61998J0160

1. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Socker - Interventionspriser och härledda interventionspriser - Tidsfrist för fastställande av interventionspriser - Tidsfrist som inte respekterats - Följder

(Rådets förordningar nr 1785/81 och nr 1188/97)

2. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Socker - Prisregionalisering - Underskottsområden - Förordning om fastställelse av härlett interventionspris för socker för alla områden i Italien för ett regleringsår - Motivering - Skyldighet - Omfattning

(EG-fördraget, artikel 190 (nu artikel 253 EG); rådets förordning nr 1188/97)

3. Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Socker - Prisregionalisering - Underskottsområden - Förordning om fastställelse av härlett interventionspris för socker för alla områden i Italien för ett regleringsår - Ett försörjningsunderskott som förutses - Förordningens giltighet

(Rådets förordning nr 1188/97, artikel 1 f)

I mål C-160/98,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Giudice di pace di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Eridania SpA

och

Azienda Agricola San Luca di Rumagnoli Viannj,

angående giltigheten av artikel 1 f i rådets förordning (EG) nr 1188/97 av den 25 juni 1997 om fastställande för regleringsåret 1997/1998 av härledda interventionspriser för vitsocker, interventionspriset för råsocker, minimipriser för A- och B-betor samt kompensationsbelopp för lagringskostnader (EGT L 170, s. 3) och av rådets förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EGT L 177, s. 4; svensk specialutgåva, område 3, volym 13, s. 110), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1101/95 av den 24 april 1995 (EGT L 110, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden F. Macken samt domarna N. Colneric (referent), C. Gulmann, J.-P. Puissochet och V. Skouris,

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Eridania SpA, genom C. Cacciapuoti och I. Vigliotti, avvocati, och B. O'Connor, solicitor,

- Europeiska unionens råd, genom I. Díez Parra och J.-P. Hix, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom F.P. Ruggeri Laderchi, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 15 februari 2001 av: rådet, företrätt av F.P. Ruggeri Laderchi, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av L. Visaggio, i egenskap av ombud,

och efter att ha hört generaladvokatens förslag till avgörande vid samma förhandling,

följande

Dom

1 Giudice di pace di Genova har, genom beslut av den 28 mars 1998 som inkom till domstolens kansli den 22 april samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt två frågor om giltigheten av artikel 1 f i rådets förordning (EG) nr 1188/97 av den 25 juni 1997 om fastställande för regleringsåret 1997/1998 av härledda interventionspriser för vitsocker, interventionspriset för råsocker, minimipriser för A- och B-betor samt kompensationsbelopp för lagringskostnader (EGT L 170, s. 3) och av rådets förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EGT L 177, s. 4; svensk specialutgåva, område 3, volym 13, s. 110), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1101/95 av den 24 april 1995 (EGT L 110, s. 1, nedan kallad förordning nr 1785/81).

2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Eridania SpA (nedan kallat Eridania), en sockerproducent i Italien, och Azienda Agricola San Luca di Rumagnoli Viannj (nedan kallat Agricola), ett företag som har levererat sockerbetor till Eridania. Tvisten gäller huruvida det var välgrundat att kvalificera Italien som ett underskottsområde för regleringsåret 1997/1998 och följaktligen att tillämpa ett härlett interventionspris för vitsocker för områdena i denna medlemsstat samt höjda minimipriser för betalning av betodlare.

Gemenskapslagstiftning

Förordning nr 1785/81

3 Det har, inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för socker (nedan kallad GOM för socker), i förordning nr 1785/81 införts ett prissystem, i avdelning I, och ett kvoteringssystem, i avdelning III.

4 När det gäller kvoteringssystemet tilldelas varje medlemsstat en baskvantitet avseende inhemsk produktion som fördelas mellan de inhemska producenterna i form av produktionskvoter A och B. För dessa två kvoter gäller en avsättningsgaranti - genom interventionspris på vitsocker - både på gemenskapsmarknaden och i tredje land.

5 Såvitt avser prissystemet föreskrivs, i artikel 3.1, 3.4 och 3.5 i förordning nr 1785/81, följande:

"1. För vitsocker skall varje år fastställas

a) ett interventionspris för områden utan underskott,

b) ett härlett interventionspris för vart och ett av underskottsområdena.

...

4. Interventionspriset på vitsocker skall fastställas före den 1 augusti för det regleringsår som börjar den 1 juli påföljande år, i enlighet med förfarandet i artikel 43.2 i fördraget.

...

5. Rådet skall, på förslag av kommissionen och med kvalificerad majoritet, fastställa ... de härledda interventionspriserna en gång årligen samtidigt som det fastställer interventionspriset på vitsocker,

..."

6 För att ge betodlarna rimliga garantier skall ett minimipris för betor fastställas varje år samtidigt med priset för socker, i förhållande till ett baspris som fastställts i enlighet med artikel 4 i förordning nr 1785/81. Vad gäller minimipriset för betor, fastställs i artikel 5.1-5.4 i samma förordning följande:

"1. Ett minimipris på A-betor och ett minimipris på B-betor skall fastställas årligen samtidigt som interventionspriset på vitsocker.

...

2. Minimipriset på A-betor skall vara lika med 98 % av baspriset på betor.

... minimipriset på B-betor [skall] vara lika med 68 % av baspriset på betor.

3. För de områden för vilka det fastställs ett härlett interventionspris skall minimipriserna på A-betor och B-betor höjas med ett belopp som är lika med skillnaden mellan det härledda interventionspriset för området i fråga och interventionspriset omräknat med koefficienten 1,30.

4. I denna förordning avses med A-betor och B-betor alla betor som förädlas till A-socker respektive B-socker ..."

7 Av artikel 6.1 och 6.2 i förordning nr 1785/81 framgår följande:

"1. ... sockerfabrikanterna [skall] vara skyldiga att betala lägst ett minimipris ... när de köper betor...

2. Det minimipris som avses i punkt 1 skall vara följande:

a) I områden utan underskott skall det motsvara

- minimipriset på A-betor, när det är fråga om betor som skall förädlas till A-socker,

- minimipriset på B-betor, när det är fråga om betor som skall förädlas till B-socker.

b) I underskottsområden skall det motsvara

- minimipriset på A-betor omräknat i enlighet med artikel 5.3, när det är fråga om betor som skall förädlas till A-socker,

- minimipriset på B-betor omräknat i enlighet med artikel 5.3, när det är fråga om betor som skall förädlas till B-socker."

8 På de områden som anses som underskottsområden i den mening som avses i GOM för socker tillämpas följaktligen härledda interventionspriser, i enlighet med artikel 3.1 b och 3.5 i förordning nr 1785/81, och höjda minimipriser på betor, i enlighet med artikel 5.3 i samma förordning.

9 Detta system kallas allmänt "regionalisering" och gör det möjligt att fastställa priser för underskottsområden som är högre än motsvarande priser för områden utan underskott.

Förordningarna avseende regleringsåret 1997/1998

10 Den 25 juni 1997 antog rådet förordning (EG) nr 1187/97 om fastställande av vissa sockerpriser och av standardkvaliteten för betor för regleringsåret 1997/1998 (EGT L 170, s. 1). Genom förordningen fastställs dels, i artikel 1.2, interventionspriset på vitsocker till 63,19 ecu per 100 kg, dels, i artikel 2, baspriset på betor till 47,67 ecu per ton.

11 Samma dag antog rådet förordning nr 1188/97. Enligt artikel 1 f i denna förordning fastställs det härledda interventionspriset på vitsocker, för alla områden i Italien, vilket land har klassificerats som ett av underskottsområdena inom gemenskapen, till 65,53 ecu per 100 kg. Genom artikel 3 i samma förordning fastställs minimipriset på A-betor till 46,72 ecu per ton och minimipriset på B-betor till 32,42 ecu per ton. I enlighet med artikel 5.3 i förordning nr 1785/81 skall de minimipriser som tillämpas i Italien motsvara dessa belopp, höjda med 3,042 ecu.

12 I andra och tredje skälen i förordning nr 1188/97 anförs följande:

"I artikel 3.1 i förordning (EEG) nr 1785/81 föreskrivs att de härledda interventionspriserna för vitsocker skall fastställas för varje underskottsområde. När detta pris fastställs bör hänsyn tas till de regionala skillnader i sockerpriset som kan förväntas vid normal skörd och fri rörlighet för socker, på grundval av de naturliga villkoren för prissättning på marknaden.

Ett försörjningsunderskott kan förutses i produktionsområdena i Italien, Irland, Förenade kungariket, Spanien, Portugal och Finland."

Tvisten i målet vid den nationella domstolen och de frågor som är föremål för begäran om förhandsavgörande

13 I syfte att försörja en av sina anläggningar ingick Eridania med Agricola ett avtal om odling av sockerbetor för regleringsåret för sockerproduktion 1997/1998. I avtalet föreskrevs att betalningen av betorna skulle ske enligt de priser och villkor som föreskrivs i de gemenskapsrättsliga och/eller nationella bestämmelserna och/eller i branschavtalet för regleringsåret 1997/1998.

14 Eridania betalade minimipriserna på betorna, höjda i enlighet med artikel 5.3 i förordning nr 1785/81, och dessa priser översteg följaktligen de minimipriser som tillämpades inom underskottsområdena.

15 Eridania har i målet vid den nationella domstolen begärt återbetalning av de 1 224 242 ITL som betalades till Agricola och som motsvarade den prishöjning på betor som föranleddes av regionaliseringen.

16 Den nationella domstolen har, beträffande situationen på sockermarknaden i Italien, påpekat att produktionen i denna medlemsstat tidigare var otillräcklig i förhållande till konsumtionen. Tack vare en omstrukturering av den italienska industrin under de senaste 25 åren har situationen dock efter hand kunnat ändras. Sedan år 1990 är villkoren för att tillämpa regionalisering således inte längre uppfyllda. Genom förordning nr 1101/95 behölls regionaliseringssystemet för regleringsåren 1995/1996 och 1996/1997, trots de uppgifter som gemenskapsmyndigheterna förfogade över.

17 Det är mot denna bakgrund som Giudice di pace di Genova, som i likhet med Eridania ifrågasätter huruvida det var giltigt att behålla regionaliseringssystemet för Italien, har ställt följande två frågor till domstolen:

"1) Är förordning (EG) nr 1188/97 av den 25 juni 1997 (EGT av den 28 juni 1997), särskilt artikel 1 f, giltig, särskilt med hänsyn till artikel 3.4 och 3.5 i förordning nr 1785/81 och artikel 190 i EG-fördraget samt med hänsyn till en riktig bedömning av omständigheterna såsom de har framställts under rubriken I I första hand i det avsnitt i detta beslut som rör rättsfrågan?

2) Om föregående fråga besvaras jakande, är förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 (EGT av den 1 juli 1981), med därpå följande ändringar, särskilt artikel 3.1, artikel 5.3 och artikel 6.2, giltig med hänsyn till artikel 40 samt artiklarna 30-36 i EG-fördraget? Och är, följaktligen, förordning (EG) nr 1188/97, särskilt artikel 1 f, giltig, med hänsyn till den argumentering som har presenterats under rubriken II I andra hand i det avsnitt i detta beslut som rör rättsfrågan?"

18 Domstolen erinrar inledningsvis om att domstolen den 6 juli 2000 avkunnade sin dom i mål C-289/97, Eridania (REG 2000, s. I-5409, nedan kallad domen av den 6 juli 2000), i vilken den besvarade frågor som liknar dem som har ställts i målet vid den nationella domstolen. I skrivelse av den 25 september 2000 anmodade domstolen Giudice di pace di Genova att ange om den, med hänsyn till nämnda dom, vidhöll sin aktuella begäran om förhandsavgörande. I skrivelse av den 20 oktober 2000 underrättade den nationella domstolen EG-domstolen om att den vidhöll nämnda begäran, bland annat eftersom de två målen avsåg olika regleringsår.

Den första frågan

Huruvida förordning nr 1188/97 antogs för sent och huruvida motiveringen för att tillämpa regionaliseringen på Italien var bristfällig

19 Det kan noteras att domstolen har besvarat den första frågan i sin dom av den 6 juli 2000, till den del Eridania då gjorde gällande att rådet för sent hade antagit dess förordning (EG) nr 1580/96 av den 30 juli 1996 om fastställande för regleringsåret 1996/1997 av härledda interventionspriser för vitsocker, interventionspriset för råsocker, minimipriser för A- och B-betor samt kompensationsbelopp för lagringskostnader (EGT L 206, s. 9), i strid med artikel 3.4 och 3.5 i förordning nr 1785/81, och att motiveringen för att tillämpa regionaliseringen på Italien var bristfällig.

20 Domstolen fastslog i punkt 34 i domen av den 6 juli 2000 att datumet den 1 augusti, som förekommer i artikel 3.4 och 3.5 i förordning nr 1785/81, inte är ett slutgiltigt datum. Det faktum att detta datum överskridits då interventionspriserna fastställdes efter den 1 augusti medförde följaktligen inte att förordning nr 1580/96 blev ogiltig.

21 När det gäller frågan huruvida motiveringen var bristfällig företog domstolen en utförlig prövning, varvid den i punkt 44 i samma dom påpekade att motiveringen i förordning nr 1580/96, vad gäller kvalificeringen av Italien som underskottsområde för regleringsåret 1996/1997, var tillräcklig för att uppfylla de krav på motivering som ställs i domstolens rättspraxis.

22 Den bedömning av förordning nr 1580/96 som domstolen företog i sin dom av den 6 juli 2000 gäller emellertid också för förordning nr 1188/97. Bortsett från att förordningarna avser olika regleringsår - 1996/1997 beträffande förordning nr 1580/96 och 1997/1998 beträffande förordning nr 1188/97 - är de två förordningarna identiska: de antogs båda två efter det att de frister som fastställts i artikel 3.4 och 3.5 i förordning nr 1785/81 hade löpt ut och deras motivering, såsom den framgår av deras andra och tredje skäl, är identisk.

23 Eftersom Eridania i detta hänseende inte har anfört andra argument än dem som domstolen prövade i sin dom av den 6 juli 2000, räcker det härvid att som svar hänvisa till nämnda dom och bekräfta det där avgivna svaret.

Huruvida en underskottssituation kunde förutses för regleringsåret 1997/1998

24 Den första frågan avser därefter huruvida det hade företagits en riktig bedömning av de omständigheter på grundval av vilka man förutsåg en underskottssituation för Italien under regleringsåret 1997/1998. Såvitt avser de särskilda omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande ges i denna del inget svar i domen av den 6 juli 2000. I denna dom prövade domstolen endast om det fanns grund för att förutse en underskottssituation för regleringsåret 1996/1997.

Parternas argument

25 Eridania, som anser att det härledda interventionspriset för vitsocker på 65,53 ecu per 100 kg är orättfärdigt, uppenbart oriktigt och godtyckligt, är av den uppfattningen att rådet har bortsett från eller i varje fall missuppfattat omständigheterna i fråga.

26 Eridania har gjort gällande att regleringsåren 1993/1994, 1994/1995 och 1996/1997 resulterade i en överskottsproduktion. Företaget anser att det under dessa förhållanden var helt omöjligt att förutse ett underskott i Italien för regleringsåret 1997/1998.

27 Eridania har hänvisat till en skrivelse av den 16 juni 1997, i vilken den för jordbruksfrågor behörige italienske ministern (nedan kallad ministern) påpekade för kommissionen att sockerproduktionen för regleringsåret 1997/1998 föreföll bli större än förutsett. Även om ministern underströk svårigheten att konkret förutse produktionsnivån, på grund av de allmänt kända olikheterna vad gäller de nationella avkastningarna, hävdade han att denna nivå inte skulle komma att överskrida summan av produktionskvoterna A och B, det vill säga 1 568 250 ton. Eridania har klandrat rådet för att det inte tog hänsyn till denna skrivelse när det antog förordning nr 1188/97 den 25 juni 1997. Rådet borde under alla omständigheter ha begärt preciseringar av ministern, i synnerhet eftersom företrädarna för den italienska industrin sedan flera månader, med stöd av handlingar, hade upprepat att det i Italien skulle uppkomma ett överskott.

28 Eridania har dessutom åberopat en skrivelse av den 3 juli 1997 från ministern till kommissionen, av vilken det enligt Eridania klart framgår att den produktion som skulle beaktas uppgick till 1 568 000 ton.

29 Enligt Eridania borde förordning nr 1188/97 ha ändrats till följd av sistnämnda skrivelse. Eridania har i detta avseende understrukit att både företrädare för den italienska sockerindustrin och Comité européen des fabricants de sucre (nedan kallad CEFS) före antagandet av denna förordning hade tillställt gemenskapsmyndigheterna handlingar av vilka det klart framgick att regleringsåret 1997/1998 skulle resultera i ett stort överskott.

30 Rådet har, i frågan vilken tidpunkt som är relevant för att bedöma uppgifterna, gjort gällande att beräkningarna görs fortlöpande och att rådet under alla omständigheter är skyldigt att beakta de senaste uppgifter som finns tillgängliga när priserna fastställs.

31 Rådet har påpekat att man på grundval av sifferuppgifterna för regleringsåret 1997/1998 kunde förutse en underskottssituation i Italien. Av de uppgifter som hade lämnats av den italienska regeringen framgick att fram till och med antagandet av förordning nr 1188/97, det vill säga den 25 juni 1997, uppgick den beräknade sockerproduktionen till 1 440 000 ton, plus 10 000 ton som fördes över från regleringsåret 1996/1997, och konsumtionen till 1 483 000 ton, varför det underskott som kunde förutses uppgick till 33 000 ton.

32 Rådet har bestritt att ministern genom sin skrivelse av den 16 juni 1997 skulle ha ändrat uppgiften om att den beräknade produktionen för regleringsåret 1997/1998 uppgick till 1 440 000 ton. Även om det i skrivelsen påpekades att produktionsnivån inte skulle komma att överskrida maximinivån på 1 568 250 ton, framställdes det däri varken någon precis sifferuppgift om den beräknade produktionen eller någon begäran om att kommissionen skulle ersätta den tidigare lämnade uppgiften med en ny uppgift.

33 Rådet har tillagt att den italienska delegationen inte heller lämnade mer exakta siffror när de beräknade siffrorna för Italien under regleringsåret 1997/1998 lämnades vid det möte som Förvaltningskommittén för socker hade den 18 juni 1997.

34 Ministern skall i skrivelse av den 3 juli 1997 ha anmodat kommissionen att ersätta sifferuppgiften 1 440 000 ton avseende den sockerproduktion i Italien som förutsågs för regleringsåret 1997/1998 med sifferuppgiften 1 568 000 ton. Vid denna tidpunkt hade förordning 1188/97 emellertid redan antagits och regleringsåret inletts.

35 Rådet har i detta hänseende hävdat att priserna i princip skall fastställas innan regleringsåret inleds och att de uppgifter som lämnas därefter inte kan beaktas för att förutse situationen. Det är således inte möjligt att skjuta upp beslutet genom vilket priserna fastställs till en dag som infaller efter det att regleringsåret har inletts.

36 Kommissionen har dessutom hävdat att man på grundval av alla uppgifter som fanns tillgängliga när förordning nr 1188/97 antogs den 25 juni 1997 kunde förutse en faktisk produktion på 1 440 000 ton.

37 Kommissionen har visserligen medgett att Associazione Nazionale tra gli Industriali dello Zucchero, dell'Alcool e del Lievito (sammanslutning av italienska sockerproducenter, nedan kallad Assozucchero), i skrivelse av den 30 maj 1997, med stöd av en undersökning vid universitetet i Bologna, hade låtit förstå att man på grundval av den genomsnittliga avkastningen i Italien kunde förutse en produktion på 1 568 000 ton för regleringsåret 1997/1998, med hänsyn till den odlade arealen. Enligt kommissionens uppgifter hade Associazione nazionale bieticoltori (nationell sammanslutning av betodlare) i skrivelse av den 23 juni 1997 emellertid formellt bestritt resultaten av ovannämnda undersökning.

38 Kommissionen har påpekat att en av dess företrädare vid det möte som Förvaltningskommittén för socker hade den 11 juni 1997 begärde att medlemsstaterna skulle företa alla nödvändiga kontroller och avge uppdaterade beräkningar. De italienska myndigheterna förklarade i skrivelse av den 16 juni 1997 att det var omöjligt för dem att lämna nya uppgifter om den italienska produktionen, samtidigt som de tog ställning till förmån för fastställelse av regionaliserade priser. Vid det möte som Förvaltningskommittén för socker hade den 18 juni 1997 ifrågasatte inte de italienska myndigheterna riktigheten av de uppgifter som den hade lämnat. De förutsåg således då och fram till och med den 2 juli 1997 att den faktiska produktionen skulle uppgå till 1 440 000 ton. Det var först i skrivelse av den 3 juli 1997 som nämnda myndigheter efter omprövning bedömde att produktionen skulle bli högre.

Domstolens bedömning

39 Eridania har i huvudsak lagt rådet och kommissionen till last att de vid beräkningen av produktionen grundade sig på sifferuppgifter som inte motsvarade de verkliga förhållandena, eftersom de två institutionerna varken beaktade den andra beräkning som ministern tillkännagav i sin skrivelse av den 16 juni 1997, och konkretiserade i sin skrivelse av den 3 juli 1997, eller de handlingar som hade ingetts av företrädarna för den italienska sockerindustrin och CEFS, av vilka det klart framgick att regleringsåret 1997/1998 skulle resultera i ett stort överskott.

40 Inledningsvis erinras om att domstolen i punkt 47 i domen av den 6 juli 2000 fastslog att rådet och kommissionen skall granska förhållandet mellan volymen på en produktion som ännu inte har skördats och en konsumtion som ännu inte har börjat och att de följaktligen måste göra prognoser utifrån de uppgifter som har lämnats av medlemsstaterna, och som rör såväl pågående regleringsår, vad gäller utvecklingen av konsumtionen, som utsikterna för det kommande regleringsåret, vad gäller utvecklingen av den disponibla produktionen.

41 Vad närmare beträffar den dag då beräkningarna senast skall ske kan det, i likhet med vad rådet har hävdat, konstateras att interventionspriserna och minimipriserna skall fastställas innan regleringsåret inleds, det vill säga före den 1 juli, vilket är den dag som fastställs i artikel 2.1 i förordning nr 1785/81.

42 I detta fall antog rådet förordning nr 1188/97 den 25 juni 1997, och det respekterade således datumet den 1 juli 1997, då regleringsåret 1997/1998 inleddes.

43 Vid denna tidpunkt förfogade rådet över de sifferuppgifter som medlemsstaterna hade lämnat till det i enlighet med kommissionens förordning (EG) nr 779/96 av den 29 april 1996 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning nr 1785/81 i fråga om informationslämnande inom sockersektorn (EGT L 106, s. 9).

44 I överensstämmelse med de sifferuppgifter som den italienska regeringen på så sätt hade lämnat till kommissionen uppskattade denna institution konsumtionen till 1 483 000 ton, en uppgift som också rådet förfogade över och som inte heller har bestritts av Eridania.

45 Den 25 juni 1997 hade rådet också tillgång till en uppgift enligt vilken produktionen uppskattades till 1 450 000 ton, som avsåg dels en förutsägelse om en beräknad faktisk produktion om 1 440 000 ton för regleringsåret 1997/1998, dels en överföring av 10 000 ton från det föregående regleringsåret. Den italienska regeringen presenterade denna uppskattning vid det möte som Förvaltningskommittén för socker hade den 9 april 1997.

46 Rådet hade fog för sin bedömning när den, med stöd av dessa sifferuppgifter, förutsåg att regleringsåret 1997/1998 skulle resultera i en underskottssituation för Italien.

47 Det kan visserligen inte bestridas att ministern i skrivelse av den 16 juni 1997 meddelade kommissionen att uppgiften om den förväntade skörden sannolikt måste justeras uppåt. Rådet kan emellertid inte förebrås för att inte ha gjort en ny bedömning. I denna skrivelse angav den italienska regeringen nämligen endast att kvantiteten 1 568 250 ton, som motsvarade de A- och B-kvoter som Italien sammanlagt skulle tilldelas, i varje fall inte skulle överskridas, utan att lämna någon precis sifferuppgift på grund av den allmänt kända osäkerhet som den nationella avkastningen var förenad med. Eridania har för övrigt inte bestritt att en sådan sifferberäkning saknades.

48 Den italienska regeringen lämnade inte några nya beräkningar i siffror vid det sista möte som Förvaltningskommittén för socker hade den 18 juni 1997 och som syftade till att granska förutsägelserna en sista gång.

49 När rådet antog förordning nr 1188/97 förfogade kommissionen följaktligen endast över de officiella sifferuppgifter som hade erhållits i enlighet med förordning nr 779/96 och hade således ingen anledning att ompröva det förslag till rådets förordning som det hade lagt fram i slutet av mars 1997 (EGT C 101, 1997, s. 6).

50 Denna uppskattning av den pågående produktionen och av den framtida konsumtionen samt det därefter framlagda förslaget att klassificera Italien som ett underskottsområde kan inte ogiltigförklaras med motiveringen att olika yrkessammanslutningar av sockerproducenter vid flera tillfällen hade informerat kommissionen om att de produktionsberäkningar som grundades på den italienska regeringens underrättelser var helt orealistiska.

51 Det är, såsom framgår av generaladvokatens utförliga analys i punkterna 34-36 i hans förslag till avgörande, ostridigt att kommissionen och rådet i en omfattande korrespondens med Assozucchero och CEFS, redan från och med januari månad 1997, informerades om att de italienska sockerproducenterna förutsåg att sockerproduktionen skulle uppgå till 1 560 000 ton, en siffra som således överstiger konsumtionen, vilken beräknades uppgå till 1 483 000 ton.

52 Likaså bestred sockerproducenterna mycket bestämt de förslag som kommissionen lade fram i mars 1997, som grundades på en beräknad underskottssituation. Vid mötet den 14 april 1997 inom den gemensamma arbetsgruppen i den rådgivande kommittén för socker, som har inrättats i enlighet med artikel 40 i förordning nr 1785/81 genom kommissionens beslut 87/75/EEG av den 7 januari 1987 (EGT L 45, s. 16; svensk specialutgåva, område 3, volym 22, s. 152), förklarade företrädaren för den italienska sockerindustrin att kommissionen omöjligen kunde ha föreslagit en regionalisering avseende sockerpriset i Italien, eftersom det i denna medlemsstat rådde en överskottssituation. Såsom kommissionen har påpekat meddelade Assozucchero i skrivelse av den 30 maj 1997, med stöd av en undersökning vid universitetet i Bologna, sifferuppgiften 1 568 000 ton som beräknad produktion.

53 Mot dessa upprepade ställningstaganden till förmån för att klassificera Italien som ett överskottsområde talade emellertid inställningen hos företrädarna för betodlarna.

54 Ställd inför en sådan situation hade kommissionen inget annat alternativ än att godta de sifferuppgifter som hade lämnats av den italienska regeringen. När nämnda regering lämnade över uppgifterna fullgjorde den nämligen en skyldighet enligt förordning nr 779/96 och den var då tvungen att strikt iaktta den skyldighet att samarbeta på ett lojalt sätt som fastslås i artikel 5 i EG-fördraget (nu artikel 10 EG).

55 Kvalificeringen av Italien som underskottsområde kan inte heller anses ogiltig med motiveringen att rådet vägrade att ändra sin bedömning efter den italienska regeringens underrättelse av den 3 juli 1997 om de uppgifter enligt vilka produktionen beräknades uppgå till 1 568 000 ton.

56 Domstolen noterar för det första att det ankommer på rådet att fastställa interventionspriserna innan regleringsåret inleds, det vill säga före den 1 juli. För det andra förutses ingen prisändring efter nämnda tidpunkt.

57 Följaktligen var rådet i varje fall inte skyldigt att göra en ny bedömning och ändra förordning nr 1188/97.

58 Av konstaterandena ovan framgår sammantaget att det vid prövningen av uppskattningen av den disponibla sockerproduktionen för regleringsåret 1997/1998, vilken kommissionen företog vid fastställelsen av det interventionspris som skulle tillämpas på Italien och som återgavs som sådant av rådet i förordning nr 1188/97, inte har framkommit någon omständighet som skulle kunna påverka giltigheten av denna förordning.

Den andra frågan

59 Den andra frågan kräver ingen närmare prövning, eftersom domstolen tidigare prövade huvudsakligen samma fråga i domen av den 6 juli 2000 och fann att det inte hade framkommit någon omständighet som skulle kunna påverka giltigheten av förordning nr 1785/81. Varken de särskilda omständigheter som avsåg regleringsåret 1997/998 eller Eridanias argument, som är identiska med dem som anfördes i det mål i vilket nämnda dom avkunnades, är nämligen av sådant slag att det finns skäl att ändra eller nyansera domstolens svar.

60 De frågor som har ställts av den nationella domstolen skall följaktligen besvaras så att det vid prövningen av dem inte har framkommit någon omständighet som skulle kunna påverka giltigheten av förordningarna nr 1188/97 och nr 1785/81.

Rättegångskostnader

61 De kostnader som har förorsakats rådet och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 28 mars 1998 har ställts av Giudice di pace di Genova - följande dom:

Det har vid prövningen av de frågor som har ställts inte framkommit någon omständighet som skulle kunna påverka giltigheten av rådets förordning (EG) nr 1188/97 av den 25 juni 1997 om fastställande för regleringsåret 1997/1998 av härledda interventionspriser för vitsocker, interventionspriset för råsocker, minimipriser för A- och B-betor samt kompensationsbelopp för lagringskostnader och av rådets förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1101/95 av den 24 april 1995.