1

Sökanden, Stella Kunststofftechnik GmbH, ingav den 29 februari 1996 en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med rådets förordning (EG) nr 40/94 av den om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess ändrade lydelse (ersatt av rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, s. 1)). Efter det att brister hade avhjälpts fastställdes datum för ansökans ingivande till den i enlighet med artikel 27 i förordning nr 40/94 (nu artikel 27 i förordning nr 207/2009) och regel 9 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken (EGT L 303, s. 1).

2

Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet Stella.

3

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 6, 8, 16, 20 och 21 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivningar:

4

Den 19 september 2001 registrerades varumärket som gemenskapsvarumärke (nedan kallat det omtvistade varumärket).

5

Den 11 maj 2004 ingav intervenienten, Stella Pack S.A. (tidigare Stella Pack sp. z o.o.), en ansökan om registrering av gemenskapsvarumärke till harmoniseringsbyrån i enlighet med förordning nr 40/94.

6

Det sökta varumärket är ett figurmärke som innehåller beståndsdelen ”stella pack”.

7

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 4, 6, 16, 20 och 21 i Niceöverenskommelsen och motsvarar följande beskrivning:

8

Den 27 juni 2005 framställde sökanden med stöd av artikel 42.1 i förordning nr 40/94 (nu artikel 41.1 i förordning nr 207/2009) en invändning mot registreringen av det figurmärke som avsågs med intervenientens registreringsansökan.

9

Invändningen, som grundade sig på det omtvistade varumärket, riktades mot en registrering av intervenientens sökta varumärke för följande varor i klasserna 6, 16, och 21 i Niceöverenskommelsen:

10

Den 22 december 2006 ingav intervenienten en ansökan om upphävande av det omtvistade varumärket till harmoniseringsbyrån i enlighet med artiklarna 50.1 a och 55.1 a i förordning nr 40/94 (nu artiklarna 51.1 a och 56.1 a i förordning nr 207/2009).

11

Annulleringsenheten fann att det omtvistade varumärket inte hade varit i verkligt bruk för vissa varor, och den förklarade den 27 februari 2008 detta varumärke upphävt med verkan från den för följande varor: ”produkter av metall, såvida de ingår i klass 6, manuella verktyg och redskap, särskilt hävarmspressar i klass 8, papper, papp (kartong) och produkter av dessa material i klass 16 (såvida de ingår i klass 16) samt produkter av plast i klass 20”. Däremot lät annulleringsenheten registreringen av det omtvistade varumärket bestå i fråga om de övriga varor det omfattade.

12

Den 28 april 2008 överklagade sökanden annulleringsenhetens beslut i samtliga delar till harmoniseringsbyrån enligt artiklarna 57–62 i förordning nr 40/94 (nu artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009). Sökanden framhöll att det omtvistade varumärket hade använts och gjorde dessutom gällande att intervenientens ansökan om upphävande av nämnda varumärke borde ha avvisats, eftersom sökanden redan hade framställt en invändning på grundval av detsamma vid harmoniseringsbyrån mot figurmärket Stella pack och detta invändningsförfarande ännu inte var avslutat.

13

Genom beslut av den 13 november 2008, om vilket sökanden underrättades den (nedan kallat det angripna beslutet), avslog harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd överklagandet.

14

Överklagandenämnden fann att överklagandet till viss del skulle avvisas, eftersom sökanden hade överklagat annulleringsenhetens beslut i dess helhet, trots att annulleringsenheten hade avslagit ansökan om upphävande av det omtvistade varumärket för vissa varor och dess beslut således i det avseendet inte gick sökanden emot.

15

I sak ansåg överklagandenämnden att annulleringsenheten hade gett en utförlig motivering av sitt beslut att delvis avslå ansökan om upphävande och att den hade funnit att det omtvistade varumärket i princip hade använts på ett sådant sätt att rättigheterna skulle bestå för vissa varor. Av dessa skäl slog överklagandenämnden fast att sökanden inte borde ha begränsat sig till att på nytt framhålla att det omtvistade varumärket hade använts, utan att sökanden, med hjälp av bevisning, borde ha styrkt av vilket skäl de bevis på användning sökanden redan hade åberopat borde räcka för att bevara rättigheterna, inbegripet för de varor i fråga om vilka det omtvistade varumärket hade upphävts. Enligt överklagandenämnden har sökanden inte åberopat några omständigheter i detta avseende. Överklagandenämnden angav vidare att sökandens argument angående det invändningsförfarande som den hade inlett vid harmoniseringsbyrån den 27 juni 2005 var irrelevanta. Enligt överklagandenämnden kunde på sin höjd nämnda invändningsförfarande vilandeförklaras, men detta kunde inte ske beträffande upphävandeförfarandet.

16

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

17

Harmoniseringsbyrån och intervenienten har yrkat att tribunalen ska

18

Sökanden har åberopat två grunder till stöd för sin talan. Som första grund har det gjorts gällande att överklagandenämnden gjorde en felaktig rättstillämpning när den underkände de argument som sökanden hade anfört i syfte att visa att det förelåg ett verkligt bruk av det omtvistade varumärket. Genom den andra grunden har sökanden gjort gällande att ansökan om upphävande innebar rättsmissbruk och att överklagandenämnden borde ha avvisat densamma, eller åtminstone förklarat den vilande, eftersom den avsåg ett varumärke som redan åberopats i ett pågående invändningsförfarande vid harmoniseringsbyrån.

19

Tribunalen erinrar om att den ansökan varigenom talan väckts enligt artikel 44.1 i rättegångsreglerna, som i enlighet med artiklarna 130.1 och 132.1 i rättegångsreglerna är tillämplig i immaterialrättsliga mål, ska innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Av fast rättspraxis följer att även om innehållet i en ansökan kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra inlagor inte kompensera att väsentliga delar av den rättsliga argumenteringen saknas, som enligt ovannämnda bestämmelse ska återfinnas i själva ansökan (förstainstansrättens dom av den 14 september 2004 i mål T-183/03, Applied Molecular Evolution mot harmoniseringsbyrån (APPLIED MOLECULAR EVOLUTION), REG 2004, s. II-3113, punkt 11, och av den i de förenade målen T-350/04–T-352/04, Bitburger Brauerei mot harmoniseringsbyrån – Anheuser-Busch (BUD, American Bud och Anheuser Busch Bud), REG 2006, s. II-4255, punkt 33).

20

Inom ramen för den första grunden har sökanden, i syfte att styrka att det omtvistade varumärket verkligen hade använts för de varor i fråga om vilka annulleringsenheten hade upphävt varumärket, förutom ett omnämnande av vissa artiklar i förordning nr 40/94 och vissa bestämmelser i harmoniseringsbyråns interna riktlinjer, endast gjort en allmän hänvisning till sin skrivelse av den 2 april 2007 med bilagor som sökanden hade ingett under förfarandet vid annulleringsenheten. Mot denna bakgrund och med hänsyn till den rättspraxis som angetts i föregående punkt ska den första grunden avvisas.

21

Sökanden har gjort gällande att den själv den 27 juni 2005, innan intervenienten ingav ansökan om upphävande av det omtvistade varumärket, hade inlett ett invändningsförfarande vid harmoniseringsbyrån och därvid åberopat nämnda varumärke som hinder i ett registreringsförfarande som intervenienten hade inlett. Eftersom invändningsförfarandet pågick när ansökan om upphävande ingavs borde annulleringsenheten ha avvisat densamma, eller förklarat den vilande i avvaktan på att det tidigare anhängiggjorda invändningsförfarandet slutgiltigt skulle komma att avgöras.

22

Tribunalen gör följande bedömning. I artikel 50.1 a i förordning nr 40/94 föreskrivs att efter ansökan till harmoniseringsbyrån eller på grundval av ett genkäromål i mål om varumärkesintrång ska de rättigheter som tillhör en innehavare av ett gemenskapsvarumärke förklaras upphävda om varumärket under en sammanhängande femårsperiod inte har varit i verkligt bruk i Europeiska gemenskapen för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat och det inte finns skälig grund för att varumärket inte använts. Enligt denna bestämmelse kan dock ingen göra gällande att innehavarens rättigheter till ett gemenskapsvarumärke upphävs, om verklig användning av varumärket har påbörjats eller återupptagits under tiden från utgången av femårsperioden till tidpunkten för ansökan eller genkäromålet. Användning som påbörjas eller återupptas inom en period av tre månader närmast före ansökan eller genkäromålet och som inleds tidigast vid den sammanhängande femårsperiodens utgång, under vilken användning inte förekommit, ska dock inte beaktas om förberedelserna för påbörjande eller återupptagande görs först efter det att innehavaren blivit medveten om att en ansökan eller ett genkäromål kan komma att inges.

23

I artikel 55.1 a i förordning nr 40/94, som rör ansökan om upphävande, föreskrivs att en ansökan om upphävande får ges in till harmoniseringsbyrån av fysiska eller juridiska personer och sammanslutningar som företräder tillverkare, producenter, tjänsteproducenter, handelsmän och konsumenter, vilka sammanslutningar enligt tillämplig lagstiftning har rätt att föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

24

Vad för det första gäller nämnda bestämmelser, vilka sökanden har åberopat till stöd för sin grund, påpekar tribunalen att det, såsom harmoniseringsbyrån har gjort gällande, inte framgår av deras lydelse att ett pågående invändningsförfarande som inletts på grundval av ett varumärke kan ha någon som helst betydelse för frågan huruvida en ansökan om upphävande avseende nämnda varumärke kan prövas eller för hur upphävandeförfarandet ska genomföras.

25

I dessa bestämmelser anges endast på vilka grunder ett upphävande är möjligt och under vilka förutsättningar en ansökan härom kan inges till harmoniseringsbyrån, oberoende av om något annat förfarande har inletts.

26

Till stöd för grunden har sökanden vidare åberopat bestämmelserna i förordning nr 2868/95 och bestämmelserna i harmoniseringsbyråns interna riktlinjer, i versionen från november 2007, om upphävande- och ogiltighetsförfaranden samt om bevis på användning i invändningsförfaranden.

27

Även om det antas att dessa bestämmelser och riktlinjer skulle kunna tillföra ytterligare villkor utöver dem som föreskrivs i förordning nr 40/94, ska det påpekas att de inte föreskriver att en ansökan om upphävande av ett varumärke ska avvisas på grund av att ett invändningsförfarande som inletts på grundval av detta varumärke fortfarande är anhängigt.

28

I regel 37 i förordning nr 2868/95, som rör ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring, anges endast kraven vid ingivande av en sådan ansökan, särskilt de uppgifter som ansökan ska innehålla.

29

Det framgår inte heller av lydelsen av harmoniseringsbyråns interna riktlinjer om upphävandeförfaranden, närmare bestämt del D avsnitt 2 i dessa riktlinjer i versionen från november 2007, att en ansökan om upphävande ska avvisas eller ett upphävandeförfarande förklaras vilande på grund av att ett invändningsförfarande som grundar sig på det varumärke som avses med ansökan om upphävande har inletts tidigare och ännu inte avslutats. I punkt 3.1.2 i dessa riktlinjer, som rör verkligt bruk av varumärket och som sökanden har åberopat, anges endast att kriterierna för bedömningen av om sådant bruk föreligger i förfarandena vid annulleringsenheten är desamma som dem som tillämpas vid bedömningen av bevis på användning av gemenskapsvarumärken i invändningsförfaranden, och att de detaljerade bestämmelserna i del 6 i de interna riktlinjerna om invändningsförfaranden ska följas.

30

I nämnda del 6 i de interna riktlinjerna (vilken rör bevis på användning) och särskilt i punkt 4 däri (som rör den tidsperiod då användning ska ha skett och som sökanden också har åberopat) erinras endast om att skyldigheten att tillhandahålla bevis på användning enligt artikel 43.2 i förordning nr 40/94 (nu artikel 42.2 i förordning nr 207/2009), vilken rör invändningsförfarandet, innebär ett krav på att det äldre varumärket den dag då ansökan om gemenskapsvarumärke offentliggörs ska ha varit registrerat i minst fem år. Det anges inte på något sätt att invändningsförfarandet skulle kunna påverka upphävandeförfarandet på så vis att ansökan om upphävande ska avvisas eller förklaras vilande till dess att invändningsförfarandet är avslutat.

31

För det andra strider sökandens argument – nämligen att ansökan om upphävande av ett varumärke inte kan prövas innan det invändningsförfarande som dessförinnan inletts på grundval av nämnda varumärke har avslutats – mot den allmänna systematiken i bestämmelserna i förordning nr 40/94.

32

Det framgår nämligen av förordningen att invändnings- och upphävandeförfarandena är två specifika och oberoende förfaranden som vart och ett har egna verkningar och att det är möjligt att genomföra ett upphävandeförfarande trots att ett invändningsförfarande dessförinnan inletts, men inte avslutats, på grundval av det varumärke som avses med ansökan om upphävande.

33

Det ska härvid påpekas att föreskrifter om de aktuella förfarandena ges i två olika avdelningar i förordning nr 40/94. Bestämmelser om invändningar finns i avdelning IV, avsnitt 4 i förordning nr 40/94 (nu avdelning IV, avsnitt 4 i förordning nr 207/2009), medan upphävandeförfarandet regleras i avdelning VI, avsnitten 2 och 4 i nämnda förordning (nu avdelning VI, avsnitten 2 och 4 i förordning nr 207/2009).

34

De båda förfarandena har vart och ett egna syften och verkningar. Syftet med en invändning är att under vissa omständigheter utverka att en registreringsansökan avslås på grund av förekomsten av ett äldre varumärke, och ett avslag på invändningen medför inte att det äldre varumärket upphävs. Ett upphävande kan endast utverkas till följd av att ett upphävandeförfarande inleds.

35

Denna skillnad i syfte och verkningar förklarar varför varje förfarande har egna regler. Medan det sålunda i artikel 42 i förordning nr 40/94 och i regel 18 i förordning nr 2868/95 anges bland sakprövningsförutsättningarna att invändaren ska ha ett berättigat intresse av att få invändningen prövad och att invändningen ska framställas inom tre månader (se förstainstansrättens dom av den 13 juni 2002 i mål T-232/00, Chef Revival USA mot harmoniseringsbyrån – Massagué Marín (Chef), REG 2002, s. II-2749, punkt 32) nämns, såsom harmoniseringsbyrån har framhållit, överhuvudtaget inte något berättigat intresse av att få saken prövad i artikel 55.1 a i förordning nr 40/94, som rör upphävandeförfarandet.

36

Inte heller gäller någon frist för att inleda ett upphävandeförfarande, förutom att det för att ett varumärke ska upphävas är nödvändigt enligt artikel 50.1 a i förordning nr 40/94, liksom enligt artikel 43.2 i nämnda förordning som är tillämplig på invändningar, att åberopa att varumärket under en sammanhängande femårsperiod inte har varit i verkligt bruk i gemenskapen för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat och det inte finns skälig grund för att varumärket inte använts.

37

Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning i punkt 14 i det angripna beslutet när den ansåg att den möjlighet som envar har att inge en ansökan om upphävande på grund av att ett varumärke inte har använts är helt oberoende av eventuella parallella invändningsförfaranden rörande det gemenskapsvarumärke som avses med ansökan om upphävande. Tribunalen godtar således inte sökandens argument att ansökan om upphävande av ett varumärke ska avvisas på grund av att ett invändningsförfarande rörande samma varumärke tidigare inletts och fortfarande pågår då nämnda ansökan inges.

38

Överklagandenämnden gjorde inte heller någon felaktig rättstillämpning när den, återigen i punkt 14 i det angripna beslutet, fann att ett upphävandeförfarande som inleddes efter det att en invändning hade framställts på sin höjd kunde få till följd att invändningsförfarandet vilandeförklarades. För det fall det äldre varumärket upphävdes skulle nämligen invändningsförfarandet förlora sitt syfte.

39

Att fortsätta handläggningen av invändningsförfarandet utan att avvakta utgången av upphävandeförfarandet skulle däremot inte innebära någon fördel för innehavaren av det äldre varumärke som åberopas i invändningsförfarandet och som avses med ansökan om upphävande. Även om invändningsförfarandet ledde till att ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke avslogs, skulle det nämligen inte finnas något hinder mot att inge denna ansökan på nytt när det äldre varumärket väl har upphävts.

40

Av det ovan anförda följer att tribunalen underkänner sökandens argument att intervenientens ansökan om upphävande av det omtvistade varumärket utgör rättsmissbruk, eftersom invändningsförfarandet fortfarande pågick.

41

Det ska slutligen tilläggas att sökanden inte med framgång kan kritisera att en ansökan om upphävande av ett varumärke handläggs innan ett invändningsförfarande som tidigare inletts på grundval av samma varumärke avslutas, med motiveringen att sökandens rätt till likabehandling, som är en följd av dennes egenskap av innehavare av ett gemenskapsvarumärke, och dennes rätt att yttra sig har åsidosatts, vilket sökanden gjorde gällande i ansökan.

42

För det första har sökanden formulerat sin anmärkning i detta avseende i alltför allmänna ordalag för att den ska kunna förstås på ett klart och precist sätt. Sökanden har, utan egentlig förklaring, hänvisat till ett flertal artiklar i förordning nr 40/94, närmare bestämt artikel 15 (nu artikel 15 i förordning nr 207/2009) samt artiklarna 43, 77 och 79 (nu artiklarna 79 och 83 i förordning nr 207/2009), vilka rör bruk av gemenskapsvarumärken, prövning av invändningar, underrättelse av harmoniseringsbyråns beslut och tillämpning av allmänna principer. Detsamma gäller hänvisningen till regel 69 i förordning nr 2868/95, som rör meddelande om dokument när flera parter deltar i ett förfarande.

43

För det andra – om det antas att sökanden genom sin anmärkning har avsett att åberopa ett åsidosättande av artikel 73 andra meningen i förordning nr 40/94 (nu artikel 75 andra meningen i förordning nr 207/2009), i vilken det föreskrivs att harmoniseringsbyråns beslut endast får grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över – ska det erinras om att i enlighet med denna bestämmelse kan en överklagandenämnd vid harmoniseringsbyrån endast grunda ett beslut på faktiska eller rättsliga omständigheter som parterna haft tillfälle att yttra sig över (domstolens dom av den 21 oktober 2004 i mål C-447/02 P, KWS Saat mot harmoniseringsbyrån, REG 2004, s. I-10107, punkt 42, samt förstainstansrättens dom av den i mål T-242/02, Sunrider mot harmoniseringsbyrån (TOP), REG 2005, s. II-2793, punkt 59, och av den i mål T-168/04, L & D mot harmoniseringsbyrån – Sämann (Aire Limpio), REG 2006, s. II-2699, punkt 115).

44

I nämnda bestämmelse fastställs, med avseende på gemenskapens varumärkesrätt, den allmänna principen om skydd för rätten till försvar (förstainstansrättens dom av den 15 september 2005 i mål T-320/03, Citicorp mot harmoniseringsbyrån (LIVE RICHLY), REG 2005, s. II-3411, punkt 21, och av den i mål T-317/05, Kustom Musical Amplification mot harmoniseringsbyrån (formen på en gitarr), REG 2007 s. II-427, punkt 26). Enligt denna allmänna gemenskapsrättsliga princip ska de som myndighetsbeslut riktar sig till ges tillfälle att vederbörligen framföra sina synpunkter i de fall dessa beslut märkbart påverkar deras intressen (domstolens dom av den i mål 17/74, Transocean Marine Paint Association mot kommissionen, REG 1974, s. 1063, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 2, s. 357, samt förstainstansrättens dom av den i mål T-34/00, Eurocool Logistik mot harmoniseringsbyrån (EUROCOOL), REG 2002, s. II-683, punkt 21, och i det ovannämnda målet LIVE RICHLY, punkt 22).

45

Enligt rättspraxis rör dessutom rätten att yttra sig samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för ett beslut och inte den beslutande myndighetens slutliga ställningstagande (domen i det ovan i punkt 43 nämnda målet Aire Limpio, punkt 116, och domen i det ovan i punkt 44 nämnda målet Formen på en gitarr, punkt 27). Överklagandenämnden är således inte skyldig att låta en sökande yttra sig avseende en bedömning av de faktiska omständigheter som omfattas av nämndens slutgiltiga ställningstagande (förstainstansrättens dom av den 20 november 2007 i mål T-458/05, Tegometall International mot harmoniseringsbyrån – Wuppermann (TEK), REG 2007, s. II-4721, punkt 45).

46

Det framgår inte i förevarande fall att sökanden inte har haft tillfälle att yttra sig över samtliga faktiska och rättsliga omständigheter som ligger till grund för det angripna beslutet.

47

Såsom framgår av punkt 7 i det angripna beslutet, vilket inte heller har bestritts av sökanden, har denna haft möjlighet att yttra sig både vid annulleringsenheten och vid överklagandenämnden.

48

Följaktligen ska talan ogillas såvitt avser den andra grunden.

49

Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas i sin helhet, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida sökandens andra och tredje yrkanden kan tas upp till sakprövning, vilket harmoniseringsbyrån har bestritt.

50

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

51

Harmoniseringsbyrån och intervenienten har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska harmoniseringsbyråns och intervenientens yrkanden bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande: