20.6.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 141/8

1)

Klausul 5.1 i det ramavtal om visstidsarbete som ingicks den 18 mars 1999, och som återfinns som bilaga till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot att en medlemsstat antar en sådan nationell lagstiftning som presidentdekret 164/2004 med bestämmelser om arbetstagare med visstidsanställningskontrakt inom den offentliga sektorn, i vilket det i syfte att särkilt införliva direktiv 1999/70 för att bestämmelserna däri ska tillämpas inom den offentliga sektorn föreskrivs att åtgärder ska vidtas för att förhindra missbruk i form av att sådana visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden som anges i punkt 1 a–1 c i denna klausul tillämpas, när det i nationell rätt redan finns en sådan likvärdig laglig åtgärd — i den mening som avses i nämnda klausul — som artikel 8.3 i lag 2112/1920 om obligatorisk uppsägning av anställningsavtal i privat sektor, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att undersöka. Nämnda lagstiftning får dock inte inverka på det verkliga skyddet mot missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, såsom detta skydd framgår av nämnda likvärdiga lagliga åtgärd, och inte heller strida mot gemenskapsrätten, särskilt inte mot klausul 8.3 i ramavtalet om visstidsarbete.

2)

Klausul 5.1 a i ramavtalet om visstidsarbete ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen tillämpas av myndigheterna i den berörda medlemsstaten, på sådant sätt att det anses föreligga objektiva grunder i den mening som avses i nämnda klausul för att förnya på varandra följande visstidsanställningskontrakt i offentlig sektor, enbart av det skälet att dessa kontrakt grundar sig på bestämmelser i lag som medger att kontrakt förnyas i syfte att tillgodose vissa tillfälliga behov, när det i själva verket är fråga om konstanta och varaktiga behov. Denna klausul är däremot inte tillämplig på ingåendet av ett första eller enda visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållande.

3)

Klausul 8.3 i ramavtalet om visstidsarbete ska tolkas så, att den minskning som avses i denna klausul ska prövas i förhållande till den allmänna skyddsnivå som gällde i den berörda medlemsstaten för såväl de arbetstagare som ingått på varandra följande visstidsanställningskontrakt, som de arbetstagare som ingått ett första eller enda visstidsanställningskontrakt.

4)

Klausul 8.3 i ramavtalet ska tolkas så, att den inte utgör hinder mot en sådan nationell lagstiftning som presidentdekret 164/2004, vilken till skillnad från en tidigare bestämmelse i nationell rätt, såsom artikel 8.3 i lag 2112/1920, dels inte längre innehåller någon bestämmelse om att, när det skett ett missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt i offentlig sektor, dessa kontrakt ska omklassificeras till tillsvidareanställningskontrakt eller som ställer upp vissa kumulativa och restriktiva villkor för omklassificering av kontrakt, dels innebär att arbetstagare som ingått ett första eller enda visstidsanställningskontrakt inte omfattas av de skyddsåtgärder som föreskrivs i lagstiftningen, under förutsättning att sådana ändringar, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, avser en begränsad kategori arbetstagare som ingått visstidsanställningskontrakt eller som kompenseras genom att åtgärder vidtas till förhindrande av att på varandra följande visstidsanställningskontrakt i den mening som avses i klausul 5.1 i nämnda ramavtal missbrukas.

Genomförandet av ramavtalet genom en sådan nationell lagstiftning som presidentdekret 164/2004 får emellertid inte leda till att det skydd som enligt den nationella rättsordningen tidigare var tillämpligt på visstidsanställda arbetstagare minskas till en nivå som understiger den i ramavtalets minimiskyddsbestämmelser fastställda. Härvid gäller särskilt att iakttagandet av klausul 5.1 i ramavtalet fordrar att det i en sådan lagstiftning för fall av missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt föreskrivs konkreta och tvingande åtgärder för att förhindra sådant missbruk, samt påföljder som är tillräckligt effektiva och avskräckande för att åtgärderna för att förhindra missbruk ska få full verkan. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida dessa villkor är uppfyllda.

5)

Under sådana omständigheter som dem som är för handen i målet vid den nationella domstolen, ska ramavtalet tolkas så, att när medlemsstatens nationella lagstiftning inom den aktuella sektorn innehåller andra effektiva åtgärder för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningskontrakt i den mening som avses i klausul 5.1 i det avtalet, utgör ramavtalet inte något hinder mot att en regel i nationell rätt tillämpas som innebär ett absolut förbud mot att på varandra följande visstidsanställningskontrakt i offentlig sektor omvandlas till tillsvidareanställningskontrakt vilka, på grund av att syftet med dem har varit att tillgodose arbetsgivarens konstanta och varaktiga behov, ska anses utgöra ett missbruk. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att bedöma i vilken mån som tillämpningsvillkoren för, och det faktiska genomförandet av de relevanta bestämmelserna i nationell rätt utgör en lämplig åtgärd för att förhindra och, i förekommande fall, beivra offentliga arbetsgivares missbruk av användningen av på varandra följande visstidsanställningskontrakt och visstidsanställningsförhållanden.

Eftersom klausul 5.1 i ramavtalet inte är tillämplig på arbetstagare som ingått ett första eller enda visstidsanställningskontrakt innebär denna bestämmelse däremot inte någon skyldighet för medlemsstaterna att införa påföljder när ett sådant kontrakt i själva verket tillgodoser arbetsgivarens konstanta och varaktiga behov.

6)

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att så långt som möjligt tolka relevanta bestämmelser i nationell rätt i enlighet med klausulerna 5.1 och 8.3 i ramavtalet om visstidsarbete, och att härvid avgöra huruvida en ”likvärdig laglig åtgärd” i den mening som avses i den första av dessa klausuler, såsom den åtgärd som föreskrivs i artikel 8.3 i lag 2112/1920, ska tillämpas på tvisterna i målen vid den nationella domstolen i stället för vissa andra bestämmelser i nationell rätt.