1. 

Även om det är vanligt att verkligheten inspirerar till fiktiva verk, är det desto ovanligare att ett sådant verk efterliknas i verkligheten. Det verkar dock vara fallet i det förevarande målet, som rör en person som har åtalats och dömts i flera medlemsstater för brott av samma slag. I detta fall rör det sig om stölder av gamla och ovanliga kartor från olika offentliga bibliotek. ( 2 )

2. 

Domstolen ges i detta mål för första gången tillfälle att tolka bestämmelserna i artikel 28 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna ( 3 ). I bestämmelsen definieras i vilka fall och under vilka förutsättningar den medlemsstat som har utfärdat en europeisk arresteringsorder i sin tur kan överlämna personen, som omfattas av arresteringsordern, till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten (efterföljande överlämnande).

3. 

Närmare bestämt, den medlemsstat som har utfärdat en europeisk arresteringsorder kan, med vissa undantag, överlämna personen som omfattas av arresteringsordern, vidare till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enbart om den verkställande medlemsstaten har lämnat sitt ”samtycke”.

4. 

I bestämmelsen i fråga, i vilken det hänvisas till ”den verkställande medlemsstaten” i singular, lämnas emellertid frågan öppen hur ”samtycket” ska lämnas i ett fall som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, där det är fråga om en andra begäran om efterföljande överlämnande, och mer generellt, hur samtycket ska lämnas i den situationen där det finns en kedja av europeiska arresteringsorder och ett flertal begäran om efterföljande överlämnanden som följer på varandra. Måste man inhämta lika många samtycken som det finns medlemsstater som har verkställt en arresteringsorder? Ska man inte tvärtom inhämta samtycke från en enda verkställande medlemsstat? Vilken medlemsstat är i den sistnämnda situationen den verkställande medlemsstaten?

5. 

Domstolen har härmed genom tolkningsfrågan blivit ombedd att fylla vad som verkar vara en lucka i denna normativa bestämmelse, vilket enligt min mening endast är möjligt genom att göra en teleologisk och systematisk tolkning av rambeslut 2002/584.

6.

I skälen 5, 6, 8, 9 och 12 i rambeslut 2002/584 föreskrivs följande:

…

…

7.

I artikel 27 i rambeslut 2002/584 föreskrivs följande:

”1.   Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2.   Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

3.   Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:

4.   En framställan om samtycke skall överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.

…”

8.

I artikel 28 i rambeslut 2002/584 anges följande:

”1.   Varje medlemsstat får anmäla till rådets generalsekretariat att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycket till överlämnande av en person till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för ett brott som har begåtts före överlämnandet skall anses ha avgivits, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2.   Under alla förhållanden får en person som har överlämnats till den utfärdande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder, utan samtycke av den verkställande medlemsstaten, överlämnas till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten enligt en europeisk arresteringsorder som utfärdats före överlämnandet i följande fall:

3.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall ge sitt samtycke till överlämnande av den berörda personen till en annan medlemsstat enligt följande bestämmelser:

I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande medlemsstaten.

4.   Trots vad som sägs i punkt 1 skall en person som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder inte utlämnas till ett tredje land utan samtycke av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som har överlämnat personen. Samtycket skall lämnas i enlighet med de konventioner enligt vilka den medlemsstaten är bunden samt enligt den statens nationella lagstiftning.”

9.

Det framgår av informationen rörande tidpunkten för Amsterdamfördragets ikraftträdande, offentliggjord i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 1 maj 1999 ( 4 ), att Republiken Finland har avgett en förklaring enligt artikel 35.2 EU, genom vilken den har godtagit domstolens behörighet att meddela förhandsavgörande enligt villkoren i artikel 35.3 b EU.

10.

Rambeslut 2002/584 införlivades med finländsk rätt genom lag 1286/2003 om utlämning[*] för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen, av den 30 december 2003 ( 5 ). [*Begreppet ”utlämning” i den finländska lagstiftningen är i förevarande fall synonymt med överlämnande i den mening som avses i rambeslutet. Övers. anm.]

11.

Enligt 61 § mom. 1 i den finländska lagen om utlämning får en person som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte utlämnas till en annan medlemsstat eller till en stat som inte hör till Europeiska unionen. I mom. 2 i samma bestämmelse föreskrivs dock att förbudet i mom. 1 bland annat inte ska tillämpas om den medlemsstat som har utlämnat personen ger sitt samtycke till avvikelse från förbudet.

12.

Av 62 § i den finländska lagen om utlämning framgår att om en medlemsstat gör en framställning om att någon som har utlämnats till Republiken Finland från en annan medlemsstat ska vidareutlämnas till den och vidareutlämning inte är möjlig enligt 61 § 2 mom. punkterna 1–3 eller 5 i samma lag, ska den behöriga åklagaren begära samtycke till vidareutlämningen av den sistnämnda medlemsstaten.

13.

Det framgår av begäran om förhandsavgörande, de skriftliga och muntliga yttranden som olika intervenienter har inkommit med, och av svaren på de frågor som domstolen har ställt, att klaganden i målet vid den nationella domstolen, Melvin West, brittisk medborgare, har dömts för brott i flera medlemsstater och att han därmed, i enlighet med rambeslut 2002/584, har varit föremål för flera europeiska arresteringsorder, vilket har lett till flera på varandra följande överlämnanden mellan de berörda medlemsstaterna. Eftersom målet vid den nationella domstolen har sin bakgrund i dessa begångna brott och dessa på varandra följande överlämnanden, kommer jag nedan att redogöra för de huvudsakliga omständigheterna i målet vid nämnda domstol utifrån denna bakgrund.

14.

Med beaktande av att bakgrunden till målet är invecklad, kommer jag att redogöra för bakgrunden medlemsstat för medlemsstat.

15.

Den 15 mars 2001 anmälde Frankrikes nationalbibliotek Melvin West för stöld av ovanliga och antika geografiska kartor, vilket han skulle ha gjort sig skyldig till den 26 oktober 1999 och den 5 september 2000.

16.

Den 14 mars 2005 utfärdade därmed de franska rättsliga myndigheterna en första europeisk arresteringsorder för Melvin West, som spreds i Schengens informationssystem, medan Melvin West satt frihetsberövad i Förenade kungariket. Arresteringsordern översändes till Förenade kungariket den 1 april 2005.

17.

Den 28 april 2005 meddelade Förenade kungarikets myndigheter de franska myndigheterna att Melvin West kunde bli villkorligt frigiven den 27 juli 2005 och begärde kompletterande upplysningar och preciseringar.

18.

Den 23 juni 2005 översände de franska myndigheterna ett svar på Förenade kungarikets begäran, vilket Förenade kungariket ansåg var ofullständigt.

19.

Den 27 juli 2005 begärde den brittiska centralmyndigheten i Frankrike att en ny europeisk arresteringsorder skyndsamt skulle översändas med de begärda upplysningarna. Eftersom ingen ny arresteringsorder utfärdades, ansågs begäran om överlämnande inte genomförd.

20.

Den 15 februari 2007 dömdes Melvin West i sin frånvaro av Tribunal de grande instance de Paris, brottmålsroteln (Frankrike), till fängelse i tre år för stöld av geografiska kartor från Frankrikes nationalbibliotek.

21.

Den 31 augusti 2007 utfärdade de franska myndigheterna en andra europeisk arresteringsorder (nr 0233123012) för Melvin West, som den 21 september 2007 spreds i Schengens informationssystem, för att han skulle överlämnas för verkställighet av den dom som hade meddelats den 15 februari 2007.

22.

Den 9 februari 2012 överklagade Melvin Wests advokat, som hade en särskild befogenhet, domen som Tribunal de grande instance de Paris, brottmålsroteln, meddelat den 15 februari 2007. Tribunal de grande instance de Paris beslutade därmed att förhandling skulle hållas den 7 juni 2012.

23.

I april 2001 stoppades Melvin West i Förenade kungariket med 400 gamla geografiska kartor, och han utlämnades sedan till Finland där han den 4 september 2001 dömdes till fängelse i 18 månader för stöld av kartor från Helsingfors universitet, stöld som han hade begått i februari 2001.

24.

Den 31 maj 2002 fastställde Helsingfors hovrätt (Finland) att Melvin West skulle dömas för stöld till fängelse i 18 månader.

25.

Den 9 december 2009 utfärdade de finländska rättsliga myndigheterna den europeiska arresteringsordern nr R01/3078 för att få Melvin West överlämnad för verkställighet av den dom som meddelats den 31 maj 2002.

26.

Den 16, den 17 och den 18 augusti 2000 orsakade Melvin West skada på flera mycket värdefulla atlaser från 1600-talet, vilka förvarades på nationalbiblioteket Széchenyi, när han ur dessa atlaser tillskansade sig åtta planscher geografiska kartor.

27.

Den 1 april 2010 utfärdade Budai Központi kerületi bíróság (Budas distriktsdomstol) en europeisk arresteringsorder för Melvin West i syfte att få honom överlämnad till Ungern.

28.

Budai Központi kerületi bíróság dömde Melvin West den 5 juli 2011 till fängelse i ett år och fyra månader för de brott han hade begått den 16, den 17 och den 18 augusti 2000.

29.

För att förenkla förståelsen för de viktigaste händelserna kommer jag även att redogöra för de olika överlämnandena medlemsstat för medlemsstat.

30.

Förenade kungarikets rättsliga myndigheter överlämnade Melvin West till Ungern, i enlighet med den arresteringsorder som de ungerska rättsliga myndigheterna hade utfärdat den 1 april 2010, vid en tidpunkt som inte framgår av handlingarna i målet. Verkställandet av arresteringsordern var inte förenat med något villkor.

31.

Den behöriga ungerska rättsliga myndigheten, Fővárosi Bíróság (domstol i Budapest), fattade den 27 januari 2011 beslut om att Melvin West inom 10 dagar från och med att han frigavs, vilket var beräknat till den 29 augusti 2011, skulle överlämnas till Republiken Finland. ( 6 )

32.

Högsta domstolen, tillika den hänskjutande domstolen, har anfört att även om det i beslutet uppgavs att villkoren för överlämnandet med hänsyn till såväl den av Finland som den av Frankrike utfärdade europeiska arresteringsordern var uppfyllda, hade inte Fővárosi Bíróság preciserat huruvida Republiken Finland sedan skulle överlämna Melvin West till Republiken Frankrike.

33.

Fővárosi Bíróság fattade ett nytt beslut den 5 september 2011 i vilket nämnda domstol uppgav att den inte i beslutet av den 27 januari 2011 hade tagit hänsyn till att överlämnandet av Melvin West till Republiken Finland var beroende av att Förenade kungariket lämnade sitt samtycke.

34.

Den 9 september 2011 lämnade den behöriga rättsliga myndigheten i Förenade kungariket sitt samtycke i efterhand till att Ungern överlämnade Melvin West till Republiken Finland. Samtycket var inte förenat med något villkor.

35.

Ungern överlämnade Melvin West till Republiken Finland den 15 september 2011.

36.

Den 24 januari 2012 mottog den finländska åklagarmyndigheten en skrivelse från den ungerska myndigheten för offentlig förvaltning och rättskipning, i vilken åklagarmyndigheten informerades om beslutet av den 27 januari 2011. I skrivelsen preciserades att Fővárosi Bíróság hade beslutat att ”[den berörde personen,] när det finländska förfarandet är avslutat, ska […] överlämnas till de franska myndigheterna”.

37.

De ungerska myndigheterna skickade den 28 december 2010 ett meddelande till de franska myndigheterna i vilket de senare dels informerades om att det hade beslutats att Melvin West provisoriskt skulle anhållas för att överlämnas, dels begärde att den europeiska arresteringsordern skulle översändas.

38.

De franska rättsliga myndigheterna översände den 30 december 2010 en bestyrkt kopia av den europeiska arresteringsordern på franska till de ungerska rättsliga myndigheterna, och den 7 januari 2011 översändes den ungerska versionen.

39.

Den 4 mars 2011 informerade de ungerska myndigheterna de franska rättsliga myndigheterna om beslutet av den 27 januari 2011. I meddelandet preciserades att det hade beslutats att Melvin West skulle överlämnas till såväl Republiken Frankrike som Republiken Finland, att han skulle överlämnas till Republiken Frankrike efter det att förfarandet i Finland hade avslutats och att överlämnandet hade skjutits upp på grund av ett förfarande som pågick i Ungern.

40.

Den 28 juni 2011 skickade de ungerska myndigheterna en begäran till Förenade kungarikets myndigheter om samtycke till att Melvin West överlämnades till Republiken Frankrike. Denna begäran besvarades inte.

41.

Republiken Finland informerade den 7 november 2011 de franska myndigheterna om att Melvin West avtjänade ett fängelsestraff i Finland och att hans frigivning var bestämd till den 29 april 2012.

42.

Den 9 februari 2012 begärde åklagarmyndigheten vid Helsingfors tingsrätt att Melvin West skulle överlämnas till Republiken Frankrike. Myndigheten preciserade därvid att Ungern hade lämnat sitt samtycke till detta överlämnande.

43.

Den 17 februari 2012 biföll Helsingfors tingsrätt, mot Melvin Wests vilja, begäran om överlämnande av Melvin West, som överklagade beslutet till Högsta domstolen.

44.

Mot denna bakgrund har Högsta domstolen, genom beslut av den 24 april 2012 som inkom till domstolen samma dag, beslutat att vilandeförklara målet och begära att domstolen meddelar förhandsavgörande beträffande följande fråga:

”Ska den verkställande medlemsstaten, vid tillämpningen av artikel 28.2 i [rambeslut 2002/584], förstås som den medlemsstat från vilken en person enligt en europeisk arresteringsorder ursprungligen har överlämnats till en annan medlemsstat, eller ska därmed förstås denna andra medlemsstat från vilken personen i fråga har överlämnats till en tredje medlemsstat till vilken en hemställan om överlämnande till en fjärde medlemsstat nu har gjorts? Eller krävs det möjligtvis samtycke från båda medlemsstaterna?”

45.

Genom ett separat beslut, som antogs och inkom till domstolen den 24 april 2012, har Högsta domstolen även ansökt om att målet ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål som avses i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och som regleras i artikel 104b i rättegångsreglerna för domstolen.

46.

I denna ansökan preciserade Högsta domstolen att Melvin West, som avtjänat ett fängelsestraff på ett år och sex månader som han dömts till av Helsingfors hovrätt den 31 maj 2002, skulle friges den 29 april 2012. Nämnda domstol uppgav dock att den samma dag fattat beslut om att Melvin West skulle sitta fortsatt häktad. Den hänskjutande domstolen angav slutligen att det med hänsyn till att Melvin West var frihetsberövad var absolut nödvändigt med avseende på hans rättssäkerhet att begäran om förhandsavgörande handlades enligt förfarandet för brådskande mål.

47.

Genom beslut av den 3 maj 2012 beslutade domstolen (andra avdelningen) att bevilja ansökan om handläggning av begäran om förhandsavgörande enligt förfarandet för brådskande mål. Domstolen begärde även, i enlighet med artikel 24 i domstolens stadga och med artikel 54a i sina rättegångsregler, att Republiken Frankrike, Ungern och Förenade kungariket skulle inkomma med vissa upplysningar och dokument.

48.

Motparten i målet vid den nationella domstolen, Republiken Finland och Europeiska kommissionen har alla inkommit med skriftliga yttranden. Republiken Frankrike, Ungern och Förenade kungariket har inom den fastställda fristen besvarat de frågor som domstolen ställt.

49.

Klaganden och motparten i målet vid den nationella domstolen har i likhet med Republiken Finland, Republiken Frankrike och kommissionen yttrat sig muntligen vid förhandlingen som hölls den 4 juni 2012.

50.

De olika intressenternas ståndpunkter, som framgår av deras skriftliga och/eller muntliga yttranden, ger en nästan fullständig bild av hur frågan som ställts i det nationella målet skulle kunna besvaras. Dessa ståndpunkter sammanfattas kortfattat nedan varvid det ska preciseras att samtliga lösningar avser frågan hur den verkställande medlemsstaten, eller de verkställande medlemsstaterna, ska fastställas (det är hela frågan), vars samtycke krävs för det efterföljande överlämnandet enligt artikel 28.2 i rambeslut 2002/584, i en situation som den i målet vid den nationella domstolen, vilken kännetecknas av en kedja av europeiska arresteringsorder som aktualiserar fler än tre medlemsstater som växelvis agerar utfärdande och verkställande medlemsstat.

51.

Klaganden i det nationella målet anser att varje medlemsstat som successivt blir den verkställande medlemsstaten ska lämna sitt samtycke till ett efterföljande överlämnande till en annan medlemsstat, vilket innebär att det krävs samtycke från såväl Ungern som Förenade kungariket.

52.

Republiken Finland delar denna åsikt i sin helhet.

53.

Motparten i det nationella målet har anfört att den alltid har tolkat rambeslut 2002/584 och den finländska lagen, med vilken rambeslutet har införlivats, så, att det räcker att den verkställande medlemsstaten som har genomfört det senaste överlämnandet lämnar sitt samtycke. De lösningar som innebär att samtliga verkställande medlemsstater ska lämna sitt samtycke försvårar endast verifieringen och skadar effektiviteten och snabbheten i systemet med den europeiska arresteringsordern.

54.

Republiken Frankrike har under förhandlingen även anfört att samtliga verkställande medlemsstater ska kunna lämna sitt samtycke till ett efterföljande överlämnande, varvid varje utfärdande medlemsstat ska framställa denna begäran om samtycke till enbart den verkställande medlemsstaten med vilken den utfärdande medlemsstaten genom den europeiska arresteringsordern är i direkt förbindelse. Under de omständigheter som föreligger i det nationella målet ankommer det följaktligen på Republiken Finland att framställa en begäran om samtycke till Ungern, och det ankommer på Ungern att framställa en begäran om samtycke till Förenade kungariket.

55.

Kommissionen anser slutligen att den verkställande medlemsstaten ska förstås som den senaste verkställande medlemsstaten, eftersom denna tolkning förstärker principen om ömsesidigt erkännande och principen om förtroende mellan medlemsstaterna, genom att den förenklar och ökar det rättsliga samarbetet utan att åsidosätta den berörda personens rättigheter.

56.

Jag ska till att börja med, och med risk att behöva upprepa mig, väldigt kortfattat och denna gång på ett integrerat sätt redogöra för det kronologiska händelseförloppet för att klarlägga de huvudsakliga händelserna som är relevanta för att besvara tolkningsfrågan.

57.

I Frankrike var Melvin West föremål för en första europeisk arresteringsorder för att överlämnas för lagföring för de brott han hade begått den 26 oktober 1999 och den 5 september 2000. Denna arresteringsorder utfärdades den 14 mars 2005. Eftersom Förenade kungariket vägrade att verkställa denna europeiska arresteringsorder av en anledning som inte framgår av handlingarna i målet, dömdes Melvin West i sin frånvaro i Frankrike den 15 februari 2007. En andra europeisk arresteringsorder utfärdades därför för honom den 31 augusti 2007 för verkställighet av straffet. Den 30 december 2010 översändes arresteringsorder till Ungern.

58.

Efter det att Melvin West den 14 april 2001 gripits i Förenade kungariket och sedan utlämnats till Finland, dömdes han där den 4 september 2001 till fängelse i 18 månader. Straffet fastställdes efter överklagande den 31 maj 2002, men enligt de upplysningar som hans ombud lämnat under förhandlingen verkställdes inte det straffet, eftersom Melvin West under tiden lämnat Finland. Det var inte förrän den 9 december 2009, det vill säga sju år senare, som Republiken Finland utfärdade en europeisk arresteringsorder för Melvin West för verkställighet av fängelsestraffet.

59.

Ungern utfärdade sedan i sin tur, den 1 april 2010, en europeisk arresteringsorder för att få Melvin West överlämnad till den staten för lagföring för stöld som han hade begått den 16, den 17 och den 18 augusti 2000. Förenade kungariket överlämnade Melvin West utan villkor till Ungern, där han den 5 juli 2011 dömdes till fängelse i 16 månader. Ungern överlämnade sedan Melvin West till Republiken Finland den 15 september 2010. I Finland skulle han ha frigivits den 29 april 2012 men har hållits häktad av den hänskjutande domstolen i väntan på att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande.

60.

Flera omständigheter som framgår av den sammanfattade bakgrunden ska särskilt uppmärksammas.

61.

För det första framgår det att villkoren i en situation som den nu aktuella är uppfyllda för att tillämpa artikel 28.2 i rambeslut 2002/584, eftersom den europeiska arresteringsordern på vilken Republiken Frankrike grundande sin begäran att Republiken Finland skulle överlämna Melvin West, hade utfärdats för ett brott som hade begåtts före överlämnandet från Ungern till Republiken Finland och även före överlämnandet från Förenade kungariket till Ungern. Däremot är det endast medlemsstater i Europeiska unionen som berörs av denna kedja av europeiska arresteringsorder.

62.

Vidare framgår det att Förenade kungariket överlämnade Melvin West till Ungern utan villkor, att Förenade kungariket den 9 september 2011 lämnade sitt samtycke till att han skulle överlämnades vidare till Republiken Finland, men att Förenade kungariket däremot inte lämnade sitt samtycke till att Melvin West skulle överlämnas vidare till Republiken Frankrike. Förenade kungariket har preciserat att Republiken Finland förvisso begärde dess samtycke till det efterföljande överlämnandet till Republiken Frankrike, men att Ungern inte gjort detta. Det framgår inte av handlingarna i målet huruvida den verkställande rättsliga myndigheten i Förenade kungariket, vid överlämnandet av Melvin West till Ungern eller vid det efterföljande överlämnandet till Finland, med tillämpning av artikel 27.3 g i rambeslut 2002/584 och i enlighet med förfarandet i artikel 27.4 i detta rambeslut, samtyckt till att avstå från att tillämpa specialitetsbestämmelsen till Melvin Wests nackdel. Däremot lämnade Ungern sitt samtycke till att Finland överlämnade Melvin West till Republiken Frankrike. Melvin West motsatte sig dock detta överlämnande och gjorde vid den hänskjutande domstolen gällande att överlämnandet krävde Förenade kungarikets samtycke.

63.

Slutligen framgår det att en medlemsstat vid två tillfällen har ställts inför flera europeiska arresteringsorder i den mening som avses i artikel 16 i rambeslut 2002/584. Förenade kungariket har varit tvunget att avgöra om Melvin West skulle överlämnas till Republiken Frankrike (europeisk arresteringsorder av den 31 augusti 2007), till Republiken Finland (europeisk arresteringsorder av den 9 december 2009) eller till Ungern (av den 1 april 2010). Efter det att Förenade Kungariket överlämnat Melvin West till Ungern i april 2010, var Ungern i sin tur tvunget att avgöra huruvida han skulle överlämnas vidare till Republiken Frankrike eller till Republiken Finland, på grundval av samma europeiska arresteringsorder som dessa två medlemsstater hade utfärdat. Det framgår dock att domstolen förfogar över väldigt lite information om de skäl som de två medlemsstaterna grundat sina respektive beslut på, och att det aktuella målet under alla omständigheter inte omfattar någon fråga som rör artikel 16 i rambeslut 2002/584.

64.

För att på rätt sätt kunna förstå den komplicerade situation med på varandra följande överlämnanden, som den hänskjutande domstolen har ställt EU-domstolen inför, och för att kunna besvara tolkningsfrågan, måste man göra en huvudsakligen systematisk och teleologisk bedömning av artikel 28 i rambeslut 2002/584 utifrån den enkla situationen som uttryckligen föreskrivs i bestämmelsen. Den systematiska bedömningen ska i detta perspektiv framför allt omfatta två bestämmelser, närmare bestämt specialitetsbestämmelsen (artikel 27 i rambeslutet) och bestämmelsen om samtycke från den verkställande medlemsstaten av en europeisk arresteringsorder till samtliga efterföljande överlämnanden (artikel 28 i nämnda rambeslut). Tolkningen ska genomföras med beaktande av det huvudsakliga syftet med rambeslut 2002/584, vilket är att den första ”konkreta åtgärde[n]” på det rättsliga området i en union som garanterar de grundläggande fri- och rättigheterna ska fungera snabbt och effektivt.

65.

Även om artiklarna 27 och 28 i rambeslut 2002/584, i systemet för den europeiska arresteringsordern, återspeglar de två traditionella aspekterna av utlämningsrätten, vilka är specialitetsbestämmelsen och den därav följande bestämmelsen om förbud mot samtliga efterföljande överlämnanden, ( 7 ) har bestämmelserna ”anpassats” till själva logiken i den europeiska arresteringsordern. Detta är ett instrument för det rättsliga samarbetet som grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande ( 8 ) och på principen om ömsesidigt förtroende ( 9 ) mellan medlemsstaterna. Instrumentet ska ersätta de traditionella samarbetsförbindelserna i den internationella rätten ( 10 ), och det är anpassat till det specifika mål som unionen strävar efter, nämligen att bygga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa ( 11 ) där de berörda personernas grundläggande rättigheter garanteras ( 12 ).

66.

Det understryks därigenom, i enlighet med domstolens praxis, att de principiella riktlinjerna för tolkningen av rambeslut 2002/584 är dels det ömsesidiga erkännandet, som genom den europeiska arresteringsordern har införts som ”hörnsten” i det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna ( 13 ), och främjandet av målet att systemet för överlämnande ska fungera effektivt och snabbt, dels garantin för den absoluta respekten av de berördas grundläggande rättigheter och intressen, som bland annat säkerställs av medlemsstaternas rättsliga myndigheter som kontrollerar verkställigheten av de europeiska arresteringsorderna ( 14 ).

67.

I artikel 28 i rambeslut 2002/584 uppställs bestämmelsen om samtycke från den verkställande medlemsstaten av en europeisk arresteringsorder till samtliga efterföljande överlämnanden av personen som omfattas av arresteringsordern, från den utfärdande medlemsstaten till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten. Denna huvudregel förenas med flera undantag som föreskrivs i leden a, b och c, i artikel 28.2 i vilken det i led c hänvisas till artikel 27.3 a och e–g i rambeslutet. Det är i dessa olika bestämmelser, med beaktande av dels huvudregeln och dess undantag, dels hänvisningen från den ena bestämmelsen till den andra, som syftet med det krävda samtycket först och främst ska undersökas.

68.

Artiklarna 27 och 28 i rambeslut 2002/584, som inte fanns i kommissionens ursprungliga förslag ( 15 ), har båda placerats i kapitlet som rör följderna av överlämnandet (av en person enligt en europeisk arresteringsorder). De har ett strukturellt samband ( 16 ) och de ligger nära ( 17 ) varandra i begreppsmässigt hänseende. Det är slående att specialitetsbestämmelsen, som ska reglera samtliga bestämmelser i artikel 27, inte uppkommer förrän i punkt 2, eftersom det i punkt 1 föreskrivs ett möjligt undantag till bestämmelsen. Strukturen i artikel 28 är ännu mer överraskande, eftersom bestämmelsen ”försvann” under lagstiftningsförfarandet för att endast underförstått framgå, i motsats till de övriga bestämmelserna. ( 18 )

69.

Det ska först uppmärksammas att artiklarna 27.1 och 28.1 i rambeslut 2002/584, genom deras placering och innehåll, är mycket betydelsefulla och påverkar betydelsen av specialitetsbestämmelsen och bestämmelsen som följer därav i rambeslutets system.

70.

I dessa två punkter föreskrivs att medlemsstaterna i förväg kan anmäla sitt samtycke till rådet. Enligt detta samtycke avstår medlemsstaten från tillämpning av specialitetsbestämmelsen (artikel 27.1 i rambeslut 2002/584) eller från efterföljande överlämnande till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten (artikel 28.1 i rambeslutet), med dels den preciseringen att samtycket endast ska anses gälla i förbindelserna med de medlemsstater som har lämnat samma förklaring, och dels att den rättsliga myndigheten i ett enskilt fall kan uppge något annat.

71.

Det kan antas att unionslagstiftaren, genom att ha infört systemet för att lämna förklaring i början av artiklarna 27 och 28 i rambeslut 2002/584, avsåg att med ett särskilt incitament uppmana medlemsstaterna att visa sitt ömsesidiga samtycke till att avstå från tillämpning av specialitetsbestämmelsen och från bestämmelsen om förbud mot samtliga efterföljande överlämnanden, vilket är i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende, med förbehåll för skyddsklausulen enligt vilken den verkställande rättsliga myndigheten kan avgöra från fall till fall, i strävan att säkerställa full respekt för de berörda personernas rättigheter.

72.

På ett visst sätt kan det anses att syftet med dessa punkter var att de skulle bli regler, vilket är helt i linje med dessa två huvudsakliga riktlinjer som nämnts ovan. Så är dock inte fallet här, eftersom det endast, såsom kommissionen understrukit i sitt skriftliga yttrande, är en enda medlemsstat som har utnyttjat denna möjlighet. Eftersom bestämmelserna endast är gällande mellan de medlemsstater som har meddelat sitt samtycke, är bestämmelserna trots deras innebörd, åtminstone för tillfället, verkningslösa.

73.

Utöver deras ursprung i den internationella rätten, vilket inte är nödvändigt att redogöra för här ( 19 ), ger specialitetsbestämmelsen som uttryckligen föreskrivs i artikel 27.2 i rambeslut 2002/584 och den därav följande bestämmelsen om den verkställande statens samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden, en bestämmelse som underförstått framgår av artikel 28.2 i nämnda rambeslut, uttryck för en viss kontroll – i systemet för den europeiska arresteringsordern och mot bakgrund av de huvudsakliga riktlinjerna för tolkning som nämnts ovan – över den överlämnade personen, genom att de innebär ett särskilt ansvar för den medlemsstat som verkställer en europeisk arresteringsorder att skydda rättigheterna och intressena för den överlämnade personen ( 20 ) och som vid överlämnandet befinner sig under medlemsstatens jurisdiktion. Denna kontroll fyller dessutom funktionen att återanpassa personen till samhället ( 21 ).

74.

Man får inte glömma att den medlemsstat som utfärdar en europeisk arresteringsorder därigenom begär att den verkställande staten ska göra ett drastiskt ingrepp i den berörda personens frihet. Denna person hindras om inte annat från att utöva sin rätt att bosätta sig i den verkställande medlemsstaten. ( 22 ) Med förbehåll för det fall som avses i artikel 28.2 a i rambeslut 2002/584, kan den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder och som har överlämnats till en medlemsstat vanligtvis ( 23 ) – efter det att rättegången har avslutats och personen antingen ha frikänts eller avtjänat sitt straff – göra gällande sin ”rätt att återvända” till medlemstaten som överlämnande vederbörande.

75.

Det är därför det är lagen i den verkställande medlemsstaten som, i enlighet med rambeslut 2002/584, reglerar villkoren för överlämnandet och dess följder i den utfärdande medlemsstaten, som till exempel ett efterföljande överlämnande. Enligt specialitetsbestämmelsen är befogenheterna för den utfärdande medlemsstaten begränsade till de brott för vilka den europeiska arresteringsordern utfärdades, och bestämmelsen om den verkställande medlemsstatens samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden bekräftar i viss mån detta undantag i ett särskilt fall, eftersom den villkorar överlämnandet av den berörda personen från den utfärdande medlemsstatens till en tredje medlemsstat.

76.

Vikten av denna kontroll understryks i artikel 28.3 b och c i rambeslut 2002/584, enligt vilken den verkställande medlemsstaten antingen kan vägra överlämnande av de skäl som anges i artiklarna 3 eller 4 i nämnda rambeslut, eller ska ges sitt samtycke då brottet mot bakgrund av vilket samtycket begärs medför en skyldighet att överlämna enligt bestämmelserna i detta rambeslut.

77.

Det ska läggas särskild vikt vid artiklarna 4.6 och 5.3 i rambeslut 2002/584, som utöver den verkställande medlemsstatens medborgare, även föreskriver vissa undantag för dem som är bosatta där. ( 24 )

78.

Den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten kan först och främst, i enlighet med den nationella lagstiftningen och artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd om den aktuella medlemsstaten åtar sig att verkställa det. Den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten får även, i enlighet med den nationella lagstiftningen och artikel 5.3 i rambeslutet, underkasta överlämnandet, av en person enligt en europeisk arresteringsorder för lagföring, villkoret att personen efter att ha hörts återsänds till den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.

79.

Varken specialitetsbestämmelsen eller bestämmelsen om den verkställande medlemsstatens samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden är beroende av var personen som överlämnades enligt en europeisk arresteringsorder är medborgare, har sin hemvist eller är bosatt.

80.

Icke desto mindre utgör dessa båda bestämmelser en del av denna kontroll över såväl villkoren som följderna av överlämnandet, som i en vidare mening ska tolkas på så sätt, att den främjar den roll som den verkställande medlemsstaten kan komma att inta i frågan om återanpassning till samhället för personen som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder efter det att processen är avslutad. ( 25 ) Denna roll aktualiseras emellertid, som kommer att framgå nedan, endast såvitt personen som är föremål för en europeisk arresteringsorder kan uppvisa en viss grad av integration i samhället i nämnda medlemsstat. ( 26 )

81.

Det är dock undantagen till den underförstådda bestämmelsen om den verkställande medlemsstatens samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden som gör det möjligt att tolka innebörden och räckvidden av bestämmelserna i artikel 28.2 i rambeslut 2002/584.

82.

Undantagen i artikel 28.2 a–c i rambeslut 2002/584 och, genom hänvisning, i artikel 27.3 a och e–g i nämnda rambeslut, bygger på att det finns ett samtycke ( 27 ) som har lämnats direkt eller indirekt, genom undantagen till specialitetsbestämmelsen, ( 28 ) uttryckligen eller underförstått, från antingen personen som är föremål för den europeiska arresteringsordern eller den verkställande medlemsstaten.

83.

Till att börja med kan personen som är föremål för en europeisk arresteringsorder dels uttryckligen samtycka till att överlämnas vidare, antingen direkt ( 29 ) inför den utfärdande medlemsstatens behöriga rättsliga myndighet och i enlighet med denna stats nationella lagstiftning, eller indirekt ( 30 ) då personen tidigare, och i detta fall vid överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten, uttryckligen inför den verkställande medlemsstatens behöriga rättsliga myndighet har avstått från tillämpning av specialitetsbestämmelsen, enligt artikel 13 i rambeslut 2002/584. Samtycket kan även uttryckligen lämnas efter överlämnandet, men ska då lämnas inför den utfärdande medlemsstatens rättsliga myndighet och i enlighet med denna medlemsstats lagstiftning, enligt artikel 27.3 f i nämnda rambeslut.

84.

Personen som är föremål för den europeiska arresteringsordern samtycker i sådana fall till att överlämnas till den utfärdande medlemsstaten och det är alltså lagstiftningen i denna medlemsstat som reglerar villkoren för det efterföljande överlämnandet. Ansvaret över personen, som ursprungligen åvilar den verkställande medlemsstaten, överflyttas i enlighet med dennes vilja, till den utfärdande medlemsstaten som, i enlighet med artikel 28.2 i rambeslut 2002/584, ”kan” besluta att överlämna personen vidare till en tredje medlemsstat, likaväl som den, i enlighet med bestämmelserna i nämnda rambeslut, kan vägra ett efterföljande överlämnande.

85.

Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten av en europeisk arresteringsorder anses vidare, helt logiskt, indirekt ha samtyckt till att den berörda personen överlämnas vidare till en annan medlemsstat än den verkställande medlemsstaten ( 31 ), då denna myndighet har samtyckt till att inte tillämpa specialitetsbestämmelsen ( 32 ). Den verkställande medlemsstaten har nämligen i ett sådant fall överfört det särskilda ansvaret för den berörda personen till den utfärdande medlemsstaten. Den sistnämnda staten är inte längre förhindrad av specialitetsbestämmelsen och kan alltså, i enlighet med sin lagstiftning och med rambeslut 2002/584, överlämna eller vägra att överlämna den berörda personen till en tredje medlemsstat.

86.

Den omständigheten att den berörda personen frivilligt uppehåller sig i den utfärdande medlemsstaten ( 33 ) utgör slutligen det sista undantaget till bestämmelsen om den verkställande statens samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden. Medlemsstaten som har utfärdat en europeisk arresteringsorder är enligt detta undantag varken skyldig att följa specialitetsbestämmelsen eller att inhämta den verkställande medlemsstatens samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden, om den berörda personen har uppehållit sig i 45 dagar ( 34 ) på denna stats territorium, trots att denne var fri och hade rätt att lämna territoriet eller att återvända dit. Under dessa omständigheter anses den berörda personen underförstått, utan förbehåll, ha accepterat att ställa sig under medlemsstatens jurisdiktion. ( 35 )

87.

Sammanfattningsvis är syftet med kravet på att den verkställande staten ska lämna sitt samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden, i den enkla situationen som uttryckligen föreskrivs i artikel 28.2 i rambeslut 2002/584, huvudsakligen att möjliggöra för denna stat att bibehålla kontrollen över syftet med överlämnandet av en person till en annan medlemsstat, framför allt i egenskap av medlemsstat som i första instans garanterar att den överlämnade personens fri- och rättigheter och de begränsningar, som överlämnandet oundvikligen innebär, iakttas.

88.

Det är av detta skäl som personen som är föremål för överlämnandet, när som helst, dock med bortseende från fallen där överlämnandet är villkorat, kan göra den verkställande statens samtycke överflödigt genom en antingen direkt eller indirekt viljeyttring eller genom sitt eget agerande (frivilligt bosätta sig i, även under en kort tid, eller frivilligt återvända till, den utfärdande medlemsstaten). Den berörda personen ”utesluter” därmed inte endast den verkställande medlemsstaten från all inblandning i förfarandet för det efterföljande överlämnandet, utan vederbörande ställer sig framför allt under den utfärdande medlemsstatens förvaltning som, när viljeyttringen har avgetts, blir ansvarig för att säkerställa att dennes fri- och rättigheter respekteras.

89.

För det fall att denna tolkning av artikel 28 i rambeslut 2002/584 kan tillämpas på en enkel situation, borde tillämpningen av bestämmelsen på en mer komplicerad situation, som inte uttryckligen föreskrivs i artikeln, mer eller mindre framgå av sig själv.

90.

En tolkning av artikel 28.2 i rambeslut 2002/584, som innebär att samtliga verkställande medlemsstater i en kedja av europeiska arresteringsorder ska samtycka till det efterföljande överlämnandet av den berörda personen till den sista utfärdande medlemsstaten i denna kedja, är svår att förena med kraven på effektivitet och snabbhet som ska känneteckna den europeiska arresteringsorderns funktion.

91.

Denna bedömning gäller oberoende av hur begäran om samtycke ska framställas, om den berörda utfärdande medlemsstaten samtidigt framställer begäran om samtycke till samtliga verkställande medlemsstater som successivt har blivit berörda, eller om begäran sker i olika steg genom att den utfärdande medlemsstaten som ska besluta om det efterföljande överlämnandet först framställer begäran till den medlemsstat som överlämnade den berörda personen, som sedan i sin tur framställer begäran till den medlemsstat som tidigare överlämnade personen, och så vidare, ända tillbaka till den ursprungliga verkställande medlemsstaten, vilket den franska regeringen föreslagit i sina muntliga yttranden.

92.

I båda dessa situationer saktas nämligen systemet för överlämnande ned, obeaktat fristen om 30 dagar som föreskrivs i artikel 28.3 c i rambeslut 2002/584. Systemet för överlämnade äventyras dessutom allvarligt, eftersom samtliga verkställande medlemsstater kan motsätta sig det efterföljande överlämnandet på grundval av artikel 28.3 d i rambeslut 2002/584, utan att det finns något rättsligt eller socialt skäl som rättfärdigar det.

93.

De olika verkställande medlemsstaterna är nämligen, hypotetiskt sett, skyldiga att följa specialitetsprincipen om inte undantaget i artikel 28.2 c i rambeslut 2002/584 är tillämpligt. Utanför tillämpningsområdet för dessa undantag är behovet av den verkställande medlemsstatens samtycke endast motiverat för den medlemsstat som är ansvarig för överlämnandet av den berörda personen, enligt den lydelse som nämnts ovan. Om samtliga verkställande medlemsstater i en kedja av europeiska arresteringsorder dessutom hade befogenheten att lämna samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden, skulle det innebära, även om det är i enlighet med rambeslut 2002/584, att lagstiftningen i samtliga dessa medlemsstater skulle tillämpas samtidigt och att lika många medlemsstater skulle ges möjligheten att motsätta sig överlämnandet, vilket radikalt skulle äventyra effektiviteten med detta system.

94.

Vidare kan inte olika verkställande medlemsstater, förutom under alldeles speciella omständigheter, samtidigt påta sig ett särskilt ansvar för samma persons återanpassning till samhället, vilket annars skulle kunna motivera behovet av deras samtycke till ett efterföljande överlämnande.

95.

Sammanfattningsvis anser jag att artikel 28 i rambeslut 2002/584 inte kan tolkas så, att det varken krävs flera eller ytterligare ett samtycke för att överlämna vidare en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder.

96.

Så snart den tidigare slutsatsen är formulerad, framgår det av sig självt att den verkställande medlemsstat som ska lämna sitt samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden, enligt artikel 28.2 i rambeslut 2002/584, inte kan vara någon annan medlemsstat än den som följer av syftet med samtycket, såsom det nyss har redogjorts för.

97.

Denna stat är i princip den första verkställande medlemsstaten i kedjan av europeiska arresteringsorder, den ursprungliga eller den första verkställande medlemsstaten, om det är den enda i denna kedja av europeiska arresteringsorder som inte samtidigt är en utfärdande medlemsstat, och den är alltså, hypotetiskt sett, skyldig att följa specialitetsbestämmelsen. Denna medlemsstat är i strikt mening den verkställande medlemsstat som fullt ut kan utöva sin jurisdiktion över den person som är föremål för arresteringsordern, medan befogenheten att förfoga över personen, som tillfaller de verkställande medlemsstaterna som följer i kedjan, är begränsad till de nämnda staternas bestraffningsrätt (ius puniendi).

98.

Ur denna synvinkel är det i princip Förenade kungariket som, under de omständigheter som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, ska lämna sitt samtycke till det efterföljande överlämnandet av Melvin West från Republiken Finland till Republiken Frankrike. Denna lösning stöds även av den omständigheten att den berörda personen verkar ha starkast anknytning till den första medlemsstaten. Trots att Förenade kungariket för övrigt lämnade sitt samtycke till det efterföljande överlämnandet från Ungern till Republiken Finland i efterhand, är det svårt att se vad som skulle kunna motivera att det är nödvändigt att erhålla Ungerns samtycke till Republiken Finlands efterföljande överlämnande av Melvin West till Republiken Frankrike.

99.

Det ska återigen tilläggas att omständigheterna i målet vid den nationella domstolen visar att det är olämpligt att överföra ”rätten att lämna samtycke” från Förenade kungariket till Ungern. Omständigheterna kännetecknas nämligen av att Republiken Frankrike inte har haft någon framgång med att få Melvin West överlämnad från Förenade kungariket.

100.

Följderna av denna logik är naturligtvis desamma i den situationen där fler än fyra medlemsstater är aktuella, eftersom det är den i strikt mening verkställande medlemsstaten som i princip ska lämna sitt samtycke och de medlemsstater som är mellanhänder ska uteslutas. Däremot borde det i en situation, fortfarande med fler än fyra medlemsstater, där personen som är föremål för de europeiska arresteringsorderna – oberoende av om det sker genom en viljeyttring eller genom dennes agerande – har avstått från den i strikt mening verkställande medlemsstatens samtycke, i det här fallet logiskt sett innebära att det är den första utfärdande medlemsstaten som ska lämna sitt samtycke, förutom i de fall där ett av undantagen i artikel 28 i rambeslut 2002/584 är tillämpligt.

101.

Denna konsekvens skulle kunna leda till en abstrakt formulerad bestämmelse, som kan utformas på följande sätt:

”I en situation där en kedja av europeiska arresteringsorder avser samma person och som innefattar fler än tre medlemsstater, och där en serie av begäran om överlämnanden följer på varandra, ska begäran om samtycke till det efterföljande överlämnandet som e contrario krävs enligt artikel 28 i rambeslut 2002/584, endast framställas, genom omvänd kronologisk ordning, till den medlemsstat som först överlämnade den berörda personen, utan att nämnda stat enligt dessa bestämmelser dessförinnan är skyldig att framställa en begäran om samtycke.”

102.

I den mån som det i likhet med situationen i målet vid den nationella domstolen endast är fyra medlemsstater som är berörda, föreslår jag att artikel 28.2 i rambeslut 2002/584 på ett enklare sätt ska tolkas så, att det i en sådan situation som den i det nationella målet endast är den första verkställande medlemsstaten – och således inte de följande verkställande medlemsstaterna – i kedjan av arresteringsorder som i förekommande fall, det vill säga såvida omständigheterna inte omfattas av något av de undantag som uttryckligen föreskrivs i denna bestämmelse, ska lämna sitt samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden av den berörda personen till alla andra utfärdande medlemsstater.

103.

Jag anser närmare bestämt att det under de omständigheter som är aktuella i målet vid den nationella domstolen, och under förutsättning att inget undantag som föreskrivs i artikel 28.2 i rambeslut 2002/584 är tillämpligt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra, endast är Förenade kungarikets samtycke som ska anses nödvändigt för överlämnandet av Melvin West från Republiken Finland till Republiken Frankrike. Ungerns samtycke är i detta fall varken nödvändigt eller ens önskvärt, eftersom det åvilar Republiken Finland att göra vad som krävs för att inhämta nämnda samtycke.

104.

Sammanfattningsvis föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som Högsta domstolen har ställt på följande sätt:

Artikel 28.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att det i en sådan situation som den i det nationella målet endast är den första verkställande medlemsstaten – och således inte de följande verkställande medlemsstaterna – i kedjan av arresteringsorder som, i förekommande fall, det vill säga såvida omständigheterna inte omfattas av något av de undantag som uttryckligen föreskrivs i denna bestämmelse, ska lämna sitt samtycke till samtliga efterföljande överlämnanden av den berörda personen till alla andra utfärdande medlemsstater.