Mål C‑68/07

Kerstin Sundelind Lopez

mot

Miguel Enrique Lopez Lizazo

(begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen)

”Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artiklarna 3, 6 och 7 – Domstols behörighet – Erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad – Svarande som är medborgare och har hemvist i tredjeland – Nationella behörighetsbestämmelser om exorbitant forum”

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 29 november 2007 

Sammanfattning av domen

Civilrättsligt samarbete – Behörighet, erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning nr 2201/2003 – Behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad

(Rådets förordning nr 2201/2003, artiklarna 3.1 a, 6, 7.1 och 17)

Artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar skall tolkas så, att när svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat, får domstol i en medlemsstat inte grunda sin behörighet att pröva målet på nationella behörighetsregler, om domstol i en annan medlemsstat är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning.

Enligt den klara ordalydelsen i artikel 7.1 i denna förordning är det nämligen endast om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3−5 i nämnda förordning som behörigheten i varje medlemsstat skall bestämmas enligt den statens lag. Vidare anges i artikel 17 i förordningen att om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.

Denna tolkning påverkas inte av artikel 6 i förordningen, eftersom en tillämpning av artiklarna 7.1 och 17 däri inte är beroende av svarandens ställning, utan endast av huruvida en medlemsstats domstol är behörig med stöd av artiklarna 3−5 i förordningen, vars syfte är att införa enhetliga bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål för att säkerställa en så stor rörlighet för personer som möjligt. Förordningen är således även tillämplig på tredjelandsmedborgare som har tillräcklig anknytning till en medlemsstat enligt behörighetskriterierna i nämnda förordning, kriterier som bygger på principen att det måste finnas en verklig anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som utövar behörigheten.

(se punkterna 18, 19, 21, 25, 26 och 28 samt domslutet)







DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 29 november 2007 (*)

”Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artiklarna 3, 6 och 7 – Domstols behörighet – Erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Behörig domstol i mål om äktenskapsskillnad – Svarande som är medborgare och har hemvist i tredjeland – Nationella behörighetsbestämmelser om exorbitant forum”

I mål C‑68/07,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artiklarna 68 EG och 234 EG, framställd av Högsta domstolen (Sverige) genom beslut av den 7 februari 2007, som inkom till domstolen den 12 februari 2007, i målet

Kerstin Sundelind Lopez

mot

Miguel Enrique Lopez Lizazo,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna J.N. Cunha Rodrigues, J. Klučka, A. Ó Caoimh (referent) och A. Arabadjiev,

generaladvokat: E. Sharpston,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Tysklands regering, genom M. Lumma, i egenskap av ombud,

–       Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

–       Finlands regering, genom J. Himmanen, i egenskap av ombud,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Wilderspin och P. Dejmek, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3, 6 och 7 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 med avseende på fördrag med Heliga stolen (EUT L 367, s. 1) (nedan kallad förordning nr 2201/2003).

2       Begäran har framställts i ett mål om äktenskapsskillnad som Kerstin Sundelind Lopez har inlett mot Miquel Enrique Lopez Lizazo.

 Tillämpliga bestämmelser

 Den gemenskapsrättsliga lagstiftningen

3       I skälen 4, 8 och 12 i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, s. 19), som har upphävts från och med den 1 mars 2005 genom förordning nr 2201/2003, anges följande:

”(4)      Olikheterna mellan vissa nationella regler om domstols behörighet och verkställighet av domar försvårar den fria rörligheten för personer och skapar hinder för en väl fungerande inre marknad. Det finns följaktligen grund för att anta bestämmelser om att göra reglerna för behörighet i äktenskapsmål och i mål om föräldraansvar enhetliga och därmed förenkla förfarandena så att domar kan erkännas och verkställas snabbt och automatiskt.

(8)      I denna förordning bör det fastställas enhetliga och konsekventa åtgärder, som medger en så omfattande rörlighet för personer som möjligt. Följaktligen är det nödvändigt att tillämpa den även på medborgare från tredje land med en tillräckligt stark anknytning till någon av medlemsstaternas territorium, i enlighet med de behörighetskriterier som anges i förordningen.

(12)      De grunder för domstols behörighet som godtas enligt denna förordning bygger på principen att det måste finnas en verklig anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som utövar behörigheten. Beslutet att ta med vissa grunder står i samklang med den omständigheten att de redan finns i olika nationella rättsordningar och godtas av övriga medlemsstater.”

4       I artikel 3.1, under rubriken ”Allmän behörighet”, i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”1.      Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

a)      inom vars territorium

–       makarna har hemvist, eller

–       makarna senast hade hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där, eller

–       svaranden har hemvist, eller

–       om ansökan är gemensam, någon av makarna har hemvist, eller

–       sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes, eller

–       sökanden har hemvist om sökanden har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och sökanden antingen är medborgare i den berörda medlemsstaten eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ’domicil’ där,

b)      i vilken båda makarna är medborgare eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, båda makarna har ’domicil’.”

5       I artiklarna 4 och 5 i nämnda förordning fastställs regler om behörighet vid genkäromål respektive vid omvandlande av hemskillnad till äktenskapsskillnad.

6       I artikel 6, under rubriken ”Exklusiv behörighet enligt artiklarna 3, 4 och 5”, i samma förordning föreskrivs följande:

”Talan mot en make som

a)      har hemvist inom en medlemsstats territorium, eller

b)      är medborgare i en medlemsstat, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ’domicil’ inom en av de senare medlemsstaternas territorium,

får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med artiklarna 3, 4 och 5.”

7       I artikel 7, under rubriken ”Behörighet i övriga fall”, i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”1.      Om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3, 4 och 5 skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens lag.

2.      Mot en svarande som inte har hemvist inom en medlemsstats territorium och som varken är medborgare i medlemsstaten, eller, när det gäller Förenade kungariket och Irland, har ’domicil’ inom någon av dessa medlemsstaters territorium, får varje medlemsstats medborgare som har hemvist inom en annan medlemsstats territorium, liksom medborgarna i den staten, åberopa de behörighetsregler som gäller där.”

8       I artikel 17, under rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”, i samma förordning föreskrivs följande:

”Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.”

 Den nationella lagstiftningen

9       I 3 kap. 2 § 2 lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap föreskrivs att äktenskapsmål får tas upp av svensk domstol, om käranden är svensk medborgare och har hemvist i Sverige eller tidigare haft hemvist här sedan han fyllt 18 år.

 Tvisten i målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

10     Kerstin Sundelind Lopez, som är svensk medborgare, är gift med Miguel Lopez Lizazo, som är kubansk medborgare. När makarna levde ihop hade de sitt hemvist i Frankrike. Kerstin Sundelind Lopez bor fortfarande i Frankrike medan hennes make är bosatt på Kuba.

11     Kerstin Sundelind Lopez väckte med stöd av den svenska lagstiftningen talan om äktenskapsskillnad vid Stockholms tingsrätt. Genom beslut av den 2 december 2005 avvisade Stockholms tingsrätt hennes talan med motiveringen att endast fransk domstol var behörig enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003 och att svenska behörighetsregler enligt artikel 7 i samma förordning därför inte var tillämpliga.

12     Svea hovrätt avslog i beslut av den 7 mars 2006 överklagandet av detta beslut.

13     Kerstin Sundelind Lopez överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen och gjorde gällande att föreskriften i artikel 6 i förordning nr 2201/2003 om exklusiv behörighet för de domstolar i medlemsstaterna som är behöriga enligt artiklarna 3−5 i denna förordning, när svaranden har hemvist inom en medlemsstats territorium eller är medborgare i en medlemsstat, innebär att dessa domstolar saknar exklusiv behörighet när svaranden inte uppfyller något av dessa kriterier. Svensk domstol kunde därför enligt henne grunda sin behörighet på bestämmelser i nationell rätt.

14     Högsta domstolen har i beslutet om hänskjutande angett att svensk domstol − till skillnad mot fransk − i detta mål inte kan grunda sin behörighet på artikel 3 i förordning nr 2201/2003, utan enbart på nationella bestämmelser. Tolkningen av artikel 7 i denna förordning är således av direkt betydelse för det nationella målets avgörande. EG‑domstolen har ännu inte tolkat bestämmelserna i denna artikel.

15     Högsta domstolen har därför beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfråga till EG‑domstolen:

”Svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad saknar hemvist inom någon medlemsstats territorium och är inte heller medborgare i en medlemsstat. Får talan upptas till prövning av domstol i en medlemsstat som saknar behörighet enligt artikel 3 [i förordning nr 2201/2003], även om domstol i en annan medlemsstat kan vara behörig med tillämpning av någon av de i [nämnda] artikel 3 angivna behörighetsreglerna?”

 Prövning av tolkningsfrågan

16     Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i om artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003 skall tolkas så, att en domstol i en medlemsstat kan grunda sin behörighet att pröva ett mål om äktenskapsskillnad på nationella bestämmelser när svaranden saknar hemvist inom en medlemsstats territorium och inte heller är medborgare i en medlemsstat, trots att en annan medlemsstats domstol är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning.

17     Det har i målet vid den nationella domstolen inte ifrågasatts att fransk domstol är behörig enligt artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 att pröva Kerstin Sundelind Lopez talan, antingen, med stöd av andra strecksatsen i denna bestämmelse, såsom domstol i den medlemsstat där makarna senast hade hemvist, om en av dem fortfarande är bosatt där, eller, med stöd av femte strecksatsen i samma bestämmelse, såsom domstol i den medlemsstat där sökanden har hemvist, om sökanden har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes.

18     Enligt den klara ordalydelsen i artikel 7.1 i förordning nr 2201/2003 är det endast om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3−5 i nämnda förordning som behörigheten i varje medlemsstat skall bestämmas enligt den statens lag.

19     Vidare anges i artikel 17 i förordning nr 2201/2003, vars ordalydelse inte heller ger upphov till några tvetydigheter, att om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt förordningen, skall den förstnämnda domstolen självmant förklara sig obehörig.

20     Eftersom fransk domstol är behörig att pröva talan i målet vid den nationella domstolen enligt de kriterier som anges i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, kan inte svensk domstol grunda sin behörighet att pröva denna talan på bestämmelser i sin nationella rättsordning med stöd av artikel 7.1 i nämnda förordning, utan skall enligt artikel 17 däri förklara sig obehörig till förmån för fransk domstol.

21     I motsats till vad den italienska regeringen har hävdat påverkas inte denna tolkning av artikel 6 i förordning nr 2001/2003.

22     I denna bestämmelse föreskrivs visserligen att, med hänsyn till att den behörighet som föreskrivs i artiklarna 3−5 i förordning nr 2201/2003 är exklusiv, talan mot en svarande som har hemvist inom en medlemsstats territorium eller som är medborgare i en medlemsstat får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med dessa bestämmelser, och således inte i enlighet med nationella behörighetsregler. Detta hindrar emellertid inte att talan mot en svarande som varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat kan väckas vid en domstol i en medlemsstat med stöd av den statens behörighetsregler.

23     Så kan enligt artikel 7.1 i förordning nr 2201/2003 vara fallet om ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 3−5 i denna förordning. I artikel 7.2 i nämnda förordning föreskrivs i en sådan situation att en sökande som är medborgare i en medlemsstat och har hemvist i en annan får, liksom medborgarna i den staten, mot en sådan svarande åberopa de behörighetsregler som gäller där.

24     Detta innebär emellertid inte att artikel 6 i förordning nr 2201/2003 utgör en allmän bestämmelse, enligt vilken behörigheten för en medlemsstats domstolar att pröva en talan om äktenskapsskillnad mot en svarande som varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat alltid skall avgöras med stöd av nationell lagstiftning, till och med när en medlemsstats domstol är behörig med stöd av artiklarna 3−5 i nämnda förordning.

25     En sådan tolkning strider mot den klara ordalydelsen i artiklarna 7.1 och 17 i förordning nr 2201/2003, vars tillämplighet enligt punkterna 18−20 ovan inte är beroende av svarandens ställning, utan endast av huruvida en medlemsstats domstol är behörig med stöd av artiklarna 3−5 i förordning nr 2201/2003.

26     Tolkningen i fråga strider dessutom mot syftet med sistnämnda förordning. Det framgår nämligen av skälen 4 och 8 i förordning nr 1347/2000, vars bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål i väsentliga delar har intagits i förordning nr 2201/2003, att syftet är att införa enhetliga bestämmelser om behörighet att pröva äktenskapsmål för att säkerställa en så stor rörlighet för personer som möjligt. Förordning nr 2201/2003 är således även tillämplig på tredjelandsmedborgare som har tillräcklig anknytning till en medlemsstat enligt behörighetskriterierna i nämnda förordning, kriterier som, enligt skäl 12 i förordning nr 1347/2000, bygger på principen att det måste finnas en verklig anknytning mellan den berörda parten och den medlemsstat som utövar behörigheten.

27     I målet vid den nationella domstolen innebär en tillämpning av bestämmelserna i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 att en sådan anknytning finns till Frankrike men inte till Sverige.

28     Den ställda frågan skall således besvaras enligt följande. Artiklarna 6 och 7 i förordning nr 2201/2003 skall tolkas så, att när svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat, får domstol i en medlemsstat inte grunda sin behörighet att pröva målet på nationella behörighetsregler, om domstol i en annan medlemsstat är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning.

 Rättegångskostnaderna

29     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 6 och 7 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 med avseende på fördrag med Heliga stolen, skall tolkas så, att när svaranden i ett mål om äktenskapsskillnad varken har hemvist eller är medborgare i en medlemsstat, får domstol i en medlemsstat inte grunda sin behörighet att pröva målet på nationella behörighetsregler, om domstol i en annan medlemsstat är behörig med stöd av artikel 3 i nämnda förordning.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: svenska.