61978J0033

1. Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar - tolkning - allmänna regler

2. Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar - särskilda behörighetsregler - begreppen "verksamheten vid en filial, agentur eller liknande" i artikel 5.5 - autonom tolkning - innebörd - den nationella domstolens behörighet

(artikel 5.5 i konventionen av den 27 september 1968)

1. Konventionen av den 27 september 1968 skall tolkas med beaktande av dels dess eget system och syfte, dels dess samband med EEG-fördraget. Frågan om de uttryck och begrepp som används i konventionen skall anses vara autonoma och alltså gemensamma för alla konventionsstater, eller om de skall anses hänvisa till reglerna i den rätt som i varje enskilt fall skall tillämpas enligt kollisionsnormerna för den domstol där talan först har väckts, skall lösas på så sätt att konventionens fulla verkan säkerställs vid förverkligandet av konventionens syften.

2. Strävan att säkerställa rättssäkerheten och parternas lika rättigheter och förpliktelser i fråga om möjligheten att avvika från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2 gör det nödvändigt att ge begreppen i artikel 5.5 i konventionen av den 27 september 1968 en tolkning som är autonom och därmed gemensam för alla konventionsstater.

Med begreppet filial, agentur eller liknande avses ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne - trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet - inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget.

Begreppet "verksamheten" omfattar

- tvister om sådana rättigheter och förpliktelser inom eller utanför avtalsförhållanden som hör till den egentliga förvaltningen av själva den ifrågavarande agenturen, filialen eller liknande, såsom rättigheter och förpliktelser i samband med hyra av den fastighet på vilken dessa enheter är etablerade eller anställning

på platsen av den personal som arbetar där,

-tvister som rör de förpliktelser som det ovan beskrivna verksamhetscentrumet har åtagit sig i det företags namn till vilket det hör och som skall uppfyllas i den konventionsstat där detta centrum är etablerat samt tvister som rör förpliktelser utanför avtalsförhållanden som är en följd av den verksamhet som den ifrågavarande filialen, agenturen eller liknande, i ovan angivna betydelse, på den plats där den är etablerad har utövat för det företags räkning till vilket den hör.

Det ankommer i varje enskilt fall på den domstol där talan väckts att fastställa de omständigheter som gör det möjligt att konstatera att det faktiskt föreligger ett verksamhetscentrum och att bestämma det omtvistade rättsförhållandets anknytning till begreppet "verksamheten", såsom detta tolkats ovan.

I mål 33/78

har Oberlandesgericht i Saarbrücken till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt protokollet av den 3 juni 1971 angående domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område i det mål som pågår vid den domstolen mellan

Somafer SA, med säte i Uckange (Frankrike),

och

Saar-Ferngas AG, med säte i Saarbrücken-Schafbrücke (Förbundsrepubliken Tyskland).

Begäran avser tolkningen av begreppen "filial" och "agentur" i artikel 5.5 i konventionen av den 27 september 1968.

1 Genom ett beslut av den 21 februari 1978, som kom in till EG-domstolen den 13 mars 1978, har Oberlandesgericht i Saarbrücken i enlighet med protokollet av den 3 juni 1971 angående domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT 1972, nr L 299, s. 32, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) (nedan kallad "konventionen") ställt tre frågor om tolkningen av artikel 5.5 i denna konvention.

Enligt den bestämmelse som begärs tolkad, kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan konventionsstat "...5. i fråga om tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller liknande, vid domstolen i den ort där denna är belägen".

2 Frågorna har ställts för att den nationella domstolen skall kunna avgöra om den med stöd av ovan nämnda bestämmelse - utan att detta påverkar dess behörighet enligt övriga bestämmelser i konventionen - är behörig att pröva en talan som ett tyskt företag har väckt mot ett franskt företag, som har sitt säte på franskt territorium men som på Förbundsrepubliken Tysklands territorium har ett kontor eller kontaktställe som på det franska företagets brevpapper betecknas som "Vertretung für Deutschland". Det tyska företagets talan avser ersättning för utgifter som det företaget haft för att skydda sina gasledningar mot en eventuell skada till följd av sprängningsarbeten som det franska företaget utfört i närheten på uppdrag av Saarland.

Den första frågan

3 Den första frågan avser om "behörigheten på grund av verksamheten vid en filial, agentur eller liknande enligt artikel 5.5 i konventionen av den 27 september 1968 skall bestämmas

a) enligt rättsreglerna i den stat vid vars domstolar talan har väckts eller

b) enligt rättsreglerna i de berörda staterna (behörigheten bestäms enligt de rättsregler som skall tillämpas i saken) eller

c) autonomt, dvs. på grundval av konventionens av den 27 september 1968 syfte och system samt de allmänna principer som kan härledas ur de nationella rättsordningarna som helhet (Europeiska gemenskapernas domstols dom av den 14 oktober 1976, Eurocontrol, NJW 1977, s. 489, 490)?".

4 Konventionen, som slöts med stöd av artikel 220 i EEG-fördraget, syftar enligt vad som uttryckligen sägs i dess preambel till att genomföra bestämmelserna i den artikeln beträffande förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden samt till att inom gemenskapen stärka rättsskyddet för där bosatta personer.

I syfte att avskaffa hinder för de rättsliga förbindelserna och för tvistlösning i samband med förbindelser inom gemenskapen på privaträttens område, innehåller konventionen bland annat regler som gör det möjligt att fastställa behörigheten för konventionsstaternas domstolar inom ramen för dessa förbindelser och som underlättar erkännandet och verkställigheten av rättsliga avgöranden.

Konventionen skall alltså tolkas med beaktande av dels dess eget system och syfte, dels dess samband med fördraget.

5 I konventionen används många juridiska uttryck och begrepp som är hämtade från privat- och processrätten och som kan ha olika innebörd från en konventionsstat till en annan. Frågan uppkommer därför om dessa uttryck och begrepp skall anses vara autonoma och alltså gemensamma för alla konventionsstater, eller om de skall anses hänvisa till reglerna i den rätt som i varje enskilt fall skall tillämpas enligt kollisionsnormerna för den domstol där talan först har väckts.

Denna fråga skall lösas på så sätt att konventionens fulla verkan säkerställs vid förverkligandet av konventionens syften.

6 De begrepp som används i formuleringen "tvist som hänför sig till verksamheten vid en filial, agentur eller liknande" och genom vilka behörigheten enligt artikel 5.5 bestäms, har olika innehåll från en konventionsstat till en annan, inte endast i respektive stats lagstiftning utan även vid tillämpningen av bilaterala konventioner om erkännande och verkställighet av utländska domar.

7 Begreppens funktion inom ramen för konventionen skall bedömas i förhållande till den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.1 i konventionen som har följande lydelse. "Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap".

När artikel 5 till förmån för en effektiv processledning i ett antal fall föreskriver särskilda behörighetsregler, där käranden har ett val, beror detta på förekomsten i vissa väl avgränsade situationer av en särskilt nära anknytning mellan en tvist och den domstol där talan kan väckas.

Med hänsyn till att en utökning av antalet behöriga domstolar för en och samma tvist inte är ägnad att främja rättssäkerheten och rättsskyddets effektivitet inom alla de territorier som gemenskapen består av, överensstämmer det med konventionens syfte att undvika en extensiv och mångskiftande tolkning av undantagen från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2.

Detta gäller så mycket mer som motsvarande undantag i nationell lagstiftning eller i bilaterala konventioner - såsom Förenade kungarikets regering med rätta har framhållit i sitt skriftliga yttrande - ofta beror på uppfattningen att en stat handlar i sina medborgares intresse genom att erbjuda dessa en möjlighet att undandra sig en utländsk domstols behörighet. Sådana hänsyn är emellertid inte på sin plats inom gemenskapsområdet, eftersom grunden för undantagen i artikel 5 från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2 uteslutande är att söka i en strävan efter god rättskipning.

8 Räckvidden av och gränserna för den rättighet som ges käranden genom artikel 5.5 är beroende av en bedömning av de särskilda omständigheter som - antingen i förhållandet mellan filialer, agenturer eller liknande och det företag till vilket dessa enheter hör eller i förhållandet mellan en av dessa enheter och tredje man - tydliggör den särskilda anknytning som med avvikelse från artikel 2 utgör grunden för den valfrihet som ges käranden.

Det handlar definitionsmässigt om omständigheter som rör två enheter som är etablerade i olika konventionsstater, men som trots detta måste kunna bedömas på samma sätt, oavsett om de betraktas med utgångspunkt från den eller de representationer som ett företag har upprättat i andra medlemsstater, från detta företag eller från den tredje man med vilken rättsliga förbindelser har upprättats via representationerna.

Under dessa förhållanden gör strävan att säkerställa rättssäkerheten och parternas lika rättigheter och förpliktelser i fråga om möjligheten att avvika från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2 det nödvändigt att ge de begrepp i artikel 5.5 i konventionen som är föremål för denna begäran om förhandsavgörande, en tolkning som är autonom och därmed gemensam för alla konventionsstater.

Den andra och tredje frågan

9 För det fall att det aktuella uttrycket skall tolkas autonomt, begärs i den andra frågan besked om vilka tolkningskriterier som skall tillämpas i fråga om beslutandefriheten (bland annat för ingående av affärsavtal) och i fråga om den yttre anläggningens omfattning.

I den tredje frågan begärs besked om huruvida man vid tolkningen av det aktuella begreppet

-"som man t. ex. gör i tysk rätt (jfr artikel 21 i "Zivilprozeßordnung", Baumbach, 36:e utgåvan, not 2 A ; Stein-Jonas, 19:e utgåvan, not II 2; Oberlandesgericht i Köln NJW 73, 1834, Oberlandesgericht i Breslau HRR 39, nr 111) -skall tillämpa vissa principer om civilrättsligt ansvar som gäller för den som genom yttre handlingar, dvs. handlingar som kan åberopas mot honom av godtroende tredje man, har låtit påskina att det föreligger en filial eller agentur, med den rättsföljden att den som ger ett sådant intryck skall behandlas som om han drev en sådan filial eller agentur"?

10 Dessa två frågor bör besvaras tillsammans.

11 Eftersom de ifrågavarande begreppen gör det möjligt att avvika från den allmänna behörighetsprincipen i artikel 2 i konventionen, måste begreppen tolkas på ett sådant sätt att den särskilda anknytning som motiverar denna avvikelse utan svårighet kan påvisas.

Denna särskilda anknytning avser för det första de yttre kännetecken med hjälp av vilka förekomsten av en filial, en agentur eller liknande lätt kan fastställas och för det andra sambandet mellan den på så sätt lokaliserade enheten och föremålet för tvisten med det i en annan konventionsstat etablerade företag till vilket den nämnda enheten hör.

12 Vad gäller den första punkten avses med begreppet filial, agentur eller liknande ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne - trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet - inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget.

13 Vad gäller den andra punkten krävs det dessutom att tvisteföremålet rör verksamheten vid filialen, agenturen eller liknande.

Begreppet verksamheten omfattar för det första tvister om sådana rättigheter och förpliktelser inom eller utanför avtalsförhållanden som hör till den egentliga förvaltningen av själva den ifrågavarande agenturen, filialen eller liknande, såsom rättigheter och förpliktelser i samband med hyra av den fastighet på vilken dessa enheter är etablerade eller anställning på platsen av den personal som arbetar där.

Vidare omfattar begreppet sådana tvister som rör de förpliktelser som det ovan beskrivna verksamhetscentrumet har åtagit sig i det företags namn till vilket det hör och som skall uppfyllas i den konventionsstat där detta centrum är etablerat samt tvister som rör förpliktelser utanför avtalsförhållanden som är en följd av den verksamhet som den ifrågavarande filialen, agenturen eller liknande, i ovan angivna betydelse, på den plats där den är etablerad har utövat för det företags räkning till vilket den hör.

Det ankommer i varje enskilt fall på den domstol där talan väckts att fastställa de omständigheter som gör det möjligt att konstatera att det faktiskt föreligger ett verksamhetscentrum och att bestämma det omtvistade rättsförhållandets anknytning till begreppet "verksamheten", såsom detta tolkats ovan.

14 Ett särskilt svar på den tredje frågan blir i och med de ovan anförda övervägandena överflödigt.

15 De kostnader som har förorsakats Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 21 februari 1978 förts vidare av Oberlandesgericht i Saarbrücken - följande dom:

1) Strävan att säkerställa rättssäkerheten och parternas lika rättigheter och förpliktelser i fråga om möjligheten att avvika från den allmänna behörighetsregeln i artikel 2 gör det nödvändigt att ge begreppen i artikel 5.5 i konventionen en tolkning som är autonom och därmed gemensam för alla konventionsstater.

2) Med begreppet filial, agentur eller liknande avses ett verksamhetscentrum som varaktigt framträder som representant för ett företag till vilket det hör, har en affärsledning och är materiellt så utrustat att det kan förhandla med tredje man på så sätt att denne - trots att han vet att det eventuellt uppkommer ett rättsförhållande med det företag till vilket centrumet hör och som har sitt säte i utlandet - inte behöver vända sig direkt till detta företag utan kan ingå avtal på platsen för det verksamhetscentrum som representerar företaget.

3) Begreppet "verksamheten" omfattar

- tvister om sådana rättigheter och förpliktelser inom eller utanför avtalsförhållanden som hör till den egentliga förvaltningen av själva den ifrågavarande agenturen, filialen eller liknande, såsom rättigheter och förpliktelser i samband med hyra av den fastighet på vilken dessa enheter är etablerade eller anställning på platsen av den personal som arbetar där,

- tvister som rör de förpliktelser som det ovan beskrivna verksamhetscentrumet har åtagit sig i det företags namn till vilket det hör och som skall uppfyllas i den konventionsstat där detta centrum är etablerat samt tvister som rör förpliktelser utanför avtalsförhållanden som är en följd av den verksamhet som den ifrågavarande filialen, agenturen eller liknande, i ovan angivna betydelse, på den plats där den är etablerad har utövat för det företags räkning till vilket den hör.

4) Det ankommer i varje enskilt fall på den domstol där talan väckts att fastställa de omständigheter som gör det möjligt att konstatera att det faktiskt föreligger ett verksamhetscentrum och att bestämma det omtvistade rättsförhållandets anknytning till begreppet "verksamheten", såsom detta tolkats ovan.