61983J0261

1. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - likabehandling - personer som omfattas - släktingar i närmast föregående led till arbetstagaren som är beroende av denne

(artikel 7 i rådets förordning nr 1612/68)

2. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - likabehandling - sociala förmåner - begrepp - garanterad inkomst för äldre personer

(artikel 7.2 i rådets förordning nr 1612/68)

3. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - likabehandling - sociala förmåner - garanterad inkomst för äldre personer - beviljande till släktingar i närmast föregående led till arbetstagaren som är beroende av denne - förekomst av ett avtal om ömsesidighet - inget nödvändigt villkor

(artikel 7.2 i rådets förordning nr 1612/68)

1. Den likabehandling som föreskrivs i artikel 7 i förordning nr 1612/68 syftar även till att förhindra diskriminering av arbetstagarens släktingar i närmast föregående led, som är beroende av denne för sin försörjning.

2. Begreppet social förmån i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 inbegriper alla förmåner som, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare, huvudsakligen på grund av deras objektiva status som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom det nationella territoriet, och vars utsträckning till att även gälla arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen. Denna definition av begreppet social förmån inbegriper den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning.

3. Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 skall tolkas på så sätt att beviljandet av en social förmån - såsom den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning - till en arbetstagares släktingar i närmast föregående led som är beroende av denne, kan inte villkoras av att det finns ett avtal om ömsesidighet mellan den berörda medlemsstaten och den medlemsstat som släktingen i fråga är medborgare i.

I mål 261/83

har Cour du travail i Liège till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Carmela Castelli

och

Office national des pensions pour travailleurs salariés (ONPTS).

Begäran avser tolkningen av artiklarna 1, 2, 3 och 4 i rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01) och av artiklarna 7 och 10 i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, 1968, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01).

1 Genom dom av den 4 november 1983, som inkom till domstolen den 21 november 1983, har Cour du travail i Liège, i ett mål som gäller tillämpningen av den belgiska lagen av den 1 april 1969 om införande av garanterad inkomst för äldre personer, med stöd av artikel 177 i EEG-fördraget ställt tre frågor som i huvudsak rör tolkningen av rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01) och av rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01).

2 Dessa frågor har uppkommit inom ramen för en tvist mellan Carmela Castelli och Office national des pensions pour travailleurs salariés (ONPTS).

3 Carmela Castelli är italiensk medborgare och berättigad till en begränsad efterlevandepension i Italien. Sedan maj 1957 är hon bosatt i Belgien hos sin son, som uppbär belgisk ålderspension. Carmela Castelli har aldrig arbetat i Belgien.

4 ONPTS beslutade den 22 december 1978 att inte bevilja Carmela Castelli den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs i lagen av den 1 april 1969, med motiveringen att hon inte uppfyllde villkoren som ställs i artikel 1 i denna lag, eftersom hon varken var belgisk medborgare eller medborgare i ett land med vilket Belgien har slutit ett avtal om ömsesidighet och eftersom hon inte heller var berättigad till ålders- eller efterlevandepension i Belgien.

5 Carmela Castelli överklagade ONPTS avslagsbeslut till Tribunal du travail i Liège. Genom dom av den 23 maj 1980 ogillades hennes talan. Carmela Castelli överklagade domen till Cour du travail i Liège och gjorde gällande att kravet i den belgiska lagen att det skall finnas ett avtal om ömsesidighet strider mot gemenskapsrätten.

6 Eftersom Cour du travail i Liège fann att ett förhandsavgörande från domstolen var nödvändigt för att avgöra målet har den ställt följande frågor:

"a) Kan det förhållandet att det inte finns något avtal om ömsesidighet mellan två medlemsstater inom gemenskapen utgöra hinder för beviljande av en garanterad inkomst för äldre personer, mot bakgrund av den likabehandlingsprincip som fastställs i gemenskapsförordningarna om social trygghet, i ett fall då sökanden, även om hon aldrig har varit arbetstagare inom den medlemsstats territorium där hon är bosatt vid tidpunkten för ansökan, uppfyller det minimikrav avseende bosättningens varaktighet som ställs enligt den statens lagstiftning för beviljande av den förmån som begärs, då hon är beroende av sin son som har arbetat i Belgien och som där är förtidspensionerad eller pensionerad och då hon i sitt ursprungsland Italien, som är en av gemenskapens medlemsstater, är berättigad till en begränsad pension enligt det italienska pensionssystemet för arbetstagare?

b) Innebär den omständigheten att klaganden har rätt till en begränsad pension enligt det italienska systemet att hon skall jämställas med en person som i Belgien har rätt till en begränsad belgisk ålders- eller efterlevandepension och att hon därför skall beviljas ett tillägg som utgörs av den garanterade inkomsten för äldre personer?

c) Skall klaganden anses som familjemedlem, i den mening som avses i gemenskapsförordningarna nr 1408/71 och nr 1612/68, hos sin son som har varit arbetstagare i Belgien och som därefter förtidspensionerats och pensionerats?"

7 Frågorna rör ställningen för en medborgare i en medlemsstat som är berättigad till en social trygghetsförmån i den staten och som flyttar till en annan medlemsstat, där hon aldrig har arbetat och där hon för sin försörjning är beroende av sin son, som i den sistnämnda staten själv är mottagare av en social trygghetsförmån. Frågorna går i huvudsak ut på om denna person har rätt till den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs i den sistnämnda statens lagstiftning, eller åtminstone till mellanskillnaden mellan denna inkomst och det lägre belopp som den sociala trygghetsförmån uppgår till som betalas ut av den första medlemsstaten, antingen i form av en förmån vid ålderdom med stöd av förordning nr 1408/71, eller i form av en social förmån med stöd av rådets förordning nr 1612/68.

8 Detta problem bör i första hand prövas mot bakgrund av förordning nr 1612/68, som den nationella domstolen särskilt hänvisar till i sin tredje fråga.

9 Enligt artikel 10 i förordning nr 1612/68 har släktingar i närmast föregående led till en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och anställd inom en annan medlemsstats territorium, oavsett deras nationalitet rätt att bosätta sig tillsammans med arbetstagaren, om de är beroende av denne. Rätten att stanna kvar på en medlemsstats territorium utvidgades genom förordning nr 1251/70 (EGT L 142, s. 70, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01) till att även gälla släktingar i närmast föregående led till en person som är medborgare i en annan medlemsstat men som har varit anställd i den förstnämnda staten, om släktingarna är beroende av denne. Det är således klarlagt att klaganden i målet vid den nationella domstolen ingår i den personkrets som omfattas av förordning nr 1612/68.

10 Enligt artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 skall en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets inhemska arbetstagare. Det framgår av domarna av den 30 september 1975 i målet 32/75 Cristini (Rec. 1975, s. 1085) och av den 16 december 1976 i målet 63/76 Inzirillo (Rec. 1976, s. 2057), att syftet med den likabehandlingsprincip som föreskrivs i artikel 7 i förordning nr 1612/68 även är att förhindra diskriminering av en arbetstagares släktingar i närmast föregående led som är beroende av denne, såsom klaganden i målet vid den nationella domstolen.

11 I likhet med vad domstolen upprepade gånger har fastställt (i domarna av den 31 maj 1979 i målet 207/78 Even (Rec. 1979, s. 2019) och av den 14 januari 1982 i målet 65/81 Reina (Rec. 1982, s. 33) inbegriper begreppet social förmån "alla förmåner som, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare, huvudsakligen på grund av deras objektiva status som arbetstagare eller enbart därför att de är bosatta inom det nationella territoriet, och vars utsträckning till att även gälla arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen". Denna definition av begreppet social förmån, som fastställts av domstolen, inbegriper den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning.

12 Svaret blir således följande. Artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 skall tolkas på så sätt att beviljandet av en social förmån - såsom den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning - till en arbetstagares släktingar i närmast föregående led som är beroende av denne, kan inte villkoras av att det finns ett avtal om ömsesidighet mellan den berörda medlemsstaten och den medlemsstat som släktingen i fråga är medborgare i.

13 Eftersom detta svar gör det möjligt för den nationella domstolen att avgöra tvisten i målet finns det inte någon anledning att pröva frågan huruvida en person som är medborgare i en medlemsstat, under de omständigheter som föreligger i det aktuella fallet, med stöd av förordning nr 1408/71 har rätt att erhålla den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs enligt en annan medlemsstats lagstiftning, antingen eftersom hon är medlem av familjen till en migrerande arbetstagare bosatt i denna stat eller eftersom hon själv är berättigad till en social trygghetsförmån i sin ursprungsstat.

De kostnader som har förorsakats den italienska regeringen, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

-angående de frågor som genom beslut av den 4 november 1983 förts vidare av Cour du travail i Liège - följande dom:

Artikel 7.2 i rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen skall tolkas på så sätt att beviljandet av en social förmån - såsom den garanterade inkomst för äldre personer som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning - till en arbetstagares släktingar i närmast föregående led som är beroende av denne, kan inte villkoras av att det finns ett avtal om ömsesidighet mellan den berörda medlemsstaten och den medlemsstat som släktingen i fråga är medborgare i.