FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 20 oktober 20051(1)

Mål C-286/03

Silvia Hosse

mot

delstaten Salzburg

(begäran om förhandsavgörande av Oberster Gerichtshof (Österrike))

”Social trygghet för migrerande arbetstagare – Förmåner vid vårdbehov – Vårdbidrag enligt vårdbidragslagen i delstaten Salzburg – Fråga huruvida ett krav på bosättning är tillåtet enligt förordning (EEG) nr 1408/71 – Social förmån, i den mening som avses i förordning (EEG) nr 1612/68 – Unionsmedborgarskap”





I –    Inledning

1.     I denna begäran om förhandsavgörande önskas besked om huruvida utbetalning av vårdbidrag enligt vårdbidragslagen i delstaten Salzburg (Österrike) kan villkoras av att förmånstagaren har sin hemvist inom landet. Rent konkret gäller frågan en eventuell rätt till förmånen för en gravt handikappad dotter till en gränsarbetare som bor med sin familj i Tyskland och arbetar i Österrike.

2.     Delstatens vårdbidrag beviljas vårdbehövande personer som inte har rätt till vårdbidrag enligt förbundslagen om sådant bidrag. I domen i målet Jauch(2) har domstolen slagit fast att vårdbidrag enligt förbundslagen utgör en social trygghetsförmån vid sjukdom, och att det som villkor för utbetalning av förmånen enligt förordning nr 1408/71(3) inte får ställas upp ett bosättningskrav avseende den vårdbehövande personen. Med hänsyn till vissa skillnader när det gäller förmånernas finansiering och i fråga om förmånstagarkretsen skulle delstatens vårdbidrag eventuellt – till skillnad från vårdbidraget enligt förbundslagen – kunna anses utgöra en särskild icke avgiftsfinansierad förmån som på grund av dess likhet med socialt bistånd endast behöver utbetalas till personer med hemvist inom landet.

3.     Frågan uppkommer dessutom huruvida vårdbidraget utgör en social förmån, i den mening som avses i förordning nr 1612/68(4) som tillkommer även en anhörig till en migrerande arbetstagare som inte bor på den migrerande arbetstagarens anställningsort.

4.     Slutligen undrar den nationella domstolen även om huruvida principerna om unionsmedborgarskap utgör hinder mot bosättningskravet som villkor för förmånens beviljande.

II – Bakgrund och förfarandet

5.     Den tyske medborgaren Sven Hosse förvärvsarbetar som lärare i delstaten Salzburg. Han är sjukförsäkrad i Österrike och omfattas av dess skatte- och socialförsäkringssystem. Han bor nära den österrikiska gränsen i Tyskland tillsammans med sin hustru och sin gravt handikappade dotter Silvia Hosse, som föddes år 1997. Även de är tyska medborgare.

6.     Silvia Hosses moder förvärvsarbetade tidigare i Tyskland och omfattades av den tyska vårdförsäkringen till dess att hennes föräldraledighet löpte ut i september 2000. Hennes dotter uppbar då tyskt vårdbidrag i egenskap av anhörig. Denna kontantförmån drogs emellertid in då föräldraledigheten upphörde, eftersom modern inte återupptog sitt förvärvsarbete.

7.     Därför ansökte föräldrarna den 7 december 2000 om vårdbidrag för Silvia Hosse hos delstaten Salzburg. Vårdbidraget skulle vara ett komplement till de förmåner som hon fick från försäkringskassan i Österrike såsom anhörig till sin fader. Ansökan avslogs med motiveringen att ett villkor för beviljande av vårdbidrag är att den vårdbehövande personen har sin huvudsakliga hemvist i delstaten Salzburg.

8.     Detta beslut överklagades utan framgång i första instans. Domstolen i andra instans gav emellertid Silvia Hosse rätt med hänvisning till domen i målet Jauch. Oberster Gerichtshof, som har att pröva ett överklagande av detta avgörande, har i beslut av den 27 maj 2003 begärt domstolens förhandsavgörande enligt artikel 234 EG för besvarande av följande tolkningsfrågor:

1.      Skall artikel 4.2b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess lydelse enligt förordning (EEG) nr 1247/92 jämförd med bilaga 2 avsnitt III, tolkas så, att ett vårdbidrag enligt Salzburger Pflegegeldgesetz (vårdbidragslagen i delstaten Salzburg) till en anhörig till en i delstaten Salzburg förvärvsarbetande arbetstagare, som bor med sin familj i Förbundsrepubliken Tyskland, som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån som inte omfattas av förordningens tillämpningsområde?

2.      Om fråga 1 besvaras nekande:

Kan en person, som bor i Förbundsrepubliken Tyskland med sin familj och som är anhörig till en arbetstagare som förvärvsarbetar i delstaten Salzburg, begära att vårdbidrag enligt vårdbidragslagen i delstaten Salzburg utbetalas som en kontantförmån vid sjukdom enligt artikel 19 och motsvarande bestämmelser i övriga avsnitt i kapitel I avdelning III i förordning nr 1408/71, oavsett att personen har sin huvudsakliga hemvist i Förbundsrepubliken Tyskland, om övriga villkor för rätten till bidrag är uppfyllda?

3.      Om fråga 1 besvaras jakande:

Kan beviljande av en förmån som vårdbidraget enligt vårdbidragslagen i delstaten Salzburg, i egenskap av en social förmån, i den mening som avses i artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, villkoras av att förmånstagaren har sin huvudsakliga hemvist i delstaten Salzburg?

4.      Om fråga 3 besvaras jakande:

Är det förenligt med gemenskapsrätten, särskilt principerna om icke‑diskriminering och unionsmedborgarskap, i den mening som avses i artiklarna 12 EG och 17 EG, att en unionsmedborgare, som gränspendlar till delstaten Salzburg men har sin huvudsakliga hemvist i en annan medlemsstat, inte har rätt till en sådan social förmån, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68, som vårdbidraget enligt vårdbidragslagen i delstaten Salzburg?

Om fråga 3 besvaras nekande: Gör unionsmedborgarskapet det möjligt även för en sådan gränsarbetares underhållsberättigade familjemedlemmar, som också har sin huvudsakliga hemvist i en annan medlemsstat, att erhålla vårdbidrag enligt vårdbidragslagen i delstaten Salzburg?

9.     I förfarandet hos domstolen har yttranden avgetts av delstaten Salzburg, de nederländska, österrikiska, portugisiska och finska regeringarna, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission.

III – Tillämpliga bestämmelser

A –    Gemenskapsrättsliga bestämmelser

10.   Artikel 7.1 och artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 har följande lydelse:

”Artikel 7

1. En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om han eller hon skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.

2. Arbetstagaren skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare …”

11.   I artikel 1 i förordning nr 1408/71 sägs följande:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

b)      Gränsarbetare: en anställd eller egenföretagare som är verksam inom en medlemsstats territorium och som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium, dit han som regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan …”

12.   Artikel 2.1 i förordning nr 1408/71(5), där den personkrets för vilken förordningen gäller bestäms, har följande lydelse:

”Denna förordning skall gälla anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat … samt deras familjemedlemmar och efterlevande.”

13.   Artikel 3.1 i förordning nr 1408/71, med rubriken ”Likabehandling”, har följande lydelse:

”Om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare.”

14.   Artikel 4 i förordning nr 1408/71, med rubriken ”Sakområden”, lyder enligt följande:

”1.      Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:

a)      förmåner vid sjukdom och moderskap,

b)      förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan,

2.      Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte, och system där en arbetsgivare eller en redare har ansvar för förmåner som nämns i punkt 1.

2a      Denna förordning gäller också särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som utges enligt en annan lagstiftning eller andra system än de som avses i punkt 1 eller som inte omfattas på grund av punkt 4, när sådana förmåner har till syfte

a)      antingen att täcka de risker som omfattas av de försäkringsgrenar som anges i punkt 1 a–h, i stället för eller som tillägg till andra förmåner, eller

b)      uteslutande ge ett särskilt skydd för handikappade.

2b      Denna förordning gäller inte bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning om särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som anges i bilaga 2 avsnitt III vars tillämpningsområde är begränsat till en del av medlemsstatens territorium.

4.      Denna förordning gäller inte social … hjälp …”

15.   För särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2a gäller enligt artikel 10a.1 i förordning nr 1408/71 följande bestämmelse:

”Utan hinder av bestämmelserna i artikel 10 och avdelning III skall personer för vilka denna förordning gäller erhålla de särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a, uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen i den staten under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga 2 a. Förmånerna skall utges och bekostas av institutionen på bosättningsorten.”

16.   Artikel 19 i förordning nr 1408/71 innehåller följande bestämmelser för kontantförmåner vid sjukdom och moderskap:

”1.      En anställd eller en egenföretagare som är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens och som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för rätt till förmåner skall … få följande förmåner i den stat där han är bosatt:

a)      Vårdförmåner som för den behöriga institutionens räkning utges av institutionen på bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där.

b)      Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt den lagstiftning som denna tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på bosättningsorten kan sådana förmåner dock utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämnda institutionens räkning enligt lagstiftningen i den behöriga staten.

2.      Bestämmelserna i punkt 1 gäller också familjemedlemmar som bor inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, i den mån de inte har rätt till sådana förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta.

…”

17.   I bilaga 2 avsnitt III anges under punkt K(6) för Österrikes del förmåner som beviljas handikappade och vårdbehövande personer enligt delstatlig lagstiftning som särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner, i den mening som avses i artikel 4.2b, vilka inte faller under förordningens tillämpningsområde.

18.   Med verkan från och med den 5 maj 2005(7) har artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 ändrats enligt följande:

”2a Denna artikel skall tillämpas på särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner som utges enligt sådan lagstiftning som genom de personer som omfattas, mål och/eller villkor för berättigande har drag av både den lagstiftning om social trygghet som avses i punkt 1 och av socialt stöd.

Vid tillämpningen av detta kapitel avses med ’särskilda icke avgiftsfinansierade kontantförmåner’ sådana förmåner

a)      som är avsedda att

i)       vara tillägg, ersättning eller komplettering för täckande av de risker som omfattas av de socialförsäkringsgrenar som anges i punkt 1 och som garanterar de personer som berörs en minimiinkomst med avseende på de ekonomiska och sociala förhållandena i den berörda medlemsstaten, eller

ii)      uteslutande ge särskilt skydd för funktionshindrade, vilket är nära förbundet med personens sociala förhållanden i den berörda medlemsstaten, och

b)      där finansieringen enbart härrör från obligatorisk beskattning avsedd att täcka allmänna offentliga utgifter och villkoren för att tillhandahålla och beräkna förmånerna inte är beroende av någon avgift från förmånstagarens sida; förmåner som utges som tillägg till en avgiftsfinansierad förmån skall emellertid inte anses vara avgiftsfinansierade förmåner endast av detta skäl, och

c)      som förtecknas i bilaga 2a.”

B –    Nationella bestämmelser

19.   År 1993 trädde i Österrike en omfattande och för hela landet praktiskt taget enhetlig nyreglering av systemet för försäkring mot risken för vårdbehov i kraft. Utgångspunkten för reformen var en överenskommelse mellan förbundsstaten och delstaterna om gemensamma åtgärder för vårdbehövande personer.(8) Artikel 1 (vårdomsorger för hela Österrike) i överenskommelsen har följande lydelse:

”1. Parterna överenskommer att med hänsyn till Österrikes federala struktur reglera omsorgen för vårdbehövande personer för hela Österrike enligt samma målsättningar och principer.

2. Parterna förbinder sig att inom ramen för den konstitutionella kompetensfördelningen inrätta ett omfattande vårdförmånssystem i fråga om kontantförmåner och vårdförmåner.

4. Samma förmåner beviljas under samma villkor som en minimistandard.”

20.   Förbundsstaten och delstaterna har i enlighet med denna överenskommelse utfärdat vårdbidragslagar för de personkategorier som faller under vars och ens kompetensområde, och enligt dessa lagar beviljas ett enhetligt behovsprövat vårdbidrag.

21.   Förbundslagen om vårdbidrag (Bundespflegegeldgesetz) (nedan även kallad BPGG)(9) tillämpas på personer som enligt bestämmelser i förbundslagstiftningen har rätt till pension eller liknande förmåner. Delstaternas vårdbidragslagar gäller för personer som inte uppbär pension enligt bestämmelser i förbundslagstiftningen, det vill säga framför allt anhöriga till försäkrade personer, mottagare av socialt bistånd, handikappade personer med förvärvsarbete liksom personer med pension från delstater eller kommuner.

22.   Enligt 1 § i delstaten Salzburgs vårdbidragslag (Salzburger Pflegegeldgesetz) (nedan kallad SPGG)(10) har vårdbidraget, liksom enligt 1 § BPGG, till syfte att genom ett schablonmässigt bidrag ersätta vårdrelaterade merkostnader för att i möjligaste mån garantera hjälp och stöd åt vårdbehövande personer och förbättra deras möjligheter att föra ett självständigt liv i överensstämmelse med deras behov. Rätten att beviljas vårdbidrag enligt delstatslagarna och förbundslagen är rättsligt skyddad.

23.   Enligt 3 § första stycket SPGG har vårdbehövande personer rätt till vårdbidrag om de

1.      är medborgare i Österrike,

2.      har sin huvudsakliga hemvist i delstaten Salzburg, och

3.      inte erhåller någon av de förmåner som nämns i 3 § Bundespflegegeldgesetz (BPGG) och saknar rätt till sådan förmån.

Medborgare i Europeiska gemenskapen likställs enligt 3 § punkt 4.a SPGG med landets egna medborgare. Minderåriga barn till gifta föräldrar anses enligt 3 § punkt 6.1 SPGG ha samma huvudsakliga hemvist som föräldrarna.

24.   Enligt 17 § punkt 1 SPGG är det delstaten, såsom ansvarig för det sociala biståndet, som ombesörjer uppgifterna enligt SPGG. Enligt lagen om socialt bistånd delar delstaten och kommunerna kostnaderna för vårdbidraget.

25.   Vårdbidragets storlek bestäms med ledning av vårdbehovet och framför allt tidsåtgången för vården räknat i timmar per månad. Bidraget kan uppgå till mellan 145,40 euro och 1 531,50 euro månatligen. Hur bedömningen av vårdbehovet skall göras regleras i detalj i en särskild förordning. Andra inkomster som den vårdbehövande personen har saknar betydelse för vårdbidragets storlek.

IV – Rättslig bedömning

A –    Den första tolkningsfrågan – Klassificeringen av förmånen som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, i den mening som avses i förordning nr 1408/71

26.   Med denna fråga begär den nationella domstolen en tolkning av artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 för konstaterande huruvida enligt den bestämmelsen vårdbidraget i Salzburg är undantaget från förordningens materiella tillämpningsområde. Om förordning nr 1408/71 inte är tillämplig kan Silvia Hosse heller inte åberopa dess artikel 19.1b jämförd med artikel 19.2. Enligt den bestämmelsen måste den behöriga institutionen, i detta fall delstaten Salzburg, utge kontantförmånen till en arbetstagares familjemedlem på bosättningsorten.

1.      Rättsverkningarna av en angivelse i bilaga 2 avsnitt III i förordning nr 1408/71

27.   Enligt artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 gäller förordningen inte bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning om särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som anges i bilaga 2 avsnitt III vars tillämpningsområde är begränsat till en del av medlemsstatens territorium. I bilaga 2 avsnitt III nämns under punkten K för Österrikes del sådana förmåner som enligt delstatlig lagstiftning beviljas handikappade och vårdbehövande personer. Till dessa förmåner hör särskilt vårdbidraget enligt delstaternas vårdbidragslagar.

28.   Som domstolen uttalade i domen i målet Jauch är det emellertid inte för klassificeringen som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån tillräckligt att förmånen nämns i bilaga 2 a, som var tillämplig i det fallet. Därutöver måste de materiella förutsättningarna enligt artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 för en förmån av särskild art som är icke avgiftsfinansierad vara uppfyllda.(11)

29.   Domstolen utgick härvid från skyldigheten att tolka förordning nr 1408/71 mot bakgrund av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare.(12) Framför allt artikel 42 EG, som utgör den rättsliga grunden för förordning nr 1408/71, har till ändamål att bidra till att upprätta en fri rörlighet för migrerande arbetstagare som är så fullständig som möjlig. Syftet med artikel 39 EG och följande artiklar kan inte uppnås om arbetstagarna förlorar sina förmåner för social trygghet på grund av att de utövar sin rätt till fri rörlighet. Av detta följer enligt domstolen att undantagsbestämmelser till principen om att sociala trygghetsförmåner får medföras utomlands – i det fallet artikel 4.2a jämförd med artikel 10a i förordning nr 1408/71 – skall tolkas restriktivt.(13)

30.   Denna tolkningsmaxim gäller i än högre grad om en undantagsbestämmelse som den i artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 till och med får till resultat att förordningen, i dess helhet sätts ur tillämpning.(14) Förutom att förmånen måste nämnas i bilaga 2 avsnitt III i förordningen måste alltså följande materiella förutsättningar föreligga kumulativt för att en förmån enligt artikel 4.2b skall undantas från förordningens tillämpningsområde:

–       Förmånen framgår av lagstiftning vars tillämpningsområde är begränsat till en del av en medlemsstats territorium.

–       Förmånen är icke avgiftsfinansierad.

–       Förmånen är av särskild art.

2.      En förmån som utgår på grund av regionalt gällande lagstiftning

31.   Bestämmelser om det omtvistade vårdbidraget finns i SPGG, en lag som gäller endast i delstaten Salzburg. SPGG är emellertid en del av ett samlat system för reglering av vårdförmåner som förbundsstaten och delstaterna har enats om att införa genom överenskommelsen om gemensamma åtgärder för vårdbehövande personer(15). Frågan är därför huruvida man vid tillämpningen av undantaget i artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 kan inta den formella ståndpunkten att SPGG endast gäller i delstaten Salzburg.

32.   I skälen till förordning nr 1247/92, genom vilken artikel 4.2a och artikel 4.2b infördes i förordning nr 1408/71, finns visserligen förklaringar till varför särskilda bestämmelser är nödvändiga för kategorin särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner.(16) Det redovisas däremot inte någon särskild motivering till varför särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner undantas från tillämpningsområdet, som grundas på bestämmelser som har regionalt begränsad giltighet.

33.   Bestämmelsen i artikel 4.2b kan dock förklaras med att lagstiftaren endast har velat samordna de allmänna sociala trygghetssystem (inklusive särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner) som utgör ett enhetligt grundskydd i samtliga medlemsstater. Förordningen skulle då från början inte omfatta ytterligare särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som kompletterar de allmänna förmånerna och som endast gäller regionalt.

34.   I materiellt avseende utgör delstatens vårdbidrag emellertid inte någon kompletterande förmån som gäller endast regionalt. Snarare ingår denna förmån i det system för täckning av risken för vårdbehov som har införts i hela medlemsstaten Österrike enligt enhetliga bestämmelser. Detta system har sin grund i överenskommelsen mellan förbundsstaten och delstaterna och i ett system av samordnade förbunds- och delstatslagar.

35.   Uppdelningen av ansvaret för de olika vårdbidragslagarna har sin grund i Österrikes federala struktur. En sådan nationell kompetensfördelning kan dock inte medföra att förmåner enligt artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 faller utanför förordningens tillämpningsområde fastän förmånerna beviljas alla invånare i medlemsstaten på samma sätt, även om detta sker på grund av föreskrifter som är territoriellt respektive personellt begränsade. I annat fall skulle medlemsstaterna på det sättet kunna undandra vissa förmåner från förordningens tillämpningsområde.

36.   Dessutom skall beaktas att artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 skall tolkas restriktivt.(17) Avgörande är därför inte endast det formella kriteriet att en förmån beviljas på grundval av bestämmelser som antas av en delstat, en region eller en kommun. Dessutom måste det även i materiellt avseende vara fråga om en förmån som existerar i denna form endast i en del av medlemsstaten och som har införts genom ett autonomt beslut av den berörda regionala myndigheten, vilken även skall kunna besluta om att avskaffa förmånen.

37.   Så är inte fallet med vårdbidraget enligt SPGG, eftersom delstaten Salzburg är bunden av överenskommelsen mellan förbundsstaten och delstaterna. Redan på denna grund kan konstateras att vårdbidraget inte faller under artikel 4.2b i förordning nr 1408/71. Det är följaktligen inte berättigat att bestämmelserna om Salzburgs vårdbidrag och motsvarande bestämmelser i övriga delstater anges i bilaga 2 avsnitt III i förordningen.

3.      Särskild icke avgiftsfinansierad förmån

38.   Med hänsyn till vad jag just konstaterat har frågan om kvalificeringen av Salzburgs vårdbidrag som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, en fråga som har stått i centrum för diskussionen vid domstolen, egentligen ingen betydelse.

39.   Jag skall ändå i det följande undersöka frågan. För det första har en sådan prövning betydelse för det fall domstolen mot min bedömning anser att delstatens vårdbidrag skall anses utgöra en regionalt gällande förmån, i den mening som avses i artikel 4.2b i förordning nr 1408/71. För det andra kan det tänkas att delstatens vårdbidrag skulle kunna kvalificeras som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, i den mening som avses i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71.

40.   I så fall skulle förordning nr 1408/71 visserligen i princip vara tillämplig. Enligt artikel 10a.1 får emellertid rätten till vårdbidrag utan hinder av bestämmelserna i artikel 10 och avdelning III – här särskilt artikel 19 – villkoras av ett krav på bosättning. Under alla förhållanden gäller artikel 10a.1 för särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner endast ”under förutsättning att förmånerna är förtecknade i bilaga 2 a”. Detta är inte fallet med Salzburgs vårdbidrag.

41.   Eftersom domstolen emellertid ger företräde åt den materiella bedömningen av förmånen framför de formella kriterierna för angivelse i någon av bilagorna saknar det möjligen betydelse att angivelse i den riktiga bilagan saknas. För övrigt skulle man kunna säga att en angivelse i bilaga 2 avsnitt III innefattar så att säga minus en angivelse i bilaga 2 a, eftersom det senare fallet har mindre långtgående konsekvenser än en angivelse i den förstnämnda bilagan.

42.   I domen i målet Jauch ansåg domstolen att vårdbidraget enligt förbundslagen inte utgör en särskild icke avgiftsfinansierad förmån, i den mening som avses i artikel 4.2a i förordning nr 1408/71 utan en social trygghetsförmån enligt artikel 4.1a (kontantförmån vid sjukdom).

43.   Begreppet särskild icke avgiftsfinansierad förmån i artikel 4.2b har samma betydelse som i artikel 4.2a. Definitionen innefattar därvid kriterierna i punkterna  a och b i artikel 4.2. Även artikel 4.2b avser alltså förmåner, som inte utgör klassiska sociala trygghetsförmåner enligt artikel 4.1 men heller inte renodlade sociala biståndsförmåner enligt artikel 4.4, och som i klassiska försäkringsfall beviljas ersättningsvis eller som komplement eller som är avsedda som ett särskilt skydd för handikappade.

44.   Detta synsätt har stöd i förarbetena till bestämmelsen, som var gemenskapslagstiftarens svar på domstolens rättspraxis om så kallade särskilda förmåner av blandad karaktär.(18) De domstolsavgöranden som utgjorde anledningen till att bestämmelser om särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner infördes hade nämligen just kompletterande förmåner(19) och förmåner till handikappade(20) till föremål.

45.   Vad som skall prövas är därför endast huruvida vårdbidraget enligt SPGG har egenskaper som motiverar en annan kvalificering än den som gjorts för vårdbidraget enligt förbundslagen.

46.   Kommissionen och den nederländska regeringen anser inte att det finns skäl att göra en annan klassificering. Delstaten Salzburg, de österrikiska, portugisiska och finska regeringarna och Förenade kungarikets regering anser däremot att delstatens vårdbidrag till skillnad mot vårdbidraget enligt förbundslagen utgör en särskild icke avgiftsfinansierad förmån. De olika argument som anförts redovisar jag separat inom ramen för respektive prövning av definitionens två delar, det vill säga avgiftsfriheten och förmånens särskilda art.

a)      Avgiftsfrihet

47.   Som riktigt har påpekats av delstaten Salzburg och instämmande regeringar finansieras vårdbidraget enligt SPGG vare sig direkt eller indirekt av avgifter från socialförsäkringstagarna.(21) Enligt 17 § punkt 2 SPGG jämförd med 40 § punkterna 1 och 5 i SPGG svarar nämligen delstaten Salzburg och kommunerna för kostnaderna med vardera hälften. Kostnaderna för vårdbidraget utgår alltså av allmänna medel.

48.   Det är inte heller uppenbart att vårdbidraget enligt SPGG finansieras indirekt på sätt som liknar det som domstolen konstaterade i målet Jauch när det gällde vårdbidrag enligt förbundslagen.(22) Beviljandet av delstatens vårdbidrag är slutligen inte avhängigt frågan huruvida mottagaren även har rätt till någon annan bidragsfinansierad social trygghetsförmån, exempelvis pension som i fallet med vårdbidrag enligt förbundslagen.(23)

49.   Visserligen bidrar Sven Hosse genom den inkomstskatt som påförs honom i Österrike direkt eller indirekt till att finansiera delstaten Salzburgs budget. Förmåner som bekostas av allmänna skatteintäkter utgör emellertid inga avgiftsfinansierade förmåner, i den mening som avses i förordning nr 1408/71.(24)

50.   Hur som helst är avgiftsfriheten inte ensam utslagsgivande, eftersom förordning nr 1408/71 enligt artikel 4.2 gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte.(25) Avgörande för bedömningen är därför huruvida delstatens vårdbidrag skall anses utgöra en förmån av särskild art.

b)      Förmån av särskild art

i)      Delstatens vårdbidrag i förhållande till kriterierna i domen i målet Jauch

51.   Begreppet förmån av särskild art förutsätter att den berörda förmånen inte hör till någon av de grenar för social trygghet som anges i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71. Enligt domstolens fasta rättspraxis faller en förmån under artikel 4.1 i förordning nr 1408/71 om den dels beviljas förmånstagaren, utan att någon skönsmässig bedömning i enskilda fall av personliga behov görs, på grundval av en situation som definieras i lag, dels hänför sig till någon av de risker som uttryckligen anges i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71.(26)

52.   I domen i målet Jauch konstaterade domstolen efter hänvisning till sitt avgörande i målet Molenaar(27) att vårdbidraget enligt förbundslagen skall anses som en ”förmån vid sjukdom”, i den mening som avses i artikel 4.1a i förordning nr 1408/71(28). De personer för vilka BPGG gäller har rätt till vårdbidrag(29). Förmånen var till sin beskaffenhet identisk med de förmåner enligt den tyska vårdförsäkringen som var aktuella i målet Molenaar.(30) Det huvudsakliga ändamålet med förmåner av den typen är att utgöra ett komplement till förmåner enligt sjukförsäkringen, för att förbättra de vårdberoendes hälsotillstånd och livssituation.(31)

53.   Sedan domstolen i målet Gaumajn-Cerri(32) åter har bekräftat kategoriseringen som vårdförmån och uttryckligen förklarat att det inte finns anledning att frångå den bedömningen, finns det inte längre någon tvekan om att förmåner för täckande av risken för vårdbehov enligt gemenskapsrätten omfattas av artikel 4.1a i förordning nr 1408/71. De tidigare domar(33) som bland annat delstaten Salzburg hänvisar till strider inte mot detta, eftersom domstolen där inte prövade den särskilda och icke avgiftsfinansierade arten av de aktuella förmånerna.(34)

54.   Vårdbidraget enligt SPGG skiljer sig inte på något avgörande sätt från vårdbidrag enligt förbundslagen. Enligt de identiska ordalydelserna i 1 § SPGG och 1 § BPGG har båda lagarna till syfte att ”genom ett schablonmässigt bidrag ersätta vårdrelaterade merkostnader för att i möjligaste mån garantera hjälp och stöd åt vårdbehövande personer och förbättra deras möjligheter att föra ett självständigt liv i överensstämmelse med deras behov”. Enligt 3 § första stycket SPGG har vårdbehövande personer rätt till förmånen om de lagliga förutsättningarna är uppfyllda. Vårdbidragets storlek i enskilda fall bestäms efter objektiva kriterier, i första hand tidsåtgången för vården. Bidraget utbetalas periodiskt som ett schablonbelopp utan att de konkreta kostnaderna måste styrkas.

ii)    Invändningar mot en klassificering av delstatens vårdbidrag som en social trygghetsförmån

55.   Delstaten Salzburg och de regeringar som har yttrat sig i målet (med undantag av den nederländska) anser ändå att vårdbidraget enligt SPGG har större likhet med socialt bistånd än vårdbidrag enligt förbundslagen och därför har karaktär av en förmån av särskild art.

–       Inget samband med ett avgiftsfinansierat system

56.   Dessa parter hänvisar för det första till att delstatens vårdbidrag till skillnad från vårdbidrag enligt förbundslagen inte har något samband med ett avgiftsfinansierat system. Rätten till bidraget tillkommer var och en som inte har rätt till vårdbidrag enligt BPGG. Delstatens vårdbidrag beviljas även personer som aldrig har varit arbetstagare, som exempelvis anhöriga till arbetstagare eller mottagare av socialt bistånd. Vidare finns inget som helst organisatoriskt samband med något avgiftsfinansierat system. Tvärtom utbetalas vårdbidraget av delstaten Salzburg såsom ansvarig för det sociala bidragssystemet.

57.   Om detta vill jag först ännu en gång påpeka att det avgörande för klassificeringen av en förmån enligt rättspraxis i första hand är förmånens karaktär. Vårdbidragets karaktär av förmån vid sjukdom, i den mening som avses i artikel 4.1a i förordning nr 1408/71 ändras inte av att bidraget enligt den rättsliga regleringen på nationell nivå utgör en förmån av typen socialt bistånd och organisatoriskt handhas av det organ som ansvarar för det sociala bidragssystemet.(35) Annorlunda uttryckt kan den legala beteckningen i 3 § SPGG av förmånen som en social trygghetsförmån inte ifrågasättas därför att det i nationell rätt föreskrivs att finansieringen skall ske av medel hänförliga till socialt bistånd.

58.   Den omständigheten att bidraget inte är kopplat till ett avgiftsfinansierat system saknar också betydelse. För det första förändras nämligen inte vårdbidragets karaktär av det sätt på vilket det finansieras.(36) För det andra fann domstolen i domen i målet Jauch att det inte har någon betydelse ”om vårdbidraget har till syfte att, i förhållande till personens vårdbehov, ekonomiskt komplettera en pension som har beviljats av annan anledning än sjukdom”.(37)

59.   Dessutom gäller förordning nr 1408/71 enligt dess artikel 4.2 även just system för social trygghet som inte bygger på avgiftsplikt. Av den omständigheten att det inte finns något samband mellan vårdbidrag enligt SPGG och ett avgiftspliktigt system går det därför inte att dra slutsatsen att det är fråga om en förmån av särskild art eller rentav en förmån av typen socialt bistånd, i den mening som avses i artikel 4.4. Bestämmelserna om delstatens vårdbidrag och vårdbidrag enligt förbundslagen utgör i stället ett eget avgiftsfritt system för social trygghet, i den mening som avses i artikel 4.1a.

60.   Under alla förhållanden är det med ett sådant system svårare att avgränsa den berättigade personkretsen än vad som är fallet med ett avgiftsfinansierat system, där avgiften kan beaktas som en länk till medlemskapet. Förordning nr 1408/71 medger emellertid inte att rätten till förmåner enligt avgiftsfria system i stället villkoras av hemvist inom landet. Det är andra faktorer som måste beaktas för att motivera att systemet ligger nära medlemsstatens avgiftsfria system.

61.   Av betydelse är därvid framför allt att den berörda personen är verksam som arbetstagare i den staten och att hans arbetsinkomster beskattas där. Eftersom avgiftsfria system finansieras av skattemedel, bidrar en arbetstagare på så sätt till finansieringen av systemet. Han bör därför också ha en rätt till förmåner från systemet.

62.   Att de av arbetstagarens underhållsberättigade familjemedlemmar som inte förvärvsarbetar också har en rätt enligt det system som ansvarar för arbetstagaren(38) framgår när det gäller kontantförmåner vid sjukdom i princip av artikel 19.2 i förordning nr 1408/71. Rätten enligt SPGG är dock utformad som en ursprunglig rätt för den vårdbehövande personen och inte som en rätt för familjemedlemmen som härleds från arbetstagaren. Frågan huruvida denna omständighet utgör hinder för att bevilja förmånen i det konkreta fallet skall klaras ut inom ramen för svaret på den andra tolkningsfrågan, vilken tar sikte på en tolkning av artikel 19 i förordning nr 1408/71.

–       Frågan huruvida delstatens vårdbidrag är subsidiärt

63.   Det påstås för det andra att delstatens vårdbidrag är subsidiärt i förhållande till vårdbidrag enligt förbundslagen. I likhet med socialt bistånd beviljas det endast om inte understöd garanteras på annat sätt.

64.   Det är visserligen riktigt att rätten till vårdbidrag enligt SPGG föreligger endast om ingen rätt till vårdbidrag enligt förbundslagen finns. Detta är emellertid inte uttryck för någon sådan subsidiaritet som är karaktäristisk för förmåner i form av socialt bistånd. SPGG och BPGG innehåller snarare samordnade behörighetsregler som för en viss grupp av behövande, framför allt pensionsmottagare, grundar ett ansvar på förbundsnivå där ansvaret för pensionsförsäkringssystemet ligger. Andra behövande faller under delstaternas ansvarsområde.

65.   Socialt bistånd kan däremot betecknas som subsidiärt, eftersom det garanterar ett existensminimum när inga andra ekonomiska medel står till förfogande. Till skillnad från socialt bistånd utbetalas det salzburgska vårdbidraget liksom vårdbidraget enligt förbundslagen just utan hänsyn till mottagarens ekonomiska behov, alltså även om mottagaren kan svara för existensminimum av egna medel.

–       Sambandet mellan behov och förmån

66.   I detta sammanhang har Förenade kungarikets regering framfört uppfattningen att med behov, som detta skall beaktas inom ramen för beviljande av förmåner i form av socialt bistånd, skall förstås inte endast fattigdom (ekonomiskt behov), utan även särskilda behov till följd av ett handikapp. Utifrån den aspekten har den omtvistade kontantförmånen inslag av socialt bistånd, eftersom den beviljas personer som har ett vårdbehov.

67.   I sin definition av en social trygghetsförmån har domstolen bland annat angett att en sådan förmån beviljas utan någon individuell och skönsmässig bedömning av förmånstagarens personliga behov.(39) Om man ser sociala trygghetsförmåner och förmåner i form av socialt bistånd som motsatsbegrepp, kan man av detta domstolens konstaterande motsatsvis dra slutsatsen att socialt bistånd beviljas på grundval av en skönsmässig bedömning av det personliga behovet.

68.   För det första finns emellertid enligt vad den nationella domstolen har redovisat för det aktuella fallet vid bedömningen av vårdbehovet praktiskt taget inget utrymme för någon bedömning, eftersom myndigheterna måste hålla sig till de detaljerade föreskrifterna i en tillämpningsförordning.

69.   För det andra kan en förmån räknas som socialt bistånd endast om ett ekonomiskt behov är en förutsättning för att den skall kunna beviljas. Särskilda behov på grund av andra personliga omständigheter tillgodoses nämligen typiskt sett genom sociala trygghetsförmåner som beviljas oberoende av inkomster. Kontantförmåner vid sjukdom syftar till att täcka behandlingskostnader. Familjeförmåner ges till dem som har en särskild börda med barnuppfostran. Även sjuka och föräldrar har alltså särskilda behov, utan att de förmåner som beviljas dem därför anses utgöra socialt bistånd. Så skulle vara fallet om förmånerna endast tillkom personer som inte av egna medel kan betala för de särskilda behoven (behandlingskostnader eller kostnader för barn). Något sådant villkor finns emellertid i regel inte när det gäller dessa förmåner, och det finns heller inte i fråga om det aktuella delstatsvårdbidraget.

–       Förmånens anknytning till sociala förhållanden i hemviststaten

70.   Slutligen hänvisas till domstolens rättspraxis enligt vilken medlemsstaterna kan uppställa krav på bosättning i den stat där den institution som svarar för förmånerna är belägen vid beviljande av förmåner som är nära knutna till sociala förhållanden.(40)

71.   För ett sådant samband talar i förevarande fall visserligen den omständigheten att vårdbidragets belopp inriktas på vårdkostnaderna för handikappade personer i Österrike. Domstolen har emellertid slagit fast att det i fråga om förmåner som är knutna till sociala förhållanden kan uppställas krav på bosättning i den stat där den institution som svarar för förmånen är belägen om förmånen i fråga är en särskild icke avgiftsfinansierad förmån och inte en social trygghetsförmån, i den mening som avses i artikel 4.1 i förordning nr 1408/71.(41) Enbart förmånens anknytning till situationen på bosättningsorten motiverar alltså inte att förmånen anses som en förmån av särskild karaktär.

iii) Klassificering av delstatens vårdbidrag med hänsyn till syftet med förordning nr 1408/71

72.   Mot en klassificering av delstatens vårdbidrag som en förmån av särskild art som inte får medföras utomlands talar slutligen följande överväganden utifrån syftet med förordning nr 1408/71. Genom förordningen samordnas medlemsstatens sociala trygghetssystem. Samordningen innebär att två eller flera överlappande sociala trygghetssystem bringas i samklang så att en migrerande arbetstagare erhåller en enda förmån för en och samma risk. Härigenom undviks att mottagaren gottgörs flera gånger eller att han helt går miste om sin rätt.

73.   I det konkreta fallet finns förmåner vid vårdbehov i såväl hemviststaten Tyskland som anställningsstaten Österrike. Tyskland har dock beslutat sig för en avgiftsfinansierad modell. Rätt till förmånen enligt den modellen har framför allt arbetstagare som av sin inkomst erlägger avgift till vårdförsäkringen liksom deras medförsäkrade anhöriga. Österrike har däremot infört ett avgiftsfritt system som gäller för alla som inte uppbär vanlig pension eller pension enligt BPGG.

74.   Om man tillämpar båda systemen efter bokstaven skulle anhöriga till migrerande arbetstagare som befinner sig i samma situation som Hosses inte ha rätt till förmånen i något av systemen, trots att båda medlemsstaterna har erkänt vårdförmånerna som nödvändiga. I Tyskland beror uteslutningen på att den person som är skyldig att försörja familjen inte har socialförsäkringspliktig anställning där. I Österrike bortfaller rätten på grund av familjens hemvist.

75.   För att förordningen i denna situation skall fylla sitt syfte, måste den tolkas så, att den medger att rätten till vårdbidraget kan göras gällande i en av staterna. Då är anknytningen närmare till Österrike än till Tyskland, eftersom Sven Hosse betalar skatt på sina arbetsinkomster i den stat där han är anställd och därmed bidrar till finansieringen av förmånen där. I Tyskland finns däremot inget sådant finansiellt samband vare sig genom socialförsäkringsavgifter eller genom inkomstskatter.

76.   Därvid saknar det betydelse att Sven Hosse, som påpekats av delstaten Salzburg, inte bidrar till Österrikes statsbudget på exakt samma sätt som landets egna medborgare. Visserligen beskattas endast hans arbetsinkomster som lärare i Österrike medan andra inkomster beskattas i hemviststaten. För en arbetstagare som Sven Hosse är det ändå lönen som anställd som i regel utgör den huvudsakliga beskattningsbara inkomsten. Frågan i vilken stat en gränsarbetare i slutändan bidrar mest till intäkterna från mervärdesskatt och punktskatter beror på de faktiska omständigheterna (exempelvis vilka de lokala inköpsmöjligheterna är och hur höga skattesatserna och därmed också priserna är), och dessa kan inte beaktas vid en abstrakt bedömning.

77.   Genom förordningens bestämmelser garanteras för övrigt att Silvia Hosse inte har rätt till flera vårdbidrag. Så snart hon får rätt till vårdbidrag i sin hemviststat, till exempel genom att hennes moder återupptar sitt förvärvsarbete där och Silvia i egenskap av familjemedlem blir medförsäkrad i den tyska vårdförsäkringen, tillämpas nämligen förbehållet i artikel 19.2 första satsen i förordning nr 1408/71. Enligt den bestämmelsen kan familjemedlemmar till en migrerande arbetstagare som inte är bosatta i anställningsstaten inte kräva kontantförmåner vid sjukdom enligt de bestämmelser som gäller i anställningsstaten (de kan alltså inte medföra förmånen utomlands) om de har rätt till förmånen enligt lagstiftningen i sin hemviststat.

c)      De ytterligare förutsättningarna enligt artikel 4.2a i förordning nr 1408/71

78.   Förutom att delstatens vårdbidrag alltså inte är en förmån av särskild art föreligger heller inte de ytterligare förutsättningarna enligt artikel 4.2a i förordning nr 1408/71. Det är nämligen inte fråga om en sådan förmån, i den mening som avses i punkt a i bestämmelsen som beviljas i stället för eller som tillägg till en ”klassisk” social trygghetsförmån. Tvärtom har parterna i målet betonat just att delstatens vårdbidrag är oberoende av andra förmåner.

79.   Vidare är det heller inte fråga om en förmån som beviljas endast som ett särskilt skydd för handikappade personer, utan om en allmän förmån vid vårdbehov som kommer även handikappade till del. Även om gruppen handikappade ofta kan sammanfalla med gruppen vårdbehövande är det inte alltid säkert att mottagarkretsen är identisk. Exempelvis är inte alla handikappade personer hänvisade till vårdförmåner. Vidare är det inte heller nödvändigtvis så, att alla personer som av åldersskäl är vårdbehövande automatiskt skall anses som handikappade.

4.      Rättsläget sedan den 5 maj 2005

80.   Den nationella domstolens frågor avser tolkningen av förordning nr 1408/71, i dess lydelse enligt förordning nr 1247/92. Förordning nr 1408/71 har emellertid ändrats flera gånger sedan år 1992.(42) Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra vilken tidsperiod dess avgörande avser och vilken lydelse av förordningen som är tillämplig.

81.   Om det yrkas att Oberster Gerichtshof avgör även frågan huruvida Silvia Hosse framledes har rätt till vårdbidrag skulle, med förbehåll för eventuella ytterligare ändringar, den lydelse av förordning nr 1408/71 tillämpas som gäller sedan den 5 maj 2005(43). Genom denna senaste ändring har framför allt artikel 4.2a fått ny lydelse.

82.   Även med beaktande av det aktuella rättsläget ändras inte kvalificeringen enligt ovan av delstatens vårdbidrag, eftersom den nya lydelsen av förordning nr 1408/71 i huvudsak innehåller klarlägganden och ändringar som tar hänsyn till utvecklingen av domstolens rättspraxis.(44)

5.      Slutsats i denna del

83.   En förmån som det vid den nationella domstolen omtvistade salzburgska vårdbidraget är inte en förmån ”vars tillämpningsområde är begränsat till en del av medlemsstatens territorium”, i den mening som avses i artikel 4.2b i förordning nr 1408/71. För övrigt faller vårdbidraget vare sig under artikel 4.2a eller under artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 redan av det skälet att det inte utgör en förmån av särskild art.

84.   Den första tolkningsfrågan skall därför besvaras så, att en förmån som vårdbidraget enligt delstaten Salzburgs vårdbidragslag inte utgör en sådan särskild icke avgiftsfinansierad förmån, i den mening som avses i artikel 4.2b i förordning nr 1408/71 vars giltighet är begränsad till en del av en medlemsstats territorium utan en kontantförmån vid sjukdom enligt artikel 4.1a i förordningen.

B –    Den andra tolkningsfrågan – Rätten för en arbetstagares familjemedlemmar som inte är bosatta i anställningsstaten (artikel 19 i förordning nr 1408/71)

85.   För det fall vårdbidraget skall anses utgöra en social trygghetsförmån vid sjukdom vill den nationella domstolen med sin andra tolkningsfråga få besked huruvida det strider mot artikel 19 i förordning nr 1408/71 att en anhörig till en i Österrike förvärvsarbetande arbetstagare nekas förmånen på grund av att familjen är bosatt i en annan medlemsstat.

86.   I domen i målet Jauch har domstolen i fråga om det österrikiska vårdbidraget enligt förbundslagen redan slagit fast att detta utgör en kontantförmån vid sjukdom som enligt artikel 19.1 b i förordning nr 1408/71 skall utbetalas oavsett i vilken medlemsstat den vårdbehövande personen är bosatt, under förutsättning att denne uppfyller de övriga villkoren för rätt till vårdbidrag.(45) Detta gäller även delstatens vårdbidrag, som utbetalas efter samma principer.(46)

87.   Domen i målet Jauch rörde dock en i Tyskland bosatt pensionär som före sin pensionering hade varit yrkesverksam i Österrike och som hos den ansvariga institutionen i Österrike gjorde gällande en rätt till vårdbidrag enligt BPGG. Denna rätt hade sin grund i den berörde personens egen tidigare egenskap av arbetstagare. I förevarande fall är det däremot fråga om en eventuell rätt för Silvia Hosse endast i hennes egenskap av anhörig till en migrerande arbetstagare.

88.   Enligt artikel 19.2 första meningen i förordning nr 1408/71 gäller bestämmelserna i artikel 19.1 också familjemedlemmar som bor inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens, i den mån de inte har rätt till sådana förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta(47).

89.   Domstolen har visserligen i domen i målet Kermaschek(48) och i efterföljande mål(49) förklarat att arbetstagarens familjemedlemmar enligt artikel 2 i förordning nr 1408/71 endast har en härledd rättighet, det vill säga en rättighet som de har förvärvat i egenskap av medlemmar i arbetstagarens familj, och inte en sådan självständig rättighet som kan beviljas dem oberoende av släktskapet med arbetstagaren. I enlighet med detta skulle Silvia Hosse, enligt SPGG, inte kunna åberopa förordning nr 1408/71 som grund för ett anspråk på förmåner, eftersom vårdbidraget är utformat som en självständig rättighet.

90.   Denna rättspraxis har domstolen emellertid nyanserat i stor utsträckning i domen i målet Cabanis-Issarte(50). Visserligen höll domstolen där fast vid att förordning nr 1408/71 i fråga om förmånstagare i princip gör en åtskillnad mellan de olika personkategorierna arbetstagare och deras familjemedlemmar. Likväl övergav domstolen åtskillnaden mellan självständiga och härledda rättigheter.(51) Domstolen ansåg att det grundläggande kravet på en enhetlig tolkning av bestämmelserna i gemenskapsrätten kan urholkas ”genom att deras tillämpning på enskilda görs beroende av en indelning i egna eller härledda rättigheter i den nationella lagstiftning som tillämpas på förmånerna i fråga, i förhållande till skillnader i det inhemska systemet för social trygghet”(52). Vidare ledde åtskillnaden mellan egna och härledda rättigheter till en begränsning av bestämmelserna om likabehandling i artikel 3 i förordning nr 1408/71(53).

91.   Endast i den mån det av särskilda bestämmelser i förordningen framgår att dessa endast gäller för arbetstagaren själv kan dennes familjemedlemmar anses uteslutna från tillämpningsområdet.(54) Därför är exempelvis bestämmelserna i avdelning III kapitel 6 i förordning nr 1408/71 om förmåner vid arbetslöshet inte tillämpliga på familjemedlemmar.(55) Familjeförmåner tillkommer däremot inte endast arbetstagaren själv oavsett om de är utformade som egna eller härledda rättigheter.(56)

92.   Av artikel 19.2 i förordning nr 1408/71 framgår däremot entydigt att rätten till kontantförmåner vid sjukdom – till vilka, som jag konstaterat ovan, också delstatens vårdbidrag räknas – även kan åberopas av migrerande arbetstagares familjemedlemmar som inte är bosatta i den stat där arbetstagaren är anställd. Den enda begränsningen därvidlag föreligger om de har rätt till sådana förmåner enligt lagstiftningen i den medlemsstat där de har sin hemvist. Det saknar däremot betydelse om rätten till vårdbidrag är självständig eller härledd.

93.   Den andra tolkningsfrågan skall därför besvaras så, att familjemedlemmar till en arbetstagare, som förvärvsarbetar i en medlemsstat och bor med sin familj i en annan medlemsstat, kan begära att av den behöriga institutionen på arbetstagarens anställningsort bli beviljad en sådan förmån som den i målet omtvistade såsom en kontantförmån vid sjukdom enligt artikel 19 i förordning nr 1408/71, i den mån familjemedlemmarna inte har rätt till en sådan förmån enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta.

C –    Den tredje tolkningsfrågan – delstatens vårdbidrag som en social förmån, i den mening som avses i artikel 7 i förordning nr 1612/68

94.   Med den tredje tolkningsfrågan önskas besked huruvida det diskrimineringsförbud som framgår av artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 utgör hinder mot att rätten till vårdbidrag kopplas till att förmånstagaren har hemvist inom landet. Den nationella domstolen har ställt denna fråga för det fall att förmånen i fråga utgör en särskild icke avgiftsfinansierad förmån som därmed inte enligt förordning nr 1408/71 skall medföras utomlands. Med hänsyn till mina slutsatser i samband med de första och andra frågorna fordrar den tredje tolkningsfrågan därför inget svar. För att ge domstolen en fullständig bild skall jag ändå gå närmare in på frågan.

95.   Enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 skall en arbetstagare, som är medborgare i en medlemsstat och arbetar i en annan medlemsstat, åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare.

96.   Enligt en fast rättspraxis skall ”sociala förmåner” anses avse alla de förmåner, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, som i allmänhet tillerkänns de inhemska arbetstagarna, på grund av deras objektiva ställning som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom det nationella territoriet och vars utsträckning till att även gälla arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen(57). Alla parter i målet anser med rätta att vårdbidraget enligt Salzburgs vårdbidragslag i princip är att anse som en social förmån i denna mening.

97.   Kravet på likabehandling i förhållande till de egna medborgarna gäller även i fråga om förmåner till en migrerande arbetstagares underhållsberättigade barn(58). Även sådana förmåner kommer nämligen till slut arbetstagaren till godo, eftersom de delvis avlastar honom hans underhållskostnader.

98.   Delstaten Salzburg och de regeringar som har yttrat sig i målet hänvisar till att österrikiska medborgare har rätt till vårdbidrag endast om de är bosatta i delstaten Salzburg. Det är därför inte diskriminerande att det för rätten till förmånen ställs upp ett krav på hemvist i SPGG:s giltighetsområde även i förhållande till medborgare i andra medlemsstater. I domarna rörande finansiering av studier i Nederländerna(59) ansåg domstolen att diskriminering förelåg endast när det för barn till migrerande arbetstagare ställdes upp ytterligare villkor i fråga om barnets bosättningsort som inte gällde för landets egna medborgare.

99.   Av dessa avgöranden kan man verkligen inte dra slutsatsen att det endast är sådan öppen diskriminering på grund av medborgarskap som strider mot artikel 7.2 i förordning nr 1612/68. Den likabehandlingsprincip som kommer till uttryck i såväl artikel 39 EG som artikel 7 i förordning nr 1612/68 förbjuder inte endast öppen diskriminering på grund av medborgarskap utan även varje form av dold diskriminering som genom tillämpningen av andra kriterier faktiskt leder till samma resultat.(60)

100. En bestämmelse i nationell rätt skall anses som indirekt diskriminerande när den dels är av sådan art att den berör migrerande arbetstagare i högre grad än arbetstagare som är medborgare i landet och följaktligen utgör en fara för att nackdelar skall uppkomma för de förra, dels saknar stöd i sakliga skäl utan samband med de berörda arbetstagarnas nationalitet och inte står i proportion till det eftersträvade syftet. (61)

101. Det är uppenbart att kravet på bosättning inom det område där förmånslagen är tillämplig i första hand drabbar medborgare i andra medlemsstater även om det formellt gäller på samma sätt för inhemska medborgare. Ett sådant villkor är särskilt ogynnsamt för gränsarbetare som per definition är bosatta i en annan medlemsstat, där även deras familjemedlemmar som regel är bosatta(62). Bosättningskravet strider därmed mot syftet enligt förordning nr 1612/68 att garantera gränsarbetare rätten till fri rörlighet på samma sätt som andra arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat(63).

102. Delstaten Salzburg och de regeringar som har yttrat sig (med undantag för den portugisiska regeringen) har emellertid velat begränsa räckvidden av artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

103. Delstaten Salzburg anser för det första att diskrimineringsförbudet i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 inte utgör hinder för ett bosättningskrav, eftersom förordning nr 1408/71 inte föreskriver möjlighet att medföra förmånen i fråga utomlands, då det är fråga om en särskild icke avgiftsfinansierad förmån.

104. Oavsett att det i förevarande fall inte föreligger några särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner strider antagandet om en sådan verkan av förordning nr 1408/71 mot rättspraxis. Domstolen har slagit fast, att den omständigheten att en förmån har undantagits från tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 inte medför att medlemsstaterna befrias från skyldigheten att se till att ingen annan gemenskapsrättslig bestämmelse, särskilt i förordning nr 1612/68, utgör hinder för att det uppställs ett bosättningsvillkor.(64) Begreppet social förmån, enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 är nämligen vidare än begreppet social trygghetsförmån, enligt förordning nr 1408/71. Den omständigheten att en förmån inte alls respektive inte oinskränkt faller under förordning nr 1408/71 och det enligt den förordningen därmed inte är nödvändigt att förmånen medförs utomlands, säger ingenting om bestämmelserna i förordning nr 1612/68 om förmånens beviljande.

105. Delstaten Salzburg och de regeringar som har yttrat sig (med undantag av den portugisiska regeringen) anser dessutom att förordning nr 1612/68 inte kan åberopas om förmånens beviljande liksom i förevarande fall inte hänger samman med sökandens objektiva ställning som arbetstagare. Till stöd för detta hänvisar de till domarna i målen Meints(65) och Fahmi(66), i vilka domstolen särskilt betonade kopplingen till ställningen som arbetstagare.

106. I de nämnda avgörandena var förhållandena emellertid speciella. Frågan var om tidigare migrerande arbetstagare som efter avslutad yrkesverksamhet hade flyttat tillbaka till sitt hemland och som nu för egen och sina barns del begärde sociala förmåner i den stat där de tidigare hade bott och arbetat. Ställningen som arbetstagare, vilken hade kunnat ge rätt till förmånerna, existerade inte längre, varför de berörda enligt domstolen inte längre kunde åberopa artikel 7.2 i förordning nr 1612/68.

107. I förevarande fall är det ostridigt att Sven Hosse är arbetstagare i Österrike. Det är inte fråga om att hans ställning som migrerande arbetstagare skall upphöra. Hans dotter Silvia Hosse är inte själv arbetstagare. Denna omständighet saknar dock helt betydelse. Om man nämligen skulle kräva att den person som direkt får del av den sociala förmånen själv är yrkesverksam i den behöriga staten skulle artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 i princip bli innehållslös i fråga om förmåner till familjemedlemmar som inte förvärvsarbetar. Detta skulle klart strida mot fast rättspraxis.(67)

108. Slutligen har den nederländska regeringen anfört fyra grunder som enligt regeringen motiverar en faktisk särbehandling.

109. För det första avstäms förmånens storlek efter levnadskostnaderna och vårdkostnaderna i den stat där den behöriga institutionen verkar. Denna avstämning är inte längre säkerställd om mottagaren bor i en annan medlemsstat. För att bemöta denna invändning skulle man eventuellt kunna tillerkänna den förmånsgivande staten rätt att anpassa förmånen till en tydligt avvikande kostnadsnivå i förmånstagarens hemviststat, såvida inte detta strider mot förordning nr 1408/71. Under inga förhållanden kan argumentet emellertid medföra att den berörde helt nekas förmånen.

110. För det andra måste det säkerställas att den berörde inte beviljas förmånen två gånger från behörig institution, både där han har sin hemvist och på anställningsorten. Här förefaller det mig faktiskt motiverat att tolka likabehandlingsprincipen i artikel 7.2 i förordningen så, att ingen jämförbar situation som kräver lika behandling föreligger om förmånstagarens familjemedlem har rätt till en likvärdig förmån i sin hemvist. Rent praktiskt kan kumulation av anspråk förebyggas genom krav på uppgiftslämnande i ansökan. Missbruk måste beivras genom samarbete mellan respektive förvaltningar. Sådana mekanismer är för övrigt nödvändiga även vid tillämpningen av artikel 19.2 i förordning nr 1408/71.

111. För det tredje fordrar ett beviljande av förmåner för att säkra existensminimum sådana fortlöpande kontroller av den berördes familjeförhållanden som i de gränsöverskridande fallen knappast är genomförbara. Härom räcker det med att påpeka att det vårdbidrag som är omtvistat i förevarande fall beviljas oberoende av det ekonomiska behovet. Någon utredning rörande sökandens situation – bortsett från att graden av vårdbehov skall fastställas – behövs därför inte för att kunna bevilja vårdbidrag enligt SPGG. För bedömningen av vårdbehovet kan intyg från läkare i den berördes hemviststat inges.

112. För det fjärde hänvisar den nederländska regeringen till sambandet mellan rätten till förmånen och kostnadsfinansieringen av allmänna medel såsom ett uttryck för solidariteten inom befolkningen i en medlemsstat. Med hänsyn till att Sven Hosse med skatten på sina arbetsinkomster bidrar till finansieringen av Österrikes statsbudget ligger det helt i linje med solidaritetstanken att hans dotter beviljas vårdbidrag av medel från denna budget.

113. Min slutsats är därför att den tredje tolkningsfrågan skall besvaras så, att beviljandet av en sådan förmån som vårdbidraget enligt delstaten Salzburgs vårdbidragslag, i egenskap av en social förmån, i den mening som avses i artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, inte får villkoras av att förmånstagaren har sin huvudsakliga hemvist inom det område där förmånslagen gäller.

D –    Den fjärde tolkningsfrågan – Rättigheter enligt unionsmedborgarskapet

114. Den fjärde tolkningsfrågan angående de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet och det allmänna diskrimineringsförbudet (artiklarna 12 EG och 17 EG) har ställts för det fall att det inte redan av svaret på den föregående frågan framgår att principen om arbetstagarnas fria rörlighet som den kommer till uttryck i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 inte utgör hinder mot kravet på bosättning (den tredje frågan).

115. Eftersom Sven Hosse kan åberopa arbetstagarnas fria rörlighet är det inte nödvändigt att göra en tolkning av artikel 12 EG jämförd med artikel 17 EG. Denna bestämmelse kan nämligen endast tillämpas självständigt i situationer som omfattas av gemenskapsrätten, men för vilka det inte har föreskrivits några särskilda regler om icke-diskriminering i fördraget.(68)

V –    Förslag till avgörande

116. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att de tolkningsfrågor som ställts av Oberster Gerichtshof besvaras enligt följande:

1.      En sådan förmån som vårdbidraget enligt delstaten Salzburgs vårdbidragslag utgör inte en sådan särskild icke avgiftsfinansierad förmån, i den mening som avses i artikel 4.2b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, vars giltighet är begränsad till en del av en medlemsstats territorium, utan en kontantförmån vid sjukdom enligt artikel 4.1a i förordningen.

2.      Familjemedlemmar till en arbetstagare, som förvärvsarbetar i en medlemsstat och bor med sin familj i en annan medlemsstat, kan begära att av den behöriga institutionen på arbetstagarens anställningsort beviljas en sådan förmån som den i målet omtvistade såsom en kontantförmån vid sjukdom enligt artikel 19 i förordning nr 1408/71, i den mån familjemedlemmarna inte har rätt till en sådan förmån enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium de är bosatta.

3.      Beviljandet av en sådan förmån som vårdbidraget enligt delstaten Salzburgs vårdbidragslag, i egenskap av en social förmån, i den mening som avses i artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, får inte villkoras av att förmånstagaren har sin huvudsakliga hemvist inom det område där förmånslagen gäller.


1 – Originalspråk: tyska.


2 – Dom av den 8 mars 2001 i mål C-215/99, Jauch (REG 2001, s. I-1901).


3 – Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1). I den mån ändringar som skett därefter har betydelse kommer de att redovisas i anslutning till berörda bestämmelse.


4 – Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2434/92 av den 27 juli 1992 (EGT L 245, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 160).


5 – I lydelsen enligt rådets förordning (EG) nr 307/1999 av den 8 februari 1999 (EGT L 38, s. 1).


6 – Punkt R sedan den 1 maj 2004 (Akt om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen – Bilaga 2: Förteckning enligt artikel 20 i anslutningsakten – ) Fri rörlighet för personer – A. Social trygghet (EUT L 236, 2003, s. 179).


7 – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 647/2005 av den 13 april 2005 om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och (EEG) nr 574/72 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 (EUT L 117, s. 1).


8 – BGBl. nr 866/1993.


9 – BGBl. nr 110/1993.


10 – LGBl. nr 99/1993. Lagtexten finns tillgänglig även på Internet: www.salzburg.gv.at/themen/gs/soziales_einstieg2/soziales_recht/recht_Pflegegeldgesetz.htm (senast besökt den 26 juli 2005).


11 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 21. Vad gäller rättsverkningarna av att en förmån anges i en bilaga till förordning nr 1408/71, se även generaladvokaten Albers ingående prövning i hans förslag till avgörande, föredraget den 14 december 2000, i mål C-215/99, Jauch (REG 2001, s. I-1901), punkt 61 och följande punkter.


12 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 20.


13 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 21. Se även dom av den 29 april 2004 i mål C‑160/02, Skalka (REG 2004, s. I-5613), punkt 19.


14 – Artikel 10a i förordning nr 1408/71, som var föremål för prövning i domen i målet Jauch, utgör däremot endast ett undantag från principen att bosättningskravet undanröjs, men ingriper inte i övrigt i förordningens samordnande funktion när det gäller de förmåner som faller under dess tillämpningsområde.


15 – Nämnd ovan i fotnot 8.


16 – Se särskilt skälen 3–8 i rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 136, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 124).


17 – Se ovan punkt 30.


18 – Jämför skäl tre och skäl fyra i förordning nr 1247/92 (ovan fotnot 16).


19 – Jämför exempelvis dom av den 5 maj 1983 i mål 139/82, Piscitello (REG 1983, s. 1427; svensk specialutgåva, volym 7, s. 123), dom av den 24 februari 1987 i de förenade målen 379/85–381/85 och 93/86, Giletti (REG 1987, s. 955), dom av den 17 december 1987 i mål 147/87, Zaoui (REG 1987, s. 5511), dom av den 11 juni 1991 i mål C-307/89, kommissionen mot Frankrike (REG 1991, s. I-2903), och dom av den 22 april 1993 i mål C-65/92, Levatino (REG 1993, s. I‑2005).


20 – Dom av den 20 juni 1991 i mål C-356/89, Newton (REG 1991, s. I-3017).


21 – Detta är det enda avgörande för kvalificeringen av en förmån som ”avgiftsfri” (jämför domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkterna 32 och 33, och domen i målet Skalka (ovan fotnot 13), punkt 28).


22 – Avgifterna till sjukförsäkringen hade höjts för att utjämna effekterna av omfördelningen mellan sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen med anledning av att vårdbidraget enligt förbundslagen infördes (jämför domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 33).


23 – Generaladvokaten Alber framförde i hans förslag till avgörande i målet Jauch (ovan fotnot 11), punkt 109 och följande punkter, uppfattningen att vårdbidraget enligt förbundslagen endast på grund av detta var att anse som avgiftsfinansierat. Se kritik mot detta i mitt förslag till avgörande föredraget den 25 november 2003 i mål C-160/02, Skalka (REG 2004, s. I-5613), punkt 34 och följande punkter.


24 – Klargörande i denna mening är den nya lydelsen av artikel 4.2a som införts genom förordning nr 647/2005 (se ovan punkt 18).


25 – Dom av den 16 juli 1992 i mål C-78/91, Hughes (REG 1992, s. I-4839), punkt 21. Se även förslaget till avgörande i målet Jauch (ovan fotnot 11), punkt 83, och förslaget till avgörande i målet Skalka (ovan fotnot 23), punkt 32.


26 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 25. Se även dom av den 27 mars 1985 i mål 249/83, Hoeckx (REG 1985, s. 973), punkterna 12–14, domen i målet Hughes (ovan fotnot 25), punkt 15, dom av den 10 oktober 1996 i de förenade målen C-245/94 och C-312/94, Hoever och Zachow (REG 1996, s. I-4895), punkt 18, och dom av den 5 mars 1998 i mål C-160/96, Molenaar (REG 1998, s. I-843), punkt 20.


27 – Nämnd ovan i fotnot 26.


28 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 28.


29 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 27.


30 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 26.


31 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 28, med hänvisning till punkt 24 i domen i målet Molenaar (ovan fotnot 26).


32 – Dom av den 8 juli 2004 i målen C-502/01 och C-31/02 (REG 2004, s. I-6483), punkt 20. I den domen ansåg domstolen till och med att pensionsförsäkringsavgifter för tredje man, som assisterar en vårdbehövande person, utgjorde en kontantförmån vid sjukdom för den vårdbehövande, i den mening som avses i artikel 4.1a i förordning nr 1408/71.


33 – Se särskilt dom av den 4 november 1997 i mål C-20/96, Snares (REG 1997, s. I-6057), och dom av den 11 juni 1998 i mål C-297/96, Partridge (REG 1998, s. I-3467).


34 – Jämför domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 17.


35 – Jämför domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 26, och dom av den 6 juli 1978 i mål 9/78, Gillard (REG 1978, s. 1661), punkterna 10–15.


36 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 28.


37 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 28.


38 – Enligt vad delstaten Salzburg och den österrikiska regeringen har upplyst skulle Sven Hosse visserligen som pensionär ha rätt till vårdbidrag enligt förbundslagen. Om han däremot blir vårdbehövande före pensioneringen får han vårdbidrag enligt SPGG om man bortser från frågan om hemvist.


39 – Se punkt 51 ovan liksom hänvisningen till rättspraxis i fotnot 26.


40 – Dom av den 27 september 1988 i mål 313/86, Lenoir (REG 1988, s. 5391; svensk specialutgåva, volym 9, s. 683), punkt 16, och dom av den 31 maj 2001 i mål C-43/99, Leclere och Deaconescu (REG 2001, s. I-4265), punkt 32. Se även nya lydelsen av artikel 4.2a införd genom förordning nr 647/2005 (se ovan punkt 18).


41 – Domen i målet Leclere och Deaconescu (ovan fotnot 40), punkt 35 och följande punkt.


42 – Se anvisningen beträffande tillämpliga bestämmelser ovan (punkt 10 och följande punkter).


43 – Se ovan punkt 18.


44 – Jämför skäl 1 till förordning nr 647/2005. I skäl 3 hänvisas framför allt till domen i målet Jauch (ovan fotnot 2) och domen i målet Leclere och Deaconescu (ovan fotnot 40).


45 – Domen i målet Jauch (ovan fotnot 2), punkt 35, och domen i målet Molenaar (ovan fotnot 32), punkt 36. Se även domen i målet Gaumajn-Cerri och Barth (ovan fotnot 32), punkt 26.


46 – Se ovan punkt 54.


47 – Domen i målet Gaumajn-Cerri och Barth (ovan fotnot 32), punkt 28. De faktiska omständigheterna i det målet motsvarade i övrigt omständigheterna i förevarande fall: Den vårdbehövande sonen till fru Gaumajn-Cerri, som var verksam som gränsarbetare i Tyskland och vårdförsäkrad där, levde tillsammans med modern i Frankrike. Trots detta erhöll sonen vårdbidrag från den tyska försäkringen (punkt 9 i domen).


48 – Dom av den 23 november 1976 i mål 40/76, Kermaschek (REG 1976, s. 1669), punkt 7 och följande punkter.


49 – Dom av den 6 juni 1985 i mål 157/84, Frascogna (REG 1985, s. 1739), dom av den 20 juni 1985 i mål 94/84, Deak (REG 1985, s. 1873; svensk specialutgåva, volym 8, s. 243), domen i målet Zaoui (ovan fotnot 19), dom av den 8 juli 1992 i mål C-243/91, Taghavi (REG 1992, s. I-4401), och dom av den 27 maj 1993 i mål C-310/91, Schmid (REG 1993, s. I-3011).


50 – Dom av den 30 april 1996 i mål C-308/93 (REG 1996, s. I-2097). Angående utvecklingen av rättspraxis, se även förslag till avgörande av generaladvokaten Alber föredraget den 26 juni 2001 i mål C-189/00, Ruhr (REG 2001, s. I-8225), punkt 47 och följande punkter.


51 – Se särskilt punkt 34 i domen i målet Cabanis-Issarte (ovan fotnot 50).


52 – Domen i målet Cabanis-Issarte (ovan fotnot 50), punkt 31.


53 – Domen i målet Cabanis-Issarte (ovan fotnot 50), punkt 34.


54 – Jämför domen i målet Cabanis-Issarte, punkt 22.


55 – Jämför dom av den 25 oktober 2001 i mål C-189/00, Ruhr (REG 2001, s. I-8225), punkterna 21 och 24, där domen i målet Kermaschek (ovan fotnot 26) såtillvida uttryckligen bekräftades.


56 – Domen i målet Hoever och Zachow (ovan fotnot 26), punkt 32 och följande punkter, och dom av den 5 februari 2002 i mål C-255/99, Humer (REG 2002, s. I-1205), punkt 50 och följande punkt.


57 – Domen i målet Schmid (ovan fotnot 49), punkt 18, och dom av den 27 november 1997 i mål C‑57/96, Meints (REG 1997, s. I-6689), punkt 39.


58 – Dom av den 30 september 1975 i mål 32/75, Cristini (REG 1975, s. 1085; svensk specialutgåva, volym 2, s. 471), punkt 19, dom av den 8 juni 1999 i mål C-337/97, Meeusen (REG 1999, s. I‑3298), punkt 22, och dom av den 15 september 2005 i mål C-258/04, Ioannidis (REG 2005, s. I‑0000), punkt 35.


59 – Dom av den 26 februari 1992 i mål C-3/90, Bernini (REG 1992, s. I-1071), och domen i målet Meussen (ovan fotnot 58).


60 – Dom av den 12 februari 1974 i mål 152/73, Sotgiu (REG 1974, s. 153; svensk specialutgåva, volym 2, s. 219), punkt 11, dom av den 10 mars 1993 i mål C-111/91, kommissionen mot Luxemburg (REG 1993, s. I-817; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-35), punkt 9, dom av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O’Flynn (REG 1996, s. I-2617), punkt 17, domen i målet Meints (ovan fotnot 57), punkt 44, och dom av den 30 november 2000 i mål C-195/98, Österreichischer Gewerkschaftsbund (REG 2000, s. I-10497), punkt 39.


61 – Som det sammanfattas i domen i målet Österreichischer Gewerkschaftsbund (ovan fotnot 60), punkt 40. Se även domarna i målen kommissionen mot Luxemburg (ovan fotnot 60), punkt 10, och O’Flynn (ovan fotnot 60), punkterna 18 och 19, samt domen i målet Meints (ovan fotnot 57), punkt 45.


62 – Domen i målet Meeusen (ovan fotnot 58), punkt 24.


63 – Domen i målet Meints (ovan fotnot 57), punkt 50, och domen i målet Meussen (ovan fotnot 58), punkt 21, med hänvisning till skäl 4 i förordning nr 1612/68.


64 – Se särskilt domen i målet Leclere och Deaconescu (ovan fotnot 40), punkt 31, och domen i målet kommissionen mot Luxemburg (ovan fotnot 60), punkt 20 och följande punkt.


65 – Nämnd ovan i fotnot 57, punkt 41.


66 – Dom av den 20 mars 2001 i mål C-33/99, Fahmi och Esmoris Cerdeiro-Pinedo Amado (REG 2001, s. I-2415), punkt 47.


67 – Jämför hänvisningarna i fotnot 58.


68 – Jämför dom av den 25 juni 1997 i mål C-131/96, Mora Romero (REG 1997, s. I-3659), punkt 10, och dom av den 26 november 2002 i mål C-100/01, Olazabal (REG 2002, s. I-10981), punkt 25.