FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PHILIPPE LÉGER
föredraget den 13 juli 2004(1)

Mål C-39/02

Mærsk Olie & Gas A/S
mot
Firma M. de Haan en W. de Boer

(begäran om förhandsavgörande från Højesteret (Danmark))

Brysselkonventionen – Förfarande för upprättande av en ansvarsbegränsningsfond på grund av fartygsanvändning – Skadeståndstalan – Artikel 21 – Litispendens – Samma parter – Domstol vid vilken talan först väckts – Samma sak – Föreligger inte – Artikel 25 – Begreppet dom – Artikel 27.2 – Vägran att erkänna beslut

1. Enligt den internationella konventionen om ansvarsbegränsning för fartygsägare, som ingicks i Bryssel den 10 oktober 1957 (2) , kan en redare uppnå ansvarsbegränsning för vissa sjöfartsskador till ett belopp som fastställs genom denna konvention. Förevarande mål avser en situation då redare har ansökt om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond vid domstolen på den ort i Nederländerna där deras fartyg är registrerat, och den skadelidande har väckt skadeståndstalan vid en dansk domstol.

2. Højesteret (Högsta domstolen) (Danmark) har härvid begärt ett förhandsavgörande av Europeiska gemenskapernas domstol om tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (3) . Den hänskjutande domstolen har ställt frågan huruvida bestämmelserna i artikel 21 i Brysselkonventionen avseende litispendens skall tillämpas i förevarande mål. Den har även frågat om den nederländska domstolens beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond är en dom i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen och i vilken mån denna kan erkännas i Danmark.

I – Tillämpliga bestämmelser

A – 1957 års konvention

3. Ansvarsbegränsning inom sjörätten har sedan länge varit tillåtet enligt ett flertal nationella lagar som svar på ett grundläggande behov, då risker i samband med sjöfart kan vara av en sådan omfattning att de inte kan försäkras fullständigt (4) . Staterna har mot bakgrund av skillnaderna mellan de tillämpliga nationella lagarna på detta område och sjörättens internationella karaktär kommit att införa enhetliga bestämmelser genom en första internationell konvention som antogs år 1924 och sedan genom 1957 års konvention (5) .

4. I 1957 års konvention föreskrivs att redaren kan begränsa sitt ansvar för de krav som uppkommit på en av de i denna konvention nämnda grunderna såvida inte de händelser på vilka kravet är grundat har uppkommit genom personligt vållande. Bland kraven förekommer ersättning för materiella skador som orsakats genom vållande, vårdslöshet eller förseelse av en person som befunnit sig ombord på fartyget och som navigerat detta. Enligt bestämmelserna i artikel 1.7 i 1957 års konvention medför inte ett åberopande av ansvarsbegränsning ett erkännande av ifrågavarande ansvar. Det belopp som redarens ansvar kan begränsas till är proportionerligt i förhållande till fartygets tonnage. Det motsvarar detta tonnage multiplicerat med ett belopp som anges i konventionen beroende på skadans art. Såtillvida kan, när de skadebringande händelserna endast har orsakat materiella skador, ägarens eller redarens ansvar begränsas till 1 000 francs per 100 kubikfot (6) .

5. När de samlade kraven till följd av en skadebringande händelse överstiger den fastställda ansvarsgränsen kan en fond på ett belopp motsvarande denna gräns upprättas. Fonden kan endast användas för betalning av fordringar för vilka ansvarsbegränsningen gäller. Den fördelas mellan fordringsägarna proportionerligt i förhållande till deras medgivna fordringar. Reglerna för den eventuella fondens upprättande och fördelning såväl som alla processregler bestäms enligt den nationella lagstiftningen i den stat där fonden upprättas (7) .

6. 1957 års konvention har ersatts av konventionen om ansvarsbegränsning för fordringar på sjöfartsområdet som ingicks i London den 19 november 1976 (8) .

B – Nederländsk rätt

7. I de bestämmelser i nederländsk lag som var i kraft vid tidpunkten för händelserna, föreskrivs ett ansvarsbegränsningsförfarande i tre etapper. I den första etappen ansöker fartygets ägare eller redare om ansvarsbegränsning vid domstolen på den ort där fartyget är registrerat. I ansökan anges det belopp till vilket denne önskar få sitt ansvar begränsat samt namn och adress till eventuella fordringsägare. Domstolen meddelar på begäran ett interimistiskt beslut om vilket belopp sökandens ansvar skall begränsas till och anmodar denne att betala detta belopp plus rättegångskostnader, eller att utfärda en garanti motsvarande dessa belopp. Domstolen utser även en ställföreträdande domare och en förvaltare. Beslutet skall tillsammans med ansökan meddelas sökanden och de i ansökan nämnda fordringsägarna genom rekommenderad skrivelse. Beslutet skall även offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning och i andra tidningar. Det kan bli föremål för överklagande av sökanden eller av fordringsägarna som under denna etapp kan uppnå att ansökan ogillas eller avvisas (9) . Det beslut som fattas av överklagandeinstansen kan överklagas vid överrätt.

8. Under den andra etappen anmodas fordringsägarna att anmäla sina fordringar. Under denna etapp kan fordringsägarna även inkomma med invändningar och bestrida redarens rätt att ansöka om ansvarsbegränsning eller det av domstolen fastställda beloppet för begränsningen. Fartygets ägare kan även bestrida fordringar. Dessa invändningar och bestridanden hänskjuts till domstolen för avgörande, antingen direkt eller efter ett resultatlöst förlikningsförsök av den ställföreträdande domaren (10) . Denna etapp avslutas med att förvaltaren upprättar en förteckning över fondens fördelning mellan de fordringsägare vars fordringar medgivits. Fordringsägarna kan bestrida fördelningen inför domstolen. Om ingen fordran anmälts åtnjuter fartygets ägare ett beslut enligt vilket denne kan bestrida varje framtida anspråk i samband med de ifrågavarande händelserna. Detta beslut kan överklagas.

9. Under den tredje etappen anmodas varje fordringsägare genom rekommenderad skrivelse att godta det belopp som den tilldelats. Fordringsägarna måste begära sina delar inom ett år. När en ansvarsbegränsningsfond har fördelats mellan fordringsägarna undantas redaren från vidare ansvar gentemot dessa fordringsägare i samband med den skadebringande händelsen.

C – Brysselkonventionen

10. Enligt Brysselkonventionens ingress har konventionen till syfte att underlätta erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden i enlighet med artikel 293 EG och att i Europeiska gemenskapen stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade där. Enligt dess ingress skall för detta ändamål domstolarnas internationella behörighet fastställas.

11. I artikel 2 i Brysselkonventionen finns den generella regel enligt vilken talan mot den som har hemvist i en konventionsstat skall väckas i den staten. I artikel 5 i konventionen föreskrivs att ”om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” kan talan väckas ”vid domstolen i den ort där skadan inträffade”.

12. I artikel 6 a i Brysselkonventionen tilläggs följande:

”En domstol i den konventionsstat som med stöd av denna konvention är behörig att pröva mål om ansvar till följd av ett fartygs användning eller drift är, liksom annan domstol som enligt lagen i den staten är behörig i stället för denna, också behörig att pröva mål om begränsning av sådant ansvar.”

13. Denna konvention har även till syfte att undvika att oförenliga domar meddelas. I artikel 21 avseende litispendens föreskrivs i detta avseende följande:

”Om talan väcks vid domstolar i olika konventionsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

Den domstolen som skall avvisa talan får låta handläggningen av målet vila, om den andra domstolens behörighet bestrids.”

14. I artikel 22 i denna konvention föreskrivs att om käromål som har samband med varandra är väckta vid domstolar i olika konventionsstater och målen prövas i första instans, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila. Annan domstol än den vid vilken talan först har väckts får också avvisa talan under vissa förutsättningar. Enligt denna artikel skall käromål anses ha samband med varandra om de är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

15. Slutligen föreskrivs i Brysselkonventionens avdelning III en mekanism för erkännande och underlättad verkställighet av domar. I artikel 25 i denna konvention definieras begreppet dom enligt följande:

”I denna konvention förstås med dom varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemansbeslut i fråga om rättegångskostnader.”

16. I artikel 26 i Brysselkonventionen föreskrivs följande:

”En dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i de andra konventionsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas …”

17. I artikel 27 i samma konvention uppräknas de förutsättningar under vilka en dom inte skall erkännas. I denna artikel föreskrivs följande:

”En dom skall inte erkännas

…

2) om en stämningsansökan inte har delgivits en utebliven svarande på rätt sätt och i så god tid att han har hunnit förbereda sitt svaromål,

…”

II – Bakgrund och förfarandet i målet i vid den nationella domstolen

18. I maj 1985 anlade bolaget Mærsk Olie and Gas A/S (nedan kallat Mærsk) en olje- och gasledning i Nordsjön. Under juni månad år 1985 fiskade en trålare som tillhörde bolaget M. de Haan och W. de Boer, företrätt av delägarna Martinus de Haan och Willem de Boer (nedan kallade redarna) i närheten av rörledningarna. Mærsk konstaterade att ledningarna hade skadats. Genom skrivelse av den 3 juli 1985 informerade Mærsk redarna om att det ansåg att dessa var ansvariga för skadorna. Kostnaden för att reparera dessa hade uppskattats till 1 700 019 USD och till 51 961,58 GPB.

19. Den 23 april 1987 ansökte redarna vid Arrondissementsrechtbank Groningen (Nederländerna), domstolen på den ort där deras fartyg var registrerat, om ansvarsbegränsning. Den 27 maj 1987 meddelade domstolen ett beslut enligt vilket begränsningens belopp provisoriskt fastställdes till 52 417,40 NLG och redarna anmodades att betala ovannämnda belopp samt 10 000 NLG för att täcka rättegångskostnaderna. I telefaxskrivelse av den 5 juni 1987 informerade redarnas advokater Mærsk om detta beslut.

20. Den 20 juni 1987 väckte Mærsk vid Vestre Landsret (Danmark) skadeståndstalan mot redarna beträffande den inträffade skadan på rörledningarna.

21. Den 24 juni 1987 överklagade Mærsk beslutet om redarnas ansvarsbegränsning som meddelats av den nederländska domstolen den 27 maj 1987 och angav som grund att denna domstol inte var behörig att pröva målet. Den 6 januari 1988 fastställde den nederländska andrainstansrätten det ovannämnda beslutet.

22. Genom rekommenderad skrivelse av den 1 februari 1988 upplyste den förvaltare som utsetts av den nederländska domstolen Mærsks advokat om nämnda beslut. Genom en skrivelse av den 25 april 1988 begärde förvaltaren att Mærsk skulle lämna ett anspråk på fordran. Eftersom Mærsk avstod från att anmäla ersättningskrav och då det inte heller gjordes någon anmälan från övriga skadelidande, återbetalades det inbetalda beloppet till redarna i december 1988.

23. Genom avgörande av den 27 april 1998 beslutade Vestre Landsret att med tillämpning av bestämmelserna i artikel 21.2 i Brysselkonventionen avvisa talan till förmån för den nederländska domstolen. Vestre Landsret ansåg inledningsvis att de nederländska besluten av den 27 maj 1987 och den 6 januari 1988 skulle betraktas som domar i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen, eftersom Mærsk hade möjlighet att under förfarandet bestrida den ansvarsbegränsning som begärts. Vidare ansåg Vestre Landsret att de nederländska besluten och den talan som väckts inför den danska domstolen avsåg samma parter och samma sak. Rätten påpekade i detta hänseende att de två målen vilade på samma grunder och att Mærsk kunde ha gjort gällande samma omständigheter i det nederländska förfarandet som inför den danska domstolen. Slutligen erinrade rätten om att ett beslut om när talan skall anses ha väckts enligt artikel 21 i Brysselkonventionen skall fattas med stöd av de nationella processrättsliga bestämmelser som gäller för domstolarna i varje berörd medlemsstat. Enligt dessa bestämmelser skall talan anses ha väckts när redarnas ansökan om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond inlämnades till den nederländska domstolen, det vill säga den 23 april 1987, medan talan vid den danska domstolen väcktes först den 20 juni 1987.

24. Mærsk överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen. Mærsk gjorde i första hand gällande att det var den talan som väckts vid Vestre Landsret som skulle anses som väckt först i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen. Mærsk hävdade att en ansökan om ansvarsbegränsning inte utgör en talan i den mening som avses i denna artikel och i andra hand att Mærsk inte utgjorde part i målet förrän den 24 juni 1987, dagen då detta bolag överklagade beslutet av den 27 maj 1987. Såtillvida kunde inte målen gälla samma parter i den mening som avses i den ovannämnda bestämmelsen när ansvarstalan väcktes vid Vestre Landsret den 20 juni 1987. Mærsk påpekade slutligen att de i artikel 27.2 i Brysselkonventionen föreskrivna förutsättningarna för erkännande av det nederländska beslutet av den 27 maj 1987 i Danmark inte är uppfyllda, eftersom detta beslut har fattats i strid mot den grundläggande kontradiktoriska principen.

25. Redarna gjorde i motsats därtill gällande att Vestre Landsret skulle fastställa att den saknade behörighet att pröva den talan som väckts av Mærsk med tillämpning av artikel 21 i Brysselkonventionen. De hävdade att Arrondissementsrechtsbank Groningen enligt såväl nederländsk rätt som artikel 6 i Brysselkonventionen ges behörighet att avgöra materiella ansvarsfrågor, att Mærsk var fordringsägare i det vid denna domstol pågående målet och att detta bolag överklagat det beslut som meddelats av denna domstol. Redarna gjorde i andra hand gällande att det beslut som meddelades av Arrondissementsrechtsbank Groningen var en dom i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen och skulle erkännas i Danmark. Eftersom detta avgörande vunnit laga kraft skulle talan inför den danska domstolen avvisas.

26. Slutligen uppgav redarna att Maersk inte med fog kunde göra gällande att delgivning inte skett, eftersom Mærsk hade deltagit i förfarandet vid den nederländska domstolen i andra instans utan att göra någon invändning om detta. De gjorde gällande att förfarandet skulle bedömas enligt vid tidpunkten gällande nederländska processregler och att dessa hade iakttagits eftersom Mærsk tillbörligen upplysts om de förfaranden som inletts i Nederländerna.

III – Tolkningsfrågor

27. Højesteret har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till Europeiska gemenskapernas domstol:

”1. Utgör ett förfarande för upprättande av en ansvarsbegränsningsfond efter ansökan från en redare ett mål i den mening som avses i artikel 21 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, när namnet på den som skulle kunna beröras härav i egenskap av potentiell skadelidande framgår av ansökan?

2. Utgör ett beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond enligt de nederländska processregler som var i kraft år 1986 en dom i den mening som avses i artikel 25 i den ovannämnda konventionen?

3. Kan en ansvarsbegränsningsfond som upprättades den 27 maj 1987 av en nederländsk domstol enligt de nederländska processrättsliga bestämmelser som då var i kraft utan föregående delgivning till en berörd fordringsägare nu i förhållande till den berörda fordringsägaren förnekas erkännande i en annan medlemsstat med stöd av artikel 27.2 i den ovannämnda konventionen?

4. För det fall fråga 3 besvaras jakande, skall den berörda fordringsägaren anses fråntagen sin rätt att stödja sig på artikel 27.2 på grund av att han senare överklagat frågan om domstols behörighet i den medlemsstat i vilken ansvarsbegränsningsfonden upprättades i en högre instans utan att först ha gjort någon invändning om att delgivning inte skett?”

IV – Bedömning

A – Den första tolkningsfrågan

28. Den hänskjutande domstolens första fråga gäller huruvida ett förfarande för upprättande av en ansvarsbegränsningsfond efter ansökan från en redare utgör ett mål i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen när namnet på den som skulle kunna beröras härav i egenskap av potentiell skadelidande framgår av ansökan.

29. Med denna fråga avser den hänskjutande domstolen få svar på huruvida Vestre Landsret med tillämpning av artikel 21 i Brysselkonventionen hade grund för att avvisa talan till förmån för den nederländska domstolen. Den hänskjutande domstolen vill således få fastställt huruvida förutsättningarna i denna artikel var uppfyllda beträffande det ansvarsbegränsningsförfarande som inletts av redarna vid den nederländska domstolen och skadeståndstalan som väckts av Mærsk vid den danska domstolen. Den första tolkningsfrågan skall således ses som en förfrågan från den hänskjutande domstolen om huruvida ett förfarande avseende upprättande av en ansvarsbegränsningsfond, såsom det som i förevarande fall inletts av redarna enligt nederländsk rätt genom ansökan av vilken namnet på den som skulle kunna beröras härav i egenskap av potentiell skadelidande framgår och den skadeståndstalan som väckts av den skadelidande mot redarna, utgör talan rörande samma parter och samma sak i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen.

30. Inledningsvis anser jag det obestridligt att ett förfarande om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond såsom det som inletts enligt vid tidpunkten gällande nederländsk rätt omfattas av tillämpningsområdet för artikel 21 i Brysselkonventionen. Vare sig i denna eller i någon annan artikel i Brysselkonventionen anges vilken typ av mål eller tvister artikeln skall tillämpas på. Enligt den franska versionen skall den tillämpas på ”demandes” (ansökan) vid domstol. Användningen av ordet ”demande”, vars betydelse är mycket allmän på franska, leder till antagandet att stiftarna till denna konvention inte har velat begränsa tillämpningen av bestämmelserna om litispendens till vissa speciella förfaranden utan tvärtom har haft för avsikt att låta alla typer av nationella domstolsförfaranden omfattas, oberoende av form och benämning enligt nationell rätt. Denna analys bekräftas av de övriga språkversionerna i vilka det motsvarande ordet har en lika allmän betydelse (11) . Vidare är det känt att Brysselkonventionen har till syfte att säkerställa fri rörlighet för domar mellan konventionsstaterna och att, enligt fast rättspraxis från domstolen (12) , denna artikel 21, liksom övriga bestämmelser angående litispendens och mål som har samband i konventionen, syftar till att i största möjliga utsträckning förhindra att oförenliga domar meddelas i olika konventionsstater avseende samma tvist. Konventionen syftar till att redan från början förhindra uppkomsten av situationer där en dom som meddelats i en konventionsstat vägras erkännande i en annan stat på grund av att den är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den stat där domen görs gällande. Det är mot bakgrund av detta syfte som domstolen har ansett att artikel 21 skall ges en vid tolkning så att den i princip omfattar samtliga litispendenssituationer, (13) och att det för att en sådan situation skall föreligga räcker att parterna i två tvister är desamma och att talan rör samma sak. Några ytterligare villkor ställs inte (14) .

31. Av ordalydelsen i artikel 21 och av ändamålet med denna artikel följer således att för att kunna säkerställa Brysselkonventionens fulla verkan och i största möjliga utsträckning förhindra att oförenliga domar meddelas i olika konventionsstater, räcker det för att artikeln skall vara tillämplig att ett förfarande inletts vid en domstol i syfte att uppnå ett domstolsbeslut som kan få rättsliga verkningar i förhållande till en i ansökan omnämnd tredje man. Ett förfarande för upprättande av en ansvarsbegränsningsfond såsom det som föreskrivs i nederländsk rätt uppfyller enligt min mening dessa förutsättningar. Ett sådant förfarande har till syfte att låta en fartygsägare eller redare uppnå en ansvarsbegränsning vid skada som eventuellt orsakats av fartyget på en eller flera fordringsägare, genom domstolsbeslut i vilket fastställs ett belopp beräknat enligt bestämmelserna i 1957 års konvention, så att fordringsägarna inte efteråt mot bakgrund av samma händelser kan kräva andra belopp än de som utdelats inom ramen för detta förfarande. Ett sådant förfarande syftar följaktligen till att uppnå ett domstolsavgörande som kan få rättsliga verkningar i förhållande till ifrågavarande fordringsägare. Ett förfarande för upprättande av en ansvarsbegränsningsfond, såsom det i fallet aktuella, faller således inom tillämpningsområdet för artikel 21 i Brysselkonventionen (15) .

32. Det skall således undersökas huruvida ett sådant förfarande som av redarna inletts i förevarande fall genom ansökan av vilken namnet på den potentielle skadelidande framgår och en skadeståndstalan som väckts av denne skadelidande mot redarna rör samma parter och samma sak.

33. Det följer av ordalydelsen i artikel 21 i Brysselkonventionen att dessa förutsättningar är kumulativa. Det räcker således att en av dem inte är uppfylld för att en litispendenssituation mellan de båda målen inte skall anses föreligga. Som jag kommer att framhålla i det följande (16) anser jag att de två ifrågavarande målen inte rör samma sak. Mot bakgrund av ordalydelsen i tolkningsfrågan och skälen i beslutet om avvisning av talan som meddelats av Vestre Landsret anser jag emellertid att det kan vara till nytta för den hänskjutande domstolen att begreppet samma parter undersöks, vilket för övrigt har gjorts av samtliga intervenienter.

1. Begreppet samma parter

34. Den uppkomna frågan i förevarande tvist är huruvida Mærsk skall anses vara part i ansvarsbegränsningsförfarandet endast genom att denne fordringsägare omnämns i ansökan, trots att den delgavs först efter det att beslutet av den 27 maj 1987 meddelades av den nederländska domstolen. Det har konstaterats att förfarandet, i enlighet med vid tidpunkten gällande nederländsk rätt, inte är kontradiktoriskt i det första skedet utan blir det först efter det att beslutet om ansvarsbegränsning meddelats, då detta beslut tillsammans med ansökan delges de fordringsägare vars namn anges i denna. Det skall således undersökas huruvida, såsom redarna, den nederländska regeringen och Förenade kungarikets regering har framhållit, den omständigheten att Mærsk omnämndes i ansökan om ansvarsbegränsning ger denne ställning som part i ansvarsbegränsningsförfarandet vid det icke-kontradiktoriska skedet i detta förfarande eller, såsom Mærsk och Europeiska gemenskapernas kommission har gjort gällande, bolaget haft denna ställning först från det att det delgavs beslutet och ansökan, eller eventuellt då det inkom med ett överklagande av beslutet. Det skall med andra ord avgöras huruvida en ansökan som den som inlämnats av redarna till den nederländska domstolen innebär att talan väcks mot den eller de fordringsägare som omnämns i ansökan i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen. Svaret på denna fråga är i förevarande mål avgörande för vid vilken av den nederländska och den danska domstolen talan skall anses ha väckts först. Det skall erinras om att det, enligt förutsättningarna i artikel 21 i Brysselkonventionen, endast är den domstol där talan väcks senare som kan avvisa talan (17) .

35. I motsats till Vestre Landsrets avgörande och Förenade kungarikets ståndpunkt, anser jag inte att frågan om huruvida Mærsk kan anses vara part i ansvarsbegränsningsförfarandet endast på grund av att bolaget omnämns i ansökan skall avgöras enligt bestämmelser i nationell rätt, mot bakgrund av den av domstolens ställningstagande i det ovannämnda målet Zelger (18) . I de ovannämnda målen Gubisch Maschinenfabrik (19) och Tatry (20) påpekade domstolen att de begrepp som används i artikel 21 för att definiera litispendens med hänsyn till Brysselkonventionens ändamål skall anses vara autonoma. Jag anser att denna regel inte enbart gäller begreppen samma parter och samma sak, utan även skall tillämpas på frågan om vid vilken tidpunkt de berörda parterna uppnått ställning som part i vart och ett av de ifrågavarande målen. Dessa två aspekter förefaller nämligen nära förbundna då bedömningen av litispendens mellan de båda förfarandena beror på huruvida de berörda parterna skall anses vara parter i dessa. Enligt min uppfattning är det således domstolens uppgift att fastställa de kriterier enligt vilka de nationella domstolarna skall bedöma denna fråga.

36. Beträffande fastställandet av dessa kriterier anser jag att dessa bör innebära en definition av begreppet part som är förenlig med de i artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, 2000, s. 1), föreskrivna garantierna enligt vilka envar har rätt att få sin sak prövad i opartisk rättegång. Det är fast rättspraxis att envars rätt till en opartisk rättegång, vilken hämtar inspiration från dessa grundläggande rättigheter, utgör en allmän gemenskapsrättslig princip vars efterlevnad prövas av domstolen (21) . Domstolen har förklarat att syftet med fri rörlighet för domar som eftersträvas med Brysselkonventionen inte får uppnås på bekostnad av grundläggande rättigheter som utgör en del av gemenskapsrätten, såsom rätten till försvar (22) . Denna rättspraxis som uppkommit inom ramen för tolkningen av artikel 27 i konventionen, vilken rör de villkor enligt vilka en stat kan vägra erkännande på sitt territorium av en dom som meddelats i en annan konventionsstat, är överförbar på tolkningen av artikel 21. Fastställandet av vid vilken domstol talan väckts först har betydelse för varje parts situation, eftersom den andra domstolen har skyldighet att avvisa talan. Det bör i detta hänseende erinras om att den principiella behörigheten för domstolen i den stat där svaranden har sin hemvist, som föreskrivs i artikel 2 i Brysselkonventionen, grundar sig på det förhållandet att det allmänt sett är svårare att försvara sig vid utländska domstolar än vid domstolen i en annan stad i hemviststaten (23) . Detta förhållande ligger till grund för merparten av behörighetsreglerna i Brysselkonventionen. Av detta kan den slutsatsen dras att begreppet part i den mening som avses i denna artikel 21 är underordnat villkoret om rätten till försvar för den berörde, det vill säga att han kallas till ett kontradiktoriskt förfarande. Jag kan inte i denna artikels ändamål eller systematik finna något tvingande skäl som skulle leda till ett åsidosättande av detta krav. Jag anser inte att behovet av att kunna bestämma exakt vid vilken tidpunkt talan väckts vid varje berörd domstol för att kunna verkställa den objektiva litispendensbestämmelse som föreskrivs i denna artikel (24) äventyras av den princip enligt vilken talan endast kan anses väckt mot en part vid en domstol i den mening som avses i artikel 21 om ett kontradiktoriskt förfarande inleds genom ansökan (25) .

37. Härav kan slutsatsen dras att vid ett förfarande såsom det ansvarsbegränsningsförfarande enligt nederländsk lagstiftning som var i kraft år 1986, skall ett första unilateralt skede följas av ett kontradiktoriskt skede. Först efter uppfyllandet av nödvändiga formaliteter för delgivning av de personer som anges av sökanden i dennes ursprungliga ansökan kan denna eller dessa personer anses vara parter i tvisten.

38. Denna analys har även den fördelen att den är förenlig med definitionen av begreppet stämningsansökan som domstolen gett inom ramen för artikel 27.2 i Brysselkonventionen (26) , i samband med betalningsföreläggande enligt tysk rätt och italiensk rätt. Dessa betalningsförelägganden innebär, liksom det nederländska ansvarsbegränsningsförfarandet, ett icke-kontradiktoriskt skede följt av ett kontradiktoriskt sådant. Enligt dessa båda förfaranden kan en borgenär uppnå ett betalningsföreläggande i förhållande till en gäldenär genom en ansökan som inte meddelats motparten. Betalningsföreläggandet och ansökan delges sedan gäldenären, som inom en viss tidsfrist kan överklaga beslutet. I dom av den 16 juni 1981 i målet Klomps (27) och av den 13 juli 1995 i målet Hengst Import (28) avgjorde domstolen att begreppet stämningsansökan i den mening som avses i artikel 27.2 i Brysselkonventionen skall avse den eller de handlingar vars delgivning skall bereda svaranden möjlighet att tillvarata sina rättigheter innan dom om verkställighet meddelas. Domstolen drog härav slutsatsen att det var betalningsföreläggandet (”Zahlungsbefehl”) enligt tysk rätt och betalningsföreläggandet (”decreto ingiuntivo”) tillsammans med ansökan enligt italiensk rätt som motsvarar ”stämningsansökan” i den mening som avses i denna artikel 27.2. Det kan således mot bakgrund av dessa förhållanden antas att en ansökan som den som inlämnats av redarna till den nederländska domstolen inte skall anses innebära att talan väckts mot de fordringsägare som omnämns i denna, i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen, och att talan skall anses väckt först när fordringsägaren delges beslutet från det icke-kontradiktoriska skedet.

39. Denna analys medför i ifrågavarande fall följande konsekvenser. Mærsk kan inte anses vara part i förfarandet för ansvarsbegränsning genom inlämnandet av ansökan den 23 april 1987 till den nederländska domstolen. Däremot har Mærsk genom rekommenderad skrivelse av den 1 februari 1988 (29) delgivits det beslut som den nederländska domstolen meddelade den 27 maj 1987. Mærsk inkom med ett överklagande av detta beslut den 24 juni 1987. Mærsk kan således anses vara part i målet från detta datum eller, senast, från den 1 februari 1988. Eftersom Mærsk anhängiggjorde sin skadeståndstalan vid den danska domstolen den 20 juni 1987 är det möjligt att, beroende på danska processregler beträffande vilken dag en talan anses ha väckts, det är vid Vestre Landsret som talan skall anses ha väckts först.

2. Begreppet samma sak

40. Som jag påpekat ovan anser jag att de två ifrågavarande förfarandena avser samma sak i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen. Det är fast rättspraxis att, trots vissa skillnader i de olika språkversionerna av denna artikel 21 (30) , ”föremål” och ”grund” utgör två skilda begrepp (31) . Dessa begrepp är självständiga i förhållande till varandra och domstolen har fastställt deras innebörd. Den har såtillvida preciserat att begreppet grund omfattar de bakgrundsförhållanden och de rättsliga regler som talan grundas på (32) . Föremålet utgörs av talans syfte (33) . Domstolen har emellertid angett att begreppet föremål inte skall begränsas till att avse de formella yrkandena i den ifrågavarande ansökan. Den har ansett att en talan om fullgörelse av ett köpeavtal och en talan om hävning av detta avtal hade samma föremål eftersom kärnan i de båda tvisterna var huruvida avtalet var bindande, den ena i syfte att uppnå verkställighet av avtalet och den andra i syfte att uppnå ogiltigförklaring av detsamma (34) . Domstolen har tillämpat denna praxis extensivt på ansvarsområdet, genom att besluta att en ansökan i syfte att uppnå ett avgörande enligt vilket sökanden inte bär ansvar för den skada som svaranden lidit, och en talan genom vilken den senare tvärtom avser få sökanden i det första förfarandet förklarad ansvarig för skadan och dömd att betala skadestånd skall anses ha samma föremål (35) .

41. Jag anser, liksom Mærsk, kommissionen och den hänskjutande domstolen (36) , att de två ifrågavarande förfarandena inte utgör samma tvist i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen. Vad beträffar de respektive grunderna för dessa är de fakta som ligger bakom förfarandena i princip identiska (37) , men däremot föreligger en skillnad avseende de rättsregler på vilka de två ansökningarna är grundade. Skadeståndstalan grundar sig på de utomobligatoriska ansvarsreglerna som i förevarande fall, eller ansvarsreglerna för avtalsförhållanden, medan talan om ansvarsbegränsning grundar sig på den internationella konventionen av 1957 och den nationella lagstiftning genom vilken denna införlivats i det nationella rättssystemet.

42. På motsvarande sätt, vad beträffar föremålet, har skadeståndstalan till syfte att svaranden skall förklaras ansvarig för den uppkomna skadan och åläggas att ersätta den skadelidande för denna. Det huvudsakliga föremålet för denna talan är således fastställande av svarandens ansvar. Existensen av detta ansvar erkänns av behörig domstol. Ett förfarande om ansvarsbegränsning har i sin tur till syfte att uppnå att en fartygsägares eller redares ansvar, som eventuellt skulle kunna åberopas till följd av dennes navigering, skall begränsas till ett bestämt belopp som fastställs genom tillämpning av 1957 års konvention. Det huvudsakliga föremålet för ett sådant förfarande är således begränsning av ansvaret. Sökandens grundläggande målsättning är att kunna utnyttja de takbelopp som föreskrivs i nämnda konvention. Sökandens mål är alltså inte att förneka ansvarets existens. Den har inte heller för avsikt att erkänna sådant ansvar (38) . Existensen av detta ansvar är följaktligen inte en central fråga i detta förfarande.

43. De av den nederländska regeringen åberopade omständigheterna att fordringarna inom ramen för detta förfarande skall kontrolleras och att de kan bli föremål för bestridande av gäldenären ändrar inte denna analys. Vad för det första beträffar förvaltarens kontroll av fordringarna, anser jag inte att en sådan kontroll kan likställas med en tvist mellan fordringsägare och gäldenär. Vidare vad gäller den omständigheten att gäldenären kan bestrida skuldens existens och storlek inom ramen för det andra skedet i förfarandet, anser jag inte att denna är relevant för domstolens avgörande i målet. Domstolen har ansett att vid bedömning av huruvida två förfaranden mellan samma parter vid domstolar i två olika konventionsstater har samma föremål skall hänsyn tas endast till de olika kärandenas respektive yrkanden men inte till svarandens grunder för bestridande härav (39) . Ingen omständighet i de förhållanden som den hänskjutande domstolen angett leder till antagandet att den eventuelle fordringsägaren har informerats, då beslutet om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond har delgivits denne, i sådan utsträckning att han vet huruvida fartygets ägare eller redaren har för avsikt att bestrida sitt principiella ansvar i förhållande till denne. Av denna anledning anser jag att domstolens resonemang i det ovannämnda målet Tatry i förhållande till talan om ansvarsfrihet, enligt vilket en talan om ansvarsfrihet implicit omfattar yrkanden om bestridande av skadeståndsskyldighet, inte är överförbart på ett förfarande för ansvarsbegränsning.

44. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser jag att det inte föreligger litispendens mellan ett ansvarsbegränsningsförfarande som det som i förevarande fall inletts med tillämpning av nederländsk rätt och en skadeståndstalan.

45. Det är visserligen inte osannolikt att ett ansvarsbegränsningsförfarande kan leda till ett beslut som i viss mån är oförenligt med ett beslut som meddelats i en annan konventionsstat, eftersom ändamålet med ett sådant förfarande är att hindra en fordringsägare att fullfölja indrivningen av fordran utöver det belopp som denne kan tilldelas med tillämpning av 1957 års konvention. Det beslut som meddelas vid utgången av detta förfarande kan således vara oförenligt med en slutgiltig dom som meddelats i en annan konventionsstat och enligt vilken det skadebringande fartygets ägare eller redare åläggs att för reparation av skadan erlägga ett belopp som överstiger det i enlighet med denna konvention fastställda takbeloppet. Denna omständighet är emellertid inte tillräcklig för att en litispendenssituation skall anses föreligga, eftersom inte samtliga förutsättningar som föreskrivs i artikel 21 i Brysselkonventionen är uppfyllda. Vidare kan en sådan risk för oförenliga avgöranden i stor utsträckning förhindras med hjälp av tillämpning av bestämmelserna i artikel 22 i Brysselkonventionen avseende mål som har samband med varandra, i vilken det föreskrivs att om käromål som har samband med varandra är väckta vid domstolar i olika konventionsstater, annan domstol än den vid vilken talan först väckts kan låta handläggningen av målet vila eller avvisa talan till förmån för den domstol vid vilken talan väckts först. Denna analys bekräftas även av Schlosser-rapporten (40) , i vilken det anges att det är artikel 22 i Brysselkonventionen som är tillämplig i de fall då ett ansvarsbegränsningsförfarande har inletts i en stat och en ansökan om fastställelse av fordran i en annan stat (41) . Den domstol vid vilken en skadeståndstalan väckts senare skulle i sådant fall kunna avvisa talan till förmån för den domstol vid vilken ett ansvarsbegränsningsförfarande inletts. På samma sätt skulle när, vilket verkar vara fallet i förevarande situation (42) , en skadeståndstalan har väckts först, den domstol vid vilken talan om ansvarsbegränsning väckts låta handläggningen av målet vila tills domen i skadeståndsmålet har meddelats. Mekanismen med mål som har samband med varandra skulle i så fall i båda fallen möjliggöra för domstol vid vilken upprättande av ansvarsbegränsningsfond inletts att bedöma eller kontrollera huruvida denna begränsning kan göras gällande mot berörda fordringsägare och verkställa uppdelningen av fonden. Ett system med ansvarsbegränsning såsom det som var gällande enligt nederländsk rätt, hindrar under alla omständigheter inte, vilket den hänskjutande domstolen har understrukit (43) , att fordringsägarna tidigare har fastställts av en domstol i en annan konventionsstat.

46. Mot bakgrund av de ovannämnda omständigheterna, föreslår jag att domstolen skall lämna följande svar på den första tolkningsfrågan: Ett förfarande angående upprättande av en ansvarsbegränsningsfond såsom det som i förevarande fall inletts av redarna enligt nederländsk rätt genom ansökan av vilken namnet på den potentielle skadelidande framgår, och en skadeståndstalan som väckts av den skadelidande mot redarna, utgör inte talan om samma sak i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen.

B – Den andra tolkningsfrågan

47. Den hänskjutande domstolen har ställt den andra tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida ett beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond enligt de nederländska processregler som var i kraft 1986 är en dom i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen. Genom denna fråga tycks nämnda domstol i fråga vilja veta huruvida det beslut som meddelades av Arrondissementsrechtbank Groningen den 27 maj 1987 skall anses vara en dom i den mening som avses i denna artikel.

48. Som jag påpekat ovan definieras begreppet dom i artikel 25 i Brysselkonventionen, i den mening som avses i denna konvention, som ”varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet”. Två relevanta kriterier för att svara på den aktuella frågan kan hämtas ur innehållet i denna artikel. Inledningsvis är artikel 25 avsedd att omfatta alla avgöranden, oavsett rubricering i de nationella rättsordningarna, som faller inom Brysselkonventionens materiella tillämpningsområde. Såsom framgår av den ovannämnda Schlosser‑rapporten (44) är artikeln inte begränsad till att gälla domar som innebär avslutande av tvisten eller en del därav. Den avser även interimistiska beslut och provisoriska åtgärder. Ett beslut i vilket, såsom i förevarande fall, det fastställs ett belopp till vilket en redares ansvar begränsas kan således anses omfattas av tillämpningsområdet för artikel 25.

49. Vidare skall avgörandet i fråga ha meddelats av en domstol i en konventionsstat. Denna förutsättning innebär för det första att det organ som har meddelat avgörandet skall ha agerat oberoende av övriga statliga organ. Beträffande detta första kriterium förefaller det obestridligt att Arrondissementsrechtbank Groningen har meddelat det ifrågavarande beslutet inom ramen för sin dömande verksamhet. Förutsättningen innebär vidare att rätten till försvar skall ha iakttagits under det förfarande som lett till antagandet av rättsakten. Detta krav står i motsatsförhållande till den förenklade mekanismen för erkännande och verkställighet i en stat av en dom som meddelats i en annan konventionsstat. Såsom domstolen avgjorde i målet Denilauler (45) är det ”på grund av de garantier som svaranden beviljas i det ursprungliga förfarandet som [Bryssel]konventionen, i avdelning III, är mycket liberal vad gäller erkännande och verkställighet”. Domstolen drog härav slutsatsen att konventionen huvudsakligen avser domstolsavgöranden som, innan hemställan görs om erkännande och verkställighet av dem, har varit eller hade kunnat vara föremål, under olika former, för ett kontradiktoriskt förfarande (46) .

50. Det är denna senare förutsättning som är kontroversiell i förevarande fall. Enligt Mærsk utgör inte beslutet av den 27 maj 1987 en dom i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen, eftersom det har meddelats till följd av ett icke-kontradiktoriskt förfarande, utan att redarnas ansökan delgivits denne i förväg. Liksom de andra intervenienterna anser jag att denna analys inte överensstämmer med domstolens rättspraxis. Enligt min uppfattning följer det av domskälen i det ovannämnda målet Denilauler att det avgörande är att domstolsavgörandet i fråga har eller har kunnat vara föremål för ett kontradiktoriskt förfarande innan det ansökts om dess erkännande och verkställighet i en annan stat än ursprungsstaten. Denna analys bekräftas av domstolens ställningstagande i det ovannämnda målet Hengst Import, i vilket, skall det erinras om, den behandlade ett betalningsföreläggande enligt italiensk rätt vilket gav en borgenär möjlighet att, genom ansökan som inte ursprungligen delgivits gäldenären, uppnå ett betalningsföreläggande, kallat ”decreto ingiuntivo” (47) . Domstolen bedömde att det ifrågasatta avgörandet var en dom som kunde erkännas och verkställas enligt avdelning III i Brysselkonventionen, eftersom det före den tid då erkännande och verkställighet begärdes i den andra staten kunde ha lagts till grund för ett kontradiktoriskt förfarande i ursprungsstaten (48) . Härav följer att även om ursprungsförfarandet som lett till det ifrågavarande avgörandet var unilateralt, räcker det att detta förfarande kunde ha blivit kontradiktoriskt i ursprungsstaten före den tidpunkt då verkställighet av detta begärdes i den andra staten för att detta avgörande skall kunna anses vara en dom i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen och lyda under den förenklade mekanismen för erkännande och verkställighet.

51. Denna rättspraxis är enligt min mening överförbar på ansvarsbegränsningsförfarandet enligt nederländsk rätt som var i kraft år 1986. Liksom i fallet med det ovannämnda betalningsföreläggandet, får inte det beslut som meddelas efter det första icke-kontradiktoriska skedet några verkningar innan det har delgivits fordringsägarna och dessa har kunnat inkomma med svaromål för att, inför den domstol som meddelat beslutet, bestrida de delar däri som kan skada deras intressen, såväl gäldenärens rätt att åtnjuta en ansvarsbegränsning som begränsningsfondens storlek. För övrigt kan fordringsägarna överklaga detta beslut så snart det meddelats och inom ramen för detta överklagande bestrida att den domstol som meddelat beslutet är behörig. Det är först efter det att domstolens avgöranden beträffande svaromålen har vunnit laga kraft som förvaltaren upprättar ett fördelningsprotokoll vilket, när det vunnit laga kraft, innebär att de krav från fordringsägare som inte har gjorts gällande trots att fordringsägarna kallats enligt gällande bestämmelser förklaras obsoleta och att vidare rättsliga åtgärder från de i fördelningsförteckningen upptagna fordringsägarna förhindras.

52. Det är således först efter det att beslutet om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond har delgivits de i ansökan omnämnda fordringsägarna som dessa har getts möjlighet att bestrida detta beslut och det däri fastställda beloppet, och som de anmodats att inkomma med sina krav, som denna begränsning kan göras gällande mot dem och hindra dem från att vidta rättsliga åtgärder mot gäldenären med samma skadebringande händelser som grund. Härav följer således att den av den nederländska domstolen beslutade ansvarsbegränsningen kan utgöra hinder för dessa fordringsägare att vidta vidare rättsliga åtgärder först efter ett materiellt kontradiktoriskt förfarande.

53. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara den andra tolkningsfrågan enligt följande: Ett beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond enligt de nederländska processregler som var i kraft 1986 utgör en dom i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen.

C – Den tredje och den fjärde tolkningsfrågan

54. Jag kommer i det följande att undersöka dessa två frågor tillsammans. Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje tolkningsfrågan för att få klarhet i huruvida ett beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond som meddelats utan föregående delgivning till en berörd fordringsägare kan förnekas erkännande i en annan konventionsstat med stöd av artikel 27.2 i Brysselkonventionen. Den fjärde frågan, för det fall den tredje frågan besvaras jakande, är om den berörde fordringsägaren skall anses fråntagen sin rätt att stödja sig på artikel 27.2 på grund av att han överklagat frågan om domstols behörighet i den medlemsstat i vilken ansvarsbegränsningsfonden upprättades i en högre instans utan att först ha gjort någon invändning om att delgivning inte skett.

55. Med dessa frågor har den hänskjutande domstolen önskat få fastställt dels om beslutet av den 27 maj 1987 kan vägras erkännande i en annan konventionsstat med stöd av artikel 27.2 i Brysselkonventionen på grund av att det meddelats utan att redarnas ansökan först delgivits Mærsk. Denna domstol har vidare velat veta om, för det fall den föregående frågan besvaras jakande, den omständigheten att Mærsk inkommit med ett överklagande mot detta beslut i vilken denne bestred behörigheten för den beslutande domstolen, vilken meddelat beslutet utan föregående delgivning av den ursprungliga ansökan, skall få till följd att bestämmelserna i artikel 27.2 inte är tillämpliga.

56. Det skall erinras om att enligt bestämmelserna i artikel 27.2 skall en dom inte erkännas om en stämningsansökan inte har delgivits en utebliven svarande på rätt sätt och i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål. Denna bestämmelse, som utgör ett undantag från principen om ömsesidigt erkännande av de domar som meddelas i konventionsstaterna, har till syfte att upprätthålla rätten till försvar. Den har enligt fast rättspraxis som ändamål att säkerställa att en dom inte erkänns eller verkställs enligt Brysselkonventionen om svaranden inte haft möjlighet till försvar inför ursprungsdomstolen (49) . Den har stöd i bestämmelserna i artikel 20 i Brysselkonventionen, enligt vilka domstolen är skyldig att självmant förklara sig obehörig när en svarande som har hemvist i en annan konventionsstat inte går i svaromål, självmant förklara sig obehörig, såvida den inte är behörig enligt bestämmelserna i konventionen, och låta handläggningen av målet vila till dess att det har klarlagts att svaranden har haft möjlighet att få del av stämningsansökan i så god tid att han kunnat förbereda sitt svaromål.

57. Det har inom ramen för undersökningen av föregående fråga konstaterats att beslutet om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond som meddelats enligt vid tidpunkten gällande nederländska processregler kan anses vara en dom i den mening som avses i artikel 25 i Brysselkonventionen eftersom detta beslut kan föranleda ett kontradiktoriskt förfarande. Det är såtillvida delgivningen av detta beslut som ger berörda fordringsägare möjlighet att inför den beslutande domstolen bestrida gäldenärens rätt att åtnjuta en ansvarsbegränsning, samt begränsningsfondens storlek. Jag har även av domstolens rättspraxis dragit slutsatsen att det, inom ramen för det nederländska ansvarsbegränsningsförfarandet, är beslutet tillsammans med ansökan som skall anses motsvara stämningsansökan i den mening som avses i artikel 27.2.

58. Dessa omständigheter leder enligt min uppfattning till den logiska slutsatsen att den uteblivna delgivningen av ansökan om ansvarsbegränsning till berörda fordringsägare inte rättfärdigar en vägran av erkännande av beslutet om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond, eftersom detta beslut har varit eller hade kunnat vara föremål för ett materiellt kontradiktoriskt förfarande under de ovannämnda förutsättningarna. Bestämmelserna i artikel 27.2 i Brysselkonventionen skall med andra ord inte tillämpas om detta beslut har delgivits den berörde fordringsägaren på rätt sätt och i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål. Det är således genom delgivningen av detta beslut till den fordringsägare som delgivits denne har kunnat bli part i ansvarsbegränsningsförfarandet inför förstainstansrätten och som denne har getts möjlighet till försvar genom att inkomma med svaromål för att bestrida gäldenärens rätt att åtnjuta en ansvarsbegränsning och begränsningsfondens storlek.

59. Av ovannämnda förhållanden följer vidare, enligt min mening, att ett överklagande av detta beslut vid högre instans, i vilket endast förstainstansrättens behörighet bestrids, inte ersätter en regelrätt delgivning av det ifrågavarande beslutet. Ett sådant överklagande förefaller inte kunna likställas med svarandens inställelse vid domstolen i ursprungsstaten i den mening som avses i artikel 27.2 i Brysselkonventionen. Det följer av domstolens rättspraxis att begreppet utebliven svarande i den mening som avses i artikel 27.2 i Brysselkonventionen inte skall tolkas mot bakgrund av nationalrättsliga processregler utan skall tillskrivas en gemenskapsrättslig betydelse (50) . Domstolen gav i sin dom i det ovannämnda målet Sonntag preciseringar beträffande vad som skall avses med begreppet inställelse. I detta mål gällde det att avgöra om en svarande som inkommit med svaromål i ett straffrättsligt förfarande i vilket även offrets civilrättsliga anspråk skulle avgöras skulle anses ha inställt sig inom ramen för detta förfarande angående de civilrättsliga anspråken. Dessa anspråk hade varit föremål för muntlig förhandling i vilken svaranden hade deltagit, dock utan att yttra sig. Domstolen ansåg att svarandens ställningstagande vid förhandlingen till anklagelser som hade riktats mot honom, då denne kände till det civilrättsliga krav som framlagts mot honom inom ramen för det straffrättsliga förfarandet, av principskäl skulle anses motsvara inställelse i förfarandet i sin helhet. Domstolen preciserade emellertid att detta inte uteslöt svarandens möjlighet att vägra inställelse i det civilrättsliga förfarandet. Den påpekade dock att svarandens ombud inte hade framfört någon invändning avseende den civilrättsliga talan, inte heller under den muntliga förhandlingen avseende denna (51) . Det var således på grund av att svaranden hade inkommit med svaromål i den straffrättsliga delen av målet och sedan deltagit i det muntliga förfarandet angående den civilrättsliga talan utan att bestrida de krav som framförts i denna som domstolen ansåg att svaranden logiskt sett hade inställt sig även vid detta förfarande.

60. Omständigheterna skiljer sig mycket från situationen i förevarande fall. I motsats till svaranden i det ovannämnda målet Sonntag har inte Mærsk deltagit i något muntligt förfarande avseende redarnas rätt att åtnjuta en ansvarsbegränsning och begränsningsfondens storlek. Ett sådant muntligt förfarande kunde inte äga rum eftersom ett sådant, som konstaterats ovan, skall äga rum efter meddelandet av beslutet om den berörde bestrider dess innehåll . Enbart det förhållandet att Mærsk har haft kännedom om beslutet av den 27 maj 1987, eftersom det har överklagat detta, skall således inte likställas med en inställelse vid förhandling under vilken dessa förhållanden åberopats inför Mærsk eller dess ombud utan att de bestridits. Jag vill inte ifrågasätta analysen enligt vilken ett beslut efter ansökan som meddelats efter ett icke-kontradiktoriskt förfarande kan anses vara en dom eftersom det kan bli föremål för ett kontradiktoriskt förfarande efter det att det meddelats. Denna juridiska konstruktion, som gör att förfaranden om betalningsföreläggande kan gälla i flera konventionsstater, svarar mot ett verkligt behov, bland annat vid handläggningen av massmål. Denna juridiska konstruktion skall dock bevara en balans mellan fordringsägarnas rätt och rätten till försvar. Jag anser således att ett överklagande som framställts mot ett beslut, vilket fattats utan föregående kontradiktorisk förhandling, då detta beslut ännu inte har delgivits, inte enligt reglerna är undantaget från delgivningsplikt, när detta överklagande endast rör den avgörande domstolens behörighet, och de övriga punkterna i beslutet som rör svarandens intressen inte är föremål för en kontradiktorisk förhandling inom ramen för undersökningen av överklagandet. Härav kan den slutledningen dras att Mærsks överklagande av beslutet av den 27 maj 1987 angående den avgörande domstolens behörighet inte skall anses innebära att Mærsk inställt sig i ansvarsbegränsningsförfarandet, så att artikel 27.2 i Brysselkonventionen inte skulle kunna tillämpas. Detta överklagande skall således inte innebära att Mærsk inte i enlighet med gällande bestämmelser behövde delges stämningsansökan som motsvaras av beslutet av den 27 maj 1987.

61. Det följer av de av den hänskjutande domstolen framställda faktiska omständigheterna att den förvaltare som utsetts av Arrondissementsrechtbank Groningen, genom rekommenderad skrivelse av den 1 februari 1988 ställd till Mærsks advokat, ”gav några förtydliganden” beträffande beslutet av den 27 maj 1987. Det är den behöriga domstolen i den stat där talan väckts senare som har till uppgift att bedöma huruvida denna rekommenderade skrivelse kan anses utgöra en regelrätt delgivning av beslutet. Det bör erinras om att denna bedömning skall göras av domstolen i den senare staten på grundval av ursprungsstatens rättssystem och de konventioner som de båda staterna är bundna av (52) . Det är således med tillämpning av gällande nederländska bestämmelser om ansvarsbegränsning som denna bedömning skall göras. Dessutom föreskrivs, såsom den nederländska regeringen har påpekat, i artikel 10 i Haagkonventionen (53) , som Konungariket Nederländerna och Konungariket Danmark vid tidpunkten var bundna av, en möjlighet att skicka rättsakter med post direkt till personer som befinner sig i utlandet. Domstolen i den senare staten skall även bedöma huruvida delgivningen gjorts i så god tid att svaranden har haft möjlighet att förbereda sitt svaromål. Det bör även erinras om att denna domstol, inom ramen för sin bedömning, kan ta hänsyn till alla faktiska omständigheter och parternas handlande (54) .

62. Mot bakgrund av dessa omständigheter och då Mærsk anmodades att inkomma med sin fordran genom skrivelse av den 25 april 1988, förefaller det inte vara uteslutet att avgörandet i det nederländska ansvarsbegränsningsförfarandet inte bara hindrar rättsliga åtgärder från Mærsks sida i Nederländerna utan även skall erkännas i Danmark och hindrar verkställighet på den senare statens territorium av en dom enligt vilken redarna åläggs att betala skadestånd till Mærsk till följd av ifrågavarande skadebringande händelser.

63. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att ett beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond som meddelats enligt gällande nederländska processregler utan att ansökan om ansvarsbegränsning har delgivits en berörd fordringsägare inte kan vägras erkännande i en annan konventionsstat med tillämpning av artikel 27.2 i Brysselkonventionen, när detta beslut har delgivits fordringsägaren på rätt sätt och i så god tid att denne har haft möjlighet att förbereda sitt svaromål och såtillvida bestrida gäldenärens rätt att åtnjuta en ansvarsbegränsning och begränsningsfondens storlek. Det förhållandet att fordringsägaren genom talan vid överrätt har bestridit behörigheten för den domstol som meddelat beslutet om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond utan att ha åberopat att ansökan om ansvarsbegränsning inte i förväg delgivits denne, innebär inte att skyldigheten att delge denne beslutet på rätt sätt och i god tid upphör.

V – Förslag till avgörande

64. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara de tolkningsfrågor som Højesteret ställt på följande sätt:

”1) Ett förfarande för upprättande av en ansvarsbegränsningsfond som det som i förevarande fall har inletts av redare enligt nederländsk rätt genom ansökan i vilken namnet på den potentielle skadelidande framgår och en skadeståndstalan som väckts av denne skadelidande mot redarna utgör inte talan om samma sak i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen.

2) Ett beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond enligt de nederländska processregler som var i kraft år 1986 utgör en dom i den mening som avses i artikel 25 i denna konvention.

3) Ett beslut om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond som meddelats i enlighet med gällande nederländska processregler utan att ansökan om ansvarsbegränsning har delgivits en berörd fordringsägare kan inte vägras erkännande i en annan konventionsstat med tillämpning av artikel 27.2 i Brysselkonventionen när detta beslut delgivits fordringsägaren på rätt sätt och i så god tid att han har haft möjlighet att förbereda sitt svaromål och såtillvida bestrida gäldenärens rätt att åtnjuta en ansvarsbegränsning och begränsningsfondens storlek. Det förhållandet att fordringsägaren genom talan vid överrätt har bestridit behörigheten för den domstol som meddelat beslutet om upprättande av en ansvarsbegränsningsfond utan att ha åberopat att ansökan om ansvarsbegränsning inte i förväg delgivits denne, innebär inte att skyldigheten att delge denne beslutet på rätt sätt och i god tid upphör.”

1 –: Originalspråk: franska.

2 –: International Transport Treaties, suppl. 1-10, januari 1986, s. 81, nedan kallad 1957 års konvention.

3 –: EGT L 299, 1972, s. 32. Konventionen i dess ändrade lydelse enligt konvention av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen (EGT L 304, s. 1, och ändrad text s. 77, nedan kallad Brysselkonventionen).

4 –: Georges J., ”La limitation de la responsabilité des propriétaires de bateaux”, Sauveplane Rome éditions Unidroit, 1959, s. 62.

5 –: 1957 års konvention, som trädde i kraft den 31 maj 1968, ratificerades av Konungariket Nederländerna den 10 december 1965. Nederländerna frånträdde konventionen den 1 september 1989. Även Konungariket Danmark har varit part till denna konvention från den 1 mars 1965 fram till 1 april 1984. Konungariket Danmark var således inte längre bunden av denna konvention då de i målet relevanta händelserna inträffade, det vill säga i juni 1985. Den hänskjutande domstolen har emellertid inte dragit någon slutsats av detta förhållande, vilket den för övrigt inte har nämnt. Således kommer jag inte att fästa vikt vid ovannämnda förhållande i detta förslag.

6 –: Artikel 3.

7 –: Artikel 4.

8 –: International Transport Treaties, suppl. 1-10, (januari 1986), s. 255. Denna konvention trädde i kraft i Danmark först den 1 december 1986 och i Nederländerna den 1 september 1990. I denna konvention utvidgades rätten att åtnjuta ansvarsbegränsning till att gälla även andra personer. Det föreskrevs i denna att endast medvetet vållande eller grov vårdslöshet kunde förhindra rätten till denna begränsning och takbeloppen för begränsningen höjdes för vissa fall.

9 –: Den nederländska regeringens synpunkter, punkt 32.

10 –: Ibidem, punkterna 40 och 41.

11 –: Jag hänvisar bland annat till ”Klagen” i den tyska versionen, ”vorderingen” i den nederländska versionen, ”domande” i den italienska versionen, ”proceedings” i den engelska versionen, ”demandas” i den spanska versionen, ”acções” i den portugisiska versionen och ”krav” i den danska versionen.

12 –: Dom av den 8 december 1987 i mål 144/86, Gubisch Maschinenfabrik (REG 1987, s. 4861), punkt 8, av den 27 juni 1991 i mål C-351/89, Overseas Union Insurance m.fl. (REG 1991, s. I‑3317), punkt 16, av den 6 december 1994 i mål C-406/92, Tatry (REG 1994, s. I-5439), punkt 32, och av den 9 december 2003 i mål C-116/02 (REG 2003, s. I-0000), punkt 41.

13 –: Se domen i det ovannämnda målet Overseas Union Insurance, punkt 16.

14 –: Se domen i de ovannämnda målen Gubisch Maschinenfabrik, punkt 14, och Overseas Union Insurance, punkterna 15–18.

15 –: Det är inte säkert att ett sådant förfarande kan existera inom ramen för den konvention som ingicks i London den 19 november 1976, eftersom ansvarsbegränsning enligt artiklarna 10–12 i konventionen inte längre kan åberopas preventivt, som inom ramen för 1957 års konvention, utan endast i svaromål i en skadeståndstalan. Ansvarsbegränsningsfonden kan deponeras vid den domstol som avgör skadeståndstalan eller vid varje annat behörigt organ i den stat där denna talan väckts.

16 –: Punkterna 40–46.

17 –: Dom av den 7 juni 1984 i mål 129/83, Zelger (REG 1984, s. 2397; svensk specialutgåva, volym 7, s. 601), punkt 14.

18 –: I detta mål ansåg domstolen att talan skall anses ha ”först väckts” vid den domstol där förutsättningarna först föreligger för att anse talan slutgiltigt väckt och att dessa förutsättningar skall bedömas enligt den nationella lagstiftningen för respektive berörd domstol (punkt 16). Jag anser att detta svar skall gälla för situationer när talan väckts vid två domstolar angående kontradiktoriska förfaranden. I detta mål gällde det att fastställa huruvida det i ett sådant fall är tidpunkten då domstolen tar emot ansökan eller tidpunkten då denna ansökan delges svaranden som skall gälla.

19 –: Punkt 11.

20 –: Punkt 30.

21 –: Dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95, Baustahlgewebe mot kommissionen (REG 1998, s. I-8417), punkterna 20 och 21, av den 11 januari 2000 i de förenade målen C-174/98 P och C-189/98 P, Nederländerna och van der Wal mot kommissionen (REG 2000, s. I-1), punkt 17.

22 –: Dom av den 11 juni 1985 i mål 49/84, Debaecker och Plouvier (REG 1985, s. 1779), punkt 10, och av den 28 mars 2000 i mål C-7/98, Krombach (REG 2000, s. I-1935), punkt 43.

23 –: Se rapporten från Jenard om Brysselkonventionen, den så kallade Jenard-rapporten (EGT C 59, 1979, s. 1), punkt 10.

24 –: Domstolens dom av den 8 maj 2003 i mål C-111/01, Gantner Electronic (REG 2003, s. I‑4207), punkt 30.

25 –: Det skall understrykas att det i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), vilken från den 1 mars 2002 ersätter Brysselkonventionen, föreskrivs i artikel 30 att, vid tillämpning av litispendensregler, talan skall anses ha väckts vid en domstol i följande båda fall: ”1) när stämningsansökan eller motsvarande handling ingivits till domstolen, förutsatt att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få delgivningen av svaranden verkställd, eller 2) om delgivning av handlingen skall ske innan handlingen ges in till domstolen, när den tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivning, förutsatt att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få handlingen ingiven till domstolen.” Dessa två hypoteser hänvisar följaktligen till ett kontradiktoriskt förfarande.

26 –: Det bör erinras om att enligt denna bestämmelse skall en dom som meddelats i en konventionsstat inte erkännas i en annan konventionsstat om stämningsansökan inte har delgivits en utebliven svarande på rätt sätt och i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål.

27 –: Mål 166/80 (REG 1981, s. 1593), punkt 9.

28 –: Mål C-474/93, Hengst Import (REG 1995, s. I-2113), punkt 19.

29 –: Den hänskjutande domstolen har angett att ”förvaltaren … genom rekommenderad skrivelse av den 1 februari 1988, ställd till Mærsks advokat, har gett preciseringar beträffande beslutet av den 27 maj 1987” (s. 14 i den franska versionen).

30 –: I den engelska versionen nämns endast ”the same course of action”och i den tyska versionen skiljs ej på ”föremål” och ”grund”.

31 –: Se domen i det ovannämnda målet Gubisch Maschinenfabrik, punkt 14.

32 –: Se domen i det ovannämnda målet Tatry, punkt 39.

33 –: Idem, punkt 41.

34 –: Se domen i det ovannämnda målet Gubisch Maschinenfabrik, punkt 16.

35 –: Se domen i det ovannämnda målet Tatry, punkt 42.

36 –: Beslut om hänskjutande till Europeiska gemenskapernas domstol, punkt 2.5.

37 –: Det rör sig i förevarande fall om de skador som redarnas trålare vid fiskeoperationer som utförts under juni 1985 har orsakat på de ledningar som bolaget Mærsk hade anlagt i Nordsjön.

38 –: Det bör erinras om att det i artikel 1.7 i 1957 års konvention anges att ”att åberopa ansvarsbegränsning innebär inte ett erkännande av detta ansvar”.

39 –: Domen i det ovannämnda målet Gantner.

40 –: Rapport av Schlosser angående konvention om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och till protokollet om domstolens tillämpning härav (EGT C 59, 1979, s. 71).

41 –: Punkt 129.

42 –: Resonemanget enligt vilket talan vid den nederländska domstolen inte skall anses väckt genom den ansökan som inlett ansvarsbegränsningsförfarandet utan genom det beslut som meddelades den 27 maj 1987 förefaller fullständigt överförbart på artikel 22 i Brysselkonventionen.

43 –: Punkt 2.5 i begäran om förhandsavgörande.

44 –: Punkt 184.

45 –: Dom av den 21 maj 1980 i mål 125/79 (REG 1980, s. 1553), punkt 13.

46 –: Idem.

47 –: Enligt italiensk rätt skall detta föreläggande tillsammans med ansökan delges gäldenären, som inom en viss tidsfrist kan inkomma med ett överklagande. Om gäldenären överklagar beslutet följer ett civilrättsligt kontradiktoriskt förfarande. Om avgörandet inte överklagas beslutar domstolen om verkställighet på begäran av borgenären.

48 –: Domen i det ovannämnda målet Hengst Import, punkt 14.

49 –: Se domen i det ovannämnda målet Klomps, punkt 9, och dom av den 12 november 1992 i mål C-123/91, Minalmet (REG 1992, s. 5561), punkt 18, och av den 21 april 1993 i mål C-172/91, Sonntag (REG 1993, s. I-1963), punkt 38.

50 –: Se domarna i de ovannämnda målen Klomps, punkterna 12 och 13, Minalmet, punkterna 19 och 22, och Sonntag, punkterna 39 och 44.

51 –: Punkterna 41 och 42.

52 –: Se domen i det ovannämnda målet Klomps, punkt 15.

53 –: Konvention av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av rättsakter och andra handlingar på privaträttens område.

54 –: Domarna i de ovannämnda målen Klomps, punkt 20, och Debaecker och Plouvier, punkterna 20, 22, 27 och 31–33.