1. 

Frågan uppkommer huruvida en person som till följd av sitt handikapp är placerad på en särskild mottagningsanläggning, i vilken bland de aktiviteter som föreslås inte enbart socialmedicinska utan även yrkesrelaterade aktiviteter ingår, kan åberopa rätten till betald årlig semester, som är stadfäst i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ( 2 ) samt i artikel 31 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( 3 ) (nedan kallad stadgan). Detta är föremålet för förevarande begäran om förhandsavgörande.

2.

I artikel 31 i stadgan, som rör rättvisa arbetsförhållanden, föreskrivs följande:

”1.   Varje arbetstagare har rätt till hälsosamma, säkra och värdiga arbetsförhållanden.

2.   Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester.”

3.

Enligt artikel 1 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 2 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet ( 4 ) ska direktiv 2003/88 tillämpas på all verksamhet, såväl privat som offentlig för att reglera arbetstidens förläggning i vissa avseenden för arbetstagare.

4.

I artikel 7 i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2.   Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.” ( 5 )

5.

Centren för hjälp till arbete var mottagningsanläggningar för handikappade personer av socialmedicinskt art som saknade vinstsyfte och vars uppgifter angavs i artikel L. 344-2 i lagen om socialt arbete och familjer (Code de l’action sociale et des familles), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i målet vid den nationella domstolen. Dessa center hade till syfte att ta emot handikappade ungdomar och vuxna som tillfälligt eller under längre tid inte kan arbeta i vanliga företag eller en skyddad verkstad eller för ett center för förmedling av hemarbete eller arbeta som egenföretagare. Dessa center gav de berörda möjlighet att ägna sig åt olika yrkesrelaterade aktiviteter med socialmedicinskt och utbildningsinriktat understöd i en miljö som gynnar deras personliga utveckling och deras integration i samhället. För att öppna sådana center krävdes tillstånd som tilldelades under statlig kontroll. ( 6 ) En myndighet för fastställande och uttag av avgifter utövade kontroll över varje centers inkomster och utgifter. ( 7 )

6.

En handikappad person vars arbetsförmåga i princip understeg en tredjedel av den normala arbetsförmågan placerades på ett center för hjälp till arbete efter ett beslut av ett utskott. ( 8 ) Den berörda personen erhöll en garanterad inkomst för sitt arbete, ( 9 ) utan att beräkningen av ersättningen grundades på antalet arbetstimmar. ( 10 ) Denna inkomstgaranti betraktades emellertid uttryckligen som ”lön”, i den mening som avses i artikel 242-1 i lagen om socialt arbete och familjer. ( 11 ) De enda bestämmelserna i den franska lagen om arbete (Code du travail) som var tillämpliga på handikappade personer med placering på ett center för hjälp till arbete var däremot bestämmelserna om hälsa och säkerhet i arbetet. ( 12 )

7.

De första centren för hjälp till arbete inrättades under 1960-talet. Från och med år 2002 ersattes centren för hjälp till arbete av institutioner för hjälp till arbete, men de center som redan hade inrättats behöll beteckningen center för hjälp till arbete. ( 13 ) I Republiken Frankrike finns i dag cirka 1400 sådana center som tar emot mer än 110000 personer. Det rättsliga ramverket för deras verksamhet preciserades i viss mån år 2007, men hade i huvudsak samma innehåll ( 14 )

8.

Ombudet för APEI anförde vid förhandlingen, utan att motsägas av övriga rättegångsdeltagare, att dessa center för hjälp till arbete ska betala sociala avgifter på den ersättning som utges till handikappade personer och att avgifter ska tas ut för sjukförsäkring, pensionsförsäkring och professionell utbildning på denna ersättning. Handikappade personer med placering på ett center för hjälp till arbete betalar däremot inte arbetslöshetsförsäkring, eftersom de inte anses som löntagare i fransk rätt och direktörerna för centren för hjälp till arbete inte kan avskeda dem.

9.

Före år 2007 föreskrevs inte någon rätt till betald årlig semester för personer med placering på ett center för hjälp till arbete, tillerkännandet en sådan rättighet berodde enbart på varje centers välvilja. Sedan den 1 januari 2007 föreskrivs i artikel R.243-11 i lagen om socialt arbete och familjer uttryckligen rätten till betald årlig semester för handikappade personer med placering i en inrättning för hjälp till arbete.

10.

Den hänskjutande domstolen har anfört att Gérard Fenoll var placerad hos ett center för hjälp till arbete som förvaltades av föreningen för föräldrar och vänner till mentalt handikappade (Association de parents et d’amis de personnes handicapées mentales, nedan kallad APEI) i Avignon (APEI d’Avignon) sedan år 1996. Gérard Fenoll var sjukskriven från och med den 16 oktober 2004. Han hade således 12 semesterdagar kvar att ta ut för referensperioden 1 juni 2003–31 maj 2004. ( 15 ) Gérard Fenoll var sjukskriven till den 31 maj 2005 och lämnade sedan centret för hjälp till arbete den 20 juni 2005. Centret för hjälp till arbete ansåg att Gérard Fenoll som under perioden från den 1 juni 2004 till den 31 maj 2005 endast hade arbetat 78 dagar enbart hade rätt till 6 betalda semesterdagar, vilka betalats till Gérard Fenoll i juli 2005.

11.

Gérard Fenoll väckte talan mot centret för hjälp till arbete vid Tribunal d’instance d’Avignon med yrkande om ersättning för icke utbetald semesterersättning och icke utnyttjade semesterdagar under perioderna från den 1 juni 2003 till den 31 maj 2004 och från den 1 juni 2004 till den 31 maj 2005. Tribunal d’instance d’Avignon ogillade talan med motiveringen att den beräkning som hade gjorts av centret för hjälp till arbete grundade sig på en korrekt tolkning av den franska lagstiftningen enligt vilken en arbetstagare inte har rätt till semesterersättning för betalda semesterdagar som inte har kunnat tas ut på grund av sjukdom, och enligt vilken sjukfrånvaro ger inte rätt till betalda semesterdagar.

12.

Gérard Fenoll överklagade domen vid den hänskjutande domstolen. Han har gjort gällande att det enligt direktiv 2003/88 med hänsyn till syftet med årlig semester, när den anställde inte har kunnat ta ut sin betalda semester med anledning av sjukdom, krävs att intjänade semesterdagar kvarstår till dess arbetet återupptas, eller ‐ om anställningen har upphört ‐ ersätts. Han har anfört att artikel 7 i direktiv 2003/88 gäller för varje arbetstagare och att den franska lagstiftningen ska tolkas mot bakgrund av direktivet så, att orsaken till arbetstagarens frånvaro från arbetet, om denna motiveras av hälsoskäl, inte beaktas som en anledning för att beröva denne dennes rätt till en årlig betald semester och att semesterdagar som tjänats in på detta sätt under sjukskrivningsperioden ska ersättas om anställningen upphör, vilket är fallet här.

13.

Den hänskjutande domstolen har erinrat om att rätten till årligt betald semester såväl är stadfäst i artikel 31 i stadgan som i artikel 7 i direktiv 2003/88. Den har påpekat att domstolen redan har erkänt att denna rätt är en princip av särskild betydelse i det sociala regelverket, om vilket dess förekomst i stadgan vittnar, och från vilken undantag inte får göras. ( 16 ) Den hänskjutande domstolen har vidare hänvisat till definitionen i domstolens praxis av begreppet arbetstagare, i den mening som avses i unionsrätten, och påpekat att begreppet är ett självständigt begrepp som inte ska tolkas restriktivt.

14.

Den hänskjutande domstolen erinrade dessutom om vilka uppgifter som tilldelats centren för hjälp till arbete enligt artikel L. 344‑2 i lagen om socialt arbete och familjer i den lydelse som var tillämplig på omständigheterna i målet. Den klargjorde slutligen att personer med placering på ett center för hjälp till arbete inte räknas som anställda och inte har något anställningsavtal med dessa center. ( 17 ) Enligt fransk lagstiftning var endast de arbetsrättsliga reglerna om hygien och säkerhet tillämpliga. Däremot fanns det inga regler i fransk rätt om betald semester som gäller för dessa personer.

15.

Den hänskjutande domstolen vill således dels få klarhet i huruvida en sådan person som Gérard Fenoll ska anses vara en arbetstagare, i den mening som avses i unionsrätten i allmänhet och i direktiv 2003/88, jämförd med direktiv 89/391, i synnerhet, dels om han kan göra gällande en rätt till årlig betald semester inom ramen för en sådan tvist som den hänskjutande domstolen betecknat som horisontell. ( 18 )

16.

Den hänskjutande domstolen, ansåg att det inte var klart hur unionsrätten ska tolkas, och beslutade därför att vilandeförklara målet och att genom beslut, som inkom till domstolens kansli den 10 juni 2013, ställa följande tre tolkningsfrågor till domstolen med stöd av artikel 267 FEUF:

17.

Klaganden i målet vid den nationella domstolen, APEI, den franska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen har avgett yttranden till domstolen.

18.

Vid den förhandling som hölls inför domstolen den 27 mars 2014 yttrade sig APEI, den franska regeringen och kommissionen.

19.

För att klargöra föremålet för förfarandet ska ett antal inledande anmärkningar göras.

20.

För det första måste det understrykas att den hänskjutande domstolen endast vill att domstolen ska klargöra huruvida Gérard Fenoll i egenskap av arbetstagare kan göra gällande en rätt till årlig betald semester om minst fyra veckor och inte huruvida den franska lagstiftningen ‐ enligt vilken semesterdagar som inte har tagits ut på grund av sjukdom inte kan ge rätt till semesterersättning och enligt vilken sjukfrånvaro inte ger rätt till betalda semesterdagar ‐ är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen anser att det finns tillräcklig vägledning i domstolens praxis beträffande denna fråga, som ibland har sitt upphov i frågor som den hänskjutande domstolen har ställt, för att besvara dessa eventuella frågor som den hursomhelst inte har ställt till domstolen.

21.

För det andra ska två kommentarer göras vad avser tolkningsfrågornas utformning.

22.

För det första ska ett skrivfel rättas till, eftersom det i artikel 1 i direktiv 2003/88, tvärtemot vad som anges i ordalydelsen av den första tolkningsfrågan, inte hänvisas till artikel 3 i direktiv 89/391, ( 19 ) utan till artikel 2 i sistnämnda direktiv.

23.

Vad gäller den tredje frågan om huruvida en sådan person som Gérard Fenoll direkt kan åberopa rättigheter som denne eventuellt har enligt stadgan, och framför allt enligt artikel 31 i stadgan, vill jag inledningsvis påpeka att stadgan enligt min mening inte är tidsmässigt tillämplig i tvisten i målet vid den nationella domstolen och jag delar i detta avseende den nederländska regeringens uppfattning. Stadgan trädde först i kraft år 2009 medan omständigheterna i målet vid den nationella domstolen ägde rum under perioden 2003-2005. Denna icke retroaktiva verkan gör sig i ännu högre grad gällande, då tvisten i målet vid den nationella domstolen betecknas som en tvist mellan enskilda, men jag har anledning att återkomma till denna fråga längre fram i min bedömning.

24.

Två frågor har således ställts till domstolen. Den första är huruvida Gérard Fenoll ska anses som en arbetstagare, i den mening som avses i unionsrätten, enligt vilken varje arbetstagare har rätt till årlig betald semester, och ‐ om denna fråga besvaras jakande ‐ i vilken utsträckning, Gérard Fenoll kan göra gällande denna rättighet under omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

25.

Efter att i korthet ha erinrat om den betydelse som domstolen har tillerkänt rätten till årlig betald semester i sin praxis, ska det erinras om dess praxis avseende begreppet arbetstagare innan nämnda rättspraxis tillämpas i förevarande mål.

26.

Den tolkning av begreppet arbetstagare, i den mening som avses i artikel 7 i direktiv 2003/88, som jag kommer att föreslå domstolen gäller naturligtvis även för artikel 31.2 i stadgan för att säkerställa en enhetlig tillämpning vad gäller den personkrets som omfattas av direktivets tillämpningsområde av rätten till årlig betald semester.

27.

Det följer av fast rättspraxis från domstolen att varje arbetstagares rätt till årlig betald semester måste betraktas som en princip av särskild betydelse i unionens sociala regelverk, och denna princip är numera uttryckligen stadfäst i artikel 31.2 i stadgan. Undantag från denna princip får därför inte göras, och de behöriga nationella myndigheternas genomförande av denna princip får endast ske inom de gränser som uttryckligen uppställs i direktiv 2003/88. ( 20 ) Denna rättighet tilldelas varje arbetstagare direkt genom unionsrätten ( 21 ) och i artikel 7 i direktiv 2003/88 i vilken denna rätt är stadfäst uppställs en klar och precis skyldighet. ( 22 ) Nämnda rättighet har två syften. Arbetstagaren ska dels kunna vila sig från de arbetsuppgifter som följer av anställningsavtalet, dels förfoga över en period för avslappning och fritid. ( 23 ) Rätten till årlig semester kan slutligen inte tolkas restriktivt. ( 24 )

28.

Med beaktande av vad som anförts ovan ska det undersökas om Gérard Fenoll kan ha en sådan rätt till semester. Låt oss nu återgå till gällande rättspraxis avseende definitionen av begreppet arbetstagare.

29.

Det finns inte något enhetligt arbetstagarbegrepp i unionsrätten, utan detta varierar beroende på det avsedda tillämpningsområdet. ( 25 ) Domstolen har emellertid just beträffande direktiv 2003/88 redan anfört att det i sistnämnda varken hänvisas till definitionen av begreppet arbetstagare i direktiv 89/391 eller till arbetstagarbegreppet såsom detta följer av nationell lagstiftning och/eller praxis. ( 26 ) Den har därav dragit slutsatsen att ”vid tillämpningen av direktiv 2003/88 … nämnda begrepp inte [kan] tolkas olika beroende på vilken nationell lagstiftning det är fråga om, utan begreppet måste ges en egen gemenskapsrättslig definition. Begreppet ska definieras enligt de objektiva kriterier som kännetecknar ett anställningsförhållande, med beaktande av de berörda personernas rättigheter och skyldigheter. Det viktigaste kännetecknet för ett anställningsförhållande är att en person under en viss tid mot ersättning utför arbete åt en annan person under dennes ledning.” ( 27 ) Domstolen anser således att begreppet arbetstagare i direktiv 2003/88 ska definieras på samma sätt, med en fin skillnad, vilket jag ska återkomma till, än arbetstagarbegreppet i artikel 45 FEUF. ( 28 ) I förevarande förslag till avgörande kan domstolens klassiska rättspraxis avseende fri rörlighet för arbetstagare således åberopas med framgång.

30.

Dessutom ska bedömningen med avseende på begreppet arbetstagare grunda sig på objektiva kriterier och en helhetsbedömning av alla omständigheter i målet. ( 29 ) I detta avseende saknar frågan huruvida anställningsförhållandet enligt nationell rätt är ett rättsförhållande av sitt eget slag (sui generis) betydelse vid bedömningen av om en person ska betecknas som arbetstagare i gemenskapsrättslig mening. Detta innebär konkret i förevarande mål att den omständigheten att handikappade personer med placering på ett center för hjälp till arbete enbart omfattas av vissa bestämmelser i lagen om arbete inte kan utgöra något hinder mot att betrakta personerna i fråga som arbetstagare, i den mening som avses i direktiv 2003/88. ( 30 )

31.

Domstolen har slutligen slagit fast att ”[v]arje person som utför verkligt och faktiskt arbete, med undantag av arbete som utförs i så liten omfattning att det framstår som marginellt och sidoordnat, ska betraktas som en arbetstagare.” ( 31 ) Det ankommer i princip på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida ett avlönat verkligt och faktiskt arbete utförs och den ska grunda sig på objektiva kriterier och göra en helhetsbedömning av alla omständigheter i målet ( 32 ) och särskilt försäkra sig om de sysslor som faktiskt utförts normalt sett tillhör arbetsmarknaden. ( 33 )

32.

Enligt min mening uppfyller det förhållande som binder handikappade personer till centret för hjälp till arbete de villkor som domstolen har uppställt avseende ”kännetecknet för ett anställningsförhållande”. Direktören för centret för hjälp till arbete hade visserligen ingen möjlighet att avskeda Gérard Fenoll, eftersom detta enbart kunde göras av ett utskott. Under den period under vilken Gérard Fenoll ägnade sig åt socialmedicinska aktiviteter, som jag för närvarande inte kan beteckna som yrkesrelaterade aktiviteter, så skedde detta enligt instruktioner av den ledande och styrande personalen vid centret för hjälp till arbete.

33.

Jag tenderar även till att anse att Gérard Fenoll erhöll ersättning som vederlag för de tjänster som han tillhandahöll. Den franske lagstiftaren har visat prov på viss uppfinningsrikedom när den påstått att de belopp som utbetalats till personer med placering hos center för hjälp till arbete inte utgör lön samtidigt som de belastats av olika sociala avgifter, vilket innebär att dessa personer inte heller i fortsättningen räknas som arbetstagare och inte kan göra gällande några anspråk i detta avseende. Medlemsstatens uttalanden binder emellertid inte domstolen. Sistnämnda har dessutom redan slagit fast att varken den låga ersättningen ‐ som eventuellt kan bero på de berörda personernas låga produktionsnivå ‐ eller den omständigheten att ersättningen betalas med statliga medel i sig utgör hinder mot att beteckna dem som arbetstagare, i den mening som avses i unionsrätten. ( 34 )

34.

Det återstår att klargöra om Gérard Fenoll har tillhandahållit tjänster åt centret för hjälp till arbete. Denna fråga kommer att prövas tillsammans med frågan om de aktiviteter som Gérard Fenoll ägnar sig åt uppfyller de krav som uppställts i rättspraxis, nämligen att dessa aktiviteter verkligt och faktiskt utförts. ( 35 )

35.

Parterna i förevarande mål har i detta avseende fört en omfattande diskussion angående dom Bettray (EU:C:1989:226) och dess relevans för bedömningen av förevarande mål.

36.

Det ska erinras om att domstolen i denna dom slog fast att en person som arbetar i ett företag som särskilt bildats av en nederländsk kommun för att tillfälligt eller under längre tid sysselsätta sådana personer som inte kan ha ett vanligt yrke inte kan betraktas som arbetstagare av det skälet att det arbete som utförts som syftar till rehabilitering eller återanpassning inte kan betraktas som en verklig och faktisk ekonomisk verksamhet. ( 36 ) Det rörde sig dessutom och reserverade arbetsplatser ( 37 ) och de anställda valdes inte ut utifrån deras förmåga att utföra ett visst arbete, utan dessa arbeten var tvärtom anpassade till dem. ( 38 )

37.

Det kan vara frestande att tillämpa ovannämnda dom analogt i förevarande fall. Ett antal faktorer manar emellertid till försiktighet.

38.

Det är för det första intressant att notera att domstolen har utvecklat begreppet verklig och faktisk verksamhet i samband med fri rörlighet för arbetstagare och anfört att det ”såväl framgår av principen om fri rörlighet för arbetstagare som av den placering som bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare har i fördragets allmänna systematik att dessa bestämmelser enbart garanterar fri rörlighet för personer som utövar eller vill utöva en ekonomisk verksamhet och att de följaktligen enbart omfattar utövande av verklig och faktisk ekonomisk verksamhet”. ( 39 ) Jag betvivlar under dessa omständigheter att detta villkor är så pass avgörande när det rör sig om att definiera begreppet arbetstagare i samband med arbetstagares skydd vad avser arbete och inte i samband med fri rörlighet för arbetstagare.

39.

För det andra har domstolen i enlighet med principen att begreppet arbetstagare ska ges en extensiv tolkning i vart fall vid två tillfällen i tidigare rättspraxis klargjort att domen i målet Bettray endast förklaras av de särskilda omständigheterna i det målet. ( 40 )

40.

Trots att det ska avgöras huruvida Gérard Fenoll utövade faktisk och verklig verksamhet, ska det erinras om att syftet med centren för hjälp till arbete är att ta emot personer som inte kan arbeta i vanliga företag eller en skyddad verkstad och att de har utformats för svårt handikappade personer.

41.

Arbetstagarens förmåga bedöms av utskottet vid den tidpunkten då beslut om att hänvisa personer till ett center för hjälp till arbete fattas, och enbart de personer som är arbetsföra, det vill säga har en arbetsförmåga som är mindre eller en tredjedel av normal arbetsförmåga, tas emot. Det rör sig naturligtvis om en potentiell förmåga att arbeta och handikappade personer tas inte emot utifrån specifika yrkeskvalifikationer eller yrkeskompetens. Utskottet fattar emellertid beslutet med beaktande av om den berörda personen kommer att kunna utföra det arbete som utövas vid centren för hjälp till arbete. Detta utgör den första skillnaden i förhållande till målet Bettray (EU:C:1989:226), eftersom I. Bettray inte hade valts ut utifrån hans förmåga att utöva en viss verksamhet, utan det arbete som skulle utföras hade utformats utifrån hans förmåga. ( 41 )

42.

Vad gäller själva verksamheten så har jag inte några uppgifter om den verksamhet som utövats av Gérard Fenoll. Av handlingarna i målet och bland annat av den franska regeringens och APEI:s skriftliga yttranden framgår emellertid att det kan röra sig om industriella underleverantörer för olika typer av tjänster, ( 42 ) tillverkning av jordbruks- och livsmedelsprodukter eller försäljning av de produkter som centren för hjälp till arbete själva tillverkat. Denna verksamhet har anpassats till personernas förmåga men fyller, åtminstone i de två förstnämnda fallen, verkliga behov hos underleverantörer eller enskilda som anlitat center för hjälp till arbete. Jag anser att de normalt sett tillhör arbetsmarknaden. Detta är också en skillnad som utmärker förevarande fall i förhållande till målet Bettray där de aktiviteter som föreslås har skapats på ett konstlat sätt. ( 43 ) Sambandet mellan den normala marknaden och arbetsuppgifterna bekräftas av den omständigheten att de icke socialmedicinska aktiviteter som utförs inom ramen för centren för hjälp till arbete ger en rätt att tillgodoräkna sig yrkeserfarenhet och yrkesutbildning sedan februari år 2005.

43.

Centren för hjälp till arbete har två uppgifter. Det rör sig om en integration i arbetslivet och i samhället samtidigt som det understöd som krävs för att personlig och social autonomi ska kunna förvärvas tillhandahålls, även om målet att säkerställa integration och autonomi kanske aldrig uppnås. Yrkesrelaterade aktiviteter erbjuds tillsammans med socialmedicinskt och utbildningsinriktat understöd, ovannämnda aktiviteter och understöd går således hand i hand. Med förbehåll för eventuell ytterligare utredning från den hänskjutande domstolens sida talar de omständigheter som anförts ovan snarare för uppfattningen att det yrkesrelaterade arbete som utövas inte utförs i så ringa omfattning att det framstår som ”marginellt och sidoordnat” ( 44 ) i förhållande till det sociala syfte som eftersträvas med centren för hjälp till arbete.

44.

En sådan bedömning är dessutom dels förenlig med principen enligt vilken den rättspraxis som utvecklats i målet Bettray (EU:C:1989:226) endast ska begränsas till det målet, dels med ovannämnda uppfattning att villkoret avseende verklig och faktisk verksamhet kan visa sig vara mindre avgörande i ett socialt sammanhang än i samband med den fria rörligheten för arbetstagare och ska således tillämpas extensivt.

45.

Det rör sig här, liksom kanske även i det vanliga yrkeslivet, om ett förhållande där fördelarna är lika stora för båda parter. Genom att arbeta inom ramen för ett center för hjälp till arbete får handikappande personer vägledning och kan verka för att integreras i arbetslivet och samhället och de upplever därigenom att de gör nytta i samhället. Genom att dra fördel av det arbete som utförs av nämnda personer uppfyller centret för hjälp till arbete fortfarande de villkor som måste vara uppfyllda för att det ska erkännas av staten och således erhålla stöd som sistnämnda betalar ut till nämnda center för fullgörandet av deras uppgifter. Det kan således inte uteslutas att den verksamhet som utvecklats av handikappade personer inom ramen för centren för hjälp till arbete även är till fördel, i vart fall delvis, för nämnda center, även om centren främst har ett socialterapeutiskt uppdrag och således de fördelar som handikappade personer erbjuds står i centrum.

46.

Jag är visserligen väl medveten om att funktionen med sådana anläggningar som center för social hjälp skulle skadas om de ålades för omfattande sociala skyldigheter och att deras existens även skulle kunna äventyras, men genom att betrakta handikappade personer som arbetstagare, i den mening som avses i artikel 7 i direktivet och artikel 31.2 i stadgan, bidrar man till att öka och att skydda ett socialt värde som nämnda personer kanske tror sig ha förlorat.

47.

Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen besvarar frågan enligt följande: Artikel 7 i direktiv 2003/88, jämförd med artikel 31 i stadgan, ska tolkas så, att en person med placering hos ett center för hjälp till arbete i princip kan anses som en arbetstagare, i den mening som avses i dessa bestämmelser.

48.

Den nationella domstolen har ställt den tredje frågan i syfte att få klarhet i huruvida Gérard Fenoll direkt kan åberopa artikel 31.2 i stadgan i målet vid den nationella domstolen.

49.

Det ska i detta avseende erinras om att tvisten i målet vid den nationella domstolen enligt den nationella domstolen är en tvist mellan enskilda. Nämnda domstol har inte ställt frågan huruvida ett center för hjälp till arbete eventuellt kan omfattas av definitionen av ”ett organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt kan få i uppdrag att utöva offentlig serviceverksamhet under statens tillsyn och som med anledning härav har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda”. ( 45 ) Jag är, i vilket fall som helst, av den åsikten att centret för hjälp till arbete inte kan betraktas som ett sådant organ, eftersom domstolen redan har slagit fast att en privaträttslig förening, om än med ett socialt syfte, ska anses som en enskild. ( 46 )

50.

Gérard Fenolls yrkande om semesterersättning avser perioden juni 2004 – maj 2005. Stadgan fick emellertid tvingande verkan först då Lissabonfördraget trädde i kraft, nämligen den 1 december 2009.

51.

Att mot den bakgrunden tillerkänna Gérard Fenoll en möjlighet att som främsta källa för hans rätt till semester åberopa artikel 31.2 i stadgan, vilket är en möjlighet som i princip skulle kunna medges, skulle under omständigheterna i målet vid den nationella domstolen innebära att denna bestämmelse tillerkänns retroaktiv horisontell direkt effekt.

52.

Det kan noteras att domstolen i ett nyligen avgjort mål avseende tillämpningen och möjligheten att åberopa artikel 7 i direktiv 2003/88 på omständigheter som ägde rum under perioden 2005‐2007 i en tvist i första hand mellan enskilda, inom ramen för vilken medlemsstaten inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt nämnda direktiv, inte ens nämnde stadgan. ( 47 ) Det skulle således vara förvånande om den gjorde det här. Nämnda artikel 31 kan enbart, i förekommande fall, tjäna som underlag vid tolkningen. ( 48 )

53.

En förutsättning för direkt tillämpning av artikel 31 i stadgan är det kan fastställas att artikel 7 i direktiv 2003/88 inte räcker för att avgöra tvisten i målet vid den nationella domstolen. Detta förefaller emellertid inte nödvändigtvis vara fallet.

54.

Domstolen har redan erkänt att artikel 7 i direktiv 2003/88 uppfyller de villkor som krävs för att anses ha direkt effekt. ( 49 ) Såsom jag redan anfört ovan kvarstår det faktum att tvisten i målet vid den nationella domstolen är en tvist mellan enskilda och att direktiv inte alltid har tillerkänts horisontell direkt effekt. ( 50 )

55.

Domstolen har redan slagit fast att den nationella domstolen vid avgörandet av ett mål där parterna enbart består av enskilda, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits för att införliva de skyldigheter som följer av ett direktiv, följaktligen är skyldig att beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet. Denna princip om direktivkonform tolkning av nationell rätt får emellertid inte medföra att nationell rätt tolkas contra legem. ( 51 ) Frågan huruvida en nationell bestämmelse, som strider mot unionsrätten, inte ska tillämpas uppstår emellertid endast om det inte är möjligt att tolka bestämmelsen på ett sätt som är förenligt med unionsrätten. ( 52 )

56.

Den nationella domstolen har vid domstolen inte anfört att en sådan tolkning inte var möjlig. Eftersom problemet huvudsakligen avsåg huruvida Gérard Fenoll, det vill säga varje handikappad person med placering hos ett center för hjälp till arbete, skulle kunna anses som arbetstagare i den mening som avses i direktiv 2003/88 för att ha rätt till sin semester, ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de nationella bestämmelser som är tillämpliga i tiden i tvisten i målet vid den nationella domstolen, genom vilka rätten till årlig betald semester genomförts, kan tolkas på ett sätt som är förenligt med direktivet, så att en sådan rättighet tillkommer Gérard Fenoll. ( 53 )

57.

Det ska i detta avseende erinras om att den franska lagstiftningen var tillräckligt flexibel och oklar eller i vart fall föremål för olika tolkningar för att kunna ge upphov till olika tillämpning mellan olika berörda center för hjälp till arbete. ( 54 ) Det center för hjälp till arbete på vilket Gérard Fenoll placerats ansåg sig för sin del vara skyldig att ge honom årlig betald semester under hela den period under vilken han var placerad på centret, det vill säga nio år. Den hänskjutande domstolen har inte anfört att denna praxis var contra legem. Man kan således utgå från att det vid de omständigheter som aktualiseras i målet vid den nationella domstolen fanns ett tillräckligt utrymme för tolkning, så att de franska bestämmelserna inte nödvändigtvis utgör hinder mot att tillerkänna handikappade personer med placering på ett center för hjälp till arbete rätt till årlig betald semester.

58.

Om detta inte är fallet, det vill säga om en direktivkonform tolkning inte är möjlig, så kan Gérard Fenoll som är den part som lidit skada till följd av att nationell rätt inte är förenlig med unionsrätten enbart åberopa rättspraxis i domen i de förenade målen Francovich m.fl., ( 55 ) det vill säga vid de nationella domstolarna yrka att medlemsstaten ska åläggas ansvar för att, i förekommande fall, erhålla ersättning för den lidna skadan. ( 56 )

59.

Rätten till årlig betald semester kan inte heller åberopas som en allmän unionsrättslig princip som i linje med rättspraxis i domarna i målen Mangold ( 57 ) och Kükükdeveci ( 58 ) kan medföra en skyldighet för den nationella domstolen att underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som inte är förenlig med unionsrätten.

60.

Ett sådant synsätt har redan övervägts av generaladvokaten Trstenjak i hennes förslag till avgörande i målet Dominguez (EU:C:2012:33) där hon konstaterade att även om rätten till årlig betald semester i princip uppfyller de villkor som krävs för att utgöra en allmän unionsrättslig princip så finns ingen möjlighet till direkt tillämpning av en sådan princip när det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med direktivet och tolkningen i domen i målet Kücükdeveci (EU:C:2010:21) inte är tänkbar. ( 59 ) I domen i målet Dominguez ( 60 ) slog domstolen inte heller fast att rätten till årlig betald semester utgör en allmän rättsprincip, trots att den klart hade tillfälle att göra detta.

61.

Av det ovan anförda följer att det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera om den – med beaktande av den nationella rätten i dess helhet, och med tillämpning av de tolkningsmetoder som erkänns i nationell rätt –, för att säkerställa att artikel 7 i direktiv 2003/88 ges full verkan, kan tolka de nationella bestämmelser som är relevanta för lösningen av tvisten vid den hänskjutande domstolen på ett sätt som är förenligt med sistnämnda bestämmelse. För det fall att den hänskjutande domstolen inte kan göra en sådan tolkning utan att denna är contra legem, kan Gérard Fenoll vid de nationella domstolarna yrka att medlemsstaten ska åläggas ansvar för åsidosättande av unionsrätten, även om detta är en otillfredsställande principiellt sett ( 61 ).

62.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Cour de cassation på följande sätt:

Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, jämförd med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att en person med placering på ett center för hjälp till arbete i princip kan anses vara arbetstagare i den mening som avses i denna bestämmelse.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera om den – med beaktande av den nationella rätten i dess helhet, och med tillämpning av de tolkningsmetoder som erkänns i nationell rätt –, för att säkerställa att artikel 7 i direktiv 2003/88 ges full verkan, kan tolka de nationella bestämmelser som är relevanta för lösningen av tvisten vid den hänskjutande domstolen på ett sätt som är förenligt med sistnämnda bestämmelse. För det fall att den hänskjutande domstolen inte kan göra en sådan tolkning utan att denna är contra legem, kan den part som lidit skada till följd av att nationell rätt inte är förenlig med unionsrätten yrka att medlemsstaten ska åläggas ansvar för åsidosättande av unionsrätten vid de nationella domstolarna.