30.7.2021   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 305/1


MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN

Kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd

(2021/C 305/01)

1.

INLEDNING 3

1.1.

Systemet för kontroll av statligt stöd 4

1.2.

Genomförandeförbudet 5

2.

ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR GENOMDRIVANDET AV REGLERNA OM STATLIGT STÖD 6

2.1.

Principen om lojalt samarbete 6

2.2.

Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen tillämpade på nationella förfaranden 6

2.2.1.

Talerätt 7

2.2.2.

Jurisdiktion 8

2.2.3.

Principen om rättskraft 8

3.

KOMMISSIONENS ROLL 9

3.1.

Kommissionens exklusiva behörighet 9

3.2.

Kommissionens befogenheter att genomdriva reglerna om statligt stöd 10

4.

DE NATIONELLA DOMSTOLARNAS ROLL 11

4.1.

Avgränsning av de nationella domstolarnas behörighet vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd 11

4.1.1.

Efter ett beslut av kommissionen 12

4.1.1.1.

Till följd av ett kommissionsbeslut som förklarar att stödet är förenligt med den inre marknaden 12

4.1.1.2.

Efter ett beslut av kommissionen om att inleda förfarandet 13

4.2.

De nationella domstolarnas behörighet 14

4.2.1.

Bedömning av förekomsten av stöd 14

4.2.2.

Bedömning av huruvida genomförandeförbudet har åsidosatts 14

4.2.2.1.

Tillämpning av villkoren i gruppundantagsförordningar 14

4.2.2.2.

Befintligt stöd 15

4.2.3.

Skydd av enskildas rättigheter vid åsidosättande av genomförandeförbudet 16

4.2.3.1

Tillfälligt avbrytande eller avslutande av genomförandet av åtgärden 16

4.2.3.2

Återkrav 16

4.2.3.3

Interimistiska åtgärder 18

4.2.3.4

Skadeståndstalan 21

5.

SAMARBETE MELLAN KOMMISSIONEN OCH NATIONELLA DOMSTOLAR 21

5.1.

Kommissionens bistånd till nationella domstolar 22

5.1.1

Samarbetsformer 22

5.1.1.1

Överlämnande av upplysningar till nationella domstolar 22

5.1.1.2

Översändande av yttranden som gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd 23

5.1.1.3

Ingivande av amicus curiae-synpunkter 25

5.1.2

Gemensam kontaktpunkt och offentliggörande av yttranden och amicus curiae-synpunkter 26

5.2

Nationella domstolars bistånd till kommissionen 26

6.

KONSEKVENSER AV UNDERLÅTENHET ATT GENOMFÖRA REGLER OCH BESLUT OM STATLIGT STÖD 27

6.1

Förfaranden vid kommissionen avseende olagligt stöd 27

6.2

Överträdelseförfaranden 27

7.

SLUTBESTÄMMELSER 28

1.   INLEDNING

(1)

Sedan 2012 genomför kommissionen en modernisering av det statliga stödet (1). Inom ramen för denna agenda har kommissionen antagit ett paket med lagstiftning, riktlinjer och tillkännagivanden för bedömning av statliga stödåtgärder. Tack vare detta paket har kommissionen kunnat inrikta sin förhandsgranskning på ärenden som har störst inverkan på den inre marknaden, samtidigt som den har utvecklat ett närmare samarbete med medlemsstaterna när det gäller upprätthållandet av reglerna om statligt stöd. I detta syfte införde kommissionen fler möjligheter för medlemsstaterna att bevilja stöd utan föregående granskning från kommissionens sida genom att införa ytterligare undantag från skyldigheten att anmäla planerade statliga stödåtgärder till kommissionen. Som en följd av detta har det stödbelopp som beviljats på grundval av gruppundantag ökat (2). I detta sammanhang har de nationella domstolarnas roll när det gäller att säkerställa efterlevnaden av reglerna om statligt stöd blivit ännu mer framträdande.

(2)

År 2019 offentliggjorde kommissionen en studie om nationella domstolars tillämpning av regler och beslut om statligt stöd i 28 medlemsstater (3) (nedan kallad tillämpningsstudien(4). I samband med tillämpningsstudien granskades över 750 nationella domar som kan delas in i två kategorier: 1) ärenden där nationella domstolar deltar i arbetet med att dra konsekvenserna av olagligt genomförande av stöd (privat genomdrivande) och 2) ärenden där nationella domstolar deltar i genomförandet av kommissionsbeslut om återkrav (offentligt genomdrivande).

(3)

Tillämpningsstudien visade att antalet ärenden om statligt stöd riktade till nationella domstolar ökade under perioden 2007–2017. Trots denna ökning tilldelade nationella domstolar endast i sällsynta fall rättsmedel, och skadeståndsanspråk utgör en liten minoritet av ärendena. Dessutom har metoderna för samarbete mellan kommissionen och nationella domstolar, som infördes 2009 genom kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (nedan kallat 2009 års tillkännagivande om tillämpning(5) och 2015 genom rådets förordning (EU) 2015/1589 (nedan kallad procedurförordningen(6), inte använts i någon större utsträckning.

(4)

Detta tillkännagivande ger nationella domstolar och andra berörda parter praktisk information om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på nationell nivå. I tillkännagivandet beaktas de frågor som tas upp av dessa domstolar i samband med tillämpningsstudien eller i mål som hänskjutits för förhandsavgörande till Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen). Några exempel är samstämmigheten mellan kommissionens förfaranden och nationella domstolsförfaranden, eller de frågor som uppstår till följd av felaktig tillämpning av gruppundantagsförordningar.

(5)

Detta tillkännagivande är avsett att ge vägledning till medlemsstaternas domstolar i den mening som avses i artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget ) (7) och att uppmuntra till ett närmare samarbete mellan kommissionen och de nationella domstolarna genom att fastställa alla tillgängliga samarbetsverktyg. Det är inte bindande för de nationella domstolarna och påverkar inte deras självständighet (8). Tyngdpunkten i detta tillkännagivande ligger främst vid privat genomdrivande. I kommissionens tillkännagivande om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd (9) (tillkännagivandet om återkrav) behandlas aspekter som rör offentligt genomdrivande.

(6)

Rättspraxis från tribunalen och domstolen (tillsammans kallade unionsdomstolarna) har utvecklats sedan 2009 års tillkännagivande om tillämpning. Detta tillkännagivande beaktar denna utveckling och ersätter 2009 års tillkännagivande om tillämpning.

1.1.   Systemet för kontroll av statligt stöd

(7)

Statligt stöd är ett rättsligt begrepp som är direkt definierat i EUF-fördraget och som ska tolkas på grundval av objektiva faktorer (10). Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”. Kommissionen har gett vägledning om hur begreppet statligt stöd ska tolkas (11).

(8)

Det allmänna förbudet mot statligt stöd bygger på ett dubbelt system med förhands- och efterhandskontroller av ingripanden som involverar statligt stöd. Enligt artikel 108 i EUF-fördraget ska kommissionen fortlöpande granska alla befintliga stödprogram och bedöma varje medlemsstats planer på att bevilja nytt stöd eller ändra befintligt stöd. För att kommissionen ska kunna utföra denna granskning effektivt måste medlemsstaterna samarbeta genom att tillhandahålla all relevant information och genom att anmäla statliga stödåtgärder.

(9)

Medlemsstaterna är för det första skyldiga att till kommissionen anmäla varje åtgärd som syftar till att bevilja nytt stöd eller ändra befintligt stöd och för det andra att inte genomföra en sådan åtgärd förrän kommissionen har bedömt dess förenlighet med den inre marknaden (genomförandeförbudet) (12). Genomförandeförbudet enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget har direkt effekt (13): det ger enskilda rättigheter som de kan åberopa vid nationella domstolar.

(10)

Av detta följer att genomförandet av systemet för kontroll av statligt stöd, som bestämmelsen i artikel 108.3 i EUF-fördraget utgör ett grundläggande inslag i, är en fråga för såväl kommissionen som för de nationella domstolarna, eftersom deras respektive roller kompletterar varandra men är separata. Kommissionen har exklusiv behörighet att bedöma stödåtgärders förenlighet med den inre marknaden, men det är de nationella domstolarnas uppgift att skydda enskildas rättigheter vid en eventuell överträdelse av artikel 108.3 i EUF-fördraget (14).

1.2.   Genomförandeförbudet

(11)

Att artikel 108.3 i EUF-fördraget är omedelbart tillämplig innebär att nationella domstolar måste vidta alla lämpliga åtgärder, i enlighet med sin nationella lagstiftning, för att hantera följderna av en överträdelse av den bestämmelsen (15).

(12)

För att en åtgärd ska omfattas av genomförandeförbudet i artikel 108.3 i EUF-fördraget måste två villkor vara uppfyllda: För det första ska åtgärden utgöra nytt stöd, inklusive ändringar av ett befintligt stöd (16), för det andra ska åtgärden omfattas av kravet på förhandsanmälan enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(13)

Om en åtgärd inte utgör nytt stöd kan medlemsstaterna därför genomföra den utan förhandsanmälan till kommissionen. Dessutom får medlemsstaterna genomföra stödåtgärder som uppfyller alla villkor för undantag från anmälningsskyldigheten.

(14)

Genom förordningarna om stöd av mindre betydelse (17) fastställde kommissionen de villkor enligt vilka stöd inte anses påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (18).

(15)

Kommissionen har också antagit gruppundantagsförordningar – såsom den allmänna gruppundantagsförordningen (19) – som fastställer de villkor enligt vilka stödåtgärder måste eller kan anses vara förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.2 eller 107.3 (20). Om en stödåtgärd uppfyller alla relevanta villkor som föreskrivs i dessa förordningar är den berörda medlemsstaten undantagen från skyldigheten att anmäla stödet till kommissionen.

(16)

I kommissionens beslut 2012/21/EU (21) om statligt stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse generellt och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 (22) särskilt när det gäller kollektivtrafik på järnväg och väg, fastställs dessutom villkor enligt vilka ersättningen för allmän trafikplikt ska anses vara förenlig med den inre marknaden i enlighet med artiklarna 106.2 och 93 i EUF-fördraget. Inte heller i dessa fall omfattas de berörda åtgärderna av genomförandeförbudet.

2.   ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR GENOMDRIVANDET AV REGLERNA OM STATLIGT STÖD

2.1.   Principen om lojalt samarbete

(17)

Enligt artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (23) (EU-fördraget) ska medlemsstaterna hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter. Enligt principen om lojalt samarbete i denna artikel ska unionen och medlemsstaterna, inom ramen för sin behörighet, bistå varandra vid utförandet av dessa uppgifter.

(18)

Den skyldighet till ömsesidigt bistånd som följer av artikel 4.3 i EU-fördraget är även tillämplig på nationella domstolar (24). Detta innebär att kommissionen bistår nationella domstolar när de tillämpar unionsrätten (25), och omvänt hjälper de nationella domstolarna kommissionen att fullgöra sina uppgifter. De nationella domstolarna måste således vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de fullgör sina skyldigheter enligt unionsrätten och avstå från att fatta beslut som kan äventyra uppnåendet av målen i EU-fördraget och EUF-fördraget (nedan tillsammans kallade fördragen(26).

2.2.   Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen tillämpade på nationella förfaranden

(19)

Domstolen har konsekvent erkänt principen om processuell autonomi vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd (27). Enligt denna princip står det medlemsstaterna fritt att, i avsaknad av unionslagstiftning på området, välja hur de fullgör sina skyldigheter enligt fördragen, förutsatt att de medel som de använder inte inverkar menligt på unionsrättens tillämpningsområde och verkan.

(20)

Enligt unionsdomstolarnas rättspraxis får den tillämpliga nationella lagstiftningen inte vara mindre gynnsam vid tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget än den som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) och får inte utformas på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). (28) I avsnitten 2.2.1, 2.2.2 och 2.2.3 förklaras samspelet mellan å ena sidan principen om processuell autonomi och å andra sidan likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen när det gäller talerätt, de nationella domstolarnas behörighet och principen om rättskraft (29).

2.2.1.   Talerätt

(21)

Med tillämpning av principen om processuell autonomi tillämpar medlemsstaterna sina nationella bestämmelser om talerätt på nationella tvister om statligt stöd, förutsatt att de respekterar likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen.

(22)

Enligt effektivitetsprincipen bör nationella bestämmelser om enskildas talerätt och intresse av att få en sak prövad inte åsidosätta rätten till ett effektivt rättsskydd vid utövande av de rättigheter som följer av unionsrätten (30).

(23)

Tillämpningsstudien visade att nationella domstolar främst prövar ärenden som inletts av stödmottagarens konkurrenter, som påverkas direkt av den snedvridning av konkurrensen som uppstår till följd av genomförandet av det olagliga stödet (31).

(24)

När nationella domstolar tillämpar de nationella reglerna om talerätt måste de emellertid beakta deras skyldighet att skydda intressena hos parter som har ett tillräckligt intresse av att väcka talan (tredje parter), oberoende av om de direkt har påverkats av den snedvridning av konkurrensen som följer av det olagliga genomförandet av stödåtgärden.

(25)

Nationella domstolar måste beakta ytterligare faktorer vid bedömningen av tredje parts talerätt i mål som rör statligt stöd som beviljats genom skatteåtgärder. Skattebetalare som är tredje parter kan endast anses ha ett intresse av att få till stånd en talan om återbetalning av det belopp som tagits ut i strid med genomförandeförbudet när den skatt som de omfattas av utgör en del av finansieringen av det olagliga statliga stödet (32). Deras talerätt grundar sig inte på förekomsten av ett konkurrensförhållande med stödmottagaren (33).

(26)

Utomstående skattebetalare kan däremot inte åberopa att en stödåtgärd som befriar vissa företag eller sektorer från beskattning är rättsstridig för att undgå betalning av denna skatt eller avgift eller för att få den återbetald, såvida inte skatteintäkterna uteslutande är avsedda att finansiera det olagliga statliga stöd som anges i punkt(25). Detta är också fallet om de bedriver verksamhet i konkurrens med stödmottagarna (34). En sådan lösning skulle i själva verket leda till att de konkurrensbegränsande effekterna av det statliga stödet förstärks, eftersom den skulle öka antalet företag som omfattas av en skattebefrielse som utgör olagligt statligt stöd (35).

(27)

Slutligen kan kravet på att den nationella domstolen ska säkerställa ett effektivt domstolsskydd gå utöver den strikta tillämpningen av artikel 108.3 i EUF-fördraget. Mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör enskilda och organisationer som inte har rätt att begära ogiltigförklaring av ett beslut om statligt stöd enligt artikel 263 i EUF-fördraget ges möjlighet att väcka talan mot stödet eller genomförandeåtgärderna vid nationella domstolar och begära ett förhandsavgörande enligt artikel 267 i EUF-fördraget från EU-domstolen om tolkningen eller giltigheten av kommissionens beslut om godkännande av stödet (36). I en sådan situation kan inte bara ekonomiska intressen utan även andra intressen hos enskilda och organisationer vara relevanta för att fastställa deras talerätt i förfaranden avseende nationella åtgärder för genomförande av stödet, beroende på vilka åtgärder och nationella förfaranden som är i fråga (37).

2.2.2.   Jurisdiktion

(28)

Principen om processuell autonomi innebär att det ankommer på den nationella rättsordningen i varje medlemsstat att ange vilka domstolar som är behöriga i mål som gäller beviljande av olagligt stöd. Det innebär också att medlemsstaterna fastställer de närmare förfarandereglerna för dessa rättsliga åtgärder, under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas (38).

(29)

I avsaknad av särskilda unionsrättsliga bestämmelser finns det stora skillnader i hur medlemsstaternas rättssystem är strukturerade. Ett fåtal medlemsstater har inrättat specialdomstolar för statligt stöd, medan andra har gett avdelningar vid befintliga domstolar exklusiv behörighet eller antagit förfaranderegler som förtydligar domstolarnas behörighet i mål som gäller offentligt och privat genomdrivande (39). I de flesta medlemsstater är tvistemåls- och förvaltningsdomstolar behöriga att tillämpa reglerna om statligt stöd (40).

2.2.3.   Principen om rättskraft

(30)

Enligt principen om rättskraft kan domar som vunnit laga kraft inte längre ifrågasättas. Detta är fallet om alla rättsmedel har uttömts eller tidsfristerna för att utöva dessa rättigheter har löpt ut. Principen om rättskraft syftar till att garantera en stabil rättstillämpning och stabila rättsförhållanden samt en god rättskipning och är förankrad både i unionens rättsordning och de nationella rättsordningarna (41). Enligt rättspraxis och i avsaknad av unionsbestämmelser på området bestäms nämligen formerna för att genomföra principen om rättskraft av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Sådana förfaranderegler måste emellertid följa likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (42).

(31)

Enligt principen om unionsrättens företräde (43) är de nationella domstolarna skyldiga att ge unionsrättsliga bestämmelser full verkan, vid behov bland annat genom att på eget initiativ underlåta att tillämpa varje motstridande nationell bestämmelse. Detta gäller även nationella bestämmelser som stadfäster principen om rättskraft (44).

(32)

Unionsdomstolarnas rättspraxis har begränsat principen om rättskraft på området för statligt stöd. Principen om unionsrättens företräde hindrar också tillämpningen av principen om rättskraft från att begränsa den exklusiva befogenhet som kommissionen har enligt EUF-fördraget att bedöma om statligt stöd är förenligt med den inre marknaden (45). Den omständigheten att en nationell domstol har uteslutit förekomsten av statligt stöd i samband med en åtgärd kan inte hindra kommissionen från att senare fastställa att åtgärden i fråga utgör olagligt och oförenligt statligt stöd (46). Detta gäller även för en dom som meddelats av en nationell domstol som dömer i sista instans (47). Detta gäller även när nationella lagakraftvunna bestämmelser även omfattar grunder som skulle ha kunnat åberopas, men som inte hade åberopats, i ett domstolsförfarande (48).

3.   KOMMISSIONENS ROLL

(33)

Syftet med det system för föregående kontroll som fastställs i artikel 108.3 i EUF-fördraget är att säkerställa att endast förenligt stöd kan genomföras (49). För att uppnå detta mål ska genomförandet av planerat stöd som inte omfattas av gruppundantag skjutas upp till dess att kommissionen har fattat ett beslut om stödets förenlighet med den inre marknaden (50).

3.1.   Kommissionens exklusiva behörighet

(34)

Kommissionen utövar i allmänhet sin behörighet att i två steg bedöma en stödåtgärds förenlighet. För det första bedömer kommissionen huruvida åtgärden utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget (51), för det andra undersöker den om åtgärden är förenlig med den inre marknaden. Det första steget, som består i att bedöma förekomsten av stöd, är en befogenhet som utövas av både kommissionen och de nationella domstolarna, eftersom dessa kan behöva fastställa om en åtgärd omfattas av genomförandeförbudet (52) (se avsnitten 4.2.1 och 4.2.2). Det andra steget, som består i att bedöma förenligheten med den inre marknaden, omfattas av kommissionens exklusiva behörighet. Bedömningen av förenligheten måste ingå i ett beslut (53) som kan prövas av unionsdomstolarna (54).

(35)

Kommissionen kan fatta beslut om en åtgärds förenlighet med den inre marknaden antingen efter en preliminär granskning (om den inte hyser några tvivel om åtgärdens förenlighet med den inre marknaden) (55) eller efter en formell granskning (om den i samband med den preliminära granskningen hyser tvivel om åtgärdens förenlighet med den inre marknaden) (56). När kommissionen inleder ett formellt granskningsförfarande, fattar den ett beslut där den anger sin preliminära bedömning vad gäller åtgärdens stödkaraktär och uttrycker sina tvivel om åtgärdens förenlighet med den inre marknaden (beslutet om att inleda förfarandet) (57).

(36)

Kommissionens exklusiva befogenhet att bedöma huruvida statligt stöd är förenligt med den inre marknaden kan begränsa nationella domstolars utövande av sin behörighet att tillämpa artiklarna 107 (1) och 108 (3) i EUF-fördraget (se avsnitt 4.1) (58). Detta gäller beslut om att inleda förfarandet, som, i avvaktan på bedömningen av åtgärdens förenlighet, har vissa rättsliga konsekvenser för förfarandet vid nationella domstolar (se avsnitt 4.1.3).

(37)

Kommissionens tidigare slutliga beslut är bindande för nationella domstolar och nationella domstolar måste följa kommissionens bedömning av förekomsten av stöd (59). Omvänt gäller att om en nationell domstol fattar ett avgörande före ett kommissionsbeslut kan detta avgörande, även om det vunnit laga kraft, inte hindra kommissionen från att vid någon tidpunkt utöva sin exklusiva befogenhet enligt EUF-fördraget (se avsnitt 2.2.3) (60).

3.2.   Kommissionens befogenheter att genomdriva reglerna om statligt stöd

(38)

När kommissionen drar slutsatsen att den granskade åtgärden utgör olagligt och oförenligt statligt stöd, måste den för att kunna införa korrigerande åtgärder vid överträdelser av reglerna om statligt stöd, i regel anta ett slutligt beslut som avslutar den formella granskningen och förordnar om återkrav av detta stöd (nedan kallat beslut om återkrav) (61).

(39)

Genom att anta förfaranderegler på området för statligt stöd har kommissionen kodifierat sina genomförandebefogenheter (62). Enligt artikel 16 i procedurförordningen ska kommissionen besluta om återkrav av olagligt och oförenligt stöd genom att anta ett beslut. När kommissionen genom ett beslut fastställer att en stödåtgärd är olaglig och oförenlig med den inre marknaden, har den inget utrymme för skönsmässig bedömning och måste besluta om återkrav (63), såvida detta inte strider mot en allmän princip i unionsrätten (64). Kommissionens befogenhet att besluta om återkrav omfattas dessutom av en preskriptionstid på tio år från och med den dag då det olagliga stödet beviljades mottagaren (65).

(40)

I vissa fall kan kommissionen, i enlighet med artikel 13 i procedurförordningen, efter eget gottfinnande anta provisoriska åtgärder medan den slutför förenlighetsbedömningen. Särskilt gäller att kommissionen får utfärda förelägganden om tillfälligt upphävande eller återkrav, förutsatt att ett antal villkor är uppfyllda (66). Dessa åtgärder syftar till att begränsa den skada som är förknippad med genomförandet av stödet i strid med anmälnings- och genomförandeförbudet (67).

4.   DE NATIONELLA DOMSTOLARNAS ROLL

(41)

Medan kommissionen måste undersöka om en stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden, även om den har fastställt att åtgärden har genomförts i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget, är det de nationella domstolarnas främsta uppgift att skydda rättigheterna för enskilda som drabbats av överträdelsen i fråga (68).

(42)

Nationella domstolar har ansvaret för att erbjuda tredje parter ett effektivt rättsligt skydd (69). Deras bidrag till systemet för kontroll av statligt stöd är särskilt nödvändigt i fall där olagligt stöd beviljas, i avsaknad av ett slutligt kommissionsbeslut om samma åtgärd eller till dess att ett sådant beslut antas, samt i fall där ett eventuellt förenligt stöd har beviljats i strid med genomförandeförbudet (70).

4.1.   Avgränsning av de nationella domstolarnas behörighet vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd

(43)

Nationella domstolar är behöriga att tolka och tillämpa artiklarna 107.1 och 108.3 i EUF-fördraget. Framför allt gäller att nationella domstolar, i avsaknad av ett beslut från kommissionen om samma åtgärd (71), endast är bundna av det objektiva begreppet statligt stöd när de utövar sin behörighet att bedöma förekomsten av statligt stöd (72).

(44)

Kommissionen bedömer också förekomsten av statligt stöd, vilket normalt är ett första steg innan den bedömer stödets förenlighet. Därför kan alla förfaranden inför kommissionen, före eller efter förfarandena vid nationella domstolar, påverka de senare (73), såsom förklaras i avsnitten 4.1.1–4.1.3.

4.1.1.   Efter ett beslut av kommissionen

(45)

De nationella domstolarna ska avstå från att fatta beslut som strider mot ett beslut av kommissionen (74) och måste därför följa kommissionens bedömning av förekomsten av statligt stöd. Nationella domstolar är inte heller behöriga att ogiltigförklara kommissionens beslut (75). Endast unionsdomstolarna har denna behörighet enligt artikel 263 i EUF-fördraget (76).

(46)

Om en nationell domstol hyser tvivel om tolkningen eller giltigheten av ett kommissionsbeslut, kan den begära klargöranden från kommissionen (se avsnitt 5.1) eller, beroende på omständigheterna, får eller måste (77) den hänskjuta en fråga till domstolen i enlighet med artikel 267 i EUF-fördraget (78).

4.1.1.1.   Till följd av ett kommissionsbeslut som förklarar att stödet är förenligt med den inre marknaden

(47)

Ett slutligt kommissionsbeslut om erkännande av ett olagligt stöds förenlighet efter det att det har beviljats gör inte genomförandeåtgärderna giltiga i efterhand, om de antagits i strid med genomförandeförbudet i EUF-fördraget (79).

(48)

I detta sammanhang måste de nationella domstolarna ge enskilda vissa utsikter till att alla lämpliga slutsatser kommer att dras (80) av åsidosättandet av genomförandeförbudet, bland annat genom att i enlighet med nationell rätt förordna om återbetalning av ränta för den period då rättsstridigheten ägde rum (81).

(49)

Härav följer att när en tredje part vid en nationell domstol begär att de fördelar som är knutna till ett förtida genomförande av stödet ska elimineras, ska domstolen bifalla dess talan även om kommissionen redan har förklarat att stödet i fråga är förenligt med den inre marknaden. Varje annan tolkning skulle göra det möjligt för medlemsstaterna att bortse från bestämmelserna i EUF-fördraget och därmed beröva dessa deras ändamålsenliga verkan (82).

4.1.1.2.   Efter ett beslut av kommissionen om att inleda förfarandet

(50)

Det förhåller sig annorlunda när kommissionen med stöd av artikel 108.2 i EUF-fördraget endast har inlett ett granskningsförfarande avseende en stödåtgärd som har anhängiggjorts vid en nationell domstol. I beslutet om att inleda förfarandet uttrycker kommissionen i princip tvivel om huruvida en stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden. Även om dessa tvivel i allmänhet rör stödets förenlighet, är bedömningen av förekomsten av stöd preliminär och bygger på en första granskning av åtgärden i fråga (83).

(51)

Enligt artikel 4.3 i EU-fördraget ska de nationella domstolarna beakta den rättsliga situation som följer av de pågående förfarandena vid kommissionen, även om den är preliminär.

(52)

Detta innebär att medan granskningsförfarandet pågår måste de nationella domstolarna dra rättsliga konsekvenser av själva beslutet om att inleda förfarandet. Efter ett beslut om att inleda förfarandet kan en nationell domstol inte slå fast att denna åtgärd inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, då detta skulle äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 108.3 i EUF-fördraget (84).

(53)

Det ankommer därför på de nationella domstolarna att vidta alla lämpliga åtgärder för att komma till rätta med ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet. De nationella domstolarna får besluta att genomförandet av åtgärden i fråga ska avbrytas och att de belopp som redan har betalats ut ska återkrävas. De kan också besluta om andra provisoriska åtgärder för att skydda både de berörda parternas intressen och den ändamålsenliga verkan av kommissionens beslut om att inleda förfarandet (85).

(54)

Dessutom kan de nationella domstolarna inte helt enkelt vilandeförklara målet till dess att kommissionen har fattat ett slutligt beslut (86), eftersom detta skulle innebära att fördelen bibehålls på marknaden trots ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet.

(55)

Samma begränsningar kan gälla för nationella domstolar när ett slutligt kommissionsbeslut (87) har ogiltigförklarats av unionsdomstolarna, antingen genom en dom som kan överklagas eller genom en lagakraftvunnen dom, eftersom kommissionen inte är skyldig att återuppta förfarandet från början utan kan återuppta förfarandet från den punkt där rättsstridigheten inträffade (88). Beslutet om att inleda förfarandet kan därför gälla tills kommissionen fattar ett nytt slutligt beslut. Under dessa omständigheter är de nationella domstolarna således skyldiga att säkerställa iakttagandet av det genomförandeförbud som följer av inledandet av det formella förfarandet, till exempel genom att förhindra att det återkrävda stödet betalas tillbaka.

4.2.   De nationella domstolarnas behörighet

(56)

Såsom anges i punkterna 11–13 måste nationella domstolar fastställa om statligt stöd har beviljats i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget inom de gränser som fastställs av kommissionens exklusiva befogenhet att bedöma stödets förenlighet och eventuella tidigare kommissionsbeslut om samma åtgärd.

(57)

De nationella domstolarna gör sin bedömning i två steg: för det första bedömer de åtgärdens karaktär för att fastställa om den utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget, för det andra måste de nationella domstolarna, om de finner att åtgärden utgör statligt stöd, avgöra om åtgärden omfattas av genomförandeförbudet. Om nationella domstolar konstaterar att genomförandeförbudet har åsidosatts måste de vidta lämpliga åtgärder för att skydda rättigheterna för enskilda som påverkas av en sådan överträdelse.

4.2.1.   Bedömning av förekomsten av stöd

(58)

Unionsdomstolarna har bekräftat att de nationella domstolarna, liksom kommissionen, är behöriga att tolka begreppet statligt stöd (89).

(59)

För att fastställa förekomsten av statligt stöd måste ofta en rad komplexa frågor bedömas (se punkt 14). I sitt tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget (90) har kommissionen utfärdat detaljerade riktlinjer som kan bistå nationella domstolar.

(60)

Om det uppstår tvivel om förekomsten av inslag av statligt stöd kan nationella domstolar be kommissionen att avge ett yttrande (se avsnitt 5.1.1.2). Nationella domstolar har också möjlighet eller skyldighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 i EUF-fördraget.

4.2.2.   Bedömning av huruvida genomförandeförbudet har åsidosatts

(61)

I samband med bedömningen av huruvida en stödåtgärd omfattas av genomförandeförbudet måste de nationella domstolarna överväga om åtgärden omfattas av ett av undantagen från anmälningsskyldigheten (se avsnitt 1.2). De nationella domstolarna bedömer i synnerhet om den berörda åtgärden uppfyller kriterierna i en gruppundantagsförordning eller utgör befintligt stöd.

(62)

Om en stödåtgärd uppfyller samtliga villkor i en gruppundantagsförordning är den undantagen från kravet på förhandsanmälan till kommissionen och anses vara förenlig med den inre marknaden.

(63)

Befintligt stöd omfattas inte av medlemsstaternas anmälningsskyldighet enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget, utan omfattas av ett annat system för granskning av kommissionen enligt artikel 108.1 i EUF-fördraget. Ändringar av befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 c i procedurförordningen omfattas dock inte av begreppet befintligt stöd.

4.2.2.1.   Tillämpning av villkoren i gruppundantagsförordningar

(64)

Medlemsstaterna kan åberopa att en åtgärd undantas från anmälningsskyldigheten om den uppfyller de allmänna och särskilda villkor som anges i gruppundantagsförordningar. Om en medlemsstat genomför en stödåtgärd som inte uppfyller alla villkor i det tillämpliga gruppundantaget utan att först ha anmälts till kommissionen, är genomförandet av stödet dock olagligt.

(65)

De anmälnings- och genomförandeskyldigheter som följer av EUF-fördraget är inte endast bindande för nationella domstolar utan också för alla administrativa organ i medlemsstaterna (91).

(66)

När nationella domstolar bedömer om en statlig stödåtgärd har genomförts på ett lagligt sätt måste de kontrollera om villkoren i en gruppundantagsförordning var uppfyllda för att fastställa att åtgärden var undantagen från anmälningsskyldigheten. Domstolen har definierat räckvidden av de nationella domstolarnas behörighet när den fastställer huruvida villkoren i den allmänna gruppundantagsförordningen har tillämpats korrekt (92), det vill säga i vilken utsträckning de nationella domstolarna kan tolka dess bestämmelser.

(67)

Antagandet av gruppundantagsförordningar syftar inte till att överföra bedömningen av huruvida statligt stöd är förenligt med den inre marknaden till medlemsstaterna, utan den förblir kommissionens exklusiva behörighet (93). Det ankommer emellertid på de nationella domstolarna att kontrollera om de nationella myndigheterna har beviljat stöd som helt uppfyller de allmänna och särskilda villkoren i den tillämpliga gruppundantagsförordningen, som ska tolkas restriktivt (94).

(68)

Om stöd har genomförts enligt en gruppundantagsförordning utan att alla tillämpliga villkor är uppfyllda, kan stödmottagaren vid den tidpunkten inte ha berättigade förväntningar på att stödet beviljades på ett lagligt sätt (95). Detta beror på att de nationella myndigheterna inte har befogenhet att fatta slutliga beslut i vilka det konstateras att det inte föreligger någon skyldighet att anmäla stödet (96).

4.2.2.2.   Befintligt stöd

(69)

Såsom anges i punkt (63) omfattas befintligt stöd, i motsats till nytt stöd, inte av anmälningsskyldigheten. Det ankommer uteslutande på kommissionen att bedöma om ett befintligt stöd fortfarande är förenligt med den inre marknaden och att föreslå lämpliga åtgärder om den anser att en stödordning inte längre är förenlig. Vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd är de nationella domstolarnas roll begränsad till att bedöma om en stödåtgärd utgör befintligt stöd i den mening som avses i artikel 108.1 i EUF-fördraget. Om åtgärden utgör befintligt stöd är det inte fråga om ett åsidosättande av artikel 108.3 i EUF-fördraget som ska avhjälpas av den nationella domstolen.

(70)

Fördragen ger ingen vägledning om huruvida en stödåtgärd ska klassificeras som befintligt stöd. De omständigheter under vilka stöd ska betraktas som befintligt definieras i procedurförordningens bestämmelser (97). Procedurförordningen innehåller dock inte någon bestämmelse om nationella domstolars befogenheter och skyldigheter, vilka fortfarande regleras av bestämmelserna i EUF-fördraget såsom de tolkats av domstolen (98).

4.2.3.   Skydd av enskildas rättigheter vid åsidosättande av genomförandeförbudet

(71)

För att skydda enskildas rättigheter mot olagligt genomförande av statligt stöd kan nationella domstolar anta olika typer av rättsmedel beroende på situationen. De kan till exempel besluta att skjuta upp eller avsluta genomförandet av åtgärden (avsnitt 4.2.3.1), besluta om återkrav av redan utbetalade belopp (avsnitt 4.2.3.2) eller vidta andra provisoriska åtgärder för att på annat sätt skydda de berörda parternas intressen (avsnitt 4.2.3.3) (99). Slutligen kan de bli ombedda att uttala sig om ersättning för skador som tredje part lidit till följd av olagligt genomförande av det statliga stödet (avsnitt 4.2.3.4). Under alla omständigheter måste de nationella domstolarna ge enskilda garantier för att alla lämpliga åtgärder kommer att vidtas, i enlighet med deras nationella lagstiftning, för att hantera konsekvenserna av överträdelsen av artikel 108.3 i EUF-fördraget (100).

4.2.3.1.   Tillfälligt avbrytande eller avslutande av genomförandet av åtgärden

(72)

Om en statlig myndighet ännu inte har genomfört en statlig stödåtgärd som beviljats i strid med artikel 108.3 i EUF-fördraget, måste de nationella domstolarna förhindra genomförandet, antingen genom att tillfälligt avbryta åtgärden eller genom att avsluta den. En sådan korrigerande åtgärd kan också vara lämplig i fall där den statliga stödåtgärden har trätt i kraft men stödet ännu inte har betalats ut (helt eller delvis), oaktat behovet av ytterligare korrigerande åtgärder för den del av stödet som redan har betalats ut.

(73)

Unionsrätten ålägger inte de nationella domstolarna att med nödvändighet dra en viss slutsats när det gäller giltigheten av den rättsakt genom vilken det olagliga statliga stödet beviljas. Det krävs endast att de vidtar effektiva åtgärder för att förhindra att det olagliga stödet betalas ut till stödmottagaren. Det kan dock finnas situationer enligt nationell lagstiftning där det olagliga genomförandet av åtgärden kan skjutas upp genom en ogiltigförklaring av beviljandeakten (101).

(74)

Följaktligen kan nationella domstolar ogiltigförklara det avtal genom vilket stödet beviljas, ogiltigförklara det beslut om att bevilja stödet som fattats av medlemsstatens myndigheter, eller skjuta upp dess genomförande (till exempel när stödet beviljas i form av tillträde till en anläggning eller tjänst).

(75)

När stödet beviljas i delbetalningar bör de nationella domstolarna besluta om inställande av framtida utbetalningar.

4.2.3.2.   Återkrav

(76)

När det olagliga stödet redan har betalats ut till stödmottagaren måste de nationella domstolarna i princip, i avsaknad av ett kommissionsbeslut som förklarar stödet förenligt med den inre marknaden, förordna om fullständig återbetalning av det olagligt utbetalda beloppet (102). Avskaffandet av stöd genom återkrav är en logisk följd av dess olaglighet (103).

(77)

För att återställa den situation som rådde innan stödet beviljades måste de nationella domstolarna helt upphäva den fördel som olagligen beviljats mottagaren. En sådan fördel omfattar både själva stödet (kapitalbeloppet) och den uteblivna betalningen av den ränta som företaget skulle ha betalat om det hade varit tvunget att låna stödbeloppet på marknaden under den period då olagligheten varade, varvid den uteblivna räntebetalningen ledde till en förbättring av företagets konkurrensposition medan den perioden varade (ränta på rättsstridigt statligt stöd) (104). Därför måste de nationella domstolarna förordna om återbetalning av både kapitalbeloppet och den olagliga räntan.

(78)

Om det finns parallella förfaranden inför en nationell domstol och vid kommissionen, och om kommissionen förklarar stödet oförenligt, bör den nationella domstolen dra de lämpliga slutsatserna av detta i enlighet med de nationella regler som styr verkställigheten av beslut om återkrav (105).

(79)

Om kommissionen förklarar stödet förenligt, är medlemsstaterna enligt unionsrätten endast skyldiga att återkräva den olagliga räntan för den period då stödet är olagligt (106), som löper från det att stödet betalas ut till dess att det förklaras vara förenligt (se punkt (48)).

(80)

Om ett kommissionsbeslut som förklarar åtgärden förenlig ogiltigförklaras, kan denna åtgärd inte anses vara godkänd av kommissionen, och genomförandet av åtgärden anses vara olagligt (107). I det fallet har stödmottagaren inte rätt att åberopa några berättigade förväntningar på att stödet var lagenligt, eftersom det hade väckts en talan om ogiltigförklaring av det positiva beslutet (108).

(81)

Vid beräkningen av den olagliga räntan är varken artikel 16.2 i procedurförordningen eller artiklarna 9 och 11 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (109) tillämpliga på en medlemsstats återkrav av olagligt stöd i avsaknad av ett kommissionsbeslut om återkrav. I sådana fall måste myndigheterna i den berörda medlemsstaten beräkna den olagliga räntan i enlighet med tillämpliga bestämmelser i nationell rätt, förutsatt att två villkor är uppfyllda. För det första måste dessa regler respektera likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (se avsnitt 2.2), och för det andra ska den olagliga räntan beräknas till minst en räntesats som motsvarar den räntesats som skulle ha tillämpats om stödmottagaren hade varit tvungen att låna det aktuella stödbeloppet på marknaden under denna period (110).

(82)

När det gäller preskriptionstiden för nationella domstolars behörighet att besluta om återkrav, har unionsdomstolarna slagit fast att den preskriptionstid på tio år som föreskrivs i procedurförordningen endast är tillämplig på kommissionen (111). Så länge som nationella förfaranden föreskriver en längre preskriptionstid, måste en nationell domstol besluta om återkrav av stöd som beviljats i strid med genomförandeförbudet, även efter det att preskriptionstiden för kommissionen har löpt ut. Nationella preskriptionstider som är kortare än de tio åren är också bindande för nationella domstolar, såvida det inte finns ett kommissionsbeslut om återkrav (112). Om kommissionen antar ett beslut om återkrav, kan medlemsstaterna inte motivera sin underlåtenhet att genomföra beslutet på grundval av krav i nationell lagstiftning, såsom nationella preskriptionstider (113).

4.2.3.3.   Interimistiska åtgärder

(83)

Som en del av sina skyldigheter enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget är de nationella domstolarna skyldiga att vidta interimistiska åtgärder, när detta är lämpligt för att skydda enskildas rättigheter och den direkta effekten av artikel 108.3 i EUF-fördraget (114). Nationella domstolar antar dessa åtgärder, som syftar till att tillfälligt undanröja stödets konkurrensbegränsande effekter (115), i enlighet med deras nationella lagstiftning, förutsatt att villkoren för likvärdighet och effektivitet är uppfyllda (se avsnitt 2.2).

(84)

Nationella domstolar kan välja att vidta interimistiska åtgärder om förmodat olagligt stöd redan har betalats ut (116) eller kommer att betalas ut. I det första fallet kan nationella domstolar antingen besluta om återbetalning av stödet med olaglig ränta eller om provisorisk överföring av stödet på ett spärrat konto, detta inklusive ränta för perioden mellan genomförandet av stödet och utbetalningen av stödet. Dessa alternativ säkerställer att den fördel som är kopplad till det förmodat olagliga stödet inte längre står till stödmottagarens förfogande. Om det finns en risk för överhängande utbetalning av stödet, kan domstolen utfärda ett interimistiskt beslut om att förhindra utbetalning av det förmodat olagliga stödet till dess att ärendet har avgjorts i sak (117).

(85)

Att kommissionen håller på att undersöka ett ärende innebär inte att den nationella domstolen befrias från sin skyldighet att skydda enskildas rättigheter enligt artikel 108.3 (118). Den nationella domstolen kan därför vidta lämpliga interimistiska åtgärder som ett sätt att hantera konsekvenserna av ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet.

(86)

Nationella domstolar är skyldiga att vidta interimistiska åtgärder om följande villkor är uppfyllda: a) Det råder inget tvivel om förekomsten av statligt stöd. b) Stödet håller på att genomföras eller har genomförts. c) Inga exceptionella omständigheter har konstaterats som skulle göra ett återkrav olämpligt (119).

4.2.3.4.   Skadeståndstalan

(87)

Som en del av sin roll enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget kan nationella domstolar också vara skyldiga att pröva skadeståndsanspråk för skador som åsamkats tredje parter genom olagligt statligt stöd. Om talan bifalls, ger sådana krav sökandena direkt ekonomisk ersättning för den skada de lidit.

(88)

Domstolen har vid upprepade tillfällen slagit fast att berörda tredje parter kan väcka skadeståndstalan vid nationella domstolar i enlighet med nationell lagstiftning (120), vilket bör vara förenligt med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (se avsnitt 2.2).

(89)

På grundval av domstolens (121) rättspraxis i målen Francovich (122) Brasserie du Pêcheur (123) är medlemsstaterna skyldiga att ersätta individer för skador och förluster som de drabbats av på grund av en överträdelse av unionsrätten för vilken ansvaret åligger staten (124). Ett sådant ansvar föreligger om följande villkor är uppfyllda: a) Den överträdda rättsregeln är avsedd att ge enskilda rättigheter. b) Överträdelsen är tillräckligt allvarlig. c) Det finns ett direkt orsakssamband mellan brottet mot medlemsstatens skyldighet och den skada som de skadelidande parterna lidit (125).

(90)

De två första kraven som anges i punkt (89) kommer vanligen att vara uppfyllda i förhållande till överträdelser av artikel 108.3 i EUF-fördraget. Domstolen har bekräftat att denna bestämmelse ger enskilda rättigheter och klargjort att skyddet av dessa rättigheter är de nationella domstolarnas verkliga roll (126).

(91)

Eftersom medlemsstaternas myndigheter i princip är skyldiga att anmäla statliga stödåtgärder innan de genomförs, kommer på samma sätt överträdelsen av artikel 108.3 i EUF-fördraget i de flesta fall att vara tillräcklig för att fastställa förekomsten av en allvarlig överträdelse enligt unionsdomstolarnas rättspraxis. Vid förekomst av statligt stöd kan medlemsstaternas myndigheter normalt inte hävda att genomförandeförbudet varit okänt för dem, eftersom det finns tillräcklig rättspraxis och vägledning från kommissionen om tillämpningen av artiklarna 107.1 och 108.3 i EUF-fördraget. I tveksamma fall och av rättssäkerhetsskäl kan medlemsstaterna alltid anmäla åtgärden till kommissionen (127).

(92)

Det tredje kravet, som anges i punkt (89), att överträdelsen av unionsrätten måste ha orsakat den rättssökande en faktiskt och säker ekonomisk skada kan uppfyllas på olika sätt. I tillämpningsstudien påpekades att nationella domstolar sällan har beviljat skadestånd och preciserat att skadeberäkningen och fastställandet av orsakssambandet mellan skadan och det olagliga stödet utgör stora hinder för rättssökande (128).

(93)

Sökande hävdar ofta att stödet var den direkta orsaken till en utebliven vinst. När nationella domstolar ställs inför sådana yrkanden bör de beakta följande omständigheter:

(a)

På grund av unionsrättsliga krav på likvärdighet och effektivitet får det i nationell lagstiftning inte finnas en bestämmelse som utesluter att en medlemsstat kan vara ansvarig för förlorade intäkter (129). Om nationell rätt innehåller ett sådant undantag bör den nationella domstolen inte tillämpa denna bestämmelse när det gäller skadeståndsanspråk på grund av överträdelse av artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(b)

Det blir lättare att fastställa det faktiska beloppet för utebliven vinst om det olagliga stödet har gjort det möjligt för stödmottagaren att vinna ett kontrakt eller en särskild affärsmöjlighet från käranden och stödmottagaren redan har genomfört det.

(c)

Mer komplicerad skadebestämning krävs om stödet endast leder till en förlust av marknadsandelar. Ett sätt att behandla sådana ärenden skulle kunna vara att jämföra kärandens faktiska inkomstsituation (baserad på resultaträkningen) med den inkomstsituation käranden hypotetiskt kunde ha haft om det olagliga stödet inte hade beviljats (130).

(d)

Det kan finnas fall där den skada som käranden lidit överstiger den uteblivna vinsten. Detta kan vara fallet om käranden tvingas lägga ned sin verksamhet till följd av det olagliga stödet.

(94)

Nationella förfaranderegler gör det ibland möjligt för nationella domstolar att fråga experter om råd för att fastställa det faktiska skadeståndsbeloppet. Om så är fallet, och förutsatt att effektivitetsprincipen (131) respekteras, skulle sådana uppskattningar också kunna användas för skadeståndsanspråk enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget.

(95)

Möjligheten att yrka skadestånd är i princip fristående från den undersökning av samma stödåtgärd som kommissionen eventuellt genomför samtidigt. Eventuella pågående undersökningar från kommissionens sida befriar inte nationella domstolar från deras skyldighet att skydda enskildas rättigheter enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget (132). Eftersom kärande kan ha möjlighet att visa att de har lidit förlust på grund av att stödet genomförts för tidigt, närmare bestämt på grund av att stödmottagaren fått en olaglig tidsfördel, är det inte uteslutet att en skadeståndstalan kan bli framgångsrik även i fall där kommissionen redan har förklarat stödet förenligt vid den tidpunkt då den nationella domstolen fäller sitt avgörande (133).

(96)

Domstolen erinrade om att statligt stöd till sin rättsliga karaktär skiljer sig väsentligt från det skadestånd som nationella myndigheter kan åläggas att betala ut till enskilda som ersättning för den skada de har orsakat (rättspraxis i fallet Asteris) (134). När nationella domstolar beslutar om ersättning till tredje parter för kostnader som uppkommit som en direkt följd av ett olagligt stöd, måste de emellertid vara noga med att inte fatta beslut som har till effekt att bevilja ett stöd (135) eller utvidga kretsen av stödmottagare (136).

(97)

Enskilda kan begära att nationella domstolar ska besluta om betalning av skadestånd som de anser sig vara berättigade till, men sådan talan får inte leda till att den faktiska tillämpningen av EU:s regler om statligt stöd kringgås (137). I synnerhet kan enskilda som enligt nationell rätt kan vara berättigade till stöd som inte har anmälts till och godkänts av kommissionen, men som inte har erhållit sådant stöd, inte som ersättning för skada kräva motsvarande belopp av det stöd som inte har mottagits, eftersom detta skulle utgöra ett indirekt beviljande av olagligt stöd (138). Av detta följer att rättspraxis i målet Asteris inte avser fall där sökanden begär att en nationell domstol ska bevilja honom tidigare statligt stöd som sökanden inte har erhållit av någon anledning (139).

(98)

Mottagare av olagligt stöd försöker ibland kräva skadestånd från staten efter att ha ålagts att återbetala beloppet. Vanligtvis lägger dessa stödmottagare fram argument om det påstådda åsidosättandet av deras berättigade förväntningar. Domstolen ansåg dock att en olagligt beviljad åtgärd inte kunde ge upphov till några berättigade förväntningar hos stödmottagaren, som borde kunna avgöra om det korrekta förfarandet för beviljande av stödet har följts (140). Deras anspråk bör därför avvisas.

(99)

Även om det i rättspraxis har slagits fast att unionen har rätt att begära skadestånd mot den berörda medlemsstaten av tredje man som lidit skada på grund av olagligt genomförande av ett stöd, är skadeståndstalan mot stödmottagare tillåten men krävs inte enligt unionsrätten om statligt stöd, eftersom artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget inte medför några direkta skyldigheter för stödmottagarna. I domen i målet SFEI drog domstolen slutsatsen att eftersom artikel 108.3 i EUF-fördraget inte ålägger stödmottagaren några direkta skyldigheter, är en överträdelse av den artikeln inte en tillräcklig grund för att stödmottagaren ska ådra sig skadeståndsansvar (141). Detta påverkar inte möjligheten att väcka skadeståndstalan mot stödmottagaren i enlighet med nationell lagstiftning, till exempel på grundval av nationella bestämmelser om utomobligatoriskt ansvar (142).

5.   SAMARBETE MELLAN KOMMISSIONEN OCH NATIONELLA DOMSTOLAR

(100)

Kommissionen måste stödja de nationella domstolarna när de fullgör sin centrala roll vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd, i enlighet med artikel 4.3 i EU-fördraget. Omvänt kan nationella domstolar be kommissionen om hjälp vid tillämpningen av dessa regler i ett pågående mål. Ett nära samarbete mellan nationella domstolar och kommissionen bidrar till ökad konsekvens (143) och effektivitet i tillämpningen av reglerna om statligt stöd i hela unionen.

5.1.   Kommissionens bistånd till nationella domstolar

(101)

När kommissionen bistår nationella domstolar måste den iaktta sin tystnadsplikt och värna om sin egen verksamhet och sitt oberoende (144). Kommissionen måste därför förbli neutral och opartisk när den fullgör sina förpliktelser enligt artikel 4.3 i EU-fördraget gentemot nationella domstolar. Kommissionen får begära att nationella domstolar översänder den information och de handlingar som är nödvändiga för att ge det begärda biståndet. När kommissionen bistår nationella domstolar kommer den inte att tjäna parternas privata intressen. Kommissionens bidrag är en del av dess skyldighet att säkerställa att reglerna om statligt stöd genomförs korrekt och att försvara allmänintresset (145). Kommissionen kommer därför inte att höra någon av de parter som berörs av det nationella förfarandet.

(102)

Det stöd som erbjuds nationella domstolar enligt artikel 29 i procedurförordningen påverkar inte de nationella domstolarnas möjlighet eller skyldighet (146) att begära ett förhandsavgörande (147) från EU-domstolen om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten i enlighet med artikel 267 i EUF-fördraget (148). Det är emellertid inte längre möjligt att ifrågasätta giltigheten av kommissionens beslut genom ett förhandsavgörande när käranden otvivelaktigt skulle ha kunnat väcka talan mot kommissionens beslut vid unionsdomstolarna med stöd av artikel 263 i EUF-fördraget, men underlåtit att göra detta (149).

5.1.1.   Samarbetsformer

(103)

I artikel 29 i procedurförordningen kodifierades tre samarbetsformer mellan kommissionen och nationella domstolar. I avsnitten 5.1.1.1, 5.1.1.2 och 5.1.1.3 i detta tillkännagivande förklaras närmare dessa samarbetsformer.

5.1.1.1.   Överlämnande av upplysningar till nationella domstolar

(104)

Enligt artikel 29 i procedurförordningen får nationella domstolar från kommissionen begära upplysningar som den förfogar över (150).

(105)

Nationella domstolar kan begära upplysningar från kommissionen om dess förfaranden för statligt stöd. Detta omfattar till exempel upplysningar om a) huruvida ett förfarande avseende en statlig stödåtgärd pågår vid kommissionen, b) huruvida en medlemsstat i vederbörlig ordning har anmält en viss stödåtgärd i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget, c) huruvida kommissionen har inlett en formell undersökning, och d) huruvida kommissionen redan har antagit ett beslut (151).

(106)

Dessutom kan nationella domstolar begära att kommissionen översänder handlingar som den förfogar över. Sådana handlingar kan t.ex. vara kopior av befintliga kommissionsbeslut, om dessa beslut inte redan har offentliggjorts på kommissionens webbplats, samt faktauppgifter, statistik, marknadsundersökningar och ekonomiska analyser.

(107)

Den skyldighet till lojalt samarbete som fastställs i artikel 4.3 i EU-fördraget innebär att kommissionen är skyldig att förse de nationella domstolarna med all information som de begär (152). Detta gäller även upplysningar som omfattas av tystnadsplikt.

(108)

Vid överlämnande av upplysningar till nationella domstolar måste kommissionen vidare respektera fysiska och juridiska personers rättigheter enligt artikel 339 i EUF-fördraget (153). Enligt artikel 339 i EUF-fördraget är ledamöter av kommissionen och kommissionens tjänstemän och övriga anställda förpliktade att inte lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt. Detta kan omfatta konfidentiella upplysningar och affärshemligheter.

(109)

Om kommissionen avser att överlämna information som omfattas av tystnadsplikt till en nationell domstol, kommer den att begära att den nationella domstolen bekräftar att den kommer att garantera skyddet av sådana konfidentiella upplysningar och affärshemligheter. Om den nationella domstolen erbjuder en sådan garanti (t.ex. genom att åberopa den nationella rättsliga grunden för detta) kommer kommissionen att översända den begärda informationen och ange vilka delar som omfattas av tystnadsplikt och därför inte bör lämnas ut. Om den nationella domstolen däremot inte kan erbjuda en sådan garanti, kommer kommissionen att avstå från att översända den berörda informationen (154).

(110)

Kommissionen kommer kanske inte heller att kunna lämna ut information till nationella domstolar i andra situationer. Kommissionen kan framför allt vägra att överlämna upplysningar till en domstol i en medlemsstat om ett sådant överlämnande skulle störa unionens funktion och oberoende. Detta skulle vara fallet om överlämnandet av upplysningar skulle riskera fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts kommissionen (155) (t.ex. upplysningar om kommissionens interna beslutsprocess).

(111)

För att säkerställa ett effektivt samarbete med nationella domstolar strävar kommissionen efter att förse de nationella domstolarna med den begärda informationen inom en månad från dagen för begäran. Om kommissionen behöver be nationella domstolar om ytterligare förtydliganden av deras ursprungliga begäran eller samråda med tredje parter som direkt berörs av översändandet av informationen, börjar tidsfristen på en månad att löpa på nytt från och med den tidpunkt då klargörandet inkommer eller samrådet avslutas (156).

5.1.1.2.   Översändande av yttranden som gäller tillämpningen av reglerna om statligt stöd

(112)

Artikel 29 i procedurförordningen ger också nationella domstolar möjlighet att be kommissionen att yttra sig i frågor som rör tillämpningen av reglerna om statligt stöd (157).

(113)

När nationella domstolar tillämpar reglerna om statligt stöd på ett mål som är anhängigt vid dem, måste de följa relevanta unionsregler och unionsdomstolarnas rättspraxis. Utan att det påverkar unionsdomstolarnas slutliga tolkning av fördragen kan nationella domstolar finna vägledning om tillämpningen av reglerna om statligt stöd i kommissionens beslutspraxis samt i relevanta tillkännagivanden och riktlinjer från kommissionen. Nationella domstolar kan också hitta vägledning om kommissionens tidigare yttranden eller synpunkter som offentliggjorts på kommissionens webbplats, när de aktuella frågorna innehåller inslag som liknar dem som andra nationella domstolar ställs inför (158).

(114)

Det kan dock finnas omständigheter under vilka kommissionens tidigare beslut eller yttranden och kommissionens tillkännagivanden och riktlinjer inte ger de nationella domstolarna tillräcklig vägledning. I enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i EU-fördraget och med tanke på den väsentliga roll som nationella domstolar spelar vid tillämpningen av reglerna om statligt stöd, erbjuder kommissionen de nationella domstolarna möjlighet att begära ett yttrande från kommissionen i relevanta frågor som rör tillämpningen av reglerna om statligt stöd (159).

(115)

En begäran om ett yttrande från kommissionen kan i princip omfatta alla ekonomiska, faktiska eller rättsliga frågor som rör statligt stöd och som uppkommer i samband med de nationella förfarandena. De nationella domstolarna får bland annat begära information av kommissionen om följande:

(a)

Huruvida en viss åtgärd har inslag av stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget och, om så är fallet, begära vägledning om hur stödbeloppet ska kvantifieras. Sådana begäranden kan avse ett specifikt inslag av statligt stöd enligt artikel 107 i EUF-fördraget (nämligen begreppet företag, förekomsten av en selektiv fördel, om åtgärden kan tillskrivas medlemsstaten och om statliga medel används, eventuell snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna).

(b)

Huruvida en viss stödåtgärd uppfyller ett krav i en gruppundantagsförordning eller ett krav i en förordning om stöd av mindre betydelse, vilket skulle betyda att förhandsanmälan till kommissionen inte är nödvändig och genomförandeförbudet i artikel 108.3 i EUF-fördraget inte är tillämpligt.

(c)

Huruvida ett individuellt stöd omfattas av en stödordning som anmälts till kommissionen och förklarats förenlig med den inre marknaden genom ett kommissionsbeslut, eller på annat sätt klassificeras som befintligt stöd, och genomförandeförbudet i artikel 108.3 i EUF-fördraget därmed inte är tillämpligt.

(d)

Huruvida det föreligger exceptionella omständigheter (160) som skulle hindra den nationella domstolen från att besluta om fullständig återbetalning enligt unionsrätten.

(e)

Vilka de rättsliga förutsättningarna för skadeståndsanspråk enligt unionsrätten är samt vägledning om hur den uppkomna skadan ska beräknas.

(f)

Hur man beräknar det stödbelopp som ska återkrävas och hur återkravsräntan beräknas.

(116)

Nationella domstolar är inte behöriga att bedöma en stödåtgärds förenlighet på grundval av artiklarna 107.2, 107.3, 106.2 och 93 i EUF-fördraget (161). De kan därför inte begära att kommissionen yttrar sig om huruvida en viss stödåtgärd är förenlig med den inre marknaden. Nationella domstolar kan dock fråga kommissionen om den redan håller på att bedöma en viss stödåtgärds förenlighet, såsom förklaras i avsnitt 5.1.1.1.

(117)

När kommissionen avger sitt yttrande ska den, i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i EU-fördraget, förse den nationella domstolen med de sakuppgifter eller ekonomiska eller rättsliga klargöranden som begärs. Till skillnad från unionsdomstolarnas auktoritativa tolkning av unionsrätten är kommissionens yttrande inte rättsligt bindande för den nationella domstolen.

(118)

Kommissionen kommer att avge sitt yttrande till de nationella domstolarna i enlighet med deras förfaranderegler och praxis. För att säkerställa ett effektivt samarbete med de nationella domstolarna strävar kommissionen efter att förse de nationella domstolarna med det begärda yttrandet inom fyra månader från dagen för begäran. Om kommissionen behöver begära ytterligare klargöranden från den nationella domstolen avseende dess begäran, kan denna fyramånadersperiod förlängas.

(119)

Nationella domstolar måste skydda enskildas rättigheter enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget även under den period då kommissionen utarbetar det begärda yttrandet. Såsom anges ovan (162) gäller den nationella domstolens skyldighet att skydda enskildas rättigheter enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget, även genom interimistiska åtgärder, oberoende av ett yttrande från kommissionen som ännu inte avgetts.

5.1.1.3.   Ingivande av amicus curiae-synpunkter

(120)

Enligt artikel 29.2 i procedurförordningen får kommissionen lämna skriftliga synpunkter till nationella domstolar som tillämpar reglerna om statligt stöd. Den kan även yttra sig muntligen med tillstånd av den nationella domstolen i fråga. Dessa observationer kallas även amicus curiae-synpunkter. Kommissionen avger amicus curiae-synpunkter på eget initiativ.

(121)

De nationella domstolarna eller parterna i ett mål som är anhängigt vid en nationell domstol får dock be kommissionen att avge amicus curiae-yttranden i ett ärende som rör statligt stöd. Beslutet att intervenera som amicus curiae i ett mål vid en nationell domstol är en exklusiv befogenhet för kommissionen och omfattas helt och hållet av dess utrymme för skönsmässig bedömning. För att de nationella domstolarna ska kunna planera sina förfaranden kommer kommissionen dock att utan dröjsmål informera dem om sin avsikt att ingripa i egenskap av amicus curiae.

(122)

Kommissionen inkommer med amicus curiae-synpunkter inom ramen för nationella rättsliga förfaranden för att säkerställa en enhetlig tillämpning av artikel 107.1 eller 108.3 i EUF-fördraget (163). För att bedöma om dess bidrag skulle vara nödvändigt och lämpligt kan kommissionen bland annat överväga följande:

(a)

Om ärendet förväntas ha en större betydelse än det enskilda fallet i fråga (till exempel om det rör sig om en allmän fråga om statligt stöd).

(b)

Om kommissionens synpunkter kan bidra till att de berörda nationella domstolarna tillämpar reglerna om statligt stöd på ett effektivt sätt.

(c)

Om ärendet rör en ny sakfråga som inte omfattas av kommissionens beslutspraxis eller av tillkännagivanden och riktlinjer.

(d)

Om målet är anhängigt vid en domstol vars dom inte kan överklagas.

(123)

Kommissionen respekterar fullt ut de nationella domstolarnas oberoende och funktion. När det gäller de yttranden från kommissionen som nämns i avsnitt 5.1.1.2 ovan, är amicus curiae-synpunkter inte bindande för den nationella domstol som avgör det mål i vilket kommissionen har ingripit. Innan den på eget initiativ avger amicus curiae-synpunkter, underrättar kommissionen den berörda medlemsstaten genom att skicka en skrivelse till sin ständiga representation vid unionen.

(124)

För att kunna lämna användbara synpunkter får kommissionen begära att den berörda nationella domstolen översänder handlingar som den förfogar över och som är nödvändiga för kommissionens bedömning av ärendet. Kommissionen kommer endast att använda dessa handlingar för att förbereda sina synpunkter.

(125)

I procedurförordningen föreskrivs inte någon processuell ram inom vilken amicus curiae-yttrandena ska inges. Kommissionen avger därför sina synpunkter i enlighet med medlemsstaternas processuella regler och praxis, däribland de som skyddar parternas rättigheter. Om en medlemsstat ännu inte har fastställt den relevanta processuella ramen, ankommer det på den nationella domstolen att avgöra vilka processuella regler som ska följas för ingivande av amicus curiae-yttranden i det mål som är anhängigt vid den, med beaktande av att dessa inlagor grundar sig på artikel 29 i procedurförordningen.

(126)

De nationella förfarandereglerna bör följa de principer som anges i avsnitt 2.2 i detta tillkännagivande. Detta innebär att den nationella processrättsliga ramen för att inkomma med synpunkter i frågor som rör tillämpningen av artiklarna 107.1 och 108.3 i EUF-fördraget inte kan göra det a) orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att lämna sådana synpunkter (i enlighet med effektivitetsprincipen), och b) svårare än att lämna synpunkter i domstolsförfaranden där likvärdig nationell lagstiftning tillämpas (i enlighet med likvärdighetsprincipen).

5.1.2.   Gemensam kontaktpunkt och offentliggörande av yttranden och amicus curiae-synpunkter

(127)

För att samarbetet och kommunikationen med de nationella domstolarna ska bli effektivare har kommissionen inrättat en enda kontaktpunkt dit nationella domstolar eller parter kan vända sig med sina begäranden:

Europeiska kommissionen

Generaldirektoratet för konkurrens

COMP Amicus State Aid

1049 Bryssel

BELGIEN

Tfn +32 22976271

Fax +32 22953584

E-post: COMP-AMICUS-STATE-AID@ec.europa.eu

(128)

Kommissionen uppmanar nationella domstolar att fortsätta att använda denna gemensamma kontaktpunkt för att vidarebefordra alla upplysningar eller framställningar till kommissionen i enlighet med avsnitt 5.1.1 i detta tillkännagivande. Nationella domstolar kan skicka sina inlagor på vilket som helst av Europeiska unionens 24 officiella språk (164).

(129)

Kommissionen kommer att rapportera om sitt samarbete med nationella domstolar i sin årsrapport om konkurrenspolitiken. Kommissionen kommer också att offentliggöra sina yttranden och utlåtanden inom ramen för amicus curiae-ingripanden på sin webbplats.

(130)

När kommissionen lämnar yttranden eller amicus curiae-synpunkter ber den de nationella domstolarna att tillåta att de offentliggörs. Detta gör det möjligt för kommissionen att på sin webbplats offentliggöra sina yttranden och amicus curiae-synpunkter samt, om sådana finns tillgängliga, de domar som avkunnats av den berörda nationella domstolen.

5.2.   Nationella domstolars bistånd till kommissionen

(131)

Den skyldighet till lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4.3 i EU-fördraget innebär också att medlemsstaterna, inbegripet deras rättsliga myndigheter, måste bistå unionens institutioner att uppnå unionens mål.

(132)

För att säkerställa en effektiv tillämpning av reglerna om statligt stöd uppmanas de nationella domstolarna att till kommissionen utan dröjsmål översända en kopia av eventuella skriftliga domar som de har meddelat till följd av kommissionens tillhandahållande av upplysningar eller ett yttrande, eller av amicus curiae-synpunkter. Detta gör det möjligt för kommissionen att i god tid få kännedom om fall där det kan vara lämpligt att inkomma med synpunkter, om en av parterna överklagar domen. När nationella domstolar översänder en dom, anger de för kommissionen om de ger sitt tillstånd till att domen offentliggörs på kommissionens webbplats.

(133)

För en effektivare och mer konsekvent tillämpning av reglerna om statligt stöd uppmanar kommissionen medlemsstaterna att inrätta samordningspunkter för nationella domare som arbetar med frågor om statligt stöd. Dessa samordningspunkter bör överensstämma med medlemsstaternas administrativa struktur och respektera den rättsliga myndighetens oberoende. Kommissionen anser också att inrättandet av formella eller informella nätverk av domare som arbetar med frågor som rör statligt stöd, antingen på nationell eller europeisk nivå, kan vara särskilt viktigt för kunskapsutbytet. Centrala samordningspunkter och nätverk av domare kan göra det möjligt för nationella domare att utbyta bästa praxis på området statligt stöd och underlätta kommissionens överföring av information om den senaste utvecklingen inom politiken för statligt stöd, till exempel genom kurser och nyhetsbrev.

6.   KONSEKVENSER AV UNDERLÅTENHET ATT GENOMFÖRA REGLER OCH BESLUT OM STATLIGT STÖD

(134)

Såsom anges i avsnitten 4.2.1 och 4.2.2 i detta tillkännagivande kan nationella domstolar uppmanas att i sina nationella rättssystem direkt tillämpa bestämmelserna i artiklarna 107.1 och 108.3 i EUF-fördraget. Om nationella domstolar genom sina domar beviljar nytt stöd i strid med genomförandeförbudet, får kommissionen inleda ett granskningsförfarande enligt artikel 12 i procedurförordningen för att bedöma det olagliga statliga stödets förenlighet med den inre marknaden. Om de nationella domstolarna inte säkerställer att de skyldigheter som följer av ett kommissionsbeslut om återkrav eller fördragen fullgörs (165), kan kommissionen dessutom inleda överträdelseförfaranden mot de berörda medlemsstaterna.

(135)

I egenskap av organ i medlemsstaterna uppmanas de nationella domstolarna att vidta lämpliga åtgärder för att se till att beslut om återkrav genomförs på ett effektivt sätt. Konsekvenserna av medlemsstaternas underlåtenhet att genomföra kommissionens beslut om återkrav sammanfattas i tillkännagivandet om återkrav (166).

(136)

De nationella domstolarna måste också skydda enskildas rättigheter vid ett eventuellt åsidosättande av genomförandeförbudet (167). Såsom anges i avsnitt 6.2 i detta tillkännagivande underlåter de medlemsstater, inbegripet deras nationella domstolar, som underlåter att skydda dessa rättigheter att fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten (168).

6.1.   Förfaranden vid kommissionen avseende olagligt stöd

(137)

Nationella domstolar kan direkt åsidosätta artikel 108.3 i EUF-fördraget genom att bevilja nytt stöd inom ramen för sina förfaranden. Detta kan inträffa om en nationell domstol meddelar en dom som påverkar genomförandet av en rättsakt genom vilken statligt stöd beviljas. Detta är till exempel fallet när tolkningen av ett avtal eller ett beslut om beviljande av stöd leder till att stödåtgärdens ursprungliga varaktighet förlängs (169).

(138)

Till följd av detta måste nationella domstolar följa artikel 108.3 i EUF-fördraget och följaktligen se till att alla beslut som leder till ändring eller förlängning av en rättsakt om beviljande av statligt stöd, till exempel genom tolkning (170), anmäls innan de genomförs, i enlighet med gällande administrativa bestämmelser i medlemsstaten.

(139)

Om den nationella domstolen inte säkerställer att genomförandeförbudet iakttas och det nya stödet inte anmäls och underställs kommissionens granskning, kan kommissionen inleda en undersökning av det olagliga statliga stödet på eget initiativ eller efter att ha mottagit ett klagomål från någon berörd part i enlighet med artikel 12 i procedurförordningen.

6.2.   Överträdelseförfaranden

(140)

Enligt artikel 258 i EUF-fördraget får kommissionen inleda ett överträdelseförfarande om den anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördragen. Syftet med förfarandet är att få överträdelsen att upphöra. Kommissionen får hänskjuta ärendet till domstolen efter en administrativ fas om den avger ett motiverat yttrande efter en formell diskussion med den berörda medlemsstaten (171).

(141)

När nationella domstolar inte drar de lämpliga konsekvenserna av en överträdelse av artikel 108.3 i EUF-fördraget åsidosätter de sina skyldigheter enligt fördragen. Detta kan vara fallet när nationella domstolar inte hindrar en olaglig åtgärd från att genomföras eller inte kräver att stödet ska återkrävas (172).

(142)

Nationella domstolars underlåtenhet att skydda enskildas rättigheter i strid med deras skyldigheter enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget kan också ge upphov till skadeståndsansvar för medlemsstaten. Domstolen har slagit fast att medlemsstaterna är ansvariga för skada som följer av överträdelser av unionsrätten, inbegripet överträdelser som härrör från ett beslut av en nationell domstol som dömer i sista instans (173).

7.   SLUTBESTÄMMELSER

(143)

Detta tillkännagivande ersätter 2009 års tillkännagivande om tillämpning.

(144)

Syftet med detta tillkännagivande är att ge nationella domstolar vägledning om tillämpningen av reglerna om statligt stöd. Det är inte bindande för de nationella domstolarna och påverkar inte deras självständighet.

(145)

Kommissionen kan se över detta tillkännagivande när den anser det vara lämpligt, bland annat på grundval av ändringar av tillämpliga unionsregler eller framtida utveckling av rättspraxis.

(1)  Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Modernisering av det statliga stödet i EU, COM(2012) 209 final.

(2)  Sedan 2015 omfattas mer än 96 % av de nya stödåtgärder för vilka utgifter rapporterades för första gången av en gruppundantagsförordning. Se http://ec.europa.eu/competition/state_aid/scoreboard/index_en.html

(3)  Tillämpningsstudien genomfördes innan avtalet om Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands utträde ur Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen undertecknades (den 24 januari 2020) och innan det trädde i kraft (den 1 februari 2020). Alla hänvisningar till medlemsstater i tillämpningsstudien är avsedda att även avse Förenade kungariket.

(4)  Se Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019.

(5)  Kommissionens tillkännagivande om nationella domstolars tillämpning av reglerna om statligt stöd (EUT C 85, 9.4.2009, s. 1).

(6)  Rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (kodifiering), (EUT L 248, 24.9.2015, s. 9).

(7)  Vid bedömningen av huruvida ett organ utgör en domstol i den mening som avses i artikel 267 i EUF-fördraget beaktar EU-domstolen ett antal omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, huruvida det är av stadigvarande karaktär, huruvida dess jurisdiktion är av tvingande art, huruvida förfarandet är kontradiktoriskt, huruvida det tillämpar rättsregler och huruvida det har en oberoende ställning. Se i detta avseende domstolens dom av den 21 januari 2020, Banco de Santander, C-274/14, ECLI:EU:C:2020:17, punkt 51. Skiljedomstolar får inte betraktas som domstolar i den mening som avses i artikel 267 i EUF-fördraget om parterna inte har någon rättslig eller faktisk skyldighet att hänskjuta sina tvister till skiljeförfarande och när de offentliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten varken är delaktiga i beslutet att välja skiljeförfarande eller är skyldiga att ingripa i förfarandet inför skiljemannen. Domstolen har emellertid slagit fast att tolkningsfrågor som hänskjutits till den av en skiljedomstol kan tas upp till sakprövning, när den har inrättats enligt lag, när dess avgöranden är bindande för parterna och när dess behörighet inte är beroende av deras samtycke. Se domstolens beslut av den 13 februari 2014, Merck Canada, C-555/13, punkterna 17 och 18 och där angiven rättspraxis.

(8)  Även om dessa riktlinjer inte är avsedda att ha bindande verkan, är de nationella domstolarna emellertid skyldiga att beakta dem för att avgöra tvister som anhängiggjorts vid dem. Se domstolens dom av den 3 september 2014, Baltlanta, C-410/13, EU:C:2014:2134, punkt 64 och domstolens dom av den 13 december 1989, Grimaldi, C-322/88, ECLI:EU:C:1989:646, punkt 18, domstolens dom av den 13 februari 2014, Mediaset, C-69/13, ECLI:EU:C:2014:71, punkt 31.

(9)  C 247, 23 juli 2019, s.1.

(10)  Domstolens dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen, C-487/06 P, ECLI:EU:C:2008:757, punkt 111, och domstolens dom av den 16 maj 2000, Frankrike/Ladbroke Racing Ltd och kommissionen, C-83/98 P, ECLI:EU:C:2000:248, punkt 25.

(11)  Se t.ex. kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUT C 262, 19.7.2016, s. 1), meddelande från kommissionen av den 20 december 2011 om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT C 8, 11.1.2012, s. 4), och kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier (EUT C 155, 20.6.2008, s. 10), Kommissionens meddelande – Rambestämmelser för statligt stöd till forskning, utveckling och innovation (EUT C 198, 27.6.2014, s. 1).

(12)  Domstolens dom av den 14 november 2019, Dilly’s Wellnesshotel, C-585/17, ECLI:EU:C:2019:969, punkt 54.

(13)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 88, domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkt 22, och domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 29.

(14)  Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, ECLI:EU:C:2006:644, punkt 38, domstolens dom av den 11 mars 2010, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-1/09, ECLI:EU:C:2010:136, punkt 26, domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkt 21, och domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkt 21.

(15)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkterna 88 och 89, och domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkterna 22 och 23.

(16)  I enlighet med artikel 1 c i procedurförordningen definieras nytt stöd som ”allt stöd, det vill säga stödordningar och individuellt stöd, som inte är befintligt stöd, inbegripet ändringar av befintligt stöd”. Denna bestämmelse, vilken har formulerats i allmänna ordalag, täcker inte bara ändringen i sig utan även det stöd som berörs av ändringen. Enligt artikel 1 b ii i procedurförordningen avses med befintligt stöd bland annat ”godkänt stöd, det vill säga stödordningar och individuella stöd som har godkänts av kommissionen eller av rådet”. Stöd med avseende på vilket ett beslut om godkännande har fattats vilket, efter en ändring som inte är förenlig med ett villkor som anges i detta beslut för att säkerställa nämnda besluts förenlighet med den inre marknaden, inte längre täcks av det beslut genom vilket det godkändes, kan följaktligen utgöra nytt stöd. Se domstolens dom av den 25 oktober 2017, C-467/15 P, kommissionen/Italien, ECLI:EU:C:2017:799, punkterna 46 och 47. Se även avsnitt 4.2.2.2 i detta tillkännagivande.

(17)  Kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse (EUT L 352, 24.12.2013, s. 1), kommissionens förordning (EU) nr 360/2012 av den 25 april 2012 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse som beviljas företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT L 114, 26.4.2012, s. 8), kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn (EUT L 352, 24.12.2013, s. 9), och Kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 av den 27 juni 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (EUT L 190, 28.6.2014, s. 45).

(18)  Sådana förordningar antas på grundval av rådets bemyndigande förordning (EU) 2015/1588 av den 13 juli 2015 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på vissa slag av övergripande statligt stöd (EUT L 248, 24.9.2015, s. 1).

(19)  Kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 av den 17 juni 2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget (EUT L 187, 26.6.2014, s. 1).

(20)  Enligt artikel 109 i EUF-fördraget får Europeiska unionens råd anta förordningar för tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget och fastställa vilka kategorier av stöd som är undantagna från anmälningsskyldigheten. Enligt vad som föreskrivs i artikel 108.4 i EUF-fördraget får kommissionen därefter anta förordningar om de kategorier av statligt stöd som rådet har fastställt i enlighet med artikel 109 i EUF-fördraget.

(21)  Kommissionens beslut 2012/21/EU av den 20 december 2011 om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (delgivet med nr K(2011) 9380) (EUT L 7, 11.1.2012, s. 3).

(22)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg (EUT L 315, 3.12.2007, s. 1).

(23)  EUT C 202, 7.6.2016, s. 13

(24)  Domstolens dom av den 22 oktober 2002, Roquette Frères, C-94/00, ECLI:EU:C:2002:603, punkt 31.

(25)  Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 50, och domstolens dom av den 28 februari 1991, Delimitis/Henninger Bräu, C-234/89, ECLI:EU:C:1991:91, punkt 53.

(26)  Domstolens dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C-527/12, ECLI:EU:C:2014:2193, punkt 56, och domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 41.

(27)  Domstolens dom av den 21 september 1983, Deutsche Milchkontor GmbH, C-205/82, ECLI:EU:C:1983:233, punkterna 22 och 23, domstolens dom av den 13 juni 2002, Nederländerna/kommissionen, C-382/99, ECLI:EU:C:2002:363, punkt 90, domstolens dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C-527/12, ECLI:EU:C:2014:2193, punkterna 39–42, domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 72, domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkterna 40 och 41, och domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 135.

(28)  Iakttagandet av effektivitetsprincipen ska bedömas genom en analys av de särskilda dragen i den bestämmelsen och dess roll i det aktuella förfarandet. Se i detta avseende domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkt 40, domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkterna 138–140.

(29)  Huruvida tillämpliga nationella förfaranderegler är förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen kan dock avse andra aspekter av den nationella lagstiftningen, till exempel nivån på kostnaderna för privat genomdrivande av statligt stöd vid nationella domstolar.

(30)  Domstolens dom av den 13 januari 2005, Streekgewest, C-174/02, ECLI:EU:C:2005:10, punkt 18.

(31)  I Rumänien har till exempel varje person som påverkas av en olaglig statlig stödåtgärd talerätt i domstol. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 404. I Lettland grundar sig dessutom talerätten direkt på artikel 108.3 i EUF-fördraget, och nationella domstolar kan således stödja sig på definitionen av berörd part i procedurförordningen för att avgöra huruvida en person har talerätt i ett mål. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 300.

(32)  Det hänvisas exempelvis till fall där det olagliga stödet finansieras genom en avgift som käranden är skyldig att betala. Det förhåller sig emellertid annorlunda när tvisten inte avser en ansökan om undantag från den omtvistade skatten, utan lagenligheten av bestämmelserna om denna skatt. Se i detta avseende domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkt 25 och domstolens dom av den 26 april 2018, ANGED, C-233/16, ECLI:EU:C:2018:280, punkt 26.

(33)  Domstolens dom av den 13 januari 2005, Streekgewest, C-174/02, ECLI:EU:C:2005:10, punkt 19.

(34)  Domstolens dom av den 10 november 2016, DTS Distribuidora de Televisión Digital/kommissionen, C-449/14 P, ECLI:EU:C:2016:848, punkterna 81 och 82, domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus, C-164/15 P, ECLI:EU:C:2016:990, punkt 121, och domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkterna 24–28.

(35)  Domstolens dom av den 15 juni 2006, Air Liquide Industries Belgium, C-393/04, ECLI:EU:C:2006:403, punkt 45.

(36)  Se i detta avseende domstolens dom av den 10 oktober 2017, Greenpeace energy/kommissionen, C-640/16 P, ECLI:EU:C:2017:752, punkterna 61–63.

(37)  Detta kan till exempel vara fallet när det gäller miljöskydd. Se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 22 september 2020, Österrike/kommissionen, C-594/18, ECLI:EU:C:2020:742, punkt 100, avseende stöd som godkänts enligt artikel 107.3 c i EUF-fördraget inom kärnenergisektorn. Se även punkterna 38–42 i kommissionens tillkännagivande om tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (EUT C 275, 18.8.2017, s.1) när det gäller erkännande av ställningen för miljöorganisationer som främjar miljöskydd inom ramen för Århuskonventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor.

(38)  Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 72.

(39)  Irland har till exempel gett högsta domstolens avdelning med ansvar för konkurrensförteckningen exklusiv behörighet att pröva konkurrenslagstiftningstvister, inbegripet ärenden om statligt stöd. I Italien har förvaltningsdomstolarna i landet dessutom fått nästan exklusiv behörighet att pröva mål om offentligt och privat genomdrivande av reglerna om statligt stöd från och med den 19 januari 2013. Tvistemålsdomstolarna har behållit sin behörighet när det gäller vissa typer av mål och talan. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 253, 263 och 264. Se även Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), s. 103 och 104.

(40)  I de flesta medlemsstater är förvaltningsdomstolarna behöriga när käranden överklagar en rättsakt från en offentlig myndighet, såsom ett beslut om återkrav eller beviljande av stöd, medan tvistemålsdomstolar är behöriga i frågor som rör återkrav av statligt stöd i samband med insolvensförfaranden eller beviljande av skadestånd. Se Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 64.

(41)  Domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkt 38.

(42)  Domstolens dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C-2/08, EU:C:2009:506, punkt 24. Domstolens dom av den 10 juli 2014, Impresa Pizzarotti, C-213/13, EU:C:2014:2067, punkt 54, domstolens dom av den 4 maj 2020, Telecom Italia, C-34/19, ECLI:EU:C:2020:148, punkt 58.

(43)  Domstolens dom av den 5 februari 1963, Van Gend en Loos/Administratie der Belastingen, C-26/62, ECLI:EU:C:1963:1, domstolens dom av den 15 juli 1964, Costa/E.N.E.L., C-6/64, ECLI:EU:C:1964:66, och domstolens dom av den 9 mars 1978, Amministrazione delle finanze dello Stato/Simmenthal, C-106/77, ECLI:EU:C:1978:49.

(44)  Domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkterna 60 och 61.

(45)  Domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkterna 61–63, domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkt 44, domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, ECLI:EU:C:2020:152, punkterna 92–96, domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, ECLI:EU:C:2020:150, punkterna 92 och 96, och domstolens dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C-2/08, EU:C:2009:506, punkterna 22–25.

(46)  ”En nationell bestämmelse som förhindrar den nationella domstolen från att beakta samtliga följder av ett åsidosättande av artikel 108.3 tredje meningen FEUF – på grund av ett nationellt domstolsavgörande som har rättskraft, vilket meddelats i ett mål som inte rör samma sak och vari frågan huruvida de aktuella åtgärderna utgör statligt stöd inte har prövats – inte ska anses vara förenlig med effektivitetsprincipen”, domstolens dom av den 11 november 2015 , Klausner HolzNiedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkt 45.

(47)  Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, ECLI:EU:C:2020:152, punkterna 92–96.

(48)  Domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkterna 30, 42 och 43.

(49)  Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkt 19.

(50)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkterna 25 och 26, domstolens dom av den 18 maj 2017, Fondul Proprietatea, C-150/16, ECLI:EU:C:2017:388, punkt 40, och domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 84.

(51)  Kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUT C 262, 19.7.2016, s. 1).

(52)  Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, ECLI:EU:C:2020:152, punkt 90.

(53)  Se artiklarna 4 och 9 i procedurförordningen.

(54)  Domstolens dom av den 19 juli 2016, Kotnik m.fl., C-526/14, ECLI:EU:C:2016:570, punkt 37.

(55)  Beslut om att inte göra invändningar, procedurförordningen, artikel 4.3.

(56)  Se begreppen ”positivt beslut” och ”negativt beslut” i artikel 9.3 respektive artikel 9.5 i procedurförordningen.

(57)  Se artikel 4.3 och 4.4 i procedurförordningen.

(58)  Se domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, ECLI:EU:C:2020:152, punkterna 93–94: ”Utövandet av en sådan befogenhet innebär att kommissionen, med stöd av artikel 108 FEUF, kan pröva huruvida en åtgärd utgör ett statligt stöd som borde ha anmälts till den, i enlighet med artikel 108.3 i EUF-fördraget, i en situation där myndigheterna i en medlemsstat har ansett att åtgärden inte uppfyllde villkoren i artikel 107.1 i EUF-fördraget. Detta gäller även när dessa myndigheter i detta avseende har rättat sig efter en nationell domstols bedömning. Denna slutsats påverkas inte av att nämnda domstol har meddelat ett avgörande som vunnit laga kraft. Det ska nämligen framhållas att regeln om kommissionens exklusiva behörighet är bindande i den nationella rättsordningen på grund av principen om unionsrättens företräde.”

(59)  Domstolens dom av den 15 september 2016, PGE, C-574/14, ECLI:EU:C:2016:686, punkterna 33, 36 och 37.

(60)  Domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, ECLI:EU:C:2020:152, punkterna 92–96, och domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, ECLI:EU:C:2020:150, punkterna 92–96.

(61)  Domstolens dom av den 14 februari 1990, Frankrike/kommissionen (”Boussac”), C-301/87, ECLI:EU:C:1990:67, punkterna 9–22. Detta utesluter inte möjligheten för kommissionen att utfärda ett föreläggande om återkrav innan den har slutfört förenlighetsbedömningen, i särskilda fall enligt artikel 13.2 i procedurförordningen.

(62)  Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 66, och domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 110. I båda fallen hänvisade domstolen till procedurförordningen, som, i den mån den innehåller förfaranderegler som är tillämpliga på alla administrativa förfaranden i fråga om statligt stöd som är under behandling vid kommissionen, kodifierar och förstärker kommissionens praxis vid granskningen av statligt stöd.

(63)  Domstolens dom av den 7 mars 2002, Italien/kommissionen, C-310/99 P, ECLI:EU:C:2002:143, punkt 99.

(64)  Se artikel 16.1 i procedurförordningen.

(65)  Se artikel 17.1 i procedurförordningen.

(66)  Domstolens dom av den 14 februari 1990, Frankrike/kommissionen, C-301/87, ECLI:EU:C:1990:67, punkterna 19 och 20, och domstolens dom av den 21 mars 1991, Italien/kommissionen, C-303/88, ECLI:EU:C:1991:136, punkt 46. Om medlemsstaten underlåter att följa ett föreläggande om att avbryta utbetalningen av stöd eller ett föreläggande om återkrav har kommissionen, när den prövar ärendet i sak, rätt att väcka talan direkt vid domstolen genom att begära att domstolen ska fastställa att underlåtenheten utgör ett åsidosättande av EUF-fördraget, i enlighet med artikel 14 i procedurförordningen.

(67)  Se artikel 13.1 och 13.2 i procedurförordningen.

(68)  Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkt 38, domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkterna 11 och 12.

(69)  Domstolens dom av den 11 december 1973, Lorenz GmbH/Förbundsrepubliken Tyskland m. fl., C-120/73, ECLI:EU:C:1973:152, punkt 8, domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkt 11, och domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 39.

(70)  För de nationella domstolarnas roll vid offentligt genomdrivande av statligt stöd, se tillkännagivandet om återkrav (EUT C 247, 23.7.2019, s.1).

(71)  Se även tribunalens dom av den 20 juni 2019, A&O hostel and hotel Berlin/kommissionen, T-578/17, ECLI:EU:T:2019:437, punkt 72.

(72)  Se i detta avseende domstolens dom av den 22 mars 1977, Steineke e Weinlig, 78/76, ECLI:EU:C:1977:52, punkt 14.

(73)  Domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, ECLI:EU:C:2020:150, punkterna 92 och 93, och domstolens dom av den 4 mars 2020, Buonotourist/kommissionen, C-586/18 P, ECLI:EU:C:2020:152, punkt 96.

(74)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 41.

(75)  Domstolens dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost/Hauptzollamt Lübeck-Ost, C-314/85, ECLI:EU:C:1987:452, punkt 20.

(76)  Domstolens dom av den 21 februari 1991, Zuckerfabrik Süderdithmarschen och Zuckerfabrik Soest/Hauptzollamt Itzehoe och Hauptzollamt Paderborn, C-143/88 and C-92/89, ECLI:EU:C:1991:65, punkt 23, domstolens dom av den 9 november 1995, Atlanta Fruchthandelsgesellschaft m.fl. (I)/Bundesamt für Ernährung und Forstwirtschaft, C-465/93 P, ECLI:EU:C:1995:369, punkt 51, och domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkt 53.

(77)  På grundval av artikel 267 i EUF-fördraget är en nationell domstol vars beslut inte kommer att bli föremål för omprövning under vissa omständigheter skyldig att begära ett förhandsavgörande från domstolen. Om det är möjligt att från befintlig rättspraxis dra klara slutsatser om tolkningen av unionsrätten eller om rättspraxis inte ger något utrymme för rimliga tvivel, är en domstol mot vars beslut det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning inte skyldig att hänskjuta ärendet till EG-domstolen för ett förhandsavgörande, även om domstolen har rätt att göra det. Se domstolens dom av den 6 oktober 1982, CILFIT/Ministero della Sanità, C-283/81, ECLI:EU:C:1982:335, punkterna 14–20, domstolens dom av den 11 september 2008, Unión General de Trabajadores de La Rioja, C-428/06 till C-434/06, ECLI:EU:C:2008:488, punkterna 42 och 43, domstolens dom av den 28 juli 2016, Association France Nature Environnement, C-379/15, ECLI:EU:C:2016:603, punkterna 47–50, domstolens dom av den 15 september 2016, PGE, C-574/14, ECLI:EU:C:2016:686, punkt 40, och domstolens dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (Advance Payment), C-416/17, ECLI:EU:C:2018:811, punkt 108 och följande.

(78)  Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkterna 50 och 51, och domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 44.

(79)  Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkt 40, domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, ECLI:EU:C:2015:185, punkt 76, och domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 59.

(80)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 30, domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 89, domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkt 23, och domstolens dom av den 13 december 2018, Rittinger m. fl., C-492/17, ECLI:EU:C:2018:1019, punkt 42.

(81)  Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkterna 52–55. Den nationella domstolen kan inom ramen för sin nationella rätt dessutom i förekommande fall förordna om återkrav av det rättsstridiga stödet, utan att detta inverkar på medlemsstatens rätt att vid en senare tidpunkt ånyo verkställa stödet. Nämnda domstol kan också komma att bifalla en talan om ersättning för skada som orsakats av att stödet är rättsstridigt (ibid, punkt 53).

(82)  Se i detta avseende domstolens dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m. fl., C-385/18, ECLI:EU:C:2019:1121, punkt 85.

(83)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkterna 37–40.

(84)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 38.

(85)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkterna 41–43.

(86)  Domstolens dom av den 11 mars 2010, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-1/09, ECLI:EU:C:2010:136, punkt 31 och följande, och domstolens beslut av den 4 april 2014, Flughafen Lübeck, C-27/13, ECLI:EU:C:2014:240, punkt 30.

(87)  Dvs. ett beslut om att avsluta det formella granskningsförfarandet på grundval av artikel 9 i procedurförordningen.

(88)  Se i detta avseende domstolens dom av den 12 november 1998, Spanien/kommissionen, C-415/96, EU:C:1998:533, punkt 31, domstolens dom av den 3 oktober 2000, Industrie des poudres sphériques/rådet, C-458/98 P, EU:C:2000:531, punkt 82, och domstolens dom av den 9 juli 2008, Alitalia/kommissionen, T-301/01, EU:T:2008:262, punkterna 99 och 142.

(89)  Domstolens dom av den 22 mars 1977, Steinike & Weinlig, C-78/76, ECLI:EU:C:1977:52, punkt 14, domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 49, domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkt 10, domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkt 50, och domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, ECLI:EU:C:2006:644, punkt 39.

(90)  EUT C 262, 19.7.2016, s. 1

(91)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkterna 90 och 92.

(92)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 101, domstolens dom av den 29 juli 2019, BMW/kommissionen, C-654/17 P, ECLI:EU:C:2019:634, punkt 151.

(93)  Domstolens dom av den 29 juli 2019, BMW/kommissionen, C-654/17 P, ECLI:EU:C:2019:634, punkterna 132 och 133, och domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 67.

(94)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 60. I detta avseende har domstolen klargjort att kriterierna för tillämpning av undantaget måste vara tydliga och lätta att tillämpa, och de nationella domstolarnas kontroll av dem bör inte kräva komplicerade ekonomiska bedömningar från fall till fall (ibid, punkterna 61 och 68).

(95)  Domstolens dom av den 15 december 2005, Unicredito Italiano, C-148/04, ECLI:EU:C:2005:774, punkt 104, domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, ECLI:EU:C:2015:185, punkt 77, och domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 104.

(96)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 101, och domstolens dom av den 29 juli 2019, BMW/kommissionen, C-654/17 P, ECLI:EU:C:2019:634, punkt 151.

(97)  Procedurförordningen, artikel 1 b och artikel 17.3.

(98)  Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 66, och domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 110. Till exempel artikel 17.1 i procedurförordningen, som fastställer att kommissionens befogenheter att återkräva stöd omfattas av en preskriptionstid på tio år, och punkt 3 i den artikeln, som föreskriver att ”[v]arje stöd för vilket preskriptionstiden har löpt ut ska betraktas som befintligt stöd” inte fastställer en allmän princip som är tillämplig på nationella domstolar (se punkt 82 nedan).

(99)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 43, domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C-524/14 P, ECLI:EU:C:2016:971, punkt 29.

(100)  Domstolens dom av den 3 mars 2020, Vodafone Magyarország, C-75/18, ECLI:EU:C:2020:139, punkt 23, och domstolens dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m. fl., C-385/18, ECLI:EU:C:2019:1121, punkt 84.

(101)  Se domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, ECLI:EU:C:2011:814, punkterna 44–47.

(102)  Domstolens dom av den 21 juli 2005, Xunta de Galicia, C-71/04, ECLI:EU:C:2005:493, punkt 49, domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkterna 40 och 68, domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkt 12, och domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, ECLI:EU:C:2011:814, punkt 43.

(103)  Domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus, C-164/15 P och C-165/15 P, ECLI:EU:C:2016:990, punkt 116, domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, ECLI:EU:C:2015:185, punkt 70, och domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, ECLI:EU:C:2011:814, punkt 33.

(104)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 132, och domstolens dom av den 8 december 2011, Residex Capital IV, C-275/10, ECLI:EU:C:2011:814, punkt 39.

(105)  Se i detta avseende tillkännagivandet om återkrav (EUT C 247, 23.7.2019, s.1).

(106)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 134.

(107)  Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkt 63.

(108)  Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkt 68.

(109)  Kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EUT L 140, 30.4.2004, s. 1).

(110)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 141.

(111)  Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 61.

(112)  Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkterna 71–75.

(113)  Domstolens dom av den 20 mars 1997, Land Rheinland-Pfalz/Alcan Deutschland, C-24/95, ECLI:EU:C:1997:163, punkterna 34–37, domstolens dom av den 29 mars 2012, kommissionen/Italien, C-243/10, ECLI:EU:C:2012:182, punkt 35, och domstolens dom av den 30 april 2020, Nelson Antunes da Cunha, C-627/18, ECLI:EU:C:2020:321, punkt 60.

(114)  Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkt 12, och domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Hansestadt Lübeck, C-524/14 P, ECLI:EU:C:2016:971, punkt 29, domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 52, domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, ECLI:EU:C:2006:644, punkt 46.

(115)  Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 52, och domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, ECLI:EU:C:2006:644, punkt 46.

(116)  Ett intressant franskt domstolsbeslut efter ett negativt beslut från kommissionen rapporterades i tillämpningsstudien: för att kompensera för den automatiska suspensiva verkan av ett överklagande av beslutet om återkrav ålade den nationella domstolen stödmottagaren att betala in de belopp som skulle betalas på ett spärrat konto. Domstolen har därvid använt sig av en bestämmelse i fransk rätt enligt vilken en provisorisk betalning är möjlig i fall där betalningsskyldigheten inte på allvar kan ifrågasättas. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 156, sammanfattning av målet FR8: Cour administrative d’appel de Bordeaux, 10 december 2015.

(117)  Domstolens dom av den 26 oktober 2016, DEI and Commission/Alouminion tis Ellados, C-590/14 P, ECLI:EU:C:2016:797, punkt 101.

(118)  Nationella domstolar kan också välja att vidta interimistiska åtgärder i väntan på ett yttrande eller information från kommissionen, eller en dom från en högre nationell domstol eller från unionsdomstolarna.

(119)  Domstolens dom av den 11 mars 2010, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-1/09, ECLI:EU:C:2010:136, punkt 36, tribunalens beslut av den 3 mars 2015, Gemeente Nijmegen/kommissionen, T-251/13, ECLI:EU:T:2015:142, punkt 45.

(120)  Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkt 55, domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, ECLI:EU:C:2006:644, punkt 56, domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 75, och domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 56.

(121)  Domstolens dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo, C-173/03, ECLI:EU:C:2006:391, punkt 41.

(122)  Domstolens dom av den 19 november 1991, Francovich och Bonifaci/Italien, C-6/90 och C-9/90, ECLI:EU:C:1991:428, punkterna 30–46.

(123)  Domstolens dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur/Bundesrepublik Deutschland och The Queen mot Secretary of State for Transport, ex parte Factortame and Others, C-46/93 och C-48/93, ECLI:EU:C:1991:428, punkt 51.

(124)  Domstolens dom av den 19 november 1991, Francovich och Bonifaci/Italien, C-6/90 och C-9/90, ECLI:EU:C:1991:428, punkterna 31–46, och domstolens dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur/Bundesrepublik Deutschland och The Queen mot Secretary of State for Transport, ex parte Factortame and Others, C-46/93 och C-48/93, ECLI:EU:C:1991:428, punkt 31.

(125)  Domstolens dom av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo, C-173/03, ECLI:EU:C:2006:391, punkt 45.

(126)  Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkterna 12–14, domstolens dom av den 21 oktober 2003, van Calster och Cleeren, C-261/01 och C-262/01, ECLI:EU:C:2003:571, punkt 53, och domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkt 38.

(127)  I vissa fall har unionsdomstolarna emellertid ansett att de nationella domstolarna måste beakta flera omständigheter för att avgöra huruvida en enda medlemsstats överträdelse av unionsrätten utgör en tillräckligt klar överträdelse, till exempel omständigheter som den berörda överträdelsens ursäktlighet eller den omständigheten att en unionsinstitutions ståndpunkt kan ha bidragit till denna överträdelse. Se i detta avseende domstolens dom av den 25 januari 2007, Robins m. fl., C-278/05, ECLI:EU:C:2007:56, punkt 71, domstolens dom av den 4 juli 2000, Haim, C-424/97, ECLI:EU:C:2000:357, punkt 38, och domstolens dom av den 23 maj 1996, The Queen/Ministry of Agriculture, Fisheries and Food, ex parte Hedley Lomas (Irland), C-5/94, ECLI:EU:C:1996:205, punkt 28.

(128)  I vissa fall godtog dock de nationella domstolarna principen om statens ansvar. Se i detta avseende förvaltningsrätten i Marseille, CTC/Corsica Ferries France av den 12 februari 2018, Rapport d’expertise, CTC/Corsica Ferries France, den 28 februari 2019, N/REF: 500060, Bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 152.

(129)  Domstolens dom av den 5 mars 1996, Brasserie du pêcheur/Bundesrepublik Deutschland och The Queen mot Secretary of State for Transport, ex parte Factortame and Others, C-46/93 och C-48/93, ECLI:EU:C:1991:428, punkterna 87 och 90.

(130)  Ett intressant fall rapporterades i tillämpningsstudien, där en fransk förvaltningsdomstol, efter ett kommissionsbeslut om återkrav av oförenligt stöd, beslutade att bevilja ersättning för förlust av marknadsandelar till stödmottagarens främsta konkurrent. Appellationsdomstolen upphävde delvis den tidigare domen om beräkning av skadestånd och utsåg därför en oberoende expert som skulle beräkna det exakta ersättningsbeloppet. Experten bedömde antalet kunder som hade gått över från klaganden till stödmottagaren på grund av det oförenliga stödet och kvantifierade det inkomstbelopp som senare gått förlorat. En sådan kvantifiering är ofta komplex och beror på marknadens egenskaper och antalet konkurrenter. Se bilaga 3: Landsrapporter i Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 152, sammanfattning av målet FR6: Tribunal administratif de Bastia, den 23 februari 2017. Se också appellationsdomstolen i Marseille, CTC/Corsica Ferries France, den 12 februari 2018, Rapport d’expertise, CTC/Corsica Ferries France, den 28 februari 2019, N/REF: 500060

(131)  Se avsnitt 2.2.

(132)  Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 44, och domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkterna 57 och 58.

(133)  Domstolens dom av den 12 februari 2008, CELF och ministre de la Culture et de la Communication, C-199/06, ECLI:EU:C:2008:79, punkterna 53 och 55, och domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 60.

(134)  Domstolens dom av den 27 september 1988, Asteris m. fl./Grekland och EEG, C-106 till 120/87, ECLI:EU:C:1988:457, punkt 23, och domstolens dom av den 21 december 2016, kommissionen/Aer Lingus, C-164/15 P och C-165/15 P, ECLI:EU:C:2016:990, punkt 72.

(135)  Se kommissionens beslut 2014/201/EU av den 2 oktober 2013 om ersättning till SIMET SpA för kollektivtrafik som tillhandahållits mellan 1987 och 2003 (statligt stöd SA.33037 (2012/C) Italien) (EUT L 2014, 114, s. 67), bekräftat på denna punkt genom tribunalens dom av den 3 mars 2016, Simet/kommissionen, T-15/14, ECLI:EU:T:2016:124, punkterna 102–104. Se också kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015 om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som genomförts av Rumänien — Skiljedomen Micula/Rumänien av den 11 december 2013 (EUT L 232, 4.9.2015, s. 43), ogiltigförklarad genom en dom av tribunalen av den 18 juni 2019, European Food m. fl./kommissionen, T-624/15 ECLI:EU:T:2019:423, granskas för närvarande av domstolen i mål C-638/19 P, kommissionen/European Food m. fl.

(136)  Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, ECLI:EU:C:2006:644, punkt 57.

(137)  Domstolens dom av den 29 juni 2004, kommissionen/rådet, C-110/02, ECLI:EU:C:2004:395, punkt 43, domstolens dom av den 18 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkterna 59–63, och domstolens dom av den 11 november 2015, Klausner Holz Niedersachsen, C-505/14, ECLI:EU:C:2015:742, punkterna 42 och 44.

(138)  Se också, i detta avseende, förslag till avgörande från generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer av den 28 april 2005 i de förenade målen C-346/03 och C-529/03 Atzeni m. fl. , EU:C:2005:256, punkt 198.

(139)  I stället omfattar rättspraxis i målet Asteris fall där sökanden endast begär ersättning (t.ex. ersättning för skada som orsakats olagligt av offentliga myndigheter) som en annan person i en liknande situation skulle ha rätt till i den medlemsstaten. I det senare fallet innebär inte enbart den omständigheten att svaranden är ett offentligt organ att den ersättning som en enskild skulle ha erhållit i en liknande situation, såsom i liknande tvister mellan två privata enheter, omvandlas till statligt stöd.

(140)  Domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkterna 98 och 104, domstolens dom av den 15 december 2005, Unicredito Italiano, C-148/04, ECLI:EU:C:2005:774, punkt 104, och domstolens dom av den 19 mars 2015, OTP Bank, C-672/13, ECLI:EU:C:2015:185, punkt 77.

(141)  Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkterna 72–74.

(142)  Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 75. I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 31.7.2007, s. 40) fastställs vilken lag som är tillämplig i situationer som innebär lagkonflikt.

(143)  Skäl 37 i procedurförordningen.

(144)  Domstolens beslut av den 6 december 1990, Zwartveld m. fl., C-2/88 Imm., ECLI:EU:C:1990:440, punkterna 10 och 11, tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, ECLI:EU:T:1996:119, punkt 93.

(145)  Skäl 37 i procedurförordningen.

(146)  Se domstolens dom av den 6 oktober 1982, CILFIT/Ministero della Sanità, C-283/81, ECLI:EU:C:1982:335, punkterna 14–20, domstolens dom av den 11 september 2008, Unión General de Trabajadores de La Rioja, C-428/06 till C-434/06, ECLI:EU:C:2008:488, punkterna 42 och 43, domstolens dom av den 28 juli 2016, Association France Nature Environnement, C-379/15, ECLI:EU:C:2016:603, punkterna 47–50, domstolens dom av den 15 september 2016, PGE, C-574/14, ECLI:EU:C:2016:686, punkt 40, och domstolens dom av den 4 oktober 2018, kommissionen/Frankrike (Advance Payment), C-416/17, ECLI:EU:C:2018:811, punkt 108 och följande.

(147)  En begäran om upplysningar eller ett yttrande har fördelen att den är mindre formalistisk, och kan alltid kompletteras med en begäran om ett förhandsavgörande – se, i detta avseende, domstolens dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C-608/19, ECLI:EU:C:2020:865, där båda möjligheterna har utnyttjats.

(148)  Domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 44, domstolens dom av den 15 september 2016, PGE, C-574/14, ECLI:EU:C:2016:686, punkt 40.

(149)  Domstolens dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf/Tyskland, C-188/92, ECLI:EU:C:1994:90, punkterna 17, 25 och 26. Se också domstolens dom av den 23 februari 2006, Atzeni m. fl., C-346/03 och C-529/03, ECLI:EU:C:2006:130, punkt 31, och domstolens dom av den 5 oktober 2006, kommissionen/Frankrike (”Scott”), C-232/05, ECLI:EU:C:2006:651, punkt 59, domstolens dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m. fl., C-135/16, ECLI:EU:C:2018:582, punkt 17.

(150)  Procedurförordningen, artikel 29.1, första delen.

(151)  När den begärande nationella domstolen har fått dessa upplysningar kan den begära regelbundna lägesrapporter.

(152)  Tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, ECLI:EU:T:1996:119, punkt 64, och domstolens beslut av den 13 juli 1990, Zwartveld m. fl., C-2/88 Imm., ECLI:EU:C:1990:315, punkterna 16–22.

(153)  Domstolens dom av den 28 februari 1991, Delimitis/Henninger Bräu, C-234/89, ECLI:EU:C:1991:91, punkt 53, och tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, ECLI:EU:T:1996:119, punkt 90.

(154)  Tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, ECLI:EU:T:1996:119, punkt 93, och domstolens beslut av den 6 december 1990, Zwartveld m. fl., C-2/88 Imm., ECLI:EU:C:1990:440, punkterna 10 och 11.

(155)  Domstolens beslut av den 6 december 1990, Zwartveld m. fl., C-2/88 Imm., ECLI:EU:C:1990:440, punkt 11, domstolens dom av den 26 november 2002, First och Franex, C-275/00, ECLI:EU:C:2002:711, punkt 49, och tribunalens dom av den 18 september 1996, Postbank/kommissionen, T-353/94, ECLI:EU:T:1996:119, punkt 93.

(156)  Detta kan t.ex. gälla vissa typer av upplysningar som lämnats in av en privatperson, eller om upplysningar som lämnats in av en medlemsstat begärs av en domstol i en annan medlemsstat.

(157)  Procedurförordningen, artikel 29.1, andra delen.

(158)  Se avsnitt 5.1.2.

(159)  Domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 50.

(160)  Se i detta avseende domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkterna 68–71.

(161)  Domstolens dom av den 4 mars 2020, CSTP Azienda della Mobilità/kommissionen, C-587/18 P, ECLI:EU:C:2020:150, punkt 90, och domstolens dom av den 19 juli 2007, Lucchini, C-119/05, ECLI:EU:C:2007:434, punkterna 50–52.

(162)  Se ovan, avsnitt 4.2.3.3.

(163)  Sedan 2014 har kommissionen i egenskap av sakkunnig (amicus curiae) inkommit med synpunkter på förekomsten av stöd, definitionen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, verkställandet av kommissionens beslut om återkrav och gett vägledning om huruvida nationell rätt eller unionsrätt ska tillämpas. Se i detta avseende Final Study on the enforcement of State aid rules and decisions by national courts (COMP/2018/001), Europeiska unionens publikationsbyrå, Luxemburg, 2019, s. 111.

(164)  En fullständig förteckning över unionens officiella språk finns i artikel 55.1 i EU-fördraget.

(165)  Domstolens dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C-527/12, ECLI:EU:C:2014:2193, punkt 56.

(166)  Se tillkännagivandet om återkrav (EUT C 247, 23.7.2019, s. 1), avsnitt 6.

(167)  Domstolens dom av den 5 oktober 2006, Transalpine Ölleitung in Österreich, C-368/04, ECLI:EU:C:2006:644, punkt 38, domstolens dom av den 21 november 2013, Deutsche Lufthansa, C-284/12, ECLI:EU:C:2013:755, punkt 28.

(168)  Domstolens dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C-387/17, ECLI:EU:C:2019:51, punkt 66, och domstolens dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C-349/17, ECLI:EU:C:2019:172, punkt 110.

(169)  Huruvida den nationella domstolen meddelar sin dom inom ramen för ett interimistiskt förfarande eller ett förfarande i sak saknar betydelse, eftersom domen i båda fallen kan påverka stödåtgärden, även om det endast är tillfälligt.

(170)  Domstolens dom av den 26 oktober 2016, DEI and Commission/Alouminion tis Ellados, C-590/14 P, ECLI:EU:C:2016:797, punkterna 107 och 108.

(171)  Om kommissionen anser att medlemsstaten har underlåtit att uppfylla de skyldigheter som fastställts i en dom i enlighet med artikel 258.2 i EUF-fördraget, får den väcka talan vid domstolen i enlighet med artikel 260.2 i EUF-fördraget efter att ha gett staten tillfälle att framföra sina synpunkter.

(172)  Domstolens dom av den 21 november 1991, Fédération nationale du commerce extérieur des produits alimentaires m.fl./Frankrike, C-354/90, ECLI:EU:C:1991:440, punkt 12, och domstolens dom av den 11 juli 1996, SFEI m.fl., C-39/94, ECLI:EU:C:1996:285, punkt 70.

(173)  Domstolens dom av den 30 september 2003, Köbler, C-224/01, ECLI:EU:C:2003:513, punkt 50.