade anspråk. Om en viss typ av uppförande anses strida mot direktivet kan detta vara av betydelse i en tvist mellan en näringsidkare och en enskild konsument (exempelvis vid bedömningen av giltigheten av avtalet i fråga enligt de avtalsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga).(11)

33. I detta sammanhang är det även värt att nämna artikel 11 i direktivet. Den kräver att medlemsstaterna i konsumenternas intresse ska inrätta adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av bestämmelserna i direktivet säkerställs. Vidare ger artikel 11 personer eller organisationer, som enligt nationell rätt anses ha ett legitimt intresse av att bekämpa otillbörliga affärsmetoder, möjlighet att vidta rättsliga eller administrativa åtgärder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder.(12)

34. Om lagstiftaren hade avsett att införa ytterligare ett lager av (offentligrättsliga) sanktioner för varje enskilt ”avtalsbrott” skulle införandet av en sådan bestämmelse i direktivet förefalla vara ologiskt. Om förekomsten av otillbörliga affärsmetoder skulle bedömas utifrån enskilda fall skulle det förefalla obehövligt att ha särskilda bestämmelser om kollektiv övervakning av otillbörliga affärsmetoder i direktivet. Denna uppfattning stöds även av artikel 1.1 i direktiv 2009/22/EG,(13) som hänvisar till direktivet om otillbörliga affärsmetoder som en av de åtgärder som vidtagits för att skydda konsumenternas kollektiva intressen.

35. Slutligen vill jag betona att det inte kan anses vara önskvärt att under konsumentskyddets täckmantel tillämpa direktivet på frågor som det uppenbarligen inte var avsett för. Det är därför min uppfattning att en näringsidkares uppförande gentemot en konsument såsom kommunikation av vilseledande information riktad till en enstaka konsument inte kan, så vitt det avser en enskild händelse, anses utgöra en ”affärsmetod” enligt direktivets mening.

IV – Förslag till avgörande

36. Med hänsyn till vad som har anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar den nationella domstolens frågor på följande sätt:

Tillhandahållandet av felaktig information till en enstaka konsument, så vitt detta skett vid ett enda tillfälle, kan inte anses utgöra en ”affärsmetod” i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004.

(1) .

(2) – Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder), (EUT 2005 L 149, s. 22).

(3)  – C‑435/11, EU:C:2013:574.

(4) – Ibidem (punkt 48 och domslutet).

(5)  – För att ta engelska som ett exempel: Substantivet ”metod” definieras som ”att stadigvarande göra eller utföra något” enligt the Shorter Oxford English Dictionary, utgåva 6, Volym 2, Oxford University Press, Oxford: 2007, s. 2311.

(6)  – Se Glöckner, J., ”The Scope of Application of the UCP Directive —’I know what you did last Summer’”, 5(2010) International Review of Intellectual Property and Competition Law , ss. 570–592, på s. 589.

(7)  – EU:C:2013:574, punkt 28 och följande punkter.

(8)  – För en analys, se t. ex. Collins, H., ”The Unfair Commercial Practices Directive”, 4(1) 2005 European Review of Contract Law , ss. 417–441, på ss. 424 och 425.

(9)  – Se, i detta avseende, skäl 6 till direktivet.

(10)  – Wilhelmsson, T., ”Scope of the Directive”, i Howells, G., Micklitz, H. W., och Wilhelmsson, T., European Fair Trading Law: The Unfair Commercial Practices Directive , ss. 49–81, på s. 72; Glöckner, op.cit., s. 589; Keirsbilck, B., The New European Law of Unfair Commercial Practices and Competition Law , Hart Publishing, Oxford: 2011, ss. 247 och 248.

(11)  – Se, t. ex., domen Pereničová och Perenič (C‑453/10, EU:C:2012:144, punkt 40) när det gäller otillbörliga affärsmetoders inverkan på ett avtals giltighet. För akademisk kommentar, se mer utförligt, Wilhemsson. T., op.cit., s. 73; och Collins, op.cit., s. 424.

(12)  – Jag vill också påpeka att på ett flertal ställen hänvisar direktivet till ”konsumenter” i plural: ”konsumenternas ekonomiska intressen”, ”konsumenternas affärsbeslut”. Även om användandet av pluralformen svårligen kan anses utgöra det avgörande argumentet här, kan valet av pluralform ändå tolkas som ytterligare ett stöd för tolkningen att det är fråga om att skydda kollektiva intressen.

(13)  – Europaparlamentets och rådets direktiv av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, 2009, s. 30).