1.

Förevarande mål är det första som gäller tolkningen av artikel 24 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. ( 2 ) Bestämmelsen skyddar den som i god tro gör en betalning till en insolvensgäldenär utan kännedom om att ett insolvensförfarande inletts, trots att betalning egentligen bara kunde ske med befriande verkan till förvaltaren.

2.

I det nationella målet har konkursförvaltaren begärt utbetalning av medel som ursprungligen tillhörde konkursgäldenären och som banken mot uppvisande av en check – som utfärdats på konkursgäldenärens begäran innan konkursförfarandet hade inletts – redan betalat ut till en tredje man. Banken vill inte betala en andra gång, nu till konkursförvaltaren, och har till stöd för detta åberopat artikel 24 i förordningen.

3.

Artikel 24.1 i förordning nr 1346/2000 stadgar följande:

”Infriande av en skuld till gäldenären

Om en skuld till en gäldenär skall infrias hos förvaltaren i den medlemsstat där ett insolvensförfarande har inletts men i stället betalas till gäldenären i en annan medlemsstat, skall den betalningen anses befriande om betalaren inte kände till att förfarandet hade inletts.”

4.

Den 11 maj 2006 ansökte Association des Coproprétaires du Quartier des Arts om att Tribunal de commerce de Bruxelles skulle inleda ett konkursförfarande avseende bolaget GRONTIMMO SA. ( 3 )

5.

Den 22 och den 24 maj 2006 utfärdade två bolag checkar på sammanlagt 1400000 euro till förmån för Grontimmo, för att delvis reglera sina mellanhavanden med det företaget.

6.

Den 29 maj 2006 utsågs nya styrelseledamöter för Grontimmo. Samma dag undertecknade Grontimmo och KOSTNER DEVELOPMENT INC., ( 4 ) ett bolag bildat enligt panamansk rätt endast en kort tid dessförinnan, ett avtal enligt vilket Grontimmo förvärvade en köpoption från Kostner för 1400000 euro. Köpoptionen avsåg aktier i ett bolag bildat enligt luxemburgsk rätt och i ett bolag bildat enligt nederländsk antillisk rätt.

7.

Den 2 juni 2006 gav Grontimmos nya styrelseledamöter i uppdrag åt Dexia Internationale Luxembourg ( 5 ) i) att öppna ett konto för att lösa in checkarna på sammanlagt 1400000 euro och ii) utfärda en DEXIA bankcheck på 1400000 euro från Grontimmo till Kostner. Den 14 juni 2006 betalades checkarna ut till Grontimmos konto i banken med ett sammanlagt belopp på 1399900 euro.

8.

Grontimmo försattes i konkurs av Tribunal de commerce de Bruxelles den 4 juli 2006. Enligt vad den hänskjutande domstolen har uppgett fråntogs konkursgäldenären därmed i enlighet med belgisk rätt förfoganderätten över samtliga sina tillgångar, vilket började gälla kl. 0.00 dagen för beslutet. Detta innebar i synnerhet att enligt belgisk rätt kunde konkursgäldenärens gäldenärer därefter inte längre betala sina skulder till konkursgäldenären med befriande verkan. Konkursförvaltaren offentliggjorde konkursbeslutet endast i Belgien, däremot inte i Luxemburg.

9.

Den 5 juli 2006, det vill säga dagen efter konkursbeslutet, utfärdade banken – i enlighet med det uppdrag den fått från Grontimmo redan den 2 juni 2006 – en check avseende priset på köpoptionen, det vill säga 1400000 euro, till förmån för Kostner. Kostner löste in checken samma dag, och banken drog motsvarande belopp från Grontimmos konto.

10.

Konkursförvaltaren för Grontimmo i konkurs begärde att banken skulle sätta in motsvarande belopp som betalats ut till Kostner på Grontimmos konto. Utbetalningen till Kostner hade nämligen skett utan beaktande av att konkursgäldenären fråntagits förfoganderätten över sina tillgångar och saknade därför giltig verkan mot konkursboet.

11.

Banken åberopade artikel 24 i förordning nr 1346/2000 och anförde att den inte hade känt till Grontimmos konkurs när den enligt uppdrag utfärdade och löste in checkarna den 5 juli 2006 och därför inte var skyldig att betala det ovannämnda beloppet till konkursboet. Konkursförvaltaren väckte då talan mot banken vid Tribunal de commerce med yrkande om betalning av detta belopp.

12.

Genom beslut av den 26 april 2012 vilandeförklarade den hänskjutande domstolen målet och ställde följande frågor till domstolen för ett förhandsavgörande:

13.

Under förfarandet inför domstolen har Grontimmos konkursförvaltare, Banque Internationale à Luxembourg, den belgiska regeringen samt Europeiska kommissionen yttrat sig skriftligt och muntligt. Den franska och den portugisiska regeringen har inkommit med skriftliga yttranden. Den tyska regeringen yttrade sig vid förhandlingen.

14.

Den hänskjutande domstolen har begärt att EU-domstolen ska tolka vad som avses med infriande av en skuld till en insolvensgäldenär enligt artikel 24 i förordning (EG) nr 1346/2000. Den önskar få klarhet i huruvida detta kan inkludera betalning av en skuld inte till konkursgäldenären själv utan till en av konkursgäldenärens borgenärer på konkursgäldenärens anmodan, för dennes räkning och till dennes förmån.

15.

Innan jag behandlar tolkningen av artikel 24 ska jag kortfattat placera in den i förordningens allmänna lagstiftningssammanhang. Förordningen stadgar att beslut som rör inledande av insolvensförfaranden ska erkännas omedelbart. ( 6 ) Genom det automatiska erkännandet utsträcks de verkningar som förfarandet får genom rättsordningen i den stat där det inleds till alla övriga medlemsstater. ( 7 ) Förordningen innehåller främst lagvalsregler samt regler om behörig domstol. Enligt artikel 4.1 ska lagen i den medlemsstat där insolvensförfarandet inleds vara tillämplig på insolvensförfarandets verkningar.

16.

När insolvensförfarandet inleds förlorar gäldenären i regel enligt medlemsstaternas nationella rätt förfoganderätten över sina tillgångar och därmed behörigheten att ta emot betalningar. Insolvensgäldenärens gäldenärer kan då inte längre med befriande verkan betala sina skulder till insolvensgäldenären. Om insolvensgäldenärens gäldenärer ändå betalar till denne, har den betalningen inte befriande verkan. Insolvensförvaltaren, som är den som i stället är behörig att ta emot betalningar, behöver inte beakta en sådan betalning. Insolvensgäldenärens gäldenärer är således i princip skyldiga att betala samma belopp igen, den här gången till förvaltaren.

17.

Eftersom förordningen stadgar att verkningarna av att ett insolvensförfarande har inletts ska erkännas automatiskt i alla medlemsstater, riskerar insolvensgäldenärernas gäldenärer följaktligen att betala till fel person på grund av att de inte känner till att ett insolvensförfarande har inletts i en annan medlemsstat. Den risken är särskilt överhängande när det gäller insolvensförfaranden i andra medlemsstater, eftersom det knappast är möjligt att hålla sig uppdaterad med dagsaktuell information om alla insolvensförfaranden som inletts i alla andra medlemsstater. I synnerhet kan insolvensgäldenärens gäldenärer inte begränsa sig till att enbart hålla sig à jour med kungörelserna om de förfaranden som inleds i den egna medlemsstaten, eftersom förordningen inte föreskriver någon skyldighet att i alla medlemsstater offentliggöra att ett insolvensförfarande inletts. Exempelvis offentliggjordes konkursbeslutet avseende Grontimmo inte i Luxemburg.

18.

Mot denna bakgrund syftar artikel 24 i förordningen till att skydda sådana personer som i god tro gör en betalning i strid med den nya situationen efter att insolvensförfarandet inletts. ( 8 ) För att skydda sådana personer som infriar en skuld hos gäldenären därför att de inte känner till att ett förfarande har inletts utomlands bör betalningen anses som befriande även om den skulle ha gjorts till den utländske förvaltaren. ( 9 )

19.

Enligt min uppfattning omfattar tillämpningsområdet för artikel 24 i förordning nr 1346/2000 inte bara sådana betalningar till konkursgäldenären som utgör en direkt betalning eller annan överföring av egendom till denne, utan generellt sett även överföringar till tredje man, när dessa sker på konkursgäldenärens anmodan och för dennes räkning. Även sådana överföringar ska anses utgöra infriande av en skuld till insolvensgäldenären i den mening som avses i artikel 24 i förordningen. Såväl bestämmelsens ordalydelse som dess syfte stöder den tolkningen.

20.

Käranden i det nationella målet samt den belgiska, den tyska och den portugisiska regeringen har argumenterat för en tolkning av begreppet ”infriande av en skuld” som även omfattar en överföring genom en bank (konkursgäldenärens gäldenär) till en av konkursgäldenärens borgenärer som sker på konkursgäldenärens anmodan ( 10 ) respektive med dennes samtycke. ( 11 )

21.

Ordalydelsen i artikel 24 i förordningen är inget hinder för en sådan tolkning. Detta gäller i än högre grad för den engelska, den franska, den spanska och den italienska språkversionen, som talar om ”infriande av en skuld till förmån för gäldenären”. ( 12 ) Infriande av en avtalsenlig förpliktelse till förmån för insolvensgäldenären sker nämligen inte bara när denne direkt mottar ett penningbelopp eller annan egendom och därmed genom infriandet av skulden bildligt talat får något att hålla i sin hand.

22.

Ett ”infriande av en skuld till förmån för gäldenären” föreligger enligt allmänt språkbruk även när gäldenärens gäldenär gör en överföring till en tredje man och därmed infriar en förpliktelse mot (insolvens)gäldenären. Består exempelvis förpliktelsen gentemot insolvensgäldenären i att en sak ska överlämnas till en tredje man, infrias denna förpliktelse till förmån för insolvensgäldenären just i överföringen till tredje man.

23.

Även ur en annan aspekt kan en sådan överföring till en tredje man ses som infriande av en skuld till insolvensgäldenären. Om insolvensgäldenären har en motsvarande skuld till tredje man, exempelvis betalning för ett köp, befrias insolvensgäldenären genom betalningen till tredje man från sin förpliktelse. Överföringen från insolvensgäldenärens gäldenär till tredje man är därmed även i den bemärkelsen ”till förmån” för insolvensgäldenären. Så är även fallet i detta mål. Utbetalningen till Kostner skedde till förmån för Grontimmo, eftersom Grontimmo därigenom uppfyllde sin förpliktelse mot Kostner att betala köpeskillingen.

24.

Den tyska språkversionen av förordningen använder i artikel 24 formuleringen ”wer an einen Schuldner leistet”. En ordagrann översättning till exempelvis franska skulle snarare kunna bli ”celui qui exécute une obligation à l’égard du débiteur” (”den som infriar en skuld avseende gäldenären”). Den tyska formuleringen tycks således snävare än vissa andra språkversioners, där den valda formuleringen är ”till förmån för gäldenären”. Även den tyska formuleringen ”wer an einen Schuldner leistet” kan dock utan vidare tolkas på motsvarande sätt. Enligt allmänt språkbruk innebär en överföring en ”betalning”, eftersom överföringen sker med anledning av ett visst skuldförhållande. Därför är språkligt sett en ”betalning till gäldenären” för handen även när insolvensgäldenärens gäldenär gör en överföring till en tredje man på grund av ett skuldförhållande mellan denne och konkursgäldenären. Det skuldförhållandet gör överföringen till tredje man till en betalning till insolvensgäldenären.

25.

Den tolkningen av artikel 24 i förordningen får också stöd i skäl 30 i förordningen, enligt vilket begreppet infriande av en skuld i artikel 24 inte bara avser betalningar i strikt bemärkelse utan även alla andra slags infrianden av skulder till konkursgäldenären. ( 13 ) Ett infriande av en skuld till insolvensgäldenären måste, till skillnad från en betalning i strikt bemärkelse, ha samband med denne men inte nödvändigtvis med en omedelbar överföring till denne.

26.

Huruvida det föreligger ett giltigt sådant skuldförhållande mellan konkursgäldenären och dennes gäldenär ska, såsom den tyska regeringen anfört, avgöras enligt nationell rätt. Här finns det ingen anledning att anta att så inte skulle vara fallet. Genom överföringen till tredje man (Kostner) infriade konkursgäldenärens gäldenär (banken) en skuld till konkursgäldenären (Grontimmo) som grundade sig på en förpliktelse enligt avtal mellan banken och Grontimmo. Banken hade nämligen en avtalsstadgad förpliktelse gentemot Grontimmo att på företagets anmodan betala ut kontomedel till företaget självt eller till tredje man eller, som i detta fall, utfärda och lösa in checkar och dra motsvarande belopp från kontona. Denna förpliktelse som banken hade åtagit sig gentemot Grontimmo ville banken i detta fall infria genom att utfärda och lösa in checkar.

27.

Enligt min mening omfattas ett upplägg som det omtvistade således tveklöst av ordalydelsen i artikel 24 i förordningen. Någon utvidgad tolkning av bestämmelsen fordras inte. Utfärdandet och inlösen av checkar, med motsvarande kontoavdrag, till förmån för Kostner är en betalning från banken till bankens kund, konkursgäldenären.

28.

Såsom redan nämnts stadgar förordningen att inledande av insolvensförfaranden i andra medlemsstater automatiskt ska erkännas, utan att dessa samtidigt behöver offentliggöras i alla medlemsstater. Mot denna bakgrund syftar artikel 24 till att skydda sådana tredje män som i god tro i strid med den nya situationen efter att insolvensförfarandet inletts betalar till gäldenären, trots att denne inte längre är behörig att ta emot betalningar. Sådana godtroende tredje män ska inte behöva betala dubbelt – andra gången till förvaltaren.

29.

Skyddsbehovet för godtroende tredje män vars betalning till insolvensgäldenären består i en överföring till en tredje man på gäldenärens anmodan skiljer sig inte från skyddsbehovet för tredje män som betalar genom en direkt överföring till insolvensgäldenären. I båda fallen uppfyller insolvensgäldenärens gäldenär endast sin avtalsenliga förpliktelse gentemot insolvensgäldenären, ovetande om dennes insolvens.

30.

Den uppfattningen får också stöd av omständigheterna i det nationella målet. När en bank inte känner till att ett insolvensförfarande har inletts som rör en kunds tillgångar i en annan medlemsstat, är det inte uppenbart varför banken, när den på grund av en giltig förpliktelse från tiden före insolvensförfarandet att utfärda och lösa in checkar utan kännedom om insolvensen betalar ut medel från insolvensgäldenärens konto till en tredje man, ska hamna i ett sämre läge än om det rörde sig om en direkt utbetalning från kontot till insolvensgäldenären själv.

31.

Den hänskjutande domstolen har därvid med rätta påpekat att man inte kan förvänta sig av en bank att den dagligen innan den gör utbetalningar på begäran av utländska kunder kontrollerar alla offentliggjorda insolvensförfaranden i andra medlemsstater eller kräver in intyg om att ett insolvensförfarande inte föreligger, intyg som ändå bara skulle vara giltiga samma dag som de utfärdas. En annan tolkning än den föreslagna skulle, som vissa av medlemsstaterna med fog har anfört, få en avsevärd negativ inverkan på gränsöverskridande betalningsströmmar.

32.

Att det i det här konkreta fallet eventuellt är fråga om en transaktion genom vilken konkursgäldenären med skadligt eller bedrägligt uppsåt undandragit konkursboet tillgångar motiverar inte en restriktiv tolkning av artikel 24 i förordningen till bankens nackdel. Det är just banken i egenskap av godtroende aktör som ska skyddas genom denna bestämmelse. Om banken hade känt till att konkursgäldenärens förfoganden utgjorde missbruk, hade banken inte varit i god tro och därmed inte kunnat stödja sig på artikel 24 i förordningen.

33.

Kommissionens argument att denna tolkning skulle leda till minskade tillgångar i insolvensförfaranden övertygar inte. Det gör ingen skillnad om insolvensgäldenären undandrar boet tillgångar genom att denne tar ut medel från banken och sedan betalar tredje man kontant eller genom att denne ombesörjer betalningen till tredje man via banken. Båda tillvägagångssätten strider mot nationell rätt och kan leda till åtgärder mot insolvensgäldenären av straffrättslig eller annan art. Jag ser dock ingen anledning till varför banken ska hållas ansvarig i just det andra fallet.

34.

Om kommissionens uppfattning är att det är en fråga om nationell rätt huruvida det finns någon bestämmelse om god tro som kan befria en bank från betalningsskyldighet vid ett upplägg som det förevarande, strider detta mot det harmoniserande syftet bakom artikel 24 i förordningen. Den bestämmelsen hänvisar nämligen, till skillnad från de flesta andra bestämmelser i förordningen, inte till nationell rätt, utan innehåller en fristående, materiell reglering som ska tillämpas på ett enhetligt sätt i alla medlemsstater. Denna bestämmelse ska därmed också ges en autonom unionsrättslig tolkning.

35.

Kommissionen har slutligen också anfört att artikel 24 i förordningen ska tolkas strikt, eftersom den är ett undantag från grundprincipen om automatiskt erkännande av inledande av insolvensförfaranden. Det argumentet håller dock inte här, eftersom den föreslagna tolkningen ryms inom bestämmelsens ordalydelse och inte – som kommissionen anser – fordrar en otillåten utvidgad tolkning.

36.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna på följande sätt:

”En betalning till en av insolvensgäldenärens borgenärer utgör infriande av en skuld ”till gäldenären” i den mening som avses i artikel 24 i förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden, när betalningen utgör uppfyllelse av en förpliktelse gentemot insolvensgäldenären.”