TRIBUNALENS DOM (avdelningen för överklaganden)

av den 12 maj 2010(*)

”Överklagande – Personalmål – Rekrytering – Allmänt uttagningsprov – Beslut om att underkänna en provdeltagare i det muntliga provet – Kommissionens underlåtenhet att rätta sig efter en åtgärd för processledning”

I mål T‑560/08 P,

angående ett överklagande av den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 14 oktober 2008 i mål F-74/07, Meierhofer mot kommissionen (REGP 2007, s. I-A-1-0000 och s. II-A-1-0000) och i vilket det förs talan om att denna dom ska upphävas,

Europeiska kommissionen, företrädd av J. Currall och B. Eggers, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten B. Wägenbaur,

klagande,

i vilket den andra parten är

Stefan Meierhofer, München (Tyskland), företrädd av advokaten H.‑G. Schiessl,

sökande i första instans,

meddelar

TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden),

sammansatt av ordföranden M. Jaeger (referent), samt domarna A. W. H. Meij och M. Vilaras,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreterare B. Pastor,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 januari 2010,

följande

Dom

1        I överklagandet, vilket har ingetts enligt artikel 9 i bilaga I till domstolens stadga, har Europeiska gemenskapernas kommission yrkat att förstainstansrätten ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 14 oktober 2008 i mål F-74/07, Meierhofer mot kommissionen (REGP 2007, s. I-A-1-0000 och s. II-A-1-0000) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade personaldomstolen det beslut som uttagningskommittén för uttagningsprovet EPSO/AD/26/05 fattade den 19 juni 2007 om att underkänna Stefan Meierhofer i den muntliga delen av detta uttagningsprov.

 Bakgrund till tvisten och tillämpliga bestämmelser

2        Såsom framgår av den överklagade domen (punkterna 8–11) deltog Stefan Meierhofer, sökande i första instans och tysk medborgare, i det allmänna uttagningsprovet EPSO/AD/26/05 (nedan kallat uttagningsprovet), vilket offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 20 juli 2005 (EUT C 178 A, s. 3). Efter att ha klarat urvalsdelproven och de skriftliga proven deltog Stefan Meierhofer i det muntliga provet den 29 mars 2007.

3        Uttagningskommitténs ordförande underrättade genom skrivelse av den 10 maj 2007 Stefan Meierhofer om att han fått 24,5 poäng på det muntliga provet (nedan kallat beslutet av den 10 maj 2007). Han hade således inte uppnått gränsen för godkänt resultat, som var 25 av 50 poäng, och kunde därför inte föras upp i förteckningen över godkända sökande.

4        Stefan Meierhofer ingav genom skrivelse av den 11 maj 2007 en begäran om omprövning av beslutet av den 10 maj 2007, eftersom han, på grundval av en redogörelse som han själv sammanställt efter det muntliga provet och som bifogats ansökan i förevarande mål, ansåg att han hade svarat rätt på åtminstone 80 procent av frågorna i provet. Han begärde att poängsättningen av det muntliga provet skulle granskas och, i andra hand, att han skulle få en förklaring till sina poäng på var och en av de frågor som ställts under provet.

5        Uttagningskommitténs ordförande underrättade genom skrivelse av den 19 juni 2007 Stefan Meierhofer om att kommittén efter en granskning av hans prov inte hade funnit något skäl att ändra resultaten (nedan kallat beslutet av den 19 juni 2007). Stefan Meierhofer informerades även vid detta tillfälle om att när det gällde hans specialkunskaper översteg antalet otillfredsställande svar antalet tillfredsställande svar och att det muntliga provet hade genomförts enligt villkoren i meddelandet om uttagningsprov. Med hänsyn till kravet på sekretess i uttagningskommitténs arbete som föreskrivs i artikel 6 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna var det vidare inte möjligt att lämna ut uppgifter till provdeltagarna vare sig om poängskalan eller om fördelningen av deras resultat i det muntliga provet.

6        Meddelandet om uttagningsprov innehåller under rubriken ”B. Hur uttagningsprovet går till” följande regler för det muntliga provet och upprättandet av förteckningen över godkända sökande:

”3. Muntligt prov – Poängsättning

e)      Intervju, på ditt huvudspråk, som görs av uttagningskommittén i syfte att bedöma din förmåga att utföra de arbetsuppgifter som beskrivs i avsnitt A.I. Intervjun syftar också till att bedöma dina specialkunskaper inom området och dina kunskaper om Europeiska unionen och dess institutioner och politik. Vidare bedöms dina kunskaper i ditt andraspråk och din förmåga att anpassa dig till ett arbete i den mångkulturella miljö som präglar EU:s institutioner.”

7        Vidare föreskrivs i artikel 6 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna följande:

”Uttagningskommitténs arbete skall vara hemligt.”

 Förfarandet i första instans och den överklagade domen

8        Stefan Meierhofer yrkade genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 3 juli 2007 att beslutet av den 10 maj 2007 och beslutet av den 19 juni 2007 skulle ogiltigförklaras samt att ett antal förelägganden skulle riktas till kommissionen.

9        Personaldomstolen förelade i den förberedande förhandlingsrapport, som sändes till parterna den 7 februari 2008, genom åtgärder för processledning enligt artikel 55 i personaldomstolens rättegångsregler, kommissionen att före förhandlingen inkomma med:

”a)      uppgifter om poängskalan och fördelningen av sökandens resultat i det muntliga provet … vilka det hänvisas till i beslutet av den 19 juni 2007 om att avslå sökandens begäran om omprövning,

b)      alla övriga uppgifter om bedömningen av kvaliteten på sökandens prestationer i det muntliga provet,

c)      en anonym förteckning över poängsättningen för de övriga provdeltagare som underkänts i det muntliga provet,

d)      beräkningarna för att komma fram till det exakta resultatet 24,5 av 50 poäng vid poängsättningen av sökanden i det muntliga provet.”

10      I samma förberedande förhandlingsrapport angavs att Stefan Meierhofer skulle få ta del av de ovannämnda uppgifterna endast i den mån detta var förenligt med principen om sekretess i uttagningskommitténs arbete eller i förekommande fall sedan vissa uppgifter tagits bort vars spridning skulle strida mot denna princip.

11      Som svar på åtgärderna för processledning ingav kommissionen, genom en skrivelse som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 18 februari 2008, i enlighet med kravet i punkt c i den förberedande förhandlingsrapporten en anonym förteckning över poängsättningen för de provdeltagare som underkänts i det muntliga provet. Kommissionen underlät emellertid att inkomma med de uppgifter som avsågs i punkterna a, b och d i den ovannämnda rapporten och gjorde i huvudsak gällande att i avsaknad av bevis för att de bestämmelser som reglerar uttagningskommitténs arbete har åsidosatts, samt med beaktande av det sekretesskrav som omgärdar uttagningskommitténs arbete, räcker grunden avseende motiveringsskyldighet inte i sig för att rättfärdiga att de övriga uppgifter och handlingar som personaldomstolen efterfrågat överlämnas.

12      Personaldomstolen påpekade i punkt 16 in fine i den överklagade domen följande:

”Kommissionen påpekade vidare att den inte är skyldig att lägga fram sådana uppgifter och handlingar när personaldomstolen använder sig av åtgärder för processledning, som i förevarande mål, eller till och med åtgärder för bevisupptagning.”

13      Stefan Meierhofer yttrade sig gällande åtgärderna för processledning som riktats till kommissionen och i synnerhet gällande kommissionens reaktion på dessa åtgärder genom skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli den 20 mars 2008.

14      Kommissionen erhöll först under förhandlingen den 23 april 2008 en kopia av denna skrivelse som den bemötte genom skrivelse av den 19 maj 2008.

15      Personaldomstolen konstaterade i den överklagade domen att talan ska anses vara riktad mot beslutet av den 19 juni 2007 av den anledningen att när en deltagare i ett uttagningsprov begär att ett beslut som fattats av uttagningskommittén ska omprövas, är det beslutet som uttagningskommittén fattar efter omprövningen av provdeltagarens situation som utgör den rättsakt som går honom emot (punkterna 19 och 20 i den överklagade domen). Efter att ha prövat och bifallit den första grunden som åberopats av Stefan Meierhofer, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten (punkterna 30–55 i den överklagade domen), ogiltigförklarade personaldomstolen beslutet av den 19 juni 2007 och förpliktade kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna. Samtidigt avvisades Stefan Meierhofers andra yrkanden med motiveringen att domstolen är uppenbart obehörig att rikta förelägganden till institutionerna.  

16      Vad avser detta överklagande ska det påpekas att personaldomstolen erinrade om att varje beslut som fattats med stöd av tjänsteföreskrifterna och som går någon emot ska motiveras. Denna motiveringsskyldighet syftar dels till att ge domstolen möjlighet att utöva sin prövningsrätt avseende ett besluts lagenlighet, dels till att ge den berörde nödvändiga uppgifter så att han kan veta om beslutet är välgrundat eller inte och kan bedöma möjligheten till överklagande. Personaldomstolen har emellertid, med hänvisning till domstolens dom av den 4 juli 1996 i mål C‑254/95 P, parlamentet mot Innamorati (REG 1996, s. I-3423, punkterna 24–28), tillfogat att när det gäller beslut som fattas av en uttagningskommitté ska motiveringsskyldigheten vägas mot skyldigheten att uppfylla det sekretesskrav som omgärdar uttagningskommitténs arbete enligt artikel 6 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna och som införts för att garantera att uttagningskommittén är oberoende och objektiv i sitt arbete. Kravet på sekretess hindrar således spridning såväl av uttagningskommitténs medlemmars individuella ställningstaganden som av alla uppgifter rörande bedömningar som är personliga eller jämförande avseende provdeltagarna. Kravet på motivering av uttagningskommitténs beslut i ett uttagningsprov ska bedömas med beaktande av det ifrågavarande arbetets beskaffenhet, som framför allt är av jämförande art i det stadium då provdeltagarnas lämplighet granskas och av denna anledning omfattas av den sekretess som hör till detta arbete (punkterna 30 och 31 i den överklagade domen).

17      Personaldomstolen har påpekat att enligt rättspraxis utgör ”en underrättelse om de provresultat som har erhållits i olika delprov” en tillräcklig motivering av uttagningskommitténs beslut (domen i det ovannämnda målet parlamentet mot Innamorati, punkt 31, förstainstansrättens dom av den 21 maj 1996 i mål T‑153/95, Kaps mot EG-domstolen, REGP 1996, s. I-A-233 och s. II-663, punkt 81, och av den 2 maj 2001 i de förenade målen T-167/99 och T-174/99, Giulietti m.fl. mot kommissionen, REGP 2001, s. I-A-93 och s. II-441, punkt 81, av den 23 januari 2003, i mål T‑53/00, Angioli mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑13 och s. II‑73, punkt 69, och av den 31 maj 2005, i mål T‑294/03, Gibault mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑141 och s. II‑635, punkt 39) (punkt 32 i den överklagade domen).

18      Personaldomstolen preciserade vidare räckvidden av den rättspraxis som finns på området (punkt 34 i den överklagade domen).

19      Därutöver hänvisade personaldomstolen till den rättspraxis som gäller underkännande i den skriftliga delen av ett uttagningsprov enligt vilken en provdeltagare i praktiken ska få en i det närmaste fullständig förklaring till underkännandet inte endast genom att underrättas om de olika delresultaten, utan också genom att erhålla en motivering avseende det delresultat som innebar att han underkänts och utestängts från fortsatt deltagande i uttagningsprovet samt andra uppgifter (förstainstansrättens dom av den 25 juni 2003 i mål T-72/01, Pyres mot kommissionen, REGP 2003, s. I-A-169 och s. II-861, punkt 70, och av den 17 september 2003 i mål T-233/02, Alexandratos och Panagiotou mot rådet, REGP 2003, s. I-A-201 och s. II-989, punkt 31, och den 14 juli 2005 i mål T‑371/03, Le Voci mot rådet, REGP 2005, s. I-A-209 och s. II-957, punkterna 115–117, personaldomstolens dom av den 13 december 2007 i mål F-73/06, Van Neyghem mot kommissionen, REG 2007, s. I-A-0000 och s. II-A-0000, punkterna 72, 79 och 80, och av den 4 september 2008 i mål F-147/06, Dragoman mot kommissionen, REG 2008, s. I-A-0000 och s. II-A-0000, punkterna 21, 82 och 83) (punkt 39 i den överklagade domen).

20      I detta avseende påpekade personaldomstolen att även om det är riktigt att de som rättar de skriftliga proven, till skillnad från uttagningskommitténs medlemmar som närvarar vid den muntliga delen, kan förbli anonyma gentemot de berörda personerna, och således är skyddade mot sådana inblandningar och påtryckningar som det hänvisas till i domen i det ovan i punkt 16 nämnda målet parlamentet mot Innamorati, innebär denna omständighet inte ett sakligt skäl till att det skulle finnas betydande skillnader mellan kraven på motivering vid underkännande i den skriftliga delen, vilka framgår av den rättspraxis som anges i punkt 39 i den överklagade domen, och de krav som kommissionen anser ska gälla vid underkännande i ett muntligt prov, vilka i förevarande mål skulle innebära att sökanden inte underrättas om något annat än det delresultat genom vilket han underkänts.

21      Personaldomstolen konstaterade att även om kravet på sekretess oftast väger tyngre vid en avvägning mellan motiveringsskyldigheten och principen om sekretess i uttagningskommitténs arbete, särskilt när det gäller att avgöra huruvida en underrättelse om det enda delresultat genom vilket provdeltagaren underkänts i den muntliga delen uppfyller motiveringsskyldigheten, kan det förhålla sig annorlunda om det föreligger särskilda omständigheter. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av nyare rättspraxis avseende Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EUT L 145, s. 43) vilken främjar ökad insyn (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 18 december 2007 i mål C-64/05 P, Sverige mot kommissionen, REG 2007, s. I-11389, och av den 1 juli 2008 i de förenade målen C-39/05 P och C-52/05 P, Sverige och Turco mot rådet, REG 2008, s. I-0000) (punkt 40 i den överklagade domen).

22      Personaldomstolen angav därutöver de olika skälen till att det i förevarande fall skulle anses föreligga sådana särskilda omständigheter i den mening som avses ovan i punkt 21 (punkterna 42–48 i den överklagade domen).

23      Till följd av att det förelåg särskilda omständigheter bedömde personaldomstolen att även om underrättelsen till sökanden av det delresultat som innebar att han underkändes på det muntliga provet, det vill säga 24,5 av 50 poäng, var mer än enbart en början till motivering, avseende vilken kompletterande preciseringar enligt rättspraxis (förstainstansrättens dom av den 6 november 1997 i mål T‑71/96, Berlingieri Vinzek mot kommissionen, REGP 1997, s. I-A-339 och s. II‑ 921, punkt 79) kan ges under förfarandets gång, är detta enda resultat däremot inte under omständigheterna i förevarande mål tillräckligt för att motiveringsskyldigheten ska anses ha fullgjorts fullständigt. Kommissionens underlåtenhet att tillhandahålla ytterligare information innebar således att motiveringsskyldigheten har åsidosatts (punkt 49 i den överklagade domen).

24      Fastän personaldomstolen i detta avseende medgav att det inte ankommer på personaldomstolen att avgöra vilka uppgifter kommissionen ska lämna till den berörde för att fullgöra sin motiveringsskyldighet, noterade den emellertid att vissa ytterligare uppgifter, till exempel mellanresultaten för vart och ett av de bedömningskriterier som anges i meddelandet om uttagningsprovet och på utvärderingsblanketterna, om de uppgifter som omfattas av kravet på sekretess i uttagningskommitténs arbete var övertäckta, hade kunnat lämnas ut till Stefan Meierhofer utan att röja uttagningskommitténs medlemmars individuella ställningstaganden eller uppgifter rörande bedömningar som är personliga eller jämförande avseende provdeltagarna (punkterna 50 och 51 i den överklagade domen).

25      Personaldomstolen slog därefter fast att kommissionens vägran att lämna ut dessa uppgifter, till och med till personaldomstolen, medförde att personaldomstolen inte kunde utöva sin prövningsrätt fullständigt (punkt 51 i den överklagade domen).

26      Personaldomstolen påpekade vidare att kommissionens resonemang, enligt vilket de uppgifter som avses ovan i punkt 25 saknar relevans, innebär att personaldomstolen berövas varje möjlighet att pröva poängsättningen i den muntliga delen av uttagningsprovet. Även om personaldomstolen inte får ersätta uttagningskommitténs bedömning med sin egen, anser den emellertid att den, med avseende på motiveringsskyldigheten, måste kunna kontrollera att uttagningskommitténs medlemmar har poängsatt sökandens prov på grundval av bedömningskriterierna i meddelandet om uttagningsprov och att det inte har begåtts något misstag vid beräkningen av sökandens resultat. Personaldomstolen måste även kunna göra en begränsad prövning av förhållandet mellan de bedömningar som uttagningskommitténs medlemmar har gjort och det poängtal de tilldelat (domstolens dom av den 16 juni 1987 i mål 40/86, Kolivas mot kommissionen, REG 1987, s. 2643, punkt 11, domen i det ovan i punkt 19 nämnda målet Van Neyghem mot kommissionen, punkt 86, och personaldomstolens dom av den 11 september 2008 i mål F-127/07, Coto Moreno mot kommissionen, REG 2008, s. I-A-0000 och s. II-A-0000, punkterna 34 och 36). Personaldomstolen måste därför kunna vidta de åtgärder för processledning som den med hänsyn till omständigheterna i målet anser är lämpliga och, i förekommande fall, precisera för den institution som är motpart att svaren kommer att vidarebefordras till den berörde endast i den mån som det är förenligt med principen om sekretess i uttagningskommitténs arbete (punkt 52 i den överklagade domen).

27      Personaldomstolen tog slutligen fasta på att kommissionen inte hade tillhandahållit de uppgifter som denna domstol hade begärt genom åtgärderna för processledning och då personaldomstolen bedömde att kommissionens argument för att motivera denna underlåtenhet inte var övertygande fann personaldomstolen att beslutet av den 19 juni 2007 skulle ogiltigförklaras på grund av att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts (punkterna 53–55 i den överklagade domen).

 Överklagandet

 Förfarandet och parternas yrkanden

28      Kommissionen väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 december 2008.

29      Till följd av den svarsskrivelse som Stefan Meierhofer ingav den 17 mars 2009 ansökte kommissionen genom skrivelse av den 6 april 2009 om att få framställa en replik enligt artikel 143.1 i förstainstansrättens rättegångsregler.

30      Efter att ordföranden på förstainstansrättens avdelning för överklaganden bifallit denna ansökan genom beslut av den 15 april 2009 skedde den andra skriftväxlingen och det skriftliga förfarandet avslutades den 20 juli 2009.

31      Kommissionen framställde genom skrivelse av den 18 augusti 2009 en begäran med uppgift om skälen till att den önskar höras vid en muntlig förhandling enligt artikel 146 i förstainstansrättens rättegångsregler.

32      Förstainstansrätten (avdelningen för överklaganden) biföll på grundval av referentens rapport ansökan om muntlig förhandling.

33      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 13 januari 2010.

34      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        upphäva den överklagade domen, och

–        förplikta vardera part att bära sina rättegångskostnader.

35      Stefan Meierhofer har yrkat att tribunalen ska

–        avvisa överklagandet,

–        i andra hand, ogilla överklagandet, samt

–        förplikta kommissionen att ersätta båda parters samtliga rättegångskostnader i förfarandena i båda instanser.

36      Stefan Meierhofer återkallade under den muntliga förhandlingen sin invändning om rättegångshinder som avsåg att talan hade väckts för sent, vilket antecknades i protokollet.

 Rättslig bedömning

 Upptagande till sakprövning

37      Tribunalen erinrar inledningsvis om att fastän Stefan Meierhofer inte längre åberopar att förevarande överklagande har ingetts för sent tillhör tidsfristerna för att väcka talan enligt fast rättspraxis tvingande rätt och är inte något som parterna eller domstolen kan råda över, eftersom de fastställts för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsförhållanden. Det ankommer således på tribunalen att även ex officio pröva om talan väckts i tid (se förstainstansrättens dom av den 28 januari 2004 i de förenade målen T‑142/01 och T‑283/01, OPTUC mot kommissionen, REG 2004, s. II‑329, punkt 30, och där angiven rättspraxis).

38      Kommissionens tidsfrist på två månader för att väcka talan mot den överklagade domen började löpa då domen kom kommissionen till handa den 16 oktober 2008. Eftersom tidsfristen enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna förlängdes med tio dagar med hänsyn till avstånd löpte den ut vid midnatt den 26 december 2008. Tribunalen konstaterar således att överklagandet, som inkom till förstainstansrättens kansli den 19 december 2008, har gjorts inom fristen.

39      Stefan Meierhofer har vidare i sin svarsskrivelse åberopat rättegångshinder på grund av att kommissionen inte längre skulle ha ett berättigat intresse av att få saken prövad, eftersom kommissionen redan hade uppfyllt de skyldigheter som den ålades i den överklagade domen genom att ha tillhandahållit Stefan Meierhofer mellanresultaten på hans muntliga prov.

40      Kommissionen har i sin replik bestritt denna invändning och hänvisat till skyldigheten att enligt artikel 233 EG verkställa den överklagade domen samt den omständigheten att det enligt artikel 9 andra stycket i bilaga I till domstolens stadga inte krävs ett berättigat intresse av att få saken prövad för att en gemenskapsinstitution ska kunna väcka talan.

41      Tribunalen erinrar i detta avseende om att det enligt fast rättspraxis gällande överklaganden från svarandeinstitutionen vid första instans mot ett beslut som är till fördel för tjänstemannen framgår att det måste finnas ett berättigat intresse av att få saken prövad för att talan ska kunna tas upp till sakprövning, vilket förutsätter att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för den part som väckt talan (domstolens dom av den 13 juli 2000 i mål C‑174/99 P, parlamentet mot Richard, REG 2000, s. I‑6189, punkt 33, och av den 3 april 2003 i mål C‑277/01 P, parlamentet mot Samper, REG 2003, s. I‑3019, punkt 28).

42      Kommissionen har således felaktigt åberopat den rättspraxis enligt vilken unionens institutioner enligt artikel 56 tredje stycket i domstolens stadga inte behöver visa något berättigat intresse av att få saken prövad för att kunna överklaga och det ankommer inte på unionsdomstolen att pröva institutionernas val i detta hänseende. Av denna rättspraxis framgår nämligen tydligt att denna bestämmelse i domstolens stadga inte är tillämplig på tvister mellan gemenskapen och dess tjänstemän (domstolens dom av den 8 juli 1999 i mål C‑49/92 P, kommissionen mot Anic Partecipazioni, REG 1999, s. I‑4125, punkterna 171 och 172).

43      I förevarande fall kan emellertid konstateras att kommissionen har ett klart intresse av att få saken prövad.

44      Personaldomstolen har ogiltigförklarat beslutet av den 19 juni 2007 genom den överklagade domen på grund av att motiveringsskyldigheten har åsidosatts (se punkt 27 ovan). Härav följer att kommissionen för att följa domen och ge den full verkan är skyldig att anta ett nytt beslut om att uppta eller inte uppta Stefan Meierhofers namn i förteckningen över godkända sökande i uttagningsprovet. Detta nya beslut skulle ersätta beslutet av den 19 juni 2007, vilket ogiltigförklarats genom den överklagade domen. 

45      Det kan dock konstateras att kommissionen inte har antagit ett sådant beslut. Kommissionen sände visserligen till följd av den överklagade domen Stefan Meierhofer hans mellanresultat vid det muntliga provet. Skrivelsen varigenom dessa resultat meddelades Stefan Meierhofer innehöll emellertid inget formellt beslut om att uppta eller inte uppta sökandens namn i förteckningen över godkända sökande. Om den överklagade domen inte upphävs måste följaktligen kommissionen anta ett sådant nytt beslut som Stefan Meierhofer i sådant fall skulle kunna väcka talan mot. Om överklagandet däremot vinner bifall och den överklagade domen upphävs återvinner beslutet av den 19 juni 2007 sin fulla verkan och kan prövas på nytt, mot bakgrund av grunderna för Stefan Meierhofers talan.

46      Eftersom meddelandet av mellanresultaten är en oåterkallelig handling är det i det andra fallet som omnämns ovan i punkt 45 visserligen inte nödvändigt att pröva om en åtgärd för bevisupptagning avseende dessa resultat bör vidtas. Detta skulle enbart medföra att grunden avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten, som åberopats av Stefan Meierhofer till stöd för sin talan som ligger till grund för den överklagade domen, saknar syfte. De andra grunderna som Stefan Meierhofer har åberopat till stöd för sin talan men som inte prövats av personaldomstolen ska däremot prövas enligt samma resonemang.

47      Ett upphävande av den överklagade domen skulle för övrigt medföra en klar fördel för kommissionen, eftersom den, ifall talan i första instans slutligen ogillades, skulle vara skyddad från alla ersättningsanspråk från Stefan Meierhofer på grund av den skada som han skulle kunna hävda har åsamkats honom genom beslutet av den 19 juni 2007 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 41 nämnda målet parlamentet mot Richard, punkt 34, och domen i det ovan i punkt 41 nämnda målet parlamentet mot Samper, punkt 31).

48      Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska Stefan Meierhofers invändning om rättegångshinder ogillas.

 Prövning i sak

49      Kommissionen har till stöd för sin talan huvudsakligen åberopat tre grunder. Den första grunden avser en felaktig tolkning av motiveringsskyldighetens räckvidd. Den andra avser att det är oförenligt med gemenskapsrätten att efterpröva de bedömningar som uttagningskommitténs ledamöter har gjort. Den tredje grunden avser en felaktig tolkning av vissa rättegångsregler inom ramen för de åtgärder för processledning som vidtagits i första instans och en felaktig bedömning av bevisningen.

50      Det finns anledning att pröva den tredje grunden först.

 Parternas argument

51      Kommissionen har gjort gällande att personaldomstolen felaktigt bedömde att kommissionen generellt hade vägrat att inge de efterfrågade uppgifterna. Kommissionen har tvärtom nöjt sig med att klargöra att dessa uppgifter saknade relevans för tvisten vid personaldomstolen och att dessa handlingar var av särskilt känslig beskaffenhet. Både vid förhandlingen och i sitt yttrande av den 19 maj 2008 har kommissionen anmodat personaldomstolen att begära att dessa dokument inges genom en åtgärd för bevisupptagning i form av ett föreläggande i stället för genom en åtgärd för processledning enligt artikel 55 i personaldomstolens rättegångsregler.

52      Kommissionen har påpekat att fastän det i personaldomstolens rättegångsregler, till skillnad från i tribunalens rättegångsregler, inte föreskrivs någon möjlighet att vidta åtgärder för bevisupptagning varigenom parterna anmodas att inge handlingar, innebär artikel 24 i domstolens stadga, som är tillämplig på personaldomstolen, att personaldomstolen ges möjlighet att rikta en sådan anmodan, eftersom det i denna bestämmelse föreskrivs att unionsdomstolen får begära att en part inkommer med alla de dokument och upplysningar som domstolen anser önskvärda.

53      Kommissionen har för övrigt tillfogat att artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler innehåller en bestämmelse som i förevarande fall innebär att det kan riktas en anmodan som är anpassad efter uppgifternas känsliga beskaffenhet. Vid förhandlingen i tribunalen har kommissionen emellertid medgett att den inte uttryckligen har åberopat denna bestämmelse inför personaldomstolen.

54      Stefan Meierhofer har invänt att ett överklagande till tribunalen endast kan ha som grund att det har förekommit rättegångsfel som har kränkt klagandens intressen.

55      Oavsett huruvida personaldomstolen har rätt att vidta en sådan åtgärd för bevisupptagning som den kommissionen begär innebär inte underlåtenhet att vidta en sådan åtgärd någon kränkning av kommissionens intressen, eftersom en sådan åtgärd och dess verkställande varken gör från eller till för att övertyga personaldomstolen om att Stefan Meierhofers prestation hade bedömts korrekt. Framläggandet av de efterfrågade dokumenten hade inte på något sätt påverkat den omständigheten att beslutet av den 19 juni 2007 inte innehöll en tillräcklig motivering för att Stefan Meierhofers namn inte upptogs i förteckningen över godkända sökande från uttagningsprovet.

56      Rättegångsfelet som personaldomstolen eventuellt har begått har vidare enligt Stefan Meierhofer inte någon betydelse, eftersom kommissionen, som gömmer sig bakom kravet på sekretess enligt artikel 6 i bilaga III till tjänsteföreskrifterna, inte hade kunnat lägga fram de efterfrågade handlingarna.

57      Stefan Meierhofer har även gjort gällande att personaldomstolen inte är skyldig att vidta några åtgärder för processledning eller bevisupptagning, eftersom det i artikel 55.2 i personaldomstolens rättegångsregler endast föreskrivs att personaldomstolen ”kan” vidta åtgärder för processledning och det i artikel 58.1 i samma regler föreskrivs att åtgärderna för bevisupptagning beslutas av personaldomstolen. Som svar på flera frågor från tribunalen har Stefan Meierhofer under den muntliga förhandlingen dessutom angett att enligt hans uppfattning avser åtgärder för processledning och åtgärder för bevisupptagning samma ändamål, nämligen att domstolen får tillgång till alla uppgifter den anser nödvändiga för handläggningen av målet. Åtgärdernas form har således ingen särskild betydelse.

58      Artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler medför slutligen ingen subjektiv rättighet för parterna i den mån den endast förbjuder personaldomstolen att ge en part tillgång till handlingar som den andra parten anser vara belagda med sekretess innan den har bedömt dessa handlingars konfidentiella beskaffenhet.

 Tribunalens bedömning

59      Såsom anges i punkt 49 i den överklagade domen är inte beslutet av den 19 juni 2007 behäftat med en total avsaknad av motivering, eftersom hela det resultat som medförde underkännande har tillsänts Stefan Meierhofer. Motiveringen av beslutet är däremot otillräcklig. Kompletterande förklaringar kan tillföras under rättegången vilket kan medföra att grunden avseende en bristande motivering förlorar sitt ändamål. Kommissionen får dock inte ersätta den ursprungliga felaktiga motiveringen med en helt ny motivering (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom i det ovan i punkt 23 nämnda målet Berlingieri Vinzek mot kommissionen, punkt 79, och av den 28 april 2004 i mål T‑277/02, Pascall mot rådet, REGP 2004, s. I‑A‑137 och s. II‑621, punkt 31).

60      Det är vidare riktigt att protokollet för förhandlingen vid personaldomstolen inte innehåller några uppgifter om hur kommissionen skulle ha ställt sig ifall personaldomstolen hade vidtagit åtgärder för bevisupptagning för att få kommissionen att inge de ifrågavarande dokumenten. Tribunalen kan således inte avgöra vilken inställning kommissionen hade i detta avseende under den muntliga förhandlingen. Det framgår emellertid klart av punkterna 20–23 i kommissionens yttrande av den 19 maj 2008 att kommissionens vägran att inge de ifrågavarande handlingarna på grund av deras känsliga beskaffenhet endast kan avse åtgärder som faktiskt vidtagits av personaldomstolen, nämligen åtgärder för processledning, utan att det för den skull kan bedömas hur kommissionen skulle reagera om personaldomstolen vidtog en åtgärd för bevisupptagning.

61      Bedömningen av huruvida det är lämpligt att vidta antingen åtgärder för processledning eller för bevisupptagning ankommer på domstolen och inte på parterna, vilka i förekommande fall kan bestrida domstolens val i första instans genom ett överklagande.

62      Detta resonemang vederläggs inte av förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i mål T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen (REG 1994, s. II‑905; svensk specialutgåva, s. II-87), vilken har åberopats av kommissionen. Det är visserligen riktigt att förstainstansrätten i punkt 27 i denna dom bedömde att eftersom sökandena inte hade kunnat förete minsta bevis som gör att den giltighetspresumtion som gäller för institutionernas rättsakter kan kullkastas, ankom det inte på förstainstansrätten att besluta om de åtgärder för bevisupptagning som begärts. Härvid uttalade sig förstainstansrätten emellertid om vidtagande av åtgärder för bevisupptagning som begärts av sökandena. Genom denna dom bekräftas således att det ankommer på domstolen, och inte på parterna, att bedöma huruvida det är nödvändigt för handläggningen av målet att vidta en åtgärd för bevisupptagning, vilket kommissionen i förevarande fall verkar förneka. Även om det är riktigt att parterna inte har rätt att kräva att unionsdomstolen vidtar åtgärder för bevisupptagning är det ändå så att domstolen inte kan bedöma följderna av att vissa uppgifter saknas i akten såvida den inte har uttömt de möjligheter som föreskrivs i rättegångsreglerna för att förmå den ifrågavarande parten att inkomma med uppgifterna.

63      Såsom kommissionen har framhållit under förhandlingen inför tribunalen har talan väckts i första instans före den 1 november 2007, som är det datum då personaldomstolens rättegångsregler trädde i kraft enligt artikel 121 i samma regler. Målets handläggning påbörjades dock genom att parterna den 7 februari 2008 tillsändes den förberedande förhandlingsrapporten och det är ostridigt att hela handläggningen skedde enligt dessa regler. Det finns således anledning att kortfattat erinra om skillnaderna mellan personaldomstolens rättegångsregler och tribunalens rättegångsregler vad gäller åtgärder för processledning och åtgärder för bevisupptagning.

64      Ett av de kriterier som används i personaldomstolens rättegångsregler för att skilja mellan dessa två kategorier av åtgärder verkar vara den omständigheten att åtgärder för processledning (artiklarna 55 och 56 i personaldomstolens rättegångsregler) alltid riktar sig till parterna medan åtgärder för bevisupptagning (artiklarna 57 och 58 i samma regler) även kan riktas mot tredje man. Detta är ett annat kriterium än det tribunalen har utvecklat i sin praxis, nämligen att åtgärder för processledning (artikel 64 i tribunalens rättegångsregler) har till syfte att säkerställa att det skriftliga och muntliga förfarandet förlöper väl samt underlätta bevisupptagningen och att avgöra på vilka punkter parterna behöver komplettera sin bevisföring eller på vilka punkter det finns behov av bevisupptagning, medan åtgärder för bevisupptagning (artiklarna 65–67 i samma rättegångsregler) däremot syftar till att fastställa huruvida det som en part har påstått avseende de faktiska omständigheterna till stöd för sina grunder är sant (förstainstansrättens dom av den 18 januari 2005 i mål T‑141/01, Entorn mot kommissionen, REG 2005, s. II‑95, punkterna 129 och 130).

65      Vad avser formen för åtgärderna föreskrivs i artikel 56 i personaldomstolens rättegångsregler att parterna informeras om åtgärderna för processledning genom justitiesekreterarens försorg. Enligt artikel 58.2 i personaldomstolens rättegångsregler gäller detta även åtgärder för bevisupptagning, med undantag för hörande av vittnen, inhämtande av sakkunnigutlåtande och syn på stället, som måste vidtas genom beslut.

66      Härav följer att tredje kapitlet i andra avdelningen av personaldomstolens rättegångsregler till skillnad från tredje kapitlet i andra avdelningen av tribunalens rättegångsregler inte innehåller någon uttrycklig rättslig grund för att ålägga en av parterna att inkomma med handlingar genom en åtgärd för bevisupptagning.

67      Utan att det finns anledning att uttala sig om huruvida personaldomstolen ändå har möjlighet att anta ett sådant beslut med stöd av artikel 24 i domstolens stadga, kan det konstateras att en sådan möjlighet föreskrivs, åtminstone under vissa förhållanden, i artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler vilken är en bestämmelse som enligt artikel 56 i samma rättegångsregler ska tillämpas ”utan hinder av” bestämmelserna i artikel 44.2.

68      I artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler föreskrivs följande:

”När personaldomstolen skall kontrollera huruvida en handling som kan vara relevant för avgörandet av en tvist skall behandlas konfidentiellt i förhållande till en eller flera parter, skall handlingen inte tillställas parterna innan kontrollen har avslutats. Personaldomstolen får genom beslut begära att handlingen skall företes.”

69      En liknande bestämmelse finns i artikel 67.3 andra stycket i tribunalens rättegångsregler, med undantag för att det inte anges att åtgärder ska vidtas genom beslut, vilket skulle vara överflödigt då det redan i artikel 66.1 andra stycket i samma rättegångsregler föreskrivs att sådana åtgärder ska vidtas genom beslut.

70      Personaldomstolen har således enligt artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler ett verktyg för att agera i sådana situationer, som den i förevarande fall, där en av parterna inte vill att hemlig information som förekommer i handlingar som denna part anmodats att inge kommer den andra parten till del genom tillämpning av den kontradiktoriska principen.

71      Denna bestämmelse innebär nämligen en möjlighet att genom beslut begära att handlingar som påstås vara konfidentiella ska inges samtidigt som personaldomstolen är skyldig att kontrollera huruvida den part som gör gällande att dessa ska behandlas konfidentiellt har stöd för att motsätta sig att den andra parten tar del av dem. Det slutliga beslutet i denna fråga fattas av personaldomstolen.

72      Trots de skillnader som finns mellan tribunalens och personaldomstolens rättegångsregler är det följaktligen ändå möjligt för personaldomstolen att tillämpa samma förfarande som tribunalen när en part informerar personaldomstolen om att parten inte har möjlighet att efterkomma en åtgärd för processledning med motiveringen att vissa av de efterfrågade handlingarna är konfidentiella. Personaldomstolen kan i sådant fall förelägga parten att inge de ifrågavarande handlingarna samtidigt som den föreskriver att dessa handlingar inte ska överlämnas till motparten i detta skede av handläggningen (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 8 juli 2008 i mål T‑48/05, Franchet och Byk mot kommissionen, REG 2008, s. II‑1585, punkterna 54 och 55, samt av den 18 mars 2009 i mål T‑299/05, Shanghai Excell M & E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet, REG 2009, s I-0000, punkterna 24–26).

73      Det kan visserligen noteras att varken i domstolens stadga eller i personaldomstolens rättegångsregler, för övrigt i likhet med domstolens och tribunalens rättegångsregler, föreskrivs någon möjlighet att vidta en sanktionsåtgärd ifall ett sådant beslut inte följs. Den enda möjliga reaktionen på en sådan vägran är att den berörda domstolen därav drar de lämpliga slutsatserna i det slutliga avgörandet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 10 juni 1980 i mål 155/78, M. mot kommissionen, REG 1980, s. 1797, punkterna 20 och 21), vilket personaldomstolen har gjort i den överklagade domen.

74      För att kunna göra detta var personaldomstolen emellertid skyldig att uttömma alla möjligheter den hade till sitt förfogande för att få tillgång till de ifrågavarande handlingarna. Denna skyldighet är desto större, eftersom kommissionen, bortsett från argumenten gällande handlingarnas avsaknad av relevans, tydligt hade motiverat sin vägran att inkomma med handlingarna med hänvisning till deras konfidentiella beskaffenhet.

75      Även om det ankommer på personaldomstolen, och inte på kommissionen, att kontrollera huruvida handlingarnas konfidentiella beskaffenhet verkligen utgör hinder för att de tillförs akten och för att den andra parten får ta del av dem, borde personaldomstolen ändå ha tillämpat den bestämmelse i personaldomstolens rättegångsregler som är avsedd för detta ändamål.

76      Kommissionen hade således rätt att inför personaldomstolen vidhålla att handlingarna som den ombetts inge var av konfidentiell beskaffenhet. Under dessa omständigheter borde personaldomstolen ha tillgripit bestämmelsen i personaldomstolens rättegångsregler, vilket i förekommande fall innebär en möjlighet att beakta handlingarnas konfidentiella beskaffenhet och vid behov vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att deras innehåll hemlighålls.

77      Den omständigheten att kommissionen, såsom den själv har medgett under förhandlingen vid tribunalen som svar på en fråga av denna, aldrig uttryckligen i personaldomstolen har hänvisat till artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler saknar betydelse, eftersom personaldomstolen var skyldig att på eget initiativ välja ett lämpligt processuellt medel för att säkerställa att målet blir erforderligt utrett. Artikel 44.2 i personaldomstolens rättegångsregler tillåter emellertid i förevarande fall, såsom kommissionen även har bekräftat under förhandlingen utan att ha motsagts av Stefan Meierhofer, att det fattas ett beslut att de påstått konfidentiella handlingarna ska inges.

78      Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska talan bifallas med stöd av överklagandets tredje grund och den överklagade domen ska därmed upphävas. Det saknas således anledning att pröva de två övriga grunderna för överklagandet.

 Återförvisning av ärendet till personaldomstolen

79      Enligt artikel 13.1 i bilaga I till domstolens stadga ska tribunalen, om överklagandet är välgrundat, upphäva personaldomstolens avgörande och själv avgöra ärendet. Tribunalen ska återförvisa ärendet till personaldomstolen för avgörande om det inte är färdigt för avgörande.

80      Tribunalen bedömer att förevarande ärende inte är färdigt för avgörande eftersom personaldomstolen endast har prövat en av de grunder som Stefan Meierhofer har åberopat i sak. Målet ska därför återförvisas till personaldomstolen.

81      Eftersom målet ska återförvisas till personaldomstolen, kommer beslut om de rättegångskostnader som uppkommit med anledning av detta överklagande att meddelas senare.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (avdelningen för överklaganden)

följande:

1)      Den dom som meddelades av Europeiska unionens personaldomstol (första avdelningen) den 14 oktober 2008 i mål F-74/07, Meierhofer mot kommissionen (REGP 2008, s. I-0000) upphävs.

2)      Målet återförvisas till personaldomstolen.

3)      Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 maj 2010.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.