61983J0041

1. Konkurrens - dominerande ställning - verksamhet som bedrivs av ett statligt telekommunikationsföretag - företagets utövande av sin befogenhet att utfärda föreskrifter - tillämpning av artikel 86 i fördraget

(artikel 86 i EEG-fördraget)

2. Konkurrens - dominerande ställning - missbruk - företag med lagfäst monopol på telekommunikation som förbjuder vissa privata meddelandeförmedlingar - bedömningskriterier

(artikel 86 i EEG-fördraget)

3. Talan om ogiltigförklaring - grunder - överträdelse av artikel 90.2 i fördraget som åberopas av en annan medlemsstat än den som företaget i fråga tillhör - upptagande till sakprövning

(artiklarna 90.2 och 173 första stycket i EEG-fördraget)

4. Institutionernas rättsakter - motivering - skyldighet - räckvidd

(artikel 190 i EEG-fördraget)

1. Den verksamhet varigenom ett statligt företag handhar publik telekommunikationsutrustning och gör den tillgänglig för kunder mot en avgift utgör en affärsverksamhet som omfattas av de skyldigheter som anges i artikel 86 i fördraget. I denna verksamhet är det självständiga utövandet av befogenheten att utfärda föreskrifter strikt begränsad till fastställandet av taxor och villkor för tillhandahållandet av tjänster. Detta utövande kan därför bli föremål för granskning med avseende på artikel 86 i fördraget.

2. Ett företag som har ett lagfäst monopol med ansvar för telenäten överträder artikel 86 i fördraget om det förbjuder privata meddelandeförmedlingar inom den internationella teletrafiken, om det inte visas att dessa förmedlingar missbrukar de publika näten. Att tillämpa ny teknik som innebär ett tekniskt framsteg och är förenligt med allmänintresset, kan inte betraktas som missbruk.

3. Enligt artikel 173 första stycket i fördraget, kan medlemsstaterna genom en talan om ogiltigförklaring ifrågasätta varje åtgärd som kommissionen vidtar i form av en förordning eller ett individuellt beslut, och därvid till grund för sina yrkanden åberopa att vilken som helst av fördragets

bestämmelser har åsidosatts. Därav följer att en medlemsstat till stöd för en sådan talan kan åberopa att kommissionen har åsidosatt fördragets artikel 90.2, som kommissionen skall säkerställa iakttagandet av, även om det berörda företaget tillhör en annan medlemsstat.

4. Motiveringen till ett beslut som går någon emot bör göra det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet och ge den berörda parten de upplysningar som är nödvändiga för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat. Kravet på motivering skall bedömas efter omständigheterna i fallet, särskilt beslutets innehåll, vilket slags grunder som åberopas och det intresse som de som beslutet riktar sig till eller andra direkt eller personligen berörda, i enlighet med artikel 173 andra stycket i fördraget, kan ha av att få klarlägganden.

Mål 41/83

Italien, företrädd av Arnaldo Squillante, chef för utrikesministeriets avdelning för diplomatiska tvister, i egenskap av ombud, biträdd av Giorgio Azzariti, avvocato dello Stato, med delgivningsadress i Luxemburg hos Italiens ambassad,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Giuliano Marenco, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Georgios Kremlis, kommissionens rättstjänst, bâtiment Jean Monnet, Kirchberg,

svarande,

stödd av

Förenade kungariket, företrätt av G. Dagtoglou, Treasury Solicitor's Department, Queen Anne's Gate Chambers, London, med delgivningsadress i Luxemburg hos J. D. Howes, ombud för Förenade kungarikets regering, c/o British Embassy, 28, boulevard Royal,

intervenient.

Talan avser ogiltigförklaring av kommissionens beslut 82/861 av den 10 december 1982 i ett förfarande mot British Telecommunications enligt artikel 86 i EEG-fördraget (EGT nr L 360, s. 36, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

1 Genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 15 mars 1983, har Italien i enlighet med artikel 173 andra stycket i fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 82/861 av den 10 december 1982 i ett förfarande mot British Telecommunications med stöd av artikel 86 i EEG-fördraget (EGT nr L 360, s. 36).

2 British Telecommunications, som är ett bolag av offentligrättslig karaktär bildat genom 1981 års British Telecommunications Act, ersatte den 1 oktober 1981 United Kingdom Post Office, som bildats genom 1969 års Post Office Act. Båda dessa statliga företag benämns nedan BT. BT har ett lagfäst monopol på driften av telekommunikationssystem i Förenade kungariket och är skyldigt att tillhandahålla bl.a. telex- och telefontjänster. Enligt bestämmelserna i såväl Post Office Act som British Telecommunications Act har BT en normgivande befogenhet vad beträffar teletjänsterna i Förenade kungariket och fastställer i föreskrifter (schemes) taxor och andra villkor för dessa tjänster. Dessa föreskrifter offentliggörs i London, Edinburgh och Belfast Gazette.

3 BT har för övrigt internationell status som erkänt privat driftbolag och sitter i ett av de permanenta organen inom Internationella teleunionen (ITU) som inrättades genom den internationella telekonventionen (ITC) och som undertecknades den 2 oktober 1947 i Atlantic City (United Nations Treaty Series, nr 2616, s. 188), senast ändrad den 25 oktober 1973 i Malaga-Torremolinos. Samtliga medlemsstater i EEG har undertecknat ITC. Som privat driftbolag och erkänt som sådant av Förenade kungariket deltar BT i arbetet inom Internationella rådgivande telegraf- och telefonkommittén (CCITT) tillsammans med de statliga förvaltningarna i samtliga signatärstater i ITU vilka har rätt att vara medlemmar i kommittén.

4 CCITT utfärdar yttranden i drifts- och taxefrågor vad gäller telefon- och telegraftjänster. Dessa yttranden antas med stöd av bestämmelserna i ITC och telefon- och telegrafförordningarna (slutakterna från världskonferensen om telegrafi- och telefoniadministration, ITU, Genève 1973). Dessa förordningar kompletterar i enlighet med konventionens artikel 82 dess bestämmelser och reglerar användningen av telekommunikation.

5 Enligt artikel 6.3 i telegrafförordningen av den 11 april 1973 gäller följande:

"Förvaltningar eller erkända privata driftbolag är skyldiga att på sina respektive stationer förhindra att telegram - som är ställda till telegrafförmedlingar eller andra organ, som upprättats för vidarebefordran av telegram för tredje mans räkning, i syfte att undvika att betala full avgift för hela sträckan - mottas, sänds eller vidarebefordras."

6 Med stöd av och med tillämpning av denna bestämmelse i telegrafförordningen antog CCITT i oktober 1976 yttrandet F-60, som i punkt 3.5.2 innehåller följande bestämmelser:

"Förvaltningar eller erkända privata driftbolag bör vägra att utföra telextjänster åt telegrafförmedlingar, som uppenbarligen upprättats för att sända eller ta emot telegram för vidarebefordran, i syfte att undvika att betala full avgift för hela sträckan."

7 Med åberopande av denna bestämmelse försökte BT förhindra etableringen inom Förenade kungarikets territorium av sådana privata meddelandeförmedlingar som erbjöd allmänheten en ny tjänst, som bestod i att man för tredje mans räkning tog emot och vidarebefordrade ett stort antal meddelanden till avsevärt lägre priser än dem som togs ut enligt taxorna vid traditionell användning av telenätet och telesystemen.

8 På grundval av sin lagfästa normgivande befogenhet antog BT först föreskrifterna T7/1975 och T1/1976. Även om abonnenterna enligt dessa föreskrifter tilläts att fritt utnyttja sina installationer för att, för tredje mans räkning, vidarebefordra eller ta emot meddelanden, fick enligt artiklarna 43.2 b iii) och 70.2 b iii) en abonnent som skickade vidare ett telexmeddelande som både kom från och var avsett för ett främmande land emellertid inte tillämpa en taxa som innebar att avsändaren betalade ett lägre pris än om han hade sänt meddelandet direkt. Parterna är dock överens om att BT aldrig kontrollerade att dessa bestämmelser faktiskt tillämpades.

9 BT kompletterade därefter dessa föreskrifter genom att anta föreskrifterna T1/1978 som trädde i kraft den 21 januari 1978. Enligt artiklarna 44.2 a och 70.2 b i dessa föreskrifter får förmedlingarna inte utföra internationella tjänster åt sina kunder genom vilka

a) meddelanden i dataform sänds eller tas emot via det internationella telefonnätet och sedan omvandlas till telemeddelanden för mottagande via telex, fax, i skriftlig eller annan visuell form,

b) telexmeddelanden sänds mellan orter utanför Förenade kungariket eller Isle of Man,

c) telexmeddelanden sänds eller tas emot via andra meddelandeförmedlingar.

De ovan angivna bestämmelserna i föreskrifterna T1/1978 har i sin helhet införlivats i nya föreskrifter av år 1981, som upphävt och ersatt alla tidigare föreskrifter.

10 Genom beslut 82/861 av den 10 december 1982 fastslog kommissionen att BT, genom att utfärda de ovan nämnda föreskrifterna, överträtt artikel 86 i fördraget och BT ålades, såvida de konstaterade överträdelserna fortfarande pågick, att inom två månader efter delgivningen av beslutet upphöra med överträdelserna.

11 I motiveringen till beslutet har kommissionen gjort gällande att de restriktioner som BT infört och påföljderna vid eventuell överträdelse av dem, nämligen avstängning eller frånkoppling av installationerna, för det första hindrat meddelandeförmedlingarna från att - till skada för deras kunder i andra medlemsstater - tillhandahålla vissa tjänster, för det andra medfört att användningen av telefon- och telexutrustning kopplats till skyldigheter som inte är förknippade med tillhandahållandet av telefon- och telextjänster, och att de för det tredje varit till nackdel i konkurrenshänseende för dessa förmedlingar i förhållande till statliga myndigheter och förmedlingar i andra medlemsstater som inte omfattades av sådana regler.

12 Kommissionen ansåg emellertid att BT, trots dessa överträdelser, inte borde åläggas att betala böter, dels med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet, i synnerhet kravet på att uppfylla internationella åtaganden, dels med hänsyn till den omständigheten, att BT inte bestraffat överträdelser av dessa restriktioner genom att koppla från meddelandeförmedlingarnas installationer.

13 Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring av kommissionens beslut har Italien för det första bestritt att de omtvistade föreskrifterna lagligen kan bedömas enligt artikel 86 i fördraget. Sökanden har därvid gjort gällande dels att ett offentligrättsligt organs utfärdande av föreskrifter inte kan betraktas som affärsverksamhet i enlighet med artikel 86 i fördraget, dels att artikel 222 i fördraget, på grund av BT:s lagfästa monopol, utesluter en tillämpning av gemenskapens konkurrensregler på BT.

14 Italien har för det andra bestritt att de omtvistade föreskrifterna lagligen kan anses strida mot artikel 86 i fördraget, eftersom de å ena sidan är avsedda att motverka otillåtna metoder från de privata meddelandeförmedlingarnas sida, och eftersom å andra sidan gemenskapens konkurrensregler endast i begränsad omfattning är tillämpliga på BT i dess egenskap av offentligt företag i enlighet med artikel 90.2 i fördraget och slutligen eftersom BT enligt de ovan nämnda bestämmelserna i ICT ålagts att vidta de åtgärder som klandrats.

15 Italien har slutligen hävdat att motiveringen för beslutet är otillräcklig.

I - Grunder enligt vilka de av BT utfärdade föreskrifterna inte kan bedömas i enlighet med artikel 86 i fördraget

1. Tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler på den verksamhet som avses i det omtvistade beslutet

16 Italien har gjort gällande att artikel 86 i fördraget endast är tillämplig på affärsverksamhet av privaträttslig natur och inte på utfärdandet av föreskrifter som med stöd av lag utövas av en offentlig myndighet och som förvaltas enligt av statsmakten fastställda villkor. I den mån det angripna beslutet inte avser BT:s beteende i dess egenskap av ansvarigt organ för förvaltning av teleinstallationer eller tillhandahållande av teletjänster till kunderna utan dess befogenhet att utfärda föreskrifter enligt Post Office Act av 1969 och British Telecommunications Act av 1981, anser sökanden att kommissionen felaktigt tillämpat artikel 86. Det klandrade utfärdandet av föreskrifterna skulle på sin höjd kunna utgöra grund för en talan mot Förenade kungariket enligt artikel 90 eller 169 i fördraget.

17 Kommissionen har, med stöd för sina yrkanden och argument av Förenade kungariket, gjort gällande att tillhandahållandet av teletjänster är en affärsverksamhet. Även om BT enligt brittisk lag fått befogenhet att utfärda föreskrifter, avser detta endast fastställande av de priser och villkor enligt vilka teletjänsterna tillhandahålls. Föreskrifterna i fråga har alltså samma funktion som avtalsklausuler, och BT har befogenhet att självständigt utfärda föreskrifter utan inblandning av myndigheterna i Förenade kungariket. Även om man antar att Förenade kungariket skulle kunna åläggas ett ansvar i fallet skulle detta på sin höjd leda till att företagets ansvar minskades vid beräkning av bötesbeloppet, men inte utgöra ett hinder för att gemenskapens konkurrensregler tillämpas.

18 Det skall för det första anmärkas att sökanden inte har bestritt att BT, trots sin ställning som statligt företag som i denna egenskap handhar driften av telekommunikationssystemen och mot en avgift ställer dem till kundernas förfogande, utgör en affärsverksamhet som i sig omfattas av de skyldigheter som anges i artikel 86 i fördraget.

19 Det skall för det andra anmärkas att den befogenhet som BT tilldelats att utfärda föreskrifter, först genom artikel 28 i Post Office Act av 1969 och därefter genom artikel 21 i British Telecommunications Act av 1981, är strikt begränsad till att gälla fastställandet av bestämmelser om taxor och andra bestämmelser om villkor för de tjänster som BT tillhandahåller kunderna. Med hänsyn till bestämmelsernas ordalydelse skall det dessutom framhållas, att den brittiske lagstiftaren inte på något sätt i förväg bestämt innehållet i föreskrifterna i fråga, vilka självständigt fastställs av BT.

20 Under dessa omständigheter bör de föreskrifter som avses i det angripna beslutet betraktas som en integrerad del av BT:s affärsverksamhet. Grunden att kommissionen inte lagligen skulle kunna granska deras förenlighet med artikel 86 i fördraget kan därför inte godtas.

2. Tillämpning av gemenskapens konkurrensregler på BT:s monopolställning

21 Sökanden har gjort gällande att medlemsstaterna med stöd av artikel 222 i fördraget, enligt vilken fördraget "inte i något hänseende" skall "ingripa i medlemsstaternas egendomsordning", fritt kan bestämma inom ramen för sin interna politik vilka verksamheter som skall vara förbehållna den offentliga sektorn och om införande av statliga monopol. BT hade därför rätt att skydda sin monopolställning genom att förhindra den verksamhet som bedrevs av de privata förmedlingar som önskade tillhandahålla sådana tjänster som omfattades av monopolet. Genom att slå fast att de föreskrifter som BT antagit i detta avseende var oförenliga med artikel 86 har kommissionen åsidosatt artikel 222 i fördraget.

22 Det framgår av handlingarna att BT, med förbehåll för vissa undantag, har ett lagfäst monopol när det gäller att handha driften av telenäten och ställa dem till kundernas förfogande, men inte har monopol på att tillhandahålla sådana därmed sammanhängande tjänster såsom vidarebefordran av meddelanden för tredje mans räkning. Det kan under alla omständigheter konstateras, att de föreskrifter som BT utfärdat inte har till syfte att förbjuda de privata förmedlingar som startat i strid med BT:s monopol, utan enbart att ändra de villkor under vilka dessa förmedlingar bedriver sin verksamhet. Artikel 222 i fördraget utgör således inget hinder för kommissionen att bedöma föreskrifterna i fråga med avseende på artikel 86 i fördraget.

23 Grunden att kommissionen åsidosatt artikel 222 i fördraget kan därför inte godtas.

II - Grunder enligt vilka de av BT antagna föreskrifterna inte är oförenliga med artikel 86 i fördraget

1. De av BT antagna föreskrifterna var nödvändiga för att få de privata meddelandeförmedlingarna att upphöra med sitt missbruk av teleutrustningen

24 Italien har både i sina skriftliga inlagor och vid den muntliga förhandlingen inför domstolen anfört att de privata meddelandeförmedlingar som är etablerade inom Förenade kungarikets territorium missbrukat det publika telenätet. Detta missbruk har för det första lett till ett onormalt utnyttjande av "punkt till punkt-förbindelserna", dvs. de publika förbindelser som hyrs ut till enskilda med ensamrätt på användningen och till en fast taxa beräknad på det antal meddelanden som normalt sänds av denna kategori kunder. Genom att vidarebefordra meddelanden för tredje mans räkning via dessa förbindelser kan meddelandeförmedlingarna undvika att betala de normala taxorna. De har också missbrukat det publika nätet genom att utnyttja särskild utrustning som med datatekniskt stöd kan sända ett stort antal meddelanden på mycket kort tid. Detta förfarande har vållat den internationella teletrafiken allvarlig skada, så mycket mer som det utnyttjats på de linjer som är tyngst belastade av trafik. BT kunde därför utan att överträda artikel 86 i fördraget vidta nödvändiga åtgärder för att få denna otillåtna verksamhet att upphöra.

25 Kommissionen och Förenade kungariket har bestritt att meddelandeförmedlingarna utnyttjat "punkt till punkt-förbindelserna". Det faktum att dessa förmedlingar utnyttjar ny teknik och att de infört en viss konkurrens i den internationella telekommunikationstrafiken kan inte i sig anses utgöra ett missbruk.

26 Det räcker härvid att framhålla att det varken av handlingarna i ärendet eller den muntliga förhandlingen i domstolen har styrkts att de i Förenade kungariket etablerade meddelandeförmedlingarna missbrukat de publika telenäten. För det första har det inte styrkts att dessa förmedlingar använt sig av "punkt till punkt-förbindelserna" i syfte att vidarebefordra meddelanden för tredje mans räkning. För det andra innebär tillämpningen av ny teknik, som snabbare kan vidarebefordra meddelanden, ett tekniskt framsteg som är förenligt med allmänintresset, och detta kan i sig inte betraktas som missbruk. Italien har för övrigt inte hävdat att förmedlingarna har försökt undvika att betala de taxor som svarar mot den tid de faktiskt utnyttjat det publika nätet.

27 Under dessa omständigheter kan grunden om att de omtvistade föreskrifterna var befogade med anledning av de privata meddelandeförmedlingarnas påstådda missbruk inte godtas.

2. De av BT vidtagna åtgärderna omfattas av undantagen från konkurrensreglerna i artikel 90.2 i fördraget till förmån för sådana företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse

28 Enligt sökanden har kommissionen åsidosatt bestämmelserna i fördraget genom att slå fast att artikel 90.2 inte var tillämplig i föreliggande fall.

29 Innan det prövas om denna invändning är välgrundad skall det anmärkas, att kommissionen anfört att den betvivlar att sökanden kan åberopa invändningen. Artikel 90.2 i fördraget, som har till syfte att skydda sådana uppgifter som en medlemsstat anser lämpliga att anförtro ett visst organ, förutsätter enligt kommissionen att det görs en noggrann avvägning mellan motstridiga intressen vad gäller de faktiska förhållanden och värderingar som är speciella för den berörda medlemsstaten men som inte föreligger i andra medlemsstater, vilka inte har ansvar för dessa uppgifter och därför inte heller intresse av att skydda dem.

30 Det bör härvid erinras om att medlemsstaterna med stöd av artikel 173 första stycket i fördraget kan föra talan mot varje åtgärd som kommissionen vidtar i form av en förordning eller ett individuellt beslut, och därvid till grund för sina yrkanden kan åberopa att vilken som helst av fördragets bestämmelser har åsidosatts. Det kan vidare konstateras att en medlemsstat, som till ett företag anförtrott ansvaret för tillhandahållandet av en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, inte fritt kan bestämma om tillämpningen av artikel 90.2 i fördraget. Kommissionen skall enligt artikel 90.3 under domstolens kontroll säkerställa att bestämmelserna i den tillämpas. Därav följer att artikel 90.2 i fördraget tillhör de bestämmelser som, om de åsidosätts, kan åberopas av varje medlemsstat till stöd för en talan om ogiltigförklaring.

31 Enligt Italien har kommissionen hindrat BT från att utföra den uppgift som det anförtrotts genom att slå fast, att de föreskrifter som BT utfärdat strider mot gemenskapsrätten.

32 Sökanden har därvid för det första åberopat att de privata förmedlingarnas verksamhet orsakat den brittiska publika teletjänsten ekonomisk skada.

33 Även om den snabbhet med vilken meddelanden överförs och som möjliggjorts av den tekniska utvecklingen utan tvivel lett till en viss minskning av BT:s inkomster, så har, såsom sökanden själv konstaterar, förekomsten av privata meddelandeförmedlingar i Förenade kungariket tillfört det brittiska publika nätet en viss volym internationella meddelanden och inkomster därav. Italien har inte på något sätt lyckats visa, att resultatet av dessa förmedlingars verksamhet varit negativt för BT eller att kommissionens förbud mot de omtvistade föreskrifterna ur ekonomisk synpunkt hindrat BT från att utföra de särskilda uppgifter som det anförtrotts.

34 Italien har för det andra åberopat att det internationella samarbetet inom ramen för ITU är nödvändigt för att säkerställa att de internationella teletjänsterna utförs på ett korrekt sätt och att övriga statliga förvaltningar har ett berättigat anspråk på att de gällande internationella reglerna, som är avsedda att förhindra privata förmedlingars verksamhet, följs. Genom att BT förhindrats att fullt ut uppfylla sina skyldigheter vad gäller det internationella samarbetet riskerar det angripna beslutet att förhindra att de särskilda uppgifter som anförtrotts BT som statligt företag utförs.

35 Detta argument leder till frågan om huruvida BT till följd av ITC eller den lagstiftning som är sekundär i förhållande till konventionen i själva verket var skyldigt att utfärda de omtvistade föreskrifterna. Denna fråga står i direkt samband med den tredje grund som Italien åberopat i syfte att visa att BT i förevarande fall inte var skyldigt att följa gemenskapens konkurrensregler. Frågan skall därför prövas nedan.

3. BT är enligt ICT och den lagstiftning som är sekundär i förhållande till konventionen skyldigt att - såsom skett - förhindra verksamhet i Förenade kungariket av privata meddelandeförmedlingar

36 Italien har gjort gällande att kommissionen åsidosatt artikel 234 i fördraget. Denna bestämmelse reglerar eventuella konflikter mellan gemenskapsrättens bestämmelser och redan existerande internationella rättsregler, av vilka de senare har företräde framför de förra. Enligt sökanden har det alltså enligt ICT:s bestämmelser och administrativa föreskrifter alltid varit förbjudet för statliga förvaltningar att tillåta omdirigeringar av den internationella teletrafiken, om sådana omdirigeringar har sin grund i att privata meddelandeförmedlingar försökt undvika att betala full avgift för hela sträckan. I enlighet dels med bestämmelserna i artikel 6.3 i 1973 års telegrafförordning, dels med CCITT:s yttrande F-60, var BT skyldigt att utfärda de föreskrifter som kommissionen haft invändningar mot.

37 Kommissionen och Förenade kungariket har framhållit att bestämmelserna i fråga endast var avsedda att förhindra att full avgift för hela sträckan inte tas ut, men däremot inte att förbjuda att meddelanden går via ett tredje land enbart därför att avgiften därigenom blir lägre. ITC:s bestämmelser kan alltså inte ligga till grund för de av BT utfärdade föreskrifterna.

38 Kommissionen har vidare gjort gällande att artikel 234 i fördraget inte är tillämplig, eftersom ICT reviderades i Malaga-Torremolinos den 25 oktober 1973, dvs. efter Förenade kungarikets anslutning till gemenskapen. Sökandens argument att likartade bestämmelser gällde före denna tidpunkt saknar relevans, eftersom medlemsstaterna i ITU vid varje revidering är fria att ingå nya åtaganden. Även om man antar att det finns internationella regler som är äldre än EEG-fördraget och enligt vilka BT är skyldigt att vidta de påtalade åtgärderna, upphävs genom artikel 234 förbudet i artikel 86 i fördraget endast i den mån en medlemsstat därigenom förhindras att uppfylla sina skyldigheter mot tredje land.

39 Förenade kungariket har anfört att det inte delar kommissionens ståndpunkt vad gäller en revidering - efter en medlemsstats anslutning till gemenskapen - av ett internationellt avtal som slutits före EEG-fördraget, utan gör för sin del gällande att medlemsstaterna, vilket framgår av domen av den 27 februari 1962 i målet 10/61, Kommissionen mot Italien, (Rec. s. 1), i enlighet med artikel 234 i fördraget gett avkall på alla de rättigheter som följer av ett tidigare avtal och som strider mot gemenskapsbestämmelserna. I den mån BT inte har kunnat göra någon åtskillnad mellan Förenade kungarikets internationella och gemenskapsrättsliga skyldigheter och därför inte begränsat verkningarna av sina föreskrifter vad gäller den verksamhet vid förmedlingarna som negativt påverkar motsvarande verksamhet i tredje land, strider föreskrifterna i fråga mot artikel 86 i fördraget.

40 Eftersom det inte finns något behov av att ta ställning till frågan om huruvida de ovan nämnda bestämmelserna i artikel 6.3 i telegrafförordningen av 1973 eller bestämmelserna i CCITT:s yttrande F-60 är bindande för BT, räcker det att konstatera att dessa bestämmelser har ett annat syfte och innehåll än de BT-föreskrifter som kommissionen kritiserade.

41 Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 6.3 i telegrafförordningen och CCITT:s yttrande F-60 att dess syfte enbart var att förhindra verksamheten vid de meddelandeförmedlingar som "etablerats" eller "uppenbarligen upprättats" i syfte att undvika att betala full avgift för hela sträckan. De åtgärder som dessa bestämmelser avser kan därmed endast beröra de förmedlingar, som genom att missbruka telenätet försökt undvika att betala full avgift för vissa meddelanden.

42 Om en medlemsstat eller ett erkänt privat företag till vilket en medlemsstat anförtrott tillhandahållandet av teletjänster tillåter förmedling som inte kan betecknas som missbruk i den mening som anges ovan och som alltså inte är förbjuden enligt de ovan nämnda bestämmelserna, kan detta inte innebära att den berörda medlemsstaten åsidosätter sina internationella åtaganden.

43 Det följer av det föregående att de föreskrifter som utfärdats av BT hade ett annat syfte än de ovan nämnda bestämmelserna i telegrafförordningen och i CCITT:s yttrande och att de endast avsåg de privata meddelandeförmedlingar vilkas verksamhet inte kunde betraktas som missbruk.

44 Under dessa omständigheter kan i alla händelser den grunden att BT enligt ICT och den lagstiftning som är sekundär i förhållande till konventionen var skyldigt att anta de omtvistade föreskrifterna inte godtas.

III - Grund enligt vilken motiveringen av det omtvistade beslutet är otillräcklig

45 Italien har gjort gällande att den skyldighet att motivera beslut som anges i artikel 190 i fördraget har åsidosatts av kommissionen, då den inte motiverat varför

- BT:s lagfästa monopol strider mot gemenskapsrätten,

- utövandet av en normgivande befogenhet kan motsvara affärsverksamhet,

- gemenskapens konkurrensregler har företräde framför äldre internationella regler.

46 Enligt domstolens fasta rättspraxis skall motiveringen av ett beslut som går någon emot göra det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet och ge den berörda parten de upplysningar som är nödvändiga för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat. Kravet på motivering skall bedömas efter omständigheterna i fallet, särskilt beslutets innehåll, vilket slags grunder som åberopas och det intresse som de som beslutet riktar sig till eller andra direkt eller personligen berörda, i enlighet med artikel 173 andra stycket i fördraget, kan ha av att få klarlägganden.

47 Eftersom kommissionen i det angripna beslutet inte på något sätt bestritt att BT:s lagfästa monopol var förenligt med gemenskapsrätten, var kommissionen inte skyldig att lämna någon motivering på denna punkt.

48 Vad slutligen gäller de båda övriga punkter som ifrågasatts av Italien framgår det av övervägandena i det angripna beslutet att kommissionen först fastslog att BT som bolag av offentligrättslig karaktär var en ekonomisk enhet som utövade affärsverksamhet och som sådant ett företag i den mening som avses i artikel 86 i fördraget. Kommissionen har vidare anfört att även om den godkänt BT:s argument om vikten av internationellt samarbete och iakttagande av internationella åtaganden för att de internationella teletjänsterna skall kunna utföras på ett effektivt sätt, så kan ett sådant samarbete inte gå så långt att överträdelser av fördragets konkurrensregler accepteras.

49 Denna motivering uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget genom att den gör det möjligt för domstolen att utöva sin prövningsrätt och genom att de berörda parterna kan framföra sina synpunkter på riktigheten av och relevansen i de faktiska omständigheter som åberopas.

50 Grunden enligt vilken motiveringen av det omtvistade beslutet är otillräcklig kan därför inte godtas.

51 Av det ovan anförda följer att Italiens talan skall ogillas.

52 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Italien har tappat målet och skall därför ersätta kostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Talan ogillas.

2) Italien skall bära rättegångskostnaderna.