1. 

Efter att talan väckts vid Rechtbank ’s-Gravenhage (domstol i första instans i Haag, Nederländerna) mot bolag etablerade i olika medlemsstater om intrång i ett europeiskt patent, följt av en begäran om interimistiska åtgärder i form av förbud mot gränsöverskridande intrång, har Rechtbank ställt ett antal tolkningsfrågor till domstolen rörande tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ) vad gäller immaterialrättsliga tvister.

2. 

Den hänskjutande domstolens ( 3 ) mycket precisa frågor rör några av de centrala problem ( 4 ) som tillämpningen av förordning nr 44/2001 på gränsöverskridande tvister om europeiska patent aktualiserar ( 5 ) och ger därmed domstolen tillfälle att ytterligare precisera sina viktigaste domar angående artiklarna 6.1, ( 6 ) 22.4 ( 7 ) och 31 ( 8 ) i förordningen.

3.

Enligt artikel 3 i förordning nr 44/2001 får talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i en annan medlemsstat – något som avviker från principen i artikel 2 i förordningen – endast med stöd av bestämmelserna i artiklarna 5–24 i förordningen.

4.

Artikel 6 i förordning nr 44/2001 stadgar att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas

…”

5.

Artikel 22 i förordning nr 44/2001 föreskriver följande:

”Följande domstolar skall, oberoende av parternas hemvist, ha exklusiv behörighet:

…

…”

6.

Slutligen stadgas följande i artikel 31 i förordning nr 44/2001:

”Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en medlemsstat, får begäras hos domstolarna i den staten, även om domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.”

7.

Solvay SA, ett bolag etablerat i Belgien och innehavare av det europeiska patentet EP 0 858 440, som är i kraft i ett antal medlemsstater, ( 9 ) väckte den 6 mars 2009 talan ( 10 ) vid Rechtbank ’s-Gravenhage i Nederländerna avseende intrång i flera nationella delar av nämnda patent. Svarande var tre bolag hemmahörande i två olika medlemsstater: Honeywell Fluorine Products Europe BV, etablerat i Nederländerna, samt Honeywell Belgium NV och Honeywell Europe NV, etablerade i Belgien, ( 11 ) vilka påstods ha salufört en produkt tillverkad av Honeywell International Inc. (HFC-245), som var identisk med den som omfattas av patentet.

8.

Inom ramen för detta förfarande begärde Solvay SA den 9 december 2009 att rätten som interimistisk åtgärd skulle förbjuda gränsöverskridande intrång så länge huvudförfarandet pågick. ( 12 )

9.

Svarandena i det nationella målet har i sidoförfarandet hävdat att de nationella delarna i patentet är ogiltiga, dock utan att ha väckt eller uppgett att de avser att väcka ogiltighetstalan, och bestritt att den nederländska domstolen är behörig att pröva talan i sak och den interimistiska begäran. Rechtbank beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa en fråga till domstolen rörande tolkningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 samt ett antal frågor angående artiklarna 22.4 och 31 i förordningen.

10.

Den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor har följande lydelse:

11.

Käranden och svarandena i det nationella målet, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Ombuden för Solvay SA, Honeywell Fluorine Products Europe BV, Konungariket Spanien och kommissionen har yttrat sig vid den förhandling som hölls den 30 november 2011.

12.

Det ska inledningsvis noteras att eftersom förordning nr 44/2001 ersätter Brysselkonventionen i förhållandena mellan medlemsstaterna, ( 13 ) gäller domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område ( 14 ) även för förordningen när bestämmelserna i förordningen respektive konventionen kan anses överensstämma med varandra. ( 15 ) Det framgår dessutom av skäl 19 i förordning nr 44/2001 att kontinuiteten i tolkningen av Brysselkonventionen och förordningen bör säkerställas.

13.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga till domstolen för att få klarhet i huruvida den kan anse sig behörig på grundval av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001. Mer specifikt önskar den få klarlagt huruvida det, med tanke på att talan vid den hänskjutande domstolen avser ett företag etablerat i Nederländerna och två i Belgien, finns en risk för oförenliga domar som skulle motivera dess behörighet enligt nämnda bestämmelse.

14.

Enligt artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 kan en kärande väcka talan mot flera svarande vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom ska vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. ( 16 )

15.

Kravet på ett sådant samband mellan käromålen hade slagits fast av domstolen vid tolkningen av artikel 6.1 i Brysselkonventionen ( 17 ) innan det lagstadgades genom artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, ( 18 ) för att undvika att undantaget från principen att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist ska vara behöriga inte ska leda till att själva denna princip ifrågasätts.

16.

Domstolen har också preciserat att för att domarna ska betraktas som oförenliga räcker det inte att målen fått olika utgång, utan det krävs därutöver att domarna i denna del avser samma rättsliga och faktiska situation. ( 19 )

17.

Det ankommer dessutom på den nationella domstolen att mot bakgrund av samtliga uppgifter i målet bedöma huruvida det finns ett samband mellan de olika käromål som väckts vid den, det vill säga om det föreligger en risk för oförenliga domar om de olika ansökningarna prövas i olika rättegångar. ( 20 )

18.

I domen i det ovannämnda målet Roche Nederland m.fl. fann domstolen dock att parallella intrångstalan i olika medlemsstater, som enligt artikel 64.3 i Münchenkonventionen ska bedömas i enlighet med bestämmelserna i gällande nationell lagstiftning i varje stat, ( 21 ) inte ryms inom samma rättsliga situation. ( 22 ) Avgöranden kan således inte betraktas som motstridiga bara för att de i viss mån skiljer sig åt. ( 23 )

19.

Villkoren för att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig förefaller med andra ord inte kunna uppfyllas när intrångstalan grundar sig på ett europeiskt patent.

20.

Domstolens praxis enligt domen i det ovannämnda målet Roche Nederland m.fl. har i detta avseende fått skarp kritik, ( 24 ) eftersom den avsevärt minskar tillämpningsområdet för artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 ( 25 ) på immaterialrättens område. ( 26 ) Den anses av många ( 27 ) ha försvagat skyddet för europeiska patent ( 28 ) och samtidigt vara oförenlig med artikel 69 i Münchenkonventionen. ( 29 )

21.

Måste problemet i förevarande mål således lösas genom att rättspraxis enligt domen i det ovannämnda målet Roche Nederland m.fl. antingen ändras eller upprätthålls?

22.

Det anser inte jag. Som såväl Förbundsrepubliken Tyskland som Konungariket Spanien och kommissionen har gjort gällande, tycks ett mer nyanserat angreppssätt vara möjligt, där räckvidden av nämnda rättspraxis avgränsas noggrant.

23.

Den rättsliga situationen i det nationella målet skiljer sig från den i det ovannämnda målet Roche Nederland m.fl. såtillvida att svarandena i det nationella målet, som är etablerade i Nederländerna och Belgien, var för sig har anklagats för att ha salufört samma intrångsgörande produkter i samma medlemsstater och därmed kränkt samma ”nationella delar av det europeiska patentet”, vilka är i kraft i nämnda medlemsstater.

24.

För att bedöma relevansen av de argumenten kan det vara lämpligt att bedöma den situation som skulle uppstå om artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 förklarades icke tillämplig. Den hänskjutande domstolen, som är nederländsk, skulle vara behörig att pröva talan mot svaranden etablerad i Nederländerna, medan käranden i det nationella målet skulle behöva väcka intrångstalan vid belgisk domstol mot de två svarandena i det nationella målet etablerade i Belgien, enligt artikel 2 i förordningen. ( 30 )

25.

Dessa två domstolar skulle sedan, var för sig, pröva de påstådda intrången utifrån respektive nationella bestämmelser om de olika ”nationella delarna av det europeiska patent” som påstås ha kränkts, med tillämpning av principen lex loci protectionis. ( 31 ) De skulle exempelvis ha att – båda på grundval av finländsk rätt – bedöma det intrång i den finländska delen av det europeiska patentet som svarandena i det nationella målet påstås ha gjort sig skyldiga till genom att saluföra en intrångsgörande produkt i Finland.

26.

Under de omständigheterna skulle de ha att meddela domar som avser samma rättsliga situation – intrång i samma nationella del av ett patent som definierar patentets skyddsomfång på samma sätt ( 32 ) – och skulle då kunna meddela fullständigt oförenliga domar.

27.

Artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 skulle med andra ord inte kunna tillämpas på ett ”knippe” mål om intrångstalan mot bolag etablerade i olika medlemsstater beträffande handlingar som utförts i olika medlemsstater och som utgör intrång i olika nationella delar av ett europeiskt patent som regleras av olika länders nationella rätt. ( 33 ) Bestämmelsen skulle däremot, förutsatt att kravet på samma situation var uppfyllt, tillämpas på ett knippe mål om intrångstalan mot olika bolag etablerade i olika medlemsstater om de var för sig avser handlingar som utförts i en och samma medlemsstat och utgör intrång i samma nationella del av ett europeiskt patent vilken regleras av samma lands nationella rätt. ( 34 )

28.

De särskilda behörighetsreglerna i förordning nr 44/2001 ska tolkas av den nationella domstolen ( 35 ) under iakttagande av rättssäkerhetsprincipen, vilket är ett av syftena med förordningen, vilket innebär att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas ”på ett sådant sätt att en normalt informerad svarande rimligtvis kan förutse vid vilka domstolar, utöver domstolarna i hans hemviststat, som talan kan väckas mot honom”. ( 36 )

29.

Under dessa omständigheter föreslår jag att domstolen ska besvara den hänskjutande domstolens första tolkningsfråga på följande sätt. Artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den är tillämplig på en tvist om intrång i ett europeiskt patent där svarandena är bolag etablerade i olika medlemsstater när talan avser handlingar som utförts i samma medlemsstat och kränker samma nationella del av ett europeiskt patent vilken regleras av samma lands nationella rätt.

30.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra serie frågor för att få klarhet i huruvida den omständigheten att ett patents giltighet har ifrågasatts inom ramen för ett sidoförfarande om förbud mot gränsöverskridande intrång, parallellt med en talan i sak om fastställelse av intrång, räcker för att artikel 22.4 i förordning nr 44/2001 ska vara tillämplig (och om så är fallet på vilka formella eller processuella villkor), vilket skulle medföra att den domstol där talan har väckts för det första enligt artikel 25 i förordningen ska förklara sig obehörig att pröva talan i sak och för det andra ska pröva sin behörighet att handlägga sidoförfarandet med stöd av artikel 31 i förordningen.

31.

Den första serien frågor rörande räckvidden av artikel 22.4 i förordning nr 44/2001 ska prövas mot bakgrund av domskälen och domslutet i domen i det ovannämnda målet GAT. ( 37 )

32.

I den domen slog domstolen fast att artikel 16.4 i Brysselkonventionen, mot bakgrund av bestämmelsens syfte och position inom konventionens systematik, ( 38 ) skulle tolkas så, att den exklusiva behörighetsregel den innehåller gäller alla tvister som rör registrering eller giltighet av patent, oavsett om den frågan aktualiseras genom talan eller genom invändning och oavsett i vilket skede av förfarandet den aktualiseras.

33.

Utan att återkomma till syftet med att dessa bestämmelser införts, vill jag lyfta fram tre överväganden, vilka hänger samman med grunden för och ändamålet med det system som upprättats genom Brysselkonventionen och motiverar den lösningen: ( 39 ) för det första att den exklusiva behörigheten enligt artikel 16.4 i Brysselkonventionen är tvingande, ( 40 ) vidare att det är nödvändigt att säkerställa behörighetsreglernas förutsebarhet och därmed rättssäkerheten, genom att undvika att antalet potentiella behörighetsgrunder flerdubblas ( 41 ) och, slutligen, att det är nödvändigt att inte öka risken för motstridiga avgöranden, vilket var precis vad Brysselkonventionen syftade till att undvika. ( 42 )

34.

Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien och kommissionen är överens om – och har därvid upprepat vissa av de uppgifter som den hänskjutande domstolen anfört – att de domstolar där en sidotalan väcks, såsom i det nationella målet, inte prövar målet i sak, vare sig beträffande förekomsten av intrång (föremålet för talan i sak) eller beträffande patentets giltighet (invändning som anförts inom ramen för sidoförfarandet), utan tvärtom normalt begränsar sig till att pröva huruvida villkoren för att besluta om den begärda interimistiska åtgärden är uppfyllda. Den eventuella prövningen av ett patents giltighet är en bedömning vid första påseendet och leder inte till något slutligt avgörande. Det föreligger därmed ingen risk för oförenliga avgöranden.

35.

Denna synpunkt måste dock diskuteras mot bakgrund av i synnerhet punkt 30 i domen i det ovannämnda målet GAT, där domstolen mycket precist tog ställning i frågan vilken betydelse avgörandens verkningar har för tillämpligheten av artikel 16.4 i Brysselkonventionen. Det hade hävdats att eftersom verkningarna av ett avgörande där rätten indirekt tar ställning till ett patents giltighet i tysk rätt var begränsade till parterna i målet (inter partes) var det ingen risk för oförenliga avgöranden. Domstolen underkände det argumentet i på en gång mycket allmänna och mycket radikala ordalag.

36.

Domstolen betonade att verkningarna av ett sådant avgörande avgörs av nationell rätt och att ett avgörande där ett patent förklaras vara ogiltigt i flera av konventionsstaterna har verkan mot envar (erga omnes). Den anförde vidare att ”[f]ör att undvika risken för motstridiga avgöranden skulle det således vara nödvändigt att begränsa behörigheten för domstolarna i andra stater än den där ett patent meddelats att indirekt under förfarandet ta ställning till huruvida det utländska patentet är giltigt, på så sätt att de endast är behöriga om avgörandet enligt tillämplig nationell rätt bara får verkningar i förhållande till parterna i målet. En sådan begränsning skulle emellertid leda till snedvridningar och därmed undergräva likheten och enhetligheten hos de rättigheter och skyldigheter som konventionsstaterna och berörda personer har enligt konventionen”. Detta vore dock inte möjligt, eftersom ”[e]n sådan begränsning skulle … leda till snedvridningar och därmed undergräva likheten och enhetligheten hos de rättigheter och skyldigheter som konventionsstaterna och berörda personer har enligt konventionen”. ( 43 )

37.

Är den hänskjutande domstolen därmed enligt domen i det ovannämnda målet GAT skyldig att förklara sig obehörig under de omständigheter som föreligger i det nationella målet? Jag anser att den frågan måste ges ett mer nyanserat svar som tar hänsyn till de processuella realiteterna.

38.

Det finns alltså tre tänkbara fall: a) Patentets giltighet har ifrågasatts såväl i huvudförfarandet som i sidoförfarandet. b) Den har endast ifrågasatts i huvudförfarandet. c) Den har endast ifrågasatts i sidoförfarandet.

39.

I fallen a och b är rättspraxis enligt domen i det ovannämnda målet GAT tillämplig, och den domstol där talan har väckts ska således enligt artikel 25 i förordning nr 44/2001 förklara sig obehörig att pröva talan i sak och avgöra huruvida den med stöd av artikel 31 i förordningen ska besluta om den begärda interimistiska åtgärden.

40.

I fall c kan två situationer uppkomma. Det kan vara så, att svaranden inte har haft tillfälle att ta upp frågan om patentets giltighet i huvudförfarandet, exempelvis eftersom beslut om den interimistiska åtgärden fattades innan talan i sak hade väckts ( 44 ) (situation c 1). Det kan också vara så, att svaranden har haft tillfälle till detta men valt att inte utnyttja den möjligheten (situation c 2). Så tycks vara fallet i det nationella målet, vilket det dock ankommer på den nationella domstolen att bedöma.

41.

I situation c 1 ska den domstol där talan väckts kunna pröva begäran om interimistiska åtgärder och i förekommande fall bifalla denna, dock under strängt iakttagande av rättspraxis enligt domen i det ovannämnda målet GAT. Det innebär att en sådan interimistisk åtgärd endast kan antas om en talan i sak som har samband med denna också väcks inom skälig tid vid den domstol där det interimistiska yrkandet framställts, en talan om fastställelse av intrång inom ramen för en begäran om förbud mot intrång, inom ramen för vilken det kan garanteras att rättspraxis enligt nämnda dom iakttas, och således på det absoluta villkoret att den inte har någon slutlig verkan.

42.

I situation c 2 däremot kan en invändning om att patentet är ogiltigt som anförs inom ramen för sidoförfarandet i princip inte leda till att den domstol där talan har väckts förklarar sig obehörig, enligt artikel 25 i förordning nr 44/2001, att pröva talan i sak. I det fallet kan det presumeras att ogiltighetsinvändningen är en förhalningstaktik, och det åligger då svaranden att visa att denne har väckt en ogiltighetstalan vid behörig domstol. Den domstol där talan om interimistiska åtgärder väckts kan således, förutsatt att den är behörig att pröva målet i sak, besluta om sådana åtgärder i enlighet med sin nationella rätt.

43.

Jag föreslår följaktligen att domstolen ska slå fast följande. Artikel 22.4 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att den exklusiva behörighetsregeln däri inte är tillämplig när frågan om ett patents giltighet endast har tagits upp inom ramen för ett sidoförfarande och det beslut som kan fattas i detta förfarande inte kommer att ha någon slutlig verkan.

44.

Mitt förslag i denna del redovisar jag endast i andra hand, för det fall att domstolen skulle finna att den hänskjutande domstolen antingen är obehörig att pröva målet i sak, enligt artikel 22.4 i förordning nr 44/2001, eller är obehörig att pröva målet i sin helhet i sak, enligt artikel 6.1 i förordningen.

45.

Såsom framgår av fast rättspraxis ( 45 ) är en domstol som är behörig att pröva målet i sak i enlighet med behörighetsreglerna i Brysselkonventionen, och numera enligt förordning nr 44/2001, även behörig att besluta om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, utan att denna behörighet är underkastad andra villkor. ( 46 )

46.

Det framgår av domstolens praxis att artikel 31 i förordning nr 44/2001, och tidigare artikel 24 i Brysselkonventionen, är en autonom behörighetsgrund ( 47 ) som kompletterar behörighetsgrunderna i artiklarna 2–24 i förordningen. ( 48 ) Eftersom den bestämmelsen är ett undantag från behörighetssystemet i förordningen, ska den dock tolkas restriktivt. ( 49 ) Domstolen har formulerat vissa villkor för behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, vilka har samband med karaktären av de rättigheter som ska skyddas och de begärda åtgärdernas syfte och föremål. ( 50 )

47.

De interimistiska åtgärderna ska för det första omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001, vilket är begränsat till privaträttens område. Med hänsyn till mångfalden av interimistiska åtgärder i de olika medlemsstaterna, avgörs frågan om de omfattas av förordningens tillämpningsområde inte av vilken typ av åtgärder det är fråga om, utan av vilket slag av rättigheter de är avsedda att skydda. ( 51 ) Vad gäller intrångstalan, som de allmänna bestämmelserna i förordning nr 44/2001 är tillämplig på, omfattas detta tveklöst av förordningen, ( 52 ) och likaså begäran om interimistiska åtgärder i form av förbud mot gränsöverskridande intrång såsom i det nationella målet. ( 53 )

48.

De åtgärder som kan vidtas med stöd av artikel 31 i förordning nr 44/2001 ska vidare vara av interimistisk karaktär, det vill säga avse att upprätthålla en faktisk eller rättslig situation för att skydda de rättigheter som begärs fastställda vid den domstol som prövar målet i sak. ( 54 ) Det villkoret innebär framför allt att en interimistisk åtgärd som beslutas med stöd av artikel 31 i förordning nr 44/2001 ska vara begränsad i tiden.

49.

Domstolen har i mycket allmänna ordalag betonat att det av den domstol vid vilken ansökan om en sådan åtgärd har ingetts fordras ”särskild omsorg och ingående kunskap om de konkreta förhållanden inom vars ram åtgärderna skall verka”. Det innebär att det ”måste det vara möjligt att tidsbegränsa förordnandet” och ”allmänt göra förordnandet beroende av förutsättningar som säkerställer att åtgärden behåller sin interimistiska eller på säkerhet inriktade karaktär”, ( 55 ) normalt tills ett avgörande meddelas i sak.

50.

Vidare har domstolen, i syfte att säkerställa att de åtgärder som vidtas med stöd av artikel 31 i förordning nr 44/2001 behåller sin interimistiska eller på säkerhet inriktade karaktär, i domen i det ovannämnda målet Van Uden ( 56 ) ställt upp ett ytterligare villkor, nämligen att det ska föreligga en faktisk anknytning mellan föremålet för de begärda åtgärderna och den territoriella behörigheten hos den medlemsstat där den domstol vid vilken ansökan har ingetts är belägen, ( 57 ) vilket exakt är föremålet för den hänskjutande domstolens sista fråga.

51.

Domstolen har hittills inte haft något direkt tillfälle att precisera vad dessa två villkor innebär på det immaterialrättsliga området.

52.

Eftersom sidoyrkandet i det nationella målet framställdes efter att en talan i sak hade väckts, och villkoret om en begränsning av den beslutade åtgärdens tillämplighet i tiden således potentiellt kan anses uppfyllt, kommer jag främst att pröva villkoret om faktisk anknytning.

53.

Detta villkor har kritiserats ( 58 ) och blivit föremål för olika tolkningar. ( 59 ) Vissa har uppfattat detta krav som en begränsning av den extraterritoriella räckvidden av de beslutade interimistiska åtgärderna. Enligt andra innebär villkoret att åtgärden åtminstone delvis har verkan i den medlemsstat där talan väcktes. Villkoret begränsar således inte alls åtgärdens geografiska tillämpningsområde, utan den kan tvärtom ha verkan i andra medlemsstater än den där talan väcktes, det vill säga ha extraterritoriell räckvidd. ( 60 ) Det är snarare fråga om ett visst minimikrav vad gäller territoriell precisering av den begärda åtgärden. Huruvida det föreligger en faktisk anknytning ska således prövas främst mot bakgrund av verkställighetsformerna i den medlemsstat där talan väckts. ( 61 )

54.

Min uppfattning är att om en domstol i en medlemsstat inte är behörig att pröva tvisten i sak, kan den endast förklara sig behörig att besluta om en interimistisk åtgärd i enlighet med artikel 31 i förordning nr 44/2001 i den mån denna åtgärd skulle få verkan i den medlemsstaten och vara verkställbar där. Det är den domstolen som har att bedöma huruvida det föreligger en faktisk anknytning och också är bäst lämpad att göra detta.

55.

Jag föreslår följaktligen att domstolen ska slå fast följande. Artikel 31 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en nationell domstol inte kan besluta om en interimistisk åtgärd som saknar verkan inom dess territorium. Det ankommer på den domstolen att bedöma huruvida så är fallet.

56.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Rechtbank s’-Gravenhage på följande sätt: