61965J0032

1. EEG:s politik - konkurrensregler tillämpliga på företag - förordningar som skall antas av rådet - utrymme för rådets skönsmässiga bedömning - omfattning

(artikel 87 i EEG-fördraget)

2. EEG:s politik - konkurrensregler tillämpliga på företag - konkurrensbegränsande samverkan - förbud - undantag för grupper av avtal - ingen förhandsbedömning beträffande sådana avtal

(artikel 85 i EEG-fördraget)

3. EEG:s politik - konkurrensregler tillämpliga på företag - artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget - inget klart avgränsat tillämpningsområde för dessa bestämmelser med avseende på det distributionsled där företagen är verksamma

4. EEG:s politik - konkurrensregler tillämpliga på företag - konkurrens - begrepp

(artikel 85 i EEG-fördraget)

5. EEG:s politik - konkurrensregler tillämpliga på företag - ensamåterförsäljaravtal - förbud enligt artikel 85.1 i EEG-fördraget möjligt

6. EEG:s förordningar - invändning om att de inte skall tillämpas - får göras endast när förordningen i fråga är tillämplig på det fall som är föremål för talan

(artikel 184 i EEG-fördraget)

1. I konkurrensfrågor kan rådet pröva om det skulle finnas ett behov av en förordning och anta denna enligt någon av de principer som anges i artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget. Rådet har ingen skyldighet att uttömmande behandla alla de principer som uppställs i dessa artiklar eller att samtidigt anta regler för tillämpning av andra bestämmelser i nämnda artiklar.

2. Vid bestämning av en grupp av avtal ges bara en ram och anges endast att ifrågavarande avtal eventuellt kan omfattas av förbudet i artikel 85.1. Därför kan ett gruppundantag som beviljats enligt artikel 85.3, i förhållande till nämnda förbud, inte innebära något som helst avgörande på förhand, inte ens indirekt, som står i strid med något avtal som undantagits individuellt.

3. Varken lydelsen av artikel 85 eller av artikel 86 ger stöd för att dessa artiklar skall ges olika tillämpningsområden med hänsyn till inom vilket distributionsled som företagen befinner sig.

4. Med konkurrens enligt artikel 85.1 i EEG-fördraget avses inte endast sådan konkurrens som kan förekomma mellan parterna i ett avtal utan också sådan konkurrens som kan utövas mellan någon av dem och tredje man.

5. Ett ensamåterförsäljaravtal kan, även om det inte innebär missbruk av en dominerande ställning, påverka handeln mellan medlemsstaterna och samtidigt ha till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, och därmed omfattas av förbudet i artikel 85.1 i EEG-fördraget.

6. Artikel 184 i EEG-fördraget har inte till syfte att ge en part möjlighet att till stöd för sin talan, oavsett vilken form av talan det rör sig om, ifrågasätta tillämpligheten av vilken förordning som helst. Den förordning, vars lagenlighet ifrågasätts, skall vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan.

Mål 32/65

Italiens regering, företrädd av befullmäktigade ministern Adolfo Maresca, biträdande avdelningschef vid utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, biträdd av ställföreträdaren för Avvocato generale dello Stato, Pietro Peronaci, med delgivningsadress i Luxemburg, vid Italiens ambassad,

sökande,

mot

Europeiska ekonomiska gemenskapens råd, företrätt av dr Raffaello Fornasier, juridisk rådgivare, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg, hos Jacques Leclerc, sekreterare vid råden för de Europeiska gemenskaperna,

svarande,

och

EEG:s kommission, företrädd av dr Alberto Sciolla-Lagrange, juridisk rådgivare, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg, hos Henri Manzanares, sekreterare vid rättstjänsten vid de europeiska verkställande organen,

svarande.

Talan avser:

1. Ogiltigförklaring av artikel 1 och följande i rådets förordning nr 19/65 EEG av den 2 mars 1965 (EGT nr 36, 6.3.1965, s. 533/65, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01) om tillämpning av fördragets artikel 85.3 på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden.

2. Förklaring att (enligt artikel 184 i EEG-fördraget ) artikel 4.2 2 a och b och artikel 5.2 i rådets förordning nr 17/62 av den 6 februari 1962 (EGT nr 13, 21.2.1962, s. 204/62, fransk version; svensk specialutgåva, del 08, volym 01) inte skall vara tillämpliga.

3. Förklaring att (enligt artikel 184 i EEG-fördraget) kommissionens förordning nr 153/62 av den 21 december 1962 (EGT nr 139, 24.12.1962, s. 2918/62, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) inte skall vara tillämplig.

Italiens regering har väckt talan mot rådet och, om det är nödvändigt, mot kommissionen, i syfte att i första hand få rådets förordning nr 19/65 av den 2 mars 1965 om tillämpning av artikel 85.3, i fördraget om upprättandet av EEG, på vissa grupper av avtal och samordnade förfaranden ogiltigförklarad.

Denna talan har dessutom till syfte att, på grundval av artikel 184 i EEG-fördraget, få en förklaring att artikel 4.2 2 a och b och artikel 5.2 i rådets förordning nr 17/62 av den 6 februari 1962 inte kan tillämpas. Dessa artiklar föreskriver att avtal, beträffande vilka parterna önskar åberopa artikel 85.3, skall anmälas.

Talan avser dessutom att på samma grund få kommissionens förordning nr 153/62 av den 20 december 1962, som inför ett förenklat anmälningsförfarande för vissa så kallade ensamåterförsäljaravtal, förklarad icke-tillämplig.

Förstahandsyrkandet: Talan om ogiltigförklaring av rådets förordning nr 19/65

Enligt förordning 19/65, som antagits med stöd av artikel 87 i fördraget, har rådet gett kommissionen befogenhet att genom förordning medge undantag enligt artikel 85.3 för grupper av avtal i vilka endast två företag deltar, under vissa omständigheter.

I den talan om ogiltigförklaring, som väckts i behörig ordning, görs invändning mot nämnda förordning att denna har antagits i strid med artiklarna 2, 3 f, 85, 86, 87 och 222 i fördraget och att detta innebär maktmissbruk.

Första grunden för talan: överträdelse av artikel 87

Först görs invändning mot att det i förordning 19/65 ges bestämmelser om undantag till artikel 85.3 utan att räckvidden av förbudet i artikel 85.1 dessförinnan närmare angetts. Alltså strider nämnda förordning mot artikel 87 genom att det i den bestäms ett undantag innan den regel detta undantag avviker från har formulerats klart och tydligt. Därigenom bryter också förordningen mot principen om att allt som inte är förbjudet är tillåtet och ersätter denna med den motsatta principen enligt vilken allt är förbjudet som inte är tillåtet.

Enligt artikel 87 i fördraget skall rådet "anta de förordningar och direktiv som behövs för att tillämpa de principer som anges i artiklarna 85 och 86".

Det är rådet som skall bedöma om en förordning "behövs".

Denna bedömning kan göras för ett visst område utan att rådet uttömmande måste behandla alla bestämmelserna i artiklarna 85 och 86.

Rådet kan alltså, om det anser det vara lämpligt, genom förordning tillämpa undantaget i artikel 85.3.

Av detta kan man dock inte dra slutsatsen att alla förfaranden, som inte beviljats undantag, skall anses vara förbjudna.

Dessutom föreskriver artikel 85.3 i fördraget att grupper av avtal kan beviljas ett sådant undantag.

Med hänsyn till företagens rättssäkerhet skulle det kunna vara motiverat att i första hand använda denna möjlighet, eftersom rådet därigenom inte åläggs att samtidigt besluta om tillämpningen av de andra bestämmelserna i artikel 85.3.

Utan att bryta mot artikel 87 har rådet alltså, genom artikel 85.3 kunnat fastställa villkoren för en förordning för gruppundantag utan att detta inneburit vare sig att principerna i artikel 85.1 har ändrats eller att rådet helt har avstått från sin rätt att i senare förordningar tillämpa någon av de andra bestämmelserna i artikel 85 på avtal som inte omfattas av den omtvistade förordningen.

Andra grunden för talan: överträdelse på samma gång av artikel 85 samt maktmissbruk

Å ena sidan påtalas att förordning 19/65 på samma gång strider mot artikel 85.1 och 85.3 samt artiklarna 2 och 3 i fördraget. Å andra sidan påtalas att förordningen innebär maktmissbruk, då i denna har förutsatts att alla avtal som tillhör de undantagna grupperna är direkt förbjudna enligt artikel 85.1. Följaktligen har det ansetts att villkoren i artikel 85.1 är uppfyllda inte bara då det gäller sådana grupper av avtal som undantagits genom denna förordning utan också då det gäller alla avtal inom dessa grupper som har ingåtts antingen mellan mer än två företag eller avtal mellan två företag som inte uppfyller något av villkoren i ovannämnda förordning.

Genom artikel 85 fastställs, i tredje delen av fördraget som handlar om "Gemenskapens politik", de konkurrensregler som är tillämpliga på företag. Syftet med artikel 85 är dels att man skall använda de styrmedel för "gemenskapens verksamhet" som anges i artikel 3, i synnerhet "upprättande av en ordning som säkerställer att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte snedvrids" och dels att man skall kunna "upprätta en gemensam marknad", vilket är ett av de huvudsakliga syftena i artikel 2.

Artikel 85 i sin helhet skall alltså ses i samband med de bestämmelser i fördragets ingress som förtydligar det och då särskilt bestämmelserna om "att undanröja barriärer" och om "sund konkurrens", förhållanden som är nödvändiga för att förverkliga en enhetlig marknad.

Utformningen av artikel 85 kännetecknas av att den består av en bestämmelse om förbud (punkt 1) och en bestämmelse om verkningarna av detta förbud (punkt 2). Denna bestämmelse om förbud mildras genom att en befogenhet ges att bevilja undantag från denna regel, undantag som eventuellt kan medges för grupper av avtal (punkt 3).

Frågan om ett avtal inte skall omfattas av artikel 85.1 och frågan om det skall åtnjuta undantag enligt artikel 85.3 omfattas inte av samma villkor och får inte heller samma följder. Därför ligger det i företagens intresse att tillämpningsområdet för dessa båda bestämmelser inte ändras genom eventuella förordningar.

Fastän ett enskilt avtal bara kan medges undantag enligt artikel 85.3 under förutsättning att avtalet omfattas av förbudet i artikel 85.1, innebär inte detta, trots möjligheten att bevilja gruppundantag enligt punkt 3, att ett enskilt avtal, som ingår i dessa grupper, samtidigt måste uppfylla villkoren i punkt 1.

Då rådet enligt artikel 85.3 ges befogenhet att bevilja gruppundantag har detta samtidigt ålagts en skyldighet att endast utöva denna befogenhet i fråga om sådana grupper av avtal som kan uppfylla villkoren i punkt 1.

En rådsförordning skulle faktiskt sakna betydelse om avtal som hör till sådana grupper som bestämts i förordningen inte kan uppfylla dessa villkor.

Vid beskrivning av en grupp ges bara en ram och detta betyder inte att alla de avtal som hör till gruppen omfattas av förbudet.

En sådan beskrivning innebär inte heller att ett avtal i den grupp som beviljats undantag och som inte uppfyller alla villkoren enligt denna beskrivning med nödvändighet skall omfattas av förbudet.

Att ett gruppundantag beviljats kan alltså inte innebära något som helst avgörande på förhand, inte ens indirekt, som står i strid med något avtal som undantagits individuellt.

Förordning 19/65 strider för övrigt inte mot dessa principer.

I artikel 1.1 i förordningen ges kommissionen bemyndigande att "i enlighet med fördragets artikel 85.3 genom förordning förklara att artikel 85.1 inte gäller grupper av avtal i vilka endast två företag är parter", och som uppfyller vissa villkor som ingår i ensamåterförsäljaravtal.

Enligt punkt 2 i samma artikel skall i den förordning som skall antas av kommissionen "anges de grupper av avtal som den är tillämplig på och det skall särskilt anges a) vilka begränsningar eller bestämmelser som avtalen inte får innehålla, b) vilka bestämmelser som avtalen skall innehålla eller vilka andra villkor som skall vara uppfyllda".

Förordning 19/65 anger alltså endast ramar för kommissionens agerande och överlåter samtidigt till denna att närmare ange de villkor som ett avtal måste uppfylla för att kunna ånjuta gruppundantag.

Eftersom denna förordning har antagits med tillämpning av artikel 85.3 och inte med tillämpning av artikel 85.1, vilket framgår av rubriken och motiven till förordningen, ger den inte upphov till någon rättslig presumtion för tolkningen av artikel 85.1

Avsikten med förordningen är att grupper av avtal och samordnade förfaranden skall undantas från förbudet. Därför kan förordningen inte få den verkan att sådana avtal, som enligt förordningen skall få en gynnsam behandling, först, om än underförstått, skall omfattas av förbudet i artikel 85.1. Inte heller föreligger genom förordningen någon presumtion för att villkoren i artikel 85.1 är uppfyllda till nackdel för vilket enskilt avtal som helst.

Den omtvistade förordningen har alltså inte inneburit någon ändring i fråga om de skyldigheter som skall uppfyllas då man i varje enskilt fall, som undantas individuellt, fastställer om sådana omständigheter föreligger som gör att förbudet i artikel 85.1 är tillämpligt.

Genom de tvivel som, enligt sökandens mening, skulle kunna uppstå på grund av avfattningen av förordning 19/65 kan det följaktligen inte anses visat att bestämmelserna i artikel 85 har överträtts.

Genom förordning 19/65 bemyndigas bara kommissionen att på förhand och gruppvis undanta de avtal som anges i förordningen, och då endast i de fall de skulle kunna omfattas av artikel 85.1. Därför har genom förordningen någon överträdelse inte skett mot artikel 85.2 och artikel 3 f i fördraget och inte heller har den gett upphov till något maktmissbruk.

Tredje grunden: överträdelse av artiklarna 86 och 222 i fördraget

En rad invändningar har gjorts mot den omtvistade förordningen, eftersom i artikel 1.1 a i förordningen den bedömningen gjorts att ensamåterförsäljaravtalen inte skall omfattas av artikel 86, som behandlar missbruk av en dominerande ställning. Däremot skall de omfattas av artikel 85, fastän sistnämnda artikel endast gäller avtal mellan ekonomiska aktörer inom samma distributionsled ("horisontella avtal") och fastän avtal mellan aktörer inom olika distributionsled ("vertikala avtal") uteslutande omfattas av artikel 86. Denna artikel har alltså överträtts samtidigt med artikel 85.

Varken lydelsen av artikel 85 eller av artikel 86 ger stöd för att dessa artiklar skall ges olika tillämpningsområden med hänsyn till det distributionsled som företagen befinner sig inom.

Inte i någon av dessa artiklar görs någon åtskillnad mellan konkurrerande aktörer inom samma led och mellan icke-konkurrerande aktörer som befinner sig inom olika led i distributionskedjan.

Någon åtskillnad kan inte göras där fördraget inte gör åtskillnad.

Dessutom kan man inte hävda att artikel 85 inte skall tillämpas på ett ensamåterförsäljaravtal under förevändning att leverantören och ensamåterförsäljaren inte är konkurrenter till varandra.

Med konkurrens enligt artikel 85.1 avses inte endast sådan konkurrens som kan förekomma mellan parterna i ett avtal utan också sådan konkurrens som kan utövas mellan någon av parterna och tredje man.

Detta bör i högre grad vara fallet, eftersom parterna genom ett sådant avtal, i strid med det allmänna syftet i artikel 85, skulle kunna försöka uppnå eller behålla orättmätiga fördelar i sitt eget intresse och på konsumenternas eller användarnas bekostnad genom att hindra eller begränsa konkurrens från tredje man på produktmarknaden.

Det är alltså möjligt att, utan att detta innebär missbruk av en dominerande ställning, ett avtal mellan ekonomiska aktörer inom olika distributionsled kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och samtidigt ha till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och alltså omfattas av förbudet i artikel 85.1.

Var och en av artiklarna 85 och 86 har alltså olika syften och är utan åtskillnad tillämplig på olika typer av avtal, då de särskilda villkor som gäller för respektive artikel är uppfyllda.

Det skulle slutligen vara felaktigt att jämföra å ena sidan en situation som omfattas av artikel 85, dvs. då en producent är bunden till sin återförsäljare av ett ensamåterförsäljaravtal beträffande sina produkter och å andra sidan en situation där producenten själv på ett eller annat sätt, till exempel genom handelsrepresentanter, sörjer för distributionen av sina egna produkter och därigenom undgår att träffas av förbudet i artikel 85.

Detta är rättsligt sett skilda situationer.

Å andra sidan har de inte samma betydelse eftersom två olika distributionsformer, där den ena ingår i producentens verksamhet och den andra inte gör det, inte kan vara lika effektiva.

Lydelsen av artikel 85 gör att förbudet blir tillämpligt på ett avtal mellan flera företag, om övriga villkor i detta avtal är uppfyllda. Däremot är förbudet i artikel 85 inte tillämpligt på det fallet då ett enda företag har införlivat sitt eget distributionsnät med sin verksamhet. Därav kan man dock inte dra den slutsatsen att en förpliktelse, som följer av ett avtal mellan ett tillverkningsföretag och ett distributionsföretag, skulle kunna anses laglig enbart genom att man använder ett analogt ekonomiskt synsätt, ett synsätt som för övrigt är ofullständigt och som står i motsats till lydelsen av denna artikel.

Fastän för övrigt i första fallet avsikten med artikel 85 i fördraget är att man inte skall ingripa i ett företags interna organisation och att denna organisation endast kan ifrågasättas med hjälp av artikel 86, i det fall verksamheten skulle få en sådan omfattning att den innebär gravt missbruk av en dominerande ställning, kan det genom fördraget inte göras samma förbehåll när hinder mot konkurrensen har uppstått genom ett avtal mellan två olika företag. Då räcker det i allmänhet med att man förbjuder detta avtal.

Ett avtal som har ingåtts mellan ett tillverkningsföretag och ett distributionsföretag har obestridligen karaktären av "avtal mellan företag".

Slutligen skulle ett avtal mellan en producent och en återförsäljare, vilket haft till syfte att återupprätta nationell avskärmning i handeln mellan medlemsstaterna, kunna strida mot gemenskapens grundläggande syften.

Det finns ingen möjlighet att det genom fördraget, enligt vars ingress och ordalydelse det finns ett syfte att avskaffa hindren mellan staterna och i vilket det av en rad stränga bestämmelser framgår att det finns ett motstånd mot att dessa hinder återinförs, skulle kunna tillåtas att företagen återupprättar sådana hinder.

Bestämmelserna i artikel 85.1 står i överensstämmelse med detta syfte, även då det gäller avtal mellan företag inom olika distributionsled.

Följaktligen har ingen av bestämmelserna, som omfattas av den första gruppen av invändningar, överträtts.

I en andra grupp invändningar påtalar Italiens regering att genom artikel 1.1 b i förordningen har artikel 222 i fördraget överträtts, eftersom genom denna förordning ett otillbörligt ingripande skett, då industriell äganderätt har utövats.

Artikel 222 anger bara närmare att "fördraget inte i något hänseende skall ingripa i medlemsstaternas egendomsordning".

Genom artikel 1.1 b i förordning 19/65 bemyndigas kommissionen att bevilja undantag från förbudet för sådana grupper av avtal "som innehåller begränsningar i fråga om förvärv eller utnyttjande av rättigheter som åtnjuter industriellt rättsskydd".

Förordningen har, för så vitt avser artikel 222, inte i något hänseende ingripit i medlemsstaternas egendomsordning.

Genom att den omtvistade bestämmelsen utfärdats på det sätt som har skett i förordningen - och förordningen grundar sig med rätta på den allmänna ordalydelsen i artikel 85, vilken omfattar "alla avtal mellan företag" - finns en möjlighet att från förbudet undanta sådana avtal som innebär begränsningar i fråga om industriella rättigheter utan att detta strider mot artikel 222.

Av dessa överväganden följer att talan om ogiltigförklaring av förordning 19/65 skall ogillas.

Andrahandsyrkandet: talan om att rådets förordning 17/62 och kommissionens förordning 153/62 skall förklaras icke tillämpliga

Med stöd av artikel 184 i fördraget har Italiens regering enligt samma talan begärt att vissa bestämmelser i rådets förordning 17/62 och kommissionens förordning 153/62 skall förklaras icke tillämpliga.

Rådet och kommissionen har gjort invändning i denna del av talan om att rättegångshinder föreligger, särskilt med den motiveringen att dessa förordningar inte kan vara föremål för ett förfarande enligt artikel 184 i fördraget, eftersom de inte utgör någon rättslig grund för förordning 19/65 som enligt förstahandsyrkandet skall ogiltigförklaras.

Enligt denna artikel kan var och en som är part i en rättstvist angående giltigheten av en förordning åberopa de grunder som anges i artikel 173 första stycket till stöd för att förordningen skall anses icke tillämplig.

Denna bestämmelse har inte till syfte att ge en part möjlighet att till stöd för sin talan, oavsett vilken form av talan det rör sig om, ifrågasätta tillämpligheten av vilken förordning som helst.

Den förordning, vars lagenlighet ifrågasätts, skall vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan.

Det finns inget tillräckligt samband mellan förordning 19/65 och de omtvistade bestämmelserna i de båda förordningar som enligt yrkandet skall förklaras icke tillämpliga. Detta beror på att förordning 19/65 har till syfte att från förbudet i artikel 85.1 undanta vissa grupper av avtal, medan det genom förordning 17/62 föreskrivs en obligatorisk anmälningsplikt och i förordning 153/62 ges möjlighet till ett förenklat anmälningsförfarande.

I den pågående tvisten saknas tillräckligt samband mellan förordningarna 17/62 och 153/62 och förordning 19/65. En eventuell förklaring att de båda förstnämnda förordningarna inte är tillämpliga skulle nämligen inte inverka på lagenligheten av den sistnämnda förordningen. Dessutom skulle en eventuell ogiltigförklaring av den förordning som förstahandsyrkandet gäller inte nödvändigtvis leda till att de andra förordningarna förklaras icke tillämpliga.

Då förstahandsyrkandet har befunnits sakna grund framstår yrkandet om att förordningarna skall förklaras icke tillämpliga som ogrundade, eftersom de stöder sig på detta förstahandsyrkande.

Detta yrkande skall alltså avvisas.

Sökanden har tappat målet.

I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-med avslag på alla övriga mera omfattande eller motstridiga yrkanden - följande:

1) Talan i mål 32/65 ogillas.

2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna i målet.