1. Begäran om förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Nationell domstol i den mening som avses i artikel 234 EG – Begrepp
(Artikel 234 EG)
2. Bestämmelser om skatter och avgifter – Harmonisering av lagstiftning – Omsättningsskatt – Gemensamt system för mervärdesskatt – Avdrag för ingående mervärdesskatt – Den beskattningsbara personens skyldigheter
(Rådets direktiv 2006/112)
1. För att bedöma om det hänskjutande organet är en domstol i den mening som avses i artikel 234 EG, beaktar domstolen ett antal omständigheter, nämligen om organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler samt om det har en oberoende ställning.
Mokestinių ginčų komisija prie Lietuvos Respublikos vyriausybės (litauisk nämnd för skattetvister), som har i uppgift att göra en objektiv prövning av överklaganden som lämnas in av skattskyldiga och därvid fatta lagenliga och motiverade beslut, uppfyller dessa kriterier.
(se punkterna 35, 36 och 40)
2. Direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt ska tolkas så, att det utgör hinder för att en beskattningsbar person som uppfyller de materiella villkoren för att få göra avdrag för mervärdesskatt enligt direktivets bestämmelser, och som anmäler sig för mervärdesskatt inom rimlig tid efter att ha genomfört de transaktioner som gav upphov till avdragsrätten, fråntas möjligheten att utöva avdragsrätten med stöd av nationell lagstiftning som förbjuder avdrag för mervärdesskatt som har betalats i samband med inköp av varor för det fall den beskattningsbara personen inte har anmält sig för mervärdesskatt innan varorna används i den beskattningsbara personens beskattningsbara verksamhet.
Det anges nämligen i artikel 178 a i direktiv 2006/112 att det endast finns ett formkrav för att få utöva rätten till avdrag enligt artikel 168 a i direktivet, avseende leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster, och det är att den beskattningsbara personen ska inneha en faktura som har utställts i enlighet med artiklarna 220–236 och artiklarna 238–240 i direktivet. De beskattningsbara personerna är visserligen också skyldiga enligt artikel 213 i direktiv 2006/112 att uppge när deras ekonomiska verksamhet som beskattningsbara personer inleds, förändras eller upphör, och därmed följa de bestämmelser som medlemsstaterna har antagit för detta ändamål. En sådan bestämmelse ger dock på intet sätt medlemsstaterna rätt att, i fall då någon deklaration inte ingetts, skjuta upp möjligheten att utnyttja avdragsrätten till dess att de beskattade transaktionerna faktiskt regelbundet börjar äga rum eller att beröva den beskattningsbara personen möjligheten att utnyttja denna rätt. Vidare får de åtgärder som medlemsstaterna kan vidta med stöd av artikel 273 i direktiv 2006/112, i syfte att säkerställa riktig uppbörd av skatt och till förebyggande av skatteundandragande, inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå sådana syften, och de får inte äventyra principen om mervärdesskattens neutralitet. Det betyder att den identifiering som föreskrivs i artikel 214 i direktiv 2006/112 inte – lika lite som uppfyllandet av de skyldigheter som anges i artikel 213 i samma direktiv – utgör någon förutsättning för avdragsrätten – vilken inträder vid den tidpunkt då den avdragsgilla skatten blir utkrävbar –, utan att det är fråga om ett formkrav som fyller en kontrollfunktion. Således kan en beskattningsbar person inte hindras från att utöva sin avdragsrätt på grund av att vederbörande inte har anmält sig för mervärdesskatt innan denne använde de varor som den hade förvärvat inom ramen för sin beskattade verksamhet.
(se punkterna 47–51 och 54 samt domslutet)