Mål C-3/05
Gaetano Verdoliva
mot
J.M. Van der Hoeven BV m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Corte d'appello di Cagliari)
”Brysselkonventionen – Verkställighetsförklaring avseende en dom som meddelats i en annan konventionsstat – Delgivning har inte skett eller har skett på ett felaktigt sätt – Kännedom – Tidsfrist för att söka ändring”
Förslag till avgörande av generaladvokat J. Kokott föredraget den 24 november 2005
Domstolens dom (andra avdelningen) av den 16 februari 2006
Sammanfattning av domen
Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar – Verkställighet – Verkställighetsförklaring – Delgivning
(Brysselkonventionen av den 27 september 1968, artikel 36)
Artikel 36 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionerna om tillträde av 1978, 1982 och 1989, skall tolkas så, att det enligt denna krävs en formell delgivning av verkställighetsförklaringen i enlighet med de processrättsliga bestämmelserna i den konventionsstat där verkställigheten begärs och, följaktligen, att den omständigheten att gäldenären, i de fall när delgivning inte skett eller skett på ett felaktigt sätt, likväl har kännedom om denna förklaring inte är tillräcklig för att fristen i denna artikel skall börja löpa.
Kravet på delgivning av verkställighetsförklaringen fyller nämligen dels en funktion som skydd för gäldenärens rätt till försvar, dels en bevisfunktion för att möjliggöra en exakt beräkning av den tvingande fristen i denna bestämmelse. Denna dubbla funktion i förening med ändamålet att säkerställa en förenkling av formaliteter för ömsesidig verkställighet av domar från andra konventionsstater förklarar varför det i konventionen har uppställts strängare formkrav för underrättelse om verkställighetsförklaringen till gäldenären än för underrättelse om samma beslut till sökanden. Vidare skulle kravet på delgivning riskera att urholkas om enbart gäldenärens kännedom om verkställighetsförklaringen skulle tillmätas betydelse och dessutom göra den exakta beräkningen av den i denna bestämmelse föreskrivna fristen svårare samt omöjliggöra en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i konventionen.
(se punkterna 34–38 och domslutet)
DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 16 februari 2006 (*)
”Brysselkonventionen – Verkställighetsförklaring avseende en dom som meddelats i en annan konventionsstat – Delgivning har inte skett eller har skett på ett felaktigt sätt – Kännedom – Tidsfrist för att söka ändring”
I mål C-3/05,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen den 27 september 1968 om domstolens behörighet och om verkställighet av avgöranden på privaträttens område, som framställts av Corte d’appello di Cagliari (Italien), genom beslut av den 12 november 2004 som inkom till domstolen den 6 januari 2005, i målet
Gaetano Verdoliva
mot
J.M. Van der Hoeven BV,
Banco di Sardegna,
San Paolo IMI SpA,
ytterligare deltagare i rättegången:
Pubblico Ministero,
meddelar
DOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna R. Schintgen, R. Silva de Lapuerta, G. Arestis och J. Klučka (referent),
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: R. Grass,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Gaetano Verdoliva, genom M. Comella och U. Ugas, avvocati,
– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av A. Cingolo, avvocato dello Stato,
– Europeiska gemenskapernas kommission, genom E. de March och A.‑M. Rouchaud‑Joët, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 24 november 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 36 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1 och – i ändrad lydelse – s. 77; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 14), enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 26) och enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 43) (nedan kallad Brysselkonventionen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Gaetano Verdoliva, å den ena sidan, och J.M. Van der Hoeven BV (nedan kallat Van der Hoeven), Banco di Sardegna och San Paolo IMI SpA, förutvarande Instituto San Paolo di Torino, å den andra sidan, rörande verkställigheten i Italien av en dom som meddelats av Arrondissementsrechtbank ’s Gravenhage (Nederländerna), enligt vilken Gaetano Verdoliva förpliktades utge ett belopp om 365 000 NLG till Van der Hoeven.
Tillämpliga bestämmelser
Brysselkonventionen
3 I artikel 26 första stycket i Brysselkonventionen föreskrivs att en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i de andra konventionsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.
4 I artikel 27 punkt 2 i nämnda konvention preciseras att en dom som har meddelats i en konventionsstat inte skall erkännas om en stämningsansökan inte har delgivits en utebliven svarande på rätt sätt och i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål.
5 I artikel 31 första stycket i samma konvention föreskrivs att en dom som har meddelats i en konventionsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan konventionsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där.
6 Artikel 34 i Brysselkonventionen har följande lydelse:
”Den domstol som prövar ansökningen skall avgöra frågan snarast; i detta skede av förfarandet skall motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.
Ansökningen får avslås endast på någon av de i artiklarna 27 och 28 angivna grunderna.
...”
7 I artikel 35 i nämnda konvention föreskrivs att en behörig domstolstjänsteman snarast skall underrätta borgenären om det avgörande som har meddelats, på det sätt som föreskrivs i verkställighetsstaten.
8 Artikel 36 i konventionen lyder enligt följande:
”Om verkställighet medges, kan motparten söka ändring av avgörandet inom en månad från det att han delgavs detta.
Om ändringssökanden har hemvist i annan konventionsstat än den där avgörandet att medge verkställighet meddelades, skall fristen för att söka ändring vara två månader och löpa från den dag då beslutet delgavs honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.”
9 I artikel 40.1 i Brysselkonventionen föreskrivs att om en ansökan om verkställighet avslås kan sökanden ansöka om ändring av avgörandet.
Den italienska processrätten
10 Enligt artikel 143 i den italienska civilprocesslagen (Codice di procedura civile, nedan kallad CPC), genomförs delgivning med personer med okänd adress genom att delgivningsmannen deponerar en kopia av ansökan i kommunhuset i den ort där gäldenären senast haft sin bostad samt anslår en ytterligare kopia på delgivningsmannens officiella anslagstavla.
11 I artikel 650 CPC föreskrivs att utsökningsgäldenären kan ansöka om återvinning även efter utgången av den frist som fastställts i utslaget om han bevisar att han inte i rätt tid har fått kännedom därom till följd av bland annat felaktig delgivning. Återvinning är emellertid inte möjlig sedan tio dagar förflutit efter den första verkställighetsåtgärden.
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
12 Genom dom av den 14 september 1993 förpliktade Arrondissementsrechtbank ’s Gravenhage Gaetano Verdoliva att utge ett belopp om 365 000 NLG jämte ränta och övriga kostnader till Van der Hoeven.
13 Den 24 maj 1994 förklarade Corte d’appello di Cagliari denna dom för verkställbar i Italien och förordnade om kvarstad i egendom hos Gaetano Verdoliva motsvarande ett belopp om 220 000 000 ITL.
14 Ett första försök till delgivning av verkställighetsförklaringen i Gaetano Verdolivas hemvist i Capoterra (Italien) misslyckades. Enligt delgivningsrapporten av den 14 juli 1994 hade nämligen Gaetano Verdoliva, även om han fortfarande var skriven på denna adress, flyttat sedan mer än ett år.
15 Delgivningsmannen genomförde då en andra delgivning i enlighet med artikel 143 CPC. Enligt delgivningsrapporten av den 27 juli 1994 deponerade delgivningsmannen en kopia av verkställighetsförklaringen i kommunhuset i Capoterra och anslog ytterligare en kopia på sin officiella anslagstavla.
16 Efter det att 30 dagar förflutit från delgivningen utan att Gaetano Verdoliva sökt ändring begärde Van der Hoeven verkställighet av domen, varvid bolaget anslöt sig till ett redan pågående utsökningsförfarande mot Gaetano Verdoliva som inletts av Banco di Sardegna och San Paolo IMI SpA.
17 Den 4 december 1996 ansökte Gaetano Verdoliva om återvinning av verkställighetsåtgärderna vid Tribunale civile di Cagliari (Italien) och anförde dels att han inte delgivits verkställighetsförklaringen, dels att denna inte deponerats vid kommunhuset i Capoterra och att således delgivningsrapporten av den 27 juli 1994 är oriktig.
18 Genom beslut av den 7 juni 2002 ogillade Tribunale civile di Cagliari ansökan om återvinning, bland annat därför att den ansåg att fristen för att söka ändring hade löpt ut. Enligt denna domstol är det förvisso möjligt att analogt med artikel 650 CPC söka återvinning efter det fristen löpt ut, om sökanden inte fått kännedom om beslutet inom denna frist på grund av en felaktig delgivning. Fristen för att söka återvinning får emellertid inte i något fall överstiga 30 dagar från det att den första utsökningsåtgärd vidtogs som medförde att Gaetano Verdoliva fick kännedom om denna förklaring.
19 Gaetano Verdoliva överklagade detta beslut till Corte d’appello di Cagliari och åberopade samma grunder som i första instans och tillade att delgivningen även är ogiltig på grund av att artikel 143 CPC, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (Italien), åsidosatts. Delgivningsmannen hade nämligen inte gjort nödvändiga efterforskningar för att utreda om svaranden verkligen var oanträffbar eller gjort någon notering om sina efterforskningar i delgivningsrapporten av den 27 juli 1994.
20 Corte suprema di cassazione, som ansåg att en tolkning av artikel 36 i Brysselkonventionen var nödvändig för att lösa den tvist som anhängiggjorts vid denna domstol, beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EG-domstolen:
”1) Fastställs det i [Bryssel] konventionen ett självständigt begrepp avseende kännedom om processhandlingar eller skall innehållet i detta begrepp bestämmas utifrån enskilda bestämmelser i nationell lagstiftning?
2) Kan, enligt bestämmelserna i [Bryssel]konventionen och särskilt artikel 36 i denna, den delgivning av verkställighetsförklaringen som föreskrivs i artikel 36 i konventionen ske på annat likvärdigt sätt?
3) Innebär närmare bestämt kännedom om detta beslut att fristen enligt artikel 36 i [Bryssel]konventionen börjar löpa trots att delgivning inte skett eller är ogiltig, eller innebär denna konvention en begränsning av de sätt på vilka kännedom om beslutet kan erhållas?”
Prövning av tolkningsfrågorna
21 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka skall bedömas i ett sammanhang, för att få klarhet i huruvida det i fall där delgivning av verkställighetsförklaringen inte skett eller skett på ett felaktigt sätt, det är tillräckligt att utsökningsgäldenären har fått kännedom om denna förklaring för att fristen i artikel 36 i Brysselkonventionen skall börja löpa.
22 Domstolen konstaterar inledningsvis att de ställda frågorna inte kan besvaras enbart utifrån ordalydelsen i artikel 36 i Brysselkonventionen.
23 Även om det i denna bestämmelse föreskrivs att fristen för att söka ändring av verkställighetsförklaringen börjar löpa vid delgivningen av denna förklaring, innehåller den nämligen inte någon definition av begreppet delgivning eller en precisering av hur delgivningen skall gå till för att anses vara giltig, förutom i de fall då gäldenären har sin hemvist i en annan konventionsstat än den där förklaringen meddelades, i vilket fall delgivningen kan ske antingen med denne personligen eller i dennes bostad.
24 Vidare innehåller artikel 36 i Brysselkonventionen, i motsats till artikel 27 punkt 2 i nämnda konvention, inte något uttryckligt krav på att delgivningen skall ha skett på rätt sätt.
25 Artikel 36 i Brysselkonventionen skall därför tolkas mot bakgrund av konventionens systematik och ändamålet med den.
26 Även om ändamålet med konventionen är att förenkla formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden, såsom anges i ingressen till konventionen, får detta ändamål emellertid inte uppnås genom en begränsning av den enskildes rätt till försvar, vilket framgår av domstolens fasta rättspraxis (se, bland annat, dom av den 11 juni 1985 i mål 49/84, Debaecker och Plouvier, REG 985, s. 1779, punkt 10, av den 13 oktober 2005 i mål C-522/03, Scania Finance France, REG 2005, s. I-0000, punkt 15).
27 Närmare bestämt är det huvudsakliga ändamålet med konventionen, såvitt gäller verkställighet av domar, att i möjligaste mån underlätta den fria rörligheten för domar genom att införa ett enkelt och snabbt exekvaturförfarande, medan den part mot vilken verkställighet begärs ges möjlighet att söka ändring (se, bland annat, dom av den 2 juli 1985 i mål 148/84, Deutsche Genossenschaftsbank, REG 1985, s. 1981, punkt 16, och av den 28 mars 2000 i mål C-7/98, Krombach, REG 2000, s. I-1935, punkt 19).
28 Vad gäller den ordning beträffande erkännande och verkställighet av domar som inrättats genom Brysselkonventionen erinrar domstolen om att det även i andra bestämmelser i konventionen än artikel 36 föreskrivs att domar och andra handlingar måste delges eller meddelas svaranden.
29 Således skall, i enlighet med artikel 27 punkt 2 och artikel 34 andra stycket i nämnda konvention, en dom inte erkännas eller verkställas i en annan konventionsstat om en stämningsansökan inte har delgetts en utebliven svarande på rätt sätt och i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål. Domstolen har i detta sammanhang slagit fast att en tredskodom som meddelats i en konventionsstat inte skall erkännas i en annan konventionsstat när stämningsansökan inte delgetts svaranden på rätt sätt, även om denne senare fått kännedom om domen och inte gjort bruk av sin möjlighet att söka ändring (dom av den 3 juli 1990 i mål C‑305/88, Lancray, REG 1990, s. I-2725, punkt 23, och av den 12 november 1992 i mål C‑123/91, Minalmet, REG 1992, s. I‑5661, punkt 21).
30 Domstolen konstaterar vidare att i den ordning för verkställighet som etablerats genom Brysselkonventionen sökandens intressen och intressena hos den mot vilken verkställighet begärs skyddas på olika sätt.
31 I artikel 36 i denna konvention föreskrivs nämligen vad avser den part mot vilken verkställighet begärs, en formell delgivning av verkställighetsförklaringen. I motsats till detta följer det av artikel 35 i samma konvention att det är tillräckligt att sökanden underrättas om det avgörande som har meddelats med anledning av ansökningen.
32 Vidare har i enlighet med artikel 36 i Brysselkonventionen den part mot vilken verkställighet begärs, beroende på om denne har hemvist i den konventionsstaten eller ej, en frist på en eller två månader efter delgivningen av förklaringen för att söka ändring av denna. Denna frist är tvingande (dom av den 4 februari 1988 i mål 145/86, Hoffmann, REG 1988, s. 645, punkterna 30 och 31). Det följer däremot av såväl lydelsen av artikel 40.1 i nämnda konvention som Jenardrapporten om samma konvention (EGT 1979, C 59, s. 1, 53) att sökandens rätt att söka ändring av ett beslut att inte medge verkställighet inte är begränsad av någon tidsfrist.
33 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det skall bedömas huruvida, i fall där delgivning av verkställighetsförklaringen inte skett eller skett på felaktigt sätt, faktisk kännedom om denna förklaring hos den mot vilken verkställighet begärs skall vara tillräcklig för att fristen i artikel 36 i Brysselkonventionen skall börja löpa.
34 För det första är det fastslaget, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 56 i sitt förslag till avgörande, att kravet på delgivning av verkställighetsförklaringen dels fyller en funktion som skydd för gäldenärens rätt till försvar, dels fyller en bevisfunktion för att möjliggöra en exakt beräkning av den tvingande fristen i artikel 36 i Brysselkonventionen.
35 Denna dubbla funktion i förening med ändamålet att säkerställa en förenkling av formaliteter för ömsesidig verkställighet av domar från andra konventionsstater förklarar varför det i Brysselkonventionen, vilket också framgår av punkt 32 i förevarande dom, har uppställts strängare formkrav för underrättelse om verkställighetsförklaringen till gäldenären än för underrättelse om samma beslut till sökanden.
36 För det andra erinrar domstolen om att kravet på delgivning riskerar att urholkas om enbart gäldenärens kännedom om verkställighetsförklaringen skulle tillmätas betydelse. Sökande skulle nämligen kunna frestas att inte använda sig av de föreskrivna sätten för ordinär delgivning (se, för ett liknande resonemang avseende artikel 27 punkt 2 i Brysselkonventionen, domen i det ovannämnda målet Lancray, punkt 20).
37 Detta gör den exakta beräkningen av den i artikel 36 i nämnda konvention föreskrivna fristen svårare samt omöjliggör en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i Brysselkonventionen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Lancray, punkt 20).
38 De frågor som ställts skall följaktligen besvaras så, att artikel 36 i Brysselkonventionen skall tolkas så att det enligt denna krävs en formell delgivning av verkställighetsförklaringen i enlighet med de processrättsliga bestämmelserna i den konventionsstat där verkställigheten begärs och att den omständigheten att gäldenären, i de fall när delgivning inte skett eller skett på ett felaktigt sätt, likväl har kännedom om denna förklaring inte är tillräcklig för att fristen i denna artikel skall börja löpa.
Rättegångskostnader
39 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:
Artikel 36 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde och enligt konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde, skall tolkas så, att det enligt denna krävs en formell delgivning av verkställighetsförklaringen i enlighet med de processrättsliga bestämmelserna i den konventionsstat där verkställigheten begärs och, följaktligen, att den omständigheten att gäldenären, i de fall när delgivning inte skett eller skett på ett felaktigt sätt, likväl har kännedom om denna förklaring inte är tillräcklig för att fristen i denna artikel skall börja löpa.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: italienska.