1

Bolaget Eurohypo AG (nedan kallat klaganden) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 3 maj 2006 i mål T-439/04, Eurohypo mot harmoniseringsbyrån (EUROHYPO) (REG 2006, s. II-1269) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten klagandens talan om ogiltigförklaring av det beslut som fattats av harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd den 6 augusti 2004 (ärende R 829/2002-4) (nedan kallat det angripna beslutet).

2

Genom det angripna beslutet avslog harmoniseringsbyrån ansökan om registrering av ordkännetecknet EUROHYPO som gemenskapsvarumärke för tjänster i klass 36 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg (nedan kallad Niceöverenskommelsen). Denna klass motsvarar följande beskrivning: ”[f]inansiella affärer, monetära affärer, fastighetsaffärer, finansiella tjänster, finansieringar …”.

3

I artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 3), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 3288/94 av den 22 december 1994 (EGT L 349, s. 83; svensk specialutgåva, område 17, volym 2, s. 37) (nedan kallad förordning nr 40/94) föreskrivs följande:

”1.   Följande får inte registreras:

…

…

2.   Punkt 1 skall tillämpas även om registreringshindren endast finns i endast en del av gemenskapen.

…”

4

I artikel 38.1 i förordning nr 40/94 föreskrivs följande:

”Om ett varumärke enligt artikel 7 inte får registreras för vissa eller samtliga varor eller tjänster för vilka en ansökan om gemenskapsvarumärke har gjorts, skall ansökan avslås för dessa varor eller tjänster.”

5

I artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94 föreskrivs följande:

”1.   Vid förfarande inför byrån skall denna utan särskilt yrkande pröva sakförhållandena …”

6

Klaganden ingav den 30 april 2002 till harmoniseringsbyrån en ansökan om registrering av ordkännetecknet EUROHYPO för tjänster som omfattas av klass 36 i Niceöverenskommelsen, och som motsvarar följande beskrivning:

”Finansiella affärer, monetära affärer, fastighetsaffärer, finansiella tjänster, finansieringar, finansiella analyser, investeringar, försäkringar.”

7

Genom beslut av den 30 augusti 2002 avslog granskaren ansökan på grundval av artikel 7.1 b, 7.1 c och 7.2 i förordning nr 40/94. Klaganden överklagade detta beslut till harmoniseringsbyrån.

8

I det angripna beslutet biföll harmoniseringsbyrån delvis överklagandet och upphävde granskarens beslut vad beträffar tjänsterna ”finansiella analyser, investeringar, försäkringar”.

9

Däremot avslogs överklagandet vad beträffar övriga tjänster i klass 36, det vill säga ”finansiella affärer, monetära affärer, fastighetsaffärer, finansiella tjänster, finansieringar”.

10

Harmoniseringsbyrån ansåg i huvudsak att beståndsdelarna EURO och hypo innehöll en uppgift som kunde förstås omedelbart med avseende på vad som kännetecknar de fem ovannämnda tjänsterna och att den omständigheten att de två beståndsdelarna satts samman i ett enda ord inte innebar att varumärket var mindre beskrivande. Harmoniseringsbyrån ansåg således att ordkännetecknet EUROHYPO var beskrivande med avseende på ”[f]inansiella affärer, monetära affärer, fastighetsaffärer, finansiella tjänster, finansieringar” och att det därför saknade särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94, åtminstone i tyskspråkiga länder, och att detta i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 40/94 var ett tillräckligt skäl för att inte registrera kännetecknet i fråga.

11

Den 5 november 2004 väckte klaganden talan vid förstainstansrätten om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Klaganden åberopade till stöd för överklagandet två grunder avseende åsidosättande av artikel 74.1 första meningen respektive artikel 7.1 b i förordning nr 40/94.

12

I den första grunden, avseende åsidosättande av artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94, gjorde Eurohypo gällande att harmoniseringsbyråns prövning av hur allmänheten uppfattar ordkännetecknet EUROHYPO inte varit uttömmande i det angripna beslutet.

13

Förstainstansrätten biföll inte talan på denna grund och angav följande i punkt 20 i den överklagade domen:

”… Den omständigheten att överklagandenämnden, då den var tillräckligt övertygad om att beståndsdelarna EURO och hypo samt ordet eurohypo var beskrivande för att dra slutsatsen att det förelåg registreringshinder, valde att inte göra några ytterligare efterforskningar står inte i strid med artikel 74.1 första satsen i förordning nr 40/94.”

14

I den andra grunden åberopade klaganden ett åsidosättande av artikel 7.1 b i förordning nr 40/94, eftersom fjärde överklagandenämnden funnit att ordkännetecknet EUROHYPO var beskrivande för de finansiella tjänsterna i fråga.

15

Beträffande grunden för det angripna beslutet angav förstainstansrätten i punkterna 41, 43 och 44 i den överklagade domen först och främst följande:

…

16

Förstainstansrätten angav härvid följande i punkt 45 i den överklagade domen:

17

Förstainstansrätten undersökte därefter om ordkännetecknet EUROHYPO var beskrivande för tjänsterna i fråga.

18

Förstainstansrätten fann i punkterna 51 och 52 i den överklagade domen för det första att harmoniseringsbyrån haft fog för bedömningen att beståndsdelarna EURO och hypo var och en för sig var beskrivande för tjänsterna i fråga.

19

Förstainstansrätten undersökte för det andra om den beskrivande karaktären hos de beståndsdelar som ordkännetecknet EUROHYPO utgörs av förelåg även med avseende på det sammansatta ordet. Av följande skäl i punkt 55 i den överklagade domen ansåg förstainstansrätten att detta var fallet:

20

I punkt 56 i den överklagade domen fann förstainstansrätten vidare att den slutsats som dragits i domstolens dom av den 20 september 2001 i mål C-383/99 P, Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån, kallat Baby-dry (REG 2001, s. I-6251), inte kunde överföras till förevarande mål, eftersom

”… [d]et uttryck som var i fråga i det målet var ett lexikaliskt påfund med ovanlig struktur, vilket inte är fallet beträffande ordkännetecknet EUROHYPO.”

21

Förstainstansrätten fastslog därför följande i punkt 57 i den överklagade domen:

”Överklagandenämnden gjorde … en riktig bedömning när den fastslog att ordkännetecknet EUROHYPO var beskrivande för tjänsterna ”finansiella affärer, monetära affärer, fastighetsaffärer, finansiella tjänster, finansieringar” som omfattas av klass 36 och därför saknade särskiljningsförmåga. Härav följer i enlighet med vad som har angetts ovan i punkt 45 att det saknas anledning att pröva huruvida överklagandenämnden angav andra skäl till varför den fann att det sökta kännetecknet saknade särskiljningsförmåga.”

22

Slutligen fann förstainstansrätten i punkt 58 i den överklagade domen att anmärkningen avseende den intensiva användningen av varumärket inte kunde prövas, eftersom denna anmärkning hade åberopats för första gången vid förstainstansrätten.

23

Förstainstansrätten ogillade således talan i dess helhet.

24

Klaganden har i överklagandet yrkat att domstolen ska

25

Harmoniseringsbyrån har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

26

Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat två grunder avseende åsidosättande av artikel 74.1 första meningen respektive artikel 7.1 b i förordning nr 40/94.

27

I den första grunden har klaganden gjort gällande att harmoniseringsbyrån enligt artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94 är skyldig att göra en så ingående prövning att den med säkerhet kan fastställa huruvida hinder för registrering föreligger. I förevarande mål begränsade sig harmoniseringsbyrån emellertid till att bedöma den beskrivande karaktären hos beståndsdelarna EURO och hypo var och en för sig och redovisade inte någon bedömning i sak av ordmärket EUROHYPO betraktat som en helhet.

28

Klaganden har vidare klandrat harmoniseringsbyrån för att ha gjort sökningar på Internet avseende varumärket EUROHYPO och för att medvetet ha förtigit resultaten i den mån det av dessa inte framgick att det ovannämnda varumärket användes i beskrivande syfte. Harmoniseringsbyrån missuppfattade härvid omständigheterna.

29

Förstainstansrätten gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning då den konstaterade att den omständigheten att motiveringen till det angripna beslutet inte innehöll några hänvisningar till sökningar på Internet avseende varumärket EUROHYPO:s beskrivande karaktär inte stod i strid med artikel 74.1 första meningen i förordning nr 40/94.

30

Harmoniseringsbyrån har genmält att den inte är bunden av stränga beviskrav. Harmoniseringsbyrån kan, i synnerhet med stöd av principen om fri bevisvärdering, avgöra ett ärende om den anser att en omständighet är vedertagen. Harmoniseringsbyrån är därför inte tvungen att fortsätta att göra undersökningar och bedömningar när den anser sig ha tillräckliga upplysningar för att fatta ett beslut.

31

Harmoniseringsbyrån har dessutom betonat att användning i ett beskrivande syfte av ett nyskapat ord inte är ett relevant kriterium för att tillämpa artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 och att överklagandenämnden därför inte kan klandras för att inte ha nämnt detta.

32

Domstolen konstaterar först och främst att klaganden i den första grunden visserligen formellt har åberopat felaktig rättstillämpning, men att klaganden i huvudsak har avsett att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av omständigheterna och i synnerhet att bestrida bevisvärdet hos vissa omständigheter med ledning av vilka förstainstansrätten slog fast att harmoniseringsbyrån inte var skyldig att göra ytterligare efterforskningar då den var tillräckligt övertygad om att beståndsdelarna EURO och hypo samt ordet eurohypo var beskrivande.

33

Det följer emellertid av fast rättspraxis att domstolen varken är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som ska bedöma vilket värde uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall då bevisningen missuppfattats, utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som är underställd domstolens kontroll (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 24, av den 14 juli 2005 i mål C-40/03 P, Rica Foods mot kommissionen, REG 2005, s. I-6811, punkt 60, och av den 6 april 2006 i mål C-551/03 P, General Motors mot kommissionen, REG 2006, s. I-3173, punkt 52).

34

Domstolen erinrar härvid om att en missuppfattning av bevisning föreligger när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning har beaktats (dom av den 18 januari 2007 i mål C-229/05 P, PKK och KNK mot rådet, REG 2007, s. I-439, punkt 37, och av den 18 juli 2007 i mål C-326/05 P, Industrias Químicas del Vallés mot kommissionen, REG 2007, s. I-6557, punkt 60).

35

Det ska emellertid konstateras att klaganden i förevarande grund har begränsat sig till att bestrida harmoniseringsbyråns bedömning av omständigheterna i det angripna beslutet och bland annat påstått att denna bedömning är ofullständig. Klaganden har däremot inte visat eller ens gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en uppenbart felaktig bedömning av bevisningen.

36

Överklagandet kan därför inte prövas på den första grunden.

37

I den andra grunden har klaganden hävdat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av artikel 7.1 b i förordning nr 40/94. Denna grund sönderfaller i tre åtskilda delar.

38

I den första delgrunden har klaganden klandrat förstainstansrätten för att inte ha beaktat helhetsintrycket av varumärket EUROHYPO. I den andra delgrunden har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig tolkning av kriterierna för registreringshinder i artikel 7.1 b och c i förordning nr 40/94. I den tredje delgrunden har klaganden slutligen hävdat att förstainstansrätten tillämpade de principer som följer av domen i det ovannämnda målet Baby-dry på ett felaktigt sätt.

39

Enligt klaganden bedömde förstainstansrätten endast den beskrivande karaktären hos beståndsdelarna EURO och hypo var och en för sig och gjorde endast i andra hand en bedömning av det helhetsintryck som varumärket ger. I den överklagade domen grundade förstainstansrätten sin uppfattning på antagandet att om de beståndsdelar som ett sammansatt varumärke utgörs av är beskrivande, är i princip även varumärket i sin helhet beskrivande.

40

Harmoniseringsbyrån har tillbakavisat dessa argument och har hävdat att förstainstansrätten ägnade en del av sitt resonemang just åt att göra en direkt och särskild bedömning av det sammansatta varumärkets särskiljningsförmåga som helhet betraktad och att rätten inte endast grundade sin uppfattning på ett antagande.

41

I fråga om sammansatta varumärken, såsom det som är aktuellt i förevarande mål, ska bedömningen av särskiljningsförmågan inte begränsas till varje ord eller beståndsdel sedd för sig, utan den ska under alla förhållanden göras på grundval av det helhetsintryck som omsättningskretsen får av varumärket, och inte på grundval av antagandet att beståndsdelar som var och en för sig saknar särskiljningsförmåga inte tillsammans kan ha sådan förmåga (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 16 september 2004 i mål C-329/02 P, SAT.1 mot harmoniseringsbyrån, REG 2004, s. I-8317, punkt 35). Enbart den omständigheten att varje enskild beståndsdel sedd för sig saknar särskiljningsförmåga hindrar nämligen inte att den kombination som de bildar kan ha särskiljningsförmåga (dom av den 15 september 2005 i mål C-37/03 P, BioID mot harmoniseringsbyrån, REG 2005, s. I-7975, punkt 29).

42

I punkt 54 i den överklagade domen fastslog förstainstansrätten med fog att vid bedömningen av om ett sammansatt varumärke har beskrivande karaktär ska inte endast de olika beståndsdelar beaktas som detta består av, utan även varumärket i sin helhet.

43

I punkt 54 i den överklagade domen angav förstainstansrätten visserligen att när ett varumärke utgörs av ett ord som består av delar som var för sig är beskrivande för egenskaperna hos varor eller tjänster för vilka varumärket har sökts registrerat är även det ordet i sig beskrivande för egenskaperna hos dessa varor eller tjänster.

44

Detta konstaterande påverkade emellertid inte förstainstansrättens bedömning på denna punkt, eftersom den inte begränsade sig till att bedöma intrycket av det sökta varumärket som helhet i andra hand, utan ägnade en del av sitt resonemang åt att i fråga om ett sammansatt varumärke undersöka huruvida kännetecknet som helhet har beskrivande karaktär.

45

I punkt 55 i den överklagade domen fastslog förstainstansrätten nämligen att det ifrågavarande varumärket inte ger ett intryck som är tillräckligt avlägset från intrycket av de delar som det består av, så att det sammansatta ordet blir en större enhet än summan av nämnda delar och att klaganden inte hade visat att detta sammansatta ord hade blivit en del av det dagliga språkbruket och därvid erhållit en egen betydelse.

46

I punkt 56 i den överklagade domen undersökte förstainstansrätten vidare om det ifrågavarande varumärket var ett lexikaliskt påfund med ovanlig struktur. Förstainstansrätten fann att så inte var fallet.

47

I punkt 57 i den överklagade domen fann förstainstansrätten slutligen att varumärket EUROHYPO som helhet betraktat var beskrivande för de ifrågavarande tjänsterna.

48

Förstainstansrätten kan således inte klandras för att inte ha kontrollerat huruvida varumärket som helhet betraktat hade beskrivande karaktär eller för att ha gjort detta endast i andra hand.

49

Följaktligen kan överklagandet inte bifallas på den andra grundens första del.

50

Klaganden har hävdat att förstainstansrätten felaktigt tillämpade ett kriterium som är relevant endast vid tillämpning av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94 på en bedömning som grundade sig på artikel 7.1 b i denna förordning. Förstainstansrätten fann nämligen att ett varumärke som är sammansatt av beskrivande beståndsdelar uppfyller villkoren för registrering om det ifrågavarande ordet blivit en del av det dagliga språkbruket och därvid erhållit en egen betydelse. Enligt klaganden är detta kriterium relevant endast i samband med tillämpning av artikel 7.1 c i förordning nr 40/94.

51

Klaganden har vidare betonat att det visserligen är riktigt att de respektive tillämpningsområdena för artikel 7.1 b–d i förordning nr 40/94 överlappar varandra. Detta innebär emellertid inte att förstainstansrätten inte är skyldig att tolka registreringshindren självständigt mot bakgrund av de syften av allmänintresse som eftersträvas med var och en av dessa bestämmelser.

52

Harmoniseringsbyrån har besvarat dessa argument genom att erinra om att tillämpningsområdena för bestämmelserna i artikel 7.1 b och c i förordning nr 40/94 sammanfaller med varandra och att ett beskrivande kännetecken därför vanligen omfattas av tillämpningsområdet för båda bestämmelserna.

53

Enligt harmoniseringsbyrån innebär den omständigheten att olika syften av allmänintresse eftersträvas med de ifrågavarande bestämmelserna inte att begreppet beskrivande karaktär ska tolkas på olika sätt beroende på vilken bestämmelse som är i fråga. Förstainstansrätten gjorde sig därför inte skyldig till felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen av artikel 7.1 b i förordning nr 40/94.

54

Domstolen har visserligen haft tillfälle att framhålla att tillämpningsområdena för de absoluta registreringshinder som anges i artikel 7.1 b–d i förordning nr 40/94 i viss mån överlappar varandra (se, analogt, i fråga om de identiska bestämmelserna i artikel 3.1 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178), dom av den 12 februari 2004 i mål C-363/99, Koninklijke KPN Nederland, REG 2004, s. I-1619, punkt 67, och i mål C-265/00, Campina Melkunie, REG 2004, s. I-1699, punkt 18,). Det framgår emellertid av fast rättspraxis att de registreringshinder som anges i artikel 7.1 i förordning nr 40/94 är oberoende av varandra och ska prövas separat (se dom av den 29 april 2004 i de förenade målen C-456/01 P och C-457/01 P, Henkel mot harmoniseringsbyrån, REG 2004, s. I-5089, punkt 45, av den 21 oktober 2004 i mål C-64/02 P, harmoniseringsbyrån mot Erpo Möbelwerk, REG 2004, s. I-10031, punkt 39, och av den 12 januari 2006 i mål C-173/04 P, Deutsche SiSi-Werke mot harmoniseringsbyrån, REG 2006, s. I-551, punkt 59).

55

Domstolen har även haft tillfälle att precisera att de ovannämnda registreringshindren ska tolkas mot bakgrund av det allmänintresse som ligger bakom vart och ett av dem. Det allmänintresse som ska beaktas vid prövningen av vart och ett av dessa registreringshinder kan, och till och med ska, återspegla olika hänsynstaganden beroende på vilket registreringshinder det är fråga om (domen i de ovannämnda förenade målen Henkel mot harmoniseringsbyrån, punkterna 45 och 46, samt domarna i de ovannämnda målen SAT.1 mot harmoniseringsbyrån, punkt 25, och BioID mot harmoniseringsbyrån, punkt 59).

56

Det allmänintresse som ligger bakom artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 sammanfaller uppenbarligen med varumärkets grundläggande funktion som är att, i fråga om en vara eller tjänst som kännetecknas av varumärket, garantera konsumenten eller slutanvändaren varans eller tjänstens ursprung, så att det är möjligt att utan risk för förväxling särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung (domarna i de ovannämnda målen SAT.1 mot harmoniseringsbyrån, punkterna 23 och 27, och BioID mot harmoniseringsbyrån, punkt 60).

57

I förevarande mål är förstainstansrättens resonemang emellertid resultatet av en felaktig tolkning av de principer som domstolen erinrat om ovan i punkterna 54–56 i förevarande dom.

58

Det ska nämligen konstateras att det framgår av punkterna 45, 54, 55 och 57 i den överklagade domen att förstainstansrätten bedömde särskiljningsförmågan hos varumärket EUROHYPO genom att endast bedöma detta varumärkes beskrivande karaktär i den mening som avses i artikel 7.1 c i förordning nr 40/94. Den överklagade domen innehåller därför inte någon individuell prövning av det registreringshinder som föreskrivs i artikel 7.1 b i denna förordning. På grundval av denna bestämmelse biföll förstainstansrätten emellertid inte talan såvitt avsåg den andra grunden för talan mot det angripna beslutet i första instans.

59

Förstainstansrätten bedömde därigenom varumärket EUROHYPO utan att särskilt beakta det allmänintresse som artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 särskilt syftar till att skydda, nämligen att garantera ursprunget för den vara eller tjänst som kännetecknas av varumärket.

60

I samband med en sådan bedömning använde förstainstansrätten dessutom ett felaktigt kriterium för att bedöma om det ifrågavarande varumärket kunde registreras.

61

Enligt detta kriterium kan ett varumärke som är sammansatt av beskrivande beståndsdelar uppfylla villkoren för registrering om ordet har blivit en del av det dagliga språkbruket och därvid erhållit en egen betydelse. Detta kriterium är visserligen relevant i samband med artikel 7.1 c i förordning nr 40/94, men det ska inte ligga till grund för tolkningen av artikel 7.1 b i denna förordning.

62

På grundval av det ovannämnda kriteriet kan det visserligen uteslutas att ett varumärke används för att beskriva en vara eller en tjänst. Detta kriterium kan emellertid inte ligga till grund för en bedömning av om ett varumärke kan garantera konsumenten eller slutanvändaren ursprunget för den vara eller tjänst som kännetecknas av varumärket.

63

Under dessa förhållanden har klaganden fog för att hävda att den överklagade domen innehåller en felaktig rättstillämpning i fråga om tolkningen av artikel 7.1 b i förordning nr 40/94.

64

Av det ovan anförda följer att den överklagade domen ska upphävas till den del förstainstansrätten slog fast att harmoniseringsbyråns fjärde överklagandenämnd inte hade åsidosatt artikel 7.1 b i förordning nr 40/94 genom att, i det angripna beslutet, avslå ansökan om att uttrycket EUROHYPO skulle registreras som gemenskapsvarumärke för tjänsterna, i klass 36 i Niceöverenskommelsen, ”[f]inansiella affärer, monetära affärer, fastighetsaffärer, finansiella tjänster, finansieringar …”. Det saknas därvid anledning att pröva den andra grundens tredje del i överklagandet.

65

Enligt artikel 61 första stycket andra meningen i domstolens stadga kan domstolen, om förstainstansrättens avgörande upphävs, själv avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Så är fallet i förevarande mål.

66

Domstolen anger inledningsvis att ett varumärkes särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94, såsom framgår av punkt 56 i förevarande dom, innebär att detta varumärke gör det möjligt att säkerställa att den vara som är föremål för registreringsansökan härrör från ett visst företag och således att särskilja denna vara från andra företags varor (domen i de ovannämnda förenade målen Henkel mot harmoniseringsbyrån, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

67

I detta avseende framgår det av fast rättspraxis att särskiljningsförmågan ska bedömas dels utifrån de varor eller tjänster som registreringsansökan avser, dels utifrån hur omsättningskretsen uppfattar varumärket (dom av den 29 april 2004 i de förenade målen C-473/01 P och C-474/01 P, Procter & Gamble mot harmoniseringsbyrån, REG 2004, s. I-5173, punkt 33, och av den 22 juni 2006 i mål C-25/05 P, Storck mot harmoniseringsbyrån, REG 2006, s. I-5719, punkt 25).

68

Domstolen finner i förevarande mål, liksom överklagandenämnden angav i det angripna beslutet utan att klaganden har bestritt detta, att de ifrågavarande tjänsterna är avsedda för samtliga konsumenter. Det framgår vidare att det absoluta registreringshindret har gjorts gällande endast i förhållande till ett av de språk som talas i Europeiska unionen, nämligen tyska. Den omsättningskrets i förhållande till vilken varumärkets särskiljningsförmåga ska bedömas utgörs därför av en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten tyskspråkig genomsnittskonsument.

69

Såsom harmoniseringsbyrån angav i det angripna beslutet uppfattar omsättningskretsen i det område som avses i registreringsansökan att ordkännetecknet EUROHYPO i sin helhet och i allmänhet avser finansiella tjänster som kräver reella säkerheter och i synnerhet hypotekslån som betalas i Europeiska ekonomiska och monetära unionens valuta. Det finns inte heller några ytterligare beståndsdelar som gör det möjligt att anse att kombinationen av de vanligt förekommande beståndsdelarna EURO och hypo är ovanlig eller har en egen betydelse som gör det möjligt att, enligt den ifrågavarande omsättningskretsens uppfattning, särskilja klagandens tjänster från andra med ett annat kommersiellt ursprung. Omsättningskretsen uppfattar därför det ifrågavarande varumärket som att det innehåller upplysningar om arten av de tjänster som det avser och inte en uppgift om de ifrågavarande tjänsternas ursprung.

70

Av vad ovan anförts följer att det sökta varumärket saknar särskiljningsförmåga i den mening som avses i artikel 7.1 b i förordning nr 40/94. Mot bakgrund av dessa omständigheter ska klagandens talan mot det angripna beslutet ogillas.

71

Enligt artikel 122 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när slutlig dom avkunnas.

72

Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 118 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Harmoniseringsbyrån har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Klaganden har tappat målet och ska därför ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: