17.4.2020 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 126/12 |
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN
Covid-19: Vägledning om genomförandet av relevanta EU-bestämmelser på området asyl- och återvändandeförfaranden samt om vidarebosättning
(2020/C 126/02)
Coronaviruset har spridit sig över hela världen och gett upphov till olika åtgärder för att begränsa spridningen. Den 10 mars 2020 betonade EU:s stats- och regeringschefer behovet av en gemensam europeisk strategi och en nära samordning med kommissionen (1). I synnerhet hälso- och sjukvårdsministrarna och inrikesministrarna uppmanades att se till att en ordentlig samordning görs, och sträva efter att ta fram gemensamma europeiska riktlinjer.
Omfattningen av det överhängande globala hotet framhäver hur absolut nödvändig EU-samordning är för att maximera den potentiella effekten av åtgärder som vidtas på nationell nivå.
Kommissionen antog mot denna bakgrund den 16 mars 2020 ett meddelande till Europaparlamentet, Europeiska rådet och rådet där den efterlyste tillfälliga restriktioner för icke nödvändiga resor till EU med tanke på covid-19 (2). Undantag görs från dessa tillfälliga restriktioner för personer som är i behov av internationellt skydd eller som måste tillåtas resa in på medlemsstaternas territorium av andra humanitära skäl. Åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att begränsa den vidare spridningen av covid-19 bör baseras på riskbedömningar och vetenskapliga utlåtanden och måste bibehålla rimliga proportioner. Alla begränsningar som rör asyl, återvändande och vidarebosättning måste vara proportionerliga, genomföras på ett icke-diskriminerande sätt och ta hänsyn till principen om non-refoulement och skyldigheter enligt internationell rätt.
Pandemin får direkta konsekvenser för hur EU:s asyl- och återvändanderegler genomförs av medlemsstaterna och en försvårande effekt på vidarebosättning. Kommissionen är fullt medveten om de svårigheter som medlemsstaterna står inför under rådande omständigheter när de ska genomföra EU:s regelverk i detta avseende. Vid eventuella åtgärder på området asyl, vidarebosättning och återvändande bör också full hänsyn tas till hälsoskyddsåtgärder som medlemsstaterna har vidtagit på sina territorier för att förhindra och begränsa spridningen av covid-19.
Kommissionen har i detta sammanhang, som ett stöd till medlemsstaterna, utarbetat denna vägledning med assistans av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) och Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex), utan att principen om att endast EU-domstolen får ge auktoritativa tolkningar av unionsrätten åsidosätts.
I vägledningen illustreras hur det i möjligaste mån går att säkerställa kontinuitet i förfarandena och samtidigt till fullo garantera skydd av människors hälsa och grundläggande rättigheter i linje med EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Samtidigt erinras om de grundläggande principer som fortsatt måste tillämpas, för att asylförfarandet fortsättningsvis i största möjliga utsträckning ska finnas tillgängligt under covid-19-pandemin. I all synnerhet måste alla ansökningar om internationellt skydd registreras och handläggas, även om förseningar uppstår. Akut och nödvändig behandling av sjukdomar, även covid-19, måste säkerställas.
Vägledningen ger härvidlag även praktisk rådgivning och pekar på verktyg, bl.a. genom att lyfta fram bästa praxis som håller på att utvecklas i medlemsstaterna om hur asyl- och återvändandeförfarandena kan drivas vidare och vidarebosättningsrelaterad verksamhet fortsätta under rådande omständigheter med tanke på att de specifika konsekvenser som en pandemisk situation förorsakar inte förutses i gällande lagstiftning.
För att förhindra och begränsa spridningen av covid-19 bör folkhälsoåtgärder som hälsoscreening, fysisk distansering, karantän och isolering vid behov även tillämpas på tredjelandsmedborgare, däribland sökande av internationellt skydd, vidarebosatta personer och tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i unionen, under förutsättning att åtgärderna är rimliga, proportionerliga och icke-diskriminerande.
Den praktiska vägledningen i dokumentet syftar till att ge exempel på vad som är möjligt att göra inom ramen för regelverket. Varje medlemsstat kan avgöra vad som är lämpligt att använda med beaktande av befintlig nationell praxis och tillgängliga resurser.
Vägledningen berör särskilt följande
Asyl: Registrering och inlämning av ansökningar, formerna för hur intervjuer ska genomföras samt frågor som rör mottagningsvillkor, däribland förvar, och förfaranden enligt förordning (EU) nr 604/2013 (nedan kallad Dublinförordningen).
Vidarebosättning: Praktiska arrangemang för att i möjligaste mån fortsätta förberedelserna så att vidarebosättningarna smidigt ska kunna återupptas så snart det igen blir möjligt.
Återvändande: Praktiska åtgärder som skulle kunna underlätta genomförandet under rådande omständigheter, genom att stödja frivilligt återvändande och återintegrering, skydda migranter från oavsiktliga följder av restriktioner för internationella resor, garantera tillgång till adekvata väsentliga tjänster samt klargöra på vilka villkor det är skäligt och proportionerligt att hålla irreguljära migranter i förvar.
Vägledning är en dynamisk uppgift, som kan behöva vidareutvecklas. Vägledningen kommer att kompletteras av andra EU-byråer i form av särskilda tematiska möten (3) så att medlemsstaterna kan bistås med ytterligare praktiska råd och utbytet av bästa praxis underlättas. Dessutom har Easo även en allmän vägledning om flera viktiga specifika frågor som berörs i denna vägledning (4).
1. Asyl
Åtgärder som vidtas på nationell nivå för att begränsa den sociala interaktionen mellan asylhandläggare och asylsökande påverkar asylprocesserna. Nationella hälsovårdsmyndigheter får vidta nödvändiga åtgärder på grundval av riskbedömningar och vetenskapliga utlåtanden för att begränsa den vidare spridningen av covid-19, men åtgärderna bör vara proportionerliga och överensstämma med EU-rätten, bland annat EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Även om förseningar uppstår måste tredjelandsmedborgare som ansöker om internationellt skydd få sin ansökan registrerad av myndigheterna och ges möjlighet att lämna in den. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt situationen för utsatta personer, familjer och underåriga (däribland ensamkommande barn), och alla sökande av internationellt skydd måste behandlas med värdighet och åtminstone få tillgång till och kunna utöva sina grundläggande rättigheter.
Vad gäller asylförfaranden kan man, med tanke på att situationer av den typ covid-19-pandemin förorsakar inte har förutsetts i direktiv 2013/32/EU om asylförfaranden, överväga att tillämpa direktivets undantagsregler för tillfällen då ett stort antal samtidiga ansökningar görs (5). Förordning (EU) nr 603/2013 (nedan kallad Eurodacförordningen) föreskriver dessutom specifikt möjligheten att skjuta upp tagning av fingeravtryck om åtgärder vidtagits för att skydda folkhälsan (6).
Vad gäller ansvaret för prövning av ansökningar finns utrymme för flexibilitet i Dublinförordningen, särskilt i fråga om personliga intervjuer, förfaranden för familjeåterförening avseende ensamkommande barn och tillämpningen av klausulerna om diskretionär bedömning.
Vad gäller mottagningsvillkor får medlemsstaterna i enlighet med direktiv 2013/33/EU om mottagningsvillkor i vederbörligen motiverade fall och under en rimlig tidsperiod, som ska vara så kort som möjligt, undantagsvis fastställa materiella mottagningsvillkor som skiljer sig från dem som normalt krävs (7). Villkoren ska under alla omständigheter omfatta grundläggande behov, däribland hälso- och sjukvård. Karantän- eller isoleringsåtgärder för att förhindra spridning av covid-19 regleras inte genom EU:s regelverk på asylområdet. Sådana åtgärder kan tillämpas även på asylsökande enligt nationell lagstiftning, förutsatt att de är nödvändiga, proportionerliga och icke-diskriminerande.
1.1. Asylförfaranden
När det gäller tillgången till internationellt skydd har flera medlemsstater, med tanke på behovet av fysisk distansering och på grund av personalbrist, rapporterat att asylförvaltningar har stängts eller att tillträde endast medges efter förhandsanmälan per telefon eller elektroniska tjänster. En del medlemsstater har även rapporterat om inskränkningar vad gäller registrering av ansökningar om internationellt skydd. Vissa medlemsstater har närmare uppgett att registrering av ansökningar i allmänhet har avbrutits för tillfället eller endast tillåts i undantagsfall och/eller för utsatta personer.
Medlemsstaterna har enligt artikel 6.5 i direktivet om asylförfaranden möjlighet att förlänga tidsfristen för registrering till tio arbetsdagar om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ansöker samtidigt, med följden att det i praktiken blir mycket svårt att respektera dessa tidsfrister. Medlemsstaterna bör få tillämpa denna undantagsregel under en begränsad period när det i praktiken är mycket svårt för nationella myndigheter att iaktta registreringsfristen på tre eller sex dagar till följd av covid-19-situationen, som – mot bakgrund av lagstiftningens övergripande syfte och de intressen som står på spel – skulle kunna ha en liknande effekt som svårigheten att ta emot ett stort antal samtidiga ansökningar. Detta med tanke på att nuvarande lagstiftning saknar föreskrifter för de specifika omständigheter som förorsakas av en pandemisk situation. I alla händelser bör eventuella ytterligare förseningar i registreringen av ansökningar inte påverka de sökandes rättigheter enligt direktivet om mottagningsvillkor, som är tillämpliga från och med det att en ansökan görs.
Enligt artikel 6.1 tredje stycket i direktivet om asylförfaranden bör medlemsstaterna informera personal vid myndigheter som förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd (exempelvis polisen, gränsbevakningen, invandringsmyndigheterna och personalen vid förvarsanläggningar) om ändringar som rör registrering och inlämning av ansökningar så att de kan hänvisa ärendena till registrering och upplysa sökande om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in.
Praktisk vägledning:
|
Inlämning av ansökan
I vissa medlemsstater går det att lämna in ansökningar om internationellt skydd via post. Kommissionen rekommenderar att det vid behov bör vara möjligt att lämna in ansökan genom ett formulär antingen per post eller helst via internet. I enlighet med artikel 6.4 i direktivet om asylförfaranden anses ansökan ha lämnats in när formuläret har inkommit till behörig myndighet.
Praktisk vägledning:
|
|
Personliga intervjuer
Många medlemsstater har skjutit upp de personliga intervjuerna. Andra anordnar intervjuer med hjälp av särskilda arrangemang, genom videokonferenser eller genom att installera säkerhetsglas. Kommissionen rekommenderar att medlemsstaterna i möjligaste mån använder sig av sådana särskilda tillfälliga arrangemang under förutsättning att de behöriga myndigheterna gör nödvändiga arrangemang avseende lokalerna och säkerställer tolkning samt tillgång till rättsligt bistånd och rättsliga ombud.
Medlemsstaterna får använda sig av artikel 14.2 b i direktivet om asylförfaranden och slopa den personliga intervjun, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet – särskilt om det finns rimliga indikationer på att en sökande kan vara smittad av covid-19. Skäliga ansträngningar ska då göras för att ge sökanden möjlighet att lämna ytterligare upplysningar. Att den personliga intervjun inte har genomförts ska inte påverka den beslutande myndighetens beslut negativt.
Om så medges i nationell lagstiftning är det möjligt att enbart på grundval av en skriftlig inlaga granska ansökan preliminärt för att avgöra om den kan tas upp till prövning, utan att en personlig intervju hålls, i enlighet med artikel 42.2 b i direktivet om asylförfaranden.
Praktisk vägledning:
|
Tidsfrist för avslutande av prövningsförfarandet
Artikel 31.3 b i direktivet om asylförfaranden ger medlemsstaterna möjlighet att förlänga sexmånadersperioden för avslutande av prövningen av ansökningar med en period på ytterligare högst nio månader om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, med följden att det i praktiken blir mycket svårt att avsluta prövningen inom den fristen. Med tanke på att medlagstiftarna inte har förutsett de specifika omständigheter som pandemin förorsakar, bör medlemsstaterna få tillämpa denna tillfälliga undantagsregel om det i praktiken är mycket svårt för dem att respektera sexmånadersfristen för prövningen av ansökningar till följd av covid-19-situationen, som – mot bakgrund av lagstiftningens övergripande syfte och de intressen som står på spel – skulle kunna ha en liknande effekt som svårigheten att ta emot ett stort antal samtidiga ansökningar.
1.2 Dublin
Dublinöverföringar
Easo skickade en förfrågan (8) till medlemsstaterna om genomförandet av Dublinöverföringar och kommissionen har följt upp denna med en begäran om specifika uppgifter. Av svaren från medlemsstaterna per den 30 mars 2020 framgår att ansvaret sedan den 25 februari 2020 har överflyttats i högst drygt 1 000 ärenden då överföringar av sökande till ansvariga medlemsstater inte kan genomföras till följd av covid-19 (9). Sex medlemsstater har påverkats.
Av medlemsstaternas svar att döma uppskattas att 25 medlemsstater kommer att ha högst 6 000 ärenden där ansvaret kan överflyttas före den 1 juni 2020 om överföringarna inte återupptas på grund av covid-19. Vissa medlemsstater, bl.a. medlemsstater med många Dublinärenden, har dock inte kunnat subtrahera ärenden där den aktuella personen avvikit eller ärenden som fortfarande är under handläggning administrativt eller inför domstol, och de har heller inte kunnat fastställa några enskilda tidsfrister, varför de endast har uppskattat antalet ärenden där ansvaret kan komma att överflyttas. Antalet ärenden där ansvaret kan komma att överflyttas på grund av covid-19 under nästkommande två månader förväntas därför bli betydligt lägre.
Ett nära samarbete mellan medlemsstaterna är av grundläggande betydelse för att Dublinsystemet ska fungera. Kommissionen uppmanar alla medlemsstater att återuppta överföringarna så snart det är praktiskt möjligt med tanke på de föränderliga omständigheterna. Kommissionen och Easo är redo att vid behov underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna, inklusive bilateralt samarbete.
Före en eventuell överföring bör medlemsstaterna beakta covid-19-situationen i den ansvariga medlemsstaten, bl.a. hur det stora trycket på hälso- och sjukvårdssystemet påverkar situationen. Medlemsstaterna bör dessutom ta vederbörlig hänsyn till vikten av att inte fördröja prövningen av ansökningar, med beaktande av den rådande situationen.
Om en överföring till den ansvariga medlemsstaten inte görs inom den tillämpliga tidsfristen övergår ansvaret på den medlemsstat som begärde överföringen i enlighet med artikel 29.2 i Dublinförordningen. Det finns ingen bestämmelse i förordningen som gör det möjligt att avvika från denna regel i situationer av den typ som covid-19-pandemin förorsakar.
Vad gäller ensamkommande barn skulle förfarandet för familjeåterförening med familjemedlemmar, syskon eller släktingar kunna fortsätta efter det att överföringsfristerna enligt artikel 29 har löpt ut, om det är till barnets bästa och om förfarandena rörande vårdnad av en underårig medfört att fristen överskrids, i enlighet med artikel 12.2 i tillämpningsföreskrifterna för Dublinsystemet (10).
Enligt artikel 17.2 i Dublinförordningen får dessutom en medlemsstat, när som helst innan ett beslut i sak fattas, anmoda en annan medlemsstat att överta en sökande för att sammanföra alla närstående av humanitära skäl, särskilt familjeskäl eller kulturellt betingade faktorer, även om den andra medlemsstaten i princip inte är ansvarig. Denna regel skulle också kunna tillämpas i fall när de bindande kriterierna för familjeåterförening var tillämpliga, men då en överföring omöjligen kunde genomföras på grund av covid-19, vilket medförde att tidsfristerna inte iakttogs.
Med tanke på att medlagstiftarna inte har förutsett de specifika omständigheter som pandemin förorsakar bör det vara möjligt för medlemsstaterna att tillämpa en sådan klausul om diskretionär bedömning, även om målet inte är att föra samman familjemedlemmar.
Medlemsstaterna kan bilateralt och från fall till fall komma överens om att medlemsstater som var ansvariga för de sökande före avbrottet godtar att på nytt bli ansvariga för de berörda sökandena när Dublinöverföringarna väl återupptas igen.
Tillämpningen av denna regel skulle kräva sökandens samtycke, i enlighet med artikel 17.2.
Dublinförfaranden
Intervjuer: Enligt artikel 5.2 i Dublinförordningen är medlemsstaterna inte skyldiga att hålla en personlig intervju om sökanden har fått relevant information om hur den förordningen genomförs (11) och redan på annat sätt har lämnat den information som är relevant för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig. Under förutsättning att dessa villkor uppfylls kan det anses lämpligt att slopa intervjun, i synnerhet om en sökande misstänks vara smittad med covid-19. Om intervjun slopas ska medlemsstaterna se till att sökanden har möjlighet att lämna in ytterligare uppgifter som är relevanta för att det på korrekt sätt ska gå att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig innan beslut om överföring fattas.
Prioritering av ensamkommande barn och familjesammanhållningsärenden: I en situation där medlemsstaternas förvaltningar anpassat arbetsrutinerna på ett sätt som kan påverka förmågan att hantera alla Dublinärenden i tid, bör medlemsstaterna prioritera handläggningen av ärenden som rör ensamkommande barn, andra utsatta personer eller sammanhållning av familjer.
It-uppkopplingar: Med tanke på att medlemsstaterna måste kommunicera med varandra via DubliNet och i en situation där många medlemsstater har anpassat sina arbetsrutiner, bör medlemsstaterna som en prioriterad fråga undersöka hur uppkopplingen till DubliNet kan upprätthållas eller göras tillgänglig vid distansarbete, så att handläggningen av Dublinärenden kan fortsätta, samtidigt som uppgiftsskyddet garanteras i enlighet med EU:s lagstiftning.
Praktisk vägledning:
|
1.3 Föreskrifter om mottagningsvillkor för asylsökande
Hälsoscreening: Många medlemsstater har infört striktare hälsoscreening för sökande och obligatorisk covid-19-testning för nyanlända. I enlighet med artikel 13 i direktivet om mottagningsvillkor får medlemsstaterna av folkhälsoskäl hälsoundersöka personer som ansöker om internationellt skydd, för att säkerställa lämpliga försiktighetsåtgärder, samtidigt som grundläggande rättigheter och principerna om proportionalitet, nödvändighet och icke-diskriminering iakttas.
Hälso- och sjukvård: Enligt artikel 19 i direktivet om mottagningsvillkor ska sökande få nödvändig hälso- och sjukvård som åtminstone ska innefatta akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar och allvarliga psykiska störningar. Medlemsstaterna bör vidta nödvändiga åtgärder för att se till att hälso- och sjukvården, när så behövs, innefattar behandling av covid-19.
Karantän/isolering: Många medlemsstater använder karantän- eller isoleringsåtgärder för att förhindra spridningen av covid-19. Sådana åtgärder regleras inte av direktivet om mottagningsvillkor. Karantän- och isoleringsåtgärder får tillämpas på sökande av internationellt skydd på grundval av nationell lagstiftning, förutsatt att åtgärderna är rimliga, proportionerliga och icke-diskriminerande. Detta innebär framför allt att en medlemsstat endast skulle kunna tillämpa karantän- eller isoleringsåtgärder på sökande av internationellt skydd som anländer till dess gräns om den tillämpar sådana åtgärder – även om dessa inte nödvändigtvis är identiska – på alla anländande från covid-19-drabbade områden samt lämpliga åtgärder på personer som redan befinner sig inom dess territorium.
Praktisk vägledning:
|
Materiella mottagningsvillkor
En del medlemsstater har stängt vissa anläggningar, som t.ex. ankomstcentrum, men öppnat andra anläggningar, som t.ex. nödbostäder. Vissa medlemsstater minskar också anläggningarnas beläggningsgrad och begränsar tillträdet eller besöken till anläggningarna för att förhindra att folk rör sig omkring.
Enligt EU-lagstiftningen måste medlemsstaterna säkerställa att de materiella mottagningsvillkoren, från den tidpunkt då en person ansöker om skydd, ger en rimlig levnadsstandard som garanterar personens uppehälle och skyddar hans eller hennes fysiska och psykiska hälsa.
När mottagningsvillkoren tillgodoses i kollektiva mottagningsanläggningar rekommenderar kommissionen att medlemsstaternas mottagningskapacitet används fullt ut för att i möjligaste mån tillhandahålla tillräcklig fysisk distansering mellan de sökande och isolering för personer i riskgrupperna. Dessa åtgärder skulle kunna fungera både förebyggande och som en reaktiv åtgärd för personer som testats positiva, med särskild uppmärksamhet på riskgrupperna, som t.ex. sökanden som är äldre, har funktionsnedsättningar eller befintliga hälsoproblem.
Praktisk vägledning:
|
Förebyggande åtgärder och hygienåtgärder
Alla medlemsstater har redan infört särskilda hygienåtgärder och utför regelbunden desinficering av mottagningsanläggningarna. Kommissionen rekommenderar att sådana förebyggande åtgärder och hygienåtgärder fortsätter med fokus på både boende och personal som arbetar i gemensamma utrymmen.
Praktisk vägledning:
|
|
Olika arrangemang för materiella mottagningsvillkor
Vissa medlemsstaters mottagningsanläggningar tillhandahåller ett mer begränsat utbud av tjänster genom att exempelvis ställa in gruppaktiviteter och personlig rådgivning.
Om mottagningsmyndigheten på grund av covid-19 inte har tillräckligt mycket personal eller resurser för att garantera en fungerande verksamhet på de tillgängliga mottagningsanläggningarna, får medlemsstaterna använda sig av artikel 18.9 b i direktivet för mottagningsvillkor för att, i vederbörligen motiverade fall och under en rimlig tidsperiod som ska vara så kort som möjligt, tillhandahålla andra arrangemang för materiella mottagningsvillkor än de som normalt krävs. Sådana andra villkor ska under alla omständigheter täcka de sökandes grundläggande behov, i synnerhet hälsovård, uppehälle, fysisk säkerhet och värdighet.
Praktisk vägledning:
|
Utbildning för barn:
I enlighet med artikel 14 i direktivet om mottagningsvillkor ska medlemsstaterna bevilja underåriga barn till sökande och underåriga sökande tillträde till utbildning på liknande villkor som de egna medborgarna.
Det kan vara en utmaning för de nationella myndigheterna att tillhandahålla kontinuerligt tillträde till utbildning på grund av åtgärderna för att förhindra och begränsa spridningen av covid-19. Därför har flera medlemsstater infört hemundervisning eller andra former av distansundervisning. I den utsträckning dessa undervisningsformer är tillgängliga för medborgarna bör de åtgärder som vidtas ta hänsyn till barnets bästa i enlighet med artikel 23 i direktivet om mottagningsvillkor, och i möjligaste mån till de berörda barnens ålder och behov. Undervisningen får ske personligen i inkvarteringsanläggningar om det kan göras i enlighet med reglerna för fysisk distansering.
Praktisk vägledning:
|
|
Sökande som hålls i förvar i enlighet med direktivet om mottagningsvillkor
När det gäller sökande som hålls i förvar på grundval av de skäl som anges i direktivet om mottagningsvillkor föreskrivs i artikel 11 i det direktivet att ”[h]älsan, inklusive psykisk hälsa, hos sökande i förvar som är utsatta personer ska vara en fråga av största vikt för de nationella myndigheterna” (som t.ex. covid-19).
Praktisk vägledning:
|
1.4 Eurodacförordningen
Tagning och överföring av fingeravtryck
Artikel 9.2 i Eurodacförordningen anger att medlemsstater som inte kunnat ta fingeravtryck på en person som ansöker om internationellt skydd, på grund av åtgärder som vidtagits för att skydda den sökandes hälsa eller folkhälsan, ska ta och skicka sådana fingeravtryck så snart som möjligt, dock senast 48 timmar efter det att de hälsorelaterade hindren undanröjts.
Fingeravtryck ska tas av alla tredjelandsmedborgare som omfattas av skyldigheten att lämna fingeravtryck så snart som möjligt samtidigt som skyddet av folkhälsan upprätthålls
2. Vidarebosättning
Utbrottet av covid-19-krisen har lett till allvarliga störningar i insatserna för vidarebosättning; medlemsstaterna, UNHCR och IOM har tillfälligt avbrutit insatserna för vidarebosättning. Dessutom har UNHCR avbrutit humanitära nödevakueringar för vilka vidarebosättning är målet. Av samma skäl är tillträdet till tredjeländer som tar emot flyktingar tillfälligt minskat.
Kommissionen är medveten om denna svåra situation och den inverkan den har på det praktiska genomförandet av medlemsstaternas utfästelser om 29 500 platser för vidarebosättning under 2020. Trots detta uppmanar kommissionen medlemsstaterna att fortsätta visa solidaritet med personer som är i behov av internationellt skydd och tredjeländer som tar emot ett stort antal flyktingar. Effekterna av covid-19 på situationen i dessa tredjeländer kan göra behoven av vidarebosättning ännu mer akuta.
Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att, i den mån det är praktiskt möjligt i enlighet med de akuta hälsoskyddsåtgärder som har vidtagits, fortsätta sina vidarebosättningsrelaterade aktiviteter under krisperioden för att snabbt kunna återuppta vidarebosättningarna under förhållanden som är säkra för alla inblandade när detta åter är möjligt.
Mot bakgrund av de nuvarande störningarna av vidarebosättningsinsatserna kommer kommissionen att stödja medlemsstaterna i deras genomförande av utfästelserna för 2020 och i synnerhet vara flexibel när det gäller genomförandeperioden efter 2020, för att säkerställa att medlemsstaterna får tillräckligt med tid för att fullt ut uppfylla de utfästelser som gjordes för 2020.
Praktisk vägledning:
|
3. Återvändande
Detta avsnitt syftar till att ge vägledning för de nationella myndigheterna vid fastställandet av möjliga åtgärder som skulle kunna vidtas för att säkerställa kontinuitet och säkerhet vid förfaranden för tredjelandsmedborgares återvändande till sina ursprungs- eller transitländer i samband med den pågående covid-19-pandemin.
Vid insatser och förfaranden för återvändande måste de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna fullt ut beakta de nationella hälsoskyddsåtgärder som syftar till att förhindra och begränsa spridningen av covid-19, och tillämpa dem på ett proportionellt och icke-diskriminerande sätt för alla tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas utsatta personers situation och behov. Den särskilda situation som råder i tredjelandet när det gäller nationella hälsoskyddsåtgärder och effekter av covid-19 bör också tas i beaktande.
De åtgärder som vidtas över hela världen för att begränsa spridningen av covid-19-pandemin har betydande inverkan på irreguljära migranters återvändande. Medlemsstaterna har praktiska svårigheter med att genomföra insatser och aktiviteter för återvändande till tredjeländer, bland annat på grund av minskad tillgång till personalen hos migrationsmyndigheterna som även kan vara ansvariga för att genomföra folkhälsoåtgärderna. Sådana svårigheter är främst förknippade med utmaningar när det gäller att genomföra hälso- och säkerhetsåtgärder för att skydda både de tredjelandsmedborgare som vistas irreguljärt i medlemsstaterna och den personal som arbetar med återvändande.
Svårigheterna kan också gälla den avsevärt minskade tillgången på kommersiella flygningar och andra transportmedel, och de begränsande inreseåtgärder som införts av tredjeländer mot bakgrund av spridningen av covid-19. Frontex tillhandahåller regelbundna uppdateringar om de åtgärder som vidtas av lufttrafikföretag och tredjeländer i det integrerade systemet för hantering av återvändande. I detta sammanhang är det viktigt att vidta alla nödvändiga åtgärder för att minimera hälsoriskerna för dem som deltar i insatser, förfaranden och aktiviteter för återvändande.
Trots de tillfälliga störningar som orsakas av dessa nödvändiga åtgärder bör arbetet med återvändande fortsätta, särskilt med att genomföra de aktiviteter som kan utföras trots de begränsande åtgärderna (t.ex. identifiering, utfärdande av nya handlingar, registrering för stöd till frivilligt återvändande och inskrivning i program för återanpassning), för att vara redo när insatserna för återvändande kan återupptas. Återvändandeförfarandena bör fortsätta så långt det är möjligt och medlemsstaterna bör vara redo, även med stöd från Frontex, att återuppta återvändandeförfarandena och ta itu med eftersläpningen när det avbrott som orsakats av de begränsande åtgärderna är över. Kommissionen och Frontex kommer att stödja de nationella myndigheterna i samordningen av deras ansträngningar.
Återvändande av irreguljära migranter som har gjort valet att frivilligt lämna EU:s territorium bör fortsätta att aktivt stödjas och främjas, samtidigt som alla nödvändiga sanitära försiktighetsåtgärder vidtas. Frivilliga återvändanden bör prioriteras i högre grad än någonsin eftersom de minskar hälso- och säkerhetsriskerna med återvändandeinsatserna, bland annat genom att minimera riskerna för irreguljära migranter och medföljande personal.
De nationella myndigheterna står inför praktiska utmaningar när det gäller hanteringen av förvar inför avlägsnande vid införandet av åtgärder för att förhindra och skydda mot smittorisken och spridningen av covid-19.
Ett nära samarbete och nära kontakter med tredjeländerna bör upprätthållas för identifiering, utfärdande av nya handlingar och återvändande av ländernas medborgare, samtidigt som hänsyn tas till ländernas farhågor och de begränsande åtgärder som de har vidtagit, och med vidtagande av alla nödvändiga sanitära åtgärder. Tredjeländer har fortfarande skyldighet, enligt internationell rätt, att återta sina egna medborgare. Många tredjeländer försöker underlätta och organisera hemtransporten av sina medborgare som är strandsatta utomlands, samtidigt som de vidtar hälsoskyddsåtgärder vid ankomsten. Medlemsstaterna bör samarbeta med tredjeländernas myndigheter för att säkerställa att folkhälsoåtgärderna respekteras fullt ut när irreguljära migranter återvänder till sina ursprungsländer, så att återvändandeinsatserna i möjligaste mån kan genomföras. Kommissionen är redo att stödja medlemsstaterna i deras samarbetsinsatser för återtagande till tredjeländer.
Frontex är redo att bistå medlemsstaterna i organisationen av alla återvändandeinsatser till tredjeländer med flyg, särskilt när det gäller att underlätta hemtransport av personer som återvänder frivilligt eller mot sin vilja med reguljär- eller charterflyg, och att erbjuda det stöd som kan krävas av de nationella myndigheterna.
Det kommer, trots alla rimliga ansträngningar, att finnas fall för vilka återvändanden inte kan genomföras på grund av de åtgärder som vidtagits för att begränsa covid-19-pandemin. För sådana fall har medlemsstaterna ett stort utrymme att bevilja uppehållstillstånd eller andra tillstånd som ger irreguljära migranter rätt att stanna i landet av ömmande, humanitära eller andra skäl, i enlighet med artikel 6.4 i direktiv 2008/115/EG (nedan kallat återvändandedirektivet).
Återvändandeförfaranden
De nationella åtgärder som införts för att förhindra och begränsa spridningen av covid-19 begränsar återvändandemyndigheternas möjligheter att ha direktkontakt med återvändande personer och tredjeländernas myndigheter.
Det finns ett behov av att mildra konsekvenserna av dessa begränsningar för att säkerställa att de åtgärder som vidtas av behöriga myndigheter i samband med de administrativa förfarandena grundar sig på och vederbörligen beaktar de enskilda omständigheterna för varje irreguljär migrant och garanterar rätten att höras, i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten. För att uppfylla kraven bör därför de behöriga myndigheterna använda alternativa sätt som inte kräver, eller minskar behovet av, tredjelandsmedborgarens fysiska närvaro.
En liknande strategi uppmuntras också starkt för att bibehålla öppna kommunikations- och samarbetskanaler med tredjeländernas myndigheter, i en situation då konsulär personal från många tredjeländer också blir mindre tillgänglig för identifiering och utfärdande av nya handlingar på grund av de begränsande åtgärderna. En sådan strategi skulle göra det lättare att klargöra och påskynda förfarandena i enskilda fall, och därmed även återvändande så snart situationen tillåter det.
Trots de nuvarande begränsningarna kvarstår frivilligt återvändande som det mest genomförbara alternativet för att stödja irreguljära migranters avresa. Det är därför mycket viktigt att främja möjligheten att återvända frivilligt, bland annat genom möjligheten till återanpassningsstöd, och att säkerställa kontinuiteten i det nationella stödet till frivilligt återvändande och programmen för återanpassning, samtidigt som effekterna av covid-19 i tredjeländerna beaktas. Tredjelandsmedborgare som är villiga att delta i sådana program bör kunna fortsätta med detta, och rådgivning för återvändande och återanpassning bör i möjligaste mån fortsätta, genom metoder som minskar eller inte kräver fysisk närhet.
Praktisk vägledning:
|
Tidsfrist för frivillig avresa
På grund av de betydande begränsningarna för kommersiella flygningar och de restriktiva åtgärder som införts av tredjeländer för ankomster från Europa, kan det hända att en tredjelandsmedborgare som har fått beslut om återvändande med en tidsfrist för frivillig avresa trots sina ansträngningar och bästa avsikter inte kan efterkomma ett sådant beslut inom den fastställda tidsfristen. Som följd av detta kan tredjelandsmedborgare drabbas av ett inreseförbud på grund av att de inte följt ett beslut om återvändande i enlighet med artikel 11.1 i återvändandedirektivet. Irreguljära migranter får dock inte hållas ansvariga och drabbas av negativa följder för en situation som ligger utanför deras kontroll.
För att förhindra att en sådan situation uppstår bör medlemsstaterna använda sig av den möjlighet som anges i artikel 7.2 i återvändandedirektivet och förlänga tidsfristen för frivillig avresa med en lämplig tidsperiod, med beaktande av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, varaktigheten och typen av begränsande åtgärder samt tillgången till transportmedel till det mottagande tredjelandet.
Vid utfärdandet av ett återvändandebeslut bör medlemsstaterna också bevilja en tidsfrist för frivillig avresa som är längre än 30 dagar om det, med beaktande av de särskilda omständigheterna i fallet och i synnerhet tillgången till transportmedel till det mottagande tredjelandet, är uppenbart redan från början att den berörda tredjelandsmedborgaren inte kommer att kunna avresa inom 30 dagar.
När perioden för frivillig avresa förlängs och verkställigheten av beslutet tillfälligt skjuts upp bör den irreguljära migranten erhålla en skriftlig bekräftelse i enlighet med återvändandedirektivet (artikel 14).
När tidsfristen för frivillig avresa inte kan respekteras på grund av avsaknad av transportmöjligheter till det tredjeland dit återvändandet ska ske, eller på grund av något annat skäl som är oberoende av personens egen vilja och som är relaterat till de begränsande åtgärderna, bör medlemsstaterna avstå från att utfärda ett inreseförbud, eller bör dra tillbaka ett redan utfärdat inreseförbud.
Praktisk vägledning:
|
Utbildning för barn
Enligt återvändandedirektivet krävs att underåriga, beroende på vistelsens längd, beviljas tillgång till det grundläggande utbildningssystemet, både under perioden för frivillig avresa och under perioder under vilka avvisning eller utvisning har skjutits upp (artikel 14) och under förvar (artikel 17).
Det kan vara en utmaning för de nationella myndigheterna att erbjuda tillgång till grundläggande utbildning för underåriga som är föremål för återvändandeförfaranden på grund av de åtgärder som syftar till att förhindra och begränsa spridningen av covid-19. Därför har flera medlemsstater infört hemundervisning eller andra former av distansundervisning. I den utsträckning dessa undervisningsformer är tillgängliga för medborgarna bör de åtgärder som vidtas ta hänsyn till barnets bästa (artikel 5), och i möjligaste mån till de berörda barnens ålder och behov.
Praktisk vägledning:
|
Hälso- och sjukvård
Enligt återvändandedirektivet krävs att tredjelandsmedborgare i möjligaste mån får tillgång till akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar. Medlemsstaterna bör vidta de nödvändiga åtgärderna för att säkerställa att personer som ska återvända, som en del av sådan akutsjukvård och nödvändig behandling av sjukdomar, har tillgång till nödvändig hälso- och sjukvård för behandling av covid-19.
Praktisk vägledning:
|
Hälsoscreening
På grundval av nationell lagstiftning och av folkhälsoskäl får medlemsstaterna genomföra hälsoscreening av tredjelandsmedborgare som vistas irreguljärt i landet. Screeningen bör vara förenlig med principen om icke-diskriminering och de grundläggande rättigheterna och har som syfte att identifiera vilka försiktighetsåtgärder som är lämpliga att vidta. Detta skulle säkerställa att tredjelandsmedborgares hälsotillstånd vederbörligen beaktas vid återvändandeförfarandena i enlighet med EU:s regelverk.
Medicinska tester och screening för covid-19 av irreguljära migranter kan också underlätta återtagandet genom att myndigheterna i tredjeländerna försäkras om den minskade risken för smittspridning. Detsamma gäller för hänvisningar till karantänmöjligheter i tredjeländer som underlättas av internationella partner som t.ex. Internationella organisationen för migration.
Praktisk vägledning:
|
Förvar
Enligt artikel 15.4 i återvändandedirektivet krävs att förvar inför avlägsnande ska upphöra omedelbart när det framgår att rimliga utsikter till avlägsnande inte längre föreligger i ett enskilt fall. De tillfälliga restriktioner som införts av medlemsstater och tredjeländer för att förhindra och begränsa spridningen av covid-19 bör inte tolkas som att de automatiskt innebär att det i samtliga fall inte föreligger rimliga utsikter till avlägsnande. Många faktorer kan beaktas för att avgöra om det i varje enskilt fall ännu föreligger rimliga utsikter till avlägsnande.
Praktisk vägledning:
|
Användning av specialiserade förvarsanläggningar, förvarsvillkor och fysisk distansering
För att skydda människor från spridningen av covid-19 använder de nationella myndigheterna i allt högre grad fysisk distansering och andra förebyggande åtgärder. Samma sak gäller också förvarsanläggningar där hälsa och säkerhet för både förvarstagna migranter och personalen kan vara i fara och behöver skyddas. Som följd av detta kan de specialiserade förvarsanläggningarnas maximala faktiska kapacitet vara avsevärt minskad för att förhindra kontaminering.
Om medlemsstaterna av dessa orsaker inte kan tillhandahålla inkvartering i specialiserade förvarsanläggningar får de använda andra lämpliga anläggningar, i enlighet med de skyddsåtgärder som fastställs i återvändandedirektivet, förutsatt att fysisk distansering och andra förebyggande åtgärder och hygienåtgärder är säkerställda. Medlemsstaterna bör vederbörligen beakta rätten till familjeliv för par och familjer med barn samt situationen för personer i riskgrupperna.
Praktisk vägledning:
|
(1) https://www.consilium.europa.eu/sv/press/press-releases/2020/03/10/statement-by-the-president-of-the-european-council-following-the-video-conference-on-covid-19/
(2) COM(2020) 2050 final.
(3) Den 2 april 2020 höll Easos nätverk för asylprocesser ett tematiskt onlinemöte om anordnande av personliga intervjuer på distans och den 8 april 2020 om inlämning av asylansökningar på distans. Easos nätverk för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl höll också ett onlinemöte för att diskutera konsekvenserna av covid-19 på vidarebosättningsinsatser i medlemsstaterna.
(4) EASO Practical Guide: Personal Interview och EASO Guidance on asylum procedure: operational standards and indicators and EASO Guidance on contingency planning in the context of reception
(5) Artiklarna 6 och 31 i direktiv 2013/32/EU.
(6) Artikel 9 i förordning (EU) nr 603/2013.
(7) Artikel 18 i direktiv 2013/33/EU.
(8) ”Practical/technical level to provide overview on the impact of COVID19 on the Dublin practice”.
(9) Vissa medlemsstater kunde endast göra en uppskattning.
(10) Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (EUT L 222, 5.9.2003, s. 3), ändrad genom kommissionens genomförandeförordning (EU) No 118/2014 av den 30 januari 2014, EUT L 39, 8.2.2014, s. 1.
(11) Informationen anges i artikel 4 i Dublinförordningen.
(12) EASO Practical Guide on the implementation of the Dublin III Regulation: interview and evidence assessment
(13) EASO Guidance on Dublin procedure: operational standards and indicators
(14) Finns på: http://www.euro.who.int/en/health-topics/health-determinants/prisons-and-health/news/news/2020/3/preventing-covid-19-outbreak-in-prisons-a-challenging-but-essential-task-for-authorities.