TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

den 21 september 2011 (*)

”Överklagande – Personalmål – Anställda – Anställningsavtal för en bestämd tid – Beslut att inte sluta ett nytt anställningsavtal eller att förnya ett anställningsavtal som gäller tills vidare – Ramavtalet om visstidsarbete – Direktiv 1999/70/EG – Artikel 88 i anställningsvillkoren – Kommissionens beslut om begränsning i tiden för anställning av tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar”

I mål T‑325/09 P,

angående ett överklagande av Europeiska unionens personaldomstols (andra avdelningen) dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen F‑134/07 och F-8/08, Adjemian m.fl. mot kommissionen (REUP 2009, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000), med yrkande om att denna dom ska upphävas,

Vahan Adjemian, Angera (Italien), samt de 175 anställda och tidigare anställda vid Europeiska kommissionen vilkas namn räknas upp i bilagan, företrädda av advokaterna S. Orlandi, A. Coolen, J.-N. Louis och É. Marchal,

klagande,

i vilket de andra parterna är

Europeiska kommissionen, företrädd av J. Currall och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

svarande i första instans,

med stöd av

Europeiska unionens råd, företrätt av M. Bauer och K. Zieleśkiewicz, båda i egenskap av ombud,

intervenient i första instans,

meddelar

TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)

sammansatt av ordföranden M. Jaeger samt domarna I. Pelikánová (referent) och L. Truchot,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 18 februari 2011,

följande

Dom

1        I överklagandet, vilket har ingetts enligt artikel 9 i bilaga I till domstolens stadga yrkar klagandena att Europeiska unionens personaldomstols (andra avdelningen) dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen F-134/07 och F-8/08, Adjemian m.fl. mot kommissionen (REUP 2009, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000) (nedan kallad den överklagade domen), ska upphävas. Genom nämnda dom avslog personaldomstolen, å ena sidan, klagandenas talan om ogiltigförklaring av Europeiska gemenskapernas kommissions beslut att inte sluta nya anställningsavtal med klagandena eller att inte förnya deras tidigare anställningsavtal som kontraktsanställda för övriga uppgifter, i den mening som avses i artikel 3b i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska unionen (nedan kallade anställningsvillkoren), på obestämd tid (nedan kallade de omtvistade enskilda besluten) och, å andra sidan, klagandenas talan om fastställande av att kommissionens beslut K(2004) 1597 av den 28 april 2004 om begränsning i tiden för anställning av tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar, vilket publicerades i Informations administratives nr 75 2004 av den 24 juni 2004 (nedan kallat beslutet av den 28 april 2004), och, om nödvändigt, artikel 88 i anställningsvillkoren, är rättsstridiga.

 Bakgrund till tvisten

2        Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 11–21 i den överklagade domen.

 Förfarandet i första instans och den överklagade domen

3        Genom talan som ingavs till personaldomstolen den 3 december 2007 yrkade sökandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagorna I, II och III till den överklagade domen, för det första att kommissionens beslut, däribland beslutet av den 28 april 2004 om begränsning i tiden för anställning av tillfälligt anställda vid kommissionens avdelningar och, om nödvändigt, artikel 88 i anställningsvillkoren, i den mån den tidsbegränsar kontrakten för kontraktsanställda för övriga uppgifter, skulle fastställas vara rättsstridiga, för det andra att kommissionens beslut av den 22 augusti, den 5 september, den 30 oktober och den 28 november 2007, om att inte sluta nya anställningsavtal eller förnya tidigare anställningsavtal på obestämd tid skulle ogiltigförklaras och för det tredje, i den mån som det var nödvändigt, att kommissionens beslut i vilka sökandenas respektive arbetsvillkor fastställdes skulle ogiltigförklaras, i den mån som deras nya anställningsavtal hade slutits eller förnyandet av deras tidigare anställningsavtal hade skett på bestämd tid.

4        Den 22 januari 2008 väckte Colette Renier talan vid personaldomstolen i mål F-8/08 och yrkade att nämnda domstol skulle ogiltigförklara kommissionens beslut av den 11 april 2007, i den mån som hennes nya anställningsavtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter tidsbegränsades till perioden 16 april 2007− 15 december 2008.

5        Genom särskild handling som inkom till personaldomstolens kansli den 18 januari 2008 i mål F-134/07 framförde kommissionen en invändning om rättegångshinder. Den 15 februari 2008 inkom sökandena med sina yttranden över nämnda invändning. Genom beslut av den 8 maj 2008 fastställde personaldomstolen att beslutet avseende invändningen skulle anstå till den slutliga domen.

6        Genom handling som inkom till personaldomstolens kansli den 14 februari 2008 ansökte Europeiska unionens råd om att få intervenera i mål F-8/08 till stöd för kommissionens yrkanden. Ordföranden på personaldomstolens andra avdelning biföll ansökan genom beslut av den 14 april 2008.

7        I en interventionsinlaga angående prövningen i sak, vilken inkom till personaldomstolens kansli den 26 maj 2008, anförde rådet, i mål F-8/08, att invändningen i ansökan, nämligen att artikel 88 i anställningsvillkoren var rättsstridig, saknade grund och därför skulle ogillas. Sökandens yttranden över interventionsinlagan inkom till personaldomstolens kansli den 8 september 2008. Kommissionen inkom inte med något yttrande över interventionsinlagan.

8        Genom handling som inkom till personaldomstolens kansli den 4 april 2008 ansökte rådet om att få intervenera i mål F-134/07 till stöd för kommissionens yrkanden. Ordföranden på personaldomstolens andra avdelning biföll ansökan genom beslut av den 7 maj 2008.

9        Genom interventionsinlaga som inkom till personaldomstolens kansli den 23 juli 2008 förklarade rådet, i mål F-134/07, att den invändning om rättsstridighet som hade tagits upp i ansökan med avseende på artikel 88 i anställningsvillkoren skulle avvisas vad avsåg fyra av sökandena och, i varje fall eller vad avsåg övriga sökanden, ogillas. I sina yttranden över interventionsinlagan, vilka inkom till personaldomstolens kansli den 5 september 2008, anförde kommissionen att talan skulle avvisas eller, i andra hand, ogillas. Sökandenas yttranden över samma inlaga inkom till personaldomstolens kansli den 8 september 2008.

10      Genom beslut av den 18 november 2008 fastställde ordföranden på personaldomstolens andra avdelning, efter att ha hört parterna, att målen F-134/07 och F-8/08 skulle förenas, dock endast vad gällde det muntliga förfarandet.

11      I den överklagade domen, i vilken personaldomstolen hade förenat målen F-134/07 och F-8/08, ogillade nämnda domstol talan i de båda målen samt förpliktade sökandena att bära sina rättegångskostnader och att ersätta kommissionens rättegångskostnader i sina respektive mål.

 Överklagandet

 Förfarandet

12      Genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 17 augusti 2009 väckte klagandena förevarande överklagande.

13      Den 7 september och den 7 oktober 2009 korrigerades respektive tillrättalades ansökan genom vilken överklagandet hade ingetts.

14      Efter det att tre av klagandena hade återkallat sina överklaganden förordnade ordföranden på avdelningen för överklaganden den 30 oktober 2009 om avskrivning i vissa delar.

15      Den 15 januari 2010 inkom kommissionen med sin svarsskrivelse.

16      Den 10 februari 2010 inkom rådet med sin svarsskrivelse i enlighet med artikel 141 i tribunalens rättegångsregler.

17      Det skriftliga förfarandet avslutades den 15 februari 2010, vilket klagandena underrättades om den 23 februari 2010. Klagandena framställde ingen begäran om ingivande av en replik med stöd av artikel 143 i rättegångsreglerna.

18      Genom skrivelse av den 25 februari 2010 framställde klagandena en motiverad ansökan, med stöd av artikel 146 i rättegångsreglerna, om att höras vid den muntliga förhandlingen.

19      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (avdelningen för överklaganden) att inleda det muntliga förfarandet och att, som en åtgärd för processledning med stöd av artikel 64 i rättegångsreglerna, ställa en skriftlig fråga till parterna. De sistnämnda besvarade nämnda fråga inom den utsatta fristen.

20      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 18 februari 2011.

 Parternas yrkanden

21      Klagandena har yrkat att tribunalen ska

–        upphäva den överklagade domen,

–        bifalla de yrkanden om ogiltigförklaring som de framställde vid personaldomstolen, och

–        förplikta kommissionen att ersätta de rättegångskostnader som härför sig till förfarandet vid tribunalen och de rättegångskostnader som hänför sig till förfarandet vid personaldomstolen.

22      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

23      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla överklagandet, och

–        förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

24      Genom överklagandet önskar klagandena få den överklagade domen upphävd i samtliga delar. Klagandena har framfört fem grunder till stöd för överklagandet.

25      Den första grunden rör felaktig rättstillämpning och ett åsidosättande av artiklarna 90 och 91 i Europeiska gemenskapernas tjänsteföreskrifter (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) samt av rätten till ett effektivt rättsmedel med avseende på skälet i den överklagade domen för personaldomstolens bedömning att talan i mål F-134/07 skulle förstås så, att den endast var riktad mot besluten mot vilka klagomål hade ingetts och inte mot besluten om avslag på dessa klagomål.

26      Den andra grunden rör felaktig rättstillämpning i skälen i den överklagade domen där personaldomstolen förklarat att direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, s. 43) (nedan kallat ramavtalet) varken i sig kunde ålägga kommissionen skyldigheter eller ligga till grund för invändningar om rättsstridighet avseende artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004.

27      Den tredje grunden rör felaktig rättstillämpning med avseende på skälen i den överklagade domen för personaldomstolens beslut att inte godta invändningarna om att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridiga. Enligt nämnda invändningar hade syftena och minimiföreskrifterna vad avser visstidsarbete i ramavtalet, vilket genomförts genom direktiv 1999/70, i enlighet med artikel 139.2 EG, åsidosatts.

28      Den fjärde grunden rör felaktig rättstillämpning i skälen i den överklagade domen där personaldomstolen beslutat att inte godta invändningen om att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig eftersom motiveringsskyldigheten har åsidosatts.

29      Den femte grunden rör felaktig rättstillämpning i skälen i den överklagade domen där personaldomstolen beslutat att inte godta de invändningar i vilka lagligheten av de ifrågasatta enskilda besluten direkt ifrågasattes.

 Prövning av den första grunden

30      Genom den första grunden har klagandena gjort gällande att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och har åsidosatt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna samt deras rätt till ett effektivt rättsmedel genom att i punkt 40 i den överklagade domen fastställa att de beslut mot vilka klagomål hade ingetts inte utgjorde rättsakter som gick dem emot, i den mening som avses i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, då de endast bekräftade de ifrågasatta enskilda besluten och därmed saknade självständigt innehåll.

31      Enligt fast rättspraxis följer det av artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna att en talan som en person som omfattas av tjänsteföreskrifterna har väckt mot ett beslut fattat av tillsättningsmyndigheten eller mot nämnda myndighets beslut att inte vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna endast kan tas upp till sakprövning om den berörda tidigare har riktat ett klagomål mot tillsättningsmyndigheten, och nämnda klagomål, åtminstone delvis, har utgjort föremål för ett uttryckligt eller underförstått avslag. Enligt artikel 117 i anställningsvillkoren är denna rättspraxis också analogt tillämplig på överklaganden som en anställd riktar mot beslut av den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal (nedan kallad anställningsmyndigheten) eller mot nämnda myndighets beslut att inte vidta en åtgärd som föreskrivs i anställningsvillkoren.

32      Det administrativa klagomålet och det uttryckliga eller underförstådda avslaget på detsamma utgör således en inneboende del av ett komplext förfarande och utgör endast ett villkor för att ärendet ska kunna anhängiggöras vid domstol. Under dessa villkor kan talan, trots att den formellt riktats mot avslaget på klagomålet, få till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av domstolen (domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkterna 7 och 8), under förutsättning att avslaget på klagomålet inte har en annan innebörd än den rättsakt mot vilken nämnda klagomål har riktats (förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2006 i mål T‑281/04, Staboli mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A-2-251 och s. II‑A-2-1303, punkt 26). Det har vid flera tillfällen slagits fast att ett uttryckligt beslut om avslag på ett klagomål, med hänsyn till dess innehåll, kan vara sådant att det inte bekräftar den rättsakt som sökanden har angripit. Så är fallet om beslutet att avslå klagomålet innehåller en omprövning av sökandens situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter eller om det ändrar eller kompletterar det ursprungliga beslutet. I sådana fall utgör avslaget på klagomålet en rättsakt som är underställd domstolens prövning, vilken ska beakta denna vid bedömningen av den angripna rättsaktens lagenlighet (förstainstansrättens dom av den 10 juni 2004 i mål T‑258/01, Eveillard mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A-167 och s. II‑747, punkt 31, av den 7 juni 2005 i mål T‑375/02, Cavallaro mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A-151 och s. II‑673, punkterna 63–66, och av den 9 december 2009 i mål T‑377/08 P, kommissionen mot Birkhoff, REG 2009, s. II‑0000, punkterna 50–59 och 64), eller rent av betrakta den som en rättsakt som går sökanden emot och som ersätter den angripna rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 maj 1980 i de förenade målen 33/79 och 75/79, Kuhner mot kommissionen, REG 1980, s. 1677, punkt 9, samt tribunalens dom av den 12 december 2002 i de förenade målen T‑338/00 och T‑376/00, Morello mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A-301 och s. II‑1457, punkt 35, och av den 14 oktober 2004 i mål T‑389/02, Sandini mot domstolen, REGP 2004, s. I‑A-295 och s. II‑1339, punkt 49).

33      Med beaktande av att den berörda inom ramen för systemet i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren måste framställa ett klagomål mot det beslut som vederbörande bestrider och överklaga det beslut genom vilket nämnda klagomål avslås har domstolen bedömt att överklagandet kan tas upp till sakprövning oberoende av om det endast riktas mot det beslut som utgör föremål för klagomålet eller mot beslutet om avslag på klagomålet eller mot båda besluten, under förutsättning att klagomålet och överklagandet har ingetts inom de frister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna (domstolens dom av den 26 januari 1989 i mål 224/87, Koutchoumoff mot kommissionen, REG 1989, s. 99, punkt 7). I enlighet med principen om processekonomi kan domstolen emellertid fastställa att det saknas anledning att särskilt besluta om de yrkanden som avser beslutet att avslå klagomålet när den konstaterar att nämnda yrkanden saknar självständigt innehåll och i själva verket flyter ihop med yrkandena avseende det beslut mot vilket klagomålet riktas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 32 nämnda målet Vainker mot parlamentet, punkterna 7 och 8). Så kan till exempel vara fallet när domstolen konstaterar att beslutet om avslag på klagomålet, eventuellt med anledning av att det är underförstått, uteslutande bekräftar det beslut som utgjorde föremål för klagomålet, vilket innebär att en ogiltigförklaring av det ena beslutet i princip inte skulle få några andra följder för den berördas rättsliga situation än en ogiltigförklaring av det andra.

34      I förevarande fall följer det av punkt 40 i den överklagade domen att personaldomstolen i sak bedömde att det, med hänsyn till den rättspraxis som bygger på domen i det ovan i punkt 32 nämnda målet Vainker mot parlamentet, saknades anledning att besluta om de yrkanden som klagandena hade framfört i mål F-134/07 mot besluten om avslag på deras klagomål, eftersom dessa yrkanden saknade självständigt innehåll.

35      Genom den första grunden har klagandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, just kritiserat personaldomstolen för att den inte beslutade om de yrkanden som avsåg besluten om avslag på deras klagomål. Enligt klagandena utgjorde de sistnämnda besluten nya beslut då anställningsmyndigheten antog dem efter en grundlig undersökning av klagandenas administrativa, rättsliga och personliga situation.

36      Tribunalen anser att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den förklarade att de berörda klagandena varken hade framlagt något argument eller någon bevisning till stöd för den första grunden i överklagandet på grundval av vilket/vilken det gick att fastställa att de uttryckliga besluten om avslag på klagandenas klagomål, med hänsyn till dessa klagomåls innehåll, inte enbart bekräftande de ifrågasatta enskilda besluten. Detta påverkar dock inte personaldomstolens skyldighet att motivera sina domar, vilken följer av artikel 36 i domstolens stadga, vilka är tillämpliga på personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till nämnda stadga och av artikel 79 i personaldomstolens rättegångsregler. Av rättspraxis följer dessutom att personaldomstolens domar måste vara tillräckligt motiverade för att de berörda personerna ska få kännedom om skälen till att rätten inte accepterade deras argument och för att tribunalen ska kunna utföra sin domstolsprövning (se, analogt, domstolens dom av den 18 maj 2006 i mål C‑397/03 P, Archer Daniels Midland och Archer Daniels Midland Ingredients mot kommissionen, REG 2006, s. I‑4429, punkt 60, och av den 4 oktober 2007 i mål C‑311/05 P, Naipes Heraclio Fournier mot harmoniseringsbyrån, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkterna 51−53).

37      De berörda klagandena har visserligen inte, till stöd för överklagandet, framfört någon grund för att det saknas motivering eller att motiveringen är bristfällig i den överklagade domen på denna punkt. Med stöd av artikel 113 i rättegångsreglerna kan tribunalen emellertid när som helst på eget initiativ avgöra om talan ska avvisas till följd av att det föreligger ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas. Enligt fast rättspraxis innebär avsaknad av eller otillräcklig motivering ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter och utgör en grund avseende tvingande rätt som gemenskapsdomstolarna kan, och till och med måste, pröva ex officio (se domstolens dom av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl., REU 2009, s. I‑11245, punkt 34, och där angiven rättspraxis), under förutsättning att parterna har getts tillfälle att yttra sig dessförinnan (se domstolens dom av den 17 december 2009 i mål C‑197/09 RX-II, Réexamen M mot EMEA, REU 2009, s. I‑0000, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

38      Som svar på tribunalens skriftliga fråga (punkt 19 ovan) har de berörda klagandena anfört att personaldomstolen åsidosatt motiveringsskyldigheten i artikel 7.1 i bilaga I till domstolens tjänsteföreskrifter genom att i den överklagade domen inte uppge vilka omständigheter som den hade beaktat när den fastställde att nämnda klagande, å ena sidan, hade ett berättigat intresse av att begära ogiltigförklaring av de beslut genom vilka deras klagomål hade avslagits, och att deras överklagande, å andra sidan, skulle förstås så, att det endast avsåg de beslut mot vilka nämnda klagomål hade riktats, det vill säga de ifrågasatta enskilda besluten.

39      Kommissionen har gjort gällande att personaldomstolen, med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheterna, inte var skyldig att särskilt motivera sin slutsats att besluten om avslag på klagomålen saknade självständigt innehåll. De sistnämnda besluten föregicks inte av en omprövning av klagandenas situation i förhållande till nya rättsliga och faktiska omständigheter. Syftet med den extra motivering som lämnades i dessa beslut var dessutom endast att bekräfta de ifrågasatta enskilda besluten, samtidigt som de grunder som de berörda hade anfört i sina klagomål bemöttes.

40      Rådet har svarat att personaldomstolen inte var skyldig att redogöra för varför den ansåg att besluten om avslag på klagomålen saknade självständigt innehåll då det i förevarande fall inte förelåg några faktiska eller rättsliga omständigheter som antydde att så möjligen inte var fallet. Under alla omständigheter kan den påstådda avsaknaden av motivering enligt rådet inte läggas till grund för ett upphävande av den överklagade domen, då nämnda avsaknad inte har haft en inverkan på domens innehåll.

41      I motsats till vad kommissionen och rådet har gjort gällande i förevarande fall var personaldomstolen skyldig att i den överklagade domen redogöra för de faktiska och rättsliga omständigheter som i huvudsak låg till grund för dess bedömning att det saknades anledning att besluta om yrkandena i den talan som hade anhängiggjorts vid den. I punkt 40 i den överklagade domen redogör personaldomstolen emellertid inte för skälen till bedömningen att ”de yrkanden om ogiltigförklaring som [klagandena i mål F-134/07] formellt har riktat” mot besluten om avslag på deras klagomål ”saknar självständigt innehåll” i förhållande till de yrkanden som samma klaganden har riktat mot de ifrågasatta enskilda besluten.

42      Genom att i punkt 40 i den överklagade domen anföra att ”det inte gick att förneka att ovannämnda personer hade ett berättigat intresse av att begära att besluten om avslag på deras klagomål ogiltigförklarades på samma gång som de rättsakter som gick dem emot [det vill säga de ifrågasatta enskilda besluten]”, lät personaldomstolen dessutom förstå att en ogiltigförklaring av de förstnämnda besluten under omständigheterna i det aktuella målet skulle kunna medföra en fördel för dem (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 6 oktober 2009 i de förenade målen C‑501/06 P, C‑513/06 P, C‑515/06 P och C‑519/06 P, GlaxoSmithKline Services m.fl. mot kommissionen m.fl., REG 2009, s. I‑9291, punkt 23), vilken per definition skilde sig från den fördel som en ogiltigförklaring av de sistnämnda besluten skulle kunna medföra.

43      Med hänsyn till den bristande eller till och med motsägelsefulla motiveringen i den överklagade domen kan tribunalen inte kontrollera huruvida personaldomstolen gjorde en riktig bedömning när den fastställde att anledning saknades att besluta om de yrkanden som de berörda klagandena hade anfört med avseende på besluten om avslag på deras klagomål. Tribunalen kan därmed inte heller bemöta den första grunden.

44      Härav följer att den överklagade domen ska upphävas med anledning av att motiveringsskyldigheten har åsidosatts i den mån som det i domen anges att anledning saknas att besluta om de yrkanden som sökandena i mål F-134/07, vilkas namn återges i bilagan till förevarande dom, anfört med avseende på besluten om avslag på deras klagomål.

 Prövning av den andra grunden

45      Klagandena har i sin andra grund gjort gällande att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkterna 85−87 i den överklagade domen underkänna deras invändningar om att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridiga, i den del nämnda bestämmelser ger institutionerna rätt att sluta på varandra följande avtal om visstidsanställningar, genom att i dessa punkter konstatera att ett direktiv i allmänhet och direktiv 1999/70 i synnerhet inte i sig kan ålägga institutioner och i förevarande fall kommissionen skyldigheter.

46      För det första ska de rättegångshinder som kommissionen och rådet har anfört mot förevarande grund bemötas. Å ena sidan har gjorts gällande att nämnda grund innehåller en anmärkning om ett åsidosättande av artikel 10 EG, vilken direkt riktas mot den administrativa reform som kommissionen har föreslagit och som rådet antagit genom förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1), och inte mot den överklagade domen. Å andra sidan har gjorts gällande att nämnda grund innehåller en anmärkning om felaktig rättstillämpning av personaldomstolen, vilken inte stöds av någon rättslig grund.

47      Såsom anförts i punkt 45 ovan framgår det emellertid av överklagandet att den andra grunden riktas mot den överklagade domen och stöds på rättsliga argument vilka uppfyller kraven i artikel 138.1 c i rättegångsreglerna.

48      Härav följer att de rättegångshinder som har tagits upp av kommissionen och rådet saknar grund och ska underkännas.

49      Vad för det andra avser grunden för förevarande grund ska det noteras att rådet i enlighet med artikel 283 EG har fastställt anställningsvillkoren genom rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), vilken har ändrats vid flera tillfällen. Den sistnämnda förordningens syfte, vilket också framgår av dess artikel 1, är att reglera rättsförhållandena mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda. I enlighet med bestämmelserna i artikel 249 andra stycket EG har bestämmelserna i denna förordning, i synnerhet artikel 88 i anställningsvillkoren, allmän giltighet och är i alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat.

50      På samma sätt antogs beslutet av den 28 april 2004, såsom framgår av första skälet häri, med tanke på genomförandet av de bestämmelser som reglerar förhållandet mellan kommissionen och dess tillfälliga kontraktsanställda. Syftet med beslutet är att fastställa regler för utövandet av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över i egenskap av anställningsmyndighet, inom ramen för bestämmelserna i anställningsvillkoren och beslutet. Beslutet utgör i denna egenskap ett internt direktiv, trots att det inte kan anses utgöra en allmän genomförandebestämmelse, i den mening som avses i artikel 126 i anställningsvillkoren. Beslutet av den 28 april 2004 ska följaktligen anses utgöra en vägledande förhållningsregel som kommissionen själv har uppställt och som den inte får frångå utan att ange skälen härför. Detta skulle nämligen utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 7 februari 1991 i mål T‑2/90, Ferreira de Freitas mot kommissionen, REG 1991, s. II‑103, punkterna 56 och 61 och där angiven rättspraxis).

51      Direktiv 1999/70 riktar sig däremot, såsom personaldomstolen har konstaterat i punkt 86 i den överklagade domen, till medlemsstaterna, och inte till institutionerna. Bestämmelserna i detta direktiv kan därför inte i sig anses ålägga institutionerna skyldigheter i samband med utövandet av deras lagstiftnings- eller beslutsbefogenheter (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 9 september 2003 i mål C‑25/02, Rinke, REG 2003, s. I‑8349, punkt 24, och förstainstansrättens dom av den 21 maj 2008 i mål T‑495/04, Belfass mot rådet, REG 2008, s. II‑781, punkt 43).

52      Av detta följer att bestämmelserna i direktiv 1999/70, genom vilket ramavtalet genomförs, inte i sig kan ålägga rådet eller kommissionen skyldigheter i samband med att de utövar sina lagstiftnings- eller beslutsbefogenheter i syfte att reglera förhållandet mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda. Nämnda bestämmelser kan inte heller som sådana läggas till grund för en invändning om att artikel 88 i anställningsvillkoren eller beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridigt.

53      Överklagandet kan därmed inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden

54      Genom den tredje grunden har klagandena gjort gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 118 i den överklagade domen underkände invändningarna om att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridiga. Personaldomstolen motiverade underkännandet med att nämnda villkor och bestämmelser inte strider mot syftena med och minimibestämmelserna för visstidsarbete i ramavtalet, vilket genomförs genom direktiv 1999/70.

55      Denna grund rör i sak frågan huruvida och under vilka förutsättningar som direktiv 1999/70, som genomför ramavtalet, kan åberopas till stöd för ett påstående att institutionerna har en skyldighet (eller för att identifiera omfattningen av densamma) som kan läggas till grund för en invändning om att artikel 88 i anställningsavtalen eller beslutet av den 28 april 2004 − vilka ligger till grund för de ifrågasatta enskilda besluten − är rättsstridiga eftersom de hindrar anställningsmyndigheten från att omvandla på varandra följande anställningsavtal som har ingåtts på bestämd tid, och som avser varaktigt genomförande av sedvanliga uppgifter, till avtal om tillsvidareanställning.

56      I detta hänseende bör det anmärkas att även om bestämmelserna i direktiv 1999/70, som genomför ramavtalet, inte i sig kan ålägga rådet eller kommissionen skyldigheter i samband med att de utövar sina lagstiftnings- eller beslutsbefogenheter i syfte att reglera förhållandet mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda, samtidigt som bestämmelserna inte heller som sådana kan läggas till grund för en invändning om att artikel 88 i anställningsvillkoren eller beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridigt (se punkt 52 ovan), kan de regler och principer som uppställs i eller följer av detta direktiv likväl åberopas mot nämnda institutioner när de endast utgör specifika uttryck för grundläggande regler i EG‑fördraget eller allmänna principer som nämnda institutioner är skyldiga att respektera (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 51 nämnda målet Rinke, punkterna 24−28). I en rättslig gemenskap är nämligen en enhetlig tillämpning av rätten ett grundläggande krav (domstolens dom av den 6 december 2005 i de förenade målen C‑453/03, C‑11/04, C‑12/04 och C‑194/04, ABNA m.fl., REG 2005, s. I‑10423, punkt 104) och samtliga rättssubjekt är skyldiga att iaktta legalitetsprincipen. Institutionerna är sålunda, i likhet med alla andra rättssubjekt, skyldiga att iaktta de regler i EG‑fördraget och allmänna rättsprinciper som är tillämpliga på dem (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 december 1998 i mål C‑185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I‑8417, punkterna 18–21, och tribunalens dom av den 10 december 2009 i mål T‑195/08, Antwerpse Bouwwerken mot kommissionen, REU 2009, s. II‑4439, punkt 55).

57      Av ovannämnda rättspraxis följer att anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004, i den mån som det är möjligt, endast ska tolkas på ett sätt som innebär att rätten tillämpas enhetligt och i överensstämmelse med syftena med och föreskrifterna i ramavtalet, som genomförs genom direktiv 1999/70, såsom personaldomstolen har anmärkt i punkterna 117 och 118 i den överklagade domen, i den mån som nämnda syften och föreskrifter i sig utgör specifika uttryck för grundläggande regler i EG‑fördraget och allmänna rättsprinciper som direkt berör institutionerna.

58      I förevarande fall har personaldomstolen i punkterna 122 och 123 i den överklagade domen konstaterat att ”ramavtalet syftar till att begränsa möjligheten att ingå på varandra följande avtal om [visstidsanställning] vilken anses kunna missbrukas till nackdel för arbetstagarna, genom att föreskriva vissa minimibestämmelser som syftar till att undvika otrygga arbetsförhållanden för löntagare” samt att ”klausul 5.1 i ramavtalet särskilt syftar till att ’förhindra att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra’”.

59      Principen om förbud mot rättsmissbruk, enligt vilken ingen får åberopa rättsföreskrifter i bedrägligt syfte, ingår bland de allmänna rättsprinciper som domstolen har att upprätthålla (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 maj 2008 i mål C‑162/07, Ampliscientifica och Amplifin, REG 2008, s. I‑4019, punkterna 27, 30 och 32 och där angiven rättspraxis, och förstainstansrättens dom av den 8 maj 2007 i mål T‑271/04, Citymo mot kommissionen, REG 2007, s. II‑1375, punkt 107 och där angiven rättspraxis).

60      Tribunalen finner det vidare viktigt att anmärka att utarbetandet av en rättslig ram för att förhindra rättsmissbruk genom användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning är ett mål som erkänns och uppmuntras av lagstiftaren i direktiv 1999/70. Arbetet med att bekämpa rättsmissbruk på detta område svarar bland annat mot de mål som gemenskapen och medlemsstaterna, med beaktande av sådana grundläggande sociala rättigheter som rättigheterna i den europeiska sociala stadgan, som undertecknades i Turin den 18 oktober 1961, och i 1989 års gemenskapsstadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter, har uppställt i artikel 136 EG, vilka inkluderar målet att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare och att åstadkomma ett fullgott socialt skydd för dem.

61      Av detta följer att lagstiftaren, i samband med att den utövar sina lagstiftningsbefogenheter enligt artikel 283 EG för att anta anställningsvillkoren, och anställningsmyndigheten i samband med att den utövar det stora utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogar över, inom ramen för bestämmelserna i anställningsvillkoren, är skyldiga att, när de antar eller genomför regler som rör förhållandet mellan Europeiska gemenskaperna och deras anställda, förhindra rättsmissbruk som kan följa av användningen av på varandra följande avtal om visstidsanställning, i enlighet med målen i artikel 136 EG att förbättra levnads- och arbetsvillkoren för arbetstagare och att åstadkomma ett fullgott socialt skydd för dem.

62      I den mån som personaldomstolen sålunda i den överklagade domen har konstaterat att syftena med och minimiföreskrifterna i ramavtalet, som genomförs genom direktiv 1999/70, och närmare bestämt klausul 5.1 häri, utgör specifika uttryck för principen om förbud mot rättsmissbruk, som är en allmän rättsprincip, var det med rätta som den i samband med den grundläggande prövningen av invändningarna om att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridiga, undersökte i vilken mån som denna artikel och detta beslut kunde tolkas i enlighet med syftena med och minimiföreskrifterna i ramavtalet och, slutligen, med förbudet mot rättsmissbruk.

63      Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall med stöd av kommissionens och rådets argument för en annan slutsats.

64      Såsom klagandena har anfört återstår det att undersöka huruvida personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 118 i den överklagade domen underkänna invändningarna om att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridiga, trots att denna artikel och detta beslut inte ska eller, i alla händelser, inte kan tolkas på ett sätt som överensstämmer med syftena med och minimiföreskrifterna för visstidsarbete i ramavtalet, som genomförs genom direktiv 1999/70, då de inte svarar mot institutionernas skyldighet att, vid utövandet av sina lagstiftnings- och beslutsbefogenheter, hindra missbruk genom användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning för offentliga tjänster.

65      Det är emellertid viktigt att beakta den omständigheten att klagandena har bestritt att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 är lagenliga genom att anföra en invändning om rättsstridighet, i den mening som avses i artikel 241 EG, i samband med en tvist rörande lagenligheten av de ifrågasatta enskilda besluten, genom vilka anställningsmyndigheten vägrade sluta nya anställningsavtal med klagandena eller förnya de tidigare anställningsavtal som hade slutits med klagandena i egenskap av kontraktsanställda för övriga uppgifter på obestämd tid, snarare än för en bestämd tidsperiod. Den möjlighet som artikel 241 EG erbjuder att åberopa att en förordning eller en rättsakt som har allmän giltighet, och som utgör rättslig grund för en ifrågasatt tillämpningsbestämmelse, inte är tillämplig, utgör emellertid inte en självständig rätt att väcka talan, utan kan endast utövas på ett accessoriskt sätt. Artikel 241 EG kan inte åberopas när en grundläggande rätt att föra talan saknas (domstolens dom av den 16 juli 1981 i mål 33/80, Albini mot rådet och kommissionen, REG 1981, s. 2141, punkt 17, och av den 11 juli 1985 i målen 87/77, 130/77, 22/83, 9/84 och 10/84, Salerno m.fl. mot kommissionen och rådet, REG 1985, s. 2523, punkt 36, förstainstansrättens dom av den 22 oktober 1996 i mål T‑154/94, CSF och CSME mot kommissionen, REG 1996, s. II‑1377, punkt 16). Härav följer att förevarande grund i överklagandet endast kan avse frågan huruvida personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning i den överklagade domen genom att bedöma att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 inte innebär ett åsidosättande av rådets och kommissionens skyldighet att vid utövandet av sina lagstiftnings- och beslutsbefogenheter hindra missbruk genom användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning, då nämnda domstol inte ålade anställningsmyndigheten att omvandla ett antal på varandra följande avtal om visstidsanställning som avsåg varaktigt genomförande av sedvanliga uppgifter till avtal om tillsvidareanställning.

66      Det ska i detta hänseende noteras att lagstiftaren visserligen är skyldig att på ett effektivt sätt hindra anställningsmyndigheten från att missbruka på varandra följande avtal om visstidsanställning. Lagstiftaren är emellertid enligt artikel 249 andra stycket EG fri att välja de former och de medel som är bäst lämpade i detta hänseende. Av bestämmelserna i direktiv 1999/70, såsom de preciseras i rättspraxis, följer sålunda att skyldigheten att förebygga rättsmissbruk som består i nyttjandet av på varandra följande avtal om visstidsarbete eller visstidsanställningsförhållanden kan uppfyllas på olika sätt, bland annat genom att bestämmelser antas om att sakliga skäl måste föreligga för förnyandet av sådana avtal eller anställningsförhållanden, eller om begränsning av nämnda avtals/anställningsförhållandens sammanlagda varaktighet eller antalet gånger som sådana avtal/anställningsförhållanden får förnyas. Lagstiftaren måste däremot inte för att iaktta denna skyldighet föreskriva att avtalen om visstidsarbete ska omvandlas till avtal om tillsvidareanställning, i vart fall inte om det aktuella regelverket omfattar bestämmelser vilka syftar till att på ett effektivt sätt förebygga missbruk av på varandra följande visstidsanställningar samt bestämmelser som gör det möjligt att vidta vederbörliga sanktionsåtgärder med avseende på sådant missbruk, samt att undanröja den skada som de berörda lidit (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 4 juli 2006 i mål C‑212/04, Adeneler m.fl., REG 2006, s. I‑6057, punkterna 91 och 102, och av den 7 september 2006 i mål C‑53/04, Marrosu och Sardino, REG 2006, s. I‑7213, punkterna 47 och 53).

67      Det följer likväl av punkterna 77−86 nedan att de bestämmelser i anställningsvillkoren som rör slutande och förnyande av anställningsavtal för tillfälligt anställda, extraanställda, kontraktsanställda eller kontraktsanställda för övriga uppgifter förbjuder anställningsmyndigheten att använda flera avtal om visstidsanställning som avser kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter efter varandra. Av punkt 87 nedan följer dessutom att, i den mån som anställningsmyndigheten har använt flera på varandra följande avtal om visstidsanställning för kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter, detta missbruk och den skada som de berörda lidit skulle kunna avhjälpas genom att anställningsavtalet omvandlas i enlighet med bestämmelserna i anställningsvillkoren. En sådan omvandling skulle bland annat kunna innebära att de på varandra följande avtalen om visstidsanställning omvandlas till ett avtal om tillsvidareanställning.

68      Personaldomstolen har således inte, såsom klagandena har gjort gällande, i den överklagade domen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastställa att artikel 88 i anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 inte åsidosätter rådets och kommissionens skyldighet att förebygga och vidta effektiva sanktionsåtgärder mot rättsmissbruk som kan följa av att anställningsmyndigheten ingår på varandra följande avtal om visstidsanställning för kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter.

69      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den tredje grunden.

 Den fjärde grunden

70      Genom den fjärde grunden har klagandena gjort gällande att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att underkänna invändningen att artikel 88 i anställningsvillkoren är rättsstridig, eftersom den åsidosätter motiveringsskyldigheten. Personaldomstolen motiverade underkännandet med att motiveringen i skäl 36 i förordning nr 723/2004 räcker för att motivera det mål som eftersträvas med skapandet av en ny kategori av kontraktsanställda för övriga uppgifter. Därtill kommer att en särskild motivering inte är nödvändig i den mån som artikel 88 i anställningsvillkoren jämförd med artikel 3b i anställningsvillkoren, tolkad mot bakgrund av klausul 5 i ramavtalet, inte äventyrar syftena med och minimiföreskrifterna avseende visstidsarbete i ramavtalet.

71      Med beaktande av att klagandena har bestritt anställningsmyndighetens beslut att inte sluta nya anställningsavtal eller förnya klagandenas tidigare anställningsavtal på obestämd tid, konstaterar tribunalen att klagandena genom invändningen om rättsstridighet till följd av att artikel 88 i anställningsvillkoren saknar motivering, klandrar lagstiftaren för att den inte angav skälen för att den inte ålade anställningsmyndigheten en allmän skyldighet att omvandla på varandra följande avtal om visstidsanställning som avser kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter till avtal om tillsvidareanställning.

72      Personaldomstolen har underkänt denna invändning om rättsstridighet genom att i punkt 141 i den överklagade domen konstatera att en särskild motivering i förevarande fall definitivt inte var nödvändig med tanke på att personaldomstolen i punkt 134 i den överklagade domen hade konstaterat att artikel 88 i anställningsvillkoren inte äventyrar syftena med och minimiföreskrifterna avseende visstidsarbete i ramavtalet.

73      I den mån som man kan tolka den fjärde grunden i överklagandet så, att klagandena härigenom i sak gör gällande att personaldomstolen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i den överklagade domen inte ta upp att lagstiftaren enligt den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 253 EG var skyldig att ange skälen till att den inte ålade anställningsmyndigheten en allmän skyldighet att omvandla på varandra följande avtal om visstidsanställning som avser kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter till avtal om tillsvidareanställning, ska det noteras att personaldomstolen, såsom framgår av punkt 67 ovan, gjort en riktig bedömning när den i punkt 134 i den överklagade domen fastställde att lagstiftaren inte var skyldig att föreskriva en sådan skyldighet, eftersom bestämmelserna i anställningsvillkoren gör det möjligt att förebygga och vidta effektiva sanktionsåtgärder mot rättsmissbruk som kan följa av att anställningsmyndigheten ingår på varandra följande avtal om visstidsanställning för kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter, och att nämnda bestämmelser eventuellt till och med kan leda till att sådana anställningsavtal omvandlas till avtal om tillsvidareanställning. Personaldomstolen har sålunda gjort en riktig bedömning när den i punkterna 141 och 142 i den överklagade domen fastställde att lagstiftaren inte var skyldig att ange skälen för att den inte hade lagstiftat om en sådan allmän skyldighet.

74      Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

 Den femte grunden

75      Inom ramen för den femte grunden har klagandena anfört att personaldomstolen med avseende på motiveringen i den överklagade domen har gjort sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning. Det handlar här om motiveringen av beslutet att inte godta sökandenas invändningar genom vilka de direkt ifrågasatte lagenligheten av anställningsmyndighetens enskilda beslut att inte sluta nya anställningsavtal eller förnya klagandenas tidigare anställningsavtal på obestämd tid.

76      För att bemöta klagandenas invändningar inom ramen för den femte grunden är det nödvändigt att erinra om eller precisera de begrepp och kännetecken som gäller för de olika typerna av anställningsavtal för offentliga tjänster, såsom de föreskrivs i tjänsteföreskrifterna eller i anställningsvillkoren.

77      Inledningsvis ska det noteras att begreppet ”fast tjänst vid någon av gemenskapernas institutioner”, i den mening som avses i artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna, endast omfattar tjänster som uttryckligen anges vara ”fasta” eller som beskrivs på ett liknande sätt i budgeten (domstolens dom av den 19 mars 1964 i mål 18/63, Schmitz mot EEG, REG 1964, s. 163, 192, och förstainstansrättens dom av den 11 juli 2002 i de förenade målen T‑137/99 och T‑18/00, Martinez Paramo m.fl. mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A-119 och s. II‑639, punkt 96). En annan tolkning skulle medföra att antalet fasta tjänster som beviljas av budgetmyndigheten ökar markant, och skulle därmed gå stick i stäv med den sistnämndas tilldelningar och intentioner (domen i det ovannämnda målet Schmitz mot EEG, s. 192).

78      En jämförelse av artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna och artiklarna 2−5 i anställningsvillkoren visar vidare att institutionernas fasta tjänster i princip ska innehas av tjänstemän och endast i undantagsfall kan innehas av anställda.

79      Även om det i artikel 2 b och d i anställningsvillkoren uttryckligen anges att tillfälligt anställda får anställas på fasta tjänster, får detta bara ske tillfälligt. I artikel 8 andra stycket i anställningsvillkoren anges dessutom att tillfälligt anställda inte får anställas för mer än fyra år. Deras anställningsavtal får inte förnyas mer än en gång och då med högst två år. Efter den tiden upphör anställningen som tillfälligt anställd, antingen genom att den berörda lämnar sin anställning eller genom att han eller hon tillsätts som tjänstemän i enlighet med tjänsteföreskrifterna. Detta undantag från principen att fasta tjänster ska tillsättas genom utnämning av tjänstemän får endast utnyttjas för att tillgodose den enskilda tjänstens behov (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 28 februari 1989 i de förenade målen 341/85, 251/86, 258/86, 259/86, 262/86, 266/86, 222/87 och 232/87, van der Stijl och Cullington mot kommissionen, REG 1989, s. 511, punkterna 28 och 33). En förutsättning för att undantaget ska kunna utnyttjas är dessutom att institutionen förfogar över en ledig fast tjänst, vilken har tagits upp i budgeten (domen i det ovan i punkt 77 nämnda målet Martinez Paramo m.fl. mot kommissionen, punkt 97).

80      Även om det i artikel 3 b respektive artikel 3b första stycket led b i anställningsvillkoren föreskrivs att extraanställda och kontraktsanställda för övriga uppgifter får anställas för att ersätta vissa tjänstemän eller tillfälligt anställda som innehar en fast tjänst, så preciseras det i artiklarna 51 och 53 i anställningsvillkoren, å ena sidan, och i artikel 88 i anställningsvillkoren, å andra sidan, att dessa anställningsavtal ska ingås för en bestämd tid och att möjligheterna att förnya anställningsavtalet och anställningens varaktighet samtidigt begränsas. Detta gör anställningen tillfällig, vilket överensstämmer med dess syfte, nämligen att ersätta en ordinarie eller tillfällig tjänsteman som under en kortare period inte kan tjänstgöra (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 1 februari 1979 i mål 17/78, Deshormes mot kommissionen, REG 1979, s. 189, punkt 37).

81      Vad gäller de tjänster som är upptagna i den tjänsteförteckning som är bifogad den aktuella institutionens budgetavsnitt och vilka budgetmyndigheterna har betecknat som tillfälliga, är dessa i enlighet med artikel 2 a och artikel 9 i anställningsvillkoren avsedda för tillfälligt anställda. I den mån som dessa tjänster ingår i tjänsteförteckningen avser de sedvanliga uppgifter som definieras som allmännyttiga, vilka likväl inte, på grund av budgetmyndighetens val, motsvarar ”fasta tjänster”, i den mening som avses i punkt 77 ovan, vilka ska tillsättas med tjänstemän, i enlighet med principen i punkt 78 ovan. Det är således möjligt att föreskriva att anställningsavtal som avser sådana tjänster, i enlighet med bestämmelserna i artikel 8 första stycket i anställningsvillkoren, kan slutas på obestämd tid. När ett sådant anställningsavtal ingås för en bestämd tid kan det bara förnyas en gång på bestämd tid och kommer att gälla tillsvidare om det förnyas igen därefter.

82      Slutligen, vad avser tjänster som inte är upptagna i den tjänsteförteckning som är bifogad den aktuella institutionens budgetavsnitt, och som av denna anledning finansieras med de totala anslagen för detta syfte i den aktuella institutionens budgetavsnitt, i enlighet med artiklarna 3 och 79.1 i anställningsvillkoren, avser dessa inte de sedvanliga uppgifter som definieras som allmännyttiga, och motsvarar därmed inte heller ”fasta tjänster”, i den mening som avses i punkt 77 ovan, eller tillfälliga tjänster, såsom de definieras i punkt 81 ovan. Innan de nya bestämmelserna i anställningsvillkoren, vilka följer av förordning nr 723/2004, tillämpades var dessa tjänster avsedda för extraanställda, i enlighet med artikel 3 i anställningsvillkoren. Sedan den 31 december 2006 får, i enlighet med artikel 52 i anställningsvillkoren, inga nya extraanställda anställas och tjänsterna, vilka varken är fasta eller tillfälliga, som tidigare var avsedda för extraanställda, ska i enlighet med bestämmelserna i artiklarna 3a.1 och 3b första stycket a i anställningsvillkoren antingen innehas av kontraktsanställda eller av kontraktsanställda för övriga uppgifter.

83      Vad avser tjänster, som varken är fasta eller tillfälliga, och som avser arbete inom Europeiska unionen vid en av institutionerna ska hädanefter åtskillnad göras mellan sådana tjänster som avser utförande av manuellt eller administrativt servicearbete och sådana som avser utförande av andra funktioner eller uppgifter. De förstnämnda är avsedda för kontraktsanställda, i enlighet med artikel 3a a i anställningsvillkoren, medan de sistnämnda är avsedda för kontraktsanställda för övriga uppgifter, i enlighet med artikel 3b första stycket a i anställningsvillkoren. Den sistnämnda typen av tjänster, vilka är tänkta för kontraktsanställda för övriga uppgifter, motsvarar i princip tillfälliga tjänster, i den mån som de avser uppgifter vid den berörda institutionen av tillfällig karaktär eller som svarar mot ett brådskande behov, utan att en lämplig ordinarie tjänst omedelbart fanns tillgänglig, eller ens tydligt har definierats (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom i det ovan i punkt 80 nämnda målet Deshormes mot kommissionen, punkt 37, av den 19 november 1981 i mål 106/80, Fournier mot kommissionen, REG 1981, s. 2759, punkt 9, och av den 23 februari 1983 i de förenade målen 225/81 och 241/81, Toledano Laredo och Garilli mot kommissionen, REG 1983, s. 347, punkt 6).

84      Anställningsavtal med kontraktsanställda för övriga uppgifter ingås, i enlighet med avtalens natur, för en bestämd tid. Möjligheten att förnya sådana avtal är för övrigt, i likhet med den tidsperiod under vilken en sådan anställningsform är tillåten, begränsad.

85      Tjänster, som varken är fasta eller tillfälliga, och som ska besättas med kontraktsanställda, i enlighet med artikel 3a a i anställningsvillkoren, motsvarar däremot tjänster som inte är tidsbegränsade till sin natur, då de avser manuellt eller administrativt servicearbete vid den berörda institutionen vilket kan vara av sedvanlig natur och tydligt definierat, såsom framgår av artikel 80.3 i anställningsvillkoren. Om det sålunda föreskrivs i artikel 85.1 och 85.2 i anställningsvillkoren att anställningsavtal för kontraktsanställda ingås för en tidsbestämd anställningsperiod, anges också häri att den kontraktsanställdes sammanlagda anställningstid inte får överstiga tio år och att anställningsavtalet efter ett eller flera förnyanden ska gälla tills vidare.

86      Av det ovan anförda följer att anställningsavtal för kontraktsanställda för övriga uppgifter utmärks av att de är tillfälliga, vilket överensstämmer med själva syftet med dessa avtal, vilket är att täcka tillfälligt förekommande uppgifter med tillfällig personal, antingen för att det rör sig om uppgifter som normalt sett inte föreligger eller för att ordinarie personal saknas. Anställningsmyndigheten kan således inte utnyttja nämnda system för att under långa perioder anförtro tillfällig personal uppgifter som motsvarar en ”fast tjänst”, såsom den definieras i punkt 77 ovan, eller uppgifter som motsvarar en tjänst som är upptagen i den tjänsteförteckning som är bifogad den aktuella institutionens budgetavsnitt, vilken budgetmyndigheterna har betecknat som tillfällig (se punkt 81 ovan) eller manuellt eller administrativt servicearbete, i den mening som avses i artikel 3a a i anställningsvillkoren. Ett sådant nyttjande skulle innebära att nämnda personal används på ett olämpligt sätt och utsätts för utdragen osäkerhet (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom i det ovan i punkt 80 nämnda målet Deshormes mot kommissionen, punkterna 37 och 38, och av den 11 juli 1985 i mål 43/84, Maag mot kommissionen, REG 1985, s. 2581, punkterna 18 och 19). Ett sådant nyttjande skulle nämligen strida mot principen om förbud mot rättsmissbruk, som tillämpas på anställningsmyndighetens användning av på varandra följande avtal om visstidsanställning för offentliga tjänster (punkt 71 och följande punkter ovan). Det skulle dessutom strida mot principen om likabehandling på området för offentlig verksamhet (domstolens dom av den 11 september 2007 i mål C‑227/04 P, Lindorfer mot rådet, REG 2007, s. I‑6767, punkt 63, och av den 17 juli 2008 i mål C‑71/07 P, Campoli mot kommissionen, REG 2008, s. I‑5887, punkt 50), enligt vilken anställda som objektivt sett omfattas av samma villkor eller befinner sig i samma situation ska underkastas samma regler.

87      Om det strider mot tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren att anställda kan kvalificeras som tjänstemän, i den mening som avses i artikel 1a.1 i tjänsteföreskrifterna, endast med anledning av att de under lång tid har anförtrotts uppgifter som motsvarar en ”fast tjänst”, såsom den definieras i punkt 77 ovan, är det däremot inget som hindrar att den domstol, vid vilken talan väckts med stöd av artikel 117 i anställningsvillkoren och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, med hänsyn till de uppgifter som den anställda har haft och de faktiska omständigheterna, rättsligt kvalificerar det avtal som formellt har framställts som ett anställningsavtal för en extraanställd, en kontraktsanställd eller en kontraktsanställd för övriga uppgifter, inom ramen för vilket den anställda har utfört uppgifter som motsvarar en fast tjänst, ett anställningsavtal för en tillfälligt anställd (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 80 nämnda målet Deshormes mot kommissionen, punkterna 44–53) eller en tjänst som är upptagen i den tjänsteförteckning som är bifogad den aktuella institutionens budgetavsnitt, vilken budgetmyndigheterna har betecknat som tillfällig (se punkt 81 ovan). På samma sätt är det inget som hindrar att domstolen med hänsyn till de uppgifter som den anställde har haft och de faktiska omständigheterna rättsligt kvalificerar det avtal som formellt har framställts som ett anställningsavtal för en extraanställd, en kontraktsanställd eller en kontraktsanställd för övriga uppgifter, i den mening som avses i artikel 3b i anställningsvillkoren, inom ramen för vilket den anställda i själva verket har utfört manuellt eller administrativt servicearbete, i den mening som avses i artikel 3a a i anställningsvillkoren, som ett anställningsavtal för en kontraktsanställd. I de sistnämnda fallen kan det eventuellt också bli aktuellt att omvandla på varandra följande avtal om visstidsanställning till ett avtal om tillsvidareanställning för en tillfälligt anställd, i den mening som avses i artikel 2 a eller c i anställningsvillkoren, eller för en kontraktsanställd, i den mening som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren, med tillämpning av bestämmelserna i artiklarna 8 första stycket eller 85 i anställningsvillkoren.

88      Detta förutsätter emellertid att den anställde har vänt sig till anställningsmyndigheten med en begäran om att, å ena sidan, den tjänstgöringstid under vilken vederbörande har tjänstgjort såsom extraanställd, kontraktsanställd eller kontraktsanställd för övriga uppgifter ska anses utgöra tjänstgöring som tillfälligt anställd eller att den tjänstgöringstid under vilken vederbörande formellt har tjänstgjort såsom tillfälligt anställd, extraanställd eller kontraktsanställd för övriga uppgifter ska anses utgöra tjänstgöring som kontraktsanställd och, å andra sidan, om att dessa på varandra följande avtal om visstidsanställning ska omkvalificeras som ett avtal om tillsvidareanställning för en tillfälligt anställd, i den mening som avses i artikel 2 a eller c i anställningsvillkoren eller för en kontraktsanställd, i den mening som avses i artikel 3a i anställningsvillkoren, med tillämpning av artikel 8 första stycket eller artikel 85 i anställningsvillkoren. Det ankommer för övrigt på den anställde att visa dels att de tjänster motsvarande de funktioner som han eller hon faktiskt har haft under den aktuella perioden var upptagna i den tjänsteförteckning som är bifogad den berörda institutionens budgetavsnitt och att dessa tjänster var tillgängliga, dels att de funktioner som vederbörande utövade i egenskap av extraanställd, kontraktsanställd eller kontraktsanställd för övriga uppgifter motsvarar sedvanliga uppgifter som avser offentlig verksamhet (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 83 nämnda målet Toledano Laredo och Garilli mot kommissionen, punkterna 7 och 12) eller manuellt eller administrativt servicearbete, i den mening som avses i artikel 3a a i anställningsvillkoren. Eftersom anställningsvillkoren inte innehåller några särskilda bevisregler, kan den anställda med hjälp av vilka övertygande omständigheter som helst visa att vederbörande har utfört sedvanliga uppgifter som avser offentlig verksamhet (domen i det ovan i punkt 83 nämnda målet Toledano Laredo och Garilli mot kommissionen, punkt 13) eller manuellt eller administrativt servicearbete, i den mening som avses i artikel 3a a i anställningsvillkoren. På samma sätt åligger det den anställde att, med vilket medel som helst, visa att villkoren i artikel 8 första stycket eller artikel 85 i anställningsvillkoren för att omvandla ett avtal om visstidsanställning till ett anställningsavtal som gäller tills vidare är uppfyllda i det enskilda fallet.

89      Det är mot bakgrund av de bestämmelser som tagits upp ovan som klagandens invändningar inom ramen för den femte grunden ska besvaras.

90      För det första ska tribunalen besvara de invändningar i överklagandets femte grund som riktats mot personaldomstolens beslut att i den överklagade domen underkänna de invändningar som sökanden i mål F‑8/08 riktat mot ett av de ifrågasatta enskilda besluten. Genom nämnda beslut tidsbegränsades sistnämnda sökandes nya anställningsavtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter till den 15 december 2008.

91      I den mån som klagandena i sak har klandrat personaldomstolen för att den i samband med prövningen av de ifrågasatta beslutens lagenlighet inte underlät att tillämpa den sexårsregel som följer av beslutet av den 28 april 2004, i den mån som nämnda regel rättsstridigt begränsade anställningsmyndighetens möjlighet att ingå det nya anställningsavtalet för kontraktsanställda för övriga uppgifter för hela den tidsperiod som avses i artikel 88 i anställningsvillkoren, ska det noteras att sökanden i mål F-8/08, såsom framgår av punkt 54 i den överklagade domen, anser att kommissionen berövade henne möjligheten att komma i åtnjutande av ett avtal om tillsvidareanställning och berövade henne hennes faktiska karriärutsikter genom att i det ifrågasatta beslutet bara erbjuda henne ett nytt tidsbegränsat anställningsavtal som kontraktsanställd för övriga uppgifter, vilket löpte ut den 15 december 2008. Det följer inte heller av punkterna 41−57 i den överklagade domen att sökanden i mål F-8/08 hade invänt att den sexårsregel som följer av beslutet av den 28 april 2004 är rättsstridig med anledning av att tillämpningen av denna regel begränsade anställningsmyndighetens möjlighet att ingå det nya anställningsavtalet för kontraktsanställda för övriga uppgifter för hela den tidsperiod som avses i artikel 88 i anställningsvillkoren. Härav följer att klagandena inte, inom ramen för den femte grunden, med framgång kan göra gällande att personaldomstolen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte uttala sig om lagenligheten av den sexårsregel som följer av beslutet av den 28 april 2004, med beaktande av artikel 88 i anställningsvillkoren.

92      I den mån som klagandena har kritiserat personaldomstolen för att den inte fastställde att det omtvistade beslutet brast i motivering med beaktande av artikel 88 i anställningsvillkoren ska för övrigt noteras att det nya anställningsavtal för kontraktsanställda för övriga uppgifter som hade slutits med sökanden i mål F-8/08 hade tidsbegränsats till den 15 december 2008 med tillämpning av den sexårsregel som följer av beslutet av den 28 april 2004, vilket klagandena själva medgav i sina inlagor. Det ankom emellertid inte på personaldomstolen att pröva huruvida nämnda regel i förevarande fall borde ha lämnats oanvänd med anledning av att den begränsade anställningsmyndighetens möjlighet att ingå det nya anställningsavtalet för kontraktsanställda för övriga uppgifter för hela den tidsperiod som avses i artikel 88 i anställningsvillkoren.

93      Vad avser invändningen att personaldomstolen inte gick igenom samtliga anställningsavtal och tillägg som hade ingetts till den för att ta reda på om sökanden i mål F-8/08 utförde sedvanliga uppgifter inom ramen för kommissionens normala verksamhet ska slutligen noteras att det, i enlighet med de principer som anges i punkt 88 ovan, ankom på nämnda sökande att ansöka om att den tjänstgöringsperiod under vilken hon formellt innehade ett anställningsavtal som extraanställd eller kontraktsanställd för övriga uppgifter skulle betraktas som tjänstgöring såsom tillfälligt anställd eller kontraktsanställd och att, på något sätt, visa att samtliga villkor för att omvandla dessa på varandra följande avtal om visstidsanställning till ett avtal om tillsvidareanställning var uppfyllda i hennes fall. Av personaldomstolens uttalanden i punkt 144 i den överklagade domen framgår emellertid att så inte hade skett. Såsom personaldomstolen erinrade om i punkterna 77 och 144 i den överklagade domen ankommer det inte heller på nämnda domstol att söka efter och fastställa de omständigheter i bilagorna till ansökan genom vilken talan väckts som skulle kunna täcka luckor i den sistnämnda. Bilagorna ska nämligen enbart tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning (förstainstansrättens dom av den 18 oktober 2001 i mål T‑333/99, X mot ECB, REG 2001, s. II‑3021, punkt 190, av den 20 mars 2002 i mål T‑31/99, ABB Asea Brown Boveri mot kommissionen, REG 2002, s. II‑1881, punkt 113, och av den 15 oktober 2008 i mål T‑345/05, Mote mot parlamentet, REG 2008, s. II‑2849, punkt 75). Härav följer att klagandena saknar stöd för sin invändning.

94      För det andra ska invändningarna i överklagandets femte grund mot personaldomstolens beslut, i den överklagade domen, att underkänna de invändningar som sökandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, framförde mot de enskilda beslut i vilka deras anställningsvillkor fastställdes, behandlas i ett sammanhang, i den mån som anställningstidens begränsades med tillämpning av artikel 88 i anställningsvillkoren och den sexårsregel som följer av beslutet av den 28 april 2004, och/eller deras begäran om att anställningsavtalet skulle förlängas på obestämd tid avslogs.

95      I den mån som klagandena i sak har kritiserat personaldomstolen för att ha åsidosatt artikel 253 EG genom att i punkt 148 i den överklagade domen inte konstatera att motivering saknades eller att den var otillräcklig med avseende på allmänna principer eller minimiföreskrifterna för visstidsarbete i ramavtalet, anställningsmyndighetens beslut att inte sluta nya anställningsavtal eller förnya klagandenas tidigare anställningsavtal för kontraktsanställda för övriga uppgifter på obestämd tid, med beaktande av de begränsningar som anges i artikel 88 i anställningsvillkoren och i den sexårsregel som följer av beslutet av den 28 april 2004, erinrar tribunalen om att anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 uppfyller de krav som följer av den princip om förbud mot rättsmissbruk som tillämpas på användningen av på varandra följande avtal om visstidsanställning för offentliga tjänster (punkt 67 ovan), då de gjorde det möjligt att på ett effektivt sätt förebygga missbruk av på varandra följande visstidsanställningar för kontinuerligt genomförande av sedvanliga uppgifter och att vidta vederbörliga sanktionsåtgärder med avseende på sådant missbruk, samt att undanröja den skada som de berörda lidit. När fråga är om på varandra följande visstidsanställningar är anställningsmyndigheten sålunda inte skyldig att motivera varje beslut att inte sluta ett nytt anställningsavtal eller förnya det tidigare anställningsavtalet på obestämd tid mer än att hänvisa till de relevanta bestämmelserna i anställningsvillkoren och, eventuellt, i beslutet av den 28 april 2004. Härav följer att klagandena saknar stöd för kritiken att personaldomstolen inte har konstaterat en avsaknad av motivering eller brister i denna motivering i de beslut genom vilka anställningsmyndigheten vägrade sluta nya anställningsavtal med klagandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, eller förnya deras anställningsavtal på obestämd tid med beaktande av de begränsningar som föreskrivs i detta hänseende i artikel 88 i anställningsvillkoren och i beslutet av den 28 april 2004, med hänsyn till principen om förbud mot rättsmissbruk, som tillämpas på användningen av på varandra följande avtal om visstidsanställning för offentliga tjänster.

96      I den mån som förevarande invändningar dessutom ska tolkas så, att personaldomstolen i strid med gällande rätt har underlåtit att beakta att klagandena i mål F-134/07, vars namn räknas upp i bilagan, hade utfört allmännyttiga sedvanliga uppgifter i egenskap av extraanställda, kontraktsanställda eller kontraktsanställda för övriga uppgifter eller manuellt eller administrativt servicearbete, i den mening som avses i artikel 3a.1 a i anställningsvillkoren, i egenskap av kontraktsanställda för övriga uppgifter, följer det av det ovan anförda att sanktionen för det rättsmissbruk som har gjorts gällande av klagandena enligt anställningsvillkoren består i att deras på varandra följande avtal om visstidsanställning omvandlas med beaktande av de uppgifter som de faktiskt utförde under tjänstgöringsperioderna och tjänstgöringsperiodernas varaktighet. Detta förutsätter att klagandena visar att samtliga villkor för en sådan omvandling är uppfyllda i deras fall (se punkt 88 ovan). I förevarande fall följer det varken av den överklagade domen eller av den femte grunden att klagandena har ansökt om att de tjänstgöringsperioder under vilka de formellt hade anställning som extraanställda, kontraktsanställda eller kontraktsanställda för övriga uppgifter ska betraktas som tjänstgöringsperioder vilka de hade fullgjort som tillfälligt anställda eller att de tjänstgöringsperioder under vilka de formellt hade anställning som kontraktsanställda för övriga uppgifter ska betraktas som tjänstgöringsperioder vilka de hade fullgjort som kontraktsanställda, att de har åberopat att bestämmelserna i artikel 8 första stycket, eller i artikel 85 i anställningsvillkoren, ska tillämpas på dem med innebörden att deras på varandra följande avtal om visstidsanställning omvandlades till avtal om tillsvidareanställning och att de till stöd för sina krav hade framlagt all den bevisning som krävs i detta hänseende.

97      Överklagandet kan följaktligen inte bifallas på den femte grunden.

98      Av samtliga överväganden ovan följer att den överklagade domen ska upphävas i den mån som det däri anges att anledning saknades att pröva de yrkanden som klagandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, hade anfört mot besluten om avslag på deras klagomål.

99      Överklagandet ska ogillas i övrigt.

 Konsekvenserna av att den överklagade domen delvis upphävs

100    I enlighet med artikel 13.1 i bilaga I till domstolens stadga kan tribunalen, om överklagandet är välgrundat, upphäva personaldomstolens avgörande och själv avgöra ärendet om ärendet är färdigt för avgörande. Så är fallet i förevarande fall vad avser de yrkanden som klagandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, har anfört mot besluten om avslag på deras klagomål (se punkterna 44 och 98 ovan).

101    Av handlingarna i målet framgår att personaldomstolen i de uttryckliga besluten att avslå de klagomål som hade anförts av klagandena i mål F‑134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, uttryckligen har tagit ställning till rättsfrågor eller sakomständigheter vilka inte hade undersökts i de ifrågasatta enskilda besluten. I dessa beslut tog administrationen nämligen, i akt och mening att besvara de invändningar om rättsstridighet som hade tagits upp i klagomålen, för första gången ställning till de ifrågasatta enskilda beslutens lagenlighet i förhållande till anställningsvillkoren och beslutet av den 28 april 2004 samt till huruvida bestämmelserna i ramavtalet, som genomförts genom direktiv 1999/70, var tillämpliga på de bestående anställningsförhållandena mellan kommissionen och de berörda klagandena. För att kunna göra gällande att stöd saknas för dessa bedömningar ligger det därmed i de berörda klagandenas intresse att yrka att besluten om avslag på deras klagomål ska ogiltigförklaras.

102    Det ska likväl noteras att personaldomstolen i den överklagade domen har tagit ställning till samtliga grunder och undantag som de berörda klagandena åberopade i första instans till stöd för yrkandena om ogiltigförklaring av besluten om avslag på deras klagomål och yrkandena om ogiltigförklaring av de ifrågasatta enskilda besluten. I den mån som klagandena genom grunderna i överklagandet önskar ifrågasätta personaldomstolens beslut att i den överklagade domen underkänna dessa grunder och undantag har dessa dessutom underkänts i förevarande dom.

103    De skäl som anfördes i den överklagade domen till stöd för beslutet att underkänna de grunder och undantag som hade åberopats av sökandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, eller som i förevarande dom ligger till grund för beslutet att bekräfta personaldomstolens underkännande av nämnda grunder och undantag, i den mån som de riktats mot de ifrågasatta enskilda besluten, rättfärdigar beslutet att underkänna nämnda grunder och undantag, i den mån som de riktas mot besluten om avslag på nämnda klagandens klagomål.

104    Det överklagande som har ingetts av sökandena i mål F-134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, ska således ogillas i den mån som det har yrkats att besluten om avslag på deras klagomål ska ogiltigförklaras.

 Rättegångskostnader

105    Enligt artikel 148 första stycket i rättegångsreglerna ska tribunalen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet bifalls och den själv avgör tvisten.

106    Enligt artikel 87.2 första stycket i rättegångsreglerna, som enligt artikel 144 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

107    Eftersom klagandena har tappat målet ska de, utöver sina egna rättegångskostnader, även ersätta rådets och kommissionens rättegångskostnader i denna instans, i enlighet med dessas yrkanden.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)

följande:

1)      Europeiska unionens personaldomstols (andra avdelningen) dom av den 4 juni 2009 i de förenade målen F-134/07 och F‑8/08, Adjemian m.fl. mot kommissionen, ska upphävas i den mån som det i domen anges att anledning saknas att besluta om de yrkanden som sökandena i mål F-134/07, vilkas namn återges i bilagan till förevarande dom, anfört med avseende på besluten om avslag på deras klagomål.

2)      Överklagandet ska ogillas i övrigt.

3)      Det överklagande som har ingetts av sökandena i mål F‑134/07, vilkas namn räknas upp i bilagan, ska ogillas i den mån som det har yrkats att besluten om avslag på deras klagomål ska ogiltigförklaras.

4)      Vahan Adjemian och de 175 anställda och tidigare anställda vid Europeiska kommissionen vilkas namn räknas upp i bilagan ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta kommissionens och Europeiska unionens råds rättegångskostnader i förevarande instans.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 21 september 2011.

Underskrifter

Bilaga

Matteo Ambietti, Gallarate (Italien),

Elisabetta Avanti, Vedano Olona (Italien),

Daniela Baiguera, Cadrezzate (Italien),

Douglas James Beare, Azzale (Italien),

Valentina Benzi, Varese (Italien),

Maria Nicoletta Berta, Buguggiate (Italien),

Conrad Bielsky, Ispra (Italien),

Maria Bielza Diaz‑Caneja, Ispra,

Roberta Bino, Ispra,

Kristin Boettcher, Ranco (Italien),

Valeria Boschini, Taino (Italien),

Mounir Bouhifd, Arolo di Leggiuno (Italien),

Cristina Brovelli, Ispra,

Daniela Brovelli, Ranco,

Clementine Burnley, Taino,

Daniela Buzica, Ispra,

Giovanni Calderone, Leggiuno (Italien),

Marco Canonico, Refrancore (Italien),

Stefano Casalegno, Angera (Italien),

Javier Castro Jimenez, Ispra,

Denise Cecconello, Cocquio Trevisago (Italien),

Francesca Cellina, Varese,

Francesca Cenci, Travedona Monate (Italien),

Laura Cerotti, Dairago (Italien),

Houtai Choumane, Laveno (Italien),

Graziella Cimino Reale, Guidonia Montecelio (Italien),

Marco Clerici, Legnano (Italien),

Bruno Combal, Besozzo (Italien),

Costanza Giulia Conte, Ispra,

Tatiana Conti, Vedano Olona,

Domenica Cortellini, Brebbia (Italien),

Orna Cosgrove, Varese,

Giulio Cotogno, Rovellesca (Italien),

Cristina Croera, Taino,

Ana Maria Cruz Naranjo, Cardana di Besozzo (Italien),

Barbara Cuniberti, Angera,

Bianca D’Alimonte, Sesto Calende (Italien),

Miranta Dandoulaki, Aten (Grekland),

Alexander De Meij, Leggiuno,

Wim Decoen, Brebbia,

Christiane Deflandre, Travedona Monate,

Riccardo Del Torchio, Gemonio (Italien),

Elena Demicheli, Sesto Calende,

Manuela Di Lorenzo, Sangiano (Italien),

Stefano Donadello, Arsago Seprio (Italien),

Anna Donato, Taino,

Bruno Duarte De Matos E Sousa Pereira, Ispra,

Sami Dufva, Biandronno (Italien),

Wesley Duke, Gavirate (Italien),

Diego Escudero Rodrigo, Taino,

Claudio Forti, Malgesso (Italien),

Monica Gandini, Buguggiate,

Aliki Georgakaki, Alkmaar (Nederländerna),

Giovanni Giacomelli, Laveno,

Alessandra Giallombardo, Gavirate,

Nadia Giboni, Brebbia,

Maria Giovanna Giordanelli, Vergiate (Italien),

Maria Giuseppina Grillo, Sangiano,

Manuela Grossi, Ranco,

Laurence Guy-Mikkelsen, Angera,

Rachel Margaret Harvey-Kelly, Cardana di Besozzo,

Paul Hasenohr, Arolo di Leggiuno,

Ulla Marjaana Helminen, Laveno,

Gea Huykman, Anna Paulowna (Nederländerna),

Elisabeth Marie Cecile Joossens, Biandronno,

Lyudmila Kamburska, Ranco,

Maria Cristina La Fortezza, Arsago Seprio,

Debora Lacchin, Brebbia,

Rafal Leszczyna, Varese,

Amin Lievens, Taino,

Silvia Loffelholz, Gavirate,

Davide Lorenzini, Varese,

Chiara Macchi, Casalzuigno (Italien),

Andrew John Edgar MacLean, Varese,

Andrea Magistri, Ispra,

Alessia Maineri, Varese,

Simone Malfara, Ispra,

Adriana Marino, Taino,

Patrizia Masoin, Bryssel (Belgien),

Matteo Mazzuccato, Legnano,

Stefania Minervino, Cittiglio (Italien),

Eduardo Luis Montes Torralbo, Ispra,

Davide Moraschi, Sevilla (Spanien),

Claudio Moroni, Besozzo,

Giovanni Narciso, Ispra,

Andrew Darren Nelson, Angera,

Elisa Nerboni, Angera,

Isabella Claudia Neugebauer, Arolo di Leggiuno,

Francesca Nicoli, Laveno,

Victor Alexander Nievaart, Alkmaar,

Magdalena Novackova, Alkmaar,

Joanna Nowak, Ispra,

Victoria Wendy O’Brien, Angera,

Davide Orto, Gallarate,

Alessio Ossola, Brebbia,

Silvia Parnisari, Arona (Italien),

Manuela Pavan, San Felice (Italien),

Immaculada Pizzaro Moreno, Sevilla,

Marina Pongillupi, Ranco,

Marsia Pozzato, Sesto Calende,

Elisa Pozzi, Taino,

Giovanna Primavera, Angera,

Michele Rinaldin, Sesto Calende,

Alice Ripoli, Gavirate,

Emanuela Rizzardi, Laveno,

Michela Rossi, Taino,

Andrew Rowlands, Bodio (Italien),

Helen Salak, Cocquio Trevisago,

Jaime Sales Saborit, Ispra,

Maria Sonia Salina, Vergiate,

Anne Marie Sanchez Cordeil, Besozzo,

Ferruccio Scaglia, Oleggio (Italien),

Niels Schulze, Sesto Calende,

Francesca Serra, Cadrezzate,

Penka Shegunova, Geel (Belgien),

Donatella Soma, Ispra,

Monica Squizzato, Inarco (Italien),

Alan Steel, Laveno,

Robert Oleij Strobl, Ranco,

Marcel Suri, Brebbia,

Malcolm John Taberner, Monvalle (Italien),

Martina Telo, Vicenza (Italien),

Saara Tetri, Cittiglio,

Barbara Claire Thomas, Cocquio Trevisago,

Donatella Turetta, Ranco,

Adamo Uboldi, Cardana di Besozzo,

Monica Vaglica, Osmate (Italien),

Paulo Valente De Jesus Rosa, Travedona Monate,

Corinna Valli, Leggiuno,

Federica Vanetti, Cittiglio,

Christophe Vantongelen, Besozzo,

Irene Vernacotola, Legnano,

Ottaviano Veronese, Segrate (Italien),

Patricia Vieira Lisboa, Angera,

Maria Pilar Vizcaino Martinez, Monvalle,

Giulia Zerauschek, Trieste (Italien),

Marco Zucchelli, Ternate (Italien),

Erika Adorno, Travedona Monate,

Valeria Bossi, Comerio (Italien),

Barbara Cattaneo, Leggiuno,

Claudia Cavicchioli, Caravate (Italien),

Fatima Doukkali, Varese,

Orla Huryley, Ranco,

Romina La Micela, Besozzo,

Lucia Martinez Simon, Ranco,

Daniela Piga, Roggiano (Italien),

Pamela Porcu, Cittiglio,

Silvia Sciacca, Varese,

Sarah Solda, Brebbia,

Cristina Zocchi, Bregano (Italien),

Angela Baranzini, Besozzo,

Elly Bylemans, Balen (Belgien),

Sabrina Calderini, Solbiate Arno (Italien),

Davide Capuzzo, Vergiate,

Ivano Caravaggi, Besozzo,

Elisa Dalle Molle, Ranst (Belgien),

Wendy De Vos, Grand-Bigard (Belgien),

Volkmar Ernst, Weingarten (Tyskland),

Matteo Fama, Sangiano (Italien),

Arianna Farfaletti Casali, Varese,

Sasa Gligorijevic, Monvalle,

Raffaella Magi Galluzzi, Varese,

Sophie Mühlberger, Karlsruhe (Tyskland),

Pamela Muscillo, Varese,

Jan Paepen, Balen,

Marco Paviotti, Bagnaria Arsa (Italien),

Slavka Prvakova, Alkmaar (Nederländerna),

Andreas Ratzel, Linkenheim (Tyskland),

Thierry Romero, Strasbourg (Frankrike),

Jose Pablo Solans Vila, Monvalle,

Susan Wray, Tuitjenhorn (Nederländerna),

Sven Wurzer, Linkenheim,

Sylvia Zamana, Castricum (Nederländerna),

Uwe Zweigner, Leopoldshafen (Tyskland),

Colette Renier, Bryssel.

* Rättegångsspråk: franska.