Mål C‑530/11
Europeiska kommissionen
mot
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
”Fördragsbrott — Allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor — Begreppet ’inte oöverkomligt kostsamt’ rättsligt förfarande”
Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 13 februari 2014
Institutionernas rättsakter – Direktiven – Medlemsstaternas genomförande – Direktiv som syftar till att skapa rättigheter för enskilda – Krav på klarhet och rättssäkerhet – Införlivande genom rättspraxis – Tillåtet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35, artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4)
Talan om fördragsbrott – Föremål för talan – Fastställande under det administrativa förfarandet
(Artikel 258 FEUF)
Miljö – Miljökonsekvensbedömning av vissa projekt – Direktiven 85/337 och 96/61 – Införlivande av direktiv 2003/35 – Rätt att få sin sak prövad i domstol – Krav på ett förfarande som inte är oöverkomligt kostsamt – Den nationella domstolens handlingsutrymme – Nödvändigheten av en lagbestämmelse som garanterar ett inte oöverkomligt kostsamt rättsligt förfarande
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35, artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4; rådets direktiv 85/337, artikel 10a, och 96/61, artikel 15a)
Talan om fördragsbrott – Bevis för fördragsbrott – Bevisbördan åligger kommissionen – Presumtioner – Otillåtet
(Artikel 258 FEUF)
Miljö – Miljökonsekvensbedömning av vissa projekt – Direktiven 85/337 och 96/61 – Införlivande av direktiv 2003/35 – Rätt att få sin sak prövad i domstol – Krav på ett förfarande som inte är oöverkomligt kostsamt – System med ställande av säkerhet för interimistiska åtgärder – Omfattas
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35, artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4; rådets direktiv 85/337, artikel 10a, och 96/61, artikel 15a)
Införlivandet av ett direktiv med nationell rätt förutsätter inte nödvändigtvis att direktivbestämmelserna återges formellt och ordagrant i en uttrycklig och specifik lag- eller författningsregel, utan det kan vara tillräckligt med en allmän rättslig ram, om det därigenom på ett effektivt sätt kan säkerställas att direktivet på ett tillräckligt klart och precist sätt tillämpas fullt ut.
Särskilt i sådana fall då direktivbestämmelserna syftar till att skapa rättigheter för enskilda måste den rättsliga situationen vara tillräckligt klar och precis, och de personer som berörs måste ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna.
All rättspraxis kan inte anses vara osäker och till sin natur sådan att den inte kan uppfylla det krav på klarhet och precision som måste vara uppfyllt för att de skyldigheter som följer av artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4 i rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG ska anses vara uppfyllda på ett korrekt sätt.
(se punkterna 33–36)
Se beslutet.
(se punkt 39)
Kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma i artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4 i rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG innebär inte att de nationella domstolarna är förhindrade att i rättsliga förfaranden förplikta en part att ersätta rättegångskostnaderna, under förutsättning att det rör sig om en rimlig ersättning för kostnader och att domstolsförfarandena vid en helhetsbedömning inte är oöverkomligt kostsamma.
Det handlingsutrymme som domstolarna förfogar över när de i ett enskilt fall tillämpar de nationella bestämmelserna om rättegångskostnader kan inte i sig anses vara oförenligt med kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma. Möjligheten för den berörda domstolen att meddela ett beslut om begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna, genom vilket sökanden i ett tidigt skede av förfarandet kan beviljas en begränsning av de rättegångskostnader som sökanden eventuellt kan bli skyldig att betala, säkerställer för övrigt att kostnaden för förfarandet bättre kan förutses och bidrar till iakttagandet av detta krav.
Likväl ska den nationella domstolen enligt lag vara skyldig att säkerställa att förfarandet inte blir oöverkomligt kostsamt för sökanden för att nämnda bestämmelser i direktiv 2003/35 ska kunna anses ha införlivats på ett korrekt sätt. Redan den omständigheten att EU-domstolen – för att kontrollera huruvida nationell rätt uppfyller målsättningarna i direktivet – är tvungen att analysera och bedöma räckvidden, vilken för övrigt är omdebatterad, av de nationella domstolarnas olika beslut och därmed samlade rättspraxis, medan unionsrätten ger enskilda precisa rättigheter vilka för att kunna vara effektiva kräver entydiga regler, ger vid handen att införlivandet i alla händelser inte är tillräckligt tydligt och precist.
De villkor som är tillämpliga när den nationella domstolen fattar beslut om en begäran om begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna säkerställer för övrigt inte att den nationella rätten uppfyller kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma i direktiv 2003/35 om det visar sig att domstolen endast kan bevilja en begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna när de spörsmål som ska avgöras är av allmänintresse och att den inte är skyldig att bevilja sådant skydd när kostnaden för förfarandet är objektivt orimlig eller när endast sökanden har ett intresse av tvistens lösning.
(se punkterna 44 och 54‐57)
Se beslutet.
(se punkterna 60–62)
Kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma i artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4 i rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG omfattar även ekonomiska kostnader som följer av åtgärder som den nationella domstolen har uppställt som villkor för beviljandet av skyddsåtgärder inom ramen för tvister som har ett samband med nämnda bestämmelser.
Med förbehåll härför omfattas de villkor på vilka den nationella domstolen beviljar sådana interimistiska åtgärder i princip endast av nationell rätt, så länge likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen beaktas. Kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma kan inte tolkas så, att det a priori hindrar tillämpningen av en ekonomisk garanti, såsom ställande av säkerhet för interimistiska åtgärder, vilken består i att sökanden åläggs att ersätta den skada som en interimistisk åtgärd kan ge upphov till om den rättighet som nämnda åtgärd ska skydda i slutändan inte anses föreligga, när nämnda garanti föreskrivs i nationell rätt. Samma sak gäller för de ekonomiska konsekvenser som i förekommande fall enligt nationell rätt skulle kunna följa av missbruk av möjligheten att väcka talan.
Däremot ankommer det på den domstol som dömer i saken att försäkra sig om att de ekonomiska riskerna för sökanden också beaktas bland de olika kostnader som förfarandet ger upphov till när domstolen bedömer huruvida kostnaden för förfarandet var överkomlig.
(se punkterna 64 och 66–68)
Mål C‑530/11
Europeiska kommissionen
mot
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
”Fördragsbrott — Allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor — Begreppet ’inte oöverkomligt kostsamt’ rättsligt förfarande”
Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 13 februari 2014
Institutionernas rättsakter — Direktiven — Medlemsstaternas genomförande — Direktiv som syftar till att skapa rättigheter för enskilda — Krav på klarhet och rättssäkerhet — Införlivande genom rättspraxis — Tillåtet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35, artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4)
Talan om fördragsbrott — Föremål för talan — Fastställande under det administrativa förfarandet
(Artikel 258 FEUF)
Miljö — Miljökonsekvensbedömning av vissa projekt — Direktiven 85/337 och 96/61 — Införlivande av direktiv 2003/35 — Rätt att få sin sak prövad i domstol — Krav på ett förfarande som inte är oöverkomligt kostsamt — Den nationella domstolens handlingsutrymme — Nödvändigheten av en lagbestämmelse som garanterar ett inte oöverkomligt kostsamt rättsligt förfarande
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35, artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4; rådets direktiv 85/337, artikel 10a, och 96/61, artikel 15a)
Talan om fördragsbrott — Bevis för fördragsbrott — Bevisbördan åligger kommissionen — Presumtioner — Otillåtet
(Artikel 258 FEUF)
Miljö — Miljökonsekvensbedömning av vissa projekt — Direktiven 85/337 och 96/61 — Införlivande av direktiv 2003/35 — Rätt att få sin sak prövad i domstol — Krav på ett förfarande som inte är oöverkomligt kostsamt — System med ställande av säkerhet för interimistiska åtgärder — Omfattas
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35, artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4; rådets direktiv 85/337, artikel 10a, och 96/61, artikel 15a)
Införlivandet av ett direktiv med nationell rätt förutsätter inte nödvändigtvis att direktivbestämmelserna återges formellt och ordagrant i en uttrycklig och specifik lag- eller författningsregel, utan det kan vara tillräckligt med en allmän rättslig ram, om det därigenom på ett effektivt sätt kan säkerställas att direktivet på ett tillräckligt klart och precist sätt tillämpas fullt ut.
Särskilt i sådana fall då direktivbestämmelserna syftar till att skapa rättigheter för enskilda måste den rättsliga situationen vara tillräckligt klar och precis, och de personer som berörs måste ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra dem gällande vid de nationella domstolarna.
All rättspraxis kan inte anses vara osäker och till sin natur sådan att den inte kan uppfylla det krav på klarhet och precision som måste vara uppfyllt för att de skyldigheter som följer av artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4 i rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG ska anses vara uppfyllda på ett korrekt sätt.
(se punkterna 33–36)
Se beslutet.
(se punkt 39)
Kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma i artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4 i rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG innebär inte att de nationella domstolarna är förhindrade att i rättsliga förfaranden förplikta en part att ersätta rättegångskostnaderna, under förutsättning att det rör sig om en rimlig ersättning för kostnader och att domstolsförfarandena vid en helhetsbedömning inte är oöverkomligt kostsamma.
Det handlingsutrymme som domstolarna förfogar över när de i ett enskilt fall tillämpar de nationella bestämmelserna om rättegångskostnader kan inte i sig anses vara oförenligt med kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma. Möjligheten för den berörda domstolen att meddela ett beslut om begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna, genom vilket sökanden i ett tidigt skede av förfarandet kan beviljas en begränsning av de rättegångskostnader som sökanden eventuellt kan bli skyldig att betala, säkerställer för övrigt att kostnaden för förfarandet bättre kan förutses och bidrar till iakttagandet av detta krav.
Likväl ska den nationella domstolen enligt lag vara skyldig att säkerställa att förfarandet inte blir oöverkomligt kostsamt för sökanden för att nämnda bestämmelser i direktiv 2003/35 ska kunna anses ha införlivats på ett korrekt sätt. Redan den omständigheten att EU-domstolen – för att kontrollera huruvida nationell rätt uppfyller målsättningarna i direktivet – är tvungen att analysera och bedöma räckvidden, vilken för övrigt är omdebatterad, av de nationella domstolarnas olika beslut och därmed samlade rättspraxis, medan unionsrätten ger enskilda precisa rättigheter vilka för att kunna vara effektiva kräver entydiga regler, ger vid handen att införlivandet i alla händelser inte är tillräckligt tydligt och precist.
De villkor som är tillämpliga när den nationella domstolen fattar beslut om en begäran om begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna säkerställer för övrigt inte att den nationella rätten uppfyller kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma i direktiv 2003/35 om det visar sig att domstolen endast kan bevilja en begränsning av betalningsansvaret för rättegångskostnaderna när de spörsmål som ska avgöras är av allmänintresse och att den inte är skyldig att bevilja sådant skydd när kostnaden för förfarandet är objektivt orimlig eller när endast sökanden har ett intresse av tvistens lösning.
(se punkterna 44 och 54‐57)
Se beslutet.
(se punkterna 60–62)
Kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma i artiklarna 3 punkt 7 och 4 punkt 4 i rådets direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG omfattar även ekonomiska kostnader som följer av åtgärder som den nationella domstolen har uppställt som villkor för beviljandet av skyddsåtgärder inom ramen för tvister som har ett samband med nämnda bestämmelser.
Med förbehåll härför omfattas de villkor på vilka den nationella domstolen beviljar sådana interimistiska åtgärder i princip endast av nationell rätt, så länge likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen beaktas. Kravet på att förfarandena inte får vara oöverkomligt kostsamma kan inte tolkas så, att det a priori hindrar tillämpningen av en ekonomisk garanti, såsom ställande av säkerhet för interimistiska åtgärder, vilken består i att sökanden åläggs att ersätta den skada som en interimistisk åtgärd kan ge upphov till om den rättighet som nämnda åtgärd ska skydda i slutändan inte anses föreligga, när nämnda garanti föreskrivs i nationell rätt. Samma sak gäller för de ekonomiska konsekvenser som i förekommande fall enligt nationell rätt skulle kunna följa av missbruk av möjligheten att väcka talan.
Däremot ankommer det på den domstol som dömer i saken att försäkra sig om att de ekonomiska riskerna för sökanden också beaktas bland de olika kostnader som förfarandet ger upphov till när domstolen bedömer huruvida kostnaden för förfarandet var överkomlig.
(se punkterna 64 och 66–68)