61981J0102

Domstolens dom den 23 mars 1982. - "Nordsee" Deutsche Hochseefischerei GmbH mot Reederei Mond Hochseefischerei Nordstern AG & Co. KG och Reederei Friedrich Busse Hochseefischerei Nordstern AG & Co. KG. - Begäran om förhandsavgörande: Oberlandesgericht i Bremen. - EUGFJ-bidrag till byggande av fiskefartyg - 'Poolarrangemang'. - Mål 102/81.

Rättsfallssamling 1982 s. 01095
Spansk specialutgåva s. 00241
Svensk specialutgåva s. 00345
Finsk specialutgåva s. 00363


Sammanfattning
Parter
Föremål för talan
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut

Nyckelord


Begäran om förhandsavgörande - anhängiggörande vid domstolen - nationell domstol som avses i artikel 177 i fördraget - begrepp - skiljedomsorgan - omfattas inte - villkor - gemenskapsrättsliga frågor som uppkommit vid skiljedomsorganet - de nationella domstolarnas prövning - möjlighet att under denna begära förhandsavgörande

(artikel 177 i EEG-fördraget)

Sammanfattning


En skiljeman som i enlighet med en klausul i ett avtal anlitats för att avgöra en tvist mellan avtalsparterna är inte att anse som "domstol i en medlemsstat" enligt artikel 177 i fördraget, om det varken rättsligt eller faktiskt föreligger skyldighet för avtalsparterna att hänskjuta sina tvister till skiljeförfarande samt om den berörda medlemsstatens myndigheter inte har medverkat vid beslutet att välja skiljeförfarande och inte heller på eget initiativ kan ingripa i förfarandet inför skiljemannen.

Om det vid skiljeförfarande, som kommit till stånd på grund av avtal, uppkommer frågor angående gemenskapsrätten som det kan ankomma på de ordinarie domstolarna att pröva antingen inom ramen för den assistans de lämnar skiljedomsorganen eller inom ramen för överprövning av skiljedomen, ankommer det på dessa domstolar att bedöma om begäran enligt artikel 177 i fördraget skall ske till EG-domstolen för erhållande av besked om tolkningen av eller bedömningen av giltigheten av de gemenskapsrättsliga bestämmelser som de kan vara skyldiga att tillämpa då de fullgör dessa uppgifter.

Parter


I mål 102/81

har Walther Richter, ordförande vid Hanseatisches Oberlandesgericht i Bremen, till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i sin egenskap av skiljeman i ett skiljeförfarande mellan

"Nordsee" Deutsche Hochseefischerei GmbH, Bremerhaven, Förbundsrepubliken Tyskland,

och

1) Reederei Mond Hochseefischerei Nordstern AG & Co. KG, Bremerhaven,

2) Reederei Friedrich Busse Hochseefischerei Nordstern AG & Co. KG, Bremerhaven.

Föremål för talan


Begäran avser tolkningen av rådets förordningar nr 17/64 av den 5 februari 1964 (EGT 1964, s. 586, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), nr 729/70 av den 21 april 1970 (EGT nr L 94, 1970, s. 13, fransk version; svensk specialutgåva, del 03, volym 03) och nr 2722/72 av den 19 december 1972 (EGT nr L 291, 1972, s. 30, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), alla om bidrag från utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket.

Domskäl


1 Genom ett beslut av den 22 april 1981 som inkom till domstolen den 27 april samma år har skiljemannen i en tvist mellan tre bolag, som lyder under tysk rätt och med säte i Bremerhaven, med stöd av artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor rörande dels tolkningen av artikel 177 i fördraget, dels tolkningen av rådets förordningar nr 17/64 av den 5 februari 1964 (EGT 1964, s. 586), nr 729/70 av den 21 april 1970 (EGT nr L 94, 1970, s. 13) och nr 2722/72 av den 19 december 1972 (EGT nr L 291, 1972, s. 30). De aktuella förordningarna innehåller bestämmelser om bidrag från utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (hädanefter EUGFJ).

2 Tvisten inför skiljemannen gäller genomförandet av ett avtal som slöts den 27 juni 1973 mellan ett flertal tyska rederiföretag. Avtalet ingicks i anknytning till ett gemensamt projekt om byggande av tretton fabriksfartyg för fiske och hade som ändamål att fördela alla ekonomiska bidrag från EUGFJ mellan avtalsparterna på så sätt att varje fartygsbygge erhöll en trettondel av det totala bidraget. Avtalsparterna hade dessförinnan efter en gemensam överenskommelse ansökt om ekonomiska bidrag från EUGFJ till byggande av nio fartyg.

3 Kommissionen biföll slutligen endast sex av de nio ansökningarna. Återstoden avslogs eller hade återkallats. Ett av de företag som deltog i byggnadsprojektet begärde att få ut sin del av bidraget från de två andra företagen med stöd av avtalet från den 27 juni 1973.

4 Då tvist uppstod härom, hänsköts denna till skiljeförfarande. Avtalet från 1973 innehöll nämligen en klausul enligt vilken eventuella tvister i frågor hänförliga till avtalet skulle avgöras slutligt genom skiljedom utan möjlighet till överklagande. Då det stod klart att parterna inte kunde komma överens om vem som skulle utses till skiljeman, utsågs denne enligt den nämnda klausulen av Handelsskammaren i Bremen (die Handelskammer Bremen).

5 Under skiljeförfarandet gjorde svarandebolagen gällande att avtalet från 1973 var ogiltigt i den del det innebar att bidrag från EUGFJ erhölls även till sådana fartygsbyggen för vilka något bidrag ej beviljats. De anförde att ett bidrag från EUGFJ måste anses bundet till utförandet av ett bestämt projekt och således inte med giltig verkan kunde överföras av bidragsmottagaren till ett annat projekt.

6 Skiljemannen var av den åsikten att enligt tysk rätt giltigheten av fördelningen av de ekonomiska bidragen från EUGFJ i enlighet med avtalet var avhängig av frågan om en dylik fördelning utgör en överträdelse enligt tillämpliga gemenskapsrättsliga bestämmelser. Då han bedömde att ett besked i denna fråga var nödvändigt för att avgöra tvisten, har han fört frågan vidare till domstolen.

Tillämpningen av artikel 177

7 Då det skiljedomsorgan som har fört frågan vidare till domstolen har tillsatts genom avtal mellan enskilda, bör det först utredas om organet skall anses som domstol i en medlemsstat enligt artikel 177 i fördraget.

8 Skiljemannens första fråga gäller detta problem. Frågan lyder som följer:

"Har ett tyskt skiljedomsorgan, som inte fattar sitt avgörande efter ren skälighetsbedömning utan på grundval av lagtillämpning och vars avgörande har samma verkan för avtalsparterna som en lagakraftvunnen dom (artikel 1040 i Zivilprozessordnung), behörighet att föra en fråga vidare till Europeiska gemenskapernas domstol med stöd av artikel 177 andra stycket i EEG-fördraget?"

9 Såsom antytts i nämnda fråga, är domstolens behörighet att pröva de frågor som har ställts till den avhängig av vad som är kännetecknande för skiljeförfarandet i fråga.

10 Såsom skiljemannen påpekat i sin fråga, har det aktuella skiljeförfarandet visserligen vissa likheter med domstolsverksamheten på så sätt att skiljeförfarandet är reglerat i lag, att skiljemannen skall fatta sitt avgörande i enlighet med gällande rätt samt att dennes avgörande gäller på samma sätt som en lagakraftvunnen dom i förhållande till parterna och utgör exekutionstitel efter verkställighetsförordnande. Emellertid är dessa omständigheter inte tillräckliga för att skiljemannen skall få ställning av en "domstol i en medlemsstat" enligt artikel 177 i fördraget.

11 Det kan först och främst konstateras att när avtalet slöts 1973 hade avtalsparterna frihet att genom en klausul i avtalet bestämma huruvida eventuella tvister skulle lösas genom vanlig domstolsprövning eller genom skiljeförfarande. Av omständigheterna i målet framgår vidare att det varken rättsligt eller faktiskt förelåg skyldighet för avtalsparterna att hänskjuta sina tvister till skiljeförfarande.

12 Det kan även konstateras att de tyska myndigheterna inte har medverkat vid beslutet att välja skiljeförfarande och inte heller på eget initiativ kan ingripa i förfarandet inför skiljemannen. Såsom medlemsstat i gemenskaperna, med ansvar för att de skyldigheter fullgörs som följer av gemenskapsrätten på sitt territorium i enlighet med artiklarna 5 och 169-171 i fördraget, har Förbundsrepubliken Tyskland inte gett i uppdrag till eller överlämnat åt enskilda att uppfylla dessa förpliktelser såvitt avser aktuellt område.

13 Till följd härav kan förevarande skiljeförfarande och det allmänna rättskipningssystemet i den berörda medlemsstaten inte anses vara så nära förknippade med varandra att skiljemannen kan anses utgöra "domstol i en medlemsstat" enligt artikel 177.

14 Såsom domstolen har anfört i sin dom av den 6 oktober 1981 (Broekmeulen, 246/80, ännu opublicerad), är det av vikt att gemenskapsrätten respekteras till fullo inom samtliga medlemsstaters territorium. Parterna i ett avtal kan därför inte frångå gemenskapsrätten. Mot bakgrund härav bör det påpekas att om det under ett skiljeförfarande, som kommit till stånd på grund av avtal, uppkommer frågor om gemenskapsrätten, kan det ankomma på de ordinarie domstolarna att pröva dessa frågor, antingen inom ramen för den assistans de lämnar skiljedomsorganen - till exempel genom att bistå dessa i vissa förfarandefrågor eller för att tolka gällande rätt - eller inom ramen för en mer eller mindre omfattande överprövning av skiljedomen till följd av överklagande, återvinning, ansökan om verkställighetsbeslut eller annat rättsligt förfarande som står till buds i den nationella lagstiftningen.

15 Det ankommer på dessa nationella domstolar att bedöma om begäran enligt artikel 177 i fördraget skall ske till EG-domstolen för erhållande av besked om tolkningen av eller bedömningen av giltigheten av de gemenskapsrättsliga bestämmelser som de nationella domstolarna kan vara skyldiga att tillämpa då de fullgör sina assisterande eller överprövande uppgifter.

16 Till följd härav saknar domstolen behörighet att i sak avgöra förevarande mål.

Beslut om rättegångskostnader


17 De kostnader som har förorsakats Danmarks, Italiens och Förenade kungarikets regeringar samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid skiljedomsorganet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på skiljedomsorganet att besluta om rättegångskostnaderna.

Domslut


På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 22 april 1981 förts vidare av skiljemannen i tvisten mellan företaget Nordsee Deutsche Hochseefischerei GmbH, å ena sidan, samt företagen Reederei Mond Hochseefischerei Nordstern AG & Co. KG och Reederei Friedrich Busse Hochseefischerei Nordstern AG & Co. KG, å andra sidan - följande dom:

Domstolen saknar behörighet att avgöra de frågor som ställts av skiljemannen.