Mål C-121/03

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Konungariket Spanien

”Fördragsbrott – Direktiven 75/442/EEG och 91/156/EEG – Begreppet avfall – Direktiven 85/337/EEG och 97/11/EG – Bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt – Direktiv 80/68/EEG – Skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen – Direktiv 80/778/EEG – Kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten”

Förslag till avgörande av generaladvokat C. Stix-Hackl föredraget den 26 maj 2005

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 8 september 2005

Sammanfattning av domen

1. Miljö – Avfall – Direktiv 75/442 – Begrepp – Ämne som innehavaren gör sig av med – Stallgödsel – Omfattas inte – Villkor – Kadaver från djuruppfödning, när djuren har dött på anläggningen – Omfattas

(Rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156, artikel 1 a)

2. Miljö – Avfall – Direktiv 75/442 – ”Annan lagstiftning” i den mening som avses i artikel 2.1 b – Gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning – Villkor

(Rådets direktiv 75/442, i dess lydelse enligt direktiv 91/156, artikel 2.1 b)

3. Miljö – Bedömning av inverkan på miljön av vissa projekt – Direktiv 85/337– Projekt av de slag som uppräknas i bilaga II till direktivet skall bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd och gränser

(Rådets direktiv 85/337, i dess lydelse enligt direktiv 97/11, artikel 2.1, 4.2 och bilaga II)

4. Miljö – Skydd av vatten mot föroreningar med nitrater från jordbruket – Direktiv 91/676 – Tillämpningsområde – Stallgödsel – Omfattas – Användning av stallgödsel som handelsgödsel – Regelsystemet för skydd av grundvatten som inrättas genom direktiv 80/68 är inte tillämpligt

(Rådets direktiv 80/68, artikel 5, och rådets direktiv 91/676)

1. Tillämpningsområdet för avfallsbegreppet, i den mening som avses i direktiv 75/442 om avfall, i dess lydelse enligt direktiv 91/156, är beroende av betydelsen av uttrycket göra sig av med, i den mening som avses i artikel 1 a första stycket i direktivet.

I vissa situationer kan i detta avseende en vara, ett material eller en råvara som uppkommer under ett tillverknings- eller brytningsförfarande, vars huvudsakliga syfte inte är denna framställning, betraktas som en biprodukt, och inte en restprodukt, som företaget inte vill göra sig av med i den mening som avses i denna bestämmelse, utan snarare har för avsikt att, utan föregående bearbetning, senare använda eller saluföra på så fördelaktiga villkor som möjligt. I sådana fall omfattas inte varor, material eller råvaror som har ett ekonomiskt värde som produkter – oavsett om de bearbetats på något sätt eller inte – och som i detta skick omfattas av lagstiftningen för dessa produkter, av direktivets bestämmelser, som rör bortskaffande eller återvinning av avfall, under förutsättning att de inte bara kan utan verkligen kommer att återanvändas – utan föregående bearbetning – i den fortsatta produktionen.

Stallgödsel kan således på samma villkor undgå att betecknas som avfall om det används som jordförbättringsmedel inom ramen för en laglig spridning på väl identifierade marker och om lagringen av det begränsas till vad som krävs för denna spridningsprocesss. Den omständigheten att stallgödsel inte används på mark tillhörande den jordbruksanläggning som har genererat avfallet, utan för att fylla behov hos andra näringsidkare, saknar betydelse i detta avseende.

Kadaver från djuruppfödning, när djuren har dött på anläggningen och inte har slaktats för att tjäna som livsmedel, kan däremot inte i något fall användas på sådana villkor att de inte omfattas av definitionen på avfall i den mening som avses i nämnda direktiv. Innehavaren av kadavren är utan tvekan skyldig att göra sig av med dem, vilket innebär att materialet skall anses vara avfall.

(se punkterna 57, 58, 60–62 och 64)

2. Begreppet annan lagstiftning i artikel 2.1 b i direktiv 75/442 om avfall, i dess lydelse enligt direktiv 91/156, kan avse såväl gemenskapslagstiftning som nationell lagstiftning som omfattar en avfallskategori som anges i nämnda bestämmelse, på villkor att denna lagstiftning, gemenskaps- eller nationell, avser hanteringen av nämnda avfall som sådant, och att den leder till en miljöskyddsnivå som är åtminstone likvärdig med den som följer av direktivet.

(se punkt 69)

3. I artikel 4.2 i direktiv 85/337 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, i dess lydelse enligt direktiv 97/11, föreskrivs att medlemsstaterna, genom granskning från fall till fall eller genom gränsvärden eller kriterier som fastställs av medlemsstaten, skall bestämma huruvida de projekt som redovisas i bilaga II till direktivet skall bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning. Denna bestämmelse har i huvudsak samma räckvidd som artikel 4.2 i direktiv 85/337, i dess ursprungliga lydelse. Den innebär inte att huvudregeln i artikel 2.1 i direktivet ändras, enligt vilken de projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering skall bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning.

(se punkterna 91och 92)

4. Regelsystemet för skyddet av vatten mot föroreningar orsakade av stallgödsel vilar inte på direktiv 80/68 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen, utan på direktiv 91/676 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket. Sistnämnda direktiv syftar nämligen just till att bekämpa vattenföroreningar orsakade av spridning eller utsläpp av stallgödsel och överdriven användning av handelsgödsel. Det skyddsregelsystem som föreskrivs där innehåller detaljerade åtgärder för den hantering som medlemsstaterna skall ålägga jordbrukarna att vidta, i vilka hänsyn tas till hur känsligt det område är som skall ta emot det flytande avfallet. Om emellertid artikel 5 i direktiv 80/68 tolkades så, att medlemsstaterna skall kräva att en förhandsgranskning, med bland annat hydrogeologiska undersökningar, görs för att stallgödsel skall få användas som gödningsmedel i jordbruket, skulle det skyddsregelsystem som inrättades genom direktiv 80/68 delvis ersätta det som specifikt inrättats genom direktiv 91/676.

(se punkterna 101 och 102)

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 8 september 2005 (*)

I mål C-121/03,

angående en talan om fördragsbrott enligt artikel 226 EG, som väckts den 19 mars 2003,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av G. Valero Jordana, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

mot

Konungariket Spanien, företrätt av N. Díaz Abad, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna J.‑P. Puissochet (referent), S. von Bahr, U. Lõhmus och A. Ó Caoimh,

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 december 2004,

och efter att den 26 maj 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter

– enligt artiklarna 4, 9 och 13 i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, s. 39; svensk specialutgåva, område 15, volym 1, s. 238), i dess lydelse enligt rådets direktiv 91/156/EEG av den 18 mars 1991 (EGT L 78, s. 32; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 66) (nedan kallat direktiv 75/442), genom att inte vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det avfall som härrör från anläggningar för svinuppfödning i regionen Baix Ter i provinsen Gerona bortskaffas eller återvinns utan att människors hälsa utsätts för risker och utan att miljön skadas, genom att låta ett antal sådana anläggningar drivas utan sådant tillstånd som krävs enligt nämnda direktiv och genom att inte utföra de regelbundna inspektioner som erfordras för anläggningar av detta slag,

– enligt artiklarna 2 och 4.2 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (EGT L 175, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 226) (nedan kallat direktiv 85/337 i dess ursprungliga lydelse) eller enligt bestämmelserna i detta direktiv i dess lydelse enligt rådets direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 (EGT L 73, s. 5) (nedan kallat direktiv 85/337) genom att inte göra en miljökonsekvensbeskrivning avseende anläggningarna, vare sig innan anläggningarna byggdes eller projekten ändrades,

– enligt artiklarna 3 b, 5.1 och 7 i rådets direktiv 80/68/EEG av den 17 december 1979 om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen (EGT L 20, 1980, s. 43; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 211), genom att, vad gäller de anläggningar för svinuppfödning som avses i förevarande talan, inte genomföra nödvändiga hydrogeologiska undersökningar inom det förorenade området,

– enligt artikel 7.6 i rådets direktiv 80/778/EEG av den 15 juli 1980 om kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten (EGT L 229, s. 11; svensk specialutgåva, område 15, volym 3, s. 3), genom att låta den högsta koncentration av parametern nitrat som tillåts enligt bilaga I C, punkt 20, i nämnda direktiv överskridas i ett flertal allmänna vattendistributionsnät i regionen Baix Ter.

Tillämpliga bestämmelser

Bestämmelser om avfall

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

2 Avfall definieras i artikel 1 a första stycket i direktiv 75/442 som ”varje föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga 1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”.

3 Enligt artikel 1 a andra stycket i direktiv 75/442 har kommissionen i uppgift att upprätta ”en förteckning över vilket avfall som tillhör de kategorier som anges i bilaga 1”. Kommissionen antog genom beslut 94/3/EG av den 20 december 1993 om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i direktiv 75/442 (EGT L 5, 1994, s. 15; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 89) en ”europeisk avfallskatalog”, vilken bland annat, bland ”[a]vfall från råvaruproduktion inom jordbruk”, upptar ”[a]nimaliska faeces, animalisk urin och gödsel (även använd halm) samt flytande avfall som uppsamlats separat och behandlats utanför produktionsstället”. I inledningen till bilagan i beslutet anges att avfallskatalogen är ”icke-uttömmande”, att den omständigheten ”att ett material finns med i avfallskatalogen … inte [betyder] att detta material betraktas som ett avfall i alla sammanhang” och att det ”[e]ndast [är] om materialet utgör avfall enligt definitionen [som det är] av betydelse att det finns med i katalogen”.

4 Innehavaren definieras i artikel 1 c i samma direktiv som ”avfallsproducenten eller den fysiska eller juridiska person som innehar avfallet”.

5 I artikel 2 i direktiv 75/442 anges följande:

”1. Direktivet skall inte omfatta

a) gasformiga utsläpp till luften,

b) följande avfallsslag i den utsträckning de redan omfattas av annan lagstiftning:

…

iii) djurkadaver och jordbruksavfall i form av stallgödsel samt andra naturliga, ofarliga ämnen som används i jordbruk,

…

2. Bestämmelser som avser särskilda fall eller som kompletterar bestämmelserna i detta direktiv i fråga om hanteringen av vissa avfallskategorier kan komma att beslutas genom särdirektiv.”

6 Följande föreskrivs i artikel 4 i direktivet:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön, och särskilt

– utan risker för vatten, luft, jord eller växter och djur,

– utan att medföra olägenheter genom buller eller lukt,

– utan att negativt påverka landskapet och områden av särskilt intresse.

Medlemsstaterna skall även vidta de åtgärder som krävs för att förbjuda övergivande, dumpning och okontrollerat bortskaffande av avfall.”

7 Enligt artikel 9 i samma direktiv måste för genomförandet av, bland annat, nämnda artikel 4, varje inrättning eller företag som utför sådana åtgärder för bortskaffande av avfall som avses i bilaga 2 A erhålla ett tillstånd från den behöriga myndigheten. Ett sådant tillstånd skall bland annat omfatta mängd och slag av avfall, tekniska krav, de säkerhetsåtgärder som skall vidtas, platsen för bortskaffandet och behandlingsmetoden.

8 Artikel 13 i direktiv 75/442 lyder som följer:

”Inrättningar och företag som utför de verksamheter som avses i artikel 9–12 skall regelbundet inspekteras av de behöriga myndigheterna.”

Den nationella lagstiftningen

9 I 2 § andra stycket i lag nr 10/1998 av den 21 april 1998 om avfall (BOE av den 22 april 1998) anges att ”förevarande lag skall komplettera annan lagstiftning inom de områden som anges nedan med avseende på de aspekter som uttryckligen regleras genom dess specialbestämmelser:

…

b) bortskaffande och bearbetning av döda djur och avfall från djur, så som detta område regleras av kungligt dekret nr 2224/1993 av den 17 december 1993 om hygienföreskrifter om bortskaffande och bearbetning av djurkadaver och animaliskt avfall, och om skydd mot sjukdomsalstrande organismer i djurfoder …

c) avfall från jordbruks- och kreatursanläggningar som består av stallgödsel och andra naturliga ofarliga ämnen som används i jordbruk, så som detta område regleras av kungligt dekret nr 261/1996 av den 16 februari 1996 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket, och av de bestämmelser som regeringen skall anta i enlighet med femte tilläggsbestämmelsen

…”

10 I femte tilläggsbestämmelsen föreskrivs att användningen som gödningsmedel i jordbruket av det avfall som avses i nämnda 2 § andra stycket c skall omfattas av de bestämmelser som regeringen antar härför och av de tilläggsbestämmelser som, i förekommande fall, antas av de självstyrande regionerna. Enligt samma tilläggsbestämmelse fastställs i dessa bestämmelser vilket slags och vilken mängd avfall som får användas som gödningsmedel liksom under vilka omständigheter denna verksamhet får äga rum utan tillstånd, och det föreskrivs att den skall genomföras utan fara för människors hälsa och utan att processer eller metoder används som kan skada miljön, bland annat genom att förorena vatten. I punkt 3 i denna tilläggsbestämmelse föreskrivs även att om det avfall som avses används i enlighet med de villkor som stadgas i bestämmelsen är det inte fråga om ett utsläpp i den mening som avses i 92 § i lag nr 29/1985 av den 2 augusti 1985 om vatten.

11 I enlighet med det bemyndigande i lag som följer av femte tilläggsbestämmelsen antog den spanska regeringen kungligt dekret nr 324/2000 av den 3 mars 2000, i vilket grundbestämmelser om planering av anläggningar för svinuppfödning fastställs (BOE av den 8 mars 2000). I dekretet stadgas att hanteringen av stallgödsel som härrör från anläggningar för svinuppfödning bland annat kan ske genom att avfallet återvinns som organiskt mineralgödningsmedel, och att den högsta kvantitet flytande avfall som därvid används och dess kvävehalt skall uppfylla normerna i kungligt dekret nr 261/1996.

12 Den autonoma regionen Katalonien har för sin del antagit lag nr 6/1993 av den 15 juli 1993 om avfall. Enligt 4 § andra stycket c i denna lag skall lagen inte vara tillämplig på ”ofarligt avfall från jordbruks- och djuruppfödningsanläggningar som endast används inom jordbruket”. Dekret nr 220/2001 av den 1 augusti 2001 om hanteringen av exkrementer från uppfödning, i vilken det bland annat föreskrivs en skyldighet att utarbeta planer för hanteringen och att föra register, har tillkommit för att komplettera dessa bestämmelser. I dekretet anges närmare att nämnda avfall skall hanteras med iakttagande av bestämmelserna om god jordbrukssed avseende kväve, vilken antogs genom förordning av den 22 oktober 1998.

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning avseende vissa projekt

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

13 Följande föreskrevs i artikel 2.1 i direktiv 85/337 i dess ursprungliga lydelse:

”Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering blir föremål för en bedömning av denna påverkan innan tillstånd ges.

De projekt som skall omfattas av sådan bedömning anges i artikel 4.”

14 Enligt artikel 4.2 i direktivet skall ”[p]rojekt inom de grupper som redovisas i bilaga 2 … bli föremål för en bedömning (miljökonsekvensbeskrivning) i enlighet med artikel 5–10 när medlemsstaterna anser att detta krävs på grund av projektets karaktär”. I punkt 1 f i bilaga 2 nämns anläggningar för uppfödning av svin.

15 Enligt artikel 4.1 i direktiv 85/337 skall ”projekt inom de grupper som redovisas i bilaga 1 bli föremål för en bedömning (miljökonsekvensbeskrivning) i enlighet med artik[larna] 5–10”.

16 I punkt 17 b i nämnda bilaga 1 nämns anläggningar för djurhållning av svin med mer än 3 000 platser för slaktsvin avsedda för produktion (som väger över 30 kg), och i punkt 17 c ingår anläggningar med mer än 900 platser för suggor.

17 I artikel 4.2 i direktiv 85/337 föreskrivs, vad gäller projekt som redovisas i bilaga II till direktivet, att medlemsstaterna skall bestämma, genom granskning från fall till fall eller genom gränsvärden eller kriterier som fastställs av medlemsstaten, ”om projektet skall bli föremål för en bedömning i enlighet med artiklarna 5–10”. I artikel 4.3 preciseras att ”[v]id granskning från fall till fall eller fastställande av gränsvärden eller kriterier enligt punkt 2, skall de relevanta urvalskriterier som fastställs i bilaga III beaktas”.

18 Punkt 1 e i bilaga II till direktiv 85/337 gäller ”[a]nläggningar för intensiv djuruppfödning (projekt som inte omfattas av bilaga I)”, och punkt 13 i samma bilaga gäller ”[a]lla förändringar eller utvidgningar av projekt som förtecknas i bilaga I eller bilaga II, vilka redan har godkänts, utförts eller håller på att utföras och vilka kan få betydande negativ inverkan på miljön”. Medlemsstaterna skulle ha införlivat direktiv 85/337 före den 14 mars 1999.

De nationella bestämmelserna

19 Enligt den autonoma regionen Kataloniens lag nr 3/1998 av den 27 februari 1998 om miljömyndighetens fullständiga ingripande, och enligt dekretet med tillämpningsföreskrifter till denna, det vill säga dekret nr 136/1999 av den 18 maj 1999, krävs förhandstillstånd, med avseende på miljön, för anläggningar med mer än 2 000 gödsvin eller mer än 750 suggor för uppfödning. Tillståndet förutsätter att detaljerade skyldigheter avseende hanteringen av stallgödsel och djurkadaver är uppfyllda. Anläggningar med mellan 200 och 2000 svin måste innan de inrättas ha ett miljötillstånd. I samma lag föreskrivs att befintliga anläggningar för svinuppfödning som inte har miljötillstånd måste ansöka om ett sådant för att legalisera sin situation.

20 På det nationella planet krävs i lag nr 6/2001 av den 8 maj 2001, om ändring av kungligt dekret nr 1302/1986 av den 28 juni 1986 om miljökonsekvensbeskrivning (BOE av den 9 maj 2001), att nya anläggningar för svinuppfödning med mer än 2 000 gödsvin och 750 suggor för uppfödning skall vara föremål för ett förfarande för miljökonsekvensbeskrivning.

Bestämmelser om skydd för grundvatten

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

21 Följande anges i artikel 3 i direktiv 80/68:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

…

b) begränsa tillförsel till grundvatten av ämnena i förteckning 2, för att undvika att vattnet förorenas med ämnena.”

22 I punkt 3 i nämnda förteckning 2 nämns ”[ä]mnen som har en negativ effekt på grundvattens smak eller lukt samt föreningar som kan orsaka bildandet av sådana ämnen i grundvatten och göra vattnet olämpligt som dricksvatten”.

23 I artikel 5 i direktiv 80/68 föreskrivs bland annat att medlemsstaterna skall förhandsgranska alla utsläpp av ämnena i förteckning 2 och att de får bevilja tillstånd om alla förebyggande tekniska åtgärder vidtas för att förhindra förorening av grundvattnet med ämnena.

24 Enligt artikel 7 i direktivet skall ”[d]e förhandsgranskningar som avses i artik[larna] 4 och 5 … omfatta en undersökning av de hydrogeologiska förhållandena i det berörda området, markens och de underliggande jordlagrens eventuella reningsförmåga samt risken för att utsläppet förorenar grundvatten eller påverkar dess kvalitet. Vidare skall fastslås om utsläpp av ämnena till grundvatten är en lämplig lösning från miljösynpunkt.”

De nationella bestämmelserna

25 Domstolen har inom ramen för förevarande mål inte fått upplysningar om någon nationell lagtext som särskilt syftar till att säkerställa införlivandet av direktiv 80/68.

Bestämmelser om kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

26 Följande föreskrivs i artikel 2 i direktiv 80/778:

”I detta direktiv avses med dricksvatten allt vatten som används för detta ändamål, antingen i sitt ursprungliga tillstånd eller efter beredning, oberoende av dess ursprung,

– oavsett om det tillhandahålls för dricksvattenändamål, eller

– om

– det används i ett livsmedelsberedande företag för tillverkning, förädling, konservering eller saluförande av varor eller ämnen som är avsedda som människoföda, och

– det påverkar det färdiga livsmedlets hälsomässiga egenskaper.”

27 Artikel 7.1 i direktivet lyder som följer:

”Medlemsstaterna skall för de parametrar som framgår av bilaga I fastställa vilka värden som skall gälla för dricksvatten.”

28 I artikel 7.6 i samma direktiv anges närmare att ”[m]edlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att dricksvattnet uppfyller åtminstone de krav som anges i bilaga I”.

29 I punkt 20 i nämnda bilaga I C föreskrivs att den högsta tillåtna koncentrationen av parametern nitrat är 50 mg/l.

De nationella bestämmelserna

30 Det i förevarande talan aktuella området har angetts som känsligt område enligt den autonoma regionen Kataloniens dekret nr 283/1998 av den 21 oktober 1998. Med tillämpning av detta dekret har dekret nr 167/2000 av den 2 maj 2000 om fastställande av undantagsbestämmelser i fråga om allmänna vattenförsörjningskällor som förorenats av nitrater antagits, i syfte att säkerställa kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten.

Det administrativa förfarandet

31 Kommissionen mottog år 2000 ett klagomål i vilket det grundvattenförande skiktet i Baix Ter, beläget i floden Ters mynning i provinsen Gerona, uppgavs vara förorenat, liksom det vatten som distribuerades i ett flertal kommuner i Empordà i samma provins. Klaganden hävdade att denna förorening genom diverse ämnen, däribland nitrat, berodde på utvecklingen av intensiv svinuppfödning, från vilken det flytande avfallet släpptes direkt ut, utan vare sig kontroll eller behandling, i vattenmiljön. Samma klagande tillsände kommissionen analysresultat, av vilka nitrathalten i de berörda vattnen framgick, och den påpekade samtidigt att delegationen för hälsa i Gerona hade vägrat att ge den vissa upplysningar avseende kvaliteten på nämnda vatten.

32 Kommissionen uppmanade genom skrivelse av den 2 maj 2000 de spanska myndigheterna att inkomma med sina synpunkter avseende klagomålet och att ge kommissionen information om de aktuella anläggningarna för djuruppfödning och om tillståndet i det grundvattenförande skiktet i Baix Ter.

33 De spanska myndigheterna översände genom skrivelse av den 13 juli 2000 ett flertal rapporter som hade utarbetats av miljöförvaltningen i den autonoma regionen Katalonien. De hävdade i sitt svar att direktiv 75/442 inte var tillämpligt på jordbruksavfall och att verksamheten i fråga inte var föremål för ett förfarande för miljökonsekvensbeskrivning enligt direktiv 85/337. Av handlingar som hade bilagts detta svar framgick att lagföringsåtgärder hade inletts efter kontrollen av utsläpp från anläggningar för djuruppfödning och att nitratföroreningarna av det grundvattenförande skiktet hade ökat, varvid hälften av de prover som hade tagits under de första tre månaderna år 2000 överskred den högsta tillåtna koncentrationen på 50 mg/l. Vad gäller direktiv 80/778 nämnde de spanska myndigheterna dekret nr 167/2000.

34 Efter att ha gjort bedömningen att de spanska myndigheterna i förevarande fall hade åsidosatt direktiven 75/442, 85/337, även i dess ursprungliga lydelse, 80/68 och 80/778, sände kommissionen den 25 oktober 2000 en formell underrättelse till Konungariket Spanien.

35 De spanska myndigheterna besvarade denna genom skrivelser av den 1 och den 15 februari 2001 genom att sända en rapport till kommissionen, upprättad av miljöförvaltningen i den autonoma regionen Katalonien, i vilken den katalanska myndigheten förklarade sig vara medveten om det problem som orsakades av nitratföroreningen i Baix Ter. De spanska myndigheterna tillstod bland annat att koncentrationen av nitrater överskred gränsvärdet på 50 mg/l i sex kommuner som berördes av det aktuella grundvattenförande skiktet. De uppgav emellertid att dekret nr 283/98 innebar att området i fråga angavs som känsligt område i Katalonien, med avseende på föroreningen av nitrater från jordbruket, och att regeringen den 3 april 2000 hade godkänt ett åtgärdsprogram för hanteringen av vattenresurserna i de områden som är känsliga för denna förorening. De spanska myndigheterna angav även att de riktlinjer för god jordbrukssed som antogs genom förordningen av den 22 oktober 1998 var tvingande, liksom dekret nr 205/2000 om antagandet av ett program för agronomiska åtgärder i de känsliga områdena. Vad gäller direktiven 75/442 och 80/68 angav de spanska myndigheterna att de inte hade åsidosatts, eftersom samtliga aktuella anläggningar för svinuppfödning var föremål för ett förfarande som syftade till att säkerställa en riktig hantering av avfallet från dem.

36 Genom en skrivelse av den 15 mars 2001 sände de spanska myndigheterna en hälsorapport till kommissionen, utarbetad av hälso- och socialförvaltningen i den autonoma regionen Katalonien. Det framgick av rapporten att den högsta tillåtna koncentrationen av nitrater på 50 mg/l hade överskridits i ett flertal kommuner inom området för det aktuella grundvattenförande skiktet, liksom i ett stort antal brunnar.

37 Då kommissionen ansåg att de svar som lämnats fortfarande inte var tillfredsställande riktade den genom skrivelse av den 26 juli 2001 ett motiverat yttrande till Konungariket Spanien och uppmanade den att inom två månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta de åtgärder som var nödvändiga för att den skulle uppfylla sina skyldigheter.

38 De spanska myndigheterna besvarade det motiverade yttrandet genom att i skrivelse av den 3 december 2001 sända en ny rapport, upprättad av miljöförvaltningen i den autonoma regionen Katalonien. De angav inledningsvis i rapporten att förfaranden för att legalisera situationen för de aktuella anläggningarna för svinuppfödning pågick och att de miljörapporter som upprättades i detta syfte, innan tillstånd beviljades eller vägrades, hade offentliggjorts. De hänvisade även till förekomsten av en inspektionsplan avseende nämnda anläggningar och till att lagföringsåtgärder hade inletts. De underströk att samtliga nya anläggningar för intensiv svinuppfödning med mer än 2 000 platser för gödsvin och 750 platser för suggor för uppfödning var föremål för en miljökonsekvensbeskrivning, i enlighet med lag nr 6/2001. Slutligen medgav de att den högsta tillåtna koncentrationen av nitrater hade överskridits i fem kommuner i det aktuella området, vars befolkning enligt en rapport från folkhälsoförvaltningen i den autonoma regionen Katalonien av den 14 september 2001, som ingivits till kommissionen, endast uppgick till 1 424 invånare.

39 Då kommissionen ansåg att Konungariket Spanien fortfarande inte hade vidtagit nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter väckte den förevarande talan.

40 Konungariket Spanien har yrkat att talan skall ogillas och att kommissionen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Talan

Huruvida direktiv 75/442 har åsidosatts

Parternas argument

41 Kommissionen har hävdat att de omstridda anläggningarna producerar en betydande mängd avfall, däribland gödselvatten och djurkadaver, och att detta avfall, i avsaknad av annan särskild gemenskapslagstiftning om alla miljöskador det riskerar att ge upphov till, omfattas av direktiv 75/442.

42 Enligt kommissionen berodde föroreningen av det grundvattenförande skiktet i Baix Ter, vars förekomst de spanska myndigheterna hade medgett i sina skrivelser av den 1 och den 15 februari 2001, den 15 mars 2001 samt den 3 december 2001, på utsläpp, utan förvaltning eller kontroll, av en ökande volym gödselvatten, i strid med artikel 4 i nämnda direktiv. Detta bekräftades av ett flertal analyser. Den genomsnittliga nitratmängden i vattnet i den hydrogeologiska enheten Baix Ter var 61 mg/l, vilket överskrider den högsta tillåtna koncentrationen.

43 Kommissionen har dessutom hävdat att de aktuella anläggningarna för svinuppfödning vid tiden för det motiverade yttrandet drevs utan sådant tillstånd som föreskrivs i artikel 9 i samma direktiv. De spanska myndigheterna hade medgett detta genom att ange att situationen för dessa anläggningar höll på att legaliseras, vilket visar att de nationella bestämmelser som dessa myndigheter hänvisade till inte iakttogs.

44 Slutligen hade de aktuella anläggningarna för svinuppfödning i det berörda området, vilka uppgick till ungefär 200, inte varit föremål för faktiska regelbundna inspektioner, i strid med artikel 13 i direktiv 75/442. De spanska myndigheterna nöjde sig med att presentera en tabell för åren 1994–1998 och hänvisa till en inspektionsplan och till några lagföringsåtgärder.

45 Den spanska regeringen har bestritt avfallsbeteckningen i den mening som avses i direktiv 75/442, vad gäller gödselvatten från svin. Gödselvattnet används som organiskt mineralgödningsmedel för mark och utgör således inte avfall utan en råvara. Gödselvatten som på detta sätt används som råvara omfattas nämligen av rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (EGT L 375, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 192), vilket syftar till att förhindra att vatten förorenas av nitrater från jordbruket.

46 Den spanska regeringen har dessutom preciserat att direktiv 91/676 under alla omständigheter borde betraktas som ”annan lagstiftning”, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 75/442, vilket innebär att sistnämnda direktiv inte skall tillämpas på gödselvatten från svin. Om begreppet annan lagstiftning även kan anses avse nationell lagstiftning, måste de kungliga dekreten nr 261/1996 och nr 324/2000 anses omfattas av begreppet.

47 I andra hand, för det fall domstolen skulle fastställa att gödselvatten omfattas av direktiv 75/442, anser den spanska regeringen att kommissionen, som skall bevisa att de faktiska omständigheter som den åberopar är riktiga, inte har bevisat att direktivet har åsidosatts. De på området behöriga spanska myndigheternas agerande var beslutsamt och medförde att påtagliga resultat kunde uppnås.

48 Kommissionen har i sin replik gjort gällande att begreppet annan lagstiftning, i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 75/442, endast avser annan gemenskapslagstiftning, och inte lagstiftningen i medlemsstaterna. Domstolen borde således ompröva den rättspraxis som kommer av domen av den 11 september 2003 i mål C‑114/01, AvestaPolarit Chrome (REG 2003, s. I‑8725), i vilken domstolen fastställde att även nationell lagstiftning kan utgöra ”annan lagstiftning”.

49 Under alla omständigheter anser kommissionen att de nu gällande spanska bestämmelserna, det vill säga kungligt dekret nr 261/1996 och nr 324/2000, inte innebär att en hälso- och miljöskyddsnivå säkerställs som är åtminstone likvärdig med den som följer av direktiv 75/442. För övrigt finns det utöver detta direktiv inte någon gemenskapslagstiftning som är tillämplig på gödselvatten. Direktiv 91/676 har ett särskilt tillämpningsområde som inte omfattar alla miljöskador som orsakas av stallgödsel. Vad gäller djurkadaver kan rådets direktiv 90/667/EEG av den 27 november 1990 om fastställande av veterinära bestämmelser om bortskaffande och bearbetning av animaliskt avfall och dess utsläppande på marknaden samt om förhindrande av sjukdomsalstrande organismer i foder av animaliskt ursprung samt om ändring av direktiv 90/425/EEG (EGT L 363, s. 51; svensk specialutgåva, område 3, volym 36, s. 31), vilket inte omfattar all skada som dessa kadaver ger upphov till och inte heller alla metoder för avfallshantering, i än mindre utsträckning anses utgöra ”annan lagstiftning”, vilket inte heller har påståtts av den spanska regeringen. Det är således endast direktiv 75/442 som är tillämpligt på det avfall (gödselvatten och djurkadaver) som alstras av anläggningar för svinuppfödning.

50 Kommissionen har vidare bestritt den spanska regeringens påstående att gödselvatten inte är avfall utan en råvara. Den omständigheten att gödselvatten från svin återvinns och att det nämns i den europeiska avfallskatalogen talar för att detta ämne skall betecknas som avfall. Endast det gödselvatten som i enlighet med god jordbrukssed används som gödningsmedel i anläggningen för djuruppfödning skulle kunna anses vara en biprodukt. Så är inte fallet i samtliga de anläggningar för djuruppfödning som är aktuella i förevarande mål, eftersom gödselvattnet produceras i för stora kvantiteter för att kunna användas i sin helhet till detta ändamål.

51 Slutligen anser kommissionen att den har inkommit med tillräcklig bevisning för att de spanska myndigheterna underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 75/442.

52 Den spanska regeringen har i sin duplik angett att den inte anser att det är relevant att ifrågasätta den tolkning som domstolen gjorde av begreppet annan lagstiftning i sin dom i det ovannämnda målet AvestaPolarit Chrome.

53 Den spanska regeringen har hävdat att den sammantagna tillämpliga nationella lagstiftningen, det vill säga dels, på nationell nivå, kungligt dekret nr 261/1996 avseende de känsliga områdena och kungligt dekret nr 324/2000 avseende övriga områden, kompletterad med tilläggsbestämmelserna i lag nr 10/1998, dels det mycket fullständiga regelverk som den autonoma regionen Katalonien har antagit avseende stallgödsel (planer och böcker för hanteringen, regler för spridning och för transporter utom anläggningen, tillståndssystem, påföljdssystem och så vidare) utgör ”annan lagstiftning” i den mening som avses i artikel 2.1 b i direktiv 75/442, och att den sistnämnda således inte är tillämplig. Kommissionen framhöll i sin replik djurkadavren, vilket inte är korrekt, eftersom förevarande talan hela tiden har avsett vattenförorening orsakad av kreatursexkrementer.

54 Den spanska regeringen har gjort gällande att det är direktiv 91/676 som på gemenskapsnivån innehåller bestämmelser om återvinning av stallgödsel i jordbruket. Direktiv 90/667 är däremot inte tillämpligt på gödselvatten, eftersom det inte omfattar djurexkrementer. Gödselvatten utgör utan tvekan en biprodukt när det återvinns som gödningsmedel i enlighet med god jordbrukssed. Den omständigheten att det med lätthet kan saluföras, även utanför det område där det producerats, visar att det inte omfattas av avfallsbegreppet i den mening som avses i direktiv 75/442. Vad gäller djurkadaver är det Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1774/2002 av den 3 oktober 2002 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter som inte är avsedda att användas som livsmedel (EGT L 273, s. 1) som, i egenskap av specialbestämmelse, är tillämplig.

55 Slutligen har den spanska regeringen understrukit att de katalanska myndigheterna har genomfört utbildningsåtgärder för lantbrukare i syfte att åstadkomma en lämplig hantering av stallgödsel, och att de uppmuntrat upprättandet av komposteringsanläggningar för behandling av överskottsexkrementer. Tolv av dessa anläggningar är redan i gång, tio är på stadiet för tillståndsprövning.

Domstolens bedömning

56 Det skall inledningsvis klargöras att kommissionen uttryckligen har nämnt djurkadaver bland det avfall som genereras av de ifrågavarande anläggningarna för svinuppfödning. De anmärkningar som avser åsidosättandet av direktiv 75/442 omfattar således inte endast de underlåtelser som myndigheterna påstås ha gjort sig skyldiga till vid hanteringen av gödselvatten från svin som producerats av nämnda anläggningar, utan även den omständigheten att ett flertal bestämmelser i nämnda direktiv om djurkadaver inte har tillämpats.

57 Det skall i detta avseende erinras om att tillämpningsområdet för avfallsbegreppet, i den mening som avses i direktiv 75/442, är beroende av betydelsen av uttrycket göra sig av med, i den mening som avses i artikel 1 a första stycket i direktivet (se dom av den 18 december 1997 i mål C‑129/96, Inter‑Environnement Wallonie, REG 1997, s. I‑7411, punkt 26).

58 I vissa situationer kan emellertid en vara, ett material eller en råvara som uppkommer under ett tillverknings- eller brytningsförfarande, vars huvudsakliga syfte inte är denna framställning, betraktas som en biprodukt, och inte en restprodukt, som företaget inte vill göra sig av med i den mening som avses i artikel 1 a första stycket i direktiv 75/442, utan snarare har för avsikt att, utan föregående bearbetning, senare använda eller saluföra på så fördelaktiga villkor som möjligt. Det finns i sådana fall inte något skäl att låta varor, material eller råvaror som har ett ekonomiskt värde som produkter – oavsett om de bearbetats på något sätt eller inte – och som i detta skick omfattas av lagstiftningen för dessa produkter, omfattas av direktivets bestämmelser, som rör bortskaffande eller återvinning av avfall, under förutsättning att de inte bara kan utan verkligen kommer att återanvändas – utan föregående bearbetning – i den fortsatta produktionen (se dom av den 18 april 2002 i mål C‑9/00, Palin Granit och Vehmassalon kansanterveystyön kuntayhtymän hallitus, REG 2002, s. I‑3533, punkterna 34–36).

59 Domstolen har således fastställt att reststen och behandlad sand som uppstår vid bearbetning av mineraler vid gruvdrift inte skall betraktas som avfall i den mening som avses i direktiv 75/442, i den mån innehavaren lagligen använder dem för utfyllnad av gruvgångarna och ger tillräckliga garantier beträffande identifiering och faktisk användning av dessa ämnen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet AvestaPolarit Chrome, punkt 43). Domstolen har även fastställt att petroleumkoks som avsiktligt produceras eller är resultatet av en samtidig produktion av andra oljebränslesubstanser i ett oljeraffinaderi och som med säkerhet kommer att användas som bränsle för raffinaderiets och andra industriföretags energibehov inte utgör avfall i den mening som avses i direktivet (beslut av den 15 januari 2004 i mål C‑235/02, Saetti och Frediani, REG 2004, s. I‑1005, punkt 47).

60 Såsom den spanska regeringen med rätta har gjort gällande, kan stallgödsel på samma villkor undgå att betecknas som avfall om det används som jordförbättringsmedel inom ramen för en laglig spridning på väl identifierade marker och om lagringen av det begränsas till vad som krävs för denna spridningsprocess.

61 Tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande skall denna analys inte begränsas till stallgödsel som används som gödningsmedel på mark tillhörande den jordbruksanläggning som har genererat avfallet. Såsom domstolen har fastställt kan nämligen ett ämne inte anses vara avfall i den mening som avses i direktiv 75/442 om det med säkerhet kommer att användas för att fylla behov hos andra näringsidkare än den som producerat det (se, för ett liknande resonemang, beslutet i det ovannämnda målet Saetti och Frediani, punkt 47).

62 Denna analys, som innebär att produktionsrester i vissa situationer inte betecknas som avfall utan som biprodukter eller råvaror som kan återanvändas i den fortsatta produktionen, är emellertid inte tillämplig på kadaver från djuruppfödning, när djuren har dött på anläggningen och inte har slaktats för att tjäna som livsmedel.

63 Dessa kadaver kan nämligen i allmänhet inte återanvändas som livsmedel. De betraktas i gemenskapsrätten, bland annat i direktiv 90/667, vilket, efter det datum som fastställdes i det motiverade yttrandet, upphävdes genom artikel 37 i förordning nr 1774/2002, som ”animaliskt avfall” och, dessutom, som avfall tillhörande kategorin ”högriskmaterial”, vilket måste bearbetas vid anläggningar som godkänts av medlemsstaterna eller bortskaffas genom bränning eller nedgrävning. I direktivet stadgas att detta material kan användas som foder för djur vilkas kött inte är avsett som livsmedel, men endast med tillstånd utfärdat av medlemsstaterna under de behöriga myndigheternas veterinära tillsyn.

64 Djurkadavren på den aktuella anläggningen kan således inte i något fall användas på sådana villkor att de undgår att betecknas som avfall i den mening som avses i direktiv 75/442. Innehavaren av kadavren är utan tvekan skyldig att göra sig av med dem, vilket innebär att materialet skall anses vara avfall.

65 Vad i förevarande fall i första hand gäller det gödselvatten som den aktuella uppfödningsanläggningen genererar, framgår det av handlingarna i målet att det används som gödningsmedel i jordbruket, inom ramen för bestämmelser om spridning i enlighet med god jordbrukssed, vilka fastställts av den autonoma regionen Katalonien. De personer som leder verksamheten vid de aktuella anläggningarna avser således inte att göra sig av med gödselvattnet, varför det inte utgör avfall i den mening som avses i direktiv 75/442.

66 Den omständigheten att ”[a]nimaliska faeces, animalisk urin och gödsel (även använd halm) samt flytande avfall som uppsamlats separat och behandlats utanför produktionsstället” återfinns i den europeiska avfallskatalogen, bland ”[a]vfall från råvaruproduktion inom jordbruk”, föranleder ingen annan bedömning. I detta allmänna omnämnande av stallgödsel beaktas nämligen inte under vilka omständigheter som det flytande avfallet används, vilket är avgörande för bedömningen av avfallsbegreppet. För övrigt klargörs i inledningen till bilagan i den europeiska avfallskatalogen att avfallsförteckningen är ”icke-uttömmande”, att den omständigheten ”att ett material finns med i avfallskatalogen … inte [betyder] att detta material betraktas som ett avfall i alla sammanhang” och att det ”[e]ndast [är] om materialet utgör avfall enligt definitionen [som det är] av betydelse att det finns med i katalogen”.

67 Anmärkningarna om att direktiv 75/442 har åsidosatts kan således inte godtas i den mån de avser hanteringen av gödselvattnet från svin.

68 Vad gäller, för det andra, de djurkadaver som de ifrågasatta anläggningarna för djuruppfödning har genererat, vilka, såsom har angetts i punkt 65 i förevarande dom, skall betraktas som avfall i den mening som avses i direktiv 75/442, har den spanska regeringen inte desto mindre hävdat att dessa kadaver ”redan omfattas av annan lagstiftning” och således faller utanför tillämpningsområdet för detta direktiv, med tillämpning av artikel 2.1 b iii i direktivet.

69 Domstolen har redan fastställt att begreppet annan lagstiftning kan avse såväl gemenskapslagstiftning som nationell lagstiftning som omfattar en avfallskategori som anges i artikel 2.1 b i direktiv 75/442, på villkor att denna lagstiftning, gemenskaps- eller nationell, avser hanteringen av nämnda avfall som sådant, och att den leder till en miljöskyddsnivå som är åtminstone likvärdig med den som följer av direktivet (se domen i det ovannämnda målet AvestaPolarit Chrome, punkt 61).

70 Utan att det i förevarande mål är nödvändigt att uttala sig om den kritik som kommissionen har anfört mot domen i det ovannämnda målet AvestaPolarit Chrome, skall det påpekas att vad gäller de djurkadaver som här är i fråga, har gemenskapslagstiftaren antagit en ”annan lagstiftning” i gemenskapsrätten än direktiv 75/442, i den mening som avses i artikel 2.1 b i det direktivet.

71 Direktiv 90/667 handlar nämligen bland annat om hanteringen av dessa kadaver, i deras egenskap av avfall. Det innehåller tydliga bestämmelser avseende denna avfallskategori, varvid det i synnerhet föreskrivs att de skall bearbetas vid godkända anläggningar eller bortskaffas genom bränning eller nedgrävning. Det innehåller till exempel beskrivningar av de fall i vilka avfallet, om det inte skall bearbetas, skall brännas eller grävas ned. I artikel 3.2 i direktivet föreskrivs att avfallet får brännas eller grävas ned bland annat när ”kvantiteten och avståndet inte gör det berättigat att ta vara på avfallet” och att ”[n]edgrävning måste ske på tillräckligt djup för att hindra köttätande djur att gräva upp kadavren eller avfallet och på lämplig mark för att förebygga förorening av vattendrag eller andra miljöskador. Före nedgrävningen skall kadavren eller avfallet om så krävs begjutas med något lämpligt desinfektionsmedel som godkänts av den behöriga myndigheten.” I samma direktiv föreskrivs även att medlemsstaterna skall genomföra kontroller och besiktningar och, i artikel 12, att veterinära experter från kommissionen i vissa fall får företa besiktningar på platsen, i samarbete med de nationella myndigheterna. Förordning nr 1774/2002 trädde i kraft efter utgången av det datum då tidsfristen i det motiverade yttrandet löpte ut och är således inte tillämplig i förevarande mål. Den antogs till följd av den hälsokris som galna ko-sjukan ledde till och innehåller än mer precisa krav avseende lagring, bearbetning och bränning av djuravfall.

72 Bestämmelserna i direktiv 90/667 handlar om den inverkan som bearbetning av djurkadaver har på miljön, och genom detaljnivån i dem kan en miljöskyddsnivå upprätthållas som är åtminstone likvärdig med den som följer av direktiv 75/442. De utgör således, tvärtemot vad kommissionen har hävdat i sin replik, ”annan lagstiftning” som omfattar denna avfallskategori, varför denna kategori kan anses falla utanför tillämpningsområdet för nämnda direktiv, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida den nationella lagstiftning som den spanska regeringen har åberopat utgör ”annan lagstiftning”.

73 Direktiv 75/442 är således inte tillämplig med avseende på djurkadavren i fråga. Eftersom kommissionen endast har gjort gällande att detta direktiv har åsidosatts, kan inte anmärkningarna om att direktivet har åsidosatts godtas i den mån nämnda kadaver avses.

74 Dessa anmärkningar kan således inte godtas i någon del.

Huruvida direktiv 85/337 har åsidosatts

Parternas argument

75 Kommissionen har gjort gällande att artikel 4.2 i direktiv 85/337, även i dess ursprungliga lydelse, enligt domstolens fasta rättspraxis inte ger medlemsstaterna behörighet att helt och slutgiltigt undanta en eller flera grupper av de projekt som redovisas i bilaga 2 till direktivet från skyldigheten att göra en bedömning. Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller att utse projekt som avses i denna bilaga 2 begränsas nämligen av skyldigheten att göra en miljökonsekvensbeskrivning avseende projekt som till följd av sin art, storlek eller lokalisering kan antas medföra en betydande inverkan på miljön. Domstolen har redan fastställt att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt dessa bestämmelser (dom av den 13 juni 2002 i mål C‑474/99, kommissionen mot Spanien, REG 2002, s. I‑5293).

76 I förevarande fall borde, med beaktande av de negativa effekter som anläggningarna för svinuppfödning har på miljön, i synnerhet vattenförorening och dålig lukt, omfattningen och dessa anläggningars ofantliga utbredning inom samma område och lokaliseringen av dem inom ett område som de spanska myndigheterna själva angett som känsligt enligt direktiv 91/676, förfarandena för föregående miljökonsekvensbeskrivning ha genomförts. De spanska myndigheterna medgav detta i sin rapport av den 31 oktober 2001, vilken ingavs tillsammans med deras svar på det motiverade yttrandet.

77 Kommissionen har således hävdat att Konungariket Spanien har åsidosatt artiklarna 2 och 4.2 i direktiv 85/337, även i dess ursprungliga lydelse, beroende på om datumet för ansökan om tillstånd eller ändring av de aktuella projekten i tiden ligger före eller efter den 14 mars 1999, vilket är det datum då de ändringar som följde av direktiv 97/11 trädde i kraft.

78 Den spanska regeringen anser att kommissionen inte klargjort vilken av de två lydelserna av direktiv 85/337 som underlåtelsen gällde, och att anmärkningen således inte kan prövas i sak.

79 I andra hand har samma regering hävdat att anmärkningen under alla omständigheter inte kan godtas. Tolv ansökningar om tillstånd, eller miljötillstånd, ingavs mellan år 2000 och 2003 av dem som drev svinuppfödningar i regionen Baix Ter. Nio av dessa ansökningar omfattades av bestämmelserna för befintliga anläggningar. Det var således endast tre fall som i sak gällde ny djuruppfödningskapacitet. Fyra av ansökningarna ledde till avslagsbeslut.

80 Kommissionen har i sin replik gjort gällande att den tydligt angav att de spanska myndigheterna hade åsidosatt direktiv 85/337, även i dess ursprungliga lydelse, beroende på vilket datum anläggningarna för djuruppfödning hade öppnat eller byggts ut. Anmärkningen kan således utan tvekan prövas i sak. Den spanska regeringen har i sak inte bestritt grunden för anmärkningen.

81 Den spanska regeringen har i sin duplik vidhållit att kommissionens påståenden inte är korrekta med hänsyn till antalet berörda anläggningar, nämligen 387 stycken år 1989, och att anmärkningen således inte kan prövas i sak.

Domstolens bedömning

82 Det skall erinras om att kommissionen är skyldig att i varje ansökan som inges enligt artikel 226 EG ange de exakta anmärkningar som domstolen skall pröva och, åtminstone kortfattat, ange de faktiska och rättsliga omständigheter som dessa anmärkningar grundas på (se, bland annat, dom av den 23 oktober 1997 i mål C‑375/95, kommissionen mot Grekland, REG 1997, s. I‑5981, punkt 35, och av den 29 november 2001 i mål C‑202/99, kommissionen mot Italien, REG 2001, s. I‑9319, punkt 20).

83 Så är fallet i förevarande mål.

84 Kommissionen har nämligen angett att dess anmärkningar avsåg avsaknaden av miljökonsekvensbeskrivning avseende anläggningar för svinuppfödning i regionen Baix Ter, genom att ange ett antal specifika exempel på anläggningar som borde ha varit föremål för en sådan miljökonsekvensbeskrivning och genom att ange att det direktiv som påstods ha åsidosatts var direktiv 85/337, eller detsamma i dess ursprungliga lydelse, beroende på om datumet för ansökan om tillstånd eller ändring av de aktuella projekten i tiden ligger före eller efter den 14 mars 1999, vilket är det datum då de ändringar som följde av direktiv 97/11 trädde i kraft.

85 Anmärkningarna har således framställts med sådan tydlighet att Konungariket Spanien har haft möjlighet att försvara sig, och de kan följaktligen prövas i sak.

86 Vad gäller prövningen i sak har kommissionen, till att börja med avseende de anläggningar som inrättades eller ändrades före den 14 mars 1999, med rätta hävdat att även om de projekt som innebar att dessa anläggningar skapades eller ändrades finns med i bilaga 2 till direktiv 85/337 i dess ursprungliga lydelse, borde de ändå med hänsyn till sina särdrag ha varit föremål för en föregående miljökonsekvensbeskrivning, med tillämpning av artikel 2.1 i samma direktiv.

87 Även om medlemsstaterna enligt artikel 4.2 andra stycket i direktiv 85/337, i dess ursprungliga lydelse, har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bestämma huruvida en bedömning skall göras för vissa grupper av projekt som anges i bilaga 2 i direktivet eller att fastställa sådana kriterier eller gränsvärden som krävs, begränsas nämligen detta utrymme av skyldigheten enligt artikel 2.1 i samma direktiv att säkerställa att projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering blir föremål för en miljökonsekvensbeskrivning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 1996 i mål C‑72/95, Kraaijeveld m.fl. REG 1996, s. I‑5403, punkt 50, och av den 21 september 1999 i mål C‑392/96, kommissionen mot Irland, REG 1999, s. I‑5901, punkt 64, samt domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Spanien, punkterna 30 och 31). Såsom domstolen redan har fastställt får medlemsstaterna i synnerhet inte helt och slutgiltigt undanta en eller flera grupper av de projekt som redovisas i bilaga 2 till direktivet från skyldigheten att göra en miljökonsekvensbeskrivning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 1996 i mål C‑133/94, kommissionen mot Belgien, REG 1996, s. I‑2323, punkterna 41–43).

88 I förevarande fall krävs det på grund av de berörda anläggningarnas särdrag att det görs en miljökonsekvensbeskrivning avseende dem. Antalet anläggningar, deras geografiska lokalisering i ett område som de spanska myndigheterna år 1998 med tillämpning av direktiv 91/676 har angett som känsligt, det förhållandevis stora antalet av dem inom samma område och de särskilda olägenheter som är förknippade med denna typ av anläggningar för djuruppfödning medförde att sådana bedömningar skulle ha gjorts.

89 Den spanska regeringen har emellertid inte gjort gällande att något förfarande för föregående miljökonsekvensbeskrivning skulle ha tillämpats före den 14 mars 1999 med avseende på de ifrågavarande anläggningarna för svinuppfödning. Den har sålunda under det administrativa förfarandet visat att det inte föreskrevs i de nationella bestämmelser som då var i kraft att verksamheterna i fråga skulle vara föremål för en miljökonsekvensbeskrivning. Likaså avser de argument som den har framställt vid domstolen endast genomförandet av nationella bestämmelser som trädde i kraft efter den 14 mars 1999 i regionen Baix Ter.

90 Följaktligen är de anmärkningar som avser ett åsidosättande av direktiv 85/337, i dess ursprungliga version, välgrundade.

91 Vad därefter gäller de anläggningar för djuruppfödning som inrättades eller ändrades efter den 14 mars 1999, det vill säga det datum då de ändringar som följde av direktiv 97/11 trädde i kraft, skall det påpekas att det föreskrivs i artikel 4.2 i direktiv 85/337 att medlemsstaterna, genom granskning från fall till fall eller genom gränsvärden eller kriterier som fastställs av medlemsstaten, skall bestämma om de projekt som redovisas i bilaga II till direktivet, däribland andra anläggningar för intensiv svinuppfödning än dem som redovisas i bilaga 1 i direktivet, skall bli föremål för en miljökonsekvensbeskrivning.

92 Dessa bestämmelser har i huvudsak samma räckvidd som artikel 4.2 i direktiv 85/337, i dess ursprungliga lydelse. De medför inte någon förändring av huvudregeln i artikel 2.1 i direktivet, enligt vilken de projekt som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan bland annat på grund av sin art, storlek eller lokalisering skall bli föremål för en bedömning av denna påverkan. Att de ändringar som följde av direktiv 97/11 trädde i kraft påverkade följaktligen inte de spanska myndigheternas skyldighet att säkerställa att sådana bedömningar görs med avseende på de berörda anläggningarna för djuruppfödning.

93 Den spanska regeringen har emellertid hävdat att i enlighet med lag nr 3/1998 och dekretet med tillämpningsföreskrifter till denna krävs förhandstillstånd med avseende på miljön för anläggningar med mer än 2 000 gödsvin eller mer än 750 suggor för uppfödning. Tillståndet förutsätter att detaljerade skyldigheter avseende hanteringen av stallgödsel och djurkadaver är uppfyllda. Anläggningar med mellan 200 och 2000 svin måste innan de inrättas ha ett miljötillstånd. I samma lag föreskrivs att befintliga anläggningar för svinuppfödning som inte har miljötillstånd måste ansöka om ett sådant för att legalisera sin situation.

94 Enligt den spanska regeringen avsåg endast tre ansökningar som ingetts på grundval av nämnda lag skapandet av ny djuruppfödningskapacitet. Samtliga nya anläggningar var således föremål för en ansökan om tillstånd, eller miljötillstånd, varvid de största bland dem var föremål för en miljökonsekvensbeskrivning, på grundval av de kriterier som angavs i punkt 93 i förevarande dom.

95 Den spanska regeringen har även angett att antalet anläggningar för svinuppfödning i de kommuner i regionen Baix Ter som berörs av förevarande talan har gått från 387 år 1989 till 197 år 1999. Sedan det sistnämnda året har antalet djur med säkerhet minskat med 12 017 djur, även om nämnda antal nu ökar något. De spanska myndigheternas agerande tar sig bland annat uttryck i 63 fall av lagföringar som har givit upphov till böter.

96 Kommissionen har emellertid inte ifrågasatt att de gränsvärden som fastställdes i de bestämmelser som har antagits av den autonoma regionen Katalonien är välgrundade. Även om den har ifrågasatt verkan av de åtgärder som vidtogs på grundval av lag nr 3/1998 har den inte heller visat att vissa anläggningar inrättades eller ändrades efter den 14 mars 1999 utan att det gjordes någon miljökonsekvensbeskrivning. Tvärtemot vad kommissionen har hävdat har de spanska myndigheterna inte medgivit att anläggningarna befann sig i en sådan situation. Nämnda myndigheter har endast medgivit att de anläggningar som inrättades innan lag nr 3/1998 och dekretet med tillämpningsföreskrifter till denna trädde i kraft inte var föremål för en miljökonsekvensbeskrivning och att vissa av dem var föremål för tillståndsförfaranden som i förekommande fall ledde till att de legaliserades.

97 Under dessa omständigheter är det inte styrkt att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt bestämmelserna i artiklarna 2 och 4.2 i direktiv 85/337. De anmärkningar som avser ett åsidosättande av nämnda bestämmelser kan således inte godtas.

98 Av vad anförts följer att kommissionens anmärkningar avseende ett åsidosättande av skyldigheten att göra en miljökonsekvensbeskrivning avseende anläggningar för svinuppfödning i regionen Baix Ter endast är välgrundade i den mån de avser ett åsidosättande av artiklarna 2 och 4.2 i direktiv 85/337, i dess ursprungliga lydelse.

Huruvida direktiv 80/68 har åsidosatts

99 Kommissionen har hävdat att gödselvatten är ett ämne som har en effekt på grundvattens smak eller lukt och således omfattas av förteckning 2 i direktiv 80/68. Tillståndsförfaranden som inbegriper förhandsgranskning och hydrogeologiska undersökningar skulle följaktligen, med tillämpning av artiklarna 3 b, 5.1 och 7 i direktiv 80/68, ha genomförts i de förorenade områden där svinuppfödningar skulle inrättas, vilket inte skedde. Förekomsten av okontrollerade utsläpp och infiltreringar av gödselvatten framgår av de lagföringsåtgärder som de spanska myndigheterna vidtog mot ledningen för anläggningarna i fråga.

100 Det skall emellertid påpekas att användningen av gödselvatten som gödningsmedel i de flesta fall svarar mot god jordbrukssed och således inte är ett ”slutligt omhändertagande eller sådan deponering i syfte att slutligt omhänderta ämnena”, som avses i artikel 5 i direktivet.

101 Även om spridning av gödselvatten antas kunna påverka grundvattens smak eller lukt och orsaka vattenförorening, vilar inte regelsystemet, på gemenskapsplanet, för skyddet av vatten mot föroreningar orsakade av stallgödsel på direktiv 80/68, utan på direktiv 91/676. Sistnämnda direktiv syftar nämligen just till att bekämpa vattenföroreningar orsakade av spridning eller utsläpp av stallgödsel och överdriven användning av handelsgödsel. Det skyddsregelsystem som föreskrivs där innehåller detaljerade åtgärder för den hantering som medlemsstaterna skall ålägga jordbrukarna att vidta, i vilka hänsyn tas till hur känsligt det område är som skall ta emot det flytande avfallet.

102 Om emellertid artikel 5 i direktiv 80/68 tolkades så, att medlemsstaterna skall kräva att en förhandsgranskning görs, med bland annat hydrogeologiska undersökningar av det berörda området, för att gödselvatten, eller mer allmänt, stallgödsel överhuvudtaget skall få användas som gödningsmedel i jordbruket, skulle det resultera i omfattande granskningsskyldigheter, oavsett vilket område som berördes. Dylika skyldigheter skulle vara uppenbart strängare än dem som gemenskapslagstiftaren genom direktiv 91/676 har avsett att ålägga medlemsstaterna inom jordbruksområdet. Det skyddsregelsystem som inrättades genom direktiv 80/68 skulle delvis ersätta det som specifikt inrättats genom direktiv 91/676.

103 En sådan tolkning av direktiv 80/68 kan således inte godtas.

104 De spanska myndigheterna var således inte på grundval av nämnda direktiv skyldiga att tillse att användningen i jordbruket av gödselvatten från de aktuella anläggningarna för djuruppfödning var föremål för det tillståndsförfarande som föreskrivs i direktivet, och inte heller skyldiga att under dessa omständigheter genomföra hydrogeologiska undersökningar i det berörda området.

105 De anmärkningar som avser ett åsidosättande av direktiv 80/68 är således obefogade.

Huruvida direktiv 80/778 har åsidosatts

Parternas argument

106 Kommissionen har gjort gällande att den högsta koncentration av nitrater på 50 mg/l som tillåts enligt bilaga I C, punkt 20, i direktiv 80/778 hade överskridits i flera kommuner inom regionen Baix Ter, vid ett flertal tillfällen, och att de spanska myndigheterna medgett detta i sina skrivelser av den 13 juli 2000, 1 och 15 februari 2001, 15 mars 2001, 3 december 2001 och 29 januari 2002.

107 Den spanska regeringen har angett att den autonoma regionen Katalonien hade upprättat en plan för att komma till rätta med vattenföroreningarna med nitrater, vilken resulterade i undersökningar och talrika analyser och åtgärder för att skydda vattenledningarna, under ledning av den katalanska vattenbyrån. Det inrättades ett övervakningssystem med 28 analyspunkter var tredje månad i regionen Baix Ter. År 2003 visade 73 procent av dessa analyser på en koncentration av nitrater som understeg 50 mg/l. Liknande ansträngningar gjordes vad gäller analyser av förekomsten av kväveföreningar i grundvattnet i provinsen Gerona. De alltjämt otillfredsställande resultaten av alla dessa åtgärder förklaras delvis av den svåra torka som rått i Katalonien under de senaste åren. För övrigt var anläggningarna för djuruppfödning föremål för strängare kontroller. Arbeten utfördes även under år 2002 i ett flertal kommuner för att åtgärda de problem som uppstod med den allmänna dricksvattenförsörjningen. De problem som redovisats i andra nät kommer snart att kunna lösas.

Domstolens bedömning

108 Såsom domstolen har fastställt medför artikel 7.6 i direktiv 80/778 inte bara en omsorgsplikt, utan en skyldighet att uppnå resultat (dom av den 14 november 2002 i mål C‑316/00, kommissionen mot Irland, REG 2002, s. I‑10527, punkt 37).

109 Den spanska regeringen har emellertid inte bestridit att mellan 30 och 40 procent av de vattenprover som analyserades i det område som berörs av förevarande talan visar på en koncentration av nitrater som överskrider det gränsvärde på 50 mg/l som fastställts i bilaga I C, punkt 20, i direktiv 80/778. Denna regering har bland annat medgett att de skyldigheter som följer av direktivet inte iakttas i vissa kommuner, i synnerhet inte i Albons, Parlavà, Rupià och Foixà, med avseende på parametern nitrat.

110 Även om de åtgärder som de spanska myndigheterna har vidtagit totalt sett förefaller ha förbättrat kvaliteten på det vatten som är avsett att användas som dricksvatten i regionen Baix Ter, visar de emellertid inte att de skyldigheter som följer av artikel 7.6 i direktiv 80/778 iakttas.

111 Den omständighet som de spanska myndigheterna har gjort gällande, att hälsoriskerna för den berörda befolkningen har minskat till följd av informationskampanjer, befriar inte på något sätt de spanska myndigheterna från den skyldighet att nå resultat som åligger dem enligt direktiv 80/778.

112 De anmärkningar som avser ett åsidosättande av direktiv 80/778 är följaktligen välgrundade.

113 Av vad anförts följer att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter

– enligt artiklarna 2 och 4.2 i direktiv 85/337, i dess ursprungliga lydelse, genom att inte göra en miljökonsekvensbeskrivning avseende anläggningarna för svinuppfödning i regionen Baix Ter vare sig innan de byggdes eller innan de ändrades,

– enligt artikel 7.6 i direktiv 80/778, genom att låta den högsta koncentration av parametern nitrat som tillåts enligt bilaga I C, punkt 20, i direktiv 80/778 överskridas i ett flertal allmänna vattendistributionsnät i regionen Baix Ter.

114 Talan ogillas i övrigt.

Rättegångskostnader

115 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.3 i samma regler kan domstolen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

116 Domstolen har i förevarande fall inte helt bifallit kommissionens talan.

117 Konungariket Spanien skall således ersätta två tredjedelar av de sammanlagda rättegångskostnaderna. Kommissionen skall ersätta den återstående tredjedelen.

På dessa grunder beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande dom:

1) Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 2 och 4.2 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, genom att inte göra en miljökonsekvensbeskrivning avseende anläggningar för svinuppfödning i regionen Baix Ter vare sig innan de byggdes eller innan de ändrades, och den har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7.6 i rådets direktiv 80/778/EEG av den 15 juli 1980 om kvaliteten på vatten avsett att användas som dricksvatten, genom att låta den högsta koncentration av parametern nitrat som tillåts enligt bilaga I C, punkt 20, i nämnda direktiv överskridas i ett flertal allmänna vattendistributionsnät i regionen Baix Ter.

2) Talan ogillas i övrigt.

3) Konungariket Spanien skall ersätta två tredjedelar av de sammanlagda rättegångskostnaderna. Europeiska gemenskapernas kommission skall ersätta den återstående tredjedelen.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: spanska.