FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 25 januari 20071(1)
Mål C-392/05
Georgios Alevizos
mot
Ypourgos Oikonomikon
(begäran om förhandsavgörande från Symvoulio tis Epikrateias (Grekland))
”Direktiv 83/183/EEG – Skattebefrielse vid slutgiltig införsel av personlig egendom av en enskild person från en medlemsstat – Privat motorfordon – Soldat som i två år har fullgjort tjänstgöring i en annan medlemsstat och under denna tid bodde där med sin familj – Begreppet normal hemvist”
I – Inledning
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande avser frågan hur begreppet normal hemvist skall tolkas. Frågan har uppkommit i en tvist mellan Georgios Alevezios och den grekiska skattemyndigheten om eventuell skattebefrielse i samband med införseln av hans privata motorfordon till Grekland. Georgios Alevezios, som är anställd i den grekiska försvarsmakten, köpte fordonet i Neapel under sin tvååriga tjänstgöring där vid Natohögkvarteret för södra Europa. När Georgios Alevezio återvände till Grekland år 1997 förde han med sig fordonet in i landet.
2. Begreppet normal hemvist är i detta sammanhang av betydelse eftersom direktiv 83/183(2) innehåller bestämda undantag från punktskatt och andra konsumtionsskatter vid införsel av personlig egendom genom enskilda personer, om denna införsel till en medlemsstat från en annan medlemsstat äger rum i samband med att den enskilda personen byter normal hemvist. Mot denna bakgrund tvistar parterna vid den nationella domstolen om huruvida Georgios Alevezios under sin tvååriga tjänstgöring i Nato har behållit sin normala hemvist i Grekland eller om han haft sin normala hemvist i Italien för att därefter åter ha sin normala hemvist i Grekland. En skattebefrielse enligt direktiv 83/183 kan endast vara aktuell i det senare fallet.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Gemenskapsrättsliga bestämmelser
1. Direktiv 83/183
3. Tillämpningsområdet för direktiv 83/138 definieras i direktivets artikel 1 enligt följande:
”1. Varje medlemsstat skall med förbehåll för de villkor och i de fall som nedan anges undanta personlig egendom som permanent införs från en annan medlemsstat av enskilda personer från omsättningsskatt, punktskatt och andra konsumtionsskatter som normalt träffar sådan egendom.
2. Specifika eller periodiska tullar och skatter som är förenade med [*] sådan egendom i landet, som t.ex. registreringsavgifter för motorfordon, vägskatter och TV-licenser, omfattas inte av detta direktiv.” [*I överensstämmelse med terminologin i övriga språkversioner av direktivet används nedan begreppet ”användning av”. Övers. anm.]
4. Till den personliga egendom som kan komma i fråga för ett undantag från beskattning enligt artikel 1 i direktiv 83/183 hör, enligt artiklarna 2.2, 2.3 och 5.2 i direktivet, även motorfordon. Skattebefrielse beviljas vid införseln av motorfordon, dock endast när en enskild person ”stadigvarande flyttar till införselmedlemsstaten” (artikel 5.2 i förening med artikel 7.1 a i direktiv 83/183).(3)
5. Artikel 6 i direktiv 83/183, som återfinns under rubriken ”Allmänna regler för bestämmande av hemvist”, har följande lydelse:
”1. I detta direktiv avses med normal hemvist den plats där en person stadigvarande vistas, dvs. minst 185 dygn per kalenderår, på grund av personlig och yrkesmässig anknytning eller, när det gäller en person utan yrkesmässig anknytning, på grund av personlig anknytning som visar på nära samband mellan personen och platsen.
Normal hemvist för en person som har yrkesmässig anknytning till en annan plats än den han har personlig anknytning till och som följaktligen bor omväxlande på olika platser, belägna i två eller flera medlemsstater, skall anses vara den plats där han har sin personliga anknytning, förutsatt att vederbörande regelbundet återvänder dit. Det senare villkoret behöver inte vara uppfyllt när personen bor i en medlemsstat för att genomföra en uppgift av bestämd varaktighet. Vistelse för studier vid ett universitet eller en skola medför inte att byte av normal hemvist skall anses ha skett.
2. Enskilda personer skall förete bevis på sin normala hemvist på lämpligt sätt, [till exempel] genom identitetskort eller annan giltig handling.
3. De behöriga myndigheterna i en medlemsstat dit införsel sker får kräva ytterligare utredning eller bevis om de tvivlar på sanningshalten i en uppgift om normal hemvist som givits i enlighet med punkt 2 eller för vissa specifika kontroller.”
2. Direktiven 91/680 och 92/12
6. Därutöver skall det här i kompletterande syfte hänvisas till vissa bestämmelser i direktiven 91/680(4) och 92/12(5).
7. I artikel 1.1 i direktiv 92/12 föreskrivs följande:
”Detta direktiv fastställer regler för varor som är belagda med punktskatt och andra indirekta skatter, utom mervärdesskatt och skatter som fastställs av gemenskapen, och som direkt eller indirekt påförs [för] konsumtionen av sådana varor.”
8. I artikel 3 i direktiv 92/12 föreskrivs följande:
”1. Detta direktiv skall på gemenskapsnivå tillämpas på följande varor, såsom de definieras i relevanta direktiv:
– mineraloljor,
– alkohol och alkoholdrycker,
– tobaksvaror.
2. De varor som är förtecknade i punkt 1 kan vara föremål för andra indirekta skatter för särskilda ändamål, förutsatt att dessa skatter är förenliga med de regler som är tillämpliga på punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning.
3. Medlemsstaterna skall behålla rätten att införa eller bibehålla skatter som påförs [för] andra varor än de som är förtecknade i punkt 1, dock endast under förutsättning att dessa skatter inte leder till gränsformaliteter i handeln mellan medlemsstater.
Under samma förbehåll skall medlemsstaterna även behålla rätten att ta ut sådana skatter som inte kan betecknas som omsättningsskatter på tillhandahållande av tjänster, däribland sådana som har samband med punktskattebelagda varor.”
9. I Artikel 23.3 i direktiv 92/12, som återfinns i avdelning V med rubriken ”Skattebefrielser”, föreskrivs följande:
”De bestämmelser om punktskatt som fastställts i följande direktiv skall upphöra att gälla den 31 december 1992:
…
– direktiv 83/183/EEG (2),
…”
10. I Artikel 2.2 i direktiv 91/680 föreskrivs följande:
”De bestämmelser om mervärdesskatt som intagits i följande direktiv skall upphöra att gälla den 31 december 1992:
…
– Direktiv 83/183/EEG(4), ändrat genom direktiv 89/604/EEG (5).”
B – Nationella bestämmelser
1. Lag 2127/1993
11. Direktiv 92/12 införlivades med den grekiska rättsordningen genom lag nr 2127/1993.(6) Artikel 75 i lagen har följande lydelse:
”Motorfordon och motorcyklar som uppfyller villkoren i artiklarna 9 och 10 i EEG-fördraget och som avsänds till eller transporteras in i landet från en annan medlemsstat inom gemenskapen, omfattas av den punktskatt som gäller för importerade eller i landet tillverkade fordon.”
12. Dessutom föreskrivs följande i artikel 83 i lag nr 2127/1993:
”De fordon som avses i artikel 75 skall under samma villkor och förutsättningar helt eller delvis undantas från punktskatt enligt vad som föreskrivs i de tillämpliga bestämmelserna för motorfordon som införts slutgiltigt från tredjeland.”
2. Förordning D.245/11
13. Förordning D.245/11, utfärdad av finansministern den 1 mars 1988,(7) i dess lydelse enligt artikel 15 första stycket i lag 2187/1994,(8) syftar till att införliva direktiv 83/183 med den grekiska rättsordningen. Artikel 2 första stycket c i förordning D.245/11 innehåller en definition av normal hemvist som motsvarar definitionen i artikel 6 i direktiv 83/183. I artikel 3 första stycket i förordningen föreskrivs följande:
”Med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 4 till 12, skall personlig egendom som införs av en fysisk person vara undantagen från tull och andra skatter när personen i fråga faktiskt flyttar sin normala hemvist från ett annat land till Grekland.”
14. Från början innehöll förordning D.245/11 även ett kapitel 8, i vilket bland annat återfanns följande artikel 25:
”1. Den skattebefrielse som föreskrivs i artikel 3 … gäller för personlig egendom som förs in i landet av grekiska medborgare med normal hemvist i Grekland vilka lämnat Grekland för att arbeta i utlandet om de har varit anställda eller har arbetat under en sammanhängande period som inte överstiger två (2) år i utlandet, och som därefter återvänder till Grekland för att slutgiltigt bosätta sig där.
2. Till de personer som avses i den föregående punkten hör även … officerare, underofficerare och soldater i försvarsmakten …, om de bor utomlands under en sammanhängande period som överstiger två (2) år av skäl enbart hänförliga till tjänsten och de då uppdraget är slutfört återvänder till Grekland inom ramen för en förflyttning eller slutgiltigt.”
15. Artikel 25 i förordning D.245/11 upphävdes dock den 1 januari 1997(9) genom artikel 6 trettonde stycket första meningen i lag nr 2459/1997,(10) ”men endast vad gäller transportmedel”. Bestämmelsens andra mening innehöll dessutom en övergångsbestämmelse med följande lydelse:
”För personbilar som ovannämnda personer hade i sin ägo den 31 december 1996 skall punktskatten vid förtullning som sker inom sex (6) månader från den dag denna lag offentliggjorts i Republiken Greklands officiella tidning, beräknas med tillämpning av de koefficienter som fastställs i artikel 37 i lag nr 1882/1990 i dess ändrade lydelse.”
16. Den sistnämnda fristen förlängdes senare till den 31 december 1997.(11)
III – Bakgrund och förfarandet vid den nationella domstolen
17. Georgios Alevizos är officerare i det grekiska flygvapnet. Han är numera pensionerad. Under perioden den 12 juli 1995–8 augusti 1997 tjänstgjorde han i Neapel i Italien vid Natohögkvarteret för södra Europa som är beläget där. Under denna period bodde även Georgios Alevizos hustru och två barn med honom i Italien, dit de hade flyttat med tillstånd av hans arbetsgivare och på arbetsgivarens bekostnad. Den 25 juli 1997 intygade det grekiska generalkonsulatet att Georgios Alevizos och hans familj hade återvänt till Grekland och konstaterade även att kapitel 8 i förordning D.245/11 var tillämpligt på Georgios Alevizos.
18. I december 1996, medan han fortfarande tjänstgjorde vid Natohögkvarteret för södra Europa, köpte Georgios Alevizos i Tyskland ett privat motorfordon av märket Mercedes E 200 av 1996 års modell och lät registrera fordonet i Italien.(12) Med anledning av att Georgios Alevizos återvände till Grekland transporterades fordonet dit och införseln av detsamma deklarerades hos de grekiska tullmyndigheterna den 12 augusti 1997.
19. På grund av detta påfördes Georgios Alevizos genom beslut av den 28 augusti 1997 en punktskatt på 4 136 413 GRD enligt artikel 75 i lag nr 2127/1993,(13) samt 1 470 725 GRD – och därtill ytterligare 50 GRD – i särskild registreringsskatt. Georgios Alevizos betalade hela beloppet på 5 607 188 GRD till det grekiska tullkontoret Eleusis.(14) Enligt Georgios Alevizos egna uppgifter var den 16 december 1996 katalogpriset för fordonet 9 286 361 GRD (27 252,71 euro). Tullmyndigheten fastställde fordonets värde för beskattningsändamål till 9 192 029 GRD (26 975,87 euro).
20. Georgios Alevizos väckte talan mot taxeringsbeslutet av den 28 augusti 1997. Efter det att hans talan i väsentliga delar hade ogillats både vid Dioikitiko Protodikeio Athinon(15) och vid överrätten Dioikitiko Efeteio Athinon,(16) är saken numera anhängig vid den hänskjutande domstolen, Symvoulio tis Epikrateias.(17)
IV – Begäran om förhandsavgörande samt förfarandet vid domstolen
21. Genom avgörande av den 30 juni 2005 har Symvoulio tis Epikrateias förklarat målet vilande och ställt följande tolkningsfråga till domstolen:
”Omfattas offentliganställda tjänstemän samt officerare, underofficerare och soldater inom försvarsmakten, säkerhetstjänsten och hamnpolisen, i likhet med andra arbetstagare av artikel 6 i rådets direktiv 83/183 och kan de därigenom få en ’normal hemvist’ i ett annat land där de vistas minst 185 dygn per kalenderår för att utföra en yrkesrelaterad uppgift av bestämd varaktighet där, eller fortsätter de även under den tid uppdraget i det andra landet varar att ha sin normala hemvist i Grekland oberoende av det faktum att de bytt plats för sin personliga och yrkesmässiga anknytning till det andra landet?”
22. I förfarandet vid domstolen har Georgios Alevizos, den grekiska regeringen och Europeiska gemenskapernas kommission inkommit med skriftliga och muntliga yttranden.
V – Bedömning
23. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida medlemmar av en medlemsstats försvarsmakt som för en viss tid har varit placerade i en annan medlemsstat där de vistas minst 185 dygn per kalenderår kan anses ha förvärvat sin normala hemvist enligt artikel 6 i direktiv 83/183 i den sistnämnda medlemsstaten.
24. Denna fråga är av betydelse för målet vid den nationella domstolen på grund av att den grekiska lagstiftaren har upphävt en tidigare existerande nationell specialbestämmelse, enligt vilken bland annat medlemmar i den grekiska försvarsmakten var undantagna från tull och andra skatter vid återkomsten från utlandstjänstgöring, oberoende av om den normala hemvisten flyttats och med enda krav att utlandsvistelsen varat längre än två år.(18)
25. I dag kan en officer i det grekiska flygvapnet, såsom Georgios Alevizos, endast komma i åtnjutande av en befrielse från erläggandet av konsumtionsskatter enligt direktiv 83/183 om han under sin tvååriga tjänstgöringstid vid Natohögkvarteret för södra Europa har fått sin normala hemvist i Italien och sedan flyttat sin hemvist tillbaka till Grekland.
26. För att ge den hänskjutande domstolen samtliga uppgifter som kan vara användbara vid avgörandet av det mål som är anhängiggjort vid den, är det nödvändigt att inledningsvis pröva om ett sådant fall som det som Georgios Alevizos befinner sig i över huvud taget kan omfattas av bestämmelserna i direktiv 83/183 (se nedan avsnitt A). Först därefter kan det komma an på det i direktivet använda begreppet normal hemvist, vilket domstolen har blivit ombedd att tolka (se nedan avsnitt B). Avslutningsvis föranleder detta några kommentarer avseende de grundläggande friheterna (se nedan avsnitt C).
A – Tillämpningsområdet för direktiv 83/183
1. Tidpunkten för bestämmelsernas tillämplighet
27. Parterna tvistar till att börja med om när direktiv 83/183 var tillämpligt. Medan Georgios Alevizos och kommissionen utgår från att ett fall som det föreliggande omfattas av det tidsmässiga tillämpningsområdet (ratione temporis) för direktiv 83/183, anser den grekiska regeringen att de eventuellt tillämpliga bestämmelserna i detta direktiv vid den avgörande tidpunkten inte längre var i kraft.
28. I detalj går meningarna isär avseende en ändringsbestämmelse som antogs 1992 i samband med skapandet av den inre marknaden, nämligen artikel 23.3 i direktiv 92/12, enligt vilken ”bestämmelser[na] om punktskatt” i direktiv 83/183 upphävs den 31 december 1992.
29. Denna bestämmelse är säkert inte ett exempel på god lagstiftning. Sålunda är det med hänsyn till ordalydelsen i artikel 23.3 i direktiv 92/12 fortfarande oklart precis vilka bestämmelser som upphävs vid den nämnda tidpunkten och vilka varor som skulle omfattas av ändringen. Därutöver är det fortfarande oklart om direktiv 83/183 efter detta över huvud taget hade ett autonomt tillämpningsområde, i synnerhet som det kort dessförinnan hade förordnats om att även direktivets mervärdesskattebestämmelser skulle upphöra att gälla den 31 december 1992.(19)
30. Vissa uttalanden i ingressen till direktiv 92/12, vilka särskilt den grekiska regeringen har hänvisat till, talar för en extensiv tolkning av direktivet och de i detta sammanhang avsedda ändringsbestämmelserna i artikel 23.3. Sålunda refererar ingressen endast i allmänna ordalag till ”fria varurörelser, även för punktskattebelagda varor”.(20) Ingressen innehåller dessutom följande förklaring: ”Som en följd av upphävandet av principen om införselskatter i relationerna mellan medlemsstaterna, upphör bestämmelserna om skattebefrielse och skattefria ransoner vid införsel att gälla med avseende på relationerna mellan medlemsstaterna. Dessa bestämmelser bör därför upphävas och direktiven i fråga i motsvarande mån anpassas.”(21) Avslutningsvis kan man i ingressen läsa om ”upphävandet av införselskatter och skattebefrielser för export i handeln medlemsstaterna emellan”.(22)
31. Vid en isolerad betraktelse av ingressen är det mycket riktigt möjligt att få intrycket att direktiv 92/12, och särskilt då artikel 23.3 i direktivet, avser att upphäva samtliga punktskattebestämmelser i direktiv 83/183, och detta för samtliga kategorier av varor.
32. Mot detta talar dock särskilt det sammanhang i vilket ändringsbestämmelsen återfinns i direktiv 92/12. Sålunda begränsar artikel 3.1 i direktiv 92/12 det faktiska tillämpningsområdet för hela direktivet till mineraloljor, alkohol och alkoholdrycker samt tobaksvaror. Ändringsbestämmelsen i artikel 23.3 i direktiv 92/12 kan rimligen endast avse dessa varor. Ett utvidgat tillämpningsområde för direktivet till att omfatta andra varor än mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror kan svårligen tänkas ens med stöd av ovanstående citat ur ingressen. Ingressen till en gemenskapsrättsakt kan visserligen precisera rättsaktens innehåll, men den kan inte åberopas till stöd för undantag från själva bestämmelserna i den aktuella rättsakten.(23)
33. Med hänsyn till bestämmelsens sammanhang med artikel 3.1 skulle det strida mot rättssäkerhetsprincipen att utvidga tillämpningsområdet för artikel 23.3 i direktiv 92/12 till att omfatta andra varor än mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror. Enligt fast rättspraxis utgör rättssäkerhetsprincipen en grundläggande gemenskapsrättslig princip som särskilt kräver att en reglering skall vara klar och precis, så att den enskilde på ett otvetydigt sätt kan få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och vidta åtgärder i enlighet därmed.(24) Detta krav på rättssäkerhet gäller särskilt i fråga om lagstiftning som kan få ekonomiska följder,(25) vilket är fallet med de aktuella gemenskapsrättsliga bestämmelserna avseende punktskatt.(26)
34. Det kan emellertid knappast krävas av den skattskyldige, i synnerhet inte av en enskild person i den mening som avses i direktiv 83/183 och som det är fråga om här, att denne tillskriver ändringsbestämmelsen i artikel 23.3 i direktiv 92/12 ett innehåll som går längre än direktivets omedelbara tillämpningsområde. Snarare kan de skattskyldiga förlita sig på att bestämmelserna avseende punktskatt i direktiv 83/183 fortsatt gäller även efter den 31 december 1992 för andra varor än mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror och att enskilda även fortsättningsvis kan åberopa dessa bestämmelser. Om rådet hade avsett att inskränka tillämpningsområdet för direktiv 83/183 även för andra varor än dem som nämns i artikel 3.1 i direktiv 92/12 skulle detta ha krävt en uttrycklig bestämmelse.
35. Att ändringen enligt artikel 23.3 i direktiv 92/12 begränsar sig till mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror motsvarar i övrigt även direktivets ändamål. De gemenskapsrättsliga bestämmelserna som införts genom direktiv 92/12 skall endast gälla för varor som betraktas som punktskattebelagda varor i alla medlemsstater.(27) Därmed avses inte samtliga varor som omfattas av en nationell punktskatt, utan endast de konkret i artikel 3.1 i direktiv 92/12 uppräknade varugrupperna.
36. Bestämmelserna i direktiv 92/12 kan säkerställa att punktskatt tas ut på samma sätt i alla medlemsstater endast avseende mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror.(28) Genom direktiv 92/12 säkerställs att i en medlemsstat var och en av dessa varor i princip blir föremål för beskattning och samtidigt att en dubbelbeskattning undviks.(29) I fråga om mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror uppnås därmed framsteg i harmoniseringen, vilket i fortsättningen får bestämmelserna i direktiv 83/183 med de där föreskrivna skattebefrielserna att framstå som systemfrämmande.(30)
37. För alla andra varor som inte omfattas av artikel 3.1 i direktiv 92/12, förhåller det sig däremot annorlunda. Avseende dessa varor innebär direktiv 92/12 inte någon jämförbar harmonisering. Snarare klargörs det i artikel 3.3 uttryckligen att medlemsstaterna skall behålla rätten att införa eller bibehålla skatter under förutsättning att dessa skatter inte leder till gränsformaliteter i handeln mellan medlemsstater.(31) Vilken punktskatt dessa varor omfattas av och under vilka omständigheter skattskyldigheten uppkommer, kan även fortsättningsvis skilja sig mycket från medlemsstat till medlemsstat. I synnerhet kan det genom direktiv 92/12 inte säkerställas att varorna skall beläggas med punktskatt i en medlemsstat men inte i flera medlemsstater. Under dessa omständigheter kan man inte utan vidare göra gällande att skattebefrielsen i direktiv 83/183 avseende andra varor än mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror är obsolet.
38. I fråga om dessa övriga varor står förbudet mot gränsformaliteter som införts genom direktiv 92/12 inte i strid med att bestämmelserna om skattebefrielse, såsom de regleras i direktiv 83/183 för slutgiltig införsel av personlig egendom av en enskild person, fortsätter att gälla. En sådan skattebefrielse ersätts inte på något vis av ett rent förbud mot gränsformaliteter, utan på sin höjd kompletteras den av ett sådant. Målet med direktiv 83/183, att främja den fria rörligheten för personer,(32) gäller även fortsättningsvis (artikel 3.1 c EG) och detta mål skulle inte uppnås lika effektivt om enskilda personer som flyttar sin normala hemvist från en medlemsstat till en annan inte längre skulle komma i åtnjutande av skattebefrielser enligt direktiv 83/183 utan endast skulle vara befriade från förekomsten av gränsformaliteter enligt direktiv 92/12. En enskild person som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet skulle, snarare än att lida av gränsformaliteter, betungas av att han med anledning av en flytt till en annan medlemsstat vid inresan till landet som han flyttar till måste betala skatt – i förekommande fall en andra gång – för sina ägodelar såsom möbler eller ett motorfordon.
39. Domstolen har hittills inte uteslutit att bestämmelserna om konsumtionsskatter i direktiv 83/183 fortsätter att gälla avseende andra varor än mineraloljor, alkohol, alkoholdrycker och tobaksvaror. Domstolen har snarare även för tiden efter den 31 december 1992 vid ett flertal tillfällen behandlat tillämpligheten av direktiv 83/183 i sak.(33)
40. Mot bakgrund av det ovan anförda kommer jag fram till att vid ett fall som det föreliggande, bestämmelserna om konsumtionsskatter i direktiv 83/183 har behållit sin giltighet och därför är tillämpliga i tiden (ratione temporis).
2. Personer som omfattas av bestämmelserna
41. Enligt den grekiska regeringens uppfattning är direktiv 83/183 inte tillämpligt i förevarande fall eftersom Georgios Alevizos, såsom anställd av försvarsmakten, inte är en arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG. Den grekiska regeringen anser att han fullgjort sin anställning i offentlig tjänst i den mening som avses i bestämmelsens fjärde punkt.
42. Detta sätt att se på saken övertygar mig inte, för även om man skulle anta att tillämpningsområdet för direktiv 83/183 har ett nära samband med principen om fri rörlighet för arbetstagare, är undantagsbestämmelsen i artikel 39.4 EG inte tillämplig i ett fall som det föreliggande. På grundval av den bestämmelsen kan den grekiska förvaltningen visserligen välja att inte öppna vissa av sina positioner för medborgare från andra medlemsstater.(34) Detta berör dock inte alls frågan huruvida grekiska medborgare är arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG om de, såsom Georgios Alevizos vid den dåvarande tidpunkten, beger sig till en annan medlemsstat för att där tillträda en anställning hos en annan arbetsgivare än den dittillsvarande, särskilt om det rör sig om en internationell organisation som Nato.(35)
43. Bortsett från detta omfattar direktiv 83/183 i verkligheten ändå inte bara arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG, utan sträcker sig i fråga om de personer som omfattas till att omfatta alla enskilda personer. Detta begrepp skall ges en ytterst vid tolkning. Förutom anställda kan begreppet även omfatta egenföretagare (även om detta endast är möjligt utanför deras yrkesverksamhet) och därutöver till och med enskilda utan någon som helst sysselsättning. Detta intryck förstärks vid en jämförelse av olika språkversioner av direktivet, i vilka liknande vittomfattande begrepp använts.(36)
44. Sammanhanget i vilket begreppet enskilda personer används, såväl som ändamålet med direktiv 83/183, talar för en vid tolkning av den personkrets som skall omfattas av rättsakten. Ett av ändamålen med direktiv 83/183 är att befolkningen skall bli mer medveten om gemenskapens existens och att vidta åtgärder i syfte att skapa betingelser som liknar dem som råder på en inhemsk marknad.(37) Rent konkret skall direktivet undanröja hinder för den fria rörligheten för personer inom gemenskapen, varigenom i allmänhet inte endast avses den fria rörligheten för arbetstagare, utan även den fria rörligheten för egenföretagare inom ramen för deras frihet att tillhandahålla tjänster och deras etableringsrätt samt – i alla fall enligt dagens uppfattning – även den fria rörligheten för unionsmedborgare utan anställning (artikel 18 EG).(38)
45. Anställda inom försvarsmakten, såsom Georgios Alevizos, tillhör gemenskapens befolkning och därmed även den vida personkrets som omfattas av direktiv 83/183.(39)
46. Mot bakgrund av det anförda kommer jag till den slutsatsen att ett fall som det förevarande i detta avseende tillhör den personkrets som omfattas av direktiv 83/183.
3. Materiellt tillämpningsområde
47. Det kvarstår att utreda huruvida sådana skatter som de Georgios Alevizos ålagts att betala omfattas av det materiella tillämpningsområdet för direktiv 83/183. Det är en förutsättning för att Georgios Alevizos skall kunna åberopa bestämmelserna om skattebefrielse i artikel 1.1 i direktivet.
48. I förevarande fall har domstolen inte tillgång till detaljerade upplysningar om de förutsättningar under vilka punktskatten och den särskilda registreringsskatten tas ut på motorfordon enligt grekisk rätt. Därför anser jag att kommissionens slutsats, att dessa skatter inte utan vidare omfattas av direktiv 83/183, är förhastad.
49. Domstolen har inte behörighet att i ett förfarande avseende en begäran om förhandsavgörande tolka nationella bestämmelser eller pröva deras tillämplighet i det enskilda fallet. Detta ankommer på de nationella domstolarna. Däremot är domstolen behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla sådana uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som kan vara till nytta för den hänskjutande domstolen när den skall avgöra tvisten.(40)
50. Det materiella tillämpningsområdet för direktiv 83/183 definieras i artikel 1 såväl i positiv som i negativ bemärkelse.
51. I artikel 1.1 i direktiv 83/183 föreskrivs, i positiv bemärkelse, att när personlig egendom permanent förs in från en annan medlemsstat av enskilda personer, skall denna undantas från den punktskatt och de andra konsumtionsskatter som normalt påförs vid införseln. Här avses endast de konsumtionsskatter som har ett samband med själva införseln, det vill säga den beskattning som sker på grund av införseln i sig.(41) Härigenom ges uttryck åt målet med direktiv 83/183, nämligen undanröjandet av skattemässiga hinder för den fria rörligheten för personer som flyttar sin hemvist från en medlemsstat till en annan.(42) Direktivets bestämmelser avser att skydda enskilda personer som har köpt varor i en annan medlemsstat under det där gällande skatterättsliga regelverket och använder dem som personlig egendom från – i förekommande fall ytterligare – beskattning med anledning av att de flyttar sin hemvist till en annan medlemsstat.
52. I artikel 1.2 i direktiv 83/183 definieras tillämpningsområdet i negativ bemärkelse genom att tullar och skatter för användandet av personlig egendom inte omfattas av skattebefrielse, oavsett om dessa tullar och skatter är ”specifika” eller ”periodiska”. För motorfordon undantas registreringsavgifter och vägskatter uttryckligen från direktivets tillämpningsområde genom att de anges i bestämmelsen. Härigenom ges uttryck åt principen att gemenskapsrätten inte garanterar en enskild person som flyttar sin hemvist eller överför sin verksamhet till en annan medlemsstat – med undantag för själva passerandet av gränsen – att beskattningen med avseende på honom eller henne skall vara neutral. På grund av de olikheter som föreligger i medlemsstaternas skattelagstiftning kan nämligen livssituationen i en annan medlemsstat för den berörde, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, medföra för- eller nackdelar i skattehänseende.(43)
53. Huruvida en konsumtionsskatt omfattas av direktiv 83/183 beror alltså på förutsättningarna för att skatten skall påföras.(44) Den beteckning av skatten som nyttjas i den nationella lagstiftningen är inte som sådan avgörande.(45)
54. Om en konsumtionsskatt avseende ett motorfordon påförs redan när fordonet förs in i landet eller omedelbart efter införseln, så tyder detta på att beskattningen skett på grund av införseln och att själva användandet av fordonet i landet är av underordnad betydelse. Ett sådant fall omfattas i princip av undantag från beskattning enligt artikel 1.1 i direktiv 83/183.(46)
55. Det är svårare att bedöma de fall i vilka konsumtionsskatten endast påförts i nära anslutning i tiden efter det att en enskild person flyttat sin hemvist till medlemsstaten i fråga, till exempel med anledning av registreringen av det privata motorfordon som förts med in i landet.
56. Avgörande i dessa fall är om konsumtionsskatten är knuten till införseln av fordonet eller endast är knuten till användandet av det i landet. Med andra ord måste det klargöras om konsumtionsskatten endast påförs avseende fordon som förs in i landet eller på samtliga fordon som registrerats i landet. I det förra fallet skall den enskilda personen enligt artikel 1.1 i direktiv 83/183 beviljas undantag från den ifrågavarande konsumtionsskatten. I det senare fallet är ett undantag inte aktuellt.(47)
4. Slutsats i denna del
57. Som slutsats i denna del konstateras följande:
Direktiv 83/183 är – även för tiden efter den 31 december 1992 – tillämpligt på samtliga punktskatter och andra konsumtionsskatter som påförs för en enskild persons motorfordon som används för privat bruk i samband med att den enskilda personen flyttar sin normala hemvist från en medlemsstat till en annan, i den mån som respektive skatt är knuten till införseln av fordonet och inte påförs på grund av att fordonet används i landet. Detta gäller även för anställda inom en medlemsstats försvarsmakt.
B – Begreppet normal hemvist enligt direktiv 83/183
58. Om förutsättningarna för den punktskatt och den särskilda registreringsskatt – eller en av dem – som påförts Georgios Alevizos i Grekland var knutna till att han förde in sin personbil till Grekland, måste begreppet normal hemvist i artikel 6.1 i direktiv 83/183 behandlas. Rätten till en skattebefrielse föreligger enligt artiklarna 1.1, 5.2 och 7.1 a i detta direktiv endast om Georgios Alevizos under tiden då han tjänstgjorde vid Nato hade fått sin normala hemvist i Italien och med anledning av att han återvände till Grekland flyttade densamma till sistnämnda land.
59. Normal hemvist är ett gemenskapsrättsligt begrepp vars betydelse inte kan ändras av medlemsstaterna.(48) Med detta begrepp avses enligt fast rättspraxis en persons stadigvarande intressecentrum. Detta fastställs genom en helhetsbedömning i det enskilda fallet med hjälp av samtliga kriterier i den relevanta bestämmelsen.(49)
60. Med hemvist avses enligt artikel 6.1 första stycket i direktiv 83/183 den plats där en person vistas på grund av personlig och yrkesmässig anknytning. Normal hemvist i den mening som avses i direktiv 83/183 blir denna plats genom att personen i fråga vistas där minst 185 dygn per kalenderår.
61. Då det sistnämnda kravet om 185 bosättningsdygn per kalenderår i det föreliggande fallet utan svårigheter verkar vara uppfyllt, är det endast det förstnämnda kvalitativa kriteriet som behöver behandlas närmare, det vill säga frågan om den personliga och yrkesmässiga anknytningen.(50)
62. Av det första stycket i artikel 6.1 i direktiv 83/183 följer att en persons hemvist är den plats till vilken han eller hon har såväl personlig som yrkesmässig anknytning. De två typerna av anknytning är således kumulativa.(51) Detta motsvarar i övrigt bestämmelsens ändamål, nämligen att fastställa personens stadigvarande intressecentrum.(52)
63. Därvid är det inte nödvändigt att en person har all personlig och yrkesmässig anknytning förenad till en enda plats. Detta framgår redan av ordalydelsen i artikel 6.1 i direktiv 83/183. I artikeln föreskrivs att personen i fråga endast skall ha sin hemvist på orten ”på grund av personlig och yrkesmässig anknytning”, vilket inte utesluter att han även har liknande anknytning i andra medlemsstater.(53) Om en person utnyttjar sin rätt till fri rörlighet enligt EG‑fördraget, kommer han i regel att – åtminstone under en övergångsperiod – ha stark anknytning såväl till sin ursprungsstat som till ankomststaten.
64. Om en person samtidigt har personlig och yrkesmässig anknytning till flera platser, är det förenligt med uppfattningen av hemvisten som intressecentrum att göra en bedömning av var personen i fråga har sin huvudsakliga hemvist.(54) Det skulle direkt strida mot målet med direktiv 83/183 att skapa betingelser inom gemenskapen som liknar dem som råder på en inhemsk marknad och att underlätta den fria rörligheten för personer,(55) om man ställde orimligt hårda krav på etableringen av en persons hemvist i ankomststaten och alltid krävde överföring dit av all personlig och yrkesmässig anknytning.
65. I domen Louloudakis har domstolen föredömligt räknat upp en rad faktorer som kan ge upplysning om var en person har sitt stadigvarande intressecentrum. Dit hör ”var vederbörande själv och hans familjemedlemmar faktiskt befinner sig, var bostaden är belägen, var hans barn faktiskt går i skola, var han utövar sin förvärvsverksamhet, var han har sina ekonomiska intressen samt vilka offentliga och sociala organ han har en anknytning till, i den mån dessa omständigheter tyder på att vederbörande vill ge stabilitet åt den plats till vilken han har en anknytning, genom den kontinuitet som följer av levnadsvanor samt normala sociala och yrkesmässiga relationer”.(56) Om man delar upp dessa faktorer i personlig och yrkesmässig anknytning och tillämpar dem på ett fall som detta, så blir resultatet följande.
66. En anställd inom den grekiska försvarsmakten, som med tillstånd från sin överordnade tjänstgör i Italien vid ett säte för en internationell organisation som Natohögkvarteret för södra Europa, har yrkesmässig anknytning till Italien. Beroende av hur tjänstgöringen utformats är det dock möjligt att han även har kvar yrkesmässig anknytning till sitt hemland Grekland. Den grekiska regeringen har förklarat att den berörde enligt grekisk arbetsrätt under hela sin utlandstjänstgöring haft rätt till obetald semester och att han fortfarande varit skyldig att erlägga avgifter till socialförsäkringssystemet i Grekland. Under den muntliga förhandlingen framfördes även att Georgios Alevizos ”sänts” till Nato av sina överordnade – även om det skett på hans egen begäran. Denna rent administrativa anknytning till ursprungsstaten är dock inte lika stark som hans anknytning till den nya tjänstgöringsorten, där han måste befinna sig personligen och faktiskt måste fullgöra sina tjänsteförpliktelser. Under sin tjänstgöringstid har den berörde därmed inte sin huvudsakliga yrkesmässiga anknytning till ursprungsstaten Grekland, utan till ankomststaten Italien.
67. I fråga om den personliga anknytningen avser detta i första hand hans anknytning till fysiska personer, det vill säga faktiska individer. Om den berörda personen under sin tjänstgöringstid är bosatt tillsammans med sin hustru och sina barn i ankomststaten, är detta ett starkt tecken på att hans personliga anknytning har överförts dit. Visserligen kan han fortfarande ha viss personlig anknytning till sitt hemland, till exempel till andra familjemedlemmar. Tyngdpunkten i fråga om personlig anknytning ligger dock på den plats på vilken de personer med vilka han har sitt hushåll lever.
68. Förutom detta har domstolen visserligen, som nämnts, också slagit fast att ”vilka offentliga och sociala organ han har en anknytning till” är möjliga kriterier för att slå fast var en person har sitt intressecentrum, men detta gäller uttryckligen endast i den mån omständigheterna tyder på att vederbörande genom kontinuitet och levnadsvanor vill ge stabilitet åt den plats till vilken han har en anknytning.(57) I normala fall vore det inte korrekt att vid en bedömning av den huvudsakliga personliga anknytningen ge dessa omständigheter företräde framför anknytningen till fysiska personer som ingår i hans hushåll. Därför anser jag att den grekiska regeringens påpekande att Georgios Alevizos fortsatt var knuten till sina grekiska överordnade, att Georgios Alevizos hade kopplingar till det grekiska socialförsäkringssystemet och särskilt det att Georgios Alevizos är grekisk medborgare inte kan vara avgörande när det gäller bedömningen av var han har sin huvudsakliga personliga anknytning.
69. En person som befinner sig i en sådan situation som den som Georgios Alevizos befinner sig i har följaktligen under sin tjänstgöringstid i utlandet både sin huvudsakliga personliga och sin huvudsakliga yrkesmässiga anknytning i ankomststaten och inte längre i hemlandet. Därmed innebär såväl inträdet i tjänst i utlandet som återkomsten till hemlandet ett byte av den normala hemvisten i den mening som avses i direktiv 83/183.
70. I förbigående skulle jag vilja påpeka att i ett sådant fall är artikel 6.1 andra stycket i direktiv 83/183 – mot den grekiska regeringens uppfattning – inte tillämplig. Enligt denna bestämmelse förutsätts att en person har yrkesmässig anknytning till en annan plats än den han har personlig anknytning till och följaktligen bor omväxlande på olika platser i flera medlemsstater. Det är endast i dessa fall som, vid bedömningen av var han har sin normala hemvist, företräde skall ges åt den plats vartill sökanden har personlig anknytning.(58) Däremot omfattas en person som Georgios Alevizos, som har både sin huvudsakliga yrkesmässiga och huvudsakliga personliga anknytning till samma plats, inte av bestämmelsens andra stycke.
71. Eftersom den nämnda bestämmelsens andra stycke inte är tillämpligt i ett fall som det förevarande, är det inte avgörande huruvida en person som Georgios Alevizos har begett sig utomlands i syfte att genomföra en uppgift av bestämd varaktighet. Detta kriterium är endast relevant inom ramen för andra stycket. I andra fall är det endast avgörande huruvida den berörda personen på grund av personlig och yrkesmässig anknytning stadigvarande har vistats på en viss plats minst 185 dygn per kalenderår (artikel 6.1 första stycket i direktiv 83/183).
72. Sammanfattningsvis gäller således följande:
En person som är anställd inom försvarsmakten i en medlemsstat och som med sina överordnades tillstånd tjänstgör i två år i en internationell organisation i en annan medlemsstat, i vilken personen tillsammans med sin make och sina barn stadigvarande vistas minst 185 dagar per kalenderår, har under sin tjänstgöringstid i utlandet sin normala hemvist i den andra medlemsstaten i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 83/183.
C – Om de grundläggande friheternas betydelse för det föreliggande fallet
73. Vid den muntliga förhandlingen yttrade sig kommissionen kompletteringsvis och anförde att det föreliggande fallet även måste bedömas enligt EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet. Även om den hänskjutande domstolen inte har gått in på frågan om de grundläggande friheterna i sin begäran om förhandsavgörande, hindrar inte detta domstolen från att i sin dom ta ställning i frågan för att ge den nationella domstolen alla de upplysningar om hur gemenskapsrätten skall tolkas som kan vara användbara vid avgörandet av det mål som är anhängiggjort vid denna domstol.(59)
1. Inledande kommentarer
74. Nationella bestämmelser inom ett rättsområde som har blivit föremål för harmoniseringsåtgärder på gemenskapsnivå genom sekundärrättsliga bestämmelser, skall bedömas utifrån de specialregler som finns i harmoniseringsbestämmelserna och inte utifrån primärrätten. Sekundärrätten kan visserligen enligt artikel 220 EG och följande artiklar bli föremål för prövning av huruvida den är förenlig med primärrätten, och den skall även tolkas konformt med primärrätten, men bortsett från detta bildar sekundärrätten inom respektive tillämpningsområde den måttstock enligt vilken de nationella bestämmelserna skall tolkas.
75. I den mån som den hänskjutande domstolen efter en ingående prövning av den punktskatt och den särskilda registreringsskatt som påförts Georgios Alevizos kommer till slutsatsen att respektive skatt är knuten till införseln av fordonet och inte skall hänföras till användningen av fordonet i landet, är direktiv 83/183 tillämpligt på förevarande fall.(60) I så fall är det inte nödvändigt att falla tillbaka på bestämmelserna om fri rörlighet för personer.(61) Artiklarna 23 EG och 25 EG blir i så fall inte heller aktuella, eftersom de krav som i ett sådant fall framgår av de grundläggande friheterna i EG-fördraget redan återfinns i direktiv 83/183.
76. Om den hänskjutande domstolen vid sin prövning däremot skulle finna att punktskatten eller den särskilda registreringsskatt som har påförts Georgios Alevizos inte omfattas av direktiv 83/183, skall dessa skatter bedömas utifrån EG-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer.(62) Medlemsstaterna skall nämligen iaktta gemenskapsrätten när de utövar sina befogenheter även i frågor rörande de områden i skatterätten som faller under medlemsstaternas behörighet.(63)
77. Av de rättigheter avseende fri rörlighet som följer av EG-fördraget, är det den fria rörligheten för arbetstagare som i detta fall skall ligga till grund för prövningen. Som redan har nämnts är grekiska medborgare arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 EG om de, såsom Georgios Alevizos vid den aktuella tidpunkten, flyttar till en annan medlemsstat för att där tillträda en anställning hos en annan arbetsgivare än den dittillsvarande, särskilt om det rör sig om en internationell organisation som Nato. Artikel 39.4 EG innebär inte något hinder för detta.(64) Naturligtvis kan dessa personer även när de återvänder till sitt ursprungsland åberopa dessa grundläggande friheter gentemot myndigheterna där.(65)
78. Om artikel 39 EG i egenskap av specialreglering avseende den fria rörligheten inom gemenskapen är tillämplig, innebär detta att bestämmelserna om unionsmedborgarnas allmänna rätt till fri rörlighet enligt artikel 18.1 EG inte kan tillämpas.(66) De följande resonemangen är dock ändå tillämpliga även på området för artikel 18 EG.
79. I fråga om artikel 90 EG har det i förfarandet vid domstolen inte framkommit några konkreta tecken som tyder på att det förekommer en diskriminerande beskattning av fordon som förts in i Grekland från andra medlemsstater.(67)
2. Konsumtionsskatter på personlig egendom mot bakgrund av den fria rörligheten för arbetstagare (artikel 39 EG)
80. Som alla grundläggande friheter utgör även den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 EG en grundläggande gemenskapsrättslig princip,(68) som innebär ett förbud mot diskriminering på grund av medborgarskap såväl som ett förbud mot inskränkningar.(69)
81. Om man antar att punktskatten och den särskilda registreringsskatt som påförts Georgios Alevizos inte har något samband med införseln av hans fordon utan endast tas ut på grund av användandet av fordonet i Grekland, skulle de varken direkt eller indirekt leda till en diskriminering av migrerande arbetare på grund av deras medborgarskap utan snarare gälla i samma utsträckning för samtliga fordonsägare i Grekland.(70)
82. Det kvarstår dock att pröva huruvida sådana icke-diskriminerande inhemska skatter och avgifter på fordon kan utgöra en otillåten inskränkning av den fria rörligheten för migrerande arbetstagare.
83. I denna fråga har domstolen i målet Weigel å ena sidan konstaterat att även en icke-diskriminerande inhemsk skatt eller avgift på motorfordon avsedda för privat bruk kan ha en negativ inverkan på de migrerande arbetstagarnas beslut att utöva sin rätt till fri rörlighet.(71) Å andra sidan har domstolen emellertid betonat att en arbetstagare genom EG-fördraget inte tillförsäkras att en överföring av hans verksamhet till en annan medlemsstat blir neutral i beskattningshänseende. Mot bakgrund av de olikheter som föreligger i medlemsstaternas lagstiftning på detta område kan en sådan överföring, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, vara mer eller mindre fördelaktig eller ofördelaktig för arbetstagaren när det gäller indirekt beskattning.(72) Jag har redan påpekat detta ovan i ett annat sammanhang.(73)
84. Enligt min mening innebär denna rättspraxis att påförandet av sådana icke‑diskriminerande inhemska skatter och avgifter i regel inte innebär någon inskränkning av den fria rörligheten.(74) Det kan endast undantagsvis förhålla sig på annat sätt om sådana skatter och avgifter vid en objektiv betraktelse innebär ett så allvarligt hinder för en migrerande arbetstagare att det blir orimligt svårt för honom att utnyttja sin rätt till fri rörlighet.(75)
85. För att bedöma huruvida respektive skatt eller avgift utgör ett sådant hinder, krävs det en omfattande bedömning enligt objektiva kriterier, bland annat deras storlek och hur de tas ut.(76) Härvid måste dock medlemsstaten i vilken skatten eller avgiften tas ut tillerkännas ett vitt utrymme för skönsmässig bedömning avseende dess utformning. Sålunda torde inte heller en belastning på 50–60 procent av värdet på det införda fordonet anses vara något sådant hinder. Visserligen beror det i detta sammanhang även på om det vid påförandet av skatten eller avgiften tas vederbörlig hänsyn till hur länge respektive fordon förväntas användas fortsättningsvis. Detta kan åstadkommas genom att beräkningen av beloppets storlek grundar sig på värdet på fordonet vid tidpunkten för beräkningen (i motsats till listpriset för ett nytt fordon) eller genom avdrag från beloppet beroende på fordonets årsmodell eller datumet då det för första gången registrerades (i motsats till den första registreringen i den aktuella medlemsstaten).(77)
3. Slutsats i denna del
86. Som slutsats i denna del konstateras följande:
En skatt eller avgift på motorfordon som inte är knuten till införseln utan till användningen av dem i landet och som inte uppbärs på ett diskriminerande sätt innebär i regel inte ett hinder mot den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 EG. Det kan endast undantagsvis förhålla sig på annat sätt om sådana skatter och avgifter vid en objektiv betraktelse innebär ett så allvarligt hinder för en migrerande arbetstagare att det blir orimligt svårt för honom att utnyttja sin rätt till fri rörlighet.
VI – Förslag till avgörande
87. På grund av de överväganden som jag redovisat ovan föreslår jag att domstolen svarar Symvoulio tis Epikrateias enligt följande:
1) a) Direktiv 83/183/EEG är – även för tiden efter den 31 december 1992 – tillämpligt på samtliga punktskatter och andra konsumtionsskatter som påförs för en enskild persons motorfordon som används för privat bruk i samband med att den enskilda personen flyttar sin normala hemvist från en medlemsstat till en annan, i den mån som respektive skatt är knuten till införseln av fordonet och inte påförs på grund av att fordonet används i landet. Detta gäller även för anställda inom en medlemsstats försvarsmakt.
b) En person som är anställd inom försvarsmakten i en medlemsstat och som med sina överordnades tillstånd tjänstgör i två år i en internationell organisation i en annan medlemsstat, i vilken personen tillsammans med sin make och sina barn stadigvarande vistas minst 185 dagar per kalenderår, har under sin tjänstgöringstid i utlandet sin normala hemvist i den andra medlemsstaten i den mening som avses i artikel 6 i direktiv 83/183.
2) En skatt eller avgift på motorfordon som inte är knuten till införseln utan till användningen av dem i landet och som inte uppbärs på ett diskriminerande sätt innebär i regel inte ett hinder mot den fria rörligheten för arbetstagare enligt artikel 39 EG. Det kan endast undantagsvis förhålla sig på annat sätt om sådana skatter och avgifter vid en objektiv betraktelse innebär ett så allvarligt hinder för en migrerande arbetstagare att det blir orimligt svårt för honom att utnyttja sin rätt till fri rörlighet.
1 – Originalspråk: tyska.
2 – Rådets direktiv 83/183/EEG av den 28 mars 1983 om skattebefrielse på permanent införsel från en medlemsstat av personlig egendom (EGT L 105, s. 64; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 117), i dess lydelse enligt rådets direktiv 89/604/EEG av den 23 november 1989 (EGT L 348, s. 28; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 18).
3 – Därutöver innehåller artiklarna 2–5 tillsammans med artikel 7.1 a i direktiv 83/183 ytterligare förutsättningar avseende undantag från beskattning. Dessa bestämmelser är inte relevanta i det här förfarandet.
4 – Rådets direktiv 91/680/EEG av den 16 december 1991 med tillägg till det gemensamma systemet för mervärdesskatt och med ändring av direktiv 77/388/EEG med sikte på avskaffandet av fiskala gränser (EGT L 376, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 33).
5 – Rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT L 76, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 57).
6 – FEK A’ 48.
7 – FEK B’ 195.
8 – FEK A’ 16.
9 – Enligt artikel 6 fjortonde stycket i lag NR 2459/1997 trädde artikel 6 i kraft den 1 januari 1997 ”med undantag för den egendom och de fordon för vilka tulldokumenten inkommit senast den 31 december 1996 och vilka uppfyllde villkoren för skattebefrielse vid denna tidpunkt”.
10 – FEK A’ 17.
11 – Artikel 32 första stycket i lag 2523/1997 (FEK A’ 179).
12 – Enligt uppgifter från Georgios Alevizos var köpet av bilen undantaget från mervärdesskatt enligt artikel 14.1 g samt artiklarna 28c A a och 28c B b i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund (EGT L 145, s. 1; svensk specialutgåva, område 9, volym 1, s. 28) i dess dåvarande lydelse.
13 – Denna punktskatt beräknades enligt artikel 6 trettonde och fjortonde styckena i lag 2459/1997 samt artikel 32 första stycket i lag 2523/1997, baserad på den reducerade koefficienten i den mening som avses i artikel 37 i lag 1882/1990.
14 – Georgios Alevizos anför att han i Grekland dessutom påförts mervärdesskatt om 2 213 450 GRD (6 495,82 euro). Detta belopp återbetalades dock i december 1997 med tillämpning av finansministerns förordning D.1633/721 av den 9 december 1997, efter ett motsvarande besked från statens rättsliga råd (Νομικό Συμβούλιο του Κράτους).
15 – Förvaltningsdomstolen i första instans i Aten.
16 – Förvaltningsdomstolen i andra instans i Aten.
17 – Högsta förvaltningsdomstolen.
18 – Artikel 25 andra stycket och artikel 3 i förordning D.245/11 (se ovan punkterna 14 och 15 i detta förslag till avgörande).
19 – Jämför artikel 2.2 i direktiv 91/680.
20 – Första skälet i direktiv 92/12.
21 – Tjugonde skälet i direktiv 92/12.
22 – Tjugotredje skälet i direktiv 92/12.
23 – Domstolens dom av den 10 januari 2006 i mål C-344/04, IATA und ELFAA (REG 2006, s. I‑403), punkt 76, med vidare hänvisningar.
24 – Se, i detta avseende, domstolens fasta rättspraxis. Jämför till exempel domstolens dom av den 14 april 2005 i mål C-110/03, Belgien mot kommissionen (REG 2005, s. I-2801), punkt 30, av den 21 februari 2006 i mål C-255/02, Halifax m.fl. (REG 2006, s. I-1609), punkt 72, och av den 26 oktober 2006 i mål C-248/04, Koninklijke Coöperatie Consun (REG 2006, s. I-0000), punkt 79.
25 – Se domen i målet Koninklijke Coöperatie Consun (ovan fotnot 24), punkt 79. Jämför även domstolens dom av den 15 december 1987 i mål 326/85, Nederländerna mot kommissionen (REG 1987, s. 5091), punkt 24, av den 12 februari 2004 i mål C-236/02, Slob (REG 2004, s. I‑1861), punkt 37, och av den 16 mars 2006 i mål C-94/05, Emsland-Stärke (REG 2006, s. I‑2619), punkt 43.
26 – I Georgios Alevizos fall är de ekonomiska konsekvenserna kända. För honom rör det sig totalt om 5 607 188 GRD, som han har erlagt i form av skatt för införseln av sitt fordon. Detta belopp utgör mer än hälften av det av honom själv angivna värdet på fordonet (för detaljer, se punkt 19 i detta förslag till avgörande).
27 – Tredje skälet i direktiv 92/12.
28 – I sistnämnda avseende, se domstolens dom av den 2 april 1998 i mål C-296/95, EMU Tabac m.fl. (REG 1998, s. I-1605), punkt 22, av den 5 april 2001 i mål C-325/99, Van de Water (REG 2001, s. I-2729), punkt 39, av den 12 december 2002 i mål C-395/00, Cipriani (REG 2002, s. I-11877), punkt 41, och av den 23 november 2006 i mål C-5/05, Joustra (REG 2006, s. I-0000), punkt 27.
29 – Se i detta avseende särskilt artiklarna 5–10 samt artikel 22 i direktiv 92/12.
30 – Till och med för varor i den mening som avses i artikel 3.1 medför direktiv 92/12 endast delvis en harmonisering. Se domstolens dom av den 24 februari 2000 i mål C-434/97, kommissionen mot Frankrike (REG 2000, s. I-1129), punkt 17, och av den 29 april 2004 i mål C-240/01, kommissionen mot Tyskland (REG 2004, s. I-4733), punkt 40. Se, för ett liknande resonemang, även de domar som angetts i fotnot 28. Enligt denna rättspraxis syftar direktiv 92/12 till att ”fastställa ett antal regler vad gäller innehav, flyttning och övervakning av punktskattepliktiga varor” (se till exempel domen i målet Joustra (ovan fotnot 28), punkt 27. Min kursivering).
31 – Se i detta avseende även det tredje skälet i direktiv 92/12.
32 – Andra skälet i direktiv 83/183.
33 – Sålunda fann domstolen i dom av den 29 april 2004 i mål C-387/01, Weigel (REG 2004, s. I‑4981), punkterna 46–49, och av den 15 juli 2004 i mål C-365/02, Lindfors (REG 2004, s. I‑7183), punkterna 26–28, att direktiv 83/183 inte var tillämpligt i materiellt hänseende – men domstolen uttalade sig inte i frågan huruvida direktivet vid den tidpunkten var i kraft. I båda målen hade de i målet aktuella omständigheterna ägt rum efter den 31 december 1992 (se domarna i målen Weigel, punkterna 26 och 27, och Lindfors, punkterna 11 och 12). Se även domstolens dom av den 16 juni 2005 i mål C-138/04, kommissionen mot Danmark (nedan kallad kommissionen mot Danmark III) (REG 2005, s. I-0000), punkterna 13–15. Målet gällde ett överträdelseförfarande som avsåg tiden efter den 31 december 1992.
34 – Se, i detta avseende, redan domstolens dom av den 15 mars 1989 i de förenade målen 389/87 och 390/87, Echternach och Moritz (REG 1989, s. 723), punkt 14, och av den 22 november 1995 i mål C-443/93, Vougioukas (REG 1995, s. I-4033), punkterna 19 och 20. I fråga om de krav som skall vara uppfyllda för att artikel 39.4 EG skall tillämpas, se till exempel domstolens dom av den 30 september 2003 i mål C-47/02, Anker m.fl. (REG 2003, s. I-10477, särskilt punkterna 57–63 med vidare hänvisningar).
35 – Avseende tjänstemäns i internationella institutioner ställning som arbetstagare, se domstolens domar av den 16 februari 2006 i mål C-137/04, Rockler (REG 2006, s. I-1441), punkt 15, och i mål C-185/04, Öberg (REG 2006, s. I-1453), punkt 12. Se även domstolens dom av den 13 juli 1983 i mål 152/82, Forcheri (REG 1983, s. 2323; svensk specialutgåva, volym 7, s. 211), punkterna 9 och 19, och domen i målet Echternach och Moritz (ovan fotnot 34), punkt 11, samt domstolens dom av den 13 november 2003 i mål C-209/01, Schilling (REG 2003, s. I-13389), punkt 28, och av den 16 december 2004 i mål C-293/03, My (REG 2004, s. I-12013), punkt 37.
36 – I den danska språkversionen används ordet privatpersoners, i den grekiska ιδιώτες, i den engelska individuals, i den franska particuliers, i den italienska privati och i den nederländska particulieren.
37 – Första skälet i direktiv 83/183.
38 – Andra skälet i direktiv 83/183.
39 – Av domstolens rättspraxis framgår att medlemsstaternas försvarsmakt inte undantas från gemenskapsrättens tillämpningsområde och att berörda personer enskilt kan åberopa gemenskapsrätten i den mån som inga konkreta undantagsbestämmelser är tillämpliga (se domstolens dom av den 26 oktober 1999 i mål C-273/97, Sirdar, REG 1999, s. I-7403, punkterna 15–19 och 23–27, av den 11 januari 2000 i mål C-285/98, Kreil, REG 2000, s. I-69, punkterna 15–24, och av den 11 mars 2003 i mål C-186/01, Dory, REG 2003, s. I‑2479, punkterna 30–36).
40 – Fast rättspraxis. Se domstolens dom av den 23 april 1991 i mål C-297/89, Ryborg (REG 1991, s. I-1943), punkt 21, av den 18 november 1999 i mål C-107/98, Teckal (REG 1999, s. I-8121), punkt 33, av den 12 juli 2001 i mål C-262/99 Louloudakis (REG 2001, s. I-5547), punkt 50 och följande punkter, och av den 19 september 2006 i mål C-506/04, Wilson (REG 2006, s. I-0000), punkterna 34 och 35.
41 – Se domarna i målen Weigel, punkt 47, Lindfors, punkterna 26–28, och kommissionen mot Danmark III, punkt 13 (samtliga ovan fotnot 33).
42 – Andra skälet i direktiv 83/183. Se även domen i målet kommissionen mot Danmark III (ovan fotnot 33), punkt 11.
43 – Se, i detta avseende, domarna i målen Weigel (ovan fotnot 33), punkt 55, och Lindfors (ovan fotnot 33), punkt 34. Se även domstolens dom av den 12 juli 2005 i mål C-403/03, Schempp (REG 2005, s. I-6421), punkt 45.
44 – Se domarna i målen Lindfors (ovan fotnot 33), punkt 26, och kommissionen mot Danmark III (ovan fotnot 33), punkt 13.
45 – Se domen i målet Lindfors (ovan fotnot 33), punkt 24.
46 – Ett uppbärande av skatt vid själva inresan är för övrigt förbjudet även av en annan grund. Det skulle strida mot förbudet mot gränsformaliteter i handeln mellan medlemsstaterna enligt artikel 3.3 i direktiv 92/12.
47 – Se, i detta avseende, domarna i målen Weigel (ovan fotnot 33), punkt 47, Lindfors (ovan fotnot 33), punkterna 25–28, och kommissionen mot Danmark III (ovan fotnot 33), punkterna 12–15.
48 – Domstolens dom av den 2 augusti 1993 i mål C-9/92, kommissionen mot Grekland (REG 1993, s. I-4467), punkterna 8 och 28.
49 – Domarna i målen Ryborg (ovan fotnot 40), punkterna 19, 20 och 28 med vidare hänvisningar, och Louloudakis (ovan fotnot 40), punkterna 51, 55 och 57. Dessa två domar gäller visserligen artikel 7 i direktiv 83/182 men kan tillämpas i sin helhet på artikel 6 i direktiv 83/183. De två direktiven har ett nära samband med varandra och syftar båda till att skapa betingelser inom gemenskapen som liknar dem som råder på en inhemsk marknad och att undanröja skattemässiga hinder för den fria rörligheten för personer. De ifrågavarande bestämmelserna om normal hemvist i artikel 6 i direktiv 83/183 och i artikel 7 i direktiv 83/182 har också samma ordalydelse.
50 – Naturligtvis gäller även i detta sammanhang att domstolen skall tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla sådana uppgifter om gemenskapsrättens tolkning som kan vara till nytta för den hänskjutande domstolen när den skall avgöra tvisten (ovan punkt 49 i detta förslag till avgörande).
51 – Se domen i målet Louloudakis (ovan fotnot 40), punkt 53.
52 – Ovan punkt 59 i detta förslag till avgörande.
53 – I domen i målet Louloudakis (ovan fotnot 40), punkt 50, hänvisar domstolen dessutom till kriteriet om stadigvarande vistelse under 185 dagar, vilket inte utesluter att samma person, likaledes på grund av personlig och yrkesmässig anknytning, vistas på en annan plats under resten av kalenderåret.
54 – Se, i detta avseende, domen i målet Louloudakis (ovan fotnot 40), punkt 53.
55 – Första och andra skälen i direktiv 83/183. Som domstolen har betonat i domen i målet kommissionen mot Grekland (ovan fotnot 48), punkt 6, är tolkningen av begreppet normal hemvist särskilt viktig för att uppnå dessa mål. Begreppet bildar ”grundvalen för systemet som inrättats genom direktiv 83/182. Detsamma gäller för direktiv 83/183”. Se, i detta avseende, även domstolens dom i målet Louloudakis (ovan fotnot 40), punkt 58.
56 – Domstolens dom i målet Louloudakis (ovan fotnot 40), punkt 55.
57 – Domstolens dom i målet Louloudakis (ovan fotnot 40), punkt 55.
58 – Domstolens dom i målet Louloudakis (ovan fotnot 40), punkterna 53 och 60.
59 – Fast rättspraxis. Se domstolens dom av den 2 februari 1994 i mål C-315/92, Verband Sozialer Wettbewerb, kallad Clinique (REG 1994, s. I-317; svensk specialutgåva, volym 15, s. I-13), punkt 7, och av den 23 februari 2006 i mål C-471/04, Keller Holding (REG 2006, s. I-2107), punkt 26, samt i målet Lindfors (ovan fotnot 33), punkt 32.
60 – Jämför punkterna 50–56 i detta förslag till avgörande.
61 – Domstolens dom i målet Weigel (ovan fotnot 33), punkt 43.
62 – Domstolens domar i målen Weigel (ovan fotnot 33), punkt 50 och följande punkter, Lindfors (ovan fotnot 33), punkt 31 och följande punkter, och kommissionen mot Danmark III (ovan fotnot 33), punkt 16.
63 – Se, i detta avseende, till exempel domstolens fasta rättspraxis avseende direkt beskattning (domstolens dom av den 12 december 2006 i mål C-374/04, Test Claimants in the Class IV of the ACT Group Litigation, REG 2006, s. I-0000, punkt 36, och i mål C-446/04, Test Claimants in the FII Group Litigation, REG 2006, s. I-0000, punkt 35, med vidare hänvisningar i respektive dom) samt, särskilt avseende avgift på motorfordon, domstolens dom av den 15 september 2005 i mål C-464/02, kommissionen mot Danmark, kallad kommissionen mot Danmark II (REG 2005, s. I-7929), punkt 74.
64 – Se ovan punkt 42 i detta förslag till avgörande.
65 – Fast rättspraxis. Se till exempel domstolens dom av den 7 juli 1992 i mål C-370/90, Singh (REG 1992, s. I-4265; svensk specialutgåva, volym 13, s. I-19), punkt 23, och av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. I‑167), punkterna 15 och 16, samt i målet Schilling (ovan fotnot 35), punkt 27.
66 – I stället för att citera den stora mängden domar skall här endast hänvisas till domstolens dom av den 26 november 2002 i mål C-100/01, Oteiza Olazabal (REG 2002, s. I-10981), punkt 26, och av den 9 november 2006 i mål C-520/04, Turpeinen (REG 2006, s. I-0000), punkterna 13 och 17.
67 – Domstolens dom i målet Weigel (ovan fotnot 33), punkterna 66–81 samt 85–89, behandlar även denna bestämmelse.
68 – Domstolens dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 93.
69 – Domstolens dom av den 27 januari 2000 i mål C-190/98, Graf (REG 2000, s. I-493), punkt 18, och i målet Weigel (ovan fotnot 33), punkterna 51 och 52. Jämför även domstolens dom i målet Bosman (ovan fotnot 68), punkt 96.
70 – En skatt eller avgift som påförs med anledning av införseln skall, som redan nämnts ovan i punkterna 50–56 och 75 i detta förslag till avgörande, prövas med stöd av direktiv 83/183.
71 – Se domen i målet Weigel (ovan fotnot 33), punkt 54 och 53, bekräftat genom domen i målet kommissionen mot Danmark III (ovan fotnot 33), punkt 16.
72 – Se domen i målet Weigel (ovan fotnot 33), punkt 55. Jämför även domarna i målen Lindfors (ovan fotnot 33), punkt 34, och Schempp (ovan fotnot 43), punkt 45.
73 – Se punkt 52 i detta förslag till avgörande.
74 – Se till exempel mitt förslag till avgörande av den 28 oktober 2004 i mål C-134/03, Viacom Outdoor, där domstolen meddelade dom den 17 februari 2005 (REG 2005, s. I-1167), punkterna 64 och 65. Se, med samma innebörd, domstolens dom av den 8 september 2005 i de förenade målen C-544/03 och C-545/03, Mobistar och Belgacom Mobile (REG 2005, s. I-7723), punkt 31.
75 – Jag har framfört detta resonemang tidigare i mitt förslag till avgörande i målet Viacom Outdoor (ovan fotnot 74), punkterna 62 och 63. Frågan rörande den hindrande karaktären av en skatt antyds till exempel i domstolens dom av den 4 april 1968 i mål 31/67, Stier (REG 1968, s. 352, s. 361), och av den 11 december 1990 i mål C-47/88, kommissionen mot Danmark, kallad kommissionen mot Danmark I (REG 1990, s. I-4509), punkt 12, avseende artikel 90 EG (tidigare artikel 95 i EEG-fördraget) och den fria rörligheten för varor.
76 – Se, i detta avseende, domen i målet kommissionen mot Danmark III (ovan fotnot 33), punkt 16 sista stycket.
77 – Liknande överväganden inom tillämpningsområdet för artikel 90 EG har domstolen till exempel fört fram i domen i målet kommissionen mot Danmark I (ovan fotnot 75), punkt 18, och i domstolens dom av den 5 oktober 2006 i de förenade målen C-290/05 och C-333/05, Nádasdi (REG 2006, s. I-0000), punkterna 45–57.