62002C0029

1. Utgör gemenskapsrätten hinder för bestämmelser, som är särskilda för ön Jersey (2) , i vilka för saluföring - till Förenade kungariket - av potatis som odlas på denna ö uppställs krav på att olika formaliteter uppfylls?

2. Detta är sammanfattningsvis den fråga som Royal Court of Jersey har ställt i förevarande mål, i vilket domstolen anmodas att behandla denna ös särskilda ställning i förhållande till Europeiska gemenskapen på grund av att Förenade kungariket anslutit sig till denna.

3. I förlängningen av domen av den 16 juli 1998 i målet Pereira Roque(3) avseende Jerseys situation på området för fri rörlighet för personer är det nu fråga om att avgöra huruvida bestämmelserna i EGfördraget om fri rörlighet för varor är tillämpliga på denna ö vid saluföring av jordbruksprodukter såsom potatis och, om så är fallet, under vilka förutsättningar. Mot bakgrund av Jerseys särskilda ställning i förhållande till Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland anmodas domstolen i detta mål närmare bestämt att på nytt undersöka huruvida fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på en medlemsstats rent interna förhållanden.

I - Tillämpliga bestämmelser

A - De gemenskapsrättsliga bestämmelserna om Jerseys situation i förhållande till gemenskapen

4. Åtskilliga gemenskapsrättsliga bestämmelser, primär- eller sekundärrättsliga, har behandlat Kanalöarnas, liksom Isle of Mans(4) , situation vad gäller gemenskapsrättsliga bestämmelsers tillämplighet på dessa öar.

5. Även om det i artikel 299.4 EG föreskrivs att [b]estämmelserna i detta fördrag skall tillämpas på de utomeuropeiska länder och territorier vilkas utrikes angelägenheter omhändertas av en medlemsstat föreskrivs det emellertid i artikel 299.6 c EG att [d]etta fördrag skall tillämpas beträffande Kanalöarna och Isle of Man endast i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av den ordning för dessa öar som anges i det fördrag om anslutning av nya medlemsstater till Europeiska ekonomiska gemenskapen ... som undertecknats den 22 januari 1972.

6. Den ordning som föreskrivs för dessa öar i det ifrågavarande anslutningsfördraget framgår av protokoll 3 om Kanalöarna och Isle of Man, vilket bifogats handlingarna om Konungariket Danmarks, Irlands, Konungariket Norges och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till Europeiska gemenskapen.(5)

7. I artikel 1.1 i detta protokoll föreskrivs att [g]emenskapens regler om tullar och kvantitativa restriktioner, särskilt de i anslutningsakten, skall tillämpas på Kanalöarna och Isle of Man på samma villkor som de tillämpas på Förenade kungariket. Särskilt tullar och avgifter med motsvarande verkan mellan dessa territorier och gemenskapen i dess ursprungliga sammansättning samt mellan dessa territorier och de nya medlemsstaterna skall gradvis avvecklas i enlighet med den tidsplan som fastställs i artiklarna 32 och 36 i anslutningsakten.

8. I artikel 1.2 första stycket i protokoll 3 anges att [f]ör jordbruksprodukter och för de produkter som uppstår vid förädling av dessa, och som är föremål för en särskild handelsordning, skall gentemot tredjeland tillämpas de uttag och andra importåtgärder som fastställts i gemenskapsreglerna och som gäller för Förenade kungariket. I påföljande stycke tilläggs att [p]å samma sätt skall sådana bestämmelser i gemenskapsreglerna, särskilt de i anslutningsakten, tillämpas som är nödvändiga för att garantera fri omsättning och iakttagande av normala konkurrensvillkor för handeln med dessa varor.

9. I artikel 1.2 sista stycket i detta protokoll föreskrivs att [r]ådet skall med kvalificerad majoritet på förslag från kommissionen fastställa de villkor enligt vilka bestämmelserna i föregående stycken skall tillämpas på dessa territorier [Kanalöarnas och Isle of Mans]. Det är på denna grundval och i detta syfte som rådets förordning (EEG) nr 706/73 av den 12 mars 1973 om gemenskapsåtgärder för Kanalöarna och Isle of Man i handeln med jordbruksprodukter(6) antogs.

10. Sålunda föreskrivs i artikel 1.1 i denna förordning att [d]e gemenskapsbestämmelser som gäller för Förenade kungariket för handeln med de jordbruksprodukter som omfattas av bilaga 2 till Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen[(7) ], samt för handeln med de varor som omfattas av förordning nr 170/67/EEG[(8) ] och förordning (EEG) nr 1059/69[(9) ] skall tillämpas på öarna, med undantag för bestämmelser om bidrag eller utjämningsbelopp som Förenade kungariket beviljar vid export.

11. I artikel 1.2 i förordning nr 706/73 anges att [v]id tillämpningen av bestämmelserna som avses i punkt 1 skall Förenade kungariket och öarna betraktas som en enda medlemsstat.

12. I artikel 3 i denna förordning, i dess ändrade lydelse enligt förordning (EEG) nr 1174/86(10) , tilläggs att gemenskapens bestämmelser [skall] tillämpas på samma villkor som gäller i Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland för de produkter som avses i artikel 1 och som importeras till öarna eller exporteras från dessa till gemenskapen, när bestämmelserna avser följande områden: ... [v]äxtskyddslagstiftning, [s]aluföring av utsäde och plantor, [l]ivsmedelslagstiftning, ..., [k]valitets- och saluföringsnormer.

B - Lokala föreskrifter som är särskilda för ön Jersey

13. Den 18 december 2001 antog States of Jersey (Jerseys lagstiftande organ)(11) lagen om antagande av föreskrifter för saluföring av Jerseypotatis för export (Jersey Potato Export Marketing Scheme Act 2001).(12)

14. Den omtvistade lagen antogs för att bemöta klagomål från jordbrukare beträffande de dåliga vinstmarginaler som de hade för odling av en potatissort som kallas Jersey Royal, vilken utgör den huvudsakliga grödan på fält på ön.(13) Ansvaret för denna situation vilar på de organ som ansvarar för saluföringen av Jerseypotatis. Utomstående har ringa insyn i hur deras handelspolicy fastställs och det sker utifrån överväganden som huvudsakligen dikteras av de konkurrensförhållanden som råder mellan dem, det vill säga av villkor som jordbrukarna i stor utsträckning inte har inflytande över.(14) Det är mot denna bakgrund som den omtvistade lagen antagits i syfte att främja insyn i handeln och gott handelsskick.

15. Syftet med den omtvistade lagen är att införa ett särskilt system för export av Jerseypotatis till angränsande öar och Förenade kungariket där, såsom precis angetts, nästan hela produktionen avsätts. Enligt artikel 2 i den omtvistade lagen, i vilken det geografiska tillämpningsområdet för bestämmelserna fastställs, avses med export att sända potatis för försäljning utanför ön, direkt eller via någon annan plats, till en bestämmelseort i Förenade kungariket, Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man för konsumtion där.

16. Den omtvistade lagen är uppbyggd kring en dubbel skyldighet, för vilken ett åsidosättande är kriminaliserat.

17. Närmare bestämt åläggs i denna lag de producenter av Jerseypotatis som önskar exportera sina produkter en skyldighet att registrera sig hos Jersey Potato Export Marketing Board (organ som upprättats genom 2001 års lag för att administrera det ifrågavarande systemet) (15) och att ingå saluföringsavtal med detta.(16)

18. Skyldigheten att ingå saluföringsavtal med byrån gäller även för saluföringsorgan som önskar exportera Jerseypotatis som de har mottagit från producenter.(17)

19. Ett åsidosättande av dessa skyldigheter är kriminaliserat. Den som säljer, utbjuder till försäljning eller lämnar anbud för att köpa Jerseypotatis i strid med den omtvistade lagen ådöms nämligen böter om högst 200 GBP och/eller fängelse i högst sex månader.

20. Vidare framgår det av den omtvistade lagen att när en producent av Jerseypotatis åsidosätter villkoren enligt ett saluföringsavtal som denne ingått med byrån kan den senare ålägga denne sanktionsåtgärder och vid upprepade överträdelser underrätta de behöriga myndigheterna i States för att producenten skall avföras från byråns register, vilket hindrar den avförda producenten från att ingå ett nytt saluföringsavtal.

21. Utöver dessa sanktionsmöjligheter kan byrån enligt den omtvistade lagen kräva att varje producent som registrerats hos denne skall lämna bidrag till en fond som skall täcka dess huvudsakliga kostnader,(18) även om producenten inte slutit något saluföringsavtal.

II - Förfarandet vid den nationella domstolen

22. Denna nya ordning som införts genom den omtvistade lagen för att reglera export av Jerseypotatis till angränsande öar och Förenade kungariket skulle i princip träda i kraft den 1 mars 2002.

23. Ikraftträdandet sköts emellertid upp av Royal Court of Jersey inom ramen för ett förfarande för legalitetskontroll (judicial review), i vilket den ifrågasatta lagens lagenlighet ifrågasattes, särskilt mot bakgrund av gemenskapsrätten.

24. Detta förfarande, mot States och byrån, inleddes av ett av de fyra saluföringsorgan som exporterar Jerseypotatis till Förenade kungariket (Jersey Produce Marketing Organisation Ltd)(19) . Till stöd för denna talan intervenerade ett annat saluföringsorgan som tillsammans med JPMO står för ungefär 80 procent av denna export (Top Produce Ltd)(20) samt det senare bolagets moderbolag från vilket 12-15 procent av produktionen av Jerseypotatis härrör och som exporterar dessa (Fairview Farm Ltd).(21)

25. Några månader efter det att ikraftträdandet av den nya ordningen i fråga skjutits upp begärde States och byrån att denna uppskjutandeåtgärd skulle upphävas från den 1 oktober 2002 (så snart högsäsongen för potatis var förbi). Denna begäran avslogs av Royal Court of Jersey, varför denna ordnings ikraftträdande fortfarande är uppskjutet.

III - Tolkningsfrågorna

26. Parallellt med uppskjutandet av ikraftträdandet av den ifrågasatta nya ordningen beslutade Royal Court of Jersey att vilandeförklara sitt mål avseende lagenligheten av den omtvistade lagen och ställa följande frågor till domstolen:

1) Skall sådana föreskrifter som de som reglerar exporten av Jerseypotatis till Förenade kungariket anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa exportrestriktioner och som strider mot artikel 29 EG på grund av att potatis som sänds från Jersey direkt till Förenade kungariket kan transporteras via en annan medlemsstat men utan att lämna det transporterande fartyget?

2) Skall sådana föreskrifter som de som reglerar potatisexporten från Jersey till Förenade kungariket anses oförenliga med artiklarna 23 EG, 25 EG, 28 EG och 29 EG i den mån som de kan inverka på handeln mellan den ön och Förenade kungariket (samt Guernsey och Isle of Man) eller kan medföra att avgifter tas ut i samband med sådan handel?

27. Genom dessa två frågor, som skall behandlas tillsammans, önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor skall tolkas så, att de utgör hinder mot att det för saluföring av jordbruksprodukter med ursprung i Jersey (såsom potatis) till Förenade kungariket, Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man krävs att olika formella krav uppfylls, såsom att producenter skall registreras hos ett lokalt offentligt organ, att saluföringsavtal skall ingås mellan detta organ och de berörda aktörerna (vid äventyr av sanktionsåtgärder) och att producenterna eventuellt skall bidra till en fond för att finansiera detta organs verksamhet.

IV - Bedömning

28. För att svara på denna fråga är det nödvändigt att först undersöka huruvida gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet för varor är tillämpliga på ön Jersey vid saluföring av jordbruksprodukter såsom potatis.

29. Det är endast vid ett jakande svar på denna fråga som fråga uppkommer huruvida sådana bestämmelser, i synnerhet de i artiklarna 23 EG, 25 EG och 29 EG, skall tillämpas på situationer som de som avses med den omtvistade lagen, det vill säga på varuhandel mellan denna ö och Förenade kungariket eller mellan Jersey och de andra Kanalöarna och Isle of Man, med hänsyn till dessa öars särskilda ställning i förhållande till Förenade kungariket.

30. Det är endast om detta är fallet som det finns anledning att undersöka huruvida dessa bestämmelser i fördraget om fri rörlighet för varor verkligen utgör hinder för den omtvistade lagen.

A - Huruvida fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på Jersey vad gäller saluföring av jordbruksprodukter såsom potatis

31. I överensstämmelse med en regel som är allmänt godtagen i folkrätten(22) omfattar fördragets tillämpningsområde ratione loci i princip territoriet för de medlemsstater i gemenskapen som är bundna av detta fördrag. Av detta följer att för att avgöra huruvida fördraget är tillämpligt på ett visst geografiskt område skall först undersökas huruvida detta område ingår i en medlemsstats territorium, såsom det definieras i denna stats nationella rätt.

32. Denna inledande bedömning är emellertid inte avgörande, eftersom fördragets territoriella tillämpningsområde inte helt sammanfaller med varje medlemsstats territorium såsom det definieras i dess nationella rätt. Detta framgår av ett flertal bestämmelser i fördraget, bland annat artikel 299.4 EG, i vilken föreskrivs att [b]estämmelserna i detta fördrag skall tillämpas på de europeiska territorier vilkas utrikes angelägenheter omhändertas av en medlemsstat.

33. Situationen för Jersey överensstämmer precis med detta typfall. I likhet med de andra Kanalöarna och Isle of Man ingår Jersey nämligen inte i Förenade kungarikets territorium.(23) Av detta följer på det nationella planet att Jersey åtnjuter stor självständighet i förhållande till Förenade kungariket, såväl från lagstiftningssynpunkt som från administrativ eller jurisdiktionell synpunkt.(24) På det internationella planet däremot är Jersey nära beroende av Förenade kungariket eftersom sistnämnda stat svarar för dess yttre relationer.(25) När det övervägdes att Förenade kungariket skulle ansluta sig till gemenskapen kunde vissa tro att fördraget, i enlighet med artikel 299.4 EG, skulle vara tillämpligt i sin helhet på det europeiska territorium som Jersey utgör samt på de andra Kanalöarnas och Isle of Mans territorium.(26)

34. Mot denna bakgrund beslutades det att en särskild ordning skulle antas till förmån för dessa öar för att beakta de särskilda förhållanden som sedan lång tid tillbaka gällde för deras relationer med Förenade kungariket.(27)

35. Ett förtydligande gjordes därvid genom akten om anslutningsvillkoren och om anpassningarna av fördragen.(28) I artikel 299.6 c EG (vilken är ett resultat av denna akt) anges nämligen, med avvikelse från fjärde punkten i samma artikel, att [d]etta fördrag skall tillämpas beträffande Kanalöarna och Isle of Man endast i den utsträckning det är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av den ordning för dessa öar som anges i det fördrag om anslutning av nya medlemsstater till Europeiska ekonomiska gemenskapen ... som undertecknats den 22 januari 1972.

36. Med andra ord tillämpas inte bestämmelserna i fördraget helt på dessa öar, inklusive Jersey, utan endast delvis inom de gränser som fastställs genom den särskilda ordning som förbehållits dem.

37. De principer som styr denna särskilda ordning anges i protokoll 3, som fogats till akten om anslutningsvillkoren. Av denna framgår att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer och frihet att tillhandahålla tjänster visserligen inte är tillämpliga på Jersey,(29) men att detta inte gäller gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet för varor.

38. Jag vill erinra om att det i artikel 1.1 i protokoll 3 anges att [g]emenskapens regler om tullar och kvantitativa restriktioner, särskilt de i anslutningsakten, skall tillämpas på Kanalöarna ... på samma villkor som de tillämpas på Förenade kungariket och att [s]ärskilt tullar och avgifter med motsvarande verkan mellan dessa territorier och gemenskapen ... skall gradvis avvecklas i enlighet med den tidsplan som fastställs i artiklarna 32 och 36 i anslutningsakten.

39. Av dessa bestämmelser följer att samtliga regler beträffande fri rörlighet för varor, vilka återfinns i första avdelningen i fördragets tredje del samt i sekundärrättsliga rättsakter, är tillämpliga på Jersey. Detta gäller bland annat bestämmelserna i artiklarna 23 EG och 25 EG(30) (beträffande tullar på import och export samt avgifter med motsvarande verkan) samt artiklarna 28 EG och 29 EG (beträffande kvantitativa import- och exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan).

40. I förlängningen av dessa allmänna bestämmelser om tillämpligheten av gemenskapsrättens regler om fri rörlighet för varor (oavsett slag) innehåller protokoll 3 särskilda bestämmelser för vissa varor, nämligen jordbruksprodukter och produkter som uppstår vid förädling av dessa.

41. Såsom jag redan har påpekat anges nämligen i artikel 1.2 första stycket i detta protokoll att [f]ör jordbruksprodukter och för de produkter som uppstår vid förädling av dessa, och som är föremål för en särskild handelsordning, skall gentemot tredjeland tillämpas de uttag och andra importåtgärder som fastställts i gemenskapsreglerna och som gäller för Förenade kungariket.

42. I artikel 1.2 andra stycket i samma protokoll tilläggs att [p]å samma sätt skall sådana bestämmelser i gemenskapsreglerna, särskilt de i anslutningsakten, tillämpas som är nödvändiga för att garantera fri omsättning och iakttagande av normala konkurrensvillkor för handeln med dessa varor.

43. Enligt min mening är denna artikel 1.2 andra stycket i protokoll 3 tillämplig på jordbruksprodukter såsom potatis, varför gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet för varor gäller för Jersey vid saluföring av potatis som produceras på denna ö.

44. Tvärtemot vad JPMO har hävdat har det nämligen föga betydelse att det inte finns en gemensam organisation av marknaden för potatis.(31)

45. Visserligen anges i artikel 1.2 andra stycket i protokoll 3 att de relevanta gemenskapsbestämmelserna, bland annat de som syftar till att säkerställa fri rörlighet för varor, tillämpas på handel med de produkter som anges i det föregående stycket. Det stycket avser emellertid endast jordbruksprodukter och ... de produkter som uppstår vid förädling av dessa, och som är föremål för en särskild handelsordning .(32)

46. Bestämmelsernas ordalydelse kan således leda tankarna till att för jordbruksprodukter är tillämpningen på Jersey av gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet för varor villkorade av att dessa jordbruksprodukter (precis som produkter som uppstår vid förädling av dessa) är föremål för en särskild handelsordning.(33)

47. Enligt JPMO omfattar uttrycket särskild handelsordning en ordning med en gemensam organisation av marknaden, varför jordbruksprodukter som, såsom potatis, inte är föremål för en sådan åtgärd inte omfattas av tillämpningsområdet för de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för varor. Av detta skulle följa att saluföring av Jerseypotatis inte omfattas av ordningen för fri rörlighet för varor.

48. Av följande skäl ansluter jag mig inte till denna restriktiva tolkning av artikel 1.2 andra stycket i protokoll 3.

49. För det första måste man vara medveten om att en annan tolkning av dessa bestämmelser skulle kunna hävdas vid en jämförelse med artikel 1.2 första stycket i detta protokoll. Det första stycket i denna artikel avser nämligen handel med varor mellan de berörda öarna och tredjeland, medan det andra stycket snarare förefaller avse handel med jordbruksprodukter inom gemenskapen. Vad som gäller beträffande denna första sorts handel gäller emellertid inte med nödvändighet för den andra.

50. Användningen i artikel 1.2 första stycket i protokoll 3 av uttrycket särskild handelsordning skulle kunna vara endast ett betonande av att denna artikel avser handel - med tredjeland - med vissa produkter från jordbrukssektorn för vilka införts särskilda mekanismer, såsom avgifter, eller andra åtgärder vid import, såsom tull (vars belopp allmänt fastställs i överensstämmelse med den gemensamma tulltaxan). Förekomsten av en särskild handelsordning skulle med lätthet kunna nämnas bland de bestämmelser som återfinns i artikel 1.2 första stycket i detta protokoll, eftersom syftet med dessa bestämmelser är just att utsträcka tillämpningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om uttag och andra importåtgärder till de ifrågavarande öarna.

51. Det verkar emellertid svårt att finna något som helst samband mellan förekomsten av en särskild handelsordning, i betydelsen en specifik ordning för handel med tredjeland, och syftet med artikel 1.2 andra stycket i protokoll 3, eftersom denna artikel framför allt syftar till att reglera varuhandeln inom gemenskapen.

52. Av detta drar jag den slutsatsen att, genom att det i artikel 1.2 andra stycket i protokoll 3 hänvisas till de varor som avses i denna bestämmelses första stycke, denna bestämmelse skall förstås så, att den helt enkelt åsyftar jordbruksprodukter och produkter som uppstår vid förädling av dessa, oavsett om de är föremål eller inte för en särskild handelsordning i meningen av en specifik ordning för handel med tredjeland.

53. Tvärtemot vad JPMO har hävdat anser jag således att denna artikel i protokoll 3 inte förefaller innebära att tillämpningen på Jersey av gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet för varor när det gäller jordbruksprodukter såsom potatis är villkorad av att dessa produkter omfattas av en gemensam organisation av marknaden.

54. Denna slutsats gör sig än starkare gällande vid en jämförelse med förordning nr 706/73, som antogs på grundval av artikel 1.2 tredje stycket i protokoll 3 för att närmare ange villkoren för genomförandet på de berörda öarna av de gemenskapsbestämmelser som är tillämpliga på dessa öar enligt de föregående styckena.

55. Jag erinrar om att det i artikel 1.1. i denna förordning föreskrivs att [d]e gemenskapsbestämmelser som gäller för Förenade kungariket för handeln med de jordbruksprodukter som omfattas av bilaga 2 till Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, samt för handeln med de varor som omfattas av förordning nr 170/67/EEG och förordning (EEG) nr 1059/69 skall tillämpas på öarna, med undantag för bestämmelser om bidrag eller utjämningsbelopp som Förenade kungariket beviljar vid export.

56. Denna artikel rör såväl handel med dessa produkter eller dessa varor inom gemenskapen som sådan handel som sker mellan gemenskapen och tredjeland.

57. Det finns inget i ordalydelsen av artikel 1.1 i förordning nr 706/73 som tyder på att jordbruksprodukter, såsom potatis, undgår en tillämpning (på de berörda öarnas territorium) av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för varor av det skälet att det inte finns någon gemensam organisation av marknaden för dessa produkter. I detta avseende är denna förordnings avfattning klart mer tillfredsställande än avfattningen av protokoll 3, där vissa bestämmelsers tvetydighet verkligen utgör skäl för de klargöranden som gjorts beträffande dem.

58. Såsom kommissionen med rätta har understrukit är det enda villkor som föreskrivs i artikel 1.1 i förordning nr 706/73 för att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för varor skall tillämpas på jordbruksprodukter att dessa produkter ingår i bilaga II till EEGfördraget (nu bilaga I EG).(34)

59. Jag vill emellertid erinra om att potatis uppfyller detta villkor.(35) Av detta följer att EGfördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på Jersey för att reglera saluföringen av potatis som produceras där.

60. I detta avseende är det av föga betydelse att en betydande del av den gemensamma jordbrukspolitiken inte är tillämplig på Jersey,(36) trots det samband som traditionellt finns mellan å ena sidan den gemensamma marknadens funktion och utveckling i fråga om jordbruksprodukter och å andra sidan upprättandet av en gemensam jordbrukspolitik.(37)

61. Den särskilda situation som Jersey befinner sig i när det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken är nämligen en följd av själva villkoren i protokoll 3 och förordning nr 706/73, av vilka, såsom jag precis angett, följer att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rölighet för varor är tillämpliga på detta territorium för att reglera handeln med potatis som produceras där.

62. Att undanta denna handel från fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor av enbart den anledningen att Jersey inte omfattas helt av tillämpningsområdet för den gemensamma jordbrukspolitiken skulle således innebära att vissa bestämmelser i protokoll 3 och förordning nr 706/73 förlorade sin ändamålsenliga verkan och att därvid såväl den allmänna systematiken för dessa rättsakter som gemenskapslagstiftarens vilja åsidosattes.

63. Av detta drar jag den slutsatsen att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på Jersey och skall reglera saluföringen av potatis som produceras på dess territorium.

64. Sedan denna princip fastställts skall jag nu undersöka huruvida dessa bestämmelser skall tillämpas på de särskilda situationer som avses med den omtvistade lagen.

B - Huruvida fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på de situationer som avses med den omtvistade lagen

65. Innan jag undersöker just huruvida fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på de situationer som avses med den omtvistade lagen skall jag göra några inledande påpekanden avseende dels Kanalöarnas och Isle of Mans särskilda ställning gentemot Förenade kungariket vid genomförandet av gemenskapens bestämmelser om fri rörlighet för jordbruksvaror, dels de konkreta situationer som skall anses omfattas av den omtvistade lagen.

1. Inledande synpunkter

66. Såsom jag precis anfört framgår det enligt min mening av artikel 1.2 andra stycket i protokoll 3 jämförd med artikel 1.1 i förordning nr 706/73 att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga på Jersey för att reglera saluföringen av potatis som produceras på dess territorium.

67. Jag vill emellertid erinra om att det i artikel 1.2 i denna förordning föreskrivs att [v]id tillämpningen av bestämmelserna som avses i punkt 1 skall Förenade kungariket och öarna betraktas som en enda medlemsstat.

68. Av detta följer att vid tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor när det gäller jordbruksprodukter såsom potatis skall Jersey anses utgöra en integrerad del av Förenade kungariket. Detsamma gäller även för såväl de övriga Kanalöarna som Isle of Man. Vid tillämpningen av gemenskapsbestämmelserna på detta område kan förhållandena mellan dessa öar och Förenade kungariket således inte jämställas med dem som föreligger mellan ett tredjeland och en medlemsstat eller mellan två medlemsstater.(38)

69. Mot denna bakgrund kan man fråga sig om de situationer som avses med den omtvistade lagen när det gäller saluföring av potatis från Jersey inte skall anses som en och samma medlemsstats, Förenade kungariket, rent interna förhållanden.

70. Som jag redan har påpekat föreskrivs i den omtvistade lagen en särskild ordning för export av Jerseypotatis till Förenade kungariket (där nästan hela produktionen avsätts). Jag vill även erinra om att enligt artikel 2 avser termen export att sända potatis för försäljning utanför ön, direkt eller via någon annan plats, till en bestämmelseort i Förenade kungariket, Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man för konsumtion där.

71. Det är klarlagt att den omtvistade lagen enligt denna artikel 2 är tillämplig på det fall då potatis avsänds med ferry-boat från Jersey till Förenade kungariket, antingen direkt eller med transit genom en hamn i en annan medlemsstat (såsom den franska hamnen i Caen) utan att den lämnar denna ferry-boat. Detsamma gäller potatis som avsänds, direkt eller ej, från Jersey till öarna i Bailiwick of Guernsey eller till Isle of Man.

72. Parterna i tvisten vid den nationella domstolen har, förutom vad gäller detta typfall, hävdat starkt skilda tolkningar beträffande den omtvistade lagens territoriella tillämpningsområde.(39) Av fast rättspraxis följer emellertid att inom ramen för den uppdelning av uppgifterna mellan domstolen och de nationella domstolarna som styr förfarandet med förhandsavgöranden ankommer det endast på de nationella domstolarna, och inte på domstolen, att tolka nationell rätt.(40)

73. I överensstämmelse med den tolkning av artikel 2 i den omtvistade lagen som den hänskjutande domstolen gjort utgår jag således från att denna inte är tillämplig på fall där potatis först sänds till Frankrike för bearbetning (såsom tvättning, paketering och läggande i säckar) i syfte att vidaresändas till Förenade kungariket för försäljning och konsumtion där(41) .

74. Även om den nationella domstolen inte har uttalat sig uttryckligen beträffande detta typfall utgår jag även från att den omtvistade lagen inte heller är tillämplig på fall där potatis säljs till en aktör som är etablerad i Frankrike eller i en annan medlemsstat och därefter säljs av denne (i oförändrat skick eller efter bearbetning) för konsumtion i Förenade kungariket.

75. Den nationella domstolen har nämligen anslutit sig till den tolkning som States gjort gällande, nämligen att uttrycket direkt eller via någon annan plats avser endast den färdväg till havs som används när potatisen sänds från ön.(42) Såsom jag nyss påpekat drar den nationella domstolen av detta slutsatsen att den omtvistade lagen inte är tillämplig på fall där potatis sänds till Frankrike för bearbetning och därefter sänds till Förenade kungariket för försäljning och konsumtion där. Jag utgår från att detsamma gäller fall där potatis säljs till en aktör i Frankrike eller i en annan medlemsstat och därefter säljs vidare av denne (i oförändrat skick eller efter bearbetning) för konsumtion i Förenade kungariket, eftersom en sådan åtgärd, precis som den tidigare nämnda, går utanför den begränsade ram i vilken enligt den nationella domstolen uttrycket i fråga ingår, det vill säga den för en enkel åtgärd bestående i transport av varorna.

76. Sedan den omtvistade lagens territoriella räckvidd således fastslagits skall nu prövas huruvida vissa bestämmelser i fördraget avseende fri rörlighet för varor skall tillämpas på åtgärder för saluföring av potatis som omfattas av denna omtvistade lag.

77. Min analys kommer att avse såväl artiklarna 23 EG och 25 EG som artikel 29 EG. Trots att den nationella domstolen även nämnt artikel 28 EG kommer jag att lämna den därhän eftersom den under alla förhållanden saknar relevans då den omtvistade lagen endast reglerar avsändande av Jerseypotatis och inte införsel av den varan till ön.

2. Huruvida artiklarna 23 EG, 25 EG och 29 EG är tillämpliga på de situationer som avses med den omtvistade lagen

78. Jag vill inledningsvis påpeka att frågan huruvida artiklarna 23 EG och 25 EG är tillämpliga på de situationer som avses med den omtvistade lagen endast uppkommer vid ett eventuellt bidrag till byrån och inte vid sanktionsåtgärder som syftar till att säkerställa att de skyldigheter som åläggs genom den omtvistade saluföringsordningen iakttas, eftersom sådana sanktionsåtgärder nämligen numera anses vara åtgärder med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion i den mening som avses i artikel 29 EG.

79. När det gäller ett eventuellt bidrag till byrån har jag tillgång till få uppgifter beträffande denna aspekt av den omtvistade lagen. Med reservation för den kontroll som ankommer på den nationella domstolen att göra på denna punkt utgår jag, i överensstämmelse med vad kommissionen har hävdat, från att storleken på det omtvistade bidraget beräknas på grundval av dels kvantiteten potatis som den ifrågavarande producenten avsänt under föregående år (till Förenade kungariket, Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man), dels den areal som den senare använt för potatisodling under samma period.(43)

80. Det är inom denna ram som frågan huruvida artiklarna 23 EG, 25 EG och 29 EG är tillämpliga på de situationer som avses med den omtvistade lagen uppkommer. Jag skall pröva denna fråga med utgångspunkt i ordalydelsen i artiklarna 23 EG, 25 EG, 28 EG och 29 EG, för att därefter redogöra för utvecklingen av domstolens rättspraxis på detta område för att klargöra dess konturer och mäta dess räckvidd och begränsningar med avseende på de situationer som avses med den omtvistade lagen.

a) Ordalydelsen i artiklarna 23 EG, 25 EG, 28 EG och 29 EG och hur de har beaktats i domstolens traditionella rättspraxis beträffande det territoriella tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor

81. När artiklarna 23 EG, 25 EG, 28 EG och 29 EG läses, vilka ingår i förlängningen av artikel 3.1 a EG, framstår det som uppenbart att de enda hinder (tullhinder eller icke tullhinder) för den fria rörligheten för varor som förbjuds enligt dessa artiklar är de som har samband med handel mellan medlemsstater och inte de som avser handel mellan olika delar av en och samma medlemsstats territorium.(44)

82. Domstolen har erinrat om denna självklarhet vid flera tillfällen beträffande nationella bestämmelser med dubbel inverkan på saluföringen av varor, såväl vid handel med andra medlemsstater som vid handel inom den medlemsstat som har antagit sådana.(45)

83. När det gällde dessa bestämmelser, som ansågs strida mot artiklarna 28 EG eller 29 EG, har domstolen varit noga med att göra åtskillnad mellan situationen med handel mellan medlemsstaterna (vilken omfattas av bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för varor) och situationen med handel inom den berörda medlemsstaten (vilken inte omfattas av dessa bestämmelser i fördraget).(46) Domstolen har tillagt att nationella bestämmelser inte kan undgå förbudet i artikel 28 EG av det skälet att dessa bestämmelser även påverkar handeln med varor inom den berörda medlemsstaten.(47)

84. Av denna rättspraxis följer att man, för att avgöra huruvida en nationell åtgärd ingår i tillämpningsområdet för artiklarna 28 EG och 29 EG skall undersöka huruvida denna åtgärd kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Så snart som en sådan åtgärd påverkar endast handeln inom en och samma medlemsstat, och inte handeln mellan flera medlemsstater, omfattas denna åtgärd inte av de bestämmelser i fördraget som föreskrivs i artiklarna 28 EG och 29 EG.

85. Denna rättspraxis har överförts till ett liknande typfall där lokala bestämmelser som var tillämpliga på endast en del av en medlemsstats territorium påverkade såväl handeln av varor mellan denna del av det nationella territoriet och övriga medlemsstater som handeln mellan denna del av det nationella territoriet och övriga delar av samma medlemsstats territorium.(48)

86. För att artiklarna 28 EG eller 29 EG skall vara tillämpliga krävs således att de ifrågavarande varorna förflyttas från en medlemsstats territorium (eller en del av detta) till en annan medlemsstats territorium (eller en del av detta). Detta innebär att varor som förs in på en medlemsstats territorium eller en del av detta skall komma från en annan medlemsstat (eller en del av detta) och att varor av nationellt eller lokalt ursprung skall vara avsedda för en annan medlemsstat (eller en del av denna). När produkter från en medlemsstat endast förflyttas från en region till en annan i samma medlemsstat är det grundläggande villkoret för att artiklarna 28 EG eller 29 EG skall tillämpas inte uppfyllt, varför inte någon av dessa artiklar är tillämplig. Detta grundläggande villkor avser att en medlemsstats gräns till en annan medlemsstat passeras, det vill säga att en gräns som jag betecknar som mellanstatlig passeras. Detta gäller oavsett var gränsen ligger, om den ligger vid gränsen för ett nationellt territorium eller i en del av detta.(49)

87. Domstolens önskan att avgränsa tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, såsom bestämmelserna i artikel 28 EG, till endast handel mellan medlemsstater har även kommit till uttryck vid undersökningar av åtskilliga nationella bestämmelser enligt vilka för produkter med nationellt ursprung (som inte varit föremål för handel mellan medlemsstater) gällde en saluföringsordning som var mindre fördelaktig än den som var förbehållen produkter som importerats från andra medlemsstater.(50) Sådana nationella bestämmelser ger upphov till särskilda svårigheter, eftersom de medför en situation med omvänd diskriminering.

88. Ställd inför dessa problem har domstolen understrukit att artikel 28 EG har till syfte att undanröja hinder för import av varor och inte att säkerställa att varor av inhemskt ursprung i samtliga fall behandlas på samma sätt som importerade varor.(51) Domstolen drog av detta den slutsatsen att skillnad i behandling av varor som inte kan hindra import eller missgynna saluföring av importerade varor omfattas inte av förbudet enligt denna artikel.(52)

89. Av dessa uttalanden i rättspraxis sammantagna följer att artiklarna 28 EG och 29 EG inte är tillämpliga på situationer med handel med varor som är rent interna för en medlemsstat. Mot bakgrund av denna rättspraxis skulle man kunna förvänta sig att detsamma gäller tillämpningen av artiklarna 23 EG och 25 EG, eftersom, som jag har konstaterat, dessa artiklars ordalydelse, precis som de i artiklarna 28 EG och 29 EG, hänvisar till relationer mellan medlemsstater.

90. Domstolen har emellertid beslutat annorlunda. Detta framgår av domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl., domen av den 14 september 1995 i målet Simitzi(53) och domen av den 9 september 2004 i målet Carbonati Apuani.(54) Dessa domar avviker på ett signifikant sätt från domstolens traditionella rättspraxis vad gäller det territoriella tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor. Innan jag undersöker räckvidden av och gränserna för denna nya inriktning i rättspraxis med avseende på de situationer som avses med den omtvistade lagen skall jag först redogöra för de olika etapperna i denna nya inriktning.

b) Utvecklingen av domstolens rättspraxis beträffande det territoriella tillämpningsområdet för artiklarna 23 EG och 25 EG

91. I förlängningen av domen av den 16 juli 1992 i målet Legors m.fl. (55) fastställde domstolen i domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl. att en avgift benämnd sjötull, som föreskrevs i franska bestämmelser, utgjorde en avgift med motsvarande verkan som en importtull i den mening som avses i artikel 25 EG.

92. Denna avgift togs ut i de franska utomeuropeiska departementen och lades på varor som fördes in på denna del av det franska territoriet oavsett var de kom från, så att den tillämpades såväl på produkter med ursprung i andra medlemsstater som på produkter med ursprung i andra delar av samma medlemsstat.

93. I domen i det ovannämnda målet Legros m.fl. betonade domstolen endast att [e]n avgift som tas ut vid en regional gräns vid införsel av varor från en region i en medlemsstat utgör ett hinder för den fria rörligheten för varor som är åtminstone lika allvarligt som en avgift som tas ut vid den nationella gränsen vid införsel av varor till en medlemsstats hela territorium.(56) Domstolen angav i detta avseende endast att [d]et ingrepp som en sådan regional avgift innebär i det gemensamma tullområdets enhet blir inte mindre av den omständigheten att avgiften även läggs på varor från andra delar av ifrågavarande medlemsstat[s] territorium.(57) Dessa överväganden ingår i den snäva linje i rättspraxis som jag just redogjort för.(58)

94. Dessa överväganden har emellertid utvecklats ytterligare i punkt 29 i domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl., på ett sätt som klart skiljer sig från vad som gällt dittills. Domstolen underströk nämligen att [s]jälva principen för den tullunion ... som skall omfatta all handel med varor förutsätter att den fria rörligheten för varor är säkerställd generellt inom unionen och inte enbart när det gäller handeln mellan stater. Domstolen angav att det förhållandet [a]tt artik[larna] ... [23 EG och 25 EG] uttryckligen hänvisar endast till handeln mellan medlemsstater, beror på att det förutsattes att sådana avgifter som tullar inte förekommer inom medlemsstaterna. Domstolen drog härav den slutsatsen att [e]ftersom det är en absolut förutsättning för en tullunion som omfattar all handel med varor att sådana avgifter inte förekommer följer också att de är förbjudna enligt artiklarna [23 EG och 25 EG].

95. I samma dom i målet Lancry m.fl. lade domstolen två andra argument till detta huvudargument.

96. Domstolen underströk först och främst att sjötullen togs ut på alla produkter som fördes in i det ifrågavarande utomeuropeiska departementet oavsett ursprung, varför denna åtgärd tillämpades på en situation som inte kunde anses vara helt intern för en medlemsstat. Domstolen ansåg därvid att det [vore] inkonsekvent att å ena sidan anse att sjötullen utgör en avgift med motsvarande verkan när den tas ut för varor från andra medlemsstater, och å andra sidan medge att samma avgift inte utgör en avgift med motsvarande verkan då den tas ut för varor från moderlandet Frankrike.(59)

97. Dessutom, och under alla förhållanden, angav domstolen att det i praktiken skulle vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att skilja mellan produkter av nationellt ursprung och produkter som har sitt ursprung i andra medlemsstater utan att utföra olika kontroller som skulle ha till effekt just att hindra den fria rörligheten för varor.(60)

98. Mot bakgrund av denna rad argument fastslog domstolen i domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl. att den omtvistade sjötullen utgjorde en avgift med motsvarande verkan som en importtull, inte bara i den mån den läggs på varor som förs in i regionen från andra medlemsstater, utan också i den mån den tas ut för varor som förs in dit från en annan del av samma stat.(61)

99. Denna rättspraxis avseende import av varor har i domarna i de ovannämnda målen Simitzi och Carbonati Apuani överförts till export av varor.

100. Det ovannämnda målet Simitzi rörde en kommunal avgift som lades på varor som fördes in på Tolvöarna (oavsett ursprung) eller sändes från denna del av det grekiska territoriet (oavsett bestämmelseort). I överensstämmelse med domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl. ansåg domstolen att denna avgift utgjorde en avgift med motsvarande verkan som importtull samt en avgift med motsvarande verkan som exporttull, bland annat eftersom den togs ut av en medlemsstat på varor som fördes in i en region inom dess territorium uteslutande från andra regioner i samma stat och på varor som sändes från en region uteslutande till andra regioner i samma stat.(62)

101. Målet Carbonati Apuani gällde en kommunal avgift som togs ut på marmor som brutits i denna kommun (Carrara) på grund av att den transporterades ut ur denna del av det italienska territoriet. Domstolen fastslog att en sådan avgift utgjorde en avgift med motsvarande verkan som en exporttull i den mening som avses i artikel 23 EG och att detta gällde trots att avgiften även avsåg varor vilkas bestämmelseort var belägen i den berörda medlemsstaten.(63) Den upprepade två av de argument för vilka redogjorts i domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl. och utvecklade dem därvid också avseende dels de krav som följde av tullunionen, dels det förhållandet att åtgärden i fråga inte tillämpades på en medlemsstats rent interna förhållanden.

102. När det gällde det första argumentet, som också var huvudargumentet, redogjorde domstolen för detta och betonade behovet av att tolka artiklarna 23 EG och följande artiklar mot bakgrund av artikel 14.2 EG, i vilken den inre marknaden definieras som ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs. Eftersom det inte i dessa artiklar görs någon åtskillnad mellan mellanstatliga och inomstatliga gränser drog domstolen den slutsatsen, som en förlängning av domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl., att det [är] en nödvändig förutsättning för förverkligandet av en tullunion i vilken fri rörlighet för varor är säkerställd att det inte finns några avgifter - varken inomstatliga eller mellanstatliga - av samma beskaffenhet som en tull.(64)

103. När det gällde det andra argumentet konstaterade domstolen att den omtvistade avgiften togs ut på all marmor från Carrara som passerade kommungränsen, oavsett om marmorns bestämmelseort var belägen i Italien eller om den exporterades till andra medlemsstater. Domstolen drog av detta slutsatsen att denna avgift var av sådan art och utformning att den påverkade handeln mellan medlemsstaterna.

104. Sedan jag erinrat om dessa förutsättningar enligt rättspraxis skall jag nu undersöka räckvidden av och gränserna för denna med avseende på de situationer som avses med den omtvistade lagstiftningen.

c) Räckvidden av och gränserna för rättspraxisen enligt domarna i de ovannämnda målen Lancry m.fl., Simitzi och Carbonati Apuani

105. Vid en genomgång av domarna i de nämnda målen Lancry m.fl., Simitzi och Carbonati Apuani framstår det som fastställt att artiklarna 23 EG och 25 EG tillämpas på situationer såsom de som avses i den lag som ifrågasatts i tvisten vid den nationella domstolen. Enligt denna rättspraxis kan nämligen en avgift omfattas av det förbud som uppställs i dessa artiklar när avgiften tas ut på grund av att en gräns passeras, oavsett om denna är mellanstatlig (vid handel mellan flera stater) eller inomstatlig (vid handel inom en och samma medlemsstat).(65) Om man sålunda antar att ett eventuellt bidrag till byrån tas ut på grund av att potatis sänds från Jersey (till Förenade kungariket, Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man), kan denna åtgärd utgöra en avgift med motsvarande verkan som en exporttull.

106. Sedan detta klarlagts måste man dock ha klart för sig att en eventuell överföring av denna rättspraxis till de situationer som avses med den omtvistade lagen är långt ifrån självklar. Enligt min mening saknar två av de tre argument som domstolen grundade sig på i domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl. relevans vid det typfall som är aktuellt i tvisten vid den nationella domstolen, varför man måste bortse från dem. När det gäller det återstående argumentet framstår det som särskilt svagt. Det är detta som jag önskar visa genom att undersöka vart och ett av dessa argument för att pröva dem fullt ut och således undvika varje perspektivfel eller varje optisk illusion(66) vid tillämpningen av gemenskapsrätten.

107. Det skall först och främst konstateras att tvärtemot vad som var fallet i de ovannämnda domarna i målen Lancry m.fl., Simitzi och Carbonati Apuani tillämpas den omtvistade lagen på situationer där samtliga förhållanden måste anses helt begränsade till en enda medlemsstats inre förhållanden.

108. Denna lag reglerar nämligen endast handel med potatis mellan å ena sidan Jersey och å andra sidan Förenade kungariket, öarna inom Bailiwick of Guernsey samt Isle of Man. Jag vill emellertid erinra om att vid tillämpningen av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor skall Förenade kungariket och alla dessa öar när det gäller jordbruksprodukter såsom potatis anses som en enda medlemsstat.

109. I detta avseende är det av föga betydelse att potatis vid den handel som avses med den ifrågasatta lagen sänds direkt till Förenade kungariket (eller till Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man) eller indirekt med transit genom en hamn i en annan medlemsstat (utan att varorna är föremål för någon som helst bearbetnings- eller försäljningsåtgärd i den medlemsstaten). Enligt min mening kan möjligheten till en enkel transitering av varor genom en annan medlemsstat inte medföra att den ifrågavarande handelstransaktionen anses vara handel mellan medlemsstater i den mening som avses i artiklarna 23 EG och 25 EG. Med andra ord är detta inslag av anknytning till utlandet inte tillräckligt för att de situationer som avses med den omtvistade lagen skall undgå att anses avse en och samma medlemsstats, Förenade kungariket, rent interna förhållanden.

110. Eftersom förevarande lag reglerar endast potatishandeln inom Förenade kungariket, och inte hande l med andra medlemsstater, skulle det vara åtminstone överraskande att anse att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor är tillämpliga även på detta typfall. Under alla förhållanden kan inte en påverkan vilken som helst, inte heller en partiell sådan, på handeln inom gemenskapen åberopas till stöd för att artiklarna 23 EG och 25 EG skall tillämpas. Även om domstolen har använt sig av dessa argument i domarna i de ovannämnda målet Lancry m.fl. (punkt 30) och Carbonati Apuani (punkt 26), är de inte alls tillämpliga i tvisten vid den nationella domstolen.

111. Det skall i detta avseende understrykas att förevarande mål inte ger upphov till de svårigheter som förekomsten av omvänd diskriminering skulle ha kunnat föranleda i de ovannämnda målen.

112. Jag vill erinra om att en situation med omvänd diskriminering föreligger bland annat när det för produkter med ursprung i en medlemsstat vid handel med dem inom denna enda och samma medlemsstat (enligt nationella bestämmelser) gäller en ordning som är mindre förmånlig än den som är förbehållen antingen produkter som importerats från andra medlemsstater eller produkter som skall exporteras dit (i enlighet med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor). Såsom jag redan har konstaterat har domstolen ställt upp den principen att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor inte kan lösa problem med anknytning till förekomsten av omvänd diskriminering när denna diskriminering avser rent interna situationer som till sin natur är uteslutna från gemenskapsrättens tillämpningsområde.(67)

113. I domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl. (punkt 30) frångick domstolen klart denna fasta rättspraxis, eftersom den betonade att det skulle vara inkonsekvent att beteckna en sjötull som en avgift med motsvarande verkan som en importtull, i den mening som avses i artiklarna 23 EG och 25 EG, när denna åtgärd läggs på varor från andra medlemsstater, men att inte klassificera den på det sättet när avgiften tas ut på varor från en annan del av medlemslandet i fråga. Denna analys förefaller vara ett resultat av domstolens önskan att undvika att bidra till att omvänd diskriminering uppkommer, eftersom, till följd av domen (för det fall i denna godtogs en sådan skillnad i beteckning), nationella produkter skulle komma att behandlas mindre förmånligt än produkter som importeras från andra medlemsstater. Domstolen argumenterade från denna utgångspunkt för att fastställa att en sjötull utgjorde en skatt med motsvarande verkan som en importtull, även när denna avgift togs ut på varor som fördes in i en del av en medlemsstats territorium från en annan del av just denna medlemsstat. Detta argument förefaller inte ha upprepats i domen i det ovannämnda målet Carbonati Apuani, fastän det i sistnämnda dom hänvisas till dom av den 5 december 2000 i målet Guimont(68) .

114. I förevarande mål finns det inga skäl för domstolen att grunda sig på sådana överväganden.

115. Även om det för Jerseypotatis vid saluföring till Förenade kungariket och de öterritorier som är knutna till detta land (Bailiwick of Guernsey och Isle of Man) gäller en ordning som är mindre fördelaktig än den som förbehålls potatis som exporteras till andra medlemsstater, är denna skillnad i behandling ett resultat endast av den omtvistade lagen eftersom, enligt artikel 2, den handelsordning som den föreskriver tillämpas endast på handel mellan olika territorier som ingår i samma medlemsstat och inte på handel med andra medlemsstater. Saluföring av Jerseypotatis till andra medlemsstater än Förenade kungariket faller således i sig utanför den tvingande ordning som föreskrivs genom den omtvistade lagen. Det är därför inte nödvändigt att domstolen meddelar en dom i det avseendet på grundval av bestämmelserna om fri rörlighet för varor. Det är således uteslutet att domstolen genom den dom som skall meddelas bidrar till att det uppstår omvänd diskriminering som redan föreligger enbart på grund av den omtvistade lagen.

116. Eftersom gemenskapsrätten inte reglerar detta fall av diskriminering finns det inte skäl för domstolen att intressera sig för den och därvid utsträcka tillämpningsområdet för artiklarna 23 EG och 25 EG till en medlemsstats rent interna förhållanden, såsom de i tvisten vid den nationella domstolen, av det skälet att det skulle vara inkonsekvent att ålägga dessa en annan behandling än den som är tillämplig på situationer som har en anknytning till export av varor till andra medlemsstater. Man kan visserligen fråga sig vilken logik som ligger bakom den omtvistade lagen, men det ankommer varken på gemenskapsrätten eller på domstolen att vidta åtgärder mot den diskriminering som följer av denna. Endast lokala eller lagstiftande myndigheter eller rättsinstanser är behöriga att rätta till den genom att vidta åtgärder som de anser lämpliga bestående i exempelvis att ifrågasätta den omtvistade lagen.

117. När det gäller argumentet att det i praktiken skulle vara mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att identifiera varors ursprung eller bestämmelseort och i motsvarande mån begränsa tillämpningen av artiklarna 23 EG och 25 EG till endast handel mellan medlemsstater, och därvid utesluta handel inom en medlemsstat, framstår det även som om detta argument saknar relevans i det fall som är i fråga i tvisten vid den nationella domstolen. Även om det kan var särskilt svårt att särskilja vissa produkter utifrån deras ursprung eller bestämmelseort när den nationella lagstiftningen i fråga är tillämplig utan åtskillnad (säkerligen på grund av dessa praktiska svårigheter), har jag svårt att föreställa mig att detsamma gäller när det just föreskrivs att bestämmelserna i fråga, såsom de som är aktuella i tvisten vid den nationella domstolen, tillämpas endast på produkter med ursprung i ett territorium, som anses ingå i en medlemsstats territorium och är avsedda att säljas och konsumeras i andra delar av samma medlemsstats territorium. I förevarande mål skall detta argument således inte godtas (för vilket redogjorts i punkt 31 i domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl.), särskilt eftersom det inte har upprepats i domen i det ovannämnda målet Carbonati Apuani.

118. När det gäller det återstående argumentet (avseende de krav som följer av tullunionen och den inre marknaden), vilket är huvudargumentet, är detta enligt min mening inte tillräckligt för att motivera att artiklarna 23 EG och 25 EG skulle vara tillämpliga på sådana situationer som dem som avses med den omtvistade lagen, vilka situationer omfattas av en medlemsstats rent interna förhållanden.

119. Som generaladvokaten Tesauro anförde i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Lancry m.fl. är det riktigt att det kan framstå som paradoxalt att hinder för handeln mellan två medlemsstater (till exempel Republiken Portugal och Kungadömet Danmark) är förbjudna på en inre marknad, medan hinder för handeln inom en och samma medlemsstat (till exempel mellan Neapel och Capri) inte beaktas.(69) Vid en första anblick förefaller nämligen processen med att integrera medlemsstaterna i gemenskapen, vilken är grunden för utvecklingen av den europeiska tanken, som svårligen förenlig med att det inom medlemsstaterna vidtas åtgärder som syftar till att införa en uppdelning eller fragmentering av vissa nationella territorier, inom vilka fri rörlighet för varor inte säkerställs.

120. Enligt min mening är det ändå så att, oavsett vidden av detta fenomen, fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, inklusive bestämmelserna i artiklarna 23 EG och 25 EG, inte kan hindra detta.

121. Domstolens resonemang för att medge motsatsen framstår för mig som föga övertygande och åtminstone svagt.

122. Först och främst har jag svårt att dela uppfattningen att, såsom domstolen har understrukit i domarna i de ovannämnda målen Lancry m.fl. (punkt 29) och Carbonati Apuani (punkt 22), själva principen för den tullunion som föreskrivs i artikel 23 EG förutsätter att den fria rörligheten för varor är säkerställd generellt inom unionen och inte enbart när det gäller handeln mellan stater.

123. Såsom generaladvokaten Poiares Maduro underströk i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet Carbonati Apuani,(70) [är a]rtikel 23 EG ... endast ett uttryck för viljan hos de stater som grundade gemenskapen att begränsa användningen av behörigheten på tullområdet för medlemsstaterna i denna gemenskap, oavsett om detta sker inom ramen för deras ömsesidiga relationer eller inom ramen för deras relationer med tredjeland med hänsyn till att en gemensam tulltaxa antagits.

124. Denna vilja har när det gäller den inre delen av tullunionen kommit till uttryck i förbudet mot tullar och avgifter med motsvarande verkan på import eller export. Såsom domstolen uttalade ganska tidigt [är m]otivet för [ett sådant] förbud ... att avgifter - om än minimala - som tillämpas vid gränsövergång utgör ett hinder för varors rörlighet.(71) Genom användandet av uttrycket gränsövergång avsåg domstolen emellertid inte något annat än passerande av gränser mellan stater, oavsett om de är en gräns för ett nationellt territorium eller för en del av detta.

125. Tullverksamheten ingår nämligen per definition i denna ram, varför den begränsning av medlemsstaternas behörighet som föreskrivs i artikel 23 EG på detta område för att upprätta en tullunion med nödvändighet endast görs med avseende på passerande av en gräns mellan stater. Jag skulle vilja tillägga att denna bedömning är den enda som är förenlig med ordalydelsen i artiklarna 3.1 a EG, 23 EG och 25 EG. Denna bedömning är också den enda som är förenlig med de åtskilliga uttalanden i rättspraxis som, såsom jag har konstaterat, har begränsat tillämpningen av bestämmelserna om fri rörlighet för varor till endast handel mellan medlemsstater och inte handel inom en och samma medlemsstat.

126. Enligt min mening kan uttalandena i domen i det ovannämnda målet Carbonati Apuani beträffande ordalydelsen i artikel 14.2 EG inte skingra svagheterna i det resonemang som domstolen fört sedan domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl. beträffande de krav som följer av tullunionen.

127. Jag vill erinra om att den inre marknaden i denna artikel, som införts i fördraget genom europeiska enhetsakten, definieras som ett område utan inre gränser , där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs i enlighet med bestämmelserna i detta fördrag.(72)

128. Det är riktigt att denna definition vid en första anblick kan få det att framstå som om upprättandet av en inre marknad innebär krav utöver dem som gällde när den gemensamma marknaden infördes, eftersom tillkomsten av en inre marknad innebär ett steg framåt i processen med att integrera medlemsstaterna i gemenskapen.(73)

129. Genom att den inre marknaden definieras som ett område utan inre gränser avsåg upphovsmännen bakom enhetsakten emellertid inte att ifrågasätta den ram som med klarhet hade ställts upp genom EEGfördraget för tillämpningen av bestämmelserna om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital och som hade klargjorts genom domstolens rättspraxis.(74)

130. Det skall nämligen understrykas att det i artikel 14.2 EG uttryckligen hänvisas, beträffande genomförandet av de grundläggande friheter som säkerställs genom fördraget, till bestämmelserna i fördraget. Detta klargörande, som lagts till under förhandlingarna om enhetsakten, har gjorts mot bakgrund av en önskan att inte utsträcka tillämpningsområdet för fördragets bestämmelser om fri rörlighet enbart vad avser personer utan även vad gäller varor, tjänster och kapital.(75)

131. Såsom jag har konstaterat avser ordalydelsen i artikel 3.1 a EG samt i artiklarna 23 EG, 25 EG, 28 EG och 29 EG, när det gäller fri rörlighet för varor, endast handel mellan medlemsstaterna och inte handel med varor inom en och samma medlemsstat. Av detta drar jag slutsatsen att artikel 14.2 EG inte kan utvidga det territoriella tillämpningsområdet för artiklarna 23 EG och 25 EG till handel som är rent intern i en medlemsstat.

132. Denna slutsats gör sig gällande med ännu större styrka med hänsyn till vad som föreskrivs i artikel 3.1 c EG. I denna artikel föreskrivs nämligen att ... gemenskapens verksamhet [skall] på de villkor och i den takt som anges i detta fördrag innefatta ... en inre marknad som kännetecknas av att hindren för fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital avskaffas mellan medlemsstaterna .(76)

133. Denna definition av den inre marknaden, som redan fanns när enhetsakten antogs, ändrades inte genom denna akt för att få den att överensstämma med den definition som infördes genom enhetsakten i fördraget. Begreppet inre marknad, i den mening som avses i artikel 14.2 EG, kan således inte skilja sig avsevärt från det begrepp som återfinns i artikel 3.1 c EG.

134. Av detta följer att uttrycket område utan inre gränser i artikel 14.2 EG inte betyder något annat än ett område inom vilket hinder för handel mellan medlemsstaterna är förbjudna. Således skall inre gränser innefatta gränser mellan stater (vid handel mellan medlemsstater inom gemenskapen),(77) och inte gränser inom stater (vid handel inom en och samma medlemsstat), i motsats till yttre gränser (vid handel mellan medlemsstaterna och tredjeland).(78)

135. Genom att den inre marknaden definieras som ett område utan inre gränser har upphovsmännen till enhetsakten i själva verket framför allt försökt ge den europeiska integrationsprocessen en ny impuls varför tillskottet genom detta uttryck snarare är av politisk än rättslig art. Detta framgår av den vitbok om genomförandet av en inre marknad som kommissionen utarbetade inför Europeiska rådet i Milano den 28 och den 29 juni 1985 och som hade avgörande inflytande under förhandlingarna inför enhetsakten.(79)

136. I denna handling har nämligen upprättats en förteckning över en lång rad åtgärder som syftade till att ge ny fart åt den europeiska integrationsprocessen genom undanröjande av varje sorts gränser, oavsett om de är fysiska, tekniska eller skattemässiga.

137. När det gäller fysiska hinder avsågs att för varor och personer avskaffa kontroller vid inre gränser, det vill säga vid tullstationer vid en gräns mellan flera stater.(80) Inget i den ovannämnda vitboken ger utrymme för ståndpunkten att upprättandet av den inre marknaden även förutsatte att eventuella tullhinder för fri rörlighet för varor inom varje medlemsstat undanröjs.

138. När det gäller andra sorters hinder för handeln inom gemenskapen, vilka betecknades med uttrycket tekniska och skattemässiga gränser, föreskrevs att de skulle minskas i betydande mån genom ett omfattande program för harmonisering eller tillnärmning av nationella bestämmelser. Förverkligandet av detta före den 31 december 1992 skulle, förutom på vissa områden, underlättas av en förenkling i förfarandet med att anta de aktuella gemenskapsåtgärderna. Det var i detta sammanhang som artikel 100a (nu artikel 95 EG i ändrad lydelse) infördes i EEGfördraget genom enhetsakten för att, precis som anges i första punkten i denna artikel, upprätta den inre marknaden och få den att fungera i enlighet med de mål som anges i artikel 8a i EEGfördraget (nu artikel 14 EG i ändrad lydelse).

139. Även om det genom enhetsakten således infördes ett nära samband mellan å ena sidan förverkligandet av den inre marknaden och å andra sidan antagandet av åtgärder för att harmonisera och tillnärma nationella bestämmelser kan av detta inte dras den slutsatsen att upprättandet av den inre marknaden i den mening som avses i artikel 14.2 EG innebär att fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor har blivit tillämpliga på en medlemsstats rent interna förhållanden.

140. Domstolen har visserligen fastslagit att det inte utgör någon förutsättning för att använda artikel 100a i fördraget som rättslig grund att det föreligger något faktiskt samband med den fria rörligheten mellan medlemsstaterna i varje situation som avses med den rättsakt som har en sådan grund,(81) varför en sådan rättsakt kan tillämpas på en medlemsstats rent interna förhållanden. Detsamma kan dock inte gälla tillämpningen av sådana bestämmelser i fördraget som de som återfinns i artiklarna 23 EG och 25 EG. Även om bestämmelserna i fördraget om fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital i betydande mån bidrar till medlemsstaternas integrering i gemenskapen, bidrar nämligen åtgärderna för harmonisering och tillnärmning av nationell lagstiftning ytterligare till detta, varför antagandet av dessa generellt utgör ett avgörande steg i den europeiska integrationsprocessen.

141. Av samtliga dessa överväganden följer enligt min mening att det är viktigt att inte överföra rättspraxis enligt domarna i de ovannämnda målen Lancry m.fl., Simitzi och Carbonati Apuani till de situationer som avses med den omtvistade lagen och således utesluta att artiklarna 23 EG och 25 EG tillämpas på sådana förhållanden som, vilket jag vill erinra om, är en medlemsstats rent interna förhållanden.

142. Samma slutsats gör sig gällande beträffande artikel 29 EG. Tvärtemot vad kommissionen har gjort gällande(82) kan enligt min mening denna rättspraxis enligt domarna i de ovannämnda målen Lancry m.fl. och Simitzi inte överföras på området för hinder som inte avser tull för handeln av varor. Ett sådant överförande skulle stödja sig på argument som är lika otillräckliga som dem som ledde domstolen till att medge att artiklarna 23 EG och 25 EG är tillämpliga på en medlemsstats rent interna förhållanden.

143. Punkt 23 i domen i det ovannämnda målet Carbonati Apuani(83) kan visserligen föranleda den tanken att domstolen underförstått medgav att samtliga bestämmelser i fördraget om fri rörlighet för varor är tillämpliga på en medlemsstats rent interna förhållanden.(84)

144. Det är emellertid inte alls säkert att det av denna skall dras en så generell slutsats. Enligt min mening innebär domen i målet Carbonati Apuani endast att rättspraxis enligt domarna i de ovannämnda målen Legros, Lancry m.fl. och Simitzi bekräftas när det gäller tullhinder för handel. Jag kan emellertid inte tänka mig att domstolen genom denna dom avsåg att ifrågasätta sin traditionella rättspraxis i fråga om hinder för handeln som inte avser tull, det vill säga på ett annat område än det som tvisten vid den nationella domstolen i målet i fråga rörde. Att ge denna dom en vidare räckvidd än den som är direkt knuten till den nämnda tvisten framstår för mig som än svårare att tänka sig eftersom det därav till och med skulle kunna följa att samtliga bestämmelser i fördraget om fri rörlighet (oavsett om de avser varor eller personer, tjänster och kapital) var tillämpliga på nationella bestämmelser som avser en medlemsstats rent interna förhållanden. Det är mycket sannolikt att domstolen genom denna dom inte hade för avsikt att göra en sådan generell ändring av rättspraxis.(85)

145. Av detta drar jag slutsatsen att varken artiklarna 23 EG och 25 EG eller artikel 29 EG är tillämpliga på de situationer som avses med den omtvistade lagen.

146. De aktuella tolkningsfrågorna skall följaktligen besvaras på följande sätt. Även om reglerna i fördraget om fri rörlighet för varor är tillämpliga på Jersey vid handel inom gemenskapen med jordbruksprodukter såsom potatis, är varken artiklarna 23 EG och 25 EG eller artikel 29 EG tillämpliga på situationer, såsom dem i tvisten vid den nationella domstolen, som endast avser saluföring av dessa produkter mellan å ena sidan Jersey och å andra sidan Förenade kungariket, Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man, eftersom dessa territorier skall anses ingå i en och samma medlemsstat.

V - Förslag till avgörande

147. Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden föreslår jag att domstolen skall besvara de tolkningsfrågor som Royal Court of Jersey har ställt enligt följande:

Även om reglerna i EGfördraget om fri rörlighet för varor är tillämpliga på Jersey vid handel inom gemenskapen med jordbruksprodukter såsom potatis, är varken artiklarna 23 EG och 25 EG eller artikel 29 EG tillämpliga på situationer, såsom dem i tvisten vid den nationella domstolen, som endast avser saluföring av dessa produkter mellan å ena sidan Jersey och å andra sidan Förenade kungariket, Bailiwick of Guernsey eller Isle of Man, eftersom dessa territorier skall anses ingå i en och samma medlemsstat.

(1) .

(2) - Ön Jersey är belägen i Mont-Saint-Michel-bukten 22 kilometer från den franska kusten och 161 kilometer från den brittiska. Jersey har en yta om 116 km² och 96 000 invånare. Denna ö ingår i Bailiwick of Jersey, som omfattar även de obebodda småöarna Minquiers och Ecrehous. Bailiwick of Jersey utgör ett av två bailiwick (självstyrande områden) på Kanalöarna, vilka, såsom det franska namnet anger, tidigare tillhörde hertigdömet Normandie. Det andra är Bailiwick of Guernsey. Det omfattar ön med samma namn samt öarna Alderney, Sark och Herm. Ön Jersey är den största av Kanalöarna.

(3) - Dom av den 16 juli 1998 i mål C171/96, Pereira Roque (REG 1998, s. I4607).

(4) - Till skillnad från Kanalöarna ligger Isle of Man närmare Förenade kungariket än Frankrike. Ön ligger i Irländska sjön, nästan på samma avstånd från England, Wales, Skottland, Nordirland och Irland.

(5) - EGT L 73, 1972, s. 164 (nedan kallat protokoll 3).

(6) - EGT L 68, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 5, s. 110.

(7) - Bilaga II till EEGfördraget (nu bilaga I EG) avser bland annat rotfrukter. Potatis är en sådan rotfrukt och är därför en jordbruksprodukt som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 706/73.

(8) - Rådets förordning av den 27 juni 1967 om det gemensamma handelssystemet för äggalbumin och mjölkalbumin samt upphävande av förordning nr 48/67/EEG (EGT 130, 1967, s. 2596).

(9) - Rådets förordning av den 28 maj 1969 om fastställande av en handelsordning för vissa varor framställda av jordbruksprodukter (EGT L 141, s. 1).

(10) - Rådets förordning av den 21 april 1986 (EGT L 107, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 20, s. 200).

(11) - Nedan kallade States.

(12) - Nedan kallad den omtvistade lagen.

(13) - Av punkt 6 i beslutet om hänskjutande framgår att den årliga produktionen av denna potatissort (nedan kallad Jerseypotatis) uppgår till 35 000-40 000 ton. Denna potatis odlas av nästan 80 jordbrukare. Nästan hela produktionen säljs till Förenade kungariket. Enligt Europeiska gemenskapernas kommission motsvarar denna verksamhet 68 procent av Jerseys omsättning på jordbruksområdet.

(14) - Se punkterna 7 och 8 i beslutet om hänskjutande.

(15) - Nedan kallad byrån.

(16) - Ett sådant avtal förefaller gälla olika delar såsom fastställande av arealer på vilka odlas potatis för export, kvalitetsnormer eller kriterier för god förvaltning som skall uppnås, identiteten på de av byrån godkända personer till vilka en jordbrukare kan leverera sin skörd (se punkt 18 i det skriftliga yttrandet från sökanden i förfarandet vid den nationella domstolen).

(17) - Det förefaller som om ett sådant avtal skall innehålla många uppgifter om bland annat identiteten på de av byrån godkända producenterna hos vilka det berörda organet kan anskaffa potatis, de kvalitetsnormer som skall uppnås, de förfaranden som skall följas när det gäller export eller lagerhantering av överskott av potatis i förhållande till den verkliga eller uppskattade efterfrågan på marknaden, all reklam eller försäljningsfrämjande åtgärder som byrån eller det berörda organet skall genomföra samt en rad uppgifter för att säkerställa insyn i handelstransaktionerna (kostnad för de tjänster som detta organ fakturerar, pris som faktureras köparna, överföring till producenterna av det pris som köparna betalar, förekomsten av faktorer som kan föranleda organet att ingå avtal utifrån någon annan grund än marknadspriset, gottgörelse eller straffavgifter knutna till avkastningen för det berörda organet) (se punkt 25 i det skriftliga yttrandet från sökanden i tvisten vid den nationella domstolen samt punkt 9 c i det skriftliga yttrandet från svaranden i den tvisten).

(18) - De kostnader som byrån kan ha kan vara en följd av olika uppgifter som ankommer på denna enligt den omtvistade lagen, såsom saluföring, bearbetning, lagerhållning eller transport av potatis samt säljfrämjande åtgärder eller utveckling av forskning och utbildning på området för produktion och saluföring av dessa varor. För en översikt över byråns olika uppgifter, se punkt 27 i det skriftliga yttrandet från sökanden i tvisten vid den nationella domstolen.

(19) - Nedan kallad JPMO.

(20) - Nedan kallad TOP.

(21) - Nedan kallad Fairview.

(22) - I Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten (i vilken kodifieras praxis som följdes i stor utsträckning och som allmänt godtogs som en del av internationell sedvanerätt) anges i artikel 29 att [s]åvida icke en annan avsikt framgår av traktaten eller har fastställts på annat sätt, är en traktat bindande för varje part med avseende på hela dess territorium (Förenta nationernas traktatsamlig , volym 788, s. 354).

(23) - Se Royal Commission on the Constitution 1969-73 (rapport), vol. I, University of London Library, Senate House, London, 1973, punkt 1347 (nämnd i punkt 3 i generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i det ovannämnda målet Pereira Roque samt i punkt 4 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande, avseende Isle of Man, i målet Barr och Montrose Holdings inför dom av den 3 juli 1991 i mål C355/89, REG 1991, s. I3479).

(24) - I detta avseende, se generaladvokaten La Pergolas uttalanden i dennes förslag till avgörande i det ovannämnda målet Pereira Roque (fotnot 7) samt analogt generaladvokaten Jacobs uttalanden beträffande Isle of Man i dennes förslag till avgörande i det ovannämnda målet Barr och Montrose Holdings (punkterna 4-8).

(25) - I domen i det ovannämnda målet Pereira Roque (punkt 11) underströk domstolen att det framgick av begäran om förhandsavgörande att Jersey är ett halvautonomt område som lyder under den brittiska kronan som, på Jersey, företräds av Lieutenant Governor och att [d]en brittiska regeringen är för kronans räkning ansvarig för försvar och internationella relationer.

(26) - Se Horner, S.A., The isle of Man and the Channel Islands - A Study of Their Status under Constitutional, International and European Law, European University Institute Working Papers, nr 98, San Domenico, 1984, s. 70, s. 71 och s. 96-102. Se även, beträffande Isle of Man, punkt 9 i generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i det ovannämnda målet Barr och Montrose Holdings.

(27) - Det är allmänt godtaget att särarten i den ordning som är förbehållen Kanalöarna och Isle of Man har sin förklaring i deras säregna konstitutionella relationer med Förenade kungariket, av de nära ekonomiska band som förenar dem med denna medlemsstat samt av deras geografiska placering och deras lilla storlek. Se, i detta avseende, Dewost J.-L. m.fl., Le droit de la Communauté économique européenne - Dispositions générales et finales, vol. 15, Université de Bruxelles, 1987, s. 490.

(28) - Se artikel 26.3 i denna akt, genom vilken artikel 227 i EEGfördraget kompletterades med en femte punkt (nu artikel 299.6 EG i ändrad lydelse) (EGT L 73, 1972, s. 14) (nedan kallad akten om anslutningsvillkoren och om anpassningarna av fördraget).

(29) - Se artikel 2 i protokoll 3, såsom den tolkats av domstolen i domarna i de ovannämnda målen Barr och Montrose Holdings (punkt 16) och Pereira Roque (punkterna 34 och 47).

(30) - För övrigt anges i artikel 1.1 i rådets förordning (EEG) nr 2151/84 av den 23 juli 1984 om gemenskapens tullområde (EGT L 197, s. 1) att Kanalöarna ingår i gemenskapens tullområde. Detta bekräftar att dessa öar enligt protokoll 3 är skyldiga att iaktta artiklarna 23 EG och 25 EG.

(31) - Potatissektorn utgör en av de få jordbrukssektorer som ännu inte omfattas av en gemensam organisation av marknaden. Ett förslag till förordning lades fram i det avseendet den 25 november 1992 (EGT C 333, s. 19). Den har emellertid inte antagits. Se i det avseendet kommissionens svar på parlamentsfrågor nr 1827/97 (EGT C 21, 1998, s. 101) och P-849/03 (EGT C 192 E, s. 221).

(32) - Min kursivering.

(33) - Detta intryck framgår tydligare av den tyska och den nederländska versionen av artikel 1.2 första meningen i protokoll 3 än av andra språkversioner av samma bestämmelse. I den tyska och den nederländska versionen åtskiljs nämligen leden för jordbruksprodukter och de produkter som uppstår vid förädling av dessa och som är föremål för en särskild handelsordning av ett kommatecken, varför detta sista led förefaller avse såväl jordbruksprodukter som de produkter som uppstår vid förädling av dessa och inte endast de produkter som uppstår vid förädling av dessa. På tyska har denna bestämmelse följande lydelse: Bei Landwirtschaftlichen Erzeugnissen und Landwirtschaftlichen Verarbeitungserzeugnissen, die unter eine besondere Handelsregelung fallen ... På nederländska lyder den Voor landbouwprodukten en voor door verwerking daarvan verkregen produkten, waarvoor een speziale regeling van het handelsverkeer bestaat ...

(34) - När det gäller varor från jordbrukssektorn som inte ingår i denna bilaga omfattas de av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för varor endast om de omfattas av förordning nr 170/67 eller nr 1059/69.

(35) - Se fotnot 7.

(36) - Av artikel 1.2 första stycket i protokoll 3 samt artikel 1.1 i förordning nr 706/73 framgår att uttag och andra importåtgärder är de enda mekanismer i den externa delen av den gemensamma jordbrukspolitiken som är tillämpliga på Jersey men inte andra mekanismer såsom bidrag eller utjämningsbelopp. När det gäller den kärna i den gemensamma jordbrukspolitiken som prisregleringen och strukturpolitiken utgör, förefaller denna inte heller vara tillämplig på denna ö. Se, för ett liknande resonemang, Dewost J.-L.m.fl., a.a., s. 490.

(37) - I artikel 32.4 EG uppställs principen att [d]en gemensamma marknadens funktion och utveckling i fråga om jordbruksprodukter skall åtföljas av upprättandet av en gemensam jordbrukspolitik. Av detta följer att genomförandet av bestämmelserna om fri rörlighet för varor i allmänhet är knuten till tillämpningen av åtgärder som fastställs inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Trots detta är denna anknytning inte absolut. Domstolen har nämligen i dom av den 29 mars 1979 i mål 231/78, kommissionen mot Förenade kungariket (REG 1979, s. 1447; svensk specialutgåva, volym 4, s. 429), punkt 14, fastslagit att de påstådda bristerna i utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken [d.v.s. avsaknaden av en gemensam organisation av marknaden inom potatissektorn], [kan alltså inte] efter utgången av [övergångsperioden] hindra tillämpningen av de regler som fastställts för upprättandet av den gemensamma marknaden, särskilt inte den regel som förbjuder kvantitativa restriktioner. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 1979 i mål 232/78, kommissionen mot Frankrike (REG 1979, s. 2729; svensk specialutgåva, volym 5, s. 505), punkt 8, och av den 11 juni 1985 i mål 288/83, kommissionen mot Irland (REG 1985, s. 1761), punkt 23.

(38) - I domen i det ovannämnda målet Pereira Roque beträffande Jerseys situation på området för fri rörlighet för personer var domstolen i punkt 42 noga med att påpeka att [d]et ... inte heller [finns] några andra element i Kanalöarnas rättsliga ställning [i synnerhet på området för fri rörlighet för varor] som gör att man kan betrakta relationerna mellan dessa öar och Förenade kungariket som jämförbara med relationerna mellan två medlemsstater.

(39) - Enligt JPMO följer av uttrycket direkt eller via någon annan plats att den omtvistade lagen även är tillämplig när potatis sänds från Jersey till Frankrike för att bearbetas där och därefter transporteras till Förenade kungariket för försäljning och konsumtion där. Denna tolkning bestrids av States. Enligt States avser uttrycket i fråga endast den färdväg till havs som används för att sända potatisen från denna ö. Detta uttryck infördes för att undvika diskriminering mellan varor som sänds direkt med ferry-boat till Förenade kungariket (direkt från hamnen i Saint-Helier på Jersey till Portsmouth i Förenade kungariket) och varor som sänds till denna medlemsstat över hamnar i andra medlemsstater, särskilt Frankrike (från Saint-Helier till Portsmouth över den franska hamnen i Caen). Som svar på en skriftlig fråga från domstolen har States hävdat att den omtvistade lagen inte längre är tillämplig på fall där potatis säljs till en aktör i Frankrike eller i en annan medlemsstat och därefter säljs vidare av denne utan att ha bearbetats för konsumtion i Förenade kungariket.

(40) - Se, bland annat, dom av den 13 mars 1986 i mål 296/84, Sinatra (REG 1986, s. 1047), punkt 11, och av den 26 september 1996 i mål C341/94, Allain (REG 1996, s. I4631), punkt 11.

(41) - Se punkt 33 i beslutet om hänskjutande, i vilket den hänskjutande domstolen ansluter sig till den tolkning som States har gjort gällande.

(42) - Se punkt 33 jämförd med punkt 31 i beslutet om hänskjutande.

(43) - Om storleken på det omtvistade bidraget beräknas på grundval av den potatiskvantitet som sänts iväg har detta bidrag ett direkt samband med att en territoriell gräns passeras som av vissa betecknas som en inomstatlig gräns (det vill säga vid handel inom en och samma medlemsstat), varför frågan huruvida artiklarna 23 EG och 25 EG är tillämpliga säkert kommer att uppstå. Om beräkningsgrunden är odlad areal är det inte lika uppenbart att det finns ett samband mellan det omtvistade bidraget och det förhållandet att någon sorts gräns passeras, såvida det inte anses, såsom kommissionen har gjort gällande, att ett sådant samband följer av syftet med bidraget, vilket är att täcka byråns huvudsakliga kostnader, trots att dessa kostnader inte med nödvändighet har samband med saluföringen av potatis till Förenade kungariket (se fotnot 18). Se, i detta avseende, dom av den 7 juli 1994 i mål C130/93, Lamaire (REG 1994, s. I3215), beträffande en obligatorisk årlig avgift på potatis som exporterades från Belgien och som syftade till att finansiera verksamheten för en byrå som skulle främja utvecklingen av avsättningsmöjligheter inom och utom landet för jordbruks-, trädgårds- och fiskeprodukter. Storleken på denna avgift beräknades på grundval av den exporterade potatisens vikt, och det kunde därför inte bestridas att denna åtgärd rörde varor på grund av att den passerade en mellanstatlig gräns (vid handel mellan flera stater).

(44) - I artikel 3.1 a EG föreskrivs att gemenskapens verksamhet skall innefatta förbud mot tullar och kvantitativa restriktioner mellan medlemsstaterna vid import och export av tullar samt förbud mot alla övriga åtgärder med motsvarande verkan. I artikel 23.1 EG tilläggs att den tullunion som gemenskapen skall grunda sig på skall innebära att tullar på import och export samt alla avgifter med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna .... Som en upprepning av dessa bestämmelser anges i artikel 25 EG att [t]ullar på import och export samt avgifter med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna . Likaledes uppställs i artikel 28 EG den principen att [k]vantitativa importrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstaterna . Denna hänvisning till relationerna mellan medlemsstaterna uttrycks med samma ord i artikel 29 EG när det gäller kvantitativa exportrestriktioner samt åtgärder med motsvarande verkan (min kursivering).

(45) - Se bland annat dom av den 10 juli 1980 i mål 152/78, kommissionen mot Frankrike (REG 1980, s. 2299), av den 14 december 1982 i de förenade målen 314/81-316/81 och 83/82, Waterkeyn m.fl. (REG 1982, s. 4337; svensk specialutgåva, volym 6, s. 575), avseende franska bestämmelser som begränsade reklamen för alkoholhaltiga drycker oavsett om de producerats i Frankrike eller importerats från andra medlemsstater, av den 15 december 1982 i mål 286/81, Oosthoek's Uitgeversmaatschappij (REG 1982, s. 4575; svensk specialutgåva, volym 6, s. 583), avseende holländska bestämmelser som begränsade användningen av vissa former av försäljningsfrämjande åtgärder för encyklopedier, oavsett om de tillverkats och saluförts i Nederländerna, producerats i denna medlemsstat och exporterats till andra medlemsstater eller producerats i andra medlemsstater och importerats till denna medlemsstat, av den 14 juli 1988 i mål 407/85, 3 Glocken och Kritzinger (REG 1988, s. 4233; svensk specialutgåva, volym 9, s. 567), avseende italienska bestämmelser som förbjöd försäljning av pasta som tillverkats av en blandning av vanligt vete och durumvete, oavsett om denna pasta tillverkats i Italien eller importerats från andra medlemsstater, och av den 14 juli 1988 i mål 298/87, Smanor (REG 1988, s. 4489), angående franska bestämmelser som förbjöd saluföring av vissa produkter under benämningen djupfryst yoghurt, oavsett om dessa hade tillverkats i denna medlemsstat eller importerats från en annan medlemsstat.

(46) - Se bland annat. domarna i de ovannämnda målen Waterkeyn m.fl. (punkterna 11 och 12), Oosthoek's Uitgeversmaatschappij (punkt 9), 3 Glocken och Kritzinger (punkterna 11, 25 och 28) samt Smanor (punkterna 7 och 8).

(47) - Se domen av den 10 juli 1980 i det ovannämnda målet kommissionen mot Frankrike (punkterna 11-14).

(48) - Se, bland annat, dom av den 25 juli 1991 i de förenade målen C1/90 och C176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior och Publivía (REG 1991, s. I4151; svensk specialutgåva, volym 11, s. 373), punkterna 11 och 24, avseende bestämmelser i den autonoma regionen Katalonien som på denna del av det spanska territoriet innebar förbud mot reklam för drycker med ett visst alkoholinnehåll, oavsett om de producerats i andra delar av det nationella territoriet eller importerats från andra medlemsstater, av den 15 december 1993 i de förenade målen C277/91, C318/91 och C319/91, Ligur Carni m.fl. (REG 1993, s. I6621, punkterna 36-38), angående bestämmelser i regionen Ligurien i vilka det för införsel av färskt kött (oavsett ursprung) till denna del av det italienska territoriet uppställdes krav på sanitetskontroller i transitkommunen eller i varornas destinationskommun, och de berörda aktörerna ålades att betala en avgift, och av den 3 december 1998 i mål C67/97, Bluhme (REG 1998, s. I8033, punkterna 19, 20 och 22), avseende danska bestämmelser som innebar förbud mot innehav av vissa slags bin (oavsett ursprung) på ön Läsö och näraliggande öar som ingår i det danska territoriet.

(49) - Se för ett liknande resonemang, i förlängningen av denna rättspraxis, punkterna 19 och 27 i generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande inför dom av den 9 augusti 1994 i de förenade målen C363/93 och C407/93-C411/93, Lancry m.fl. (REG 1994, s. I3957; svensk specialutgåva, volym 16, s. 71). Enligt denne generaladvokat saknar det, för att den skall vara förenlig med artikel 9 och följande artiklar i fördraget [nu artikel 23 och följande artiklar i ändrad lydelse] betydelse att en avgift tillämpas på importerade varor när de kommer in på en regions territorium som inte ligger vid den ifrågavarande medlemsstatens gräns i stället för när gränsen passeras. Generaladvokaten underströk att det skall dock alltid vara fråga om varor som förflyttas från en medlemsstat till en annan och att [d]et saknar betydelse till exempel att skotsk whisky passerar den franska gränsen i Calais (eftersom den har transporterats sjövägen) eller i Lyon (eftersom den har transporterats med flyg): det är i de två fallen fråga om [...] att medlemsstatens gräns passeras. Vidare påpekade generaladvokaten Tesauro att [de franska utomeuropeiska departementen], oavsett om fråga är om öar (Réunion, Martinique, Guadeloupe) eller ej (Guyana), är fråga om gränser' endast om produkten härrör från en annan medlemsstat. Det är inte fråga om 'gränser' när produkten härrör från och har ursprung i en annan fransk region.

(50) - Se, bland annat, dom av den 23 oktober 1986 i mål 355/85, Cognet (REG, 1986, s. 3231), angående franska bestämmelser, i vilka föreskrevs fast pris vid försäljning i detaljistledet av böcker, med undantag för böcker som passerat en inomgemenskaplig gräns vid distribueringen i den mån som de, utgivna och tryckta i Frankrike, hade exporterats till en annan medlemsstat och därefter importerats till Frankrike, av den 13 november 1986 i de förenade målen 80/85 och 159/85, Edah (REG 1986, s. 3359), angående nederländska bestämmelser i vilka fastställdes ett försäljningspris för bröd i detaljistledet, enligt vilka försäljningspriset för bröd som importerats från andra medlemsstater kunde vara lägre än det försäljningspris som föreskrevs för nationellt tillverkat bröd, och av den 18 februari 1987 i mål 98/86, Mathot (REG 1987, s. 809), angående belgiska bestämmelser i vilka föreskrevs att vissa benämningar skulle anges på smörförpackningar förutom för smör som importerats från andra länder.

(51) - Domen i det ovannämnda målet Cognet (punkt 10). Se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Edah (punkt 18) och Mathot (punkt 7).

(52) - Ibidem.

(53) - Dom av den 14 september 1995 i målen C485/93 och C486/93, Simitzi (REG 1995, s. I2655).

(54) - Dom av den 9 september 2004 i mål C72/03, Carbonati Apuani (REG 2004, I0000).

(55) - Dom av den 16 juli 1992 i mål C163/90, Legros m.fl. i mål (REG 1992, s. I4625; svensk specialutgåva, volym 13, s. 53).

(56) - Punkt 16.

(57) - Punkt 17.

(58) - Se, för ett liknande resonemang, generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Lancry m.fl. (punkterna 19 och 20).

(59) - Punkt 30.

(60) - Se punkt 31.

(61) - Punkt 32.

(62) - Se punkt 27.

(63) - Se punkt 35.

(64) - Domen i det ovannämnda målet Carbonati Apuani (punkt 24).

(65) - Jag hänvisar till domen i de ovannämnda målen Lancry m.fl. (punkterna 29 och 32), Simitzi (punkt 27) och Carbonati Apuani (punkt 24).

(66) - Jag använder mig av generaladvokaten Tesauros uttryck i dennes förslag till avgörande i det ovannämnda målet Lancry m.fl. (punkt 27).

(67) - Se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen Cognet (punkterna 10-12), Edah (punkt 23) och Mathot (punkt 12). Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 1979 i mål 86/78, Peureux (REG 1979, s. 897; svensk specialutgåva, volym 4, s. 399), punkt 38, och, för ett liknande resonemang, mitt förslag till avgörande inför dom av den 13 november 2003 i mål C294/01, Granarolo (REG 2003, s. I-0000).

(68) - I punkt 26 i domen i det ovannämnda målet Carbonati Apuani hänvisas till punkterna 21-23 i dom av den 5 december 2000 i mål C448/98, Guimont (REG 2000, s. I10663). Det är visserligen riktigt att dessa avsnitt i domen i målet Guimont, precis som domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl., visar på domstolens omsorg att beakta de svårigheter som skulle kunna följa av förekomsten av omvänd diskriminering, men domstolen drar därav följder som jag anser svårligen jämförbara. Genom denna dom i det ovannämnda målet Guimont har domstolen nämligen ändrat riktning på sin traditionella rättspraxis i fråga om huruvida tolkningsfrågor kan prövas i sak, genom att gå med på att svara på en fråga som avsåg tolkningen av artikel 30 i EGfördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse) - medan tvisten vid den nationella domstolen inte hade något samband med import av varor - endast för det fall den hänskjutande domstolens nationella rätt föreskrev att en nationell producent skulle åtnjuta samma rättigheter som dem som en producent i en annan medlemsstat har enligt gemenskapsrätten i samma situation, detta för att undvika att den nationella producenten skulle drabbas av omvänd diskriminering. Domstolen gav sig visserligen in på att undersöka huruvida de omtvistade nationella bestämmelserna utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ exportrestriktion i den mening som avses i artikel 30 i fördraget, men den vinnlade sig om att påpeka att den gjorde det endast för det fall dessa bestämmelser (som är tillämpliga utan åtskillnad på nationella produkter och importerade produkter) tillämpades på importerade produkter (se punkterna 24, 25 och 35). Genom detta klargörande uteslöt domstolen att artikel 30 i fördraget är tillämplig på en medlemsstats rent interna förhållanden. Från denna synpunkt går domen i det ovannämnda målet Guimot således inte lika långt som domen i det ovannämnda målet Lancry m.fl., varför en jämförelse mellan dem har begränsat värde.

(69) - Se punkt 28.

(70) - Se punkt 46.

(71) - Se dom av den 1 juli 1969 i de förenade målen 2/69 och 3/69, Sociaal Fonds voor de Diamantarbeiders (REG 1969, s. 211; svensk specialutgåva, volym 1, s. 399), punkt 14, min kursivering.

(72) - Min kursivering.

(73) - Denna vision för den inre marknaden, såsom en förlängning av den gemensamma marknaden, har fått särskilt gehör i domstolens rättspraxis. I dom av den 5 maj 1982 i mål 15/81, Schul Douane Expéditeur (REG 1982, s. 1409; svensk specialutgåva, volym 6, s. 369), punkt 33, betonas att [b]egreppet en gemensam marknad innebär i enlighet med domstolens fasta rättspraxis att alla hinder för handel inom gemenskapen skall avskaffas för att slå samman medlemsstaternas nationella marknader till en enda marknad, varigenom förhållanden skapas som så långt som möjligt liknar de[m] som råder på en sann inre marknad.

(74) - Se, bland annat, när det gäller fri rörlighet för varor domarna i de ovannämnda målen kommissionen mot Frankrike (152/78), Waterkeyn m.fl. och Oosthoek's Uitgeversmaatschappij.

(75) - Se, för ett liknande resonemang, Ehlermann, C.-D., The internal market following the Single European Act, Common Market Law Review, Martinus Nijhoff Publishers, Dordrecht, 1987, s . 364-370, Bosco, G., Commentaire de l'Acte unique européen des 17-28 février 1987, Cahiers de droit européen, Maison Larcier, Bryssel, 1987, s. 371, samt De Ruyt J., L'Acte unique européen, Université de Bruxelles, 1989, s. 160.

(76) - Min kursivering.

(77) - Se, för ett liknande resonemang, de Cockborne, J.-E., m.fl., Commentaire Mégret - Le droit de la CEE, vol. 1, Université de Bruxelles, 1992, s. 20 och s. 21, punkt 21.

(78) - Se, för ett liknande resonemang, Ehlermann, C.-D., a.a., s. 368 (punkt 1.3).

(79) - KOM(85) 310 slutlig.

(80) - Se, i detta avseende, punkterna 24-31 i nämnda vitbok samt Vaulont, N., La suppression des frontières intérieures et la réglementation douanière communautaire, Revue du marché unique européen, Éditions Juglar, Paris, 1994, s. 51 och följande sidor.

(81) - Se dom av den 20 maj 2003 i de förenade målen C465/00, C138/01 och C139/01, Österreichischer Rundfunk m.fl. (REG 2003, s. I4989), punkt 41, och av den 6 november 2003 i mål C101/01, Lindqvist (REG 2003, s. I0000), punkt 40. Se även, för ett liknande resonemang, dom av den 1 mars 2005 i mål C281/02, Owusu (REG 2005, s. I0000), punkt 34, och mitt förslag till avgörande i det målet (punkterna 197-204).

(82) - Se punkterna 19 och 20 i dess skriftliga yttrande.

(83) - Jag erinrar om att domstolen däri betonade att [i] artikel 14.2 EG definieras den inre marknaden som 'ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs', utan att det i denna artikel görs åtskillnad mellan gränser inom medlemsstaterna och gränser mellan medlemsstaterna.

(84) - Se, för ett liknande resonemang, kommentaren av domen i målet Carbonati Apuani av Rigaux, A., Revue mensuelle du JurisClasseur - Europe , november 2004, s. 13 och följande sidor.

(85) - När det gäller fri rörlighet för personer och tjänster se, bland annat, dom av den 27 oktober 1982 i de förenade målen 35/82 och 36/82, Morson och Jhanjan (REG 1982, s. 3723; svensk specialutgåva, volym 6, s. 555), punkterna 15-17, av den 28 januari 1992 i mål C332/90, Steen (REG 1992, s. I341), punkt 9, av den 7 december 1995 i mål C17/94, Gervais m.fl. (REG 1995, s. I4353), punkt 24, av den 16 januari 1997 i mål C134/95, USSL n° 47 di Biella (REG 1997, s. I195), punkt 19, av den 9 september 1999 i mål C108/98, RI.SAN. (REG 1999, s. I5219), punkt 23, och av den 21 oktober 1999 i mål C97/98, Jägerskiöld (REG 1999, s. I7319), punkt 42.