21.2.2023   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 64/7


MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Riktlinjer för att underlätta upphandlande myndigheters och upphandlande enheters samt ekonomiska aktörers tillämpning av IPI-förordningen

(2023/C 64/04)

Innehåll

1.

Bestämning av en ekonomisk aktörs ursprung 8

1.1.

Belägg som kan användas för att fastställa om en juridisk person har ”faktisk affärsverksamhet” i ett visst land 8

1.2.

Styrkande dokument som kan användas för att fastställa ”faktisk affärsverksamhet” 8

2.

Bestämning av tjänsters ursprung 9

3.

Bestämning av varors ursprung 9

3.1.

Varors ursprung baserat på begreppet varor som är helt framställda i ett enda land 9

3.2.

Varors ursprung som inbegriper mer än ett land och begreppet ”sista väsentliga bearbetning” 10

3.2.1

Ursprungsbestämning för produkter som ingår i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex 10

3.2.2

Ursprungsbestämning för produkter som inte ingår i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex 10

4.

Skyldigheter för utvalda anbudsgivare 11

4.1.

Skyldigheter avseende underentreprenad under fullgörande av kontraktet 11

4.2.

Skyldigheter avseende ursprunget för varor som används vid fullgörandet av kontraktet 12

4.3.

Skyldigheter avseende tillhandahållandet av tillräckliga belägg på begäran 12

4.4.

Skyldigheter avseende betalningen av en proportionerlig avgift 13

5.

Hur och när ska upphandlande myndigheter och upphandlande enheter tillämpa en IPI-åtgärd? 13

I förordning (EU) 2022/1031 (IPI-förordningen(1) fastställs de förfaranden som kommissionen ska följa när den utreder påstådda åtgärder eller metoder i tredjeländer mot ekonomiska aktörer, varor och tjänster från unionen, och när den inleder samråd med de berörda tredjeländerna. I förordningen föreskrivs även en möjlighet för kommissionen att införa IPI-åtgärder gentemot sådana åtgärder eller metoder i tredjeländer i syfte att begränsa tillträdet för ekonomiska aktörer, varor eller tjänster från tredjeländer till upphandlingsförfaranden i unionen.

Enligt artikel 12 i IPI-förordningen ska kommissionen inom sex månader från och med den 29 augusti 2022 utfärda riktlinjer för att göra det lättare för upphandlande myndigheter, upphandlande enheter och ekonomiska aktörer att tillämpa dessa riktlinjer.

I skäl 34 i förordningen anges att riktlinjerna i synnerhet bör innehålla information om begreppen fysiska och juridiska personers ursprung, varors och tjänsters ursprung, ytterligare skyldigheter och tillämpningen av dessa bestämmelser inom ramen för denna förordning. Dessa riktlinjer bör också ta hänsyn till de små och medelstora företagens särskilda informationsbehov vid tillämpningen av denna förordning, för att förhindra att den blir allt för betungande.

1.   Bestämning av en ekonomisk aktörs ursprung

Vid tillämpningen av IPI-förordningen ska en ekonomisk aktörs ursprung bestämmas på följande sätt:

Om en ekonomisk aktör är en fysisk person avses med ursprung det land där denna person är medborgare eller har permanent uppehållstillstånd.

Om en ekonomisk aktör är en juridisk person avses med ursprung det land där den juridiska personen bildas eller på annat sätt organiseras, förutsatt att den juridiska personen har faktisk affärsverksamhet inom det territoriet.

Kriteriet för faktisk affärsverksamhet syftar till att undvika att IPI-åtgärder som vidtas enligt denna förordning kringgås genom att fysiska eller juridiska personer som har sitt ursprung i ett land som omfattas av en IPI-åtgärd bildar skalbolag eller brevlådeföretag i ett annat land än det som omfattas av en IPI-åtgärd.

1.1.    Belägg som kan användas för att fastställa om en juridisk person har ”faktisk affärsverksamhet” i ett visst land

En juridisk person har ”faktisk affärsverksamhet” i ett visst land om den inom det landets territorium har affärsverksamhet som inte är ett konstgjort arrangemang som huvudsakligen ingåtts för skatteändamål eller i syfte att kringgå en IPI-åtgärd.

För att visa att den har ”faktisk affärsverksamhet” i ett visst land får den ekonomiska aktören åberopa bland annat följande faktorer:

Affärsverksamhetens typ (t.ex. produktionsanläggning, representationskontor, FoU-centrum osv.).

Hur pass stor volym/intensitet/procentandel affärsverksamheten i det landet utgör.

Kapitalinvesteringar i det landet.

Antal anställda i det landet.

Information om kunder/klienter i det landet.

Hur länge företaget har varit etablerat i det landet.

Företags- eller postadress i det landet.

Betalningen av skatt i det landet.

Dessa icke uttömmande faktorer bör bedömas i varje enskilt fall. Vid denna bedömning kan andra faktorer beaktas, beroende på omständigheterna i varje enskilt fall.

1.2.    Styrkande dokument som kan användas för att fastställa ”faktisk affärsverksamhet”

Exempel på styrkande dokument som kan krävas av ekonomiska aktörer, bland annat små och medelstora företag, för att kunna kontrollera huruvida de bedriver ”faktisk affärsverksamhet” på det territorium där de är etablerade eller organiserade på annat sätt, inbegriper följande:

Affärshandlingar (försäljning och andra transaktioner) – fakturor, kvitton, affärskontrakt, remburser, transportdokument, affärsplaner, korrespondens med och förteckningar över leverantörer/kreditgivare och köpare, register över inköpta och sålda varor, rapporter från företagsbesök osv.

Finansiell information – reviderade räkenskaper, årsredovisningar, skattedeklarationer och bedömningar som utfärdats av relevanta organ osv.

Uppgifter om personalen – uppgifter om avgifter till sjukförsäkrings- eller pensionssystem, anställningsavtal osv.

Ovanstående förteckningar över exempel är inte uttömmande. Upphandlande myndigheter och upphandlande enheter får kräva alla slags styrkande dokument som de anser lämpliga för att fastställa i vilket land en ekonomisk aktör har sin faktiska affärsverksamhet.

2.   Bestämning av tjänsters ursprung

Vid tillämpningen av IPI-förordningen bestäms ursprunget för en tjänst baserat på ursprunget för den ekonomiska aktör som tillhandahåller den. Den vägledning som är relevant för att bestämma den ekonomiska aktörens ursprung är därför också relevant för att bestämma tjänsternas ursprung.

3.   Bestämning av varors ursprung

Vid tillämpningen av IPI-förordningen ska ursprunget för varor som levereras i samband med fullgörandet av ett offentligt upphandlingskontrakt bestämmas på grundval av de regler om icke-förmånsberättigande ursprung som fastställs i unionens tullkodex (förordningen om unionens tullkodex(2), vilka specificeras närmare i de relevanta bestämmelserna i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 (kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex(3).

I huvudsak används regler om icke-förmånsberättigande ursprung för varor för att bestämma varornas ursprungsland för behandlingen som mest gynnad nation (dvs. unionens standardtullbehandling), men även för genomförandet av ett antal handelspolitiska åtgärder såsom antidumpnings- och utjämningstullar, handelsembargon, skyddsåtgärder och kvantitativa restriktioner eller tullkvoter. De används också för ändamål som rör handelsstatistik, offentliga upphandlingar och ursprungsmärkning. Unionen tillämpar sina egna regler om icke-förmånsberättigande ursprung, vilka kan skilja sig från bestämmelserna i andra tredjeländer.

Det icke-förmånsberättigande ursprunget kan skilja sig från det ursprung som bestäms inom ramen för en förmånsordning för varor, såsom unionens allmänna preferenssystem eller ett frihandelsavtal, som föreskriver förmånlig tullbehandling. Det bör påpekas att även om de varor som används vid genomförandet av ett kontrakt har erhållit en tullförmån när de importerades till unionen, och dessa varors ursprung har fastställts på grundval av de regler om förmånsberättigande ursprung som gäller för handeln med exportlandet, ska dessa varors ursprung i samband med tillämpningen av IPI-åtgärder ändå deklareras till den upphandlande myndigheten eller enheten på grundval av reglerna om icke-förmånsberättigande ursprung. I detta sammanhang bör det noteras att ursprungslandet inte nödvändigtvis är det land från vilket varorna avsändes och/eller levererades.

Till att börja med är det viktigt att känna till slutproduktens korrekta klassificering i Harmoniserade systemet (4) (HS), eftersom det finns en specifik ursprungsregel för varje vara baserat på hur den är klassificerad i HS.

Två grundläggande begrepp används för att bestämma varors icke-förmånsberättigande ursprung, nämligen begreppet ”helt framställda” produkter och begreppet produkter som genomgått en ”sista väsentlig bearbetning”.

3.1.    Varors ursprung baserat på begreppet varor som är helt framställda i ett enda land

Enligt artikel 60.1 i förordningen om unionens tullkodex ska ”[v]aror som är helt framställda i ett enda land eller territorium [...] anses ha sitt ursprung i det landet eller territoriet”.

Artikel 31 i kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex innehåller en uttömmande förteckning över varor som ska anses vara helt framställda i ett enda land eller territorium. Denna förteckning omfattar främst produkter som är helt naturliga och produkter som erhålls av helt framställda produkter. Vid tillämpningen av IPI-förordningen kan även dessa produkter därför anses vara helt framställda i ett enda land och territorium.

3.2.    Varors ursprung som inbegriper mer än ett land och begreppet ”sista väsentliga bearbetning”

Enligt artikel 60.2 i förordningen om unionens tullkodex ska ”[v]aror vars tillverkning sker inom mer än ett land eller territorium [...] anses ha sitt ursprung i det land eller territorium där de genomgick den sista väsentliga och ekonomiskt berättigade bearbetning eller behandling som skedde i ett företag utrustat för det ändamålet och som resulterade i tillverkningen av en ny produkt eller innebar ett viktigt steg i tillverkningen”.

Begreppet ”sista väsentliga bearbetning” innebär att den sista väsentliga bearbetningen eller behandlingen bör leda till att en ny produkt tillverkas eller innebära ett viktigt steg i tillverkningen.

För att bedöma var den sista väsentliga bearbetningen ägde rum krävs det i praktiken att man begär information från de ekonomiska aktörer som deltar i upphandlingsförfarandet om allt material som har använts. I synnerhet måste de icke-ursprungsmaterial som har använts i det sista produktionslandet identifieras. Dessa icke-ursprungsmaterial måste ha bearbetats eller behandlats väsentligt i det sista landet för att de berörda varornas ursprung ska kunna bestämmas till det land där slutprodukten tillverkades.

I grund och botten bör den nytillverkade varan i ett land ha särskilda egenskaper och funktioner som skiljer sig från de material som användes vid tillverkningen av denna för att kunna erhålla samma ursprung som tillverkningslandet.

Kriteriet ”sista väsentliga bearbetning” måste kontrolleras på två olika sätt, beroende på om den berörda produkten ingår i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex (se punkt 3.2.1) eller inte (se punkt 3.2.2) (5).

3.2.1   Ursprungsbestämning för produkter som ingår i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex

De regler som anges i bilaga 22-01 (inbegripet i dess inledande anmärkningar) gäller endast varor som finns särskilt förtecknade på minst fyrsiffrig HS-nivå i den bilagan.

Varor som förtecknas i den bilagan ska anses ha genomgått en sista väsentlig bearbetning eller behandling som resulterar i tillverkningen av en ny produkt eller innebär ett viktigt steg i tillverkningen, i det land eller territorium där de primära eller subsidiära regler som anges i den bilagan uppfylls eller identifieras genom dessa regler. Till exempel omfattar de varor som förtecknas i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex vissa jordbruksprodukter (t.ex. kött, kaffe, malda spannmål) vissa kemiska produkter, textilprodukter, klädesplagg, skodon samt vissa järn- och stålprodukter, metallverktyg, maskinprodukter, inklusive elektriska maskiner. Förteckningen är i själva verket relativt begränsad och omfattar inte hela det produktutbud som finns klassificerat i unionens kombinerade nomenklatur.

De regler som gäller för produkterna i bilaga 22-01 finns förtecknade och noterade i ”regler som anges i förteckningen.” (6). Om det sista tillverkningslandet inte kan fastställas på grundval av de särskilt förtecknade reglerna om primärt ursprung bör det fastställas genom tillämpning av de ”subsidiära regler” som fastställs i början av varje kapitel.

3.2.2   Ursprungsbestämning för produkter som inte ingår i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex

För varor som inte finns förtecknade i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen till förordningen om unionens tullkodex bestäms ursprunget från fall till fall genom en utvärdering av varje process eller åtgärd i förhållande till begreppet sista väsentliga bearbetning eller behandling enligt definitionen i artikel 60.2 i unionens tullkodex.

I ett försök att förbättra den harmoniserade tolkningen av den grundläggande principen om ”sista väsentliga bearbetning” för varor som inte finns förtecknade i bilaga 22-01 till kompletteringsförordningen har särskilda icke-rättsligt bindande riktlinjer för dessa produkter utarbetats. Vägledningen för dessa produkter finns också förtecknad (men är inte utmärkt) i de ”regler som anges i förteckningen” som nämns ovan.

Om förteckningsregeln inte uppfylls i det sista produktionslandet bestäms ursprungslandet genom tillämpning av de ”subsidiära regler” som fastställs i början av varje kapitel.

De upphandlande myndigheterna och upphandlande enheterna samt uppdragstagarna, inklusive små och medelstora företag, bör följa respektive regler och beakta de riktlinjer som hänvisar till icke-förmånsberättigande ursprung (se Guidance on non-preferential rules of origin) (7).

Om det råder tvivel om varornas ursprung eller för att säkerställa rättslig förutsebarhet får uppdragstagare, särskilt små och medelstora företag som kan sakna nödvändig sakkunskap, ansöka om bindande ursprungsbesked. Läs mer på https://trade.ec.europa.eu/access-to-markets/en/content/binding-origin-information-2.

4.   Skyldigheter för utvalda anbudsgivare

I artikel 8 i IPI-förordningen föreskrivs ett antal skyldigheter för utvalda anbudsgivare i offentliga upphandlingsförfaranden, som omfattas av en IPI-åtgärd, samt för kontrakt som tilldelas på grundval av ramavtal (så kallade avrop) som omfattades av IPI-åtgärden, när det gäller i) underentreprenad, ii) ursprunget för de varor som används vid fullgörandet av kontraktet, iii) tillhandahållande av tillräckliga belägg gällande underentreprenaden och varornas ursprung, på begäran, och iv) betalning av en proportionerlig avgift för underentreprenad- och ursprungsskyldigheterna.

Upphandlande myndigheter och upphandlande enheter måste inkludera en hänvisning till dessa skyldigheter i dokumenten för de förfarandena för offentlig upphandling som omfattas av en IPI-åtgärd, så att ekonomiska aktörer som deltar i relevanta förfaranden, särskilt små och medelstora företag, är fullt medvetna om vilka krav som gäller om de tilldelas kontraktet.

4.1.    Skyldigheter avseende underentreprenad under fullgörande av kontraktet

Med underentreprenad avses arrangemang genom vilket en tredje part utför en del av ett kontrakt och som inte inbegriper enbart leverans av varor eller delar som är nödvändiga för att tillhandahålla en tjänst.

Ekonomiska aktörer som har tilldelats ett kontrakt för tillhandahållande av tjänster (inklusive offentliga bygg- och anläggningskontrakt) får inte lägga ut mer än 50 % av det totala kontraktsvärdet på ekonomiska aktörer med ursprung i ett tredjeland som omfattas av en IPI-åtgärd.

När det gäller offentliga bygg- och anläggningskontrakt utgör inte enbart användningen av material, varor och komponenter som ska ingå i eller utgöra en del av fasta byggentreprenader enligt ett bygg- och anläggningskontrakt underentreprenad, och bör därför inte tas med i beräkningen av tröskelvärdet på 50 %. Om det tilldelade kontraktet till exempel avser uppförandet av en bro bör kostnaden för de material som används (t.ex. stål, betong, sten, asfalt osv.) inte tas med i beräkningen av kontraktsvärdet vid tillämpningen av tröskelvärdet på 50 %.

Dessutom bör varor som köps in av uppdragstagaren för att användas under fullgörandet av kontraktet (såsom maskiner som används av en uppdragstagare för att testa och installera de levererade varorna, utrustning som används av en uppdragstagare för att anlägga en väg, datorer som används av en uppdragstagare för att utarbeta en studie) inte tas med i beräkningen av kontraktsvärdet med avseende på tröskelvärdet på 50 %.

4.2.    Skyldigheter avseende ursprunget för varor som används vid fullgörandet av kontraktet

För kontrakt vars innehåll omfattar varuleveranser ska aktörer som har tilldelats kontraktet se till att de varor eller tjänster som har levererats eller tillhandahållits vid fullgörandet av kontraktet och som har sitt ursprung i det tredjeland som omfattas av IPI-åtgärden inte står för mer än 50 % av kontraktets totala värde.

Därför måste mer än 50 % av de varor som används vid fullgörandet av kontrakt som rör varuleveranser ha sitt ursprung i unionen eller i ett tredjeland som inte omfattas av IPI-åtgärden.

Alla varor som ska levereras enligt ett varukontrakt omfattas av detta tröskelvärde. Med varor avses de som är föremålet för ett förfarande för offentlig upphandling och i specifikationerna för det relevanta kontraktet, men insatsvaror, material eller ingredienser som ingår i de levererade varorna omfattas inte. Följaktligen omfattas material, varor och komponenter som ska ingå i eller utgöra en del av de upphandlade varorna inte av detta tröskelvärde. Om upphandlingen till exempel gäller leverans av elektroniska enheter kommer halvledare som används vid tillverkningen av sådana enheter inte att räknas in i tröskelvärdet på 50 %, utan mer än 50 % av dessa elektroniska enheter måste ha sitt ursprung i ett land som inte omfattas av IPI-åtgärden.

Informationen om de använda varornas ursprung kan begäras av den upphandlande myndigheten eller upphandlande enheten när som helst under fullgörandet av ett kontrakt.

På begäran ska den utvalda anbudsgivaren uttryckligen ange att de varor som levereras i samband med fullgörandet av kontraktet uppfyller tröskelvärdet för de levererade varornas ursprung. I detta syfte bör uppdragstagaren lämna in en förklaring till den upphandlande myndigheten, som kan utformas på följande sätt: ”Jag intygar härmed att högst 50 % av de varor som levereras vid fullgörandet av kontrakt XXX har sitt ursprung i land [X] som omfattas av [XYZ] IPI-åtgärd [datum: xx.yy.zz]”.

Kommissionen rekommenderar, som en del av riskbedömnings- och kontrollförfarandena i samband med genomförandet av artikel 8 i IPI-förordningen, att upphandlande myndigheter och upphandlande enheter uppmanar den utvalda anbudsgivaren att lämna in en frivillig förklaring där denne anger hur stor procentandel av kontraktets totala värde som utgörs av varor eller tjänster som har sitt ursprung i länder som omfattas av IPI-åtgärder.

Denna frivilliga förklaring bör i princip tillhandahållas innan slutbetalningen utgår för kontraktet och kan baseras på de befintliga system för kontroll av leveranskedjan och spårbarhet som företaget har inrättat som en del av sin normala verksamhet. När sådana förklaringar lämnas anses risken för kringgående vara lägre än när sådana uppgifter inte lämnas.

4.3.    Skyldigheter avseende tillhandahållandet av tillräckliga belägg på begäran

Uppdragstagaren är skyldig att på begäran av den upphandlande myndigheten eller upphandlande enheten lägga fram tillräckliga belägg för att denne uppfyller tröskelvärdet gällande varornas ursprung. I detta avseende räcker det att med belägg styrka att mer än 50 % av kontraktets totala värde har sitt ursprung i unionen eller i andra tredjeländer som inte omfattas av IPI-åtgärden.

I praktiken kan två situationer uppstå i samband med ett kontrakt om leverans av varor:

a)

Uppdragstagaren får köpa in de slutliga varor som används för fullgörandet av kontraktet i unionen (eller i ett tredjeland) eller i ett land som omfattas av IPI-åtgärden.

b)

Uppdragstagaren får ha tillverkat dessa varor med hjälp av komponenter eller ingredienser som har sitt ursprung i unionen (eller i ett tredjeland) eller i ett land som omfattas av IPI-åtgärden.

Reglerna om icke-förmånsberättigande ursprung för varor enligt ovan gäller i båda fallen.

I det första fallet, om de importerade slutgiltiga varorna har sitt ursprung i ett land som omfattas av en IPI-åtgärd, får deras andel av kontraktets totala värde inte överstiga 50 % av kontraktsvärdet. Detta innebär att mer än 50 % av de varor som levereras baserat på kontraktet sk ha sitt ursprung i unionen eller tredjeländer (andra länder än de som omfattas av IPI-åtgärden). Uppdragstagaren kan bevisa att detta tröskelvärde uppfylls genom att visa upp relevanta fakturor och/eller åtföljande intyg från externa leverantörer. Om en utländsk valuta användes på fakturorna ska värdet räknas om till euro baserat på den växelkurs för euro som gällde vid inköpstidpunkten.

I det andra fallet måste uppdragstagaren visa att en majoritet (mer än 50 %) av de varor som tillverkas och levereras på grundval av kontraktet har ett konstaterat ursprung i unionen eller i ett tredjeland (annat än ett land som omfattas av IPI-åtgärden). Även om komponenter som har sitt ursprung i ett land som omfattas av IPI-åtgärden kan användas måste de ha genomgått en väsentlig förändring under tillverkningsprocessen så att slutprodukten får ett konstaterat ursprung i unionen eller i ett tredjeland (annat än ett land som omfattas av IPI-åtgärden), i enlighet med de regler om icke-förmånsberättigande ursprung för varor som förklaras ovan.

Uppdragstagaren bör tillhandahålla alla uppgifter, intyg, styrkande dokument eller förklaringar som visar att tröskelvärdet för ursprung efterlevs. Sådana belägg utgörs av dokument som visar att mer än 50 % av varorna har sitt ursprung i unionen eller ett tredjeland som inte är föremål för en IPI-åtgärd. De kan också innehålla en beskrivning av tillverkningsprocesser, inklusive prover, beskrivningar eller fotografier, som gör det möjligt att fastställa de levererade varornas ursprung. Beläggen kan också bestå av ett uttalande eller något annat slags belägg från en leverantör av varor i unionen, om uppdragstagaren har köpt in varorna på unionsmarknaden.

Relevanta dokument kan också utgöras av ursprungsdeklarationer eller ursprungsintyg. Sådana dokument kan utfärdas av det behöriga organet i varornas deklarerade ursprungsland (t.ex. handelskammaren). Sådana ursprungsdeklarationer eller ursprungsintyg innehåller dock ingen information om riktigheten i det deklarerade ursprunget, i och med att tredjeländer kan ha andra regler för att bestämma varors ursprung. Denna typ av intyg ger endast en indikation på den plats som varorna har tillverkats på eller som de kommer från. Ursprungsdeklarationer/ursprungsintyg ska därför inte betraktas som rättsliga bevis, men kan vara användbara när det gäller att bestämma ursprunget, vilket i situationer där det råder tvivel kan underlätta vidare kontroller.

4.4.    Skyldigheter avseende betalningen av en proportionerlig avgift

Om den upphandlande myndigheten eller upphandlande enheten har fastställt att uppdragstagaren underlåtit att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 8.1 a–b eller om den hyser rimliga tvivel om tillförlitligheten hos de belägg som uppdragstagaren lämnat in enligt artikel 8.1 c, får den ta ut en proportionell avgift på mellan 10 % och 30 % av kontraktets värde (i enlighet med artikel 8.1 d). Det faktiska avgiftsbeloppet måste fastställas i varje enskilt fall och kan bero på, men inte begränsas till, en andel varor eller tjänster för vilka rimliga tvivel föreligger.

5.   Hur och när ska upphandlande myndigheter och upphandlande enheter tillämpa en IPI-åtgärd?

I IPI-förordningen föreskrivs i artikel 6.4 att IPI-åtgärden endast ska tillämpas på förfaranden för offentlig upphandling som har ett uppskattat värde som ligger över det tröskelvärde som ska fastställas av kommissionen mot bakgrund av resultaten av utredningen och samråden och med beaktande av de kriterier som anges i punkt 3 (8). Detta uppskattade värde ska vara minst 15 000 000 euro exklusive moms för bygg- och anläggningsarbeten och koncessioner och minst 5 000 000 euro exklusive moms för varor och tjänster.

För tillämpningen av tröskelvärdena i denna förordning ska de relevanta uppskattade värdena för kontrakten beräknas i enlighet med artikel 8 i direktiv 2014/23/EU, artikel 5 i direktiv 2014/24/EU respektive artikel 16 i direktiv 2014/25/EU.

En IPI-åtgärd ska endast tillämpas på förfaranden för offentlig upphandling som inletts vid en tidpunkt mellan den IPI-åtgärdens ikraftträdande och dess upphörande, återkallande eller tillfälliga upphävande.

För ramavtal kommer IPI-åtgärder endast att tillämpas en gång vid tilldelningen av ramavtalet. IPI-åtgärder är inte tillämpliga på kontrakt som är baserade på ett ramavtal (i det så kallade avropsskedet).

I IPI-förordningen anges i artikel 13.2 att upphandlande myndigheter och upphandlande enheter via den elektroniska databasen TED (Tender Electronic Daily) ska rapportera till kommissionen om tillämpningen av IPI-åtgärder, som en del av informationen om tilldelning av kontrakt. Denna rapport ska för varje relevant förfarande innehålla information om tillämpningen av IPI-åtgärder, antalet anbud som mottagits från tredjeländer som omfattas av den relevanta IPI-åtgärden, antalet anbud för vilka uteslutningen av anbudet eller poängjusteringen tillämpats och tillämpningen av särskilda undantag från IPI-åtgärden.

Det finns särskilda fält i TED som ska fyllas i av de upphandlande myndigheterna.

En IPI-åtgärd i form av poängjustering ska tillämpas när tilldelningskriterierna utvärderas (närmare bestämt vid beräkningen av den slutliga poängen).

En IPI-åtgärd i form av uteslutning ska tillämpas när urvalskriterierna utvärderas.


(1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/1031 av den 23 juni 2022 om tillträdet för ekonomiska aktörer, varor och tjänster från tredjeländer till unionens marknader för offentlig upphandling och koncession och förfaranden till stöd för förhandlingar om tillträde för ekonomiska aktörer, varor och tjänster från unionen till tredjeländers marknader för offentlig upphandling och koncession (Instrumentet för internationell upphandling – IPI) (EUT L 173, 30.6.2022, s. 1).

(2)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 10.10.2013, s. 1).

(3)  Kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/2446 av den 28 juli 2015 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 vad gäller närmare regler avseende vissa bestämmelser i unionens tullkodex (EUT L 343, 29.12.2015, s. 1).

(4)  https://trade.ec.europa.eu/access-to-markets/en/content/harmonised-system-0

(5)  Se även vägledningen om regler om icke-förmånsberättigande ursprung: https://taxation-customs.ec.europa.eu/system/files/2022-03/Guidance%20on%20non-preferential%20rules%20of%20origin.pdf.

(6)  https://taxation-customs.ec.europa.eu/table-list-rules-conferring-non-preferential-origin-products-following-classification-cn_en.

(7)  https://taxation-customs.ec.europa.eu/system/files/2022-03/Guidance%20on%20non-preferential%20rules%20of%20origin.pdf.

(8)  Framför allt gäller följande: a) Proportionaliteten hos IPI-åtgärden när det gäller åtgärden eller metoden i tredjelandet och b) tillgången till alternativa försörjningskällor för de berörda varorna och tjänsterna, i syfte att undvika eller minimera en betydande negativ inverkan på upphandlande myndigheter och upphandlande enheter.