KOMMISSIONENS TILLKÄNNAGIVANDE

Vägledning om tolkningen och tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal

(Text av betydelse för EES)

(2019/C 323/04)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING

MÅL OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE FÖR DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR

1.1.

Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

1.2.

Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

1.2.1.

Begreppen ”näringsidkare”, ”konsument” och ”avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument”

1.2.2.

Avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling (artikel 3.1 och 3.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

1.2.3.

Undantag av avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter (artikel 1.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

1.2.4.

Samspel med annan EU-lagstiftning

1.2.5.

Tillämpning av direktivet om oskäliga avtalsvillkor på näringsidkare som är etablerade i tredjeländer

FÖRHÅLLANDET TILL NATIONELL LAGSTIFTNING, INKLUSIVE HARMONISERING PÅ MINIMINIVÅ

2.1.

Harmonisering på miniminivå och utvidgning av tillämpningsområdet (artiklarna 8 och 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor), inklusive nationella högsta domstolars roll

2.2.

Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

DET ALLMÄNNA SKÄLIGHETSTESTET OCH KRAVEN PÅ KLARHET OCH TYDLIGHET

3.1.

Oskälighet och transparens i allmänhet

3.2.

Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.2.1.

Avtalsvillkor relaterade till beskrivningen av avtalets huvudföremål

3.2.2.

Avtalsvillkor relaterade till pris och ersättning

3.3.

Transparenskrav

3.3.1.

Transparenskrav enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.3.2.

Transparenskrav som har sin grund i andra EU-rättsakter

3.4.

Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.4.1.

Ramverket för bedömning enligt artiklarna 3 och 4

3.4.2.

Bestämmelsers relevans och obalansens betydelse

3.4.3.

Sanktioner eller följder i samband med att konsumenten inte uppfyller avtalsförpliktelserna

3.4.4.

Eventuell oskälighet av pris eller ersättning

3.4.5.

Omständigheter som rådde när avtalet ingicks

3.4.6.

Relevans av bristande transparens för avtalsvillkors oskälighet

3.4.7.

Bilagans funktion enligt hänvisningen i artikel 3.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

OSKÄLIGA AVTALSVILLKORS ICKE-BINDANDE KARAKTÄR (ARTIKEL 6.1 I DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR)

4.1.

Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

4.2.

Rättsverkan av att ”inte vara bindande för konsumenten”

4.3.

Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

4.3.1.

Principen: Åsidosätta oskäliga avtalsvillkor och förbudet att göra ändringar i dem

4.3.2.

Undantaget: Fylla luckor i avtalet för att undvika att det ogiltigförklaras

4.3.3.

Tillämpningen av utfyllnadsregler i andra mål

4.3.4.

Möjlighet att tillämpa oskäliga avtalsvillkor trots deras oskälighet?

4.4.

Restitution av fördelar som erhållits genom oskäliga avtalsvillkor

RÄTTSMEDEL OCH PROCESSRÄTTSLIGA SKYDDSREGLER SOM KRÄVS I ARTIKLARNA 6.1 OCH 7.1 I DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR

5.1.

Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2.

Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.2.1.

Länk till artiklarna 6.1 och 7

5.2.2.

Relation till civilprocessrättsliga principer

5.2.3.

Kontroll på eget initiativ (ex officio) och konsumentens totala passivitet

5.3.

Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.3.1.

Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.3.2.

Andra förpliktelser baserade på likvärdighetsprincipen

5.4.

Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.4.1.

Tillämpligt test

5.4.2.

Relevanta faktorer för olika rättsmedels effektivitet

5.5.

Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

5.5.1.

Grundläggande skyldigheter

5.5.2.

Aspekter att granska

5.5.3.

Tillgång till nödvändiga rättsliga eller faktiska omständigheter

5.5.4.

Slutsatser som kan dras från bedömningen av oskälighet

5.6.

Följder av kontroll på eget initiativ, effektivitet och likvärdighet för nationella processrättsliga regler

5.7.

Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

FÖRBUDSFÖRELÄGGANDEN I KONSUMENTERNAS GEMENSAMMA INTRESSE (ARTIKEL 7.2 OCH 7.3 I DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR)

BILAGA I – Lista över domstolsmål omnämnda i denna vägledning

BILAGA II – Översikt över meddelanden enligt artikel 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

INLEDNING

Rådets direktiv 93/13/EEG (1) (nedan kallat direktivet om oskäliga avtalsvillkor) är ett principbaserat direktiv. Det skyddar konsumenter från oskäliga villkor i alla typer av avtal mellan näringsidkare och konsumenter. Det betyder att direktivet är ett centralt instrument för att uppnå rättvisa på den inre marknaden.

Sedan det antogs för 26 år sedan har direktivet om oskäliga avtalsvillkor tolkats av Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen), i synnerhet i förhandsavgöranden. Genom dessa har domstolen vidareutvecklat många av de allmänna principer som fastställs i direktivet. Domstolens tolkning är inte begränsad till kriterierna för materiell bedömning av avtalsvillkor och till slutsatser som ska dras om avtalsvillkors oskälighet, utan har även följder för nationella processrättsliga regler i den mån dessa regler är relevanta för skyddet mot oskäliga avtalsvillkor.

Kontrollen av ändamålsenlighet 2017 (2) inom områdena konsumenträtt och marknadsföringsrätt innefattade en övergripande utvärdering av direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Kontrollen visade att direktivets principbaserade strategi är ändamålsenlig och bidrar till en hög konsumentskyddsnivå. Utvärderingen visade dock även på en viss brist på klarhet när det gäller tolkningen av direktivet och dess tillämpning när det gäller exempelvis i) tillämpningsområdet för befrielser för villkor som gäller pris och huvudföremål, ii) rättsverkningarna av avtalsvillkorens icke-bindande karaktär, och iii) nationella domstolars skyldighet att ta en aktiv roll i tillämpningen av direktivet om oskäliga avtalsvillkor i enskilda fall. Därför rekommenderade rapporten från kontrollen av ändamålsenlighet att dessa problem skulle behandlas i särskilda riktlinjer från kommissionen.

När det gäller direktivet om oskäliga avtalsvillkor begränsar sig kommissionens förslag av den 11 april 2018 (3) om ändring av olika konsumentskyddsdirektiv mot den bakgrunden till ett förslag om att införa en bestämmelse om påföljder. I sitt meddelande En ny giv för konsumenterna av den 11 april 2018 (4) meddelade kommissionen samtidigt att den skulle anta riktlinjer för direktivet om oskäliga avtalsvillkor 2019 för att besvara frågor som har uppkommit vid tillämpning av direktivet.

Det främsta syftet med detta vägledande tillkännagivande (nedan kallat denna vägledning) är att på ett strukturerat sätt redogöra för den tolkning domstolen hittills har gjort av de viktigaste begreppen och bestämmelserna i direktivet om oskäliga avtalsvillkor mot bakgrund av specifika mål som har hanterats av medlemsstaternas domstolar. Kommissionen vill på så sätt öka medvetenheten om denna rättspraxis hos alla berörda parter, bland annat konsumenter, näringsidkare och medlemsstaternas myndigheter, liksom hos nationella domstolar och rättstillämpare, i hela EU och därigenom underlätta tillämpningen av det i praktiken.

Genom direktivet om oskäliga avtalsvillkor uppnås en hög nivå av konsumentskydd och harmonisering av nyckelbegrepp gällande skyddet mot oskäliga avtalsvillkor på den inre marknaden, men det finns också särdrag i medlemsstaterna som marknadsaktörer och rättstillämpare behöver ta hänsyn till. Sådana särdrag kan ha att göra med ett bredare tillämpningsområde för de nationella bestämmelser som införlivar direktivet om oskäliga avtalsvillkor eller kan bestå i mer detaljerade eller strängare bestämmelser när det gäller avtalsvillkors oskälighet. Bland exemplen finns en svart lista med avtalsvillkor som alltid betraktas som oskäliga, listor med avtalsvillkor som förutsätts vara oskäliga och även bedömning av avtalsvillkor som är föremål för individuell förhandling, bedömning av oskäligheten hos avtalsvillkor som beskriver avtalets huvudföremål eller prisets eller ersättningens lämplighet, i den mån dessa villkor är klara och tydliga. Det kan även förekomma mindre strikta kriterier för att betrakta ett avtalsvillkor som oskäligt enligt bestämmelsen om allmän oskälighet, exempelvis när det nationella införlivandet inte kräver att en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter föreligger eller att obalansen mellan parternas rättigheter och skyldigheter strider mot tro och heder. Sådana bestämmelser är i princip möjliga enligt bestämmelsen om harmonisering på miniminivå i artikel 8 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (5). Bilaga II till denna vägledning innehåller en översikt över alla anmälningar som medlemsstaterna har gjort enligt artikel 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (6). Dessa återspeglar avvikelser från direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

Denna vägledning bygger på den miniminivå som fastställs av direktivet om oskäliga avtalsvillkor och ger inte någon fullständig bild av direktivets tillämpning i enskilda medlemsstater, bland annat de beslut som fattas av nationella domstolar och andra behöriga organ vid bedömning av specifika avtalsvillkor. Utöver olika informationskällor som finns i medlemsstaterna finns uppgifter om nationella bestämmelser som införlivar direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt rättspraxis och doktrin i den databas över konsumentlagstiftningen som är tillgänglig via e-juridikportalen (7).

Om inget annat anges avser hänvisningar till artiklar i denna vägledning artiklarna i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. När termerna ”avtalsvillkor” eller ”villkor” används avser de ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. När text från direktivet om oskäliga avtalsvillkor eller domstolens beslut har framhävts optiskt har denna framhävning lagts till av kommissionen.

Avsnitt 1 i denna vägledning omfattar mål och tillämpningsområde för direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Avsnitt 2 gäller särskilt principen om harmonisering på miniminivå och förhållandet till nationell lagstiftning i allmänhet. I avsnitt 3 diskuteras bedömningen av avtalsvillkors klarhet och tydlighet och (o)skälighet enligt artiklarna 3, 4 och 5. I avsnitt 4 förklaras följderna av avtalsvillkors oskälighet för parternas rättigheter och skyldigheter enligt artikel 6.1. Avsnitt 5 går in i detalj på procedurkraven för bedömning av avtalsvillkor, bland annat nationella domstolars skyldighet att ta en aktiv roll i den bedömningen. Slutligen tas i avsnitt 6 upp vissa särskilda förhållanden gällande förfaranden för förbudsföreläggande.

De principer domstolen har utvecklat när det gäller processrättsliga skyddsregler enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor, inklusive principen om kontroll på eget initiativ, gäller i tillämpliga delar för andra rättsakter som ingår i EU:s konsumentlagstiftning (8). I denna vägledning tas också hänsyn till vissa domar gällande andra konsumentskyddsdirektiv i den mån dessa är relevanta även för direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

Förhandsavgöranden riktar sig till den hänskjutande domstolen och till nationella domstolar generellt, vilka är skyldiga att tillämpa dem direkt, men de gäller alla nationella myndigheter som behandlar oskäliga avtalsvillkor, även förvaltningsmyndigheter som verkställer direktivet om oskäliga avtalsvillkor och ministerier som ansvarar för lagförslag. Det är medlemsstaternas uppgift att granska i vilken grad deras bestämmelser och praxis följer direktivet om oskäliga avtalsvillkor så som detta tolkas av domstolen och att i relevanta fall avgöra hur efterlevnaden kan förbättras för att ge konsumenterna ett ändamålsenligt skydd mot oskäliga avtalsvillkor.

Denna vägledning riktar sig till EU:s medlemsstater och till Island, Liechtenstein och Norge i egenskap av undertecknare av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (9) (EES). Hänvisningar till EU, unionen eller den inre marknaden bör därför tolkas som hänvisningar till EES eller till EES-marknaden.

Föreliggande dokument är uteslutande avsett som vägledning – endast texten i EU-lagstiftningen har rättslig kraft. Auktoritativa tolkningar av lagen ska härledas från texten i direktiv 93/13/EEG och direkt från domstolens beslut (10) så som dessa har meddelats hittills och kommer att meddelas i framtiden.

Denna vägledning tar hänsyn till domstolens avgöranden offentliggjorda senast 31 maj 2019 och föregriper inte vidare utveckling av domstolens rättspraxis.

De uppfattningar som uttrycks i denna vägledning föregriper inte den position som kommissionen kan komma att inta i Europeiska unionens domstol.

Informationen i denna vägledning är av allmän karaktär och riktar sig inte till någon särskild individ eller enhet. Varken Europeiska kommissionen eller personer som agerar på kommissionens vägnar är ansvariga för hur denna information eventuellt används.

1. MÅL OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE FÖR DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR

Artikel 1

Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt, särskilt inom transportområdet, är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.

Artikel 2

I detta direktiv avses med

a)	oskäliga villkor: avtalsvillkor som definieras i artikel 3,

b)	konsument: en fysisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke,

c)	näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av detta direktiv handlar för ändamål som har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.

Artikel 3.1 och 3.2

Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

Det skall alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling om det har utarbetats i förväg och konsumenten därför inte har haft möjlighet att påverka villkorets innehåll; detta gäller särskilt i samband med i förväg formulerade standardavtal.

Den omständigheten att vissa delar av ett villkor eller ett särskilt villkor har varit föremål för individuell förhandling utesluter inte att denna artikel tillämpas på resten av avtalet, om en samlad bedömning av avtalet leder till slutsatsen att det likväl rör sig om ett i förväg formulerat standardavtal.

Om en näringsidkare hävdar att ett standardvillkor har varit föremål för individuell förhandling, har han bevisbördan för sitt påstående.

Skäl 6

För att underlätta upprättandet av den inre marknaden och skydda medborgaren i hans roll som konsument när han förvärvar varor och tjänster genom avtal för vilka lagar i andra medlemsländer än hans eget gäller är det väsentligt att eliminera oskäliga villkor från sådana avtal.

Skäl 9

I enlighet med den princip som läggs fast under rubriken ”Skydd av konsumentens ekonomiska intressen”, ska följande gälla enligt dessa program: ”den som förvärvar varor eller tjänster skyddas mot att näringsidkaren missbrukar sin starka ställning och speciellt mot ensidiga standardavtal och oskäligt utelämnande av väsentliga rättigheter i avtalen”.

Skäl 10

Konsumenterna kan skyddas bättre genom att enhetliga regler antas i fråga om oskäliga villkor. Dessa regler bör gälla alla avtal som sluts mellan näringsidkare och konsumenter. Detta direktiv skall därför inte göras tillämpligt på bl.a. anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag.

Skäl 11

Konsumenterna måste åtnjuta samma skydd vid både muntliga och skriftliga avtal, och i det sistnämnda fallet oavsett om villkoren finns i ett eller flera dokument.

Skäl 13

[…] I det avseendet omfattar uttrycket ”bindande författningsföreskrifter” i artikel 1.2 även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats.

1.1 Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

Syftet med direktivet om oskäliga avtalsvillkor är att närma medlemsstaternas lagar till varandra i fråga skydd av konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor har därför ett dubbelt syfte:

—	ändamålsenligt skydd av konsumenter i egenskap av den vanligtvis svagare parten mot oskäliga avtalsvillkor som används av näringsidkare och inte har förhandlats fram individuellt, och

—	bidra till upprättandet av den inre marknaden genom harmonisering på miniminivå av nationella bestämmelser avsedda att ge ett sådant skydd.

Domstolen (11) har betonat den funktion direktivet om oskäliga avtalsvillkor fyller i samband med EU:s övergripande mål genom att ange att

”[…] [t]illäggas ska att det framgår av domstolens rättspraxis att nämnda direktiv i sin helhet utgör, i enlighet med artikel 3.1 t EG, en grundläggande åtgärd som är oundgänglig för att de uppgifter som Europeiska gemenskapen har anförtrotts ska kunna utföras och, i synnerhet, för att höja levnadsstandarden och livskvaliteten i hela gemenskapen […] (12).”

I det sammanhanget har domstolen vid ett flertal tillfällen betecknat skydd enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor som ”samhällsnytta” (13). I enlighet med artikel 114 i EUF-fördraget (14), den rättsliga grunden för direktivet om oskäliga avtalsvillkor, liksom artikel 169 i EUF-fördraget och artikel 38 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (15), ger direktivet om oskäliga avtalsvillkor en hög konsumentskyddsnivå.

I enlighet med domstolens fasta rättspraxis (16) bygger det skyddssystem som infördes genom direktiv 93/13/EEG på

”[…] tanken […] att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll […].”

Det betyder att direktivet om oskäliga avtalsvillkor är inriktat på situationer där parterna inte är jämbördiga i förhållande till avtalsvillkoren, vilket kan bero på asymmetri när det gäller information eller sakkunskap (17) eller förhandlingsposition i förhållande till avtalsvillkoren (18).

I synnerhet genom den icke-bindande karaktären hos oskäliga avtalsvillkor enligt artikel 6.1, syftar direktivet om oskäliga avtalsvillkor till att skapa en verklig jämvikt (19) mellan avtalsparterna genom att avlägsna den obalans som uppstår genom oskäliga avtalsvillkor (20), för att kompensera för konsumenternas underlägsna ställning (21).

Vidare syftar direktivet om oskäliga avtalsvillkor till att avskräcka näringsidkare från att använda oskäliga villkor i framtiden (22). Kommissionen påminner om att den i sin rapport 2000 (23) om tillämpningen av direktivet om oskäliga avtalsvillkor betonade de skadliga effekter som oskäliga avtalsvillkor har på den rättsliga och ekonomiska ordningen i EU som helhet och underströk att direktivet om oskäliga avtalsvillkor har en relevans som går utöver skyddet av enskilda konsumenter som drabbas av oskäliga avtalsvillkor.

1.2 Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

1.2.1 Begreppen ”näringsidkare”, ”konsument” och ”avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument”

Enligt artikel 1.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor ska direktivet tillämpas på ”avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument”.

För att ett avtal ska omfattas av direktivet om oskäliga avtalsvillkor måste det fastställas att avtalets ena part är en näringsidkare, enligt definitionen i artikel 2 c, och att den andra parten är en konsument (24) i den mening som avses i artikel 2 b. Detta innebär inte att medlemsstaterna a priori är förhindrade att utöka tillämpningsområdet för de nationella bestämmelser som införlivar direktivet om oskäliga avtalsvillkor till andra avtal och exempelvis även tillämpa det på avtal som sluts mellan två näringsidkare eller två konsumenter.

1.2.1.1 Definitionerna av ”näringsidkare” och ”konsument”

Enligt artikel 2 b måste konsumenter vara fysiska personer, medan en näringsidkare i enlighet med artikel 2 c kan vara en juridisk eller en fysisk person.

För att avgöra om en given person är en näringsidkare eller en konsument är det viktigt att beakta maktbalansen mellan parterna i förhållande till avtalet i fråga. Typiska faktorer är asymmetri när det gäller information, kunskap och sakkunskap eller förhandlingsposition. Begreppen ”näringsidkare” och ”konsument” är funktionella begrepp som bygger på parternas roll i förhållande till avtalet i fråga. Samtidigt är begreppet ”konsument” objektivt och återspeglar den vanligtvis underlägsna ställningen hos näringsidkarens motpart, vilket innebär att en viss konsuments överlägsna kunskap och erfarenhet inte utesluter en sådan person från att betraktas som ”konsument” enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor (25).

Domstolen förklarade detta funktionella synsätt på följande sätt (26):

”53	Det är således med hänvisning till avtalsparternas ställning – det vill säga om de handlar för ändamål som har samband med näring eller yrkesverksamhet – som direktivet definierar de avtal som direktivet är tillämpligt på […] (27).”

”55	[Därav följer att] begreppet ’näringsidkare’ i den mening som avses i artikel 2 c i direktiv 93/13 är ett funktionellt begrepp som kräver att det görs en bedömning av huruvida avtalsförhållandet ingår i en verksamhet som personen bedriver i närings- eller yrkesmässigt syfte […] (28).”

I synnerhet för att fastställa huruvida en fysisk person som bedriver verksamhet i närings- eller yrkesmässigt syfte är näringsidkare eller konsument är det viktigt att fastställa om avtalet i fråga gäller någon av dessa verksamheter eller inte.

Trots vissa variationer av termen ”näringsidkare” mellan olika språkversioner (29) i artikel 2 c i direktivet om oskäliga avtalsvillkor måste detta begrepp tolkas på ett enhetligt sätt (30) och med hänsyn till direktivets syften (31). Detta innebär att den mer restriktiva terminologi som används i vissa språkversioner av direktivet om oskäliga avtalsvillkor och i det nationella införlivandet inte kan begränsa vilka typer av avtal som omfattas av direktivet om oskäliga avtalsvillkor och därigenom direktivets tillämpningsområde (32). ”Näringsidkare” i artikel 2 c ska tolkas på samma sätt som termen ”näringsidkare” i andra konsumentskyddsdirektiv, och rättspraxis i förhållande till termerna ”näringsidkare” och ”konsument” i andra direktiv är i princip relevant även för direktivet om oskäliga avtalsvillkor (33).

Domstolen (34) har angett att definitionen av ”näringsidkare” i artikel 2 c måste ges en vid tolkning:

”47	Enligt artikel 2 c i direktiv 93/13 definieras ’näringsidkare’ som en fysisk eller juridisk person som i samband med avtal som omfattas av direktivet handlar för ändamål som har samband med personens näring eller yrkesverksamhet, oavsett om den är offentlig eller privat.

48	Det framgår av bestämmelsen[s] ordalydelse att unionslagstiftaren avsett att ge begreppet näringsidkare en vid tolkning […] (35).”

Därför är varje fysisk eller juridisk person en näringsidkare när avtalet har samband med hans näring eller yrkesverksamhet, oavsett om denna är offentlig verksamhet eller av allmänt intresse (36) eller är ett offentligrättsligt organ (37). Organisationer som utför uppgifter av allmänt intresse eller arbetar med välgörenhet eller har etiska mål betraktas som näringsidkare när det är fråga om avtal om försäljning av produkter eller tjänster av något slag till konsumenter. I det avseendet är det irrelevant huruvida verksamheten bedrivs i vinstsyfte eller inte. Enligt domstolen (38)

”[d]et följer att artikel 2 c i direktiv 93/13 inte utesluter från sitt tillämpningsområde enheter som utför uppgifter av allmänt intresse och inte heller offentligrättsliga enheter […] (39). Vidare gäller […], eftersom offentlig verksamhet och uppgifter av allmänt intresse ofta utförs utan vinstsyfte, att det faktum att ett organ är en icke-vinstdrivande organisation är irrelevant för definitionen av ’näringsidkare’, i den mening som den bestämmelsen avser.”

Det innebär till exempel att även avtal som gäller vård- och omsorgstjänster i princip omfattas, oberoende av tjänsteleverantörens rättsliga karaktär.

Domstolen har även angett att det inte är nödvändigt att ett avtal återspeglar en persons huvudsakliga verksamhet för att personen ska anses vara ”näringsidkare”, utan det kan även hänföra sig till en verksamhet som utgör ett komplement till och är underordnad den huvudsakliga verksamheten (40). Därför kan exempelvis ett lån som ett företag erbjuder sina anställda (41) eller ett lån som en utbildningsinrättning beviljar en studerande (42) omfattas.

Om en person kvalificeras som ”näringsidkare” eller ”konsument” måste sammanfattningsvis bedömas från fall till fall i förhållande till det specifika avtalet i fråga, med hänsyn till avtalets karaktär och ändamål och att direktivet om oskäliga avtalsvillkor syftar till att skydda konsumenter som den part som vanligtvis är i underläge.

Detta innebär också att en given fysisk person kan vara ”näringsidkare” i förhållande till vissa avtal, t.ex. en advokat i förhållande till ett avtal om tillhandahållande av advokattjänster (43), och ”konsument” i förhållande till andra avtal, t.ex. ett lån som tagits för privata ändamål (44). I detta avseende har domstolen (45) angett följande:

”Även om det kan anses att en advokat har omfattande tekniska kunskaper [… (46)], gör inte detta förhållande det möjligt att anta att han eller hon inte är den svagare parten i förhållande till en näringsidkare. […] konsumentens underläge i förhållande till näringsidkaren – vilken det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 syftar till att kompensera för – [avser] såväl konsumentens informationsnivå som hans eller hennes förhandlingsposition, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg utan att kunna påverka villkorens innehåll.”

Vidare måste en fysisk person som enligt ett anknytande avtal fungerar som garant för ett avtal som slutits mellan två kommersiella enheter betraktas som konsument när den personen agerar för syften utanför sin näring eller yrkesverksamhet och inte har någon funktionell koppling till det lånande företaget. Det får finnas en funktionell koppling exempelvis genom att personen är direktör i företaget eller äger en inte försumbar andel av det (47).

1.2.1.2 Avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument

Så snart det finns en näringsidkare på ena sidan och en konsument på den andra, anses det att avtalet omfattas av direktivet om oskäliga avtalsvillkor, vilket uttrycks i andra stycket i skäl 10. Skäl 10 klargör att direktivet om oskäliga avtalsvillkor är tillämpligt på alla avtal som ingås mellan näringsidkare och konsumenter.

Detta innebär att direktivet om oskäliga avtalsvillkor är tillämpligt på alla avtal som gäller inköp av varor och leveranser av tjänster, och domstolen har klargjort att direktivet om oskäliga avtalsvillkor faktiskt är avsett att tillämpas inom alla ekonomiska sektorer (48).

I skäl 10 förklaras det vidare att detta direktiv inte ska göras tillämpligt på bland annat anställningsavtal, avtal om arvsrätt, avtal som gäller familjerättsliga rättigheter samt avtal om upprättande och organisation av bolag (49). Dessa exempel (50) måste tolkas restriktivt när det gäller tillämpningen av direktivet (51).

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor kräver inte att konsumenten tillhandahåller någon monetär motprestation för en vara eller tjänst. Domstolen har inte ansett att en monetär motprestation är nödvändig. Den (52) har exempelvis fastställt att privatpersoner som tillhandahåller garanti för ett lån som tas ut av en annan part kan skyddas enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor även om garantiavtalet inte anger någon monetär motprestation för en viss tjänst. Därför måste även avtal mellan konsumenter och leverantörer av sociala medietjänster anses omfattas av direktivet om oskäliga avtalsvillkor, oberoende av om konsumenterna måste erlägga vissa summor pengar eller om motprestationen för tjänsterna utgörs av innehåll och profiler som konsumenterna skapar (53).

Om ett anknytande avtal, exempelvis ett garantiavtal, ingås mellan en näringsidkare och en konsument, omfattas detta avtal av direktivet om oskäliga avtalsvillkor, även om huvudavtalet, exempelvis gällande ett lån, ingås mellan två kommersiella bolag och därför ligger utanför direktivets tillämpningsområde (54).

Domstolen har i ett begränsat antal specifika fall där nationella domstolar har tvekat om klassificeringen av ett visst avtal slagit klargjort att följande typer av avtal omfattas av direktivet om oskäliga avtalsvillkor:

—	avtal om hyra av bostadslägenhet som ingåtts mellan å ena sidan en enskild som agerar för privata ändamål och å andra sidan en näringsidkare som bedriver verksamhet inom fastighetsbranschen (55),

—	avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster (56),

—	ett kreditavtal som ingåtts av privata skäl av en person som utövar advokatyrket (57),

—	avtal som ingåtts av en fristående läroanstalt genom vilket denna underlättar betalningen av det belopp denna studerande är skyldig för inskrivningsavgifter och kostnader i samband med en studieresa (58),

—

garantiavtal eller avtal som tillhandahåller säkerhet och som ingås mellan fysiska personer och ett kreditinstitut, i syfte att ställa säkerhet för förpliktelser som ett bolag har gentemot kreditinstitutet enligt ett kreditavtal, när de fysiska personerna har handlat för ändamål som faller utanför deras närings- eller yrkesverksamhet och inte har några funktionella kopplingar till nämnda bolag (59),

—	bostadslån som en arbetsgivare beviljar en anställd och dennes maka för privata ändamål (60).

1.2.2 Avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling (artikel 3.1 och 3.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor) (61)

Enligt artikel 2 a tillsammans med artikel 3.1 är direktivet om oskäliga avtalsvillkor tillämpligt endast på avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell behandling. Artikel 3.2 innehåller vissa antaganden och bestämmelser när det gäller bevisbördan i frågan huruvida ett givet avtalsvillkor har förhandlats fram individuellt eller inte. Tillsammans med skälen 9 och 11 ger artikel 3.2 även exempel på vilken typ av avtalsvillkor som omfattas. Vanligtvis, men inte alltid, omfattas avtalsvillkor som är standardvillkor (62), standardiserade villkor (63) eller i förväg formulerade villkor (64) som ofta återfinns i så kallade ”allmänna villkor”.

Det är inte avgörande vilken form villkoren har, t.ex. tryckta, online eller offline, handskrivna eller även muntliga (65), på vilket sätt avtalet ingicks, t.ex. privat i form av en notariatshandling, i vilken del av avtalet villkoren finns eller huruvida de ingår i ett eller i olika dokument. Det viktiga är huruvida villkoren bidrar till att definiera parternas rättigheter och förpliktelser samt att inga individuella förhandlingar har ägt rum om det specifika villkoret eller de specifika villkoren i fråga.

Huruvida individuella förhandlingar har ägt rum om ett visst avtalsvillkor är en fråga som ska bedömas av nationella domstolar. Enligt första stycket i artikel 3.2 gäller att när ett avtalsvillkor har utarbetats ”i förväg”, exempelvis”i förväg formulerade standardavtal”, ska det ”alltid anses att ett avtalsvillkor inte har varit föremål för individuell förhandling”. Enligt tredje stycket i artikel 3.2 har en näringsidkare som hävdar att ett ”standardvillkor” har varit föremål för individuell förhandling bevisbördan för sitt påstående. Enligt andra stycket i artikel 3.2 innebär den omständigheten att ett villkor eller ett visst villkor har förhandlats fram individuellt inte att detsamma gäller för resten av avtalsvillkoren. Konsumentens underskrift i slutet av avtalet eller för att bekräfta enskilda klausuler visar absolut inte att avtalsvillkoren har förhandlats fram individuellt.

Domstolen kan ge vidare vägledning om detta kriterium och om begreppet ”förhandling” (66).

När denna vägledning hänvisar till ”oskäliga avtalsvillkor” eller ”avtalsvillkor” gäller sådana hänvisningar ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling”, även om orden ”inte varit föremål för individuell förhandling” eller ”inte förhandlats fram individuellt” upprepas. Detta påverkar inte det faktum skyddet från direktivet om oskäliga avtalsvillkor i vissa medlemsstater även gäller avtalsvillkor som förhandlats fram individuellt (67).

1.2.3 Undantag av avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter (artikel 1.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

Enligt artikel 1.2 är avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter eller bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller unionen har tillträtt inte underkastade bestämmelserna i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Domstolen (68) har betonat att artikel 1.2 i ska tolkas restriktivt, som ett undantag från skyddet för konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor:

”[…] när en nationell domstol gör nödvändiga kontroller ska den – med hänsyn till syftet med direktivet, det vill säga att skydda konsumenter mot att näringsidkare inför oskäliga villkor i konsumentavtal – beakta att undantaget i artikel 1.2 i samma direktiv ska tolkas restriktivt[…] (69).”

För att ett avtalsvillkor ska undantas från tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor måste det fastställas att det avspeglar bindande författningsföreskrifter.

Vid tillämpning av artikel 1.2 och i linje med skäl 13 är en föreskrift bindande om

—	den är tillämplig på avtalsparterna oberoende av deras val,

—	men även då den är av utfyllande karaktär och därför tillämpas som standard, dvs. då avtalsparterna inte har upprättat andra arrangemang (70).

I dessa fall motiveras undantaget från direktivet om oskäliga avtalsvillkor av omständigheten att

”[…] det i princip får antas att den nationella lagstiftaren har sett till att det finns en balans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter vad gäller vissa avtal” (71).

Detta gäller i princip även då en bindande föreskrift antas efter att avtalet ingåtts och inför ett arrangemang som ersätter ett oskäligt avtalsvillkor (72).

Samtidigt måste undantaget i artikel 1.2 begränsas strikt till den fråga som regleras av sådana bindande föreskrifter (73). Vidare utgör bindande föreskrifter i nationell lagstiftning som är tillämpliga på särskilda grupper av konsumenter inte bindande föreskrifter enligt artikel 1.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor i den mån ett avtalsvillkor gör dem tillämpliga på andra konsumenter (74).

Domstolen (75) har klargjort att undantaget i artikel 1.2 inte är tillämpligt när nationella bestämmelser ger parterna olika alternativ för att exempelvis välja behörig domstol.

Domstolen kan ge vidare vägledning om artikel 1.2 baserat på tre begäranden om förhandsavgörande pågående vid tidpunkten för antagandet av denna vägledning (76).

Vidare undantar artikel 1.2 även bestämmelser eller principer i internationella konventioner som medlemsstaterna eller unionen har tillträtt från tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor, och hänvisar särskilt till internationella konventioner inom transportområdet (77).

1.2.4 Samspel med annan EU-lagstiftning

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor är tillämpligt på avtal som ingås mellan näringsidkare och konsumenter inom alla ekonomiska sektorer (78). Detta innebär att andra bestämmelser i EU-lagstiftningen, inklusive andra konsumentskyddsregler, kan vara tillämpliga på ett visst avtal, beroende på avtalets typ. Andra relevanta regler som kan vara parallellt tillämpliga är horisontella regler om förhandsinformation och ångerrätt i direktiv 2011/83/EU (79) om konsumenträttigheter, eller om otillbörliga affärsmetoder i direktiv 2005/29/EG (80). På samma sätt kan regler som gäller särskilda typer av avtal vara tillämpliga utöver direktivet om oskäliga avtalsvillkor, exempelvis direktiv 2008/48/EG (81) om konsumentkreditavtal, direktiv 2008/122/EG (82) om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte, direktiv 2014/17/EU (83) om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet, direktiv (EU) 2015/2302 (84) om paketresor och sammanlänkade researrangemang, direktiv (EU) 2018/1972 (85) om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, förordning (EG) nr 1008/2008 (86) om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen, direktiv 2009/72/EG (87) om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG eller direktiv 2009/73/EG (88) om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (89). Dessutom kan regler inom området civilrättsligt samarbete, till exempel om tillämplig lag (90) och behörig domstol (91) och processuella regler, bland annat om småmål (92) eller om det europeiska betalningsföreläggandet (93), vara tillämpliga i ärenden som rör oskäliga avtalsvillkor.

Vissa sektorsspecifika rättsakter klargör uttryckligen att de inte påverkar direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Exempel på det är direktiv 2009/72/EG (94), direktiv 2009/73/EG (95), direktiv 2014/17/EU (96) och direktiv (EU) 2018/1972 (97).

På grund av artikel 1.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor, vilken diskuteras i avsnitt 1.2.3, är avtalsvillkor som avspeglar bindande föreskrifter, inklusive de som ingår i sektorsspecifik lagstiftning, och bestämmelser i internationella konventioner, undantagna från tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

I annat fall ska man vid antagande av sektorsspecifik lagstiftning efter antagandet av direktivet om oskäliga avtalsvillkor ta hänsyn till att sådan lagstiftning kan utesluta tillämpning av direktivet om oskäliga avtalsvillkor endast i den mån detta anges uttryckligen i lagstiftningen (98). Detta är normalt inte fallet (99), vilket innebär att direktivet om oskäliga avtalsvillkor i allmänhet är tillämpligt utöver sektorsspecifika regler.

Där andra EU-bestämmelser gäller utöver direktivet om oskäliga avtalsvillkor föredrar man i allmänhet en tolkning som bevarar så mycket så möjligt av den ändamålsmässiga verkan av direktivet om oskäliga avtalsvillkor och en potentiellt oförenlig bestämmelse. Exempelvis ska processuella regler inte äventyra ändamålsenligheten hos skyddet mot oskäliga avtalsvillkor enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor ger.

Det kan hända att hänsyn måste tas till andra EU-bestämmelser vid bedömning av avtalsvillkors klarhet och tydligt och oskälighet enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Exempelvis kan den omständigheten att en näringsidkare har tillgripit affärsmetoder som är otillbörliga enligt direktiv 2005/29/EG (100) vara ett kriterium vid bedömningen av enskilda avtalsvillkors oskälighet (101). Detta fastställande har emellertid ingen direkt betydelse för bedömningen av huruvida det kreditavtal som ingåtts är giltigt enligt artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (102).

Förhållandet mellan sektorsspecifika regler och direktivet om oskäliga avtalsvillkor med särskild hänsyn till krav på klarhet och tydlighet/förhandsinformation (103) och det bindande innehållet i avtal (104) diskuteras nedan i avsnitt 3.3.2.

1.2.5 Tillämpning av direktivet om oskäliga avtalsvillkor på näringsidkare som är etablerade i tredjeländer

Huruvida direktivet om oskäliga avtalsvillkor är tillämpligt på ett avtal som ingåtts mellan en konsument som är bosatt i en EU-medlemsstat och en näringsidkare i en icke EU- eller icke EES-medlemsstat (105) fastställs i princip genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (Rom I) (106).

I artikel 6.1 och 6.2 i Rom I-förordningen föreskrivs följande:

Avtal som ingås av en fysisk person för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet (”konsumenten”), med en annan person som agerar inom ramen för sin näringsverksamhet (”näringsidkaren”), ska utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 5 och 7 vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, under förutsättning att näringsidkaren

(a)	bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, eller

(b)	på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder, inbegripet det landet,

och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.

Utan hinder av vad som anges i punkt 1 kan parterna välja tillämplig lag för ett avtal som uppfyller villkoren i punkt 1 i enlighet med artikel 3. Ett sådant val får dock inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras konsumenten genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt punkt 1.

Därför gäller att när en näringsidkare från ett tredjeland bedriver verksamhet i en medlemsstat eller riktar sin verksamhet till konsumenter som har sin vanliga vistelseort i en medlemsstat, skyddas dessa konsumenter av direktivet om oskäliga avtalsvillkor och deras medlemsstats konsumentskyddsregler. Detta gäller även när parterna väljer det tredje landets lagstiftning som gällande rätt. Artikel 5 i Rom I-förordningen innehåller dock särskilda regler för transportavtal.

Dessutom föreskrivs följande i artikel 6.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor:

Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har nära anknytning till medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta direktiv på grund av att ett tredje lands lagstiftning väljs som tillämplig lag för avtalet.

Denna bestämmelse kan ge konsumenten extra skydd eftersom den är tillämplig i alla fall där ett tredjelands lagstiftning väljs men det finns en nära anknytning till en medlemsstat. Villkoren för bestämmelsens tillämpning är därmed bredare än för artikel 6 i Rom I-förordningen.

Vidare har domstolen angett (107), att enligt artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor ska ett avtalsvillkor enligt vilket ett avtal som ingåtts med en konsument ska regleras av lagen i medlemsstaten där näringsidkaren är etablerad anses vara oskäligt om det inte förtydligas klart och tydligt att konsumenten fortfarande kan förlita sig på de bindande konsumentskyddsreglerna i landet där konsumenten har sin vanliga vistelseort enligt artikel 6.2 i Rom I-förordningen. Utan detta förtydligande kan konsumenten vilseledas och få den felaktiga uppfattningen att endast den valda lagstiftningen är tillämplig på avtalet. Samma logik måste gälla när lagstiftningen i en icke EU-medlemsstat väljs med ett avtalsvillkor i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (108).

2. FÖRHÅLLANDET TILL NATIONELL LAGSTIFTNING, INKLUSIVE HARMONISERING PÅ MINIMINIVÅ

Artikel 8 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.

Artikel 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (109)

När en medlemsstat antar bestämmelser i enlighet med artikel 8, ska den underrätta kommissionen om dem, liksom också om eventuella senare ändringar, framför allt om dessa bestämmelser

—	utvidgar skälighetsprövningen till att gälla för individuellt förhandlade avtalsvillkor eller till att gälla lämpligheten för pris eller ersättning, eller

—	innehåller förteckningar över vilka avtalsvillkor som ska anses oskäliga.

Kommissionen ska se till att de uppgifter som anges i punkt 1 är lätt tillgängliga för konsumenter och näringsidkare, t.ex. på en särskild webbplats.

Kommissionen ska översända den information som avses i punkt 1 till de övriga medlemsstaterna och Europaparlamentet. Kommissionen ska samråda med berörda parter om den informationen.

Skäl 17

Den bifogade listan med avtalsvillkor kan vid tillämpningen av detta direktiv bara ses som vägledande. På grund av direktivets karaktär av minimidirektiv får medlemsstaterna genom sin nationella lagstiftning utöka eller begränsa räckvidden för dessa villkor.

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor och nationell lagstiftning samverkar på olika sätt. Det finns

—	bestämmelser som införlivar direktivet om oskäliga avtalsvillkor i nationell lagstiftning, inklusive sådana som utvidgar deras tillämpningsområde eller fastställer strängare krav, och

—	bestämmelser i nationell lagstiftning, vilka kan vara materiell eller formella, som täcker ytterligare aspekter men till vilka hänsyn måste tas när domstolarna ska besluta i mål som involverar oskäliga avtalsvillkor.

2.1 Harmonisering på miniminivå och utvidgning av tillämpningsområdet (artiklarna 8 och 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor), inklusive nationella högsta domstolars roll

Enligt artikel 8 får medlemsstaterna säkerställa en högre konsumentskyddsnivå än den som ges av direktivet om oskäliga avtalsvillkor (110). Enligt artikel 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (111) är medlemsstaterna skyldiga att anmäla nationella bestämmelser som innehåller strängare krav eller utvidgar tillämpningsområdet för de nationella bestämmelser som införlivar direktivet om oskäliga avtalsvillkor (112).

Medlemsstaterna kan tillämpa de nationella bestämmelser som införlivar direktivet om oskäliga avtalsvillkor även på avtalsvillkor som förhandlats fram individuellt (113) eller på relationer mellan företag eller på transaktioner mellan konsumenter (114).

Medlemsstaterna kan även skärpa bestämmelserna, i synnerhet genom att tillämpa en lägre tröskel för att betrakta ett avtalsvillkor som oskäligt. De kan till exempel anta en ”svart lista” med avtalsvillkor som alltid betraktas som oskäliga utan att det krävs någon bedömning enligt det allmänna oskälighetstestet enligt artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (115) och/eller olika typer av grå listor. Mer information om bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor finns i avsnitt 3.4.7.

Exempelvis får nationell lagstiftning även tillåta att bristande klarhet och tydlighet direkt kan leda till att avtalsvillkor ogiltigförklaras utan att oskälighetstestet enligt artikel 3.1 behöver tillämpas (116).

Domstolen (117) har även klargjort att det på grund av artikel 8 inte finns någon skyldighet för medlemsstaterna att i enlighet med artikel 4.2 (118) kräva att beskrivningen av avtalets huvudföremål eller prisets och ersättningens lämplighet inte ska vara klart och begripligt formulerade för att deras skälighet ska få bedömas.

Domstolen (119) har bekräftat att de nationella högsta domstolarnas rättspraxis inte omfattas av tillämpningsområdet för strängare nationella åtgärder enligt artikel 8. Där nationella högsta domstolar utarbetar vissa kriterier för bedömning av avtalsvillkors oskälighet som lägre domstolar i praktiken måste respektera om de inte vill få sina domar upphävda, eller som lägre domstolar även formellt är bundna av, är detta ändå förenligt med direktivet om oskäliga avtalsvillkor. De kriterier som används av nationella högsta domstolar måste emellertid följa domstolens rättspraxis och får inte förhindra behörig domstol från att erbjuda konsumenter ett effektivt rättsmedel för att skydda sina rättigheter eller från att hänskjuta en fråga till domstolen för ett förhandsavgörande (120).

2.2 Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

Andra nationella regler som kan vara tillämpliga på fall som involverar oskäliga avtalsvillkor är bland annat allmänna avtalsrättsliga bestämmelser, i synnerhet om upprättande av och giltighet för avtal, liksom rättegångsreglerna för nationella domstolar. Sådana frågor regleras inte specifikt i direktivet om oskäliga avtalsvillkor men kan ha stor inverkan på tillämpningen av direktivet.

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor är till exempel tillämpligt på bedömningen av enskilda avtalsvillkor i ett avtalsvillkor men reglerar inte avtals giltighet som helhet. Det är dock möjligt att oskälighet hos ett eller flera avtalsvillkor enligt nationell avtalsrätt kan innebära att avtalet i sin helhet är ogiltigt, exempelvis när avtalet inte kan uppfyllas utan arrangemang för parternas grundläggande skyldigheter. Denna möjlighet övervägs i artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och diskuteras i avsnitt 4.

Vidare finns det regler i nationell lagstiftning som tillåta ogiltighet för avtalet som helhet, exempelvis när det strider mot ett rättsligt förbud, innebär ocker eller på annat sätt strider mot allmän moral. Enligt nationell lagstiftning kan det vidare vara möjligt för konsumenterna att undvika avtal på grund av att deras ingående byggde på bedrägligt eller aggressivt beteende från näringsidkarens sida, vilket kan motsvara vilseledande, aggressiva eller på annat sätt otillbörliga affärsmetoder i den mening som avses i direktiv 2005/29/EG (121).

När sådana fall sammanfaller med närvaro av oskäliga avtalsvillkor kommer direktivet om oskäliga avtalsvillkor normalt inte att påverka sådana nationella regler, så länge dessa äventyrar ändamålsenligheten hos direktivet om oskäliga avtalsvillkor, i synnerhet artikel 6.1 (122). Domstolen (123) har angett att reglerna för avtals ogiltighet i princip måste bedömas enligt sin egen logik (124) och att sådana regler när de sammanfaller med oskäliga avtalsvillkor är godtagbara enligt artikel 8 i direktivet i den mån de leder till mer gynnsamma resultat för konsumenten än det minimiskydd som krävs i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (125).

Det bör betonas att EU-lagstiftningen inom sitt tillämpningsområde har företräde framför nationell lagstiftning och att nationella myndigheter, även domstolar, är skyldiga att i så hög grad som möjligt göra en direktivkonform tolkning av nationell rätt för att säkerställa dess effektivitet. Domstolens formulering (126):

”[…] erinrar domstolen om att […] vid avgörandet av ett mål där enbart enskilda står mot varandra är den nationella domstolen, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt, skyldig att beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet […] (127).”

Där nationell lagstiftning, inklusive rättegångsregler, inte kan ges en direktivkonform tolkning, måste nationella domstolar, åsidosätta dessa och utgå direkt ifrån unionslagstiftningen (128). Domstolen (129) har bekräftat att nationella domstolar är skyldiga att ge direktivet om oskäliga avtalsvillkor ges full verkan genom att med stöd av sin egen behörighet, om det behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande – även senare – bestämmelse i nationell lagstiftning. Därför behöver domstolarna inte begära eller avvakta ett föregående avskaffande av en sådan bestämmelse genom lagstiftning eller något annat konstitutionellt förfarande. Detta innefattar fall där nationell lagstiftning inte föreskriver bedömning på eget initiativ av oskäliga avtalsvillkor eller till och med förhindrar en sådan, medan en sådan kontroll krävs enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor (130), eller när nationell lagstiftning på annat sätt överträder direktivet om oskäliga avtalsvillkor eller likvärdighetsprincipen eller effektivitetsprincipen (131).

Samtidigt är medlemsstaterna skyldiga att ändra regler som inte är förenliga med direktivet om oskäliga avtalsvillkor, även i fall där det råder osäkerhet om hur de ska tolkas (132).

3. DET ALLMÄNNA SKÄLIGHETSTESTET OCH KRAVEN PÅ KLARHET OCH TYDLIGHET

3.1 Oskälighet och transparens i allmänhet

Artikel 3.1 och 3.3

Bilagan innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga.

Artikel 4

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

Artikel 5

I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. Denna tolkningsregel gäller inte vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2.

Skäl 16

Vid bedömningen av begreppet god sed skall särskild hänsyn tas till parternas inbördes styrkeförhållande i förhandlingshänseende, huruvida konsumenten har uppmuntrats att acceptera villkoren och om varorna eller tjänsterna sålts eller levererats på kundens särskilda beställning. Näringsidkaren kan uppfylla kravet på god sed genom att handla lojalt och rättvist mot den andre parten, vars legitima intressen han måste beakta.

Skäl 20

Avtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk och konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren. I tveksamma fall skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla.

Punkt 1 led i) i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor, till vilken det hänvisas i artikel 3.3

Avtalsvillkor vars mål eller konsekvens är

[…]

i)	att oåterkalleligen binda konsumenten vid villkor som denne inte haft någon verklig möjlighet att ta del av innan avtalet ingicks,

j)	att tillåta näringsidkaren att ensidigt ändra villkoren utan något giltigt skäl som anges i avtalet,

Artikel 3.1 innehåller det allmänna test som används för att bedöma oskäligheten hos avtalsvillkor som används av näringsidkare. Detta allmänna test måste avspeglas i medlemsstaternas regler och tillämpas av deras myndigheter från fall till fall vid bedömning av enskilda villkor.

Utöver det allmänna testet i artikel 3.1, hänvisar artikel 3.3 till en bilaga som innehåller en vägledande, inte uttömmande lista på villkor som kan anses oskäliga (133).

Vidare innehåller direktivet om oskäliga avtalsvillkor transparenskrav för näringsidkare som använder avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling. Dessa uttrycks genom reglerna att avtalsvillkor måste (formuleras) på ett klart och begripligt språk (artiklarna 4.2 och 5 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor) och i kravet att konsumenter måste få verklig möjlighet att ta del av avtalsvillkor innan avtalet ingås (punkt 1 led i i bilagan och skäl 20).

Transparenskraven i direktivet om oskäliga avtalsvillkor fyller tre funktioner:

—	Enligt andra meningen i artikel 5 ska avtalsvillkor som inte är formulerade på ett klart och begripligt språk ges den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen (134).

—	Enligt artikel 4.2 är avtalets huvudföremål eller prisets och ersättningens lämplighet enligt avtalet föremål för bedömning enligt artikel 3.1 endast i den mån sådana villkor inte är formulerade på ett klart och begripligt språk (135).

—	Underlåtenhet att uppfylla transparenskraven kan vara ett kriterium vid bedömning av oskäligheten av ett visst avtalsvillkor (136) och kan även tyda på oskälighet (137).

Domstolen har gett vägledning både om transparenskraven som näringsidkare måste uppfylla och om kriterierna för det allmänna oskälighetstestet. Närmare upplysningar om transparens finns i avsnitt 3.3, medan avsnitt 3.4 innehåller närmare information om det allmänna oskälighetstestet.

Samtidigt har domstolen vid upprepade tillfällen insisterat på (138) att dess funktion är att ge vägledning om tolkningen av transparens och oskälighet men att det åligger de nationella myndigheterna, i synnerhet de nationella domstolarna, att bedöma specifika avtalsvillkors transparens och oskälighet med hänsyn till de särskilda förhållandena i varje enskilt fall. Domstolen (139) har uttryckt detta på följande sätt:

”42

Domstolen gjorde visserligen med stöd av den befogenhet att tolka gemenskapsrätten som den tilldelats genom artikel 234 EG (140) en tolkning i punkt 22 i domen i det ovannämnda målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores av de allmänna kriterier som gemenskapslagstiftaren använt för att definiera begreppet oskäligt avtalsvillkor, men den kunde inte ta ställning till tillämpningen av dessa allmänna kriterier på ett visst avtalsvillkor som ska prövas mot bakgrund av omständigheterna i målet (se domen i det ovannämnda målet Freiburger Kommunalbauten, punkt 22).

43	Mot bakgrund av det ovan anförda ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida ett avtalsvillkor kan anses vara oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet.”

Det ankommer på den nationella domstolen att med hänsyn till de särskilda förhållandena i fallet avgöra om ett villkor uppfyller kraven på god sed, balans och transparens.

Detsamma gäller vid granskning av huruvida ett avtalsvillkor omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” eller om granskningen av villkoret gäller lämpligheten av ”pris och ersättning” enligt artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (141).

På grund av det ovanstående har domstolen (142) generellt avstått från att göra en slutlig bedömning av ett visst avtalsvillkors oskälighet och lämnat den bedömningen till den hänskjutande nationella domstolen. I vissa mål har domstolen ändå gett tämligen tydliga indikationer på oskäligheten hos ett visst avtalsvillkor (143).

Nationella domstolar får utarbeta mer specifika kriterier för bedömning av avtalsvillkors oskälighet, så länge dessa överensstämmer med den metodik domstolen har fastställt (144). I den mån nationella högsta domstolar antar bindande beslut om metoderna för tillämpning av direktivet om oskäliga avtalsvillkor för att säkerställa en enhetlig tolkning av lagen, får sådana beslut inte hindra enskilda domstolar från att säkerställa direktivets fulla verkan eller från att erbjuda konsumenter ett effektivt rättsmedel, och inte heller från att begära ett förhandsavgörande från domstolen (145).

Denna vägledning kan inte täcka in den rikliga rättspraxisen om bedömning av särskilda typer av avtalsvillkor i medlemsstaterna.

3.2 Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller till pris och ersättning omfattas av tillämpningsområde för direktivet om oskäliga avtalsvillkor (146). Särdraget hos sådana avtalsvillkor är att bedömningen av deras oskälighet enligt artikel 3.1 i förhållande till miniminivån enligt artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (147) är utesluten (148) eller begränsad (149) om de är formulerade på ett klart och begripligt språk, eller, med andra ord, om sådana villkor uppfyller transparenskraven enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

Eftersom artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor fastställer ett undantag från tillämpningen av oskälighetstestet enligt artikel 3.1 måste den bestämmelsen tolkas strikt (150). Artikel 4.2 måste även tolkas på ett enhetligt sätt i unionen, med hänsyn till syftet med direktivet om oskäliga avtalsvillkor (151). Det åligger de nationella domstolarna att i enskilda fall fastställa huruvida ett visst avtalsvillkor a) relaterar till beskrivningen av avtalets huvudföremål eller om granskningen av dess oskälighet skulle innebära en bedömning av lämpligheten av pris och ersättning (152) och b) huruvida sådana avtalsvillkor är formulerade på klart och begripligt språk (153).

3.2.1 Avtalsvillkor relaterade till beskrivningen av avtalets huvudföremål

Domstolen har slagit fast att avtalsvillkor som omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska anses vara villkor som anger de väsentliga prestationerna i detta avtal och vilka, som sådana, kännetecknar avtalet (154). De villkor som däremot är av underordnad betydelse jämfört med dem som definierar avtalsförhållandets själva natur kan inte omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” i den mening som avses i denna bestämmelse (155). För att avgöra om ett villkor omfattas av begreppet ”avtalets huvudföremål” ska hänsyn tas till avtalets beskaffenhet, allmänna systematik och bestämmelser samt det rättsliga och faktiska sammanhang som det ingår i (156).

Domstolen (157) har uttryckt detta på följande sätt i förhållande till lån i utländsk valuta:

”37

Flera omständigheter i de handlingar i målet som EU-domstolen tagit del av tyder på att ett avtalsvillkor […] – vilket finns medtaget i ett kreditavtal uttryckt i utländsk valuta mellan en näringsidkare och en konsument utan att ha varit föremål för individuell förhandling, med innebörden att lånet ska återbetalas i den valutan – omfattas av uttrycket ’avtalets huvudföremål’ i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13.

38	[…] Det förhållandet att en kredit ska återbetalas i en viss valuta är […] inte ett betalningsvillkor av underordnad betydelse utan avser själva arten av gäldenärens skyldighet och utgör därför en huvudsaklig aspekt av kreditavtalet.”

I detta avseende har domstolen (158) betonat skillnaden mellan avtalsvillkor som föreskriver att lånet ska återbetalas i den utländska valuta i vilket det utfärdades och avtalsvillkor enligt vilka ett lån uttryckt i utländsk valuta ska återbetalas i nationell valuta enligt den säljkurs för valutan som banken tillämpar (159). Domstolen ansåg (160) att ett avtalsvillkor i ett låneavtal uttryckt i en utländsk valuta, enligt vilket lånet ska återbetalas i den utländska valuta i vilket det avtalades, fastställer en grundläggande skyldighet som kännetecknar det avtalet. Därmed är villkoret relaterat till ”avtalets huvudföremål” i den mening som avses i artikel 4.2. I det avseendet är det irrelevant om lånebeloppet görs tillgängligt för konsumenten i lokal valuta och inte i den valuta som anges i avtalet (161). Däremot ansåg domstolen att ett villkor som beskriver valutaomräkningsmekanismen är ett underordnat arrangemang (162).

3.2.2 Avtalsvillkor relaterade till pris och ersättning

Villkor relaterade till pris och ersättning, dvs. konsumentens finansiella förpliktelser, är princip föremål för oskälighetstestet enligt artikel 3.1. Enligt artikel 4.2 (163) kan oskälighetstestet dock innefatta en bedömning av prisets och ersättningens lämplighet eller, så som det uttrycks i skäl 19, ”förhållandet mellan kvaliteten och priset på varorna eller tjänsterna” endast när relevanta villkor inte är transparenta. Oskäligheten av andra aspekter som rör priset eller ersättningen, såsom möjlighet till eller en mekanism för ensidig ändring av priset, ska däremot bedömas även om de relevanta villkoren är helt transparenta.

Domstolen (164) har beskrivit begränsningarna för bedömningen av sådana avtalsvillkor på följande sätt när det gäller låneavtal:

”Avtalsvillkor som behandlar den motprestation som konsumenten ska erlägga till långivaren eller som inverkar på det faktiska pris som konsumenten ska erlägga till långivaren ingår således i princip inte i denna andra kategori av avtalsvillkor, med undantag för frågan huruvida det belopp motprestationen eller priset uppgår till enligt kontraktet står i förhållande till den tjänst långivaren i sin tur tillhandahåller.”

Domstolen (165) har vidare klargjort att avtalsvillkor som gäller prisändringar är helt och hållet föremål för oskälighetstestet i artikel 3.1:

”[…] Denna begränsning gäller emellertid inte för ett villkor som föreskriver en ordning enligt vilken kostnaderna för de tjänster som konsumenten ska tillhandahållas kan ändras.”

Detta överensstämmer med den omständigheten att det i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor fastställs under vilka krav avtalsvillkor om prisändringar normalt måste uppfylla för att inte betraktas som oskäliga (166).

Domstolen anser vidare att den omständigheten att en viss avgift borde ha ingått i beräkningen av totalkostnaden för att konsumentlån enligt direktiv 2008/48/EG inte visar att avtalsvillkoret som anger den avgiften omfattas av artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (167).

Slutligen har domstolen klargjort att prisets eller ersättningens lämplighet är undantagen från oskälighetsbedömningen endast om relevanta villkor fastställer en faktisk ersättning för en produkt eller en tillhandahållen tjänst (168). I detta avseende har domstolen (169) slagit fast att

”[…] undantaget således inte [kan] tillämpas på villkor vilka […] begränsar sig till att, i syfte att beräkna återbetalningarna, bestämma växelkursen för den valuta i vilken låneavtalet är uttryckt, dock utan att någon växlingstjänst tillhandahålls av långivaren vid denna beräkning, och således inte medför en ’ersättning’ vars lämplighet som vederlag för en prestation från långivaren inte kan bli föremål för en oskälighetsbedömning enligt artikel 4.2 i direktiv 93/13.”

3.3 Transparenskrav

3.3.1 Transparenskrav enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor

Transparenskraven enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor är tillämpliga på alla typer av (inte individuellt förhandlade (170)) avtalsvillkor som ligger inom tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor (171).

Domstolen har gjort en vid tolkning av kraven i artiklarna 4.2 och 5 enligt vilka avtalsvillkor ska vara formulerade på ett klart och begripligt språk. I detta avseende har domstolen även tagit höjd för förhållandet att om konsumenten enligt punkt 1 e i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor inte har haft någon verklig möjlighet att ta del av ett avtalsvillkor (172) är detta ett tecken på dess oskälighet.

Även om många av de faktorer som nämns nedan inte har tagits upp särskilt av domstolen anser kommissionen att följande faktorer kommer att vara relevanta för att bedöma huruvida ett visst avtalsvillkor är klart och tydligt i den mening som avses i direktivet om oskäliga avtalsvillkor:

—

huruvida konsumenten hade verklig möjlighet att ta del av ett avtalsvillkor innan avtalet ingicks, detta innefattar frågan om konsumenten hade tillgång till och fick möjlighet att läsa avtalsvillkoret eller avtalsvillkoren, där ett avtalsvillkor hänvisar till en bilaga eller ett annat dokument ska konsumenten även ha tillgång till dessa dokument,

—

de enskilda avtalsvillkorens begriplighet med avseende på deras lydelse och exaktheten av den terminologi som används, liksom i relevanta fall i samband med andra avtalsvillkor (173). I detta avseende ska hänsyn tas till vilken position eller vilket perspektiv konsumenten har till vilken relevanta villkor riktar sig (174), Detta innefattar även frågan huruvida konsumenter till vilka relevanta villkor riktar sig är tillräckligt bekanta med det språk på vilket villkoren är formulerade,

—

hur avtalsvillkoren presenteras. Detta kan innefatta aspekter som

—	den visuella presentationens tydlighet, även teckengraden,

—	huruvida avtalet är strukturerat på ett logiskt sätt och huruvida viktiga föreskrifter ges den framträdande plats de förtjänar och inte döljs bland andra bestämmelser,

—	eller huruvida villkoren finns på den plats eller i det sammanhang i avtalet som kan förväntas, inklusive i samband med andra relaterade avtalsvillkor osv.

Exempelvis bör avtalsvillkor vars inverkan endast blir begriplig om de läsas tillsammans inte presenteras på ett sätt som döljer deras gemensamma verkan, t.ex. genom att de placeras i olika delar av avtalet (175).

Domstolen har fastställt transparensstandarder, inklusive informationskrav, baserat på artiklarna 4.2 och 5, ibland även med hänvisning till skäl 20 och bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor, i synnerhet punkt 1 i och j, som går utöver de aspekter som tas upp ovan. I det avseendet använder domstolen även formuleringen ”materiella transparenskrav” (176). Enligt domstolen gäller att transparens hos ett avtalsvillkor eller avtal inte kan begränsas till att villkoret i fråga ska kunna förstås i formellt och grammatiskt avseende och ska innebära att konsumenten kan bedöma de ekonomiska följderna (177):

”44

Vad gäller kravet att avtalsvillkor ska vara tydliga, såsom detta krav följer av artikel 4.2 i direktiv 93/13, har EU-domstolen betonat att detta krav – vilket även upprepas i artikel 5 i samma direktiv – inte kan begränsas till att villkoret i fråga ska kunna förstås i formellt och grammatiskt avseende. Tvärtom vilar det skyddssystem som direktivet genomför på idéen att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om tillgång till information, varför det krav på att avtalsvillkoren ska vara klart och begripligt formulerade, och följaktligen tydliga, som direktivet föreskriver ska tolkas extensivt […] (178).”

”45

Kravet att ett avtalsvillkor ska vara formulerat på ett sätt som är klart och begripligt innebär även att avtalet på ett tydligt sätt ska ange hur den mekanism som det aktuella avtalsvillkoret hänvisar till konkret fungerar samt hur denna mekanism förhåller sig till den som föreskrivs i andra villkor, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan bedöma vad de ekonomiska följderna av avtalet blir för vederbörande […] (179).”

Denna extensiva tolkning av transparens medför att näringsidkare måste tillhandahålla klar information till konsumenter om avtalsvillkor och deras följder/konsekvenser innan avtalet ingås. Domstolen har vid upprepade tillfällen betonat vikten av sådan information som innebär att konsumenterna kan förstå vidden av sina rättigheter och skyldigheter enligt avtalet innan de är bundna av det. Domstolen (180) har konstaterat att

”Enligt EU-domstolens fasta rättspraxis är det vidare av grundläggande betydelse för konsumenten att denne före ingåendet av avtalet underrättas om avtalsvillkoren och om följderna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (181).”

Domstolen har gjort kraven ännu mer detaljerade, i synnerhet när det gäller avtalsvillkor som är avgörande för omfattningen av de skyldigheter konsumenten godtar att åta sig, exempelvis när det gäller avtalsvillkor som är relevanta för att fastställa vilka betalningar konsumenten ska göra enligt ett låneavtal. Vissa av dessa avgöranden gäller i synnerhet kreditavtal (uttryckta) i en utländsk valuta eller indexerade till en utländsk valuta. Domstolen har sammanfattat den standard som ska förväntas från näringsidkare på följande sätt (182):

”Den nationella domstolen ska, då den beaktar alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks, kontrollera om konsumenten, i förevarande fall, upplysts om samtliga omständigheter som kan påverka räckvidden av konsumentens förpliktelser bland annat för att kunna beräkna den totala kostnaden för lånet.

Vid denna bedömning är det av avgörande betydelse om villkoren har formulerats på ett så pass klart och begripligt sätt att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument kan bedöma kostnaden i fråga, samt

att det i kreditavtalet inte hänvisas till uppgifter som, med hänsyn till vilka varor och tjänster som avses med detta avtal,

är väsentliga (183).”

Domstolen har tillämpat dessa standarder exempelvis på funktionen hos de valutaomräkningsmekanismer som gäller för hypotekslån indexerade till en utländsk valuta (184) och på räntor och avgifter som ska erläggas, inklusive deras anpassning enligt ett konsumentkreditavtal (185). Vidare har domstolen tillämpat dessa transparensstandarder på förhållandet att konsumenterna, när det gäller lån tagna i utländska valutor, bär risken för nedskrivning av den valuta i vilken de får sin lön (186). En sådan nedskrivning kan påverka deras förmåga att betala tillbaka lånet. I sådana fall begär domstolen att näringsidkaren ska redovisa de växlingskursens möjliga variation och risken med att ta ett lån i en utländsk valuta och ber nationella domstolar kontrollera huruvida näringsidkaren har förmedlat alla relevanta uppgifter till konsumenten som behövs för att vederbörande ska kunna bedöma sina finansiella skyldigheter (187). Det kommer även att vara relevant huruvida näringsidkaren har framhävt sådana viktiga uppgifter tillräckligt.

Domstolen har vidare slagit fast att nationella domstolar vid bedömning av efterlevnaden av transparenskraven ska kontrollera huruvida konsumenten fått den information som krävs (188) och måste även ta hänsyn till det reklammaterial och den information långivaren har tillhandahållit vid förhandlingen om låneavtalet (189).

När avtalsvillkorens karaktär innebär att näringsidkare måste tillhandahålla vissa uppgifter eller förklaringar innan avtalet ingås har de även bevisbördan för att visa att de försåg konsumenten med nödvändiga uppgifter för att kunna hävda att de relevanta villkoren är klara och begripliga (190).

Avgörandena om transparens har ofta att göra med avtalsvillkor som beskriver avtalets huvudföremål eller ersättning eller avtalstermer som nära hänger samman med dessa centrala aspekter av avtalet, men transparenskraven enligt artikel 5 är inte begränsade till den typ av villkor som det hänvisas till i artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Transparens, inklusive förutsägbarhet, är en viktig aspekt, även i förhållande till ensidiga ändringar av avtalet, i synnerhet prisändringar, exempelvis i låneavtal eller långfristiga leveransavtal (191).

Alla avtalsvillkor måste vara formulerade på ett klart och begripligt språk, men det är sannolikt att omfattningen näringsidkares skyldigheter att tillhandahålla förhandsinformation utifrån direktivet om oskäliga avtalsvillkor även beror på avtalsvillkorets betydelse för transaktionen och dess ekonomiska inverkan.

Domstolen (192) har blivit ombedd att ge vägledning om transparenskriterierna för inkludering i ett avtal om hypotekslån av ett index för gällande räntesats upprättat av en nationell bank.

3.3.2 Transparenskrav som har sin grund i andra EU-rättsakter

Olika EU-rättsakter reglerar på detaljnivå vilken förhandsinformationen näringsidkare ska tillhandahålla för konsumenter generellt eller med avseende på vissa typer av avtal. Bland exemplen finns direktivet om otillbörliga affärsmetoder (193), konsumenträttsdirektivet (194), konsumentkreditdirektivet (195), kreditavtalsdirektivet (196), paketresedirektivet (197), europeiska kodexen för elektronisk kommunikation (198), förordning (EG) nr 1008/2008 om tillhandahållande av lufttrafik (199) och direktiven 2009/72/EG (200) och 2009/73/EG (201) om gemensamma regler för den inre marknaden för el och naturgas. Sådana rättsakter kan även reglera det bindande innehållet i relevanta avtal (202) och innehålla regler om tillåtligheten av avtalsändringar och deras transparens (203).

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor påverkar inte sådana bestämmelser och de följder av bristande efterlevnad av dem som anges i sådana specifika instrument (204).

I den mån krav på specifik förhandsinformation och avtalsinformation är tillämpliga måste även denna information beaktas i varje enskilt fall när det gäller transparenskraven enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor, med hänsyn till syftet och tillämpningsområdet för dessa instrument.

När det gäller exempelvis EU:s konsumentkreditlagstiftning (205), har domstolen betonat hur viktigt det är att låntagare har tillgång till alla uppgifter som kan vara av betydelse för räckvidden av åtagandet (206) och därmed att den sammanlagda kreditkostnaden redovisas i form av en enda matematisk formel (207). Därför är underlåtenhet att ange den effektiva räntan på det sätt som krävs enligt EU:s konsumentkreditregler (208) är ”avgörande omständighet” när det gäller att bedöma huruvida avtalsvillkoret som gäller den sammanlagda kreditkostnaden är formulerat på ett klart och begripligt språk. Detta gäller även när nödvändig information om beräkningen av den effektiva räntan saknas (209). Detsamma ska gälla om den angivna effektiva räntan är fel eller vilseledande. Om den information om den sammanlagda lånekostnaden som krävs enligt EU:s konsumentkreditregler inte anges eller om angivelsen är vilseledande kommer relevanta villkor därför inte anses vara klart och begripligt formulerade.

När det gäller hypotekskreditavtal med konsumenter har alla domstolens avgöranden hittills gällt avtal om ingåtts före ikraftträdandet av direktiv 2014/17/EU (210) om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet. Av det skälet har domstolen ännu inte avgjort förhållandet mellan de särskilda informationskraven enligt direktiv 2014/17/EU och transparenskraven enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Direktiv 2014/17/EU föreskriver höga transparensstandarder genom att kräva att klar och tydlig allmän information om kreditavtal ska göras tillgänglig för konsumenterna genom det standardiserade EU-faktabladet samt beräkning av den effektiva räntan. När det gäller lån i utländsk valuta kräver artikel 23.6 i direktiv 2014/17/EU att kreditgivare och kreditförmedlare informerar konsumenten i det standardiserade EU-faktabladet och i kreditavtalet om de arrangemang som gäller vederbörande för att begränsa valutakursrisken som konsumenten utsätts för under kreditens löptid. Om kreditavtalet inte innehåller någon bestämmelse om begränsning av den valutakursrisk som konsumenten utsätts för en valutakursfluktuation på mindre än 20 %, ska det standardiserade EU-faktabladet innehålla ett exempel på konsekvenserna av en 20-procentig valutakursfluktuation.

Domstolen har tillämpat (211) transparenskrav som har sin grund i direktiv 2003/55/EG (212) när det gäller gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och direktivet om oskäliga avtalsvillkor på ett kompletterande sätt.

Fråga huruvida en näringsidkare efterlever sektorsspecifika krav är en viktig faktor vid prövning av om transparenskrav enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor uppfylls. Med tanke på den parallella tillämpligheten av direktivet om oskäliga avtalsvillkor och sektorsspecifik lagstiftning visar efterlevnad av sådana instrument dock inte automatiskt efterlevnad av transparenskrav enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Vidare utesluter inte omständigheten att en specifik rättsakt inte innehåller specifika informationskrav att näringsidkare på eget initiativ lägger till informationskrav enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

3.4 Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.4.1 Ramverket för bedömning enligt artiklarna 3 och 4.1

Avtalsvillkor ska betraktas som oskäliga enligt artikel 3.1 om

—	de strider mot kravet på god sed,

—	medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, till nackdel för konsumenten.

Domstolen har hittills inte blivit ombedd att förklara förhållandet mellan dessa två kriterier, men lydelsen av artikel 3.1 och skäl 16 tyder på att underlåtenhet att uppfylla kravet på god sed är kopplat till den betydande obalans i rättigheter och skyldigheter som ett avtalsvillkor skapar. Skäl 16 tar upp parternas styrkeförhållande när det gäller förhandlingsposition och förklarar att kravet på ”god sed” gäller frågan huruvida en näringsidkare handlar lojalt och rättvist mot den andra parten och beaktar den andra partens legitima intressen. I det avseendet finner domstolen (213) det särskilt relevant att överväga huruvida näringsidkaren rimligen kan anta att konsumenten skulle ha samtyckt till villkoret om det hade förhandlats fram individuellt:

”För att avgöra huruvida ett avtalsvillkor likt det som är aktuellt i det nationella målet i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, ska den nationella domstolen pröva huruvida en gentemot konsumenten lojalt och rättvist handlande näringsidkare rimligen kunde utgå från att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en individuell avtalsförhandling […] (214).”

Detta bekräftar att begreppet god sed vid tillämpning av artikel 3.1 är ett objektivt begrepp som är kopplat till frågan om avtalsvillkoret i fråga, med hänsyn till dess innehåll, är förenligt med rimliga och rättvisa affärsmetoder som tar tillräcklig hänsyn till konsumentens legitima intressen. Därmed är det nära förbundet (215) med (o)balans i parternas rättigheter och skyldigheter.

Bedömningen av en betydande obalans kräver en granskning av hur ett avtalsvillkor påverkar parternas rättigheter och skyldigheter. I den mån det finns utfyllnadsregler som avtalsvillkoret avviker från kommer dessa att vara den primära måttstocken för bedömning av en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter (216). När inga relevanta bestämmelser föreligger måste en betydande obalans prövas med hänsyn till andra referenspunkter, såsom rimliga och rättvisa affärsmetoder eller en jämförelse av rättigheter och skyldigheter mellan parterna med avseende på ett visst villkor, med hänsyn till avtalets karaktär och andra relaterade avtalsvillkor.

Enligt artikel 4.1 (217) ska frågan om ett avtalsvillkors oskälighet bedömas med hänsyn till

—	vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser,

—	alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende och

—	de omständigheter som rådde när avtalet ingicks.

Medlemsstaterna får frångå detta allmänna oskälighetstest om det gynnar konsumenten, dvs. endast om det nationella införlivandet gör det lättare att dra slutsatsen att ett avtalsvillkor är oskäligt (218).

Den vägledande listan med avtalsvillkor i bilagan (219) till direktivet om oskäliga avtalsvillkor är en väsentlig del på vilken bedömningen av huruvida ett visst villkor är oskäligt enligt artikel 3.1 kan bygga (220). Om ett visst avtalsvillkor ingår i en nationell ”svart lista” behöver däremot ingen prövning baserad på kriterierna i artikel 3.1 göras. Motsvarande resonemang gäller när en medlemsstat har antagit en lista med avtalsvillkor som förutsätts vara oskäliga.

3.4.2 Bestämmelsers relevans och obalansens betydelse

Vid prövning av om ett avtalsvillkor ”medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter, till nackdel för konsumenten” ska nationella domstolar i första hand göra en jämförelse mellan relevanta avtalsvillkor och regler i den nationella lagstiftningen som skulle vara tillämpliga i frånvaro av avtalsvillkoret (221), dvs. utfyllnadsregler. Sådana regleringsmodeller kan finnas främst i nationell avtalsrätt, exempelvis bland de regler som anger påföljderna om ena parten inte uppfyller vissa avtalsförpliktelser. Bland annat kan detta innefatta under vilka förhållanden påföljder, exempelvis dröjsmålsränta, kan begäras eller bestämmelser om lagstadgad räntesats (222).

Sådan jämförande analys gör det möjligt för nationella domstolar att pröva huruvida och i vilken grad avtalsvillkoren försätter konsumenten i en rättslig situation som är mindre gynnsam än enligt den avtalsrätt som i annat fall skulle vara tillämplig. Avtalsvillkoret kan göra konsumentens rättsliga situation mindre gynnsam exempelvis om det begränsar rättigheter konsumenten annars skulle ha, eller kan lägga till en begränsning av konsumentens utövade av avtalet. Det kan även ålägga konsumenten en ytterligare skyldighet som relevanta nationella regler inte föreskriver (223).

Obalansen i rättigheter och skyldigheter mellan parterna till nackdel för konsumenten är betydande om konsumentens ”rättsliga ställning enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt (224)”. Det innebär inte att villkoret måste ha betydande ekonomiska konsekvenser i förhållande till transaktionens värde (225). Därför kan exempelvis ett avtalsvillkor som föreskriver en övervältring på konsumenten av ett betalningsansvar för en skatt som det enligt nationell lag åligger näringsidkaren att betala skapa en betydande obalans mellan parterna när det gäller deras rättigheter och skyldigheter, oberoende av vilket belopp konsumenten slutligen måste betala enligt ett sådant avtalsvillkor (226).

Ett avtalsvillkors verkan beror även på dess följder enligt det nationella rättssystem som är tillämpligt på avtalet, vilket innebär att hänsyn måste tas även till andra rättsbestämmelser, inklusive processuella regler (227). I detta sammanhang kan även svårigheten för konsumenten att förhindra fortsatt användning av den berörda typen av avtalsvillkor vara relevant (228).

Domstolen har beskrivit prövningen av en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter på följande sätt (229):

”21

Domstolen har i detta avseende slagit fast att frågan huruvida ett avtalsvillkor orsakar en ’betydande obalans’ mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter enligt ett avtal till nackdel för konsumenten ska bedömas med beaktande av de regler som enligt den nationella rätten blir tillämpliga om parterna inte har träffat något sådant avtal. Genom att göra en sådan jämförelse kan den nationella domstolen avgöra om, och i så fall i vilken grad, avtalet försätter konsumenten i ett sämre läge än vad som följer av gällande nationell rätt […] (230).

När det ska avgöras huruvida en sådan betydande obalans föreligger kan den nationella domstolen således inte nöja sig med att göra en kvantitativ ekonomisk bedömning utifrån en jämförelse mellan, å ena sidan, det totala beloppet för den transaktion som avtalet avser och, å andra sidan, de kostnader som konsumenten åläggs betalningsansvaret för i det aktuella villkoret.

En betydande obalans kan tvärtom följa redan av att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt, antingen genom en begränsning av de rättigheter som avtalet enligt nämnda bestämmelser ger konsumenten, genom att konsumenten hindras från att utöva dessa rättigheter eller genom att konsumenten åläggs en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt.

Domstolen har i detta avseende erinrat om att det framgår av artikel 4.1 i direktivet att bedömningen av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt ska ske med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som det aktuella avtalet avser och med hänsyn tagen till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet […] (231). Härav följer att det i detta sammanhang även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet […] (232).”

När avtalsarrangemang bryter mot en bestämmelse i nationell avtalsrätt eller EU-avtalsrätt som parterna inte får frångå genom avtal är dessa arrangemang i allmänhet direkt ogiltiga enligt avtalsrätten. Avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling och frångår sådana bestämmelser bryter sannolikt även mot artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

3.4.3 Sanktioner eller följder i samband med att konsumenten inte uppfyller avtalsförpliktelserna

För att inte medföra en betydande obalans till nackdel för konsumenten måste påföljder eller konsekvenser förbundna med konsumentens underlåtenhet att följa avtalsförpliktelser motiveras med hänsyn till vikten av konsumentens förpliktelse och hur grav underlåtenheten att följa den är (233). De måste med andra ord vara proportionella (234). Den bedömningen ska innefatta frågan om huruvida det aktuella avtalsvillkoret strider mot de regler som skulle vara tillämpliga utan avtalsvillkoret och, när villkoret leder till en särskild åtgärd, de processuella medel som konsumenten förfogar över (235).

Domstolen (236) har beskrivit de relevanta kriterierna med avseende på så kallad ”uppsägning i förtid” eller klausuler i hypotekskreditavtal som tillåter kreditgivaren att inleda ett förfarande för utmätning av intecknad egendom på följande sätt:

”[…] Artikel 3.1 och 3.3 i direktiv 93/13 och punkterna 1 e, 1 g och 2 a i bilagan till detta direktiv ska tolkas så, att vid en oskälighetsbedömning av en klausul om uppsägning i förtid av ett hypotekslån […] är följande frågor väsentliga:

—	Huruvida näringsidkarens möjlighet att ensidigt säga upp avtalet uppstår på grund av att konsumenten har underlåtit att uppfylla en skyldighet som är av grundläggande betydelse i det aktuella avtalsförhållandet.

—	Huruvida denna möjlighet föreskrivs i fall då avtalsbrottet är tillräckligt grovt i förhållande till lånets löptid och lånebeloppet.

—	Huruvida nämnda möjlighet strider mot de regler som är tillämpliga om inget har avtalats mellan parterna, med följden att det med hänsyn till de processuella medel som konsumenten förfogar över blir svårare för vederbörande att få tillgång till rättslig prövning och att utöva sin rätt till försvar.

—	Huruvida det i den nationella rätten föreskrivs lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka den konsument som är underkastad ett sådant avtalsvillkor kan avhjälpa följderna av en ensidig uppsägning av låneavtalet.

Det ankommer på den nationella domstolen att göra denna bedömning, med beaktande av omständigheterna i det mål den har att pröva.”

Med avseende på dröjsmålsräntor har domstolen (237) förklarat detta test på följande sätt:

”Vad […] beträffar avtalsvillkoret om fastställande av dröjsmålsränta gör domstolen följande bedömning. Mot bakgrund av punkt 1 e i bilagan till direktivet, jämförd med bestämmelserna i artiklarna 3.1 och 4.1 i direktivet, ankommer det på den hänskjutande domstolen att […] bland annat undersöka dels vilka nationella regler som skulle ha varit tillämpliga mellan parterna om frågan hade lämnats oreglerad i det aktuella avtalet eller i andra konsumentavtal av den här typen, dels hur hög den avtalade dröjsmålsräntan är i förhållande till den lagstadgade dröjsmålsräntan för att avgöra om den är ägnad att säkerställa att de syften som den har i den berörda medlemsstaten uppnås och om den inte går utöver vad som krävs för att uppnå dem.”

När det gäller proportionaliteten (238), och därmed oskäligheten, av påföljder som anges i avtalsvillkor har domstolen vidare slagit fast (239) att det är nödvändigt att beräkna den sammanlagda effekten av samtliga villkor om viten i det aktuella avtalet, oavsett om kreditgivaren faktiskt kräver att alla dessa villkor i sin helhet ska uppfyllas.

Även om endast den sammanlagda effekten av påföljderna gör dem oproportionerliga ska alla relevanta avtalsvillkor betraktas som oskäliga (240), oberoende av om de tillämpas eller inte (241).

3.4.4 Eventuell oskälighet av pris eller ersättning

Så som nämns ovan (242) gäller enligt minimistandarden i direktivet om oskäliga avtalsvillkor att prisets eller ersättningens lämplighet ska bedömas enligt artikel 3.1 endast om avtalsvillkoren som fastställer tillämpligt pris eller tillämplig ersättning inte är formulerade på ett klart och begripligt språk. Vid denna bedömning enligt artikel 3.1 ska, i den mån nationell lagstiftning inte innehåller utfyllnadsregler, hänsyn tas exempelvis till förhållandena vid tidpunkten för avtalets ingående för jämförelsen mellan konsumentens motprestation och värdet av en viss produkt eller tjänst (243). När det gäller exempelvis möjlig oskälighet av räntesatsen som fastställs i ett låneavtal, har domstolen konstaterat (244) att

”[…] i den mån den hänskjutande domstolen bedömer att ett avtalsvillkor om beräkningsmetoden för räntan, som det i det nationella målet, inte är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i artikel 4.2 i direktivet, ankommer det på den domstolen att pröva om villkoret är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i direktivet. I samband med denna prövning ankommer det på den hänskjutande domstolen att bland annat jämföra beräkningsmetoden för räntesatsen i villkoret och det faktiska räntebelopp som följer därav, med de beräkningsmetoder som vanligen tillämpas och den lagstadgade räntesatsen liksom de räntesatser som tillämpades på marknaden när det aktuella avtalet ingicks för ett lån med ett belopp och en löptid som motsvarar dem i det aktuella låneavtalet,”

Med hänsyn till ”kravet på god sed” i artikel 3.1 anser kommissionen att endast rimliga och rättvisa affärsmetoder kan komma i fråga för denna bedömning.

3.4.5 Omständigheter som rådde när avtalet ingicks

Enligt artikel 4.1 frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt, dvs. den betydande obalansen i förhållande till kraven på god sed, bedömas med beaktande av typen av avtalet andra avtalsvillkor och relaterade avtal samt ”alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av”. Den senare aspekten innefattar inte omständigheter som inte kommer till uttryck förrän under avtalets genomförande. Däremot ska omständigheterna när avtalet ingicks innefatta samtliga omständigheter som vid denna tidpunkt var eller rimligen kunde vara kända för näringsidkaren och som var ägnade att påverka det senare genomförandet av avtalet (245).

Ett exempel på sådana omständigheter är de risker som det med nödvändighet innebär att teckna ett lån i en utländsk valuta och som kan komma till uttryck först under avtalets genomförande. I sådana fall ankommer det på nationella domstolar att med hänsyn till långivarens sakkunskap och ämneskunskap pröva huruvida konsumentens exponering för valutakursrisker är i linje med kravet på god sed, dvs. utgör en rimlig och rättvis affärsmetod, och om det föreligger en betydande obalans i den mening som avses i artikel 3.1 (246).

När avtalsvillkor ändras eller ersätts är det rimligt att ta hänsyn till de omständigheter som föreligger vid tidpunkten för ändringen eller ersättningen vid bedömning av det nya avtalsvillkoret (247).

Den betydande obalansen ska beaktas med hänsyn till ett avtalsvillkors innehåll och oberoende av hur den har tillämpats i praktiken (248). Om ett avtalsvillkor exempelvis tillåter en näringsidkare full återbetalning av lånet om konsumenten underlåter att göra ett visst antal månatliga avbetalningar ska oskäligheten bedömas baserat på antalet obetalda månatliga avbetalningar som krävs i avtalet. Det kan inte bygga på antalet månatliga avbetalningar som konsumenten faktiskt har underlåtit att göra innan näringsidkaren åberopade det relevanta villkoret (249).

3.4.6 Relevans av bristande transparens för avtalsvillkors oskälighet

Bristande transparens medför inte automatiskt att ett visst avtalsvillkor är oskäligt enligt artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (250). Det betyder att det efter att ett avtalsvillkor har upprättats som omfattas av artikel 4.2 (251) som ”inte är formulerat på klart och begripligt språk” fortfarande måste prövas mot kriterierna i artikel 3.1 när det gäller oskäligheten (252). Omvänt är bristande transparens inte ett oundgängligt kriterium vid prövning av oskäligheten enligt artikel 3.1 (253), vilket innebär att även avtalsvillkor som är helt transparenta kan vara oskäliga enligt artikel 3.1 på grund av sitt obalanserade innehåll (254).

I den mån avtalsvillkor inte är klara och tydliga, dvs. där näringsidkare inte uppfyller transparenskraven, kan denna omständighet dock bidra till att ett avtalsvillkor bedöms som oskäligt enligt artikel 3.1 eller även visa på oskälighet. Punkt 1 led i i bilagan, generellt, och punkt 1 led j i bilagan, med särskilt fokus på ensidiga ändringar av avtalsvillkor, bekräftar att bristande transparens kan vara avgörande för avtalsvillkors oskälighet.

Flera domar hänvisar till bristande transparens som ett viktigt kriterium vid prövning av oskälighet, åtminstone för vissa typer av avtalsvillkor (255), eller hänvisar till avtalsvillkors bristande transparens och oskälighet på samma gång (256).

Domstolen har betonat betydelsen av transparens för avtalsvillkors skälighet, bland annat med avseende på klausuler som tillåter näringsidkare att ändra räntesatser konsumenten ska betala enligt långfristiga avtal (257), villkor som fastställer konsumentens grundläggande förpliktelser i låneavtal (258) eller med avseende på lagvalsklausuler (259).

Domstolen har uttryckligen slagit fast att om en lagvalsklausul inte anger att konsumenten enligt Rom I-förordningen alltid kan förlita sig på mer fördelaktiga regler i den medlemsstat där vederbörande är bosatt (260), kan detta utelämnande av information i villkoret eller dess vilseledande karaktär innebära att det är oskäligt. Efter att ha påmint om kriteriet med betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter (261) fastslog domstolen att

”[…] att ett sådant villkor är oskäligt kan särskilt följa av att det inte uppfyller kravet i artikel 5 i direktiv 93/13 på att vara klart och begripligt formulerat. […].”

Därmed kan slutsatsen dras att beroende på innehållet i avtalsvillkoret i fråga och med hänsyn till följderna av den bristande transparensen, kan ett avtalsvillkors eventuella bristande transparens vara nära förknippad med villkorets oskälighet eller även visa på dess oskälighet. Detta kan vara fallet exempelvis om konsumenten inte förstår konsekvenserna av ett villkor eller vilseleds.

När konsumenten försätts i en ofördelaktig situation på grund av avtalsvillkor som är oklara, dolda eller vilseledande, eller när nödvändiga förklaringar för att förstå villkorens konsekvenser inte tillhandahålls, är det i praktiken osannolikt att näringsidkaren har behandlat konsumenten på ett rimligt och rättvist sätt och tagit hänsyn till vederbörandes legitima intressen.

3.4.7 Bilagans funktion enligt hänvisningen i artikel 3.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

Så som anges i artikel 3.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor innehåller listan i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor ”endast” en vägledande och inte uttömmande lista med villkor som kan betraktas som oskäliga. Domstolen har betonat detta vid olika tillfällen (262). Bilagans icke uttömmande karaktär och principen om harmonisering på miniminivå i artikel 8 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor innebär att nationell lagstiftning får utöka listan eller använda formuleringar som medför strängare krav (263).

Eftersom listan endast är vägledande ska villkoren som ingår inte automatiskt betraktas som oskäliga. Det innebär att villkors oskälighet fortfarande måste prövas med hänsyn till de allmänna kriterierna i artiklarna 3.1 och 4 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (264). Domstolen har slagit fast att villkor som listas i bilagan inte nödvändigtvis ska betraktas som oskäliga och, omvänt, att villkor som inte finns i listan ändå kan vara betraktas som oskäliga (265). Bilagan är trots detta ett viktigt kriterium vid prövning av avtalsvillkors oskälighet. Domstolens formulering:

”Även om innehållet i den aktuella bilagan inte automatiskt och som sådant kan leda till att ett omtvistat villkor anses oskäligt, utgör det emellertid en viktig omständighet som den behöriga domstolen kan lägga till grund för sin bedömning av huruvida villkoret är oskäligt (266).”

Om en medlemsstat (267) har antagit en ”svart lista” med villkor som alltid ska betraktas som oskäliga (268) behöver avtalsvillkor som ingår i en sådan lista inte prövas enligt de nationella bestämmelser som införlivar artikel 3.1.

I annat fall ska nationella myndigheter granska villkoret enligt artikel 3.1, med användning av bilagan som vägledning nr det gäller vad som normalt utgör en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter och strider med kraven på god sed.

I sin rättspraxis har domstolen hänvisat till följande punkter i bilagan:

—	Punkt 1 e (269): C-76/10, Pohotovost', C-415/11, Aziz (270), De förenade målen C-94/17, och C-96/16, Banco Santander Escobedo Cortés, gällande dröjsmålsränta.

—	Punkt 1 e: C-377/14, Radlinger och Radlingerová gällande den sammanlagda effekten av avtalssanktioner,

—	Leden i, j och l tillsammans med punkt 2 b och d: C-92/11 RWE Vertrieb, C-472/10, Invitel (271), mål C-348/14, Bucura (272), när det gäller klausuler om prisvariation,

—

Punkt 1 j och l tillsammans med punkt 2 b och d:

—	Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai (273) gällande valutaomräkningsmekanismen för ett hypotekslån uttryckt i utländsk valuta,

—	Mål C-143/13, Matei och Matei (274) när det gäller ensidiga ändringar av räntesatsen,

—

Punkt 1 q (275):

—

C-240/98, Océano Grupo Editorial, C-137/08, VB Penzügyi Lízing, C-243/08, Pannon GSM, som anger att prorogationsklausuler som innebär att konsumenten blir skyldig att godta den exklusiva behörighet som tillkommer en domstol som kan befinna sig långt från dennes hemvist, vilket kan medföra att det blir svårare för honom att inställa sig, omfattas i princip av punkt 1 q (276), Mål C-266/18, Aqua Med gäller bestämmelser om behörighet,

—	C-240/08, Asturcom Telecommunicaciones, C-342/13, Katalin Sebestyén gällande skiljedomsklausuler,

—	C-415/11, Aziz, punkt 75, beträffande avskärmningsklausuler i avtal om hypotekslån och prövningen av dessa i samband med tillgängliga rättsmedel.

En av bilagans förtjänster är att den kan göra det lättare att hitta en gemensam grund när medlemsstater samordnar sina verkställighetsåtgärder mot oskäliga avtalsvillkor. Bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor och de olika typerna av bilagor till nationella införlivanden gör det också tydligare för näringsidkare vilken typ av avtalsvillkor som är problematiska och kan hjälpa tillsynsorganen verkställa direktivet om oskäliga avtalsvillkor på ett formellt eller informellt sätt.

4. OSKÄLIGA AVTALSVILLKORS ICKE-BINDANDE KARAKTÄR (ARTIKEL 6.1 I DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR)

Artikel 6

Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

Skäl 21

Medlemsstaterna skall säkerställa att oskäliga villkor inte förekommer i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter. Om sådana villkor ändå förekommer skall de inte vara bindande för konsumenten men avtalet skall fortsätta att vara bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.

4.1 Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

Domstolen (277) understryker ofta den centrala roll som artikel 6.1 spelar i det konsumentskydd som ges genom direktivet om oskäliga avtalsvillkor, vilket

”[…]grundar sig på tanken att konsumenten har en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå[…] (278).”

Oskäliga avtalsvillkors icke-bindande karaktär enligt artikel 6.1 är en tvingande regel genom vilken direktivet försöker motverka denna ojämlikhet och upprätta en verklig jämvikt (279) mellan avtalsparterna. Domstolens formulering (280):

”I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten. Lagrummet utgör en tvingande bestämmelse som har till syfte att ersätta den formella jämvikt mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet med en verklig jämvikt, så att parterna blir jämbördiga.”

Eftersom konsumentskyddet mot oskäliga avtalsvillkor enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor är en fråga som ligger i allmänhetens intresse , har domstolen (281) vid upprepade tillfällen fastställt att artikel 6.1 är likvärdig med nationella bestämmelser i medlemsstaternas lagstiftning:

”EU-domstolen har vidare slagit fast att med hänsyn till karaktären på och betydelsen av det allmänintresse som ligger bakom det skydd som direktivet är ägnat att ge konsumenterna, måste artikel 6 i nämnda direktiv anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen utgör tvingande rätt […]. Detta ska anses gälla för alla de bestämmelser i direktivet som är oundgängliga för att uppnå det syfte som eftersträvas med artikel 6.”

Att artikel 6.1 är av tvingande karaktär innebär att denna bestämmelse är bindande för alla parter och myndigheter och att den därmed i princip inte får frångås. Artikel 6.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor bekräftar detta genom att ange att konsumenter inte kan förlora sina rättigheter i enlighet med direktivet, även om avtalet styrs av lagarna i ett annat land än en medlemsstat genom ett lagvalsavtal för den tillämpliga lagen (282).

Att artikel 6.1 är av tvingande karaktär innebär även att konsumenter i princip inte får avsäga sig detta skydd, direkt eller indirekt, varken genom avtal (283) eller genom ensidig förklaring. Detta gäller i högsta grad inför lösandet av en tvist gällande särskilda anspråk i anslutning till oskäliga avtalsvillkor (284).

De betydande konsekvenserna av artikel 6.1 framförs i underavsnitten 4.2, 4.3 och 4.4. Processrättsliga skyddsregler som härrör från artikel 6.1 diskuteras i avsnitt 5. De betydande konsekvenserna av oskäliga avtalsvillkor gäller oberoende av domstolsförfaranden och oavsett om de oskäliga avtalsvillkoren framförs av konsumenten eller av en domstol på eget initiativ.

4.2 Rättsverkan av att ”inte vara bindande för konsumenten”

Uppfattningen att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande för konsumenterna kan överföras till olika juridiska begrepp på nationell nivå förutsatt att det skydd som eftersträvas av direktivet om oskäliga avtalsvillkor uppnås. Att oskäliga avtalsvillkor ogiltigförklaras verkar dock räcka för att på ett effektivt sätt uppnå det önskade skyddet. Domstolen (285) har understrukit att

”[…] artikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som förklarats vara oskäligt i princip ska anses inte ha existerat, vilket innebär att det inte kan ha någon verkan gentemot konsumenten. En domstols fastställelse av att ett sådant avtalsvillkor är oskäligt ska följaktligen i princip innebära att konsumentens rättsliga och faktiska situation ska återställas till den situation som konsumenten hade befunnit sig i om avtalsvillkoret inte hade förelegat.”

Oskäliga avtalsvillkors icke-bindande karaktär är en direkt följd av direktivet om oskäliga avtalsvillkor och kräver ingen tidigare fastställelse av en domstol eller annat auktoriserat organ att ett avtalsvillkor är oskäligt eller ogiltigt. Sådana fastställelser ger dock rättslig säkerhet för ett givet avtalsvillkors (o-)skälighet. Det gäller särskilt i de fall det råder oenighet om villkorets oskälighet.

Därför kan den icke-bindande karaktären inte bero på huruvida eller när en konsument framför oskäligheten hos ett visst avtalsvillkor eller bestrider dess giltighet, vilket domstolen (286) har bekräftat genom att konstatera att

”[…] artikel 6.1 i direktivet ska tolkas så, att ett oskäligt avtalsvillkor inte binder en konsument, och att det därvid inte krävs att konsumenten dessförinnan har bestritt detta villkor med framgång.”

Detta innebär också att konsumenter i princip inte kan förhindras från att be en näringsidkare att utesluta ett visst oskäligt villkor ur kontraktet, att be en nationell domstol att ogiltigförklara ett avtalsvillkor eller att motsätta sig krav från näringsidkare baserade på oskäliga avtalsvillkor på grund av eventuella tillämpliga preskriptionsfrister (287). Detsamma gäller för nationella domstolars behörighet att på eget initiativ utvärdera avtalsvillkors oskälighet. Domstolen (288) har konstaterat att

”[…] det konsumentskydd som inrättas genom direktivet innebär ett hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse enligt vilken den nationella domstolen, i en tvist mellan en näringsidkare och en konsument rörande ett avtal som de slutit, efter det att en preklusionsfrist löpt ut inte får fastslå - vare sig ex officio eller efter invändning från konsumenten - att ett villkor i det nämnda avtalet är oskäligt.”

I det fall en nationell domstol i samband med en enskild tvist eller en grupptalan finner ett visst villkor oskäligt, gäller denna upptäckt eller förklaring ex tunc. Det innebär att den måste gälla från det att avtalet ingicks eller från det att villkoret i fråga inkluderades i avtalet, och inte ex nunc från tidpunkten för domen (289).

4.3 Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

I detta avsnitt diskuteras principen att oskäliga avtalsvillkor måste åsidosättas och inte får ändras (underavsnitt 4.3.1) samt de specifika förutsättningar som gäller för att fylla luckor i avtalet som uppstår på grund av att ett oskäligt villkor upphävs (underavsnitt 4.3.2).

4.3.1 Principen: Åsidosätta oskäliga avtalsvillkor och förbudet att göra ändringar i dem

Även om de oskäliga avtalsvillkoren inte är bindande för konsumenterna klargörs i artikel 6.1 att resten av avtalet fortsatt är bindande för parterna ”om det kan bestå utan de oskäliga villkoren”. Domstolen (290) har vid upprepade tillfällen framhållit att

”[…] den nationella domstol som ska ta ställning till ett oskäligt avtalsvillkor, enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13, enbart är skyldig att underlåta att tillämpa det oskäliga avtalsvillkoret så att villkoret inte får några bindande verkningar för konsumenten, medan den inte har behörighet att ändra villkorets innehåll. Avtalet ska nämligen i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt nationell rätt […] (291).”

Detta innebär exempelvis i hänseende till oskäliga vitesklausuler att nationella domstolar inte får sänka det belopp som ska utbetalas enligt avtalsvillkoret till en godtagbar nivå, utan helt enkelt måste underlåta att tillämpa villkoret i sin helhet (292).

Om oskäliga avtalsvillkor ändrades skulle detta i praktiken medföra att villkoren i fråga även fortsättningsvis skulle vara delvis bindande och att näringsidkare skulle ha viss fördel av att ha använt sådana villkor. Detta skulle få en negativ inverkan på effektiviteten för artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor, och eliminera den avskräckande verkan som artikeln försöker uppnå genom att anse oskäliga avtalsvillkor inte vara bindande (293). Elimineringen av denna avskräckande verkan skulle inte heller vara förenlig med målet att bekämpa den fortsatta användningen av oskäliga avtalsvillkor som omnämns i artikel 7.1 i direktivet (294).

Enligt samma logik kan inte heller ett delvist upphävande av ett oskäligt avtalsvillkor tillåtas, eftersom det i princip skulle motsvara en ändring i ett avtalsvillkors innehåll (295).

Undantag till detta kan endast uppstå i de fall där något som förefaller vara ett enda ”avtalsvillkor” i själva verket utgörs av flera olika avtalsvillkor enligt artikel 3.1. Detta kan vara fallet särskild då ett avtalsvillkor innehåller två (eller flera) bestämmelser som är åtskilda på ett sätt som låter en av dem upphöra att gälla, medan de återstående bestämmelserna fortsatt är tydliga och begripliga och kan utvärderas efter sakliga hänsyn.

Hittills har domstolen endast gett ett fåtal indikationer för vilka kriterier som ska gälla vid avgörandet av vad som i sig själv utgör ett avtalsvillkor. Den skiljer exempelvis mellan avtalsvillkor som framställer konsumentens grundläggande skyldighet att betala tillbaka ett lån i en viss valuta, och villkor som förklarar mekanismen för valutaväxling (296). Dessa är följaktligen per definition olika avtalsvillkor. Detsamma gäller för villkor som anger vilket pris en konsument ska betala och en mekanism för prisändringar i långa avtalsförhållanden (297).

Domstolen (298) har även gjort skillnad mellan villkor som bestämmer vilken räntesats som ska gälla för ett hypotekslån och villkor för dröjsmålsränta, även om den senare läggs på låneräntan. Efter att ha slagit fast att låneränta och dröjsmålsränta har helt olika funktioner förklarade domstolen att

”[…] dessa överväganden [gäller] oavsett hur det avtalsvillkor i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan har fastställts, och det avtalsvillkor, i vilket räntesatsen för låneräntan har fastställts, är formulerade. De gäller dessutom inte bara när räntesatsen för dröjsmålsräntan har bestämts oberoende av räntesatsen för låneräntan, i ett särskilt villkor, utan även när räntesatsen för dröjsmålsräntan är bestämd som en höjning av räntesatsen för låneräntan genom ett visst antal procentenheter. Eftersom det oskäliga villkoret i detta sistnämnda fall består i denna höjning krävs enligt direktiv 93/13 endast att höjningen ogiltigförklaras.”

I samband med delvist upphävande har domstolen ännu så länge inte angett om ”blue pencil”-doktrinen, som till exempel tillämpas av Tysklands högsta domstol, är förenlig med direktivet om oskäliga avtalsvillkor (299). Denna doktrin gör skillnad mellan en otillåten ändring (300) i ett avtalsvillkor och det tillåtna upphävandet av en oskälig bestämmelse i ett avtalsvillkor, om det resterande innehållet i villkoret kan gälla utan ytterligare åtgärder. Domstolen har dock slagit fast för ett villkor i ett hypotekskreditavtal som tillät banken att kräva in hela lånet efter att en konsument underlåtit att betala en enda månadsinbetalning, att kravet på tidig återbetalning inte kan särskiljas från villkoret om (endast) en obetald månadsinbetalning utan att påverka villkorens innebörd. I detta fall var klausulen inte särskiljande.

Sammanfattningsvis,

—	det som avgör avskiljbarheten hos ett avtalsvillkor är innehållet i eller funktionen av specifika bestämmelser, snarare än det sätt på vilket bestämmelserna framställs i ett visst avtal, och att

—	ett delvist upphävande inte är möjligt där två delar av ett avtalsvillkor är sammanlänkade på ett sådant sätt att upphävandet av den ena delen skulle påverka innebörden av det kvarvarande avtalsvillkoret.

I samband med detta är det inte uteslutet att en enstaka punkt/nummer i ett avtal innehåller mer än ett avtalsvillkor enligt artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Omvänt är det möjligt att två punkter/nummer eller till och med bestämmelser i olika dokument utgör ett enskilt avtalsvillkor, i ljuset av deras innehåll.

Principen att nationella domstolar inte får ändra oskäliga avtalsvillkor gäller oavsett om oskäligheten har åberopats av konsumenten eller om den prövas ex officio.

Denna princip påverkar dock inte parters rätt att ändra eller byta ut ett oskäligt avtalsvillkor mot ett nytt, enligt deras avtalsfrihet. Om det nya villkoret är ett avtalsvillkor enligt artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor, måste det utvärderas efter sakliga hänsyn enligt artiklarna 3, 4 och 5 i direktivet. Samtidigt kan ändringen eller bytet av ett oskäligt avtalsvillkor i princip inte frånta konsumenten dennes rätt som uppkommit ur det ändrade/utbytta villkorets icke-bindande karaktär, exempelvis restitutionskrav (301). Domstolen kan kasta nytt ljus på dessa frågor i samband med så kallade novationsavtal (302).

Principen att oskäliga avtalsvillkor helt enkelt måste elimineras från avtalet, medan resten av avtalet är fortsatt bindande för parterna, innebär inga problem i de fall där avtalet kan fullgöras utan eventuella oskäliga avtalsvillkor. Detta kan till exempel vara fallet vid avtalsenliga viten, som till exempel dröjsmålsränta (303), klausuler som begränsar näringsidkarens ansvar för ej fullgjorda avtal, eller lagvals-, prorogations- eller skiljedomsklausuler. Mer komplexa fall än detta diskuteras i sektion 4.3.2.

4.3.2 Undantaget: Fylla luckor i avtalet för att undvika att det ogiltigförklaras

Enligt artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor kommer resten av avtalet fortsätta att gälla endast om avtalet ”kan bestå utan de oskäliga villkoren”.

För att ta reda på huruvida avtalet kan fortsätta vara giltigt utan det oskäliga villkoret kräver en ”juridisk bedömning enligt tillämplig nationell lagstiftning (304)”. Det kräver en bedömning i varje enskilt fall av huruvida ett avtal juridiskt eller tekniskt kan utföras utan det oskäliga avtalsvillkoret. Därför kan bedömningen inte enbart baseras på ekonomiska överväganden. Bedömningen av huruvida avtalet kan bestå måste vara objektiv, dvs. den kan inte enbart baseras på ena partens intressen (305). Detta kommer att kräva att det inte ska spela någon roll om en näringsidkare inte skulle ha slutit avtalet utan det oskäliga villkoret, eller om upphävandet av villkoret gör avtalet mindre attraktivt ur en ekonomisk synvinkel.

Ett avtal kan inte utföras, dvs. ”kan inte bestå”, om ett villkor som definierar dess huvudföremål, eller ett villkor som är grundläggande för beräkningen av den ersättning som ska betalas av kunden, upphävs (306). Det gäller exempelvis bestämningen av vilken valuta betalningen ska ske i (307) eller ett villkor som avgör växelkursen för att beräkna återbetalningsbeloppen för ett lån i en utländsk valuta (308).

Samtidigt måste hänsyn tas till det faktum att artikel 6.1 eftersträvar att återställa balansen mellan parterna genom att upphäva oskäliga villkor ur avtalet, medan giltigheten för avtalet i sin helhet i princip bibehålls. Avsikten är inte att ogiltigförklara alla avtal som innehåller oskäliga villkor (309). En medlemsstat kan dock föreskriva att ett avtal som innehåller oskäliga villkor kan ogiltigförklaras i sin helhet om det innebär ett bättre konsumentskydd (310).

Ogiltighetsförklarandet av avtalet kan ha negativa konsekvenser för konsumenten. Det kan till exempel leda till ett krav att betala tillbaka hela lånet omedelbart i stället för att fortsätta med de avtalade avbetalningarna, något som kan stå i strid med det skydd som avses i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Därför har domstolen (311) erkänt att nationella domstolar i undantagsfall och under särskilda förhållanden kan ersätta ett oskäligt avtalsvillkor med en utfyllnadsregel i nationell rätt för att på så sätt undvika att ogiltigförklara avtalet. I anslutning till ett mål i vilket användningen av en utfyllnadsregel ledde till att ett låneavtal i utländsk valuta inte behövde ogiltigförklaras på grund av oskälighet i mekanismen för valutaväxling, konstaterade domstolen:

”80

Av detta följer emellertid inte att artikel 6.1 i direktiv 93/13, i en sådan situation som i det nationella målet, utgör hinder för att den nationella domstolen, med tillämpning av avtalsrättens principer, ogiltigförklarar det oskäliga villkoret och ersätter det med en utfyllnadsregel i nationell rätt.

Med hänsyn till syftet med direktiv 93/13 är det tvärtom fullt motiverat att byta ut ett oskäligt villkor mot en sådan regel – som inte antas innehålla oskäliga villkor, såsom framgår av trettonde skälet i direktiv 93/13 – eftersom den leder till att avtalet kan bestå trots ogiltigförklaringen av villkoret III/2 och fortsätter att vara bindande för parterna.”

Domstolen utvecklade att de ”mycket negativa konsekvenser” som upphävandet av avtalet kan få för konsumenten kan riskera den avsedda avskräckande verkan som avses med upphävandet av det oskäliga avtalsvillkoret (312).

Därför måste nationella domstolar enligt aktuell rättspraxis (313), innan de ersätter oskäliga avtalsvillkor med ”utfyllnadsregler i nationell rätt”, bedöma

—	huruvida upphävandet av ett oskäligt avtalsvillkor objektivt sett annars skulle leda till att avtalet ogiltigförklarades i sin helhet

—	och huruvida detta har mycket negativa konsekvenser för konsumenten (314), med hänsyn till alla relevanta bestämmelser i nationell rätt, däribland de processrättsliga reglerna (315).

Direktivet om oskäliga avtalsvillkor varken definierar eller använder termen ”utfyllnadsregel i nationell rätt”. I en annan kontext hänvisas till ”regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats”. Denna kvasidefinition uttrycker vad som i allmänhet brukar anses vara utfyllnadsreglers funktion, och när termen används i anslutning till artikel 6.1, hänvisar domstolen till skäl 13 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (316).

Domstolen kan komma att vidare utveckla tolkningen av konceptet ”utfyllnadsregler i nationell rätt”. Den kan till exempel förtydliga huruvida det endast gäller regler inriktade på att reglera parternas rättigheter och skyldigheter i ett specifikt avtal, eller om det även kan omfatta allmänna avtalsrättsliga bestämmelser (317). I de fall sådana allmänna bestämmelser tillåter kreativ anpassning av avtalet, uppstår frågan huruvida detta egentligen motsvarar en otillåten ”ändring” av relevanta avtalsvillkor (318).

Domstolen (319) har angett att utfyllnadsregler som fungerar som modell eller referens för avtalsvillkor, men som tekniskt sett inte utgör utfyllnadsregler, under vissa omständigheter kan användas för att ersätta ett oskäligt avtalsvillkor för att förhindra att avtalet ogiltigförklaras.

Domstolen kan även fortsatt klargöra om andra sätt att fylla luckorna efter ett oskäligt avtalsvillkor under mycket specifika omständigheter kan tillåtas (320).

Vid utvärdering av de mycket negativa konsekvenserna för konsumenter har nationella domstolar tagit med konsumentens intressen i beräkningen då denna fråga aktualiseras vid den nationella domstolen (321). I de fall det är rättsligt omöjligt att låta avtalet fortsätta gälla efter att ett oskäligt avtalsvillkor har upphävts och då ett fortsatt gällande avtal skulle strida mot konsumentens intressen, har domstolen specificerat att nationella domstolar inte får bibehålla avtalets giltighet (322). I dessa fall får således nationell rätt inte hindra konsumenter att luta sig mot ett avtals ogiltigförklarande enligt artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (323).

Till dags dato har domstolen inte uttryckligen fastställt (324) huruvida den nationella domstolen måste konstatera konsumentens intresse av att avtalet ogiltigförklaras endast baserat på objektiva kriterier, eller om den snarare bör basera sig på konsumentens preferenser såsom de uttrycks i förfarandet. Det finns dock goda skäl att respektera konsumentens preferenser, eftersom konsumenten under domstolsförfarandet kan komma att insistera på att ett oskäligt villkor har använts (325).

4.3.3 Tillämpningen av utfyllnadsregler i andra mål

Hittills har domstolen inte slagit fast något i den specifika frågan om huruvida utfyllnadsregler i nationell rätt kan tillämpas i de fall upphävandet av ett avtalsvillkor inte leder till att avtalet ogiltigförklaras, som till exempel i vitesklausuler, i de fall detta inte innebär att den nationella domstolen ”ändrar” det oskäliga villkoret. Domstolen (326) har fastslagit att en nationell högsta domstols agerande att inte tillämpa några lagstadgade dröjsmålsräntor efter det att en oskälig klausul om dröjsmålsränta upphävts, var förenlig med direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Domstolen har dock inte uttryckt att detta resultat krävdes enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Rättspraxis under punkt 4.3.2 kan dock föreslå att utfyllnadsregler endast kan tillämpas i de fall då avtalet utan dessa regler skulle förklaras ogiltigt.

4.3.4 Möjlighet att tillämpa oskäliga avtalsvillkor trots deras oskälighet (327) ?

Domstolen (328) har slagit fast att konsumenten, i de fall avtalet kan bestå utan ett oskäligt villkor (329) och efter det att domaren har informerat konsumenten om ett villkors oskälighet och dess icke-bindande karaktär, kan välja att inte stödja sig mot detta skydd och därmed låta avtalsvillkoret tillämpas.

4.4 Restitution av fördelar som erhållits genom oskäliga avtalsvillkor

En annan konsekvens av det faktum att oskäliga avtalsvillkor är av icke-bindande karaktär är att konsumenter som har gjort betalningar baserade på oskäliga avtalsvillkor har rätt till att få dessa belopp återbetalda (330):

”62	Av detta följer att den nationella domstolens skyldighet att underlåta att tillämpa ett oskäligt avtalsvillkor enligt vilket belopp ska erläggas som visat sig vara felaktiga, i princip medför avtalets återgång såvitt avser dessa belopp.

63	För det fall avtalet inte hade återgått, skulle det nämligen ha kunnat undanröja den avhållande verkan som enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 i förening med artikel 7.1 i detta direktiv åsyftas genom fastställandet av att villkor i ett avtal mellan konsumenter och en näringsidkare är oskäliga.”

Endast bestämmelser relaterade till rättslig säkerhet, och då särskilt rättskraft och rimliga preskriptionsfrister, kan begränsa en sådan återgång av avtalet (331). Samtidigt får inte medlemsstaterna, inklusive nationella lagstiftare och domstolar, tidsbegränsa verkan av upptäckten att ett visst avtalsvillkor är oskäligt (332) och därför till exempel utesluta restitutionskrav för tiden innan denna upptäckt (333):

”[A]rtikel 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell rättspraxis som tidsmässigt begränsar verkan av avtalets återgång i samband med fastställandet i domstol av att ett villkor i ett avtal som en näringsidkare ingått med en konsument är oskäligt i den mening som avses i artikel 3.1 i detta direktiv, så att enbart belopp som felaktigt erlagts med tillämpning av ett sådant villkor efter dagen för domstolsbeslutet att förklara villkoret oskäligt, ska återbäras.”

Med hänvisning till detta underströk domstolen att det endast är domstolen som, i ljuset av det grundläggande kravet på en allmän och enhetlig tillämpning av unionsrätten, får ta beslut om de tillfälliga begränsningar som ska gälla för den tolkning som görs av en unionsrättslig bestämmelse (334). I allmänhet måste domstolens tolkning av en unionsrättslig bestämmelse tillämpas av nationella domstolar även i rättsförhållanden som har uppstått innan domstolens dom, eftersom dess tolkning anger hur den relevanta bestämmelsen måste tolkas och tillämpas, eller borde ha tolkats och tillämpats, från och med ikraftträdandet (335). Därför kan domstolen endast ”i undantagsfall” begränsa dess verkan i tiden av sina avgöranden vid tillämpningen av den allmänna principen om rättslig säkerhet, om båda dessa villkor uppfylls: i) berörda marknadsaktörer har handlat i god tro och ii) det finns risk för allvarliga problem på grund av ”retroaktiv” tillämpning av domstolens rättspraxis (336).

5. RÄTTSMEDEL OCH PROCESSRÄTTSLIGA SKYDDSREGLER SOM KRÄVS I ARTIKLARNA 6.1 OCH 7.1 I DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR

5.1 Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

Artikel 6

[…]

Artikel 7

Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.

[…]

Artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna

Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol

Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

[…]

Artiklarna 6.1 och 7.1 är de bestämmelser i direktivet om oskäliga avtalsvillkor som fastställer på vilket sätt konsumenter ska skyddas mot oskäliga avtalsvillkor och de kompletterar varandra (337).

Konsekvenserna av oskäliga avtalsvillkors icke-bindande karaktär på parternas rättigheter och skyldigheter framställs i avsnitt 4 ovan. I detta avsnitt diskuteras konsekvenserna av artikel 6.1, tillsammans med artikel 7.1 samt likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, för processrättsliga regler och nationella domstolars behörigheter och skyldigheter.

Artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor uttrycker, särskilt om oskäliga avtalsvillkor, den allmänna rätten till ett effektivt rättsmedel mot överträdelser av rättigheter och friheter som garanteras av unionsrätten och stadfästs i artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (338).

Medan artiklarna 6.1 och 7.1 inte innehåller några specifika processrättsliga regler, kan deras mål endast uppnås om de nationella processrättsliga reglerna bidrar till att uppnå den och inte sätter upp obefogade hinder för konsumenter att kunna stödja sig mot det skydd de får från direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

I avsaknad av harmonisering av de processrättsliga reglerna i ett unionsrättsligt instrument har domstolen understrukit medlemsstaternas (339) processuella autonomi, och även deras ansvar att säkerställa att de rättigheter som följer av unionsrätten får ett effektivt skydd (340). Domstolen har fastställt att, i den mån medlemsstaternas processrättsliga regler påverkar tillämpningen av rättigheter som fastställts i unionsrätten, måste dessa regler uppfylla likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen (341). Den har hänvisat till dessa principer som införlivandet av den allmänna skyldigheten för medlemsstaterna att säkerställa domstolsskydd för en individs unionsrättsliga rättigheter (342).

Likvärdighet innebär att rättegångsreglerna som skyddar unionsrättsliga rättigheter inte får vara mindre fördelaktiga än de som i nationell rätt (343) skyddar liknande rättigheter eller styr liknande nationella åtgärder (344).

Effektivitetsprincipen innebär att nationella processrättsliga regler inte får göra det praktiskt (345) omöjligt eller orimligt svårt för medborgare, inklusive konsumenter, att utöva sina unionsrättsliga rättigheter (346).

Domstolen har beskrivit innebörden av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen enligt följande (347):

”[…] i avsaknad av gemenskapsbestämmelser inom området, ankommer det på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning utse de behöriga domstolarna och fastställa de processuella regler som gäller för de förfaranden som är avsedda att säkerställa skyddet av de rättigheter som enskilda har till följd av den direkta effekten av gemenskapsrätten. Dessa processuella regler kan emellertid varken vara mindre förmånliga än de som rör liknande förfaranden av intern art eller göra det praktiskt taget omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som ges genom gemenskapernas rättsordning […].”

Domstolen har ytterligare utvecklat dessa principer med konsumenträtt i åtanke, och då särskilt direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Ur dem har ett antal specifika förfarandemässiga krav hämtats för att kunna säkerställa att konsumenterna har ett effektivt skydd mot oskäliga avtalsvillkor under domstolsförfarandet.

Beroende på omständigheterna för målet och de frågor som hänskjutande domstolar tar upp, har domstolen baserat dessa krav på:

—	effektiviteten (348) hos oskäliga avtalsvillkors icke-bindande karaktär enligt artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor,

—	kravet på tillräckliga och effektiva medel för att förhindra den fortsatta användningen av oskäliga avtalsvillkor enligt artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (349)

—	den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan (350)

—	samt, beroende på vilken nationell rätt som är tillämplig, likvärdighetsprincipen (351).

Domstolen syftar på artikel 7.1, ibland med stöd i artikel 47 i stadgan, och på effektivitet som i princip utbytbara mot varandra som juridisk källa till garantier för effektiviteten hos det processuella skyddet mot oskäliga avtalsvillkor (352).

De processuella kraven står i relation till de rättsmedel och processuella rättigheter som finns tillgängliga för konsumenter å den ena sidan, och nationella domstolars plikter å den andra. De innehåller huvudsakligen principerna att

—	konsumenter måste ha effektiva rättsmedel för att kunna framföra oskäligheten hos ett relevant avtalsvillkor och

—	de nationella domstolarna måste på eget initiativ (ex officio) utvärdera avtalsvillkors oskälighet.

Domstolen har ytterligare utvecklat dessa processrättsliga skyddsregler i ljuset av specifika typer av förfaranden och processuella scenarier, som till exempel vanliga ordinarie civilrättsliga förfaranden (353), förfaranden för överklagande (354), tredskodomar (355), åtgärder för ogiltigförklarande av skiljedom (356), verkställandet av en skiljedom (357), förbudsförelägganden (358), olika typer av förfaranden för betalningsförelägganden (359), förfaranden för utmätning av intecknad egendom (360), frivilliga auktioner (361) samt insolvensförfaranden (362). Domstolen har även blivit ombedd att beakta relationen mellan förordning (EG) nr 1896/2006 (363) om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande och de processrättsliga skyddsregler som gäller enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor (364).

Även om de flesta förhandsavgöranden gällde mål där konsumenten var svarande eller gäldenär (365) har domstolen tillämpat dessa principer även på förfaranden i vilka konsumenten begärt ogiltigförklarande av ett avtalsvillkor.

Kontexten och särdragen hos varje typ av förfarande måste förvisso tas med i beräkningen vid utvärdering av kompatibiliteten hos vissa bestämmelser inom direktivet om oskäliga avtalsvillkor, men de standarder och test som tas fram av domstolen gäller ändå alla typer av förfaranden.

Domstolen har vid upprepade tillfällen understrukit (366) att förfaranden som gör det enklare för långivare att driva igenom sina krav baserat på andra titlar än domar i mål om fastställelse, och som innebär inga eller mycket få materiella kontroller av nationella domstolar, inte får frånta konsumenter deras rätt till tillräckligt skydd mot oskäliga avtalsvillkor. Det innebär att den specifika typ av förfarande som näringsidkaren väljer, eller som i andra fall gäller, kan inte reducera de grundläggande processrättsliga skyddsregler till konsumentens fördel som krävs i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Domstolens formulering (367):

”De särdrag som kännetecknar förfarandena kan […] inte påverka det rättsliga skydd som konsumenterna ska åtnjuta enligt bestämmelserna i direktiv 93/13”.

Samtidigt är det nödvändigt, i samband med effektivitetsprincipen (368), att studera de nationella processrättsliga reglerna i deras egen kontext och i deras helhet. Domstolen (369) har uttryckt detta enligt följande:

”43

När det gäller effektivitetsprincipen har EU-domstolen vid upprepade tillfällen erinrat om att det av fast rättspraxis framgår att varje fall i vilket fråga uppkommer huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten måste bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet – med beaktande av dess förlopp och särdrag – i de olika nationella rättsinstanserna […]

44	Härvid ska, i förekommande fall, de principer som ligger till grund för det nationella domstolssystemet beaktas, såsom skyddet för rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning […].”

Det innebär att det skydd som nationella regler ger mot oskäliga avtalsvillkor i olika stadier av förfarandet måste beaktas, till exempel i fasen före ett betalningsföreläggande och vid verkställandet eller i invändningsstadiet (370), eller i samband med rättsmedlen mot utmätning baserat på en handling upprättad inför notarius publicus (371).

Nationella domstolar måste tillämpa dessa processrättsliga skyddsregler även i de fall nationella bestämmelser annars skulle förhindra detta, och de måste bortse från rättspraxis från nationella högsta domstolar i den mån den är inte förenlig med direktivet om oskäliga avtalsvillkor såsom det tolkas av domstolen (372).

Alla processrättsliga skyddsregler som följer av unionsrätten gäller i mål som behandlar oskäliga avtalsvillkor, även om dessa inte uttryckligen nämns i denna vägledning. Det inkluderar de processuella rättigheter som nämns i artikel 47 i stadgan, däribland rätten till en rättvis rättegång (373) och principen om en jämlik ställning i rätten (374). Principen om ett effektivt domstolsskydd för konsumenter ger inte i sig själv konsumenterna någon rätt till domstolsprövning i andra instans (375) för utvärdering av avtalsvillkor. En sådan rättighet kan dock vara baserad på artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor tillsammans med principen om en jämlik ställning i rätten som garanteras enligt artikel 47 i stadgan, i de fall näringsidkare i samma förfarande har rätt att överklaga ett beslut om oskälighet i avtalsvillkor (376).

5.2 Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor (377)

5.2.1 Länk till artiklarna 6.1 och 7.1

För att kunna kompensera för konsumenternas strukturellt svagare position – dessa är ofta inte medvetna om sina rättigheter och framför kanske därför inte oskäligheten hos avtalsvillkoren – spelar nationella domstolar i form av neutral instans en viktig roll i förfaranden som behandlar oskäliga avtalsvillkor. Sedan avgörandet av den 4 juni 2009 (378) har domstolen konsekvent framhållit att nationella domstolar är skyldiga att utvärdera oskäliga avtalsvillkor på eget initiativ (ex officio), dvs. även om oskäligheten i avtalsvillkoren inte framförs av konsumenten:

”1.	Artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att ett oskäligt avtalsvillkor inte binder en konsument och att det därvid inte krävs att konsumenten dessförinnan har bestritt detta villkor med framgång.

Den nationella domstolen är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt så snart som den har kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som krävs för detta. Om domstolen finner att ett sådant villkor är oskäligt ska den inte tillämpa villkoret såvida inte konsumenten invänder häremot. Denna skyldighet åvilar den nationella domstolen även när den utreder sin egen geografiska behörighet.”

Domstolen har vid upprepade tillfällen bekräftat detta krav (379):

”EU-domstolen har redan flera gånger konstaterat att de nationella domstolarna har en skyldighet att, så snart som de har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor, på vilket direktiv 93/13 är tillämpligt, är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren […] (380).”

Kontroll på eget initiativ (ex officio) strävar efter att uppnå önskat resultat från artikel 6.1 i enskilda fall och bidrar till målet för artikel 7, då den kan ha en generell avskräckande effekt mot att använda oskäliga avtalsvillkor (381). Kravet på kontroll på eget initiativ gäller än mer då en konsument i sak ifrågasätter giltigheten eller skäligheten hos ett avtal, utan att för den skull hänvisa specifikt till lagstiftningens bestämmelser om oskäliga avtalsvillkor (382).

5.2.2 Relation till civilprocessrättsliga principer

I alla medlemsstater är den vägledande civilprocessrättsliga principen (383) den s.k. dispositionsprincipen (eller partsautonomi). Den innebär vanligtvis att parterna ensamma kan bestämma område och utsträckning för förfarandena, så att domaren inte kan bevilja betalning av fordringar som inte har gjorts (ultra petita) eller bevilja mer än vad som fordrades (extra petita). Det är också vida accepterat att det huvudsakligen är parternas ansvar att presentera de fakta på vilka begäran har baserats samt att tillhandahålla nödvändiga bevis. I allmänhet bär vardera parten bevisbördan för de fakta som stödjer deras talan, såvida det inte finns särskilda bestämmelser som växlar eller mildrar bevisbördan för vissa frågor.

Det är allmänt erkänt att, medan det är parterna som måste tillhandahålla alla fakta, åligger det domstolen att säkerställa de juridiska kvalifikationer som behövs (384), vilket framgår av principerna da mihi factum dabo tibi jus och iura novit curia. Det är också normalt att domstolar måste överväga vissa tvingande regler, ofta kallade tvingande rätt. Detta ska ske på eget initiativ, dvs. utan att parterna behöver påkalla det.

Inom detta allmänna ramverk finns skillnader mellan medlemsstaterna när det kommer till i vilken utsträckning domstolarna kan eller måste spela en mer aktiv roll i förfarandet (385), som till exempel en mer inkvisitorisk eller undersökande roll genom att till exempel ställa frågor, ge ledtrådar eller feedback, eller när det kommer till inhämtandet av bevis.

Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäligheten hos avtalsvillkor är i grunden den processuella konsekvensen av det faktum att oskäligheten hos avtalsvillkoren och dess icke-bindande karaktär är regler som utgör tvingande rätt, vilka gäller ex jure och utgör juridiska aspekter som därmed inte beror på parten som åberopar den. Kontroll på eget initiativ av oskäliga avtalsvillkor står därför inte i konflikt med grundläggande principer för civilrättsliga förfaranden, som t.ex. dispositionsprincipen. Vissa nationella bestämmelser kan emellertid försvåra eller omöjliggöra kontrollen på eget initiativ. Mer information om sådana instanser finns i avsnitt 5.4, 5.5 och 5.6.

5.2.3 Kontroll på eget initiativ (ex officio) och konsumentens totala passivitet

Konsumenter förväntas vanligtvis använda tillgängliga rättsmedel och inte förhålla sig helt passiva för att kunna dra nytta av skyddet under direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Domstolen har erkänt att effektivitetsprincipen inte är så långtgående att den kan kräva av en nationell domstol att helt uppväga en konsuments totala passivitet (386) i mål där denne kan använda effektiva rättsmedel på skäliga villkor (387). På samma sätt står enbart det faktum att en konsument kan behöva begära rättslig prövning och ta till rättsmedel för att få skydd mot oskäliga avtalsvillkor inte automatiskt i strid med effektivitetsprincipen (388). Samtidigt medför domstolens rättspraxis att nationella domstolar på eget initiativ måste utvärdera oskäligheten hos avtalsvillkor, även i de fall då konsumenten förhöll sig helt passiv, om en sådan intervention krävs enligt likvärdighetsprincipen, enligt vad som diskuterades i avsnitt 5.3, eller av artikel 7.1 eller effektivitetsprincipen, som diskuterades i avsnitt 5.4.

5.3 Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.3.1 Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

Enligt likvärdighetsprincipen (389) måste nationella domstolar på eget initiativ ta bindande unionsrättsregler i beaktande i alla mål där nationell lagstiftning tvingar dem eller åtminstone ger dem befogenhet eller handlingsfrihet att på eget initiativ pröva vissa rättsliga grunder baserat på bindande nationella lagar. Såsom har angetts ovan måste oskäliga avtalsvillkors icke-bindande karaktär enligt artikel 6.1 och alla bestämmelser i direktivet om oskäliga avtalsvillkor som är avgörande för att uppnå detta mål, behandlas som likvärdiga med det allmänintresse som erkänts i medlemsstaternas lagstiftning. Denna status gäller för alla bestämmelser i direktivet om oskäliga avtalsvillkor som är relevanta vid utvärdering av oskälighet i ett avtalsvillkor och när konsekvenserna av en sådan upptäckt fastställs.

Domstolen (390) har förklarat detta på följande sätt:

”44

[…] med hänsyn till karaktären på och betydelsen av det allmänintresse som ligger bakom det skydd som direktivet är ägnat att ge konsumenterna, måste artikel 6 i nämnda direktiv anses vara likvärdig med de nationella bestämmelser som inom den nationella rättsordningen utgör tvingande rätt […]. Detta ska anses gälla för alla de bestämmelser i direktivet som är oundgängliga för att uppnå det syfte som eftersträvas med artikel 6.

När den nationella domstolen enligt nationell processrätt är behörig att ex officio pröva om en rättshandling är giltig utifrån tvingande nationella bestämmelser, […], så ska den således även utöva denna behörighet för att ex officio pröva om ett avtalsvillkor som omfattas av direktivet är oskäligt utifrån de rekvisit som anges i direktivet.

46	En sådan skyldighet för den nationella domstolen föreligger även när den enligt nationell processrätt inte har en skyldighet utan endast en möjlighet att ex officio pröva huruvida ett sådant avtalsvillkor är förenligt med nationella bestämmelser som utgör tvingande rätt […].”

Därför måste nationella domstolar på eget initiativ utvärdera relevanta avtalsvillkors oskälighet närhelst de genom nationell lagstiftning är skyldiga eller har möjlighet att ex officio kontrollera överensstämmelsen med allmänintresset enligt relevanta nationella bestämmelser, däribland till exempel rättsliga förbud, god sed (391) eller allmän ordning i allmänhet (392). I detta hänseende har domstolen (393) till exempel uttryckt att

”[…] en domstol som i en sådan situation som den aktuella har att avgöra ett mål om verkställighet av en skiljedom ex officio kan förordna om uppskov med verkställigheten av skiljedomen när denna skiljedom förpliktar en av parterna att utföra en prestation som är objektivt sett omöjlig, som är förbjuden i lag eller som strider mot god sed, är denna domstol skyldig, såvitt den har kännedom om de uppgifter avseende de rättsliga och faktiska förhållandena som därvid krävs, att ex officio pröva huruvida en påföljd (394) som föreskrivs i ett kreditavtal eller en skiljedomsklausul (395) är oskälig.”

Kravet på kontroll på eget initiativ baserad på likvärdighetsprincipen gäller alla typer och stadier av förfaranden, däribland tredskodomar (396), förfaranden för överklaganden (397) och verkställighetsförfaranden (398), närhelst den nationella lagstiftningen ger nationella domare behörighet att undersöka efterlevnad av tvingande nationella bestämmelser.

Därför måste nationella domstolar tillämpa relevanta nationella bestämmelser om kontroll på eget initiativ, i tillämpliga delar, för att på eget initiativ kunna utvärdera oskäligheten hos avtalsvillkor (399).

Till skillnad från vad som gäller för effektivitetsprincipen är denna förpliktelse oberoende av eventuell ytterligare bedömning av huruvida det utan dylik kontroll på eget initiativ inte finns något effektivt skydd mot oskäliga avtalsvillkor.

5.3.2 Andra förpliktelser baserade på likvärdighetsprincipen

Likvärdighetsprincipen gäller på samma sätt för andra rättegångsregler. Domstolen (400) har till exempel fastslagit att om reglerna för konsumentorganisationers intervention avseende en invändning mot en betalningsorder baserad på oskälighet i avtalsvillkoren är mindre fördelaktiga än de regler som gäller för tvister som endast inbegriper nationell lagstiftning, skulle detta innebära ett brott mot likvärdighetsprincipen.

Samma sak måste gälla även för eventuella tidsgränser, rätten att bli hörd, villkor för interimistiska åtgärder, rätten att invända eller överklaga, samt alla andra processuella regler.

5.4 Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.4.1 Tillämpligt test

Enligt artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor eller effektivitetsprincipen (401) ska nationell rätt tillhandahålla rättsmedel med vilka konsumenter kan åberopa oskäliga avtalsvillkor, och dess rättsmedel måste vara effektiva. Det innebär att konsumenter måste kunna ta till sådana rättsmedel på skäliga villkor, dvs. att det inte får finnas krav eller begränsningar som gör det praktiskt taget omöjligt eller alltför svårt för dem att uppnå önskat skydd. Konsumenterna kan dessutom förhindras att använda rättsmedel inte enbart av processuella hinder, utan även på grund av deras begränsade kunskap eller information.

För att avgöra om det finns effektiva rättsmedel använder domstolen (402) ett övergripande test för att se om det föreligger en betydande risk för att konsumenter inte kommer att få ett effektivt skydd

—	antingen eftersom specifika förfarandemässiga krav eller begränsningar gör det alltför svårt (eller praktiskt taget omöjligt) att ta till tillgängliga rättsmedel

—	eller , om så inte är fallet, eftersom konsumenter inte har tillräckliga kunskaper om sina rättigheter eller inte får den information de behöver för att använda rättsmedlen effektivt.

Detta test återspeglas i flera avgöranden, däribland med avseende på förfaranden för betalningsförelägganden (403).

”Domstolen framhåller att det finns en icke försumbar risk för att den berörda konsumenten inte inger det nödvändiga bestridandet på grund av att fristen för detta är mycket kort, att konsumenten avskräcks från att försvara sig med tanke på de kostnader som en talan vid domstol innebär i förhållande till beloppet av den bestridda skulden, att konsumenten inte känner till eller har en felaktig uppfattning om omfattningen av sina rättigheter, eller att den ansökan om betalningsföreläggande som näringsidkaren gett in är kortfattad och konsumenten således endast har ofullständiga upplysningar […].”

Såsom förklaras i avsnitt 5.1 är det i samband med effektivitet nödvändigt att överväga de relevanta processrättsliga reglerna i sin helhet, och ta med deras olika stadier i beräkningen (404). Relevanta faktorer för bedömningen av effektivitet diskuteras i avsnitt 5.4.2 nedan.

I de fall det finns en betydande risk för att konsumenter inte kommer att invända mot ett betalningsföreläggande har domstolen fastställt att nationella domstolar på eget initiativ måste bedöma avtalsvillkors oskälighet någon gång under förfarandet, och alltid innan verkställighet sker mot en konsument (405). Domstolens formulering (406):

”Ett effektivt skydd av de rättigheter som följer av detta direktiv kan nämligen endast säkerställas om det nationella processrättsliga systemet tillåter en prövning ex officio av huruvida villkoren i det berörda avtalet eventuellt är oskäliga, antingen i samband med förfarandet för utfärdande av betalningsföreläggande eller i samband med förfarandet för verkställighet av betalningsföreläggandet […].”

Detta innebär att,

—	i de fall det finns en betydande risk för att konsumenten inte kommer att ta till rättsmedel mot ett betalningsföreläggande, måste domstolen på eget initiativ bedöma oskäligheten hos relevanta avtalsvillkor innan betalningsföreläggandet utfärdas (407).

Å andra sidan,

—	i de fall kontroll på eget initiativ inte utfördes innan föreläggandet beviljades, måste det som sista utväg utfärdas vid verkställigheten (408).

På samma sätt,

—

om kontroller som utfördes tidigare under förfarandet inte gjordes avseende alla relevanta avtalsvillkor, måste nationella domstolar bland annat på eget initiativ bedöma andra relevanta avtalsvillkor, även om de tidigare kontrollerna utmynnade i ett beslut som har laga kraft i nationella processrättsliga regler (409).

Domstolen (410) har även angett att det faktum att oskäligheten hos avtalsvillkor bedöms av domstolspersonal utan ställning som domare innan ett betalningsföreläggande utfärdas, gör att skyddet inte är tillräckligt. Det innebär att, om det finns en betydande risk för att en konsument inte kommer att bestrida, så måste en domare, på eget initiativ om så krävs, ändå bedöma avtalsvillkorens oskälighet. Detta ska ske som senast under verkställigheten.

Särskilt i fråga om utmätning av intecknad egendom har domstolen (411) beslutat att det i princip är godtagbart att förfarandet för verkställighet kan påbörjas baserat på en handling upprättad inför notarius publicus utan föregående rättslig kontroll på eget initiativ av oskäliga avtalsvillkor. Detta är dock endast förenligt med direktivet om oskäliga avtalsvillkor i den mån konsumenterna kan vidta rättsliga åtgärder mot en sådan verkställighet på rimliga villkor, däribland genom tillgänglighet av interimistiska åtgärder, och om det finns garanti för kontroll på eget initiativ av avtalsvillkorens oskälighet i det påföljande målet om fastställelse.

Därför är utmätning av intecknad egendom baserad på en handling upprättad inför notarius publicus inte förenlig med direktivet om oskäliga avtalsvillkor om det inte finns några effektiva rättsmedel tillgängliga för konsumenterna eller om det finns en betydande risk att konsumenterna inte kommer att använda dem. Det finns till exempel inga effektiva rättsmedel i det fall konsumenterna inte kan invända mot verkställigheten baserat på oskälighet i avtalsvillkoren i förfarandet för verkställighet, medan de i mål om fastställelse i vilka avtalsvillkors oskälighet kan bedömas inte kan få verkställighetsförfarandet förklarat vilande (412).

Dessa principers logik måste gälla i tillämpliga delar av alla typer av förfaranden (413).

5.4.2 Relevanta faktorer för olika rättsmedels effektivitet

Vid bedömning av olika rättsmedels effektivitet måste hänsyn tas till särdragen i förfarandet i fråga. Därutöver ska den effekt som särskilda problem kan ha på konsumenters möjlighet att ta till rättsmedel, eller den effekt som begränsad kunskap och information kan ha i detta hänseende, ta hänsyn till mer sårbara konsumenters perspektiv. Dessa konsumenter kan vara särskilt tveksamma till att använda tillgängliga rättsmedel, även då avtalsvillkoren som används mot dem är tydligt oskäliga (414).

Följande faktorer är alternativa. Det innebär att rättsmedlets ineffektivitet kan vara orsakad antingen av ett enskilt krav, t.ex. höga eller diskriminerande domstolsavgifter (415), eller av en kombination av olika krav, t.ex. en kort tidsfrist i kombination med behovet att anlita en advokat (416) eller behovet att göra detaljerade yttranden (417). Även om flertalet av aspekterna nedan gäller processrätt, är det oväsentligt i denna kontext huruvida en viss faktor kan vara hänförlig till processrätt eller materiell rätt (418) i den relevanta medlemsstaten. Listan nedan är inte komplett, men den innehåller de vanligaste exemplen ur domstolens rättspraxis.

Domstols behörighet

Domstolen har konstaterat att rätten till ett effektivt rättsmedel gäller regler om domstols behörighet såväl som processrättsliga regler (419). Medan förordning (EU) nr 1215/2012 (420) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område innehåller skyddsregler för konsumenter i samband med gränsöverskridande förfaranden (421), kan det hända att motsvarande skydd inte ges av nationella behörighetsregler i inhemska ärenden. Behörighetsbestämmelser som direkt eller indirekt (422) förpliktigar konsumenter att väcka talan eller försvara sig i domstolar som ligger långt från bosättningsorten kan leda till att konsumenterna väljer att inte använda rättsmedel, särskilt i de fall fysisk närvaro krävs i det aktuella domstolsförfarandet (423). I dessa fall måste nationella domstolar bedöma om avståndet till domstolen innebär alltför höga transportkostnader för konsumenten, så till den grad att han eller hon kan välja att inte gå i svaromål i förfarandet mot vederbörande (424).

Det faktum att ett visst mål måste prövas av en domstol på högre nivå än den lokala domstolen, och som dessutom ligger längre bort och kan kräva högre avgifter, innebär inte nödvändigtvis ett brott mot artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (425). Dessutom är konsumentorganisationer som väcker grupptalan inte i samma position som individuella konsumenter i fråga om behörighetsbestämmelser (426).

Tidsfrister

I enlighet med fast rättspraxis är det av rättssäkerhetsskäl förenligt med unionsrätt att etablera ”rimliga” tidsfrister för att väcka talan (427). Rimliga tidsfrister medför i sig själva sannolikt inte att det blir praktiskt taget omöjligt eller alltför svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (428).

Korta tidsfrister kan vara problematiska av det enkla skäl att de ger begränsad tid till konsumenter att överväga sina alternativ, vilket ofta innefattar juridisk bedömning, inklusive behovet att söka juridisk rådgivning. Så här långt har domstolen bedömt längden på dessa tidsfrister från fall till fall, oftast tillsammans med andra omständigheter. Det innebär att det inte finns någon absolut skala som bestämmer vilka tidsfrister som är rimliga och vilka som inte är det.

Domstolen har till exempel bedömt att en tidsfrist på två månader är rimlig för att rikta invändningar mot en skiljedom från det att den har delgetts (429). Å andra sidan bedömde den (430) att en tidsfrist på 20 dagar för att invända mot ett betalningsföreläggande var ”mycket kort”, men tog även hänsyn till kravet att representeras av en advokat och de avgifter som förknippas med detta, vilket kan avskräcka konsumenter från att försvara sig.

I samband med utomrättsligt ianspråktagande av en retentionsrätt (431) beaktade domstolen att en försäljning på auktion kunde överklagas inom 30 dagar från delgivningen av ianspråktagandet av beloppet, och att konsumenter hade en tidsfrist på tre månader från den offentliga auktionen att vidta åtgärder. Därutöver fanns interimistiska åtgärder tillgängliga för att upphäva eller avbryta ianspråktagandet under den materiella bedömningen. På denna grund kom domstolen fram till slutsatsen att lagstiftningen i fråga inte gjorde det alltför svårt för konsumenter att få skydd från direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

Angående ett övergångsarrangemang för en ny rättighet att invända mot utmätning av intecknad egendom baserat på oskälighet i avtalsvillkoren (432), framhöll domstolen (433) att den tidsfrist på fyra veckor som gäller för att motsätta sig ett pågående ärende i princip var rimlig och proportionell (434). Domstolen ansåg dock att det faktum att de berörda konsumenterna endast informerades om denna rättighet genom medlemsstatens officiella tidning, och inte personligen av relevant domstol (435), innebar en betydande risk för att tidsfristen skulle löpa ut utan att konsumenterna hann utöva sina rättigheter, något som bröt mot effektivitetsprincipen och därmed även mot direktivet om oskäliga avtalsvillkor (436).

Domstolen har hänvisat till en tidsfrist på två veckor för att motsätta sig ett betalningsföreläggande baserat på en egen växel som en ”kort period” (437). Den ansåg denna period vara särskilt problematisk då svaranden måste organisera sitt försvar inom dessa två veckor genom att förelägga alla sina klagomål och anföra fakta och bevis.

Domstolen (438) ansåg även att en period på 15 dagar i kombination med kravet att presentera orsaker till invändningen mot ett betalningsföreläggande, kan avskräcka en konsument från att använda rättsmedlet.

Delgivning

Det faktum att den åtgärd eller det beslut som kan bestridas delges konsumenten innan tidsfristen börjar löpa ger åtminstone en minimal garanti att konsumenten är informerad om att den berörda åtgärden eller beslutet existerar (439). Den kvalitet som krävs på delgivningen kan även vara relevant vid bedömningen av risker för konsumenter som inte använder tillgängliga rättsmedel. Så även den information som tillhandahålls konsumenter i samband med att de delges dokumentet.

Juridiska avgifter och kravet att anlita en advokat

Även domstolsavgifter och avgifter för juridisk rådgivning och representation kan på egen hand utgöra en faktor som avskräcker konsumenter från att använda rättsmedel. Inte bara det absoluta beloppet är viktigt, utan även till exempel kvoten i förhållande till fordrans värde och deras diskriminerande karaktär. Advokatarvoden måste tas med i beräkningen i de fall då konsumenten formellt är förpliktigade att representeras av en advokat, eller då det åtminstone i praktiken är nödvändigt att anlita en advokat.

Hänsyn måste även tas till de mekanismer vars syfte är att kompensera för konsumentens ekonomiska svårigheter (440), såsom rättshjälp, vilket åtminstone kan minska effekten av avgifterna.

Domstolen (441) har bedömt att skyldigheten att representeras av en advokat i mål med ett värde på över 900 euro samt de avgifter som förknippas med detta, är faktorer som kan avskräcka konsumenter från att försvara sig.

Domstolen (442) har fastslagit att en regel enligt vilken svaranden måste betala tre fjärdedelar av domstolsavgifterna när han eller hon bestrider ett betalningsföreläggande i sig själv kan avskräcka en konsument från att gå vidare med bestridandet.

Behovet att motivera användningen av rättsmedlet

Skyldigheten att tillhandahålla omfattande underlag om de rättsliga och faktiska förhållandena i målet, däribland bevis, kan lätt avskräcka konsumenter från att ta till rättsmedel, särskilt om tidsfristen är begränsad (443). Samma sak gäller när konsumenter måste ange orsaker till att de använder rättsmedel i bestridandet av ett betalningsföreläggande inom en period på 15 dagar (444).

Även om det inte finns någon formell skyldighet att anlita en advokat kan själva kravet på att motivera rättsmedlet i sig skapa ett behov av att anlita en advokat, något som enligt vad som diskuterades ovan i ljuset av den tid som måste läggas ned och de kostnader som förknippas med detta, kan vara ytterligare en faktor som avskräcker konsumenter från att använda rättsmedlet.

Tillgång till interimistiska åtgärder

Domstolen (445) har vid upprepade tillfällen understrukit betydelsen av tillgång till interimistiska åtgärder, framför allt för att tillfälligt eller definitivt kunna stoppa verkställighet mot en konsument under den tid domstolen bedömer oskäligheten hos relevanta avtalsvillkor. När interimistiska åtgärder saknas finns det risk för att skyddet mot oskäliga avtalsvillkor kommer för sent och därför inte är effektivt. Interimistiska åtgärder är särskilt viktiga i anslutning till verkställighet som drabbar konsumentens hem (446), som till exempel vräkningar, men de är relevanta även för andra typer av verkställighet. Domstolen (447) har sammanfattat sin rättsliga ståndpunkt enligt följande:

”44

[…] EU-domstolen [har] också funnit att en medlemsstats lagstiftning stred mot direktiv 93/13 när nämnda lagstiftning innebär att samtidigt som det inom ramen för ett förfarande för utmätning av intecknad egendom inte finns någon möjlighet att till grund för ett bestridande åberopa att ett avtalsvillkor som legat till grund för en exekutionstitel är oskäligt, så får den domstol som dömer i målet rörande huvudsaken, och som är behörig att pröva huruvida ett sådant avtalsvillkor är oskäligt, inte förordna om interimistiska åtgärder, som till exempel uppskov med verkställigheten av nämnda utmätningsförfarande […] (448).

Slutligen har EU-domstolen slagit fast att direktiv 93/13 utgör hinder för en nationell lagstiftning vilken inte tillåter den domstol som ska pröva en ansökan om verkställighet att i ett förfarande för utmätning av intecknad egendom, vare sig ex officio eller på begäran av konsumenten, göra en oskälighetsbedömning av ett villkor i det avtal som föranlett den skuld för vilken betalning begärs och som ligger till grund för exekutionstiteln, och inte heller tillåter nämnda domstol att förordna om säkerhetsåtgärder, som bland annat inställande av verkställighet, för att säkerställa att det slutliga avgörandet från den domstol som ska bedöma fastställelsetalan, och som är behörig att bedöma huruvida detta villkor är oskäligt, får full verkan […] (449).”

Interimistiska åtgärder kan vara viktiga inte enbart för att avbryta verkställighet mot konsumenter, utan även i de fall då konsumenterna vidtar andra rättsliga åtgärder för att begära att vissa avtalsvillkor ogiltigförklaras (450).

Artikel 7.1 kan även kräva att nationella domstolar har möjlighet att på eget initiativ bevilja ansökan om interimistiska åtgärder i följande fall:

—	då beviljandet av sådana åtgärder är nödvändigt för att garantera att ett senare domslut som innefattar oskäliga avtalsvillkor är effektivt

—	då det finns en betydande risk för att konsumenter inte ansöker om interimistiska åtgärder (451).

Slutligen är det inte bara den totala avsaknaden av interimistiska åtgärder som kan äventyra rättsmedels effektivitet, utan även det faktum att det är svårt för konsumenter att få interimistiska åtgärder i ljuset av exempelvis begränsade tidsfrister, yttranden som måste göras eller garantier eller bevis som måste tillhandahållas.

Brist på kunskap och information

Konsumenter är ofta omedvetna om sina rättigheter eller känner inte till deras utsträckning. De kan även uppfatta det som svårt att bedöma den rättsliga situationen på grund av den begränsade information de fått tillgång till i exempelvis ett betalningsföreläggande som de kan komma att bestrida (452). Brist på kunskap eller begränsad information kan leda till att konsumenter inte använder tillgängliga rättsmedel (453). Domstolen bekräftade (454) att den information som tillhandahålls konsumenter i det beslut som kan komma att bestridas eller i anslutning till det, är vital. Detta inkluderar information om det faktum att akten kan bestridas, på vilka grunder den kan bestridas och på vilket sätt, samt om den relevanta tidsfristen. Därutöver kan begränsad tillgång till information om fordringens verklighetsunderlag kan göra det svårt för konsumenter att bedöma möjligheterna att lyckas med bestridandet av vissa akter, som till exempel betalningsförelägganden. Det är inte heller omöjligt att informationen som tillhandahålls konsumenterna, beroende på dess innehåll, kan avskräcka konsumenter från att använda tillgängliga rättsmedel.

Hittills har domstolen (455) endast givit ett fåtal indikationer på hur det kan fastställas att det föreligger en betydande risk för att konsumenter inte tar till rättsmedel på grund av bristande kunskaper eller information. Riskutvärderingen måste i vilket fall ta hänsyn till konsumenters typiska situationer, däribland sårbara konsumenter, i den aktuella förfarandetypen.

Rättskraft och preskriptionsfrister i allmänhet

På samma sätt som med tidsfrister är preskriptionsfrister och reglerna för slutgiltigheten hos domstolars och andra organisationers beslut (rättskraft) länkade till rättssäkerhetsprincipen. Både preskriptionsfrister och rättskraft är rättsliga hinder för att väcka talan, och rättskraft kan även ha den effekten att en domstol förhindras att beakta eller ompröva vissa frågor om materiell rätt, även under överklagande eller verkställighet, oavsett om det ske på begäran av en part eller på domstolens eget initiativ.

Trots att rättskraft och preskriptionsfrister i vissa omständigheter kan stå i strid med ”sakligt berättigande”, har domstolen erkänt värdet av rättssäkerhet i unionens och medlemsstaternas rättsordning. På denna grund har domstolen (456) bekräftat att konsumenträttens effektivitet i princip inte kräver att interna bestämmelser om rättskraft och rimliga tidsfrister, däribland preskriptionsfrister, åsidosätts:

”68

EU-domstolen har […] redan fastställt att konsumentskyddet inte är absolut. EU-domstolen har nämligen i detta avseende slagit fast att det i unionsrätten inte föreskrivs någon skyldighet för nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner rättskraft, även om ett sådant agerande skulle kunna bringa ett åsidosättande av en bestämmelse, av vilket slag det än är, i direktiv 93/13 att upphöra […] (457).

69	Domstolen har även slagit fast att det är förenligt med unionsrätten att det av rättssäkerhetshänsyn fastställs rimliga talefrister med prekluderande verkan […] (458).

70	Det måste emellertid göras en åtskillnad mellan tillämpningen av en processuell regel såsom en rimlig preskriptionsfrist och en begränsning i tiden av rättsverkningarna av en tolkning av en bestämmelse i unionsrätten […].”

— Rättskraft

I ljuset av dessa upptäckter av domstolen gäller rättskraftsprincipen i allmänhet i mål som har avslutats med ett slutligt domstolsavgörande som inte längre kan bestridas. Detta gäller även om avgörandet bröt mot direktivet om oskäliga avtalsvillkor och/eller i det fall rättspraxis för bedömningen av en viss typ avtalsvillkor har ändrats.

Det är dock fortfarande nödvändigt att utvärdera huruvida den specifika rättskraftsregeln i fråga oproportionerligt eller i alltför hög grad begränsar rättsmedel eller förhindrar kontroll på eget initiativ i förhållande till avtalsvillkors oskälighet.

Så som förklaras i avsnitt 5.4.1 kan en nationell rättskraftsregel inte vara förenlig med effektivitetsprincipen om den förhindrar kontroll på eget initiativ av avtalsvillkor innan en fordran verkställs mot en konsument, och det inte finns några effektiva rättsmedel eller en betydande risk föreligger för att konsumenter inte kommer att använda tillgängliga rättsmedel (459). På samma sätt har domstolen (460) slagit fast att, om en domstol endast har bedömt vissa relevanta avtalsvillkor, kan rättskraft inte förhindra bedömningen av ytterligare avtalsvillkor vid ett senare tillfälle, vare sig det sker på konsumentens begäran eller på eget initiativ av domstolen:

”När den nationella domstolen i en tidigare prövning av ett omtvistat avtal som har utmynnat i ett rättskraftigt avgörande, ex officio har prövat endast ett eller några av villkoren i avtalet mot bakgrund av direktiv 93/13, ålägger således detta direktiv den nationella domstol, […], vid vilken en konsument på ett vederbörligt sätt har framställt en invändning mot utmätning, att på begäran av parterna eller ex officio – för det fall den förfogar över nödvändiga faktiska och rättsliga omständigheter – bedöma huruvida de andra villkoren i avtalet är oskäliga. Om någon sådan kontroll inte gjordes, skulle konsumentskyddet nämligen bli ofullständigt och otillräckligt och det skulle inte utgöra ett lämpligt eller effektivt medel för att hindra fortsatt användning av sådana villkor, vilket strider mot bestämmelsen i artikel 7.1 i direktiv 93/13 […] (461).”

Därutöver, och som diskuterades i avsnitt 5.3.1, kan domstolar vara skyldiga att på eget initiativ bedöma avtalsvillkors oskälighet enligt likvärdighetsprincipen (462), när nationella processrättsliga regler ger domstolar behörighet att granska tvingande rätt, trots förekomsten av en annars gällande rättskraftsregel.

— Preskriptionsfrister

Såsom har angetts ovan överväger domstolen (463) i princip vilka rimliga preskriptionsfrister som är godtagbara ur rättssäkerhetssynpunkt, till exempel i anslutning till krav på återbetalning av betalda belopp som har varit för höga baserat på oskäliga avtalsvillkor. Så här långt har domstolen inte beslutat sig för var som skulle utgöra en rimlig preskriptionsfrist i det avseendet, och har inte slagit fast dess startpunkt. Domstolen har dock blivit ombedd att ge vägledning om det senare (464).

Åtskillnad måste göras mellan lagstadgade preskriptionsfrister och tillfälliga begränsningar enligt ett domstolsbeslut om oskälighet i ett avtalsvillkor och därmed förknippade konsekvenser (465), som till exempel konsumenters rätt till återbetalning (466). Sådana tillfälliga begränsningar är inte tillåtna (467).

Såsom anges i avsnitt 4.2 kan oskäliga avtalsvillkors icke-bindande karaktär i vilket fall som helst inte omfattas av preskriptionsfrister. Det innebär att konsumenter alltid är skyddade när de får krav på sig från näringsidkare som är baserade på oskäliga avtalsvillkor, antingen genom att själva åberopa oskäligheten eller via kontroll på eget initiativ, utan att riskera preskribering (468). Samma sak måste gälla begäranden att förklara avtalsvillkor oskäliga i enskild talan eller förbudsföreläggande inom betydelsen i artikel 7.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

5.5 Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

5.5.1 Grundläggande skyldigheter

Kontroll på eget initiativ (ex officio) kräver proaktiv inblandning från nationella domstolar, oberoende av parternas yttranden (469), både när det gäller

—	granskningen av huruvida ett relevant avtalsvillkor är oskäligt och därmed icke-bindande, samt

—	vilka konsekvenser som kan dras utifrån en upptäckt att villkoret i fråga är oskäligt, för att kunna se till att konsumenten inte är bunden av detta villkor.

Nationella domstolar får använda oskäliga villkor endast i det exceptionella fall då en konsument som har informerats om sina rättigheter invänder mot att det oskäliga avtalsvillkoret upphävs (470). Domstolen har konstaterat att

”[D]en nationella domstolen är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt så snart som den har kännedom om de rättsliga eller faktiska omständigheter som krävs för detta. Om domstolen finner att ett sådant villkor är oskäligt ska den inte tillämpa villkoret såvida inte konsumenten invänder häremot. […] (471).

För att det skydd som föreskrivs i direktivet ska få full verkan, krävs det nämligen att den nationella domstol som ex officio har fastställt att ett villkor är oskäligt kan vidta åtgärder med anledning av detta utan att vänta på att konsumenten – efter det att denne underrättats om sina rättigheter – framställer ett yrkande om att detta villkor ska ogiltigförklaras [… (472)] (473).”

Skyldigheten till kontroll på eget initiativ kan även kräva att domare på eget initiativ begär interimistiska åtgärder när så är nödvändigt för rättsmedlets effektivitet, och där det finns en betydande risk att konsumenter inte ansöker om interimistiska åtgärder (474).

Därutöver är domarna skyldiga att informera parterna om resultatet av ex officio-prövning av ett avtalsvillkor och de slutsatser som kan dras så att de kan bli hörda i denna fråga (475).

5.5.2 Aspekter att granska

Skyldigheten för nationella domstolar att bedöma avtalsvillkors oskälighet kräver att de granskar alla förutsättningar för att finna ett villkor vara oskäligt (476), däribland, i de fall de enskilda stegen är nödvändiga enligt relevant nationellt införlivande, frågorna om

—

huruvida avtalsvillkoren faller inom direktivets tillämpningsområde (477), vilket kräver att

—	det finns ett avtal mellan näringsidkaren och konsumenten (478),

—	villkoret i fråga inte förhandlades individuellt (479),

—	villkoret i fråga avspeglar inte tvingande regler enligt betydelsen av artikel 1.2,

—	huruvida avtalsvillkoret täcks av artikel 4.2 eller inte, och om så är fallet, huruvida kraven på transparens är uppfyllda,

—

huruvida avtalsvillkoret är oskäligt, dvs. om det, i motsats till kravet på god tro, skapar en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter till konsumentens nackdel, inklusive eventuellt bristande transparens i de relevanta villkoren, eller, i förekommande fall, huruvida det tillhör ett villkor som finns med i en svart eller grå lista.

5.5.3 Tillgång till nödvändiga rättsliga eller faktiska omständigheter

Det huvudsakliga materialet för att bedöma avtalsvillkors oskälighet är avtalet med alla dess villkor. Såsom beskrevs ovan måste dock även andra omständigheter övervägas innan ett villkors oskälighet kan bedömas. Det kan till exempel handla om huruvida en part är konsument, om ett villkor förhandlades individuellt eller huruvida näringsidkaren tillhandahöll konsumenten all nödvändig information innan avtalet slöts.

Ett problem kan vara att den nationella domstolen inte förfogar över alla faktiska och rättsliga omständigheter som krävs för att förklara avtalsvillkoret ogiltigt. Domstolen ger detta tillkänna genom att i många avgöranden använda formuleringar som ”när [den nationella domstolen] förfogar över de nödvändiga rättsliga och faktiska omständigheterna” (480).

Samtidigt har domstolen gjort klart att kontroll på eget initiativ utgör en proaktiv metod att få tillgång till de omständigheter som krävs för att bedöma avtalsvillkor (481), till exempel när begreppet ”åtgärder för bevisupptagning” för att hänvisa till granskningen av förutsättningarna i artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor (482):

”[…] EU-domstolen [har] uttalat att den nationella domstolen är skyldig att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning för att fastställa huruvida ett villkor i ett avtal som slutits mellan en näringsidkare och en konsument faller inom tillämpningsområdet för direktivet och, om så är fallet, ex officio bedöma huruvida ett sådant villkor eventuellt är oskäligt […] (483).”

Domstolen (484) har även understrukit att nationella domstolar måste få alla nödvändiga förklaringar för frågan huruvida en part är en konsument om det finns något som tyder på detta:

”Effektivitetsprincipen kräver […] att en nationell domstol som prövar ett mål avseende ett avtal som kan omfattas av nämnda direktivs tillämpningsområde ska vara skyldig att – så snart den har tillgång till de uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheter som är nödvändiga för detta syfte eller kan få tillgång till dem genom en enkel begäran om klarläggande – undersöka huruvida köparen kan kvalificeras som konsument, även om han eller hon inte uttryckligen har åberopat en ställning som konsument.”

Om något tyder på att det relevanta avtalet kan vara ett konsumentavtal är den nationella domstolen skyldig att undersöka detta, även om parterna inte har begärt det. En sådan proaktiv metod förefaller vara ett krav med tanke på artikel 6.1 och dess obligatoriska karaktär.

På samma sätt gäller att om det finns tecken på att ett krav baseras på avtalsvillkor som inte förhandlats individuellt, utan att alla omständigheter är omedelbart tillgängliga för att utföra granskningen, måste nationella domstolar lyfta frågan med parterna för att få fram nödvändiga klargöranden och bevis (485). I de fall näringsidkare var skyldiga att tillhandahålla specifik information till konsumenter, måste domstolarna kontrollera att den nödvändiga informationen kom konsumenterna tillhanda (486).

I de fall särskilda processrättsliga regler, t.ex. i förfaranden för betalningsförelägganden eller verkställighet, inte tillåter domstolarna att göra materiella bedömningar trots att dessa omständigheter är tillgängliga (487), eller om de inte ger tillgång till dessa omständigheter (488), inklusive det avtal som kravet baseras på, kan sådana processuella begränsningar inte ta bort kravet på att säkerställa kontroll på eget initiativ.

Denna tolkning underbyggs med följande överväganden:

—	Redan i domstolens formulering och i kontexten för de olika avgörandena framgår att domstolen erkänner det faktum att det kommer vara praktiskt taget omöjligt för en nationell domstol att göra de nödvändiga bedömningarna utan tillgång till dessa omständigheter (489).

—

I de flesta fall tog domstolen hänsyn till att den hänskjutande domstolen hade tillgång till de nödvändiga omständigheterna. I flera av dessa avgöranden använde domstolen dessutom formuleringen ”… även när/även om (490) den har tillgång till de uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheter som är nödvändiga för detta syfte …”, vilket tyder på ett a fortiori-resonemang snarare än ett lagstadgat villkor.

—	Om nationella processrättsliga regler kunde förhindra kontroll på eget initiativ genom att helt enkelt neka domstolar åtkomst till nödvändiga omständigheter, skulle detta underminera rätten till ett effektivt rättsmedel.

—	I de fall kontroll på eget initiativ krävs på grund av likvärdighetsprincipen, kan denna kontroll i praktiken förhindras då nationella processrättsliga regler nekar domstolarna åtkomst till nödvändiga omständigheter.

Domstolen (491) bekräftade denna tolkning när den, efter att ha konstaterat att det föreligger en betydande risk att konsumenter inte skulle väcka talan mot ett betalningsföreläggande (492), ansåg att utfärdandet av ett betalningsföreläggande utan att dessförinnan ex officio granska avtalsvillkorens oskälighet, inte var förenligt med artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Domstolen kom fram till denna slutsats även om den var medveten om att nationella domstolar enligt relevanta processrättsliga regler vanligtvis inte hade tillgång till rättsliga och faktiska omständigheter för denna granskning (493), och utan att nämna tillgången till sådana omständigheter som ett villkor för dess upptäckt (494), när den konstaterade att

”[…] artikel 7.1 i direktiv 93/13 [ska] tolkas så, att den utgör hinder för ett förfarande enligt vilket ett betalningsföreläggande får utfärdas när den domstol som prövar en ansökan om betalningsföreläggande saknar befogenhet att undersöka om det eventuellt föreligger oskäliga villkor i detta avtal, eftersom reglerna för att utöva rätten att bestrida ett sådant betalningsföreläggande inte garanterar att konsumenternas rättigheter enligt detta direktiv iakttas.”

Därför måste nationella domstolar i de fall då direktivet om oskäliga avtalsvillkor kräver kontroll på eget initiativ, vara skyldiga att ta fram nödvändiga omständigheter för ex officio-prövning genom tolkning av nationella regler i överensstämmelse med unionsrätt eller, om detta inte är möjligt, genom att åsidosätta motstridiga nationella regler.

5.5.4 Slutsatser som kan dras från bedömningen av oskälighet

När bedömningen är klar får nationella domstolar ta konsekvenserna av oskäligheten i relevanta avtalsvillkor och deras icke-bindande karaktär, med iakttagande av principerna i avsnitt 4. Beroende på kravet, typen av förfarande och avtalsvillkorets natur kan detta exempelvis leda till avslag eller begränsning av ett krav mot en konsument som helt eller delvis är baserat på oskäliga avtalsvillkor, till att en verkställighet avbryts eller begränsas, eller till en ogiltigförklaring.

Som konstaterats ovan måste en nationell domstol innan den underlåter att tillämpa ett avtalsvillkor som den på eget initiativ har bedömt vara oskäligt, höra båda parterna i frågan (495).

Därutöver kan konsumenter välja att inte stödja sig på detta skydd i domstolsförfaranden när de har informerats om de ifrågavarande avtalsvillkorens oskäliga natur och deras icke-bindande karaktär. Om så sker ska behörig domstol tillämpa det oskäliga avtalsvillkoret (496). I ljuset av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess obligatoriska karaktär, ska en sådan förklaring endast vara giltig i det fall domaren har konstaterat att konsumenten är helt införstådd med den rättsliga situationen och att dennes förklaring inte baserats på missförstånd eller påtryckningar från andra parter.

5.6 Följder av kontroll på eget initiativ, effektivitet och likvärdighet för nationella processrättsliga regler

I de fall unionsrätten kräver kontroll på eget initiativ av avtalsvillkors oskälighet, måste nationella domstolar säkerställa denna kontroll genom att så långt som möjligt tolka och tillämpa nationell lagstiftning i enlighet med unionsrätten (497). Då detta inte är möjligt och de nationella processrättsliga reglerna inte uppfyller effektivitetsprincipen och/eller inte garanterar ett effektivt rättsmedel, måste de nationella domstolarna åsidosätta dessa nationella regler för att kunna utföra de kontroller på eget initiativ som unionsrätten kräver (498).

Dessutom kan det hända att principen för kontroll på eget initiativ och effektivitetsprincipen kräver att medlemsstaterna gör vissa anpassningar eller korrigeringar i sin lagstiftning i det fall de nationella processrättsliga och materiella reglerna står i konflikt med dessa principer enligt beskrivningen i underavsnitten ovan. Medlemsstaterna uppmanas därför att granska alla nationella bestämmelser som kan stå i konflikt med de garantier som krävs enligt domstolens tolkning av direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

När kontroll på eget initiativ krävs enligt likvärdighetsprincipen (499) är nationella domstolar skyldiga att tillämpa relevanta nationella bestämmelser i tillämpliga delar för att på eget initiativ kunna bedöma avtalsvillkors oskälighet. Om dessa bestämmelser inte uttryckligen täcker åtgärder baserade på unionsrätt finns det dock en risk att nationella domstolar inte lyckas utöva denna kontroll enbart baserat på dessa nationella bestämmelser. Därför är det möjligt att även uppfyllandet av likvärdighetsprincipen kräver anpassningar i lagstiftningen.

Avslutningsvis har domstolen (500) klargjort att ett beslut av en nationell domstol i sista instans som inte uppfyller sin skyldighet att på eget initiativ bedöma avtalsvillkors oskälighet, kan utgöra ett tillräckligt allvarligt brott mot unionsrätten och kan leda till att medlemsstaten ansvarar för skador som orsakas konsumenten.

5.7 Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

Domstolens rättspraxis för processrättsliga skyddsregler som härrör från direktivet om oskäliga avtalsvillkor riktas endast till ”domstolar” i den mening som avses i artikel 267 i EUF-fördraget. Domstolen har fastslagit att skiljedomstolar inte kan göra preliminära referenser (501).

Beträffande direktivet om oskäliga avtalsvillkor har domstolen (502) fastslagit att dess rättspraxis för nationella domstolars skyldigheter ex officio, inte gäller notarier vid utfärdande av verkställighetsstämpeln på ett autentiskt dokument. Bedömningen av förfarandet i sin helhet kan ta hänsyn till notariernas roll enligt relevant nationell lagstiftning, när sådana dokument utarbetas (503). Samtidigt kan garantier i den administrativa fasen inte ersätta tillgången till fullständig rättslig rådgivning från en domare (504).

Domstolen har dock klargjort att det i anslutning till skiljeförfaranden på initiativ av näringsidkare mot konsumenter, i det fall detta är tillåtet enligt gällande nationell lagstiftning, måste finnas effektiv rättslig kontroll över skiljedomar i överklagande- och verkställighetsförfaranden (505). Baserat på likvärdighets- och effektivitetsprinciperna (506) kan detta innebära en skyldighet för domstolarna att på eget initiativ bedöma relevanta avtalsvillkors oskälighet, inklusive avtalsvillkor som låter näringsidkaren utnyttja ett skiljedomsförfarande, om nödvändigt vid verkställigheten. Nationella regler för sådana förfaranden som riskerar tillämpningen av principen för ett effektivt rättsligt skydd mot oskäliga avtalsvillkor måste anses stå i strid med direktivet om oskäliga avtalsvillkor (507). Avtalsvillkor enligt vilka näringsidkare kan använda skiljeförfaranden mot konsumenter är sannolikt oskäliga om de utesluter eller förhindrar konsumentens rätt att vidta rättsliga åtgärder eller använda rättsmedel (508), även där de förhindrar effektiv rättslig kontroll av oskäliga avtalsvillkor.

Med avseende på förfaranden för tvistlösning på konsumentens initiativ innehåller direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister (509) viktiga garantier bland annat för överenskommelser mellan konsumenter och näringsidkare att lämna in klagomål till ett alternativt tvistlösningsorgan, såväl som för rättvisa och lagenliga förfaranden inför erkända alternativa tvistlösningsorgan. Inom tillämpningsområdet för direktiv 2013/11/EU är en överenskommelse mellan en konsument och en näringsidkare om att lämna in klagomål till ett alternativt tvistlösningsorgan inte bindande för konsumenten innan en tvist, om den innebär att konsumenten fråntas sin rätt att väcka talan inför domstol för att reglera tvisten. Detta gäller a fortiori i de fall en sådan överenskommelse utgör del av ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling.

6. FÖRBUDSFÖRELÄGGANDEN I KONSUMENTERNAS GEMENSAMMA INTRESSE (ARTIKEL 7.2 OCH 7.3 I DIREKTIVET OM OSKÄLIGA AVTALSVILLKOR)

Artikel 7

De medel som avses i punkt 1 skall omfatta bestämmelser om att personer eller organisationer, som enligt nationell rätt har ett berättigat intresse att skydda konsumenter, får inleda ett ärende enligt nationell lagstiftning vid domstolar eller behöriga administrativa myndigheter, för att dessa skall avgöra om avtalsvillkor som utformats för allmänt bruk är oskäliga och använda lämpliga och effektiva medel för att förhindra framtida bruk av sådana villkor.

De rättsliga åtgärder som avses i punkt 2 får, med beaktande av nationella rättsregler, åtskilt eller gemensamt riktas mot flera sådana näringsidkare inom samma näringsområde eller dessas sammanslutningar som använder eller rekommenderar användandet av samma allmänna avtalsvillkor eller liknande villkor.

Artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor utgör ett komplement till direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (510), med särskild hänsyn till förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse för att förhindra att individuella näringsidkare eller grupper av dem fortsätter att använda oskäliga avtalsvillkor. Enligt artikel 7.1 måste förfaranden för förbudsföreläggande även vara tillräckliga och effektiva (511). I ljuset av det avskräckande syftet med sådana åtgärder samt deras oberoende av specifika tvister, kan behöriga personer och organisationer, som till exempel konsumentorganisationer, inleda förfaranden för förbudsföreläggande även om de relevanta villkoren inte ännu har använts i specifika avtal (512). Omvänt har domstolen slagit fast att artikel 7.1 och 7.2, samt artikel 47 i stadgan inte tvingar medlemsstaterna att tillåta en konsumentorganisation att intervenera till stöd för individuella konsumenter i förfaranden om verkställigheten av potentiellt oskäliga avtalsvillkor (513), såvida detta inte krävs enligt likvärdighetsprincipen (514).

Likvärdighets- och effektivitetsprincipen och kontroll på eget initiativ, såväl som artikel 47 i stadgan, gäller i lika hög grad för förbudsföreläggande i konsumenternas gemensamma intresse, men det är viktigt att ta hänsyn till deras specifika natur.

Särskilt artikel 6.1 jämförd med artikel 7.1 och 7.2, kräver att avtalsvillkor som förklaras oskäliga i en åtgärd för ett förbudsföreläggande varken är bindande för konsumenterna som utför åtgärden eller för dem som med samma näringsidkare har slutit ett avtal för vilket samma villkor gäller (515). Ett villkor som anses oskäligt i ett sådant förfarande anses även vara oskäligt i alla framtida avtal mellan denne näringsidkare och konsumenter (516). Nationella domstolar som beslutar i enskilda mål måste ta hänsyn till denna effekt av förbudsförelägganden som en del av deras skyldigheter ex officio och får inte fastställa att det relevanta villkoret är rättvist och giltigt.

Domstolen har även i princip fastställt möjligheten att öka skyddet mot oskäliga avtalsvillkor enligt artikel 8 genom att skapa ett nationellt register med avtalsvillkor som har bedömts vara oskäliga i slutgiltiga domar, för att göra det möjligt för ett verkställighetsorgan att baserat på dessa bötfälla även andra näringsidkare enligt motsvarande villkor. I ljuset av artikel 47 i stadgan måste dock sådana näringsidkare ha tillgång till ett effektivt rättsmedel mot det beslut som förklarar villkoren likvärdiga och mot det beslut som bestämmer bötesbeloppet (517).

Trots de klara fördelarna med kollektiv talan enligt artikel 7.2 får en sådan talan inte åsidosätta rätten för en konsument som parallellt för enskild talan för att förklara ett avtalsvillkor oskäligt att ta avstånd från den kollektiva talan om liknande villkor i avtal av samma typ. Som domstolen har förklarat (518) är enskild och kollektiv talan enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor av kompletterande karaktär, och har olika syften och rättsverkan. En kollektiv talan för ett förbudsföreläggande syftar till en abstrakt, allmän bedömning av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, medan en enskild talan utgör en specifik granskning av avtalsvillkoret i ljuset av de omständigheter som gäller från fall till fall (519). Det får till konsekvens att kollektiv talan endast kan ha en begränsad processuell inverkan på fall med enskild talan, särskilt berättigat med hänsyn till god rättsskipning och behovet av att undvika motstridiga rättsliga avgöranden. Artikel 7 utgör därmed ett hinder för en nationell regel som kräver att en domstol automatiskt avbryter en enskild talan på initiativ av en konsument, till det att ett slutavgörande nås i en parallell kollektiv talan som drivs av en organisation (520).

I denna kontext ska interimistiska åtgärder finnas tillgängliga inom den enskilda talan, både på konsumentens begäran och på domstolens eget initiativ, så länge det anses lämpligt, i väntan på slutavgörande i en pågående kollektiv talan (521). Detta är relevant särskilt när interimistiska åtgärder krävs för att säkerställa fullständig effektivitet för domslutet i den enskilda talan.

När det gäller behörighetsbestämmelser har domstolen accepterat att en nationell regel enligt vilken talan om förbudsföreläggande som väcks av konsumentskyddsorganisationer måste ske i domstolar där svaranden, dvs. näringsidkaren, har sitt säte eller adress, inte bryter mot effektivitetsprincipen (522). Domstolen fastställde att konsumentorganisationer inte befinner sig i samma svaga situation som individuella konsumenter när de begär förbudsföreläggande mot näringsidkare, och hänvisade till artikel 4.1 i direktiv 2009/22/EG (523).

Domstolen har vidare fastställt att unionens behörighetsregler innebär att en talan för ett förbudsföreläggande väckt av en konsumentskyddsorganisation med avsikten att förhindra en näringsidkare från att använda villkor som anses vara oskäliga i avtal med privatpersoner är en fråga som berör skadestånd utanför avtalsförhållanden i den mening som avses i Brysselkonventionen (524). Den tolkningen gäller även för Bryssel I-förordningen (525). Det innebär att behörigheten kan ges till en domstol på den plats där en händelse med skadliga konsekvenser har inträffat. Detta ska tolkas brett med hänsyn till konsumentskydd, och ska inte enbart täcka situationer där en individ personligen har lidit skada, utan även specifikt för urholkning av den rättsliga stabiliteten genom oskäliga villkor (526). De lagar som ska gälla för dessa åtgärder måste bestämmas i enlighet med artikel 6.1 i Rom II-förordningen (527), medan de lagar som ska gälla för bedömningen av ett specifikt avtalsvillkor alltid måste bestämmas enligt Rom I-förordningen (528), oavsett om bedömningen görs i en enskild eller kollektiv talan (529).

(1) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(2) Slutrapport den 23.5.2017, SWD(2017) 208 final.

(3) Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993, Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU vad gäller bättre tillsyn och modernisering av EU:s konsumentskyddsregler, COM(2018) 185 final. När denna vägledning antogs hade rådet och Europaparlamentet i princip enats om att en ny artikel 8b om påföljder skulle införas i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

(4) COM(2018) 183 final.

(5) Avsnitt 2.1.

(6) Denna information finns även tillgänglig på webbplatsen för Generaldirektoratet för rättsliga frågor, konsumentfrågor och jämställdhet: https://archiefotc01.archiefweb.eu/archives/archiefweb/20171125145225/http://ec.europa.eu/consumers/consumer_rights/rights-contracts/directive/notifications/index_en.htm#HR

(7) https://e-justice.europa.eu/content_text_of_the_directive-628-en.do#partDisplayArea

(8) Åtminstone i förhållande till konsumentavtalsrätten. Se mål C-377/14, Radlinger Radlingerová, punkterna 60–74, särskilt punkt 62 med hänvisningar till andra domar, med hänsyn till rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EUT L 372, 31.12.1985, s. 31), mål C-227/08, Martín Martín, punkt 29, med hänsyn till Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EUT L 171, 7.7.1999, s. 12), mål C-32/12, Duarte Hueros, punkt 39. I förhållande till direktiv 1999/44/EG, se vidare mål C-497/13, Froukje Faber, punkterna 42–48. Med hänsyn till rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EUT L 42, 12.2.1987, s. 48), ersatt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66), se mål C-429/05, Rampion, punkt 69 och domslutet, och mål C-76/10, Pohotovost', punkt 76.

(9) EGT L 1, 3.1.1994, s. 3.

(10) Vanligen domar och ibland beslut.

(11) Exempelvis mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 51.

(12) Hänvisning till mål C-168/05, Mostaza Claro, punkt 37.

(13) Mål C-243/08, Pannon GSM, punkt 31, mål C-168/05, Mostaza Claro, punkt 3, mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 78.

(14) Vid tidpunkten för antagande av artikel 100a i fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen.

(15) Nedan kallad stadgan.

(16) Citatet nedan kommer från mål C-147/16, Karel de Grote, punkt 54. I slutet av den punkten hänvisar domstolen till mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 31, och mål C-110/14, Costea, punkt 18 och den rättspraxis som citeras där. Liknande formuleringar finns i många andra avgöranden, t.ex. i mål C-169/14, Sánchez Morcillo, punkt 22.

(17) Denna aspekt tas upp särskilt i mål C-147/16, Karel de Grote, punkt 59.

(18) Denna aspekt betonas i mål C-110/14, Costea, punkt 27.

(19) Exempelvis mål C-421/14, Banco Primus, punkt 41, mål C-169/14, Sánchez Morcillo och Abril Garcia, punkt 23, de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo och övriga, punkterna 53 och 55.

(20) De förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés, punkt 69.

(21) Exempelvis mål C-169/14, Sánchez Morcillo och Abril García, punkt 22 och citerad rättspraxis.

(22) Generaladvokaten Pitruzellas förslag till avgörande i mål C-260/18, Dziubak, punkt 53.

(23) Kommissionens rapport om tillämpningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, 27.4.2000, KOM(2000) 248 slutlig, s. 13.

(24) Det är också möjligt att mer än en näringsidkare och/eller mer än en konsument är parter till avtalet.

(25) Mål C-590/17, Pouvin Dijoux, punkterna 25–28 med hänvisningar till mål C-110/14, Costea, punkt 21 när det gäller begreppet ”konsument”, mål C-74/15, Tarcău, punkt 27, mål C-534/15, Dumitraș, punkt 36 och mål C-535/16, Bachman, punkt 36.

(26) Exempelvis i mål C-147/16, Karel de Grote, punkterna 53 och 55, som citeras här.

(27) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 30 Och mål C-110/14, Costea, punkt 17 och citerad rättspraxis.

(28) Hänvisning, genom analogi, till beslutet av den 27 april 2017 i mål C-535/16, Bachman, punkt 36 och citerad rättspraxis.

(29) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 25.

(30) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 26.

(31) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 31.

(32) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkterna 27–30. Mål C-147/16, Karel de Grote, punkterna 40–42.

(33) Se t.ex. hänvisningen i punkt 51 i mål C-147/16, Karel de Grote till mål C-59/12, Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, som gäller Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).

(34) Mål C-147/16, Karel de Grote, punkterna 47 och 48.

(35) Hänvisning till mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 28 och där angiven rättspraxis.

(36) Mål C-147/16, Karel de Grote, punkterna 49–51.

(37) Mål C-59/12, Zentrale zur Bekämpfung des unlauteren Wettbewerbs, punkt 32.

(38) Mål C-147/16, Karel de Grote, punkt 51.

(39) Hänvisning, genom analogi, till mål C-59/12, Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs, punkt 32.

(40) Mål C-590/17, Pouvin Dijoux, punkt 37, mål C-147/6, Karel de Grote – Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen, punkt 57 och 58.

(41) Mål C-590/17, Pouvin Dijoux.

(42) Mål C-147/16, Karel de Grote.

(43) Mål C-537/13, Siba.

(44) Mål C-110/14, Costea.

(45) Mål C-110/14, Costea, punkt 27.

(46) Hänvisning till mål C-537/13, Šiba, punkt 23.

(47) Målen C-74/15, Dumitru Tarcău och C-534/15, Dumitraș, punkterna 34–40.

(48) Mål C-290/16, Air Berlin, punkt 44.

(49) Domstolen kan ge vidare klargöranden när det gäller denna kategori av avtal i mål C-272/18, Verein für Konsumenteninformation/TVP Treuhand- und Verwaltungsgesellschaft für Publikumsfonds mbH & Co KG (pågående den 31 maj 2019) gällande förvaltningsavtal som enligt tysk lag ingås mellan en delägare med en arbetsledande befattning och andra kommanditdelägare i kommanditbolag.

(50) Generaladvokaten har i punkt 56 i mål C-590/17, Pouvin Dijoux angett att skäl 10 ”tolkat tillsammans med artikel 2 b och 2 c i direktivet [ger] belysande exempel på olika slags rättsliga transaktioner som inte omfattas av [artikel 1.1 i] direktivet”.

(51) När det gäller anställningsavtal, se mål C-590/17, Pouvin Dijoux, punkt 32.

(52) Målen C-74/15, Dumitru Tarcău och C-534/15, Dumitraș.

(53) Detta bekräftas av de nationella myndigheternas gemensamma ståndpunkt inom nätverket av nationella tillsynsmyndigheter som skapats genom förordning (EG) nr 2006/2004/EG av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (”förordningen om konsumentskyddssamarbete”) (EUT L 364, 9.12.2004, s. 1) avseende skydd av konsumenter i sociala nätverk som finns på http://europa.eu/rapid/press-release_IP-17-631_en.htm (november 2016). Se även begreppet remuneration enligt skäl 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation (EUT L 321, 17.12.2018, s. 36).

(54) Målen C-74/15, Dumitru Tarcău, punkt 26 och C-534/15, Dumitraș, punkt 31.

(55) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkterna 32–34.

(56) Mål C-537/13, Šiba, punkterna 23 och 24.

(57) Mål C-110/14, Costea.

(58) Mål C-147/16, Karel de Grote.

(59) Målen C-74/15, Dumitru Tarcău och C-534/15, Dumitraș.

(60) Mål C-590/17, Pouvin Dijoux. Domstolen angav att begreppet ”konsument” i den mening som avses i artikel 2 b i direktivet omfattar en anställd i ett företag och dennes make eller maka, som med nämnda företag ingår ett kreditavtal, som huvudsakligen är förbehållet anställda vid företaget och som är avsett att finansiera förvärv av fast egendom för privata ändamål. Begreppet ”näringsidkare” i den mening som avses i artikel 2 c i direktivet omfattar ett sådant företag när det ingår ett sådant kreditavtal inom ramen för sin näring eller yrkesverksamhet, även om beviljande av krediter inte utgör en del av företagets huvudsakliga verksamhet.

(61) I vissa medlemsstater (se bilaga II) är även avtalsvillkor som inte har förhandlats fram individuellt föremål för bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor.

(62) Artikel 3.2.

(63) Skäl 9.

(64) Artikel 3.2. Mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkt 63.

(65) Skäl 11.

(66) Mål C-452/18, Ibercaja Banco (pågående den 31 maj 2019).

(67) Se relevanta anmälningar från medlemsstaterna enligt artikel 8a som visas i bilaga II.

(68) Citatet är från mål C-51/17, OTP Bank/Ilyés och Kiss, punkt 54. Samma utsaga finns exempelvis i målen C-186/16, Andriciuc, punkt 31 och C-34/13, Kušionová, punkt 77.

(69) Hänvisning till C-186/16, Andriciuc, punkt 31, och den rättspraxis som citeras där.

(70) Målen C-266/18, Aqua Med, punkt 33, C-446/17, Woonhaven Antwerpen, punkt 25, C-186/16, Andriciuc, punkt 29, C-280/13, Barclays Bank, punkterna 31 och 42, C-34/13, Kušionová, punkt 77, C-92/11, RWE Vertrieb, punkt 26.

(71) Mål C-51/17, OTP Bank/Ilyés och Kiss punkt 53, mål C-92/11, RWE Vertrieb, punkt 28. Se även skäl 13 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

(72) Mål C-51/17, OTP Bank/Ilyés och Kiss, punkterna 62–64. En sådan föreskrift kan dock inte beröva konsumenter rättigheter de kan härleda från avtalets ogiltighet på grund av avtalsvillkorens oskäliga karaktär. Se avsnitt 4.3.2.1 och mål C-118/17 Dunai, punkterna 51–55.

(73) I mål C-51/17, OTP Bank/Ilyés och Kiss fann domstolen att ett standardavtalsvillkor som gäller valutarisken med ett låneavtal i utländsk valuta inte är undantaget från tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor, även om nationell lagstiftning innehåller bindande föreskrifter om valutaomräkningsmekanismen.

(74) Mål C-92/11, RWE Vertrieb, punkt 1 i domslutet: ”Artikel 1.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så, att direktivets bestämmelser är tillämpliga på de allmänna avtalsvillkor som införlivats i avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument, när dessa villkor motsvarar en bestämmelse i nationell lagstiftning som är tillämplig på en annan avtalskategori och när dessa villkor inte omfattas av den nationella lagstiftningen i fråga.”.

(75) Mål C-266/18, Aqua Med, punkterna 35–38.

(76) Målen C-125/18, Gómez del Moral, C-779/18, Mikrokasa och C-81/19, Banca Transilvania, pågående den 31 maj 2019.

(77) Konventionen om vissa enhetliga regler för internationella lufttransporter (Montrealkonventionen) som överenskoms i Montreal den 28 maj 1999.

Fördraget om internationell järnvägstrafik (Cotif) av den 9 maj 1980 i dess ändrade lydelse enligt Vilniusprotokollet av den 3 juni 1999.

1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, i dess ändrade lydelse enligt protokollet från 2002 (Atenkonventionen).

(78) Mål C-290/16, Air Berlin, punkt 44.

(79) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(80) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

(81) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).

(82) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/122/EG av den 14 januari 2009 om konsumentskydd vid vissa aspekter av avtal om tidsdelat boende, långfristiga semesterprodukter, återförsäljning och byte (EUT L 33, 3.2.2009, s. 10).

(83) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34).

(84) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 11.12.2015, s. 1).

(85) EUT L 321, 17.12.2018, s. 36. Enligt skäl 260 ska slutanvändarna bl.a. informeras om eventuella nivåer på de erbjudna tjänsternas kvalitet, om villkoren för reklamerbjudanden och uppsägning av avtal, om tillämpliga prisplaner och taxor för tjänster som omfattas av särskilda prisvillkor.

(86) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, 31.10.2008, s. 3).

(87) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55).

(88) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94).

(89) Förhållandet mellan direktivet om oskäliga avtalsvillkor och Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG (EUT L 176, 15.7.2003, s. 57) diskuterades i mål C-92/11, RWE Vertrieb, där domstolen tillämpade båda rättsakterna på ett kompletterande sätt.

(90) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).

(91) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

(92) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 31.7.2007, s. 1).

(93) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 30.12.2006, s. 1). Frågan om förhållandet mellan den förordningen och direktivet om otillbörliga affärsmetoder tas upp i de förenade målen C-453/18 och C-494/18, Bondora (pågående den 31 maj 2019).

(94) Inledningsfrasen av punkt 1 i bilagan till direktiv 2009/72/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55) lyder: ”Om inte annat följer av gemenskapsreglerna om konsumentskydd, särskilt […] rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, ska de åtgärder som avses i artikel 3 tillförsäkra kunderna […]”.

(95) Inledningsfrasen av punkt 1 i bilagan till direktiv 2009/73/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94) lyder: ”Om inte annat följer av gemenskapsreglerna om konsumentskydd, särskilt […] rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, ska de åtgärder som avses i artikel 3 tillförsäkra kunderna:. […]”.

(96) Skäl 50 i direktiv 2014/17/EU (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34) innehåller följande text: ”Detta direktivs bestämmelser om kompletterande produkter och tjänster (till exempel om kostnaderna för öppnande och administration av ett bankkonto) bör inte påverka tillämpningen av […] rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal […]”.

(97) Skäl 258 i direktiv (EU) 2018/1972 (EUT L 321, 17.12.2018, s. 36) innehåller följande text: ”Förutom detta direktiv är kraven i den gällande unionsrätten om konsumentskydd i samband med avtal, särskilt rådets direktiv 93/13/EEG […] tillämpliga på konsumenttransaktioner avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster”. Liknande formuleringar återfinns i skäl 30 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51).

(98) Mål C-290/16, Air Berlin, punkterna 45 och 46.

(99) I mål C-290/16, Air Berlin, punkt 2 i domslutet och punkterna 45–52, ansåg domstolen att de regler för fri prissättning som fastställs i artikel 22.1 i förordning (EG) nr 1008/2008 om tillhandahållande av lufttrafik (EUT L 293, 31.10.2008, s. 3) inte utesluter tillämpning av direktivet om oskäliga avtalsvillkor i förhållande till avtalsvillkor som gäller prissättning.

(100) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

(101) Mål C-453/10, Pereničová och Perenič, punkt 2 i domslutet, näst sista meningen: ”Fastställandet av att en sådan affärsmetod är otillbörlig utgör ett av de kriterier utifrån vilka den behöriga domstolen, enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13, kan bedöma huruvida avtalsvillkoren avseende konsumentens kreditkostnad är oskäliga.”

(102) Mål C-453/10, Pereničová och Perenič, punkt 2 i domslutet, sista meningen:

(103) Exempelvis artiklarna 5 och 6 i direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66) och artikel 5 i direktiv (EU) 2015/2302 om paketresor och sammanlänkade researrangemang (EUT L 326, 11.12.2015, s. 1).

(104) Se exempelvis artikel 10 i direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavta (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66) – lägg till bestämmelse – och artikel 7 i direktiv (EU) 2015/2302 om paketresor och sammanlänkade researrangemang (EUT L 326, 11.12.2015, s. 1).

(105) I många av EU:s konsumentskyddsdirektiv används på engelska termen ”trader” (i direktivet om oskäliga avtalsvillkor används ”seller or supplier”), medan Rom I-förordningen på engelska använder termen ”professional”. På svenska används ”näringsidkare” för alla tre termerna.

(106) EUT L 177, 4.7.2008, s. 6.

(107) Mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, särskilt punkt 2 i domslutet.

(108) Se de nationella myndigheternas gemensamma ståndpunkt inom nätverket av nationella tillsynsmyndigheter för konsumentskydd i sociala nätverk (november 2016), http://europa.eu/rapid/press-release_IP-17-631_en.htm.

(109) Artikel 8a lades till genom artikel 32 i direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(110) Detta bekräftas exempelvis i punkt 55 i mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon: ”[…] I enlighet med artikel 8 i direktiv 93/13 varierar konsumentskyddets nivå fortfarande mellan medlemsstaterna. Därför kan bedömningen av ett villkor variera beroende på tillämplig rätt, även om alla andra omständigheter är lika.” Domstolen bekräftar även detta i mål C-453/10, Pereničová och Perenič.

(111) Infört genom artikel 32 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(112) De anmälda nationella reglerna finns i bilaga II och på:

https://ec.europa.eu/info/notifications-under-article-8a-directive-93-13-eec_en

(113) Nämns uttryckligen i artikel 8a.1 första strecksatsen.

(114) De senare två fallen nämns inte uttryckligen i artikel 8a.

(115) I punkt 61 i mål C-143/13, Matei och Matei bekräftade domstolen att en ”svart lista” med villkor som kan betraktas som oskälig enligt någon av de strängare bestämmelser som medlemsstaterna får anta eller behålla inom det område som omfattas av direktivet om oskäliga avtalsvillkor för att säkerställa ett maximal konsumentskydd som är förenligt med EU-lagstiftningen.

(116) Se även avsnitt 4, där förhållandet klarhet och kontra oskälighet beskrivs.

(117) Mål C-484/08, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, punkterna 41–44.

(118) Funktionen av artikel 4.2 förklaras närmare i avsnitt 3.1.

(119) Förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés, punkt 69.

(120) De förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés, punkterna 62–71. Mål C-118/17, Dunai, punkterna 60–64.

(121) EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.

(122) Artikel 6.1 diskuteras närmare i avsnitt 4. När det gäller dess följder för förfarandet, se avsnitt 5.

(123) Exempelvis mål C-453/10, Pereničová och Perenič.

(124) Se mål C-453/10, Pereničová och Perenič, punkt 46 och slutet av punkt 47:

”46	Fastställandet av att en affärsmetod är otillbörlig har följaktligen ingen direkt betydelse för frågan huruvida avtalet är giltigt enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13.

[…] Fastställandet av att en sådan affärsmetod är otillbörlig utgör ett av de kriterier utifrån vilka den behöriga domstolen, enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13, kan bedöma huruvida avtalsvillkoren avseende konsumentens kreditkostnad är oskäliga. Detta fastställande har emellertid ingen direkt betydelse för bedömningen av huruvida det kreditavtal som ingåtts är giltigt enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13.”

(125) Mål C-453/10, Pereničová och Perenič, punkt 35: ”Direktiv 93/13 utgör således inte hinder för att en medlemsstat, med iakttagande av unionsrätten, i nationell lagstiftning föreskriver att ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som innehåller ett eller flera oskäliga villkor kan förklaras ogiltigt i sin helhet om detta leder till ett bättre skydd för konsumenten.”

(126) Exempelvis de förenade målen C-482/13, C-484/13, C-485/13 och C-487/13, Unicaja Banco, punkt 38.

(127) Hänvisning till mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 64.

(128) Mål 106/77, Simmenthal (punkterna 21–26). De principer som fastställs i Simmenthal har bekräftats t.ex. i mål C-689/13, PFE (punkterna 40 och 41):

”40

En nationell domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan genom att, med stöd av sin egen behörighet, om det behövs, underlåta att tillämpa varje motstridande bestämmelse i nationell lagstiftning, även senare sådan, utan att den behöver begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom lagstiftning eller något annat konstitutionellt förfarande […]” (hänvisning till mål 106/77, Simmenthal, punkterna 21 och 24, och mål C-112/13, A, punkt 36).

”41

Varje bestämmelse i en nationell rättsordning eller varje lagstiftnings-, förvaltnings- eller domstolspraxis som kan leda till att unionsrättens verkan försvagas på grund av att den domstol som är behörig att tillämpa denna rätt förvägras befogenheten att vid tillämpningstillfället göra allt som erfordras för att underlåta att tillämpa nationella författningsbestämmelser vilka kan hindra unionsbestämmelsernas fulla verkan, är nämligen oförenlig med de krav som följer av unionsrättens beskaffenhet[…]” (hänvisning till mål 106/77, Simmenthal, punkt 22, och mål C-112/13 A, punkt 37).

(129) Mål C-118/17, Dunai, punkt 61.

(130) Detta framgår av mål C-168/15, Milena Tomášová, där domstolen fann att medlemsstaterna under vissa förhållanden är skyldiga att kompensera konsumenter för skada som vållats genom ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans, när domstolen inte på eget initiativ bedömde relevanta avtalsvillkor trots att den var skyldig att göra detta enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor, även om ingen uttrycklig regel om detta fanns i nationell rätt. Målen C-618/10, Banco Español de Crédito, C-49/14, Finanmadrid, C-176/17, Profi Credit Polska och C-632/17, PKO är exempel där domstolen fann att nationella domstolar var skyldiga att bedöma oskäliga avtalsvillkor på eget initiativ även om nationell lagstiftning inte föreskrev en sådan bedömning. Frågan om kontroll på eget initiativ av avtalsvillkors oskälighet diskuteras ingående i avsnitt 5.

(131) Förhållandet mellan direktivet om oskäliga avtalsvillkor och nationella processrättsliga regler diskuteras närmare i avsnitt 5.

(132) I mål C-144/99, kommissionen/Nederländerna, punkt 21, påpekade domstolen kravet på rättsäkerhet i samband med införlivandet av direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

(133) I mål C-143/13, Matei och Matei, punkt 60, hänvisar domstolen till bilagan som en ”grå lista”. De kan dock finnas en viss variation i förståelsen av termen ”grå lista” i medlemsstaternas införlivanden. Den kan tolkas som endast en vägledande lista, som i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor, men även som en presumtion att de listade villkoren är oskäliga.

(134) Tredje meningen i artikel 5 avviker dock från denna princip när det gäller kollektiva förfaranden, med syfte att förhindra fortsatt tillämpning av ett avtalsvillkor (se även mål C-70/03, kommissionen/Spanien, punkt 16).

(135) När medlemsstaterna har valt att inte införliva detta krav får de nationella myndigheterna dock bedöma möjlig oskälighet av avtalets huvudföremål eller pris eller ersättning även om de relevanta avtalsvillkoren beskrivs på ett klart och begripligt sätt. Se mål C-484/08, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, punkterna 40–44.

(136) Mål C-472/10, Invitel, punkt 1 i domslutet och punkterna 30 och 31, mål C-226/12, Air Berlin, punkt 27.

(137) Mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkt 2 i domslutet och punkterna 65–71.

(138) Sedan mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten.

(139) Citatet är från mål C-243/08, Pannon GSM, punkterna 42 och 43. Liknande formuleringar finns exempelvis i mål C-421/14, Banco Primus, punkt 57. Mål C-415/11, Aziz, punkt 66 och den rättspraxis som citeras där, mål C-226/12, Constructora Principado, punkt 20, mål C-472/10, Invitel, punkt 22 och mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten, punkterna 23–25 och domslutet.

(140) Motsvarar artikel 267 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(141) Mål C-186/16, Andriciuc, punkterna 32 och 33.

(142) Efter mål C-240/98, Océano Grupo Editorial, punkt 2 i domslutet.

(143) Mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkt 71 och punkt 2 i domslutet, de förenade målen C-240/98–C-244/98, Océano Grupo Editorial, punkterna 21–24.

(144) De förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés

(145) Mål C-118/17, Dunai, punkterna 57–64 och de förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés.

(146) Se exempelvis målen C-348/14 Bucura, punkt 50, C-484/08, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, punkt 32 och C-76/10, Pohotovost', punkt 72.

(147) När medlemsstater inte har införlivat denna begränsning i artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor i sin nationella lagstiftning (se bilaga II till denna vägledning) kan sådana villkors oskälighet, inklusive prisets lämplighet, bedömas oberoende av bristande transparens. I mål C-484/08, Caja de Ahorros Monte de Piedad bekräftade domstolen att ett sådant nationellt införlivande omfattas av artikel 8. I punkt 1 i domslutet anger domstolen följande: ”Artiklarna 4.2 och 8 i rådets direktiv 93/13/EEG […] ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning […], som tillåter en domstolsprövning av huruvida sådana avtalsvillkor som avser beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor är oskäliga, även om dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

(148) När det gäller avtalets huvudföremål.

(149) Undantaget en bedömning av prisets eller ersättningens lämplighet.

(150) Mål C-186/16, Andriciuc punkt 34, mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 42 och mål C-96/14, Van Hove, punkt 31. Domstolen har blivit ombedd att tillhandahålla ytterligare tolkning i denna fråga i mål C-84/19, Credit Profi Polska (pågående den 31 maj 2019).

(151) Mål C-143/13, Matei och Matei, punkt 50.

(152) Mål C-143/13, Matei och Matei punkt 53.

(153) Mål C-51/17, OTP Bank och OTP Faktoring, punkt 68, mål C-118/17, Dunai, punkt 49.

(154) Mål C-186/16, Andriciuc punkt 35, mål C-484/08, Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid, punkt 34, mål C-96/14, Van Hove, punkt 33.

(155) Mål C-186/16, Andriciuc punkt 36, mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 50. mål C-96/14, Van Hove, punkt 33.

(156) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkterna 50 och 51.

(157) Mål C-186/16, Andriciuc, punkterna 37 och 38.

(158) Mål C-186/16, Andriciuc, punkterna 39–41.

(159) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai.

(160) Mål C-186/16, Andriciuc, punkt 41, mål C-119/17, Lupean, punkt 17.

(161) Mål C-119/17, Lupean, punkterna 18–21.

(162) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai.

(163) Nationell lagstiftning kan ge domstolarna möjlighet att bedöma prisets lämplighet även när sådana villkor är klara och begripliga (se bilaga II till denna vägledning).

(164) T.ex. mål C-143/13, Matei och Matei, punkt 56.

(165) Mål C-472/10, Invitel, punkt 23.

(166) I mål C-472/10, Invitel, punkt 24, uttryckte domstolen vidare: ”När det gäller ett avtalsvillkor genom vilket den totala kostnaden för den tjänst som konsumenten ska tillhandahållas ändras, ska det framhållas att skälet till eller riktlinjerna för ändringen av nämnda kostnader – enligt punkterna 1 j och l samt 2 b och d i bilagan till direktivet – måste anges, varvid konsumenten har rätt att säga upp avtalet.”

(167) Mål C-143/13, Matei och Matei, särskilt punkt 47. Vidare innebär förhållandet att en avgift inte motsvarar en faktisk tjänst att bedömningen huruvida avgiften står i förhållande till något inte kan uppkomma, punkt 70.

(168) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkterna 57 och 58.

(169) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 58, bekräftad bland annat i mål C-143/13, Matei och Matei, punkt 70.

(170) Förutom om det nationella införlivandet även är tillämpligt på avtalsvillkor som har förhandlats fram individuellt (se bilaga II till denna vägledning).

(171) Mål C-119/17, Lupean, punkt 23, mål C-186/16, Andriciuc, punkt 43 och den rättspraxis som citeras där.

(172) Skäl 20 uttrycker även att ”konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren”.

(173) Mål C-96/14, Van Hove, punkt 50.

(174) Mål C-96/14, Van Hove, punkt 48.

(175) Förslag till avgörande av generaladvokaten Hogan, föredraget den 15 maj 2019, i målet Kiss (C-621/17, punkt 41).

(176) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo och övriga, punkterna 48 och 49.

(177) T.ex. mål C-186/16, Andriciuc, punkterna 44 och 45, vilka citeras här. Liknande formuleringar finns exempelvis i målen C-26/13 Kásler och Káslerné Rábai, punkterna 71 och 72, C-191/15 Verein für Konsumentenforschung/Amazon, punkt 68 och C-96/14 Van Hove, punkt 40 med ytterligare hänvisningar.

(178) Hänvisningar till målen C-26/13 Kásler och Káslerné Rábai, punkterna 71 och 72, och C-348/14 Bucura, punkt 52.

(179) Hänvisningar till mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 75, och mål C-96/14, Van Hove, punkt 50.

(180) Exempelvis i mål C-186/16, Andriciuc, punkt 48, som citeras här.

(181) Hänvisningar till målen C-92/11, RWE Vertrieb, punkt 44 och C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo och övriga, punkt 50.

(182) T.ex. mål C-186/16, Andriciuc, punkt 47, som citeras här. Samma formulering återfinns i mål C-143/13, Matei och Matei, punkt 74.

(183) Hänvisningar till mål C-348/14, Bucura, punkt 66.

(184) T.ex. mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 73–74.

(185) Mål C-348/14, Bucura, punkterna 45–66.

(186) Mål C-186/16, Andriciuc, punkterna 49–51.

(187) Mål C-186/16, Andriciuc punkt 50.

(188) Mål C-186/16, Andriciuc, punkt 43, mål C-119/17, Lupean, punkt 23.

(189) Mål C-186/16, Andriciuc punkt 46, mål C-143/13, Matei och Matei punkt 75, mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 74.

(190) Domstolen har ännu inte avgjort denna fråga i relation till direktivet om oskäliga avtalsvillkor men har blivit ombedd tillhandahålla en tolkning i mål C-829/18, Crédit Logement (pågående den 31 maj 2019). Ett kriterium är att det är svårt för konsumenter att bevisa frånvaron av sådana uppgifter. Vidare bekräftar EU-direktiv som föreskriver specifika skyldigheter avseende förhandsinformation att denna skyldighet ligger hos näringsidkaren, t.ex. Artiklarna 5 och 6 i direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64), artiklarna 5 och 6 i direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66), artikel 14 i direktiv 2014/17/EU om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34) eller artikel 5 i direktiv (EU) 2015/2302 om paketresor och sammanlänkade researrangemang (EUT L 326, 11.12.2015, s. 1). Vissa av dem har även kodifierat principen att bevisbördan i detta avseende ligger hos näringsidkaren, exempelvis i artikel 6.9 i direktiv 2011/83/EU och artikel 8 i direktiv (EU) 2015/2302.

(191) Mål C-472/10, Invitel, mål C-92/11, RWE Vertrieb, mål C-143/13, Matei och Matei.

(192) Mål C-125/18, Gómez del Moral (pågående den 31 maj 2019).

(193) Direktiv 2005/29/EG (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).

(194) Direktiv 2011/83/EU (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).

(195) Direktiv 2008/48/EG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66).

(196) Direktiv 2014/17/EU (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34).

(197) Direktiv (EU) 2015/2302 (EUT L 326, 11.12.2015, s. 1).

(198) Direktiv (EU) 2018/1972 (EUT L 321, 17.12.2018, s. 36).

(199) EUT L 293, 31.10.2008, s. 3. Enligt den förordningen passagerarpris eller fraktpris som är tillgängliga för allmänheten inkludera gällande villkor. Det slutliga priset ska alltid anges och ska innehålla gällande passagerarpris eller fraktpris samt alla tillämpliga skatter och avgifter, tilläggsavgifter och arvoden som är oundvikliga och förutsebara vid tidpunkten för offentliggörandet. Dessutom ska minst passagerarpris eller fraktpris, skatter, flygplatsavgifter och andra avgifter, tilläggsavgifter eller arvoden, bland annat de som avser säkerhet eller bränsle, specificeras.

(200) EUT L 211, 14.8.2009, s. 55.

(201) EUT L 211, 14.8.2009, s. 94.

(202) T.ex. artikel 7 i direktiv (EU) 2015/2302 om paketresor och sammanlänkade researrangemang (EUT L 326, 11.12.2015, s. 1), artikel 10 i direktiv 2008/48/EG konsumentkreditavtal (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66), artikel 21 och bilaga II i direktiv 2002/22/EG (EUT L 108, 24.4.2002, s. 51), artiklarna 14 och 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 531/2012 av den 13 juni 2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen (EUT L 172, 30.6.2012, s. 10), artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2120 av den 25 november 2015 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen (EUT L 310, 26.11.2015, s. 1), artiklarna 102 och 103 och bilagorna det hänvisas till däri i direktiv (EU) 2018/1972 (EUT L 321, 17.12.2018, s. 36), bilaga I 1 a till direktiv 2009/72/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55) och bilaga I 1 a till direktiv 2009/73/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94).

(203) Bland annat artiklarna 10 och 11 i direktiv (EU) 2015/2302 (EUT L 326, 11.12.2015, s. 1), artikel 11 i direktiv 2008/48/EG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66), bilaga I 1. b i direktiv 2009/72/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55) och bilaga I 1. b i direktiv 2009/73/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94) innehåller regler om tillåtligheten av avtalsändringar och deras transparens.

(204) Se exempelvis mål C-76/10, Pohotovosť, som utöver bedömning av oskäliga avtalsvillkor gällde underlåtenheten att ange den effektiva räntan i ett konsumentkreditavtal och de påföljder som skulle tillämpas i detta fall. Se särskilt punkterna 74–76. Se även mål C-143/13, Matei och Matei.

(205) Nu direktiv 2008/48/EG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66), tidigare direktiv 87/102/EEG (EUT L 42, 12.2.1987, s. 48).

(206) Målen C-448/17, EOS KSI Slovensko, punkt 63 och C-348/14 Bucura, punkt 57.

(207) Mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, särskilt punkt 3 i domslutet, liksom punkterna 63–68, som följer upp mål C-76/10, Pohotovost', särskilt punkterna 68–77.

(208) Krävs nu enligt direktiv 2008/48/EG (EUT L 133, 22.5.2008, s. 66). I mål C-448/17, EOS KSI Slovenskooch mål C-76/10, Pohotovost' var direktiv 87/102/EEG (EUT L 42, 12.2.1987, s. 48) fortfarande tillämpligt på relevanta konsumentkreditavtal.

(209) Mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, punkt 66 och punkt 3 i domslutet. Domstolen ansåg att när endast en matematisk formel för att beräkna den effektiva räntan tillhandahålls utan de uppgifter som krävs för beräkningen är detta liktydigt med att inte ange den effektiva räntan.

(210) Enligt artikel 43 i direktiv 2014/17/EU (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34) ska detta direktiv inte tillämpas på kreditavtal som förelåg före den 21 mars 2016.

(211) Mål C-92/11, RWE Vertrieb. Se särskilt punkt 2 i domslutet: ”Artiklarna 3 och 5 i direktiv 93/13, jämförda med artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 98/30/EG, ska tolkas så, att vid bedömningen av om ett standardvillkor genom vilket gasleverantören förbehåller sig rätten att ändra priset för leverans av gas är förenligt med de krav på god sed, balans i avtalsförhållandet och klarhet och begriplighet som uppställs i nämnda bestämmelser är bland annat följande av avgörande betydelse, nämligen:

—

frågan huruvida skälen till och riktlinjerna för prisändringen har angetts på ett transparent sätt i avtalet, så att konsumenten har möjlighet att, utifrån klara och begripliga kriterier, förutse eventuella ändringar av priset. Att man inte alls lämnar någon sådan information innan avtalet ingås kan i princip inte kompenseras endast genom att konsumenterna under avtalets giltighetstid upplyses om prisändringen med rimligt varsel och om rätten att säga upp avtalet för det fall att de inte godtar ändringen, och

—	frågan huruvida den uppsägningsrätt som konsumenten tillerkänns faktiskt under de givna omständigheterna kan utövas på ett effektivt sätt. […]”

(212) I de förenade målen C-359/11 och C-400/11, Schulz och Egbringhoff avgjorde domstolen huruvida transparenskrav avseende ändring av avtal för leverans av el och gas som omfattas av den allmänna leveransskyldigheten. Domstolen slog fast att nationell lagstiftning som fastställer innehållet i denna typ av konsumentavtal och föreskriver att tariffen för leveranserna kan ändras men inte säkerställer att konsumenterna i god tid innan ändringen träder i kraft informeras om skälet och villkoren för samt omfattningen av ändringen strider mot transparensbestämmelserna i direktiv 2003/54/EG Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/54/EG av den 26 juni 2003 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 96/92/EG - Uttalanden om verksamheter som rör nedläggning och avfallshantering (EUT L 176, 15.7.2003, s. 37) och direktiv 2003/55/EG (EUT L 176, 15.7.2003, s. 57), ersatt av direktiv 2009/72/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55) respektive direktiv 2009/73/EG (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94). Eftersom innehållet i avtalen i fråga reglerades av tyska rättsregler som är bindande var direktivet om oskäliga avtalsvillkor inte tillämpligt.

(213) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 60. Se även mål C-186/16, Andriciuc, punkt 57.

(214) Hänvisning till mål C-415/11, Aziz, punkt 69.

(215) I sina slutsatser av den 21 mars 2019 i mål C-34/18, Ottília Lovasné Tóth, punkterna 56–62, föreslår generaladvokaten Hogan till och med att frånvaro av god sed inte är ett separat villkor för att ett avtalsvillkor ska vara oskäligt, men vissa av domstolens domskäl (t.ex. i mål C-186/16, Andriciuc, punkt 56: ”Det ankommer härvid på den hänskjutande domstolen att […] bedöma i ett första skede om kravet på god sed eventuellt har åsidosatts och därefter om det föreligger en betydande obalans i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 93/13.”) ger inte nödvändigtvis stöd för den ståndpunkten.

(216) Se avsnitt 3.4.2.

(217) Domstolen har påmint de nationella domstolarna om denna bestämmelse i flera avgöranden, t.ex. mål C-226/12, Constructora Principado, andra strecksatsen i domslutet och punkt 30, mål C-415/11, Aziz, punkt 71, mål C-243/08, Pannon GSM, punkt 39, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 42, mål C-421/14, Banco Primus, punkt 61, mål C-186/16, Andriciuc punkt 53, mål C-421/14, Banco Primus, punkt 61, vars första mening lyder: ”Frågan huruvida ett visst avtalsvillkor är oskäligt eller inte ska dessutom, enligt artikel 4.1 i direktivet, bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks.”

(218) Exempelvis när det nationella införlivandet av artikel 3.1 inte kräver frånvaro av god sed eller att obalansen måste vara ”betydande”. Se vidare avsnitt 2.1 om harmonisering på miniminivå.

(219) Se även avsnitt 3.4.7 om bilagans funktion.

(220) Mål C-472/10, Invitel, punkterna 25 och 26, mål C-243/08, Pannon GSM, punkterna 37 och 38, mål C-76/10, Pohotovost', punkterna 56 och 58, mål C-478/99, kommissionen/Sverige, punkt 22. Avsnitt 3.4.7.

(221) mål C-415/11, Aziz, punkt 68, mål C-226/12, Constructora Principado, punkt 21, mål C-421/14, Banco Primus, punkt 59, mål C-186/16, Andriciuc punkt 59.

(222) Den senare aspekten tas upp bland annat i mål C-415/11, Aziz, punkt 74.

(223) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 59, mål C-415/11, Aziz, punkt 68, mål C-226/12, Constructora Principado, punkt 23.

(224) Mål C-226/12, Constructora Principado, punkt 23 och första strecksatsen i domslutet.

(225) Mål C-226/12, Constructora Principado, punkt 22 och första strecksatsen i domslutet.

(226) Mål C-226/12, Constructora Principado, punkt 26.

(227) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 61, andra meningen. ”[…] i detta fall även ska bedömas vilka konsekvenser avtalsvillkoret kan ha enligt den lag som är tillämplig på avtalet, vilket kräver en undersökning av det nationella rättssystemet”. Se även mål C-415/11, Aziz, punkt 71 och den rättspraxis som citeras, mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten, punkt 21, och beslutet i mål C-76/10, Pohotovosť, punkt 59.

(228) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 3, första strecksatsen i domslutet och punkt 59, mål C-415/11, Aziz, punkterna 68 och 73.

(229) Mål C-226/12, Constructora Principado, punkterna 21–24.

(230) Hänvisning till mål C-415/11, Aziz, punkt 68.

(231) Hänvisning till mål C-472/11, Banif Plus Bank, punkt 40.

(232) Hänvisning till mål C-415/11, Aziz, punkt 71.

(233) Tex. mål C-415/11, Aziz, punkt 73, mål C-421/14, Banco Primus, punkt 66.

(234) Detta avspeglas även i punkt 1 e i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor: ”att kräva att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp,”.

(235) Mål C-415/11, Aziz, punkterna 73 och 74, förenade målen C-537/12 och C-116/13, Banco Popular Español Banco de Valencia, punkterna 70 och 71. När det gäller efterlevnaden av rättegångsregler i samband med direktivet om oskäliga avtalsvillkor, se avsnitt 6.

(236) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 66, förenade målen C-537/12 och C-116/13, Banco Popular Español Banco de Valencia, punkt 71, baserat på mål C-415/11, Aziz, punkterna 73 och 75.

(237) Mål C-415/11, Aziz, punkt 74,

(238) Punkt 1 e i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor:

(239) Mål C-377/14, Radlinger och Radlingerová, punkt 101.

(240) Mål C-377/14, Radlinger och Radlingerová, punkt 101.

(241) Se även avsnitt 4.3.3 och mål C-421/14, Banco Primus, punkt 4 i domslutet och punkt 73. En hänvisning till ett förhandsavgörande (mål C-750/18, A, B/C – pågående den 31 maj 2019) där domstolen hade blivit ombedd att ge vägledning i frågan huruvida den sammanlagda effekten kan begränsas till påföljder avseende samma underlåtenhet att uppfylla avtalsförpliktelser, har återkallats.

(242) Avsnitten 3.1 och 3.2.2. De förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés.

(243) Inklusive exempelvis när valutafluktuationer kan medföra en obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter genom att en ökad börda läggs på konsumenten, mål C-186/16, Andriciuc, punkterna 52–58.

(244) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 67 andra strecksatsen.

(245) Mål C-186/16, Andriciuc, punkt 54.

(246) Mål C-186/16, Andriciuc, punkterna 55 och 56.

(247) Domstolen har blivit ombedd att tillhandahålla ytterligare tolkning i mål C-452/18, Ibercaja Banco (pågående den 31 maj 2019) när det gäller en novation av ett låneavtal.

(248) Mål C-602/13, BBVA, punkt 50.

(249) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 4 i domslutet och punkt 73.

(250) I linje med principen om harmonisering på miniminivå kan nationell rätt föreskriva att bristande transparens kan ha denna direkta följd. Se avsnitt 2 om förhållandet mellan direktivet om oskäliga avtalsvillkor och nationell lagstiftning och paragraf 307 (1) i den tyska civillagen (BGB).

(251) Se avsnitt 3.2.1.

(252) Detta bekräftas underförstått eller uttryckligen i flera avgöranden, bland annat i fallen C-421/14, Banco Primus, punkterna 62–67, särskilt i punkt 64 och punkt 67 andra strecksatsen i mål C-119/17, Lupean, punkterna 22–31 och C-118/17, Dunai, punkt 49.

(253) Bristande transparens nämns inte som en förutsättning i artikel 3.1. Detta skiljer sig endast för avtalsvillkor som beskriver avtalets huvudföremål eller vars bedömning skulle kräva en granskning av prisets eller ersättningens lämplighet.

(254) Bekräftas i mål C-342/13, Katalin Sebestyén, punkt 34: ”Även om det antas att den allmänna information som konsumenten fick innan avtalet ingicks uppfyller kraven på klarhet och öppenhet enligt artikel 5 i direktivet, utesluter inte den omständigheten i sig att ett sådant avtalsvillkor […] kan vara oskäligt.”

(255) T.ex. mål C-472/10, Invitel, punkt 28 och slutet av punkt 1 i domslutet: ”Det ankommer på den hänskjutande domstolen att […] med ledning av artikel 3.1 och 3.3. i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal bedöma skäligheten av ett villkor som ingår i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal och genom vilket näringsidkaren ensidigt ändrar kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas utan att tydligt beskriva riktlinjerna för fastställelsen av nämnda kostnader och utan att ange något giltigt skäl för ändringen. Vid denna bedömning ska den nationella domstolen särskilt pröva huruvida skälen eller riktlinjerna för ändringen av kostnaderna för den tjänst som ska tillhandahållas har angetts på ett klart och begripligt sätt, varvid den ska beakta samtliga villkor i näringsidkarens allmänna villkor för konsumentavtal, bland vilka det omtvistade villkoret ingår, och nationella bestämmelser som föreskriver rättigheter och skyldigheter som eventuellt kan fylla ut de som följer av nämnda allmänna villkor, samt, i förekommande fall, huruvida konsumenterna har rätt att säga upp avtalen.”

Mål C-92/11, RWE Vertrieb, punkt 2 i domslutet: ”Artiklarna 3 och 5 i direktiv 93/13, jämförda med artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/55/EG […] ska tolkas så, att vid bedömningen av om ett standardvillkor genom vilket gasleverantören förbehåller sig rätten att ändra priset för leverans av gas är förenligt med de krav på god sed, balans i avtalsförhållandet och klarhet och begriplighet som uppställs i nämnda bestämmelser är bland annat följande av avgörande betydelse, nämligen:

—	frågan huruvida skälen till och riktlinjerna för prisändringen har angetts på ett transparent sätt i avtalet, så att konsumenten har möjlighet att, utifrån klara och begripliga kriterier, förutse eventuella ändringar av priset. […], och

—	frågan huruvida den uppsägningsrätt som konsumenten tillerkänns faktiskt under de givna omständigheterna kan utövas på ett effektivt sätt.

Det ankommer på den nationella domstolen att göra denna bedömning med beaktande av omständigheterna i förevarande fall, vilket innefattar samtliga villkor i de allmänna avtalsvillkoren för konsumentavtal där det omtvistade avtalsvillkoret återfinns.”

(256) T.ex. mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkt 65: ”Det ankommer på den nationella domstolen att med hänsyn till de särskilda förhållanden i fallet avgöra om ett villkor uppfyller kraven på god sed, balans och transparens.” Se även de förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkt 50 och mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 40.

Mål C-92/11, RWE Vertrieb, punkt 47: ”Ett standardvillkor som möjliggör en sådan ensidig ändring måste dock uppfylla de krav på god sed, balans i avtalsförhållandet samt klarhet och begriplighet som uppställs i dessa direktiv.”

(257) Mål C-472/10, Invitel, punkterna 21–31, mål C-92/11, RWE Vertrieb, punkterna 40–55,

(258) mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, mål C-348/14, Bucura, mål C-186/16, Andriciuc och mål C-119/17, Lupean, punkterna 22–31.

(259) Mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon.

(260) Artikel 6 i Rom I-förordningen.

(261) Mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkt 68, varur ett utdrag citeras här. Föregående punkt 67 lyder: ”Under dessa förhållanden är […] en i förväg upprättad lagvalsklausul som innebär att tillämplig lag är lagen i den medlemsstat där näringsidkaren har sitt säte oskälig endast om den, på grund av sin lydelse eller sitt sammanhang, medför en betydande obalans mellan parternas rättigheter och skyldigheter.”

(262) Mål C-472/10, Invitel, punkt 25, mål C-243/08, Pannon GSM, punkterna 37 och 38, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 42, och beslutet i mål C-76/10, Pohotovosť, punkterna 56 och 58.

(263) Mål C-478/99, kommissionen/Sverige, punkt 11.

(264) Mål C-478/99, kommissionen/Sverige, punkt 11.

(265) Mål C-237/02, Freiburger Kommunalbauten, punkt 2, mål C-478/99, kommissionen/Sverige, punkt 20. I mål C-143/13, Matei och Matei, punkt 60, hänvisar domstolen till bilagan som en ”grå lista”. Det är emellertid möjligt att det i vissa nationella lagstiftningar finns ”grå listor” i den meningen att det finns en (motbevisbar) presumption att vissa typer av avtalsvillkor är oskäliga.

(266) Mål C-472/10, Invitel, första delen av punkt 26,

(267) Se bilaga II till denna vägledning.

(268) Mål C-143/13, Matei och Matei punkt 61,

(269) Villkor som ”kräver att en konsument som inte fullgör sina skyldigheter betalar ett oproportionerligt stort ersättningsbelopp”.

(270) Punkt 74.

(271) Punkterna 21–31.

(272) Punkt 60.

(273) Särskilt punkt 73.

(274) Särskilt punkt 59 och 74, Punkt 74 har följande lydelse: ”Det följer av artiklarna 3 och 5 i direktiv 93/13, samt av punkterna 1 j, 1 l, 2 b och 2 d i bilagan till direktivet, att det är av avgörande betydelse för att kravet på transparens ska anses vara uppfyllt att skälen till och detaljerna kring mekanismen för räntesatsändringen, samt förhållandet mellan detta villkor och andra villkor angående ersättningen till långivaren, har angetts på ett transparent sätt i kreditavtalet, så att en väl upplyst konsument har möjlighet att, utifrån klara och begripliga kriterier, förutse vad de ekonomiska följderna blir för honom eller henne.”

(275)

”villkor vars syfte eller verkan är att upphäva eller inskränka konsumentens rätt att gå till domstol eller vidta andra rättsliga åtgärder, särskilt genom att kräva att konsumenten för tvister enbart till skiljeförfarande som inte är reglerat i lag, genom att orättmätigt inskränka konsumentens tillgång till bevismedel eller genom att pålägga konsumenten en bevisbörda som enligt gällande rätt bör ligga hos någon annan avtalspart.”

(276) Mål C-240/98, Océano Grupo Editorial, domslutet och punkterna 22–24, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkterna 54–56, mål C-243/08, Pannon GSM, punkt 41.

(277) T.ex. mål C-421/14, Banco Primus, punkt 40, som här citeras.

(278) Hänvisning till mål C-169/14, Sánchez Morcillo och Abril García, punkt 22 och där angiven rättspraxis.

(279) Målen C-421/14, Banco Primus, punkt 41, C-169/14 Sánchez Morcillo och Abril García, punkt 23, de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo m.fl., punkt 53 och 55.

(280) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 38 med hänvisningar till mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 40, och mål C-472/11, Banif Plus Bank, punkt 20.

(281) T.ex. de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 54, mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 44, som här citeras. I denna punkt hänvisar domstolen till de tidigare besluten i mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 52, och mål C-76/10, Pohotovost', punkt 50.

(282) Se avsnitt 1.2.5 om näringsidkare som är etablerade i tredjeländer.

(283) Antingen enligt individuellt förhandlade villkor eller genom avtalsvillkor enligt artikel 3.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

(284) Domstolen har dock klargjort att konsumenter i domstolsförfaranden, efter att de informerats om ett avtalsvillkors oskälighet, kan välja att inte stödja sig mot detta skydd (se avsnitten 4.3.3, 5.5.1 och 5.5.5). I mål C-452/18, Ibercaja (pågående den 31 maj 2019) kallas domstolen att behandla villkoren i en avtalsförnyelse enligt vilken en konsument avsade sig rätten att göra restitutionsanspråk baserat på avtalsvillkor som kan ha varit oskäliga enligt en ”tvistlösning” gällande konsekvenserna av ett oskäligt avtalsvillkor, och kan ge ytterligare rekommendationer för denna princip.

(285) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 61.

(286) Här citeras mål C-243/08, Pannon GSM, punkt 28.

(287) Det faktum att det även för konsumenter i allmänhet finns tidsgränser för att använda rättsmedel under pågående förfaranden, och att rimliga preskriptionsfrister kan gälla vid anspråk på restitution av betalningar som gjorts på basis av oskäliga avtalsvillkor är en annan fråga (se de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 69–70.

(288) Mål C-473/00, Cofidis, punkt 38. Nationella domstolars plikt att på eget initiativ (ex officio) utvärdera avtalsvillkors oskälighet diskuteras i avsnitt 5.

(289) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, domslutet och punkterna 73–75.

(290) De förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés, punkt 73. I mål C-618/10, Banco Español de Crédito, fastställde domstolen de grundläggande principerna för vilka konsekvenserna bör vara av att oskäliga avtalsvillkor är av icke-bindande karaktär. Dessa har bekräftats i ett flertal mål, däribland mål C-488/11, Asbeek Brusse, mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, de förenade målen C-482/13, C-484/13, C-485/13 och C-487/13, Unicaja Banco y Caixabank, mål C-421/14, Banco Primus, punkt 71 samt de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 57–61.

(291) Hänvisning till mål C-421/14, Banco Primus, punkt 71 och där angiven rättspraxis.

(292) T.ex. mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 59: ”Artikel 6.1 i direktivet kan […] inte tolkas på så sätt att det blir möjligt för den nationella domstolen att – för det fall den finner att en vitesklausul i ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument är oskälig – jämka det vitesbelopp som konsumenten ålagts i stället för att till fullo underlåta att tillämpa vitesklausulen […].”

(293) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 60 och 62.

(294) T.ex. mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 58: ”EU-domstolen har dessutom slagit fast att denna tolkning stöds av ändamålet med och systematiken i direktivet. Med tanke på karaktären på och vikten av det allmänintresse som ligger till grund för det skydd som ges konsumenterna, kräver direktivet, såsom framgår av artikel 7.1, att medlemsstaterna föreskriver lämpliga och effektiva medel ’för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter’. För det fall en nationell domstol hade möjlighet att ändra innehållet i oskäliga villkor i sådana avtal, skulle detta kunna äventyra förverkligandet av det långsiktiga syftet med artikel 7 i direktivet. En sådan möjlighet skulle nämligen motverka den avskräckande verkan det har på näringsidkarna att sådana oskäliga villkor helt enkelt inte kan tillämpas gentemot konsumenterna (domen i det ovannämnda målet C-618/10, Banco Español de Crédito, punkterna 66–69).”

(295) Domstolen fastställde detta i de förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkt 55: ”Att i förekommande fall endast upphäva det skäl till uppsägning som gör att de villkor som är i fråga i de nationella målen är oskäliga, skulle innebära att man ändrade innehållet i dessa villkor på ett sätt som påverkar deras innebörd. Det kan således inte godtas att dessa villkor fortsätter att gälla i en viss del, eftersom detta direkt skulle äventyra den avskräckande verkan som avses i föregående punkt i denna dom.”

(296) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai och mål C-186/16, Andriciuc i enlighet med artikel 4.2.

(297) Mål C-472/11, Invitel och mål C-92/11, RWE Vertrieb.

(298) De förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés, särskilt punkterna 76 och 77.

(299) I de förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia kommenterades detta inte direkt av domstolen, men i fall C-70/17, hänvisade Spaniens högsta domstol specifikt till denna doktrin.

(300) Kallas även ”geltungserhaltende Reduktion” i tysk doktrin och rättspraxis.

(301) Avsnitt 5.4.

(302) Mål C-452/18, Ibercaja (pågående den 31 maj 2019).

(303) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, mål C-488/11, Asbeek Brusse, de förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés osv.

(304) I mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 65 och mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 57, uttryckte Europeiska unionens domstol följande: ”Avtalet ska […] i princip bestå, utan att det görs andra ändringar än vad som följer av att de oskäliga villkoren upphävs, i den mån det är juridiskt möjligt att avtalet består på detta sätt enligt nationell rätt”

(305) Mål C-453/10, Pereničová och Perenič, punkt 32, mål C-118/17, Dunai, punkt 51.

(306) Mål C-118/17, Dunai, punkt 52.

(307) Mål C-186/16, Andriucic, punkterna 35 och 37.

(308) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai.

(309) Mål C-453/10, Pereničová och Perenič, punkt 31, mål C-118/17, Dunai, punkt 51, mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 82, och mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 40.

(310) Mål C-453/10, Pereničová och Perenič, punkt 35.

(311) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 80 och 81.

(312) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 83.

(313) Rätten bekräftade de principer som fastställdes i mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkt 85, i de förenade målen C-482/13, C-484/13, C-485/13 och C-487/13, Unicaja Banco y Caixabank, punkt 33, i de förenade målen C-96/16 och C-94/17, Banco Santander Escobedo Cortés, punkt 74 samt i de förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkterna 56–63.

(314) Domstolen underströk villkoret att konsekvenserna måste vara ”mycket negativa” för konsumenterna, i den grad att denne ”sanktioneras” i mål C-118/17, Dunai, punkt 54, C-96/16 och C-94/17, Banco Santander och Escobedo Cortés, punkt 74, C-51/17, OTP Bank och OTP Faktoring, punkt 61, eller att det strider mot konsumentens intresse, Dunai, punkt 55.

(315) De förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkterna 61 och 62.

(316) Mål C-26/13, Kásler och Káslerné Rábai, punkterna 80–81, mål C-92/11, RWE Vertrieb, punkt 26, mål C-280/13, Barclays Bank, punkterna 31 och 42, mål C-7/16, Banco Popular Español och PL Salvador, punkt 21, mål C-446/17, Woonhaven Antwerpen BV CVBA/Berkani och Hajji, punkt 25.

(317) Mål C-260/18, Dziubak (pågående den 31 maj 2019). Detta mål behandlar bland annat vilka konsekvenserna kan bli av ett eventuellt ogiltigförklarande av ett avtalsvillkor som förklarar valutaväxlingsmekanismen för ett lån i utländsk valuta.

(318) I hans yttrande från 14 maj 2019 i mål C-260/18, Dziubak, anser generaladvokat Pitruzzella att begreppet utfyllnadsregel måste tolkas restriktivt på ett sådant sätt att det endast gäller regler som kan ersätta det oskäliga avtalsvillkoret utan att kräva ”kreativitet” av domaren, eftersom sådan ”kreativitet” enligt honom skulle motsvara en ändring av de oskäliga avtalsvillkoren (punkt 77–79).

(319) De förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkt 59.

(320) Mål C-126/18, Gómez del Moral Guasch (pågående den 31 maj 2019), vilket berör det eventuella ogiltigförklarandet av referensen i ett hypotekskreditavtal till ett index för tillämplig räntesats. Om detta avtalsvillkor skulle visa sig oskäligt är det inte möjligt att komma till någon överenskommelse om tillämplig ränta.

(321) Yttrande från generaladvokat Pitruzzella från den 14 maj 2019 i mål C-260/18, Dziubak, punkt 60. Detta kan inte jämföras med en utvärdering av avtalsvillkorets oskälighet enligt artikel 3.1, vilken även tar hänsyn till omständigheterna då avtalet slöts.

(322) Mål C-118/17, Dunai, punkt 55.

(323) Mål C-118/17, Dunai, punkterna 51–55.

(324) I mål C-118/17, Dunai, punkterna 53–55, föreföll konsumentens intresse i att ogiltigförklara avtalet sammanfalla med konsumentens begäran. I hans yttrande från 14 maj 2019 i mål C-260/18, Dziubak, punkt 67, anser generaladvokat Pitruzzella att konsumentens preferens är avgörande. I de förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria, punkterna 61 och 62, hänvisar domstolen till en utvärdering som ska utföras av den nationella domaren, i ljuset av tillämplig nationell lagstiftning. Det utesluts dock inte att den nationella domaren tar upp denna fråga med konsumenten.

(325) Se avsnitt 4.3.3 nedan.

(326) De förenade målen C-94/17 och C-96/16, Banco Santander Escobedo Cortés.

(327) Se även punkt 5.5.1 och 5.5.5 nedan.

(328) Mål C-243/08, Pannon GSM. Se efterhandsbekräftelse i till exempel mål C-472/11, Banif Plus Bank, punkterna 27 och 35 och i de förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkt 63.

(329) De förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkt 63.

(330) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 62 och 63, som här citeras, Mål C-483/16, Sziber, punkt 53.

(331) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 67–69.

(332) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 70–71. Domstolen gör en tydlig åtskillnad mellan sådana tillfälliga begränsningar och de rimliga preskriptionsfrister för att väcka talan som finns i nationell lagstiftning.

(333) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo. Det citerade stycket är hämtat ur domslutet.

(334) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 70, med hänvisning till mål 309/85, Barra m.fl., punkt 13.

(335) Mål C-92/11, RWE Vertrieb punkt 58 med hänvisningar till tidigare rättspraxis.

(336) Mål C-92/11, RWE Vertrieb punkt 59 med hänvisningar till tidigare rättspraxis.

(337) T.ex. de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 53–56.

(338) Mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 59. Domstolen har även förklarat att principen om ett effektivt domstolsskydd är en allmän princip i unionsrätten som har uppkommit ur medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och stadfästs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och bekräftas i artikel 47 i stadgan, de förenade målen C-317/08, C-318/08, C319/08 och C-320/08, Alassini, punkt 61.

(339) T.ex. mål C-49/14, Finanmadrid, punkt 40, de förenade målen C-240/98 och C-244/98, Océano Grupo Editorial, mål C-168/05, Mostaza Claro, mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones. Nyligen, mål C-618/10, Banco Español de Crédito, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, mål C-453/10, Pereničová och Perenič.

(340) De förenade målen C-317/08, C-318/08, C-319/08 och C-320/08, Alassini, punkt 61.

(341) De förenade målen C-430/93 och C431/93, Van Schijndel, mål C-432/05, Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd, mål C-126/97, Eco-Swiss China Time Ltd, mål C-49/14, Finanmadrid, punkt 40.

(342) De förenade målen C-317/08, C-318/08, C319/08 och C-320/08, Alassini, punkt 49.

(343) Mål C-377/14, Radlinger och Radlingerová, punkt 48, Mål C-49/14, Finanmadrid, punkt 40, mål C-169/14, Sánchez Morcillo och Abril García, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

(344) Mål C-567/13, Nóra Baczó, punkterna 42–47.

(345) Båda termerna finns i domstolens rättspraxis.

(346) Mål C-49/14, Finanmadrid, punkt 40, Mål C-196/14, Sánchez Morcillo och Abril García, punkt 31 och där angiven rättspraxis.

(347) De förenade målen C-430/93 och C431/93, Van Schijndel, punkt 17.

(348) Domstolen använder effektiviteten hos skyddet under direktivet om oskäliga avtalsvillkor som en standard för utvärdering av processuella hinder och den är även ett positivt krav bakom utgör underlag till i synnerhet kontroll på eget initiativ, t.ex. i mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 44 och i mål C-49/14, Finanmadrid, punkt 4. Se även mål C-497/13, Froukje Faber, punkterna 42–47 gällande direktiv 1999/44/EG om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EUT L 171, 7.7.1999, s. 12).

(349) T.ex. mål C-176/17, Profi Credit Polska.

(350) T.ex. mål C-176/17, Profi Credit Polska.

(351) T.ex. mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, mål C-76/10, Pohotovost' och mål C-488/11, Asbeek Brusse.

(352) I till exempel mål C-176/17, Profi Credit Polska hänvisar domstolen till artikel 7.1, medan den i mål C-618/10, Banco Español de Crédito stödjer sig på effektivitet.

(353) Mål C-32/12, Duarte Hueros och mål C-497/13, Froukje Faber, båda gällande direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EUT L 171, 7.7.1999, s. 12).

(354) Mål C-488/11, Asbeek Brusse och C-397/11, Erika Jőrös.

(355) Där svaranden inte infunnit sig i domstol, Mål C-147/16, Karel de Grote, punkt 24–37.

(356) Mål C-168/05, Mostaza Claro.

(357) Mål C-168/05, Mostaza Clara, C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, C-76/10, Pohotovosť och C-168/15, Tomášová.

(358) Mål C-472/10, Invitel.

(359) Mål C-243/08, Pannon GSM, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, mål C-618/10, Banco Español de Crédito, och mål C-49/14, Finanmadrid, mål C-176/17, Profi Credit Polska, mål C-632/17, PKO.

(360) T.ex. mål C-415/11, Mohammed Aziz, mål C-169/14, Sanchez Morcillo, mål C-32/14, Erste Bank Hungary, mål C-421/14, Banco Primus osv.

(361) Mål C-34/13, Kušionová.

(362) Mål C-377/14, Radlinger Radlingerová.

(363) EUT L 399, 30.12.2006, s. 1.

(364) De förenade målen C-453/18 och C-494/18 Bondora (pågående den 31 maj 2019).

(365) Det gäller även fall där de rättsmedel fick sättas in mot verkställighet som begärts av en näringsidkare.

(366) T.ex. mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 55, mål C-415/11, Aziz, mål C-76/10, Pohotovost' och mål C-77/14, Radlinger Radlingerová, punkt 50.

(367) Mål C-77/14, Radlinger och Radlingerová, punkt 50. Domstolen hänvisar till tidigare dom i mål C-34/13, Kušionová, punkterna 52 och 53 och ytterligare där angiven rättspraxis.

(368) Eller artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

(369) De citerade styckena är från mål C-49/14, Finanmadrid, punkterna 43 och 44. Samma formulering eller en liknande kan hittas till exempel i mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 49, C-415/11, Mohammed Aziz, punkt 5, C-8/14, BBVA, punkt 26, C-377/14, Radlinger Radlingerová, punkterna 50, 54 och 55.

(370) Mål C-49/14, Finanmadrid, mål C-176/17, Profi Credit Polska, mål C-632/17, PKO och mål C-448/17, EOS KSI Slovensko.

(371) Mål C-415/11, Aziz och C-32/14, ERSTE Bank Hungary.

(372) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 74, med hänvisning till tidigare rättspraxis. Se även mål C-118/17, Dunai, punkt 64.

(373) Mål C-119/15, Biuro prodróży ”Partner”.

(374) Mål C-169/14, Sanchez Morcillo, punkterna 44–51.

(375) Mål C-169/14, Sánchez Morcillo, punkt 36.

(376) Mål C-169/14, Sanchez Morcillo, punkterna 44–51.

(377) En mer detaljerad beskrivning av följderna av ex officio-principen finns i underavsnitten nedan.

(378) Mål C-243/08, Pannon GSM, domslutet. Enligt tidigare rättspraxis, med början i de förenade målen C-240/98–244/98, Océano Grupo Editorial och bekräftat i flera senare avgöranden, krävde domstolen att nationella domstolar måste ha behörighet att granska oskäliga avtalsvillkor på eget initiativ. Denna utveckling av domstolens rättspraxis förklaras i mål C-168/15, Milena Tomášová, punkterna 28–31.

(379) T.ex. mål C-421/14, Banco Primus, punkt 43, som här citeras.

(380) Hänvisningar till mål C-415/11, Aziz punkt 46 och där angiven rättspraxis, samt C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo m.fl., punkt 58.

(381) Mål C-168/05, Mostaza Claro, punkterna 27 och 28, mål C-473/00, Cofidis, punkt 32, mål C-240/98, Océano Grupo Editorial, punkt 28.

(382) Mål C-397/11, Erika Jőrös, punkterna 30, 35 och 36.

(383) En översikt över de vägledande principerna i medlemsstaterna, som inkluderar implikationer för konsumenträttsliga mål, finns i kapitel 3 i En utvärderingsstudie av nationell processlagstiftning och -praxis vad gäller dess påverkan på den fria rörligheten för domar och om likvärdigheten och ändamålsenligheten i det processrättsliga skyddet av konsumenter enligt EU:s konsumentlagstiftning, JUST/2014/RCON/PR/CIVI/0082 – Strand 2 Procedural Protection of Consumers.

(384) Se även mål C-497/13, Froukje Faber, punkt 38.

(385) En mer aktiv domarroll kan även bero på faktorer som huruvida en part kan identifieras som den svagare parten, t.ex. en konsument, eller om en part representeras, och då särskilt om den representeras av en advokat.

(386) C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 47. Se även mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 56, mål C-415/11, Aziz, punkt 47, mål C-472/11, Banif Plus Bank, punkt 24.

(387) C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkterna 41–46. I förevarande mål hade konsumenten varken deltagit i skiljeförfarandet som hade inletts mot henne av näringsidkaren eller väckt talan för att ogiltigförklara skiljedomen inom två månader. I det här målet ansåg domstolen emellertid att det fanns ett krav på nationella domstolar att utvärdera om skiljedomen uppfyllde direktivet om oskäliga avtalsvillkor baserat på likvärdighetsprincipen.

(388) Mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary, punkt 63.

(389) Ex officio-förpliktelserna som baseras på likvärdighetsprincipen förklaras exempelvis i de förenade målen C-430/93 och C-431/93, van Schijndel och van Veen, punkterna 13 och 14, med hänvisning till tidigare rättspraxis:

”13

[…] Då domstolarna enligt nationell rätt ex officio skall komplettera rättsliga grunder som stöds av en intern bestämmelse av tvingande beskaffenhet som inte har framförts av parterna, föreligger en sådan skyldighet även då det är fråga om tvingande gemenskapsbestämmelser (se bland annat dom av den 16 december 1976, Rewe, 33/76, REG s. 1989, punkt 5).

Detsamma gäller då nationell rätt ger domstolen möjlighet att ex officio tillämpa den tvingande rättsregeln. Det åligger de nationella domstolarna i enlighet med den samarbetsprincip som fastställs i artikel 5 i fördraget att säkerställa de enskildas rättsskydd som följer av den direkta effekten som bestämmelserna i gemenskapsrätten har (se bland annat domen i målet Factortame m.fl., C-213/89, REG s. I-2433, punkt 19).”

(390) T.ex. mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkterna 44–46, som här citeras. I detta beslut hänvisade domstolen även till mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkterna 52 och 54, och mål C-76/10, Pohotovost', punkt 5.

(391) Mål C-76/10, Pohotovosť.

(392) Mål C-147/16, Karel de Grote.

(393) Mål C-76/10, Pohotovosť.

(394) Se särskilt punkt 53 i beslutet.

(395) Se särskilt punkt 51 i beslutet.

(396) Mål C-147/16, Karel de Grote, punkterna 24–37.

(397) Mål C-397/11, Erika Jőrös, punkterna 30, 35, 36 och 38, Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 45.

(398) T.ex. mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, mål C-76/10, Pohotovost' och mål 49/14, Finanmadrid.

(399) Frågan om möjliga anpassningar av lagstiftningen behandlas i avsnitt 5.6.

(400) Mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, punkt 1 i domslutet.

(401) Mål C-632/17, PKO, punkt 43 och mål C-567/13, Nóra Baczó, punkterna 52 och 59 är exempel som visar att rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och i artikel 47 i stadgan måste utvärderas efter samma kriterier som effektivitetsprincipen.

(402) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, särskilt punkterna 52–54, mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkterna 61–72.

(403) mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 69. Bland övriga referenser finns mål C-49/14, Finanmadrid, punkt 52, mål C-122/14, Aktiv Kapital Portfolio, punkt 37 och mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 54.

(404) T.ex. mål C-49/14, Finanmadrid, punkterna 43 och 44, med hänvisning bland annat till mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 49 och mål C-413/12, Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León, punkt 34, och mål C-470/12, Pohotovosť, punkt 51.

(405) Mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkterna 44, 61–64 och 71, mål C-49/14, Finanmadrid, punkterna 45 och 46, mål C-122/14, Aktiv Kapital Portfolio, punkt 30, mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, punkterna 45, 46 och 49, samt mål C-632/17, PKO, punkt 49. Alla dessa fall gällde förfaranden för betalningsförelägganden och baseras på mål C-618/10, Banco Español de Crédito.

(406) mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 44.

(407) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 57, mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 44 och mål C-632/17, PKO, punkt 49.

(408) Mål C-49/14, Finanmadrid. AG Szpunar hänvisar i sina slutsatser till utvärdering på eget initiativ vid verkställigheten som en ”sista utväg”.

(409) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 2 i domslutet och punkt 52. Även om detta mål handlar om utmätning av intecknad egendom måste samma logik gälla för andra typer av förfaranden. Bedömningen av regler för rättskraft enligt effektivitetsprinciperna, däribland med avseende på kontroll på eget initiativ, diskuteras särskilt i avsnitt 5.4.2, där bland annat punkt 52 för Banco Primus citeras.

(410) Mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, särskilt punkterna 49–54.

(411) Mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary, punkt 65 och domslutet.

(412) Mål C-415/11, Aziz, punkt 1 i domslutet och punkterna 43–64.

(413) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 55, mål C-415/11, Aziz, mål C-76/10, Pohotovost' och mål C-77/14, Radlinger Radlingerová, punkt 50.

(414) T.ex. mål C-76/10, Pohotovost' och mål C-168/15, Milena Tomášová.

(415) Mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkterna 67 och 68.

(416) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 52.

(417) Till exempel om konsumenten omedelbart måste presentera klagomålen mot den ifrågasatta rättsakten, t.ex. ett domstolsbeslut, och anföra fakta och bevis, mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkterna 65 och 66.

(418) Detta kan ifrågasättas, exempelvis när det gäller preskriptionsfrister.

(419) Mål C-632/17, PKO, punkt 45.

(420) EUT L 351, 20.12.2012, s. 1. Förordningen har upphävt rådets förordning (EG) nr 44/2001 (EGT L 12, 16.1.2001, s. 1).

(421) Till följd av artikel 17.3 i förordning (EU) nr 1215/2012 (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1) ska dessa regler inte tillämpas på transportavtal utom när det gäller avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat. Därutöver låter artiklarna 19 och 25 i förordning (EU) nr 1215/2012 avtalsparterna att i vissa fall avvika från behörighetsreglerna. Domstolen har blivit ombedd att tillhandahålla tolkning i detta hänseende i mål C-629/18, EN, FM, GL mot Ryanair (pågående den 31 maj 2019).

(422) Till exempel genom att ge en näringsidkare alternativet att stämma en konsument i en domstol på annan ort än bosättningsorten.

(423) I de förenade målen C-240/98–C-244/98, Océano Grupo Editorial, punkt 21, ansåg domstolen att sådana behörighetsarrangemang i avtalsvillkor som inte varit föremål för individuell förhandling uppfyller alla kriterier för att kunna klassas som oskäliga enligt direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

(424) Mål C-266/18, Aqua Med, punkt 54, mål C-567/13, Baczó och Vizsnyiczai, C-567/13, punkterna 49–59.

(425) Mål C-567/13, Baczó och Vizsnyiczai, punkterna 52–59.

(426) Mål C-413/12, Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León.

(427) Mål 33/76, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, punkt 5, mål C-261/95, Palmisani, punkt 28, mål C-2/06, Kempter, punkt 58, samt mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 41.

(428) Mål C-255/00, Grundig Italiana, punkt 34, samt mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 41.

(429) Mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkterna 44–46.

(430) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, särskilt punkterna 52–54.

(431) Mål C-34/13, Kusionová, särskilt punkt 55.

(432) Infört efter domslut i mål C-415/11, Aziz.

(433) Mål C-8/14, BBVA.

(434) Mål C-8/14, BBVA, punkterna 30 och 31.

(435) Mål C-8/14, BBVA, punkterna 33–42 och domslutet. Tidsfristen började löpa från dagen efter publiceringen av den nya lagen i den officiella tidningen.

(436) Mål C-8/14, BBVA, punkterna 40 och 41.

(437) Mål C-176/17, Profi Credit Polska, särskilt punkterna 65, 66 och 70. Detta mål gällde förfaranden för betalningsföreläggande baserat på en egen växel. Se även C-632/17, PKO angående allmänna förfaranden för betalningsföreläggande.

(438) Mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, särskilt punkterna 51–53.

(439) Mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 45, angående delgivning av en skiljedom.

(440) Mål C-567/13, Nóra Baczó, punkt 55.

(441) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, särskilt punkterna 52–54.

(442) Mål C-176/17, Profi Credit Polska, särskilt punkterna 67 och 68.

(443) T.ex. mål C-176/17, Profi Credit Polska och mål C-632/17, PKO.

(444) Mål C-448/17, EOS KSI Slovensko.

(445) T.ex. mål C-415/11, Aziz, mål C-34/13, Kušionová, mål C-280/13, Barclays Bank och mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary. Domstolen gjorde allmänna yttranden om behovet att nationella domstolar har möjlighet att ta till interimistiska åtgärder för att uppnå full effekt av domstolsbeslut gällande skyddet av rättigheter från unionsrätt i fall C-213/89, Factortame m.fl., punkt 21, Mål C-226/99, Siples, punkt 19 och mål C-432/05, Unibet, punkt 67.

(446) T.ex. mål C-34/13, Kušionová, punkterna 63–66 med ytterligare hänvisningar bland annat till rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och artikel 7 i EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna, som omfattar rätten till bostad.

(447) Mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary, punkterna 44 och 45.

(448) Hänvisningar till mål C-415/11, Aziz, punkt 64 och C-280/13, Barclays Bank, punkt 36.

(449) De förenade målen C-537/12, och C-116/13, Banco Popular Español och Banco de Valencia, punkt 60 och mål C-169/14, Sánchez Morcillo och Abril García, punkt 28.

(450) De förenade målen C-568/14–C-570/14, Ismael Fernández Oliva. Detta mål gällde möjligheten att få individuella förfaranden med interimistiska åtgärder under pågående rättslig grupptalan.

(451) Domstolen upprättade detta krav i anslutning till återbetalningskrav baserade på oskäligheten hos avtalsvillkor och parallella kollektiva rättsliga förfaranden, vilket resulterade i att den enskilda talan avbröts. De förenade målen C-568/14–C-570/14 Ismael Fernández Oliva, punkterna 32–37. Den betydande risken baserades på det faktum att konsumenter med hänsyn till det nationella förfarandets förlopp och komplexitet, kan ha varit omedvetna om sina rättigheter eller inte förstått deras omfattning. Då det uttrycker en allmän princip verkar detta krav även gälla i andra processuella scenarier.

(452) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 54.

(453) Detta följer redan av den formel med vilken domstolen definierar förekomsten av en betydande risk. Dessutom kan omedvetenheten eller bristen på kunskap om konsumenters rättigheters eller processuella rättigheters utsträckning i sig själv motivera en intervention ex officio. Domstolen bekräftade detta i de förenade målen C-568/14–C-570/14, Ismael Fernández Oliva, punkt 33, där den uttryckte att ”[…], med hänsyn till det nationella förfarandets förlopp och komplexitet, […], föreligger det en icke försumbar risk att den berörde konsumenten inte kommer att framställa en sådan begäran, och detta även om villkoren i sak som föreskrivs i nationell rätt för att sådana åtgärder ska beviljas eventuellt är uppfyllda, på grund av att konsumenten inte känner till eller förstår omfattningen av dessa rättigheter.”

(454) Mål C-8/14, BBVA, punkterna 36–40.

(455) Domstolen behandlade en mycket specifik situation i mål C-8/14, BBVA, punkterna 33–42.

(456) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkterna 68–70.

(457) De förenade målen C-537/12 och C-116/13, Banco Popular Español och Banco de Valencia, punkt 60, och mål C-169/14, Sánchez Morcillo och Abril Garcia, punkt 28.

(458) Mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 41.

(459) Mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkterna 44, 61–64 och 71, mål C-49/14, Finanmadrid, punkterna 45 och 46, mål C-122/14, Aktiv Kapital Portfolio, punkt 30, mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, punkterna 45, 46 och 49, samt mål C-632/17, PKO, punkt 49. Alla dessa fall gällde förfaranden för betalningsförelägganden och baseras på mål C-618/10, Banco Español de Crédito.

(460) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 52, som här citeras. I förevarande mål hade den första granskningen gjorts ex officio, men regeln skulle vara densamma om den första granskningen hade skett på konsumentens begäran.

(461) Hänvisning till mål C-415/11, Aziz, punkt 60.

(462) Mål C-421/14, Banco Primus, punkt 47 in fine med hänvisning till mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, punkt 53, och mål C-76/10, Pohotovosť'.

(463) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 69. I förevarande mål fastställde dock spansk rätt ingen preskriptionsfrist för sådana krav.

(464) Mål C-698/18, SC Raiffeisen Bank SA och C-699/18, BRD Groupe Société Générale SA (pågående den 31 maj 2019).

(465) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 75.

(466) De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 70, med hänvisningar till tidigare avgöranden i andra rättsområden.

(467) Se avsnitt 4.4 med ett citat från domslutet i de förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo.

(468) Mål C-473/00, Cofidis, punkt 38.

(469) Mål C-497/13, Froukje Faber, punkt 1 i domslutet och punkterna 46–48, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 3 i domslutet och punkterna 45–51, mål C-397/11, Erika Jőrös.

(470) Mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 49, mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 63, mål C-472/11, Banif Plus Bank, punkt 27. Se även avsnitten 5.5.1 och 5.5.5.

(471) Mål C-243/08, Pannon GSM, punkt 2 i domslutet.

(472) Hänvisning till mål C-397/11, Erika Jőrös, C-397/11, punkt 42.

(473) De förenade målen C-154/15, C307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo, punkt 59.

(474) Se de förenade målen C-568/14–C-570/14, Ismael Fernández Oliva.

(475) Detta är viktigt såväl när det kommer till konsumenter som när det handlar om näringsidkare. Några exempel på detta följer, till exempel från fall C-243/08, Pannon GSM, C-472/11, Banif Plus Bank, punkterna 29–35, C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 52 och C-119/15, Biuro podróży ”Partner”, punkterna 22–47. Se vidare avsnitt 5.5.4.

(476) Mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 49 och efterföljande punkter

I avsnitt 3 finns mer information om materiella kriterier att ta hänsyn till.

(477) Mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 49–51. För frågor om tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor ska du se avsnitt 1.2.

(478) Mål C-497/13, Froukje Faber, punkt 1 i domslutet och punkterna 46–48. Denna regel gäller direktiv 1999/44/EG (EUT L 171, 7.7.1999, s. 12), men gäller i tillämpliga delar även för direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Dessutom, för att kunna avgöra om termen i fråga faller inom tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor, måste domstolar oundvikligen utforska om det finns ett avtal mellan näringsidkaren och konsumenten.

(479) Mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 49–51. Domstolar måste ta hänsyn till att artikel 3.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor innehåller en specifik regel för bevisbörda när det kommer till frågan om huruvida ett i förväg formulerat avtalsvillkor förhandlades individuellt eller inte.

(480) T.ex. mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 42: ”Det ska för det första framhållas att det följer av domstolens fasta praxis att den nationella domstolen har en skyldighet att, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor som direktiv 93/13 är tillämpligt på är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren […].” I denna punkt refererar domstolen till mål C-377/14, Radlinger och Radlingerová, punkt 52 och där angiven rättspraxis, samt C-154/15, C-307/15 och C-308/15, Gutiérrez Naranjo m.fl., punkt 58.

(481) Mål C-497/13, Froukje Faber, punkt 1 i domslutet samt punkterna 46–48, mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 3 i avgörandet samt punkterna 45–51.

(482) Domstolen använde detta begrepp i mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 56 och bekräftade det i mål C-472/11, punkt 24, som här citeras.

(483) Hänvisningar till mål C-137/08, VB Pénzügyi Lízing, punkt 56 och C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 44.

(484) Mål C-497/13, Froukje Faber, särskilt punkterna 44 och 46. Citatet är taget från punkt 46: Även om detta mål gällde direktiv 1999/44/EG (EUT L 171, 7.7.1999, s. 12), behandlar det en horisontell fråga om konsumentavtalsrätt och gäller i tillämpliga delar för konsumentstatus i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

(485) I detta avseende måste de ta hänsyn till bestämmelserna om bevisbörda i artikel 3.2. Se avsnitt 1.2.2.1. Om bestämmelser för införlivande av direktivet om oskäliga avtalsvillkor i en viss medlemsstat även gäller för individuellt förhandlade avtalsvillkor, är denna bedömning givetvis inte nödvändig.

(486) Avsnitt 3.3.1, mål C-186/16, Andriciuc, punkt 43, mål C-119/17, Lupean, punkt 23.

(487) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito.

(488) Mål C-176/17, Profi Credit Polska och mål C-632/17, PKO.

(489) Mål C-632/17, PKO, punkt 38: ”[…] en nationell domstol, under sådana omständigheter som dem i det nationella målet, inte kan pröva huruvida ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt i den mån den inte förfogar över alla faktiska och rättsliga omständigheter i detta avseende”. Domstolen refererar till samma upptäckt i mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 47.

(490) Mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 57 och C-49/14, Finanmadrid, punkt 36, mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary, punkt 43. I andra fall, som t.ex. mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 40, använde domstolen formuleringen ”så snart den har tillgång till alla nödvändiga faktiska och rättsliga omständigheter”.

(491) Mål C-176/17, Profi Credit Polska och mål C-632/17, PKO.

(492) Mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkterna 69 och 70, mål C-632/17, PKO, punkterna 45–49.

(493) Mål C-632/17, PKO, punkterna 37 och 38, mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 47.

(494) Mål C-632/17, PKO, punkt 49, som här citeras och som innehåller en hänvisning till tidigare avgörande i mål C-176/17, Profi Credit Polska, punkt 71.

(495) Mål C-472/11, Banif Plus Bank, punkterna 29–35 och mål C-488/11, punkt 52: ”Enligt den kontradiktoriska principen är den nationella domstol som ex officio har konstaterat att ett avtalsvillkor är oskäligt som huvudregel skyldig att underrätta parterna om detta och bereda dem tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig däröver i enlighet med vad som föreskrivs i nationell processrätt (domen i det ovannämnda målet Banif Plus Bank, punkterna 31 och 36).”

(496) Mål C-243/08, Pannon GSM. Se även mål C-488/11, Asbeek Brusse, punkt 49, mål C-618/10, Banco Español de Crédito, punkt 63, mål C-472/11, Banif Plus Bank, punkt 27 samt de förenade målen C-70/17 och C-179/17, Abanca Corporación Bancaria och Bankia, punkt 63.

(497) Det här är en allmän princip i unionsrätten som domstolen har upprepat exempelvis i mål C-397/11, Erika Jőrös, punkt 32.

(498) Se avsnitt 2.2 och 5.2 samt mål C-118/17, Dunai, punkt 61.

(499) Avsnitt 5.3.1.

(500) Mål C-168/15, Milena Tomášová.

(501) Mål C-125/04, Denuit. Se även mål C-503/15, Margarit Panicello om förfarandet inför en Secretario Judicial (justitiesekreterare) gällande en åtgärd för återkrav av advokatarvoden.

(502) Mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary, punkterna 47–49.

(503) Mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary, punkterna 55–58.

(504) Detta följer till exempel av mål C-32/14, ERSTE Bank Hungary, särskilt punkt 59, och mål C-448/17, EOS KSI Slovensko, punkterna 44–54.

(505) Mål C-40/08, Asturcom Telecomunicaciones, mål C-76/10, Pohotovost'.

(506) För att se om konsumenter har ett effektivt skydd måste man titta på garantierna under hela förfarandet, inklusive kraven på en överenskommelse att hänskjuta en tvist till skiljeförfarande, de processrättsliga skyddsreglerna i skiljeförfaranden, risken att konsumenterna på grund av bristande kunskaper och information inte använder rättsmedel mot en skiljedom, samt garantier under domstolsförfarandet, inklusive ex officio-prövning av oskäliga avtalsvillkor.

(507) Detta följer av avgöranden kring direktivet om oskäliga avtalsvillkor vad gäller artiklarna 6.1 och 7.1 samt effektivitetsprincipen. Därutöver uttrycker domstolens avgörande i de förenade målen C-317/08, C-318/08, C319/08 och C-320/08, Alassini, som berör direktiv 2002/22/EG (direktivet om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51), den allmänna principen att nationell lagstiftning om förfaranden för tvistlösning inte får utgöra ett hinder för ett effektivt rättsskydd för konsumenter och slutanvändare (se särskilt domslutet och punkterna 49, 53, 54, 58, 61, 62 och 65).

(508) Se punkt 1 q i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor och mål C-342/13, Katalin Sebestyén, punkt 36. I den mån nationell lagstiftning förbjuder skiljeförfaranden mot konsumenter, kommer dessa klausuler vara ogiltiga redan enligt relevanta nationella bestämmelser.

(509) Artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (direktivet om alternativ tvistlösning) (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63): ”en överenskommelse mellan en konsument och en näringsidkare om att lämna in klagomål till ett alternativt tvistlösningsorgan är inte bindande för konsumenten, om den ingicks innan tvisten uppstod och den innebär att konsumenten fråntas sin rätt att väcka talan inför domstol för att reglera tvisten”.

(510) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (EUT L 110, 1.5.2009, s. 30).

(511) Mål C-472/10, Invitel, punkt 35.

(512) Mål C-372/99, kommissionen/Italien, punkt 15.

(513) Mål C-470/12, Pohotovosť, punkt 54.

(514) Se avsnitt 5.3 med hänvisning till mål C-448/17, EOS KSI Slovensko.

(515) Mål C-472/10, Invitel, punkterna 38–40, mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkt 56.

(516) Mål C-472/10, Invitel, punkterna 43 och 44.

(517) Mål C-119/15, Biuro podróży ”Partner”, punkterna 22–47.

(518) De förenade målen C-381/14 och C-385/14, Sales Sinués och Drame Ba, punkt 30.

(519) Yttrande från generaladvokat Szpunar i de förenade målen C-381/14 och C-385/14, Sales Sinués och Drame Ba, punkt 72.

(520) De förenade målen C-381/14 och C-385/14, Sales Sinués och Drame Ba, punkterna 39 och 43.

(521) De förenade målen C-568/14–C-570/14, Ismael Fernández Oliva. Se vidare avsnitt 5.3.2.

(522) Mål C-413/12, Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León, punkterna 49–53.

(523) Enligt den bestämmelsen har domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin verksamhet eller adress behörighet att höra talan för ett förbudsföreläggande från konsumentskyddsorganisationer i andra medlemsstater.

(524) Mål C-167/00, Henkel, punkt 50, när det gäller artikel 5.3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Brysselkonventionen).

(525) Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 12, 16.1.2001, s. 1), som upphävdes och ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1), se mål C-548/12, Brogsitter, punkt 19, mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkt 38.

(526) Mål C-167/00, Henkel, punkt 42.

(527) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 31.7.2007, s. 40).

(528) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 4.7.2008, s. 6).

(529) Mål C-191/15, Verein für Konsumenteninformation/Amazon, punkterna 48–60.

BILAGA I

Lista över domstolsmål omnämnda i denna vägledning

Målets nummer och namn

Frågeställningar

Avsnitt i vägledningen

1976

33/76 – Rewe mot Landwirtschaftskammer für das Saarland

Begäran om förhandsavgörande: Bundesverwaltungsgericht – Tyskland

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

1978

106/77 – Amministrazione delle finanze dello Stato mot Simmenthal

En nationell domstol skall underlåta att tillämpa en lag som strider mot gemenskapsrätten.

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

1988

309/85 – Barra mot Belgiska staten

Icke-diskriminering – Tillträde till icke akademisk utbildning – Återbetalning av belopp som inbetalats utan grund

4.4	Restitution av fördelar som erhållits genom oskäliga avtalsvillkor

1990

C-213/89 – The Queen mot Secretary of State for Transport, ex parte Factortame

Rättigheter som följer av gemenskapsrätten – Skydd genom nationella domstolar – Nationella domstolars behörighet att besluta om interimistiska åtgärder i samband med hänskjutande för förhandsavgörande

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

1995

De förenade målen C-430/93 och C-431/93 Van Schijndel mot Stichting Pensioenfonds voor Fysiotherapeuten

Om en yrkespensionsfond kan betecknas som företag - Obligatorisk anslutning till ett system för yrkespension – Förenlighet med konkurrensreglerna – Möjlighet att inför en kassationsdomstol för första gången åberopa en grund som avser gemenskapsrätt och som innebär att föremålet för tvisten förändras och att de faktiska omständigheterna prövas

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

1997

C-261/95 – Palmisani mot INPS

Socialpolitik – Skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens - Direktiv 80/987/EEG – Medlemsstats skadeståndsansvar när ett direktiv har införlivats för sent – Adekvat ersättning – Preklusionsfrist

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

1999

C-126/97 – Eco Swiss China Time Ltd mot Benetton International NV

Konkurrens – Skiljedomstol som på eget initiativ tillämpar artikel 81 EG (f.d. artikel 85) – Nationella domstolars behörighet att ogiltigförklara skiljedomar

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

2000

De förenade målen C-240/98 – Océano Grupo Editorial SA mot Roció Murciano Quintero (C-240/98) och Salvat Editores SA mot José M. Sánchez Alcón Prades (C-241/98), José Luis Copano Badillo (C-242/98), Mohammed Berroane (C-243/98) och Emilio Viñas Feliú (C-244/98)

Oskäliga villkor i konsumentavtal - Prorogationsvillkor – En domstols behörighet att ex officio undersöka om ett sådant villkor är oskäligt

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

2001

C-144/99 – kommissionen mot Nederländerna

Fördragsbrott – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Ofullständigt införlivande

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

C-226/99 – Siples

Gemenskapens tullkodex – Talan – Uppskov med verkställigheten av tullmyndigheternas beslut

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

2002

C-167/00 – Verein für Konsumenteninformation mot Karl Heinz Henkel

Brysselkonventionen – Artikel 5.3 – Behörighet i frågor om skadestånd utanför avtalsförhållanden – Gemensam talan som väckts i förebyggande syfte – Konsumentskyddsorganisation som yrkar att en näringsidkare skall förbjudas att använda oskäliga villkor i konsumentavtal

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-255/00 – Grundig Italiana SpA mot Ministero delle Finanze

Nationella avgifter som står i strid med gemenskapsrätten – Återbetalning av felaktigt inbetalda belopp - Nationell lagstiftning som med retroaktiv verkan förkortar handlingsfristerna – Förenlighet med effektivitetsprincipen

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-372/99 – Europeiska kommissionen mot Italienska republiken

Fördragsbrott – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Medel för att hindra fortsatt användning av sådana villkor

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-473/00 – Cofidis

Talan väckt av en näringsidkare – Bestämmelse i nationell rätt som hindrar den nationella domstolen från att efter utgången av en preklusionsfrist, ex officio eller efter invändning från konsumenten, fastslå att ett avtalsvillkor är oskäligt

4.2	Rättsverkan av att ”inte vara bindande för konsumenten”

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

C-478/99 – kommissionen mot Sverige

Fördragsbrott – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Skyldighet att i den nationella lagstiftningen återge den i bilagan till direktiv 93/13 intagna listan med villkor som kan anses oskäliga

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2004

C-70/03 – kommissionen mot Spanien

Fördragsbrott – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Tolkningsregler – Lagvalsregler

1.2	Tillämpningsområde för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

C-237/02 – Freiburger Kommunalbauten GmbH Baugesellschaft & Co. KG mot Ludger Hofstetter och Ulrike Hofstetter

Oskäliga villkor i konsumentavtal – Avtal avseende uppförande och leverans av en parkeringsplats – Den ordning enligt vilken parterna skall fullgöra sina avtalsprestationer enligt dispositiv nationell rätt är omvänd – Klausul enligt vilken konsumenten skall erlägga köpeskillingen innan näringsidkaren fullgjort sin skyldighet – Skyldighet för näringsidkaren att ställa en bankgaranti

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2005

C-125/04 – Guy Denuit

Anhängiggörande vid domstolen – Nationell domstol i den mening som avses i artikel 234 EG – Skiljedomstol

5.7	Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

2006

C-168/05 – Mostaza Claro

Oskäliga villkor i konsumentavtal – Underlåtenhet att invända mot ett villkors oskäliga natur under skiljeförfarande – Möjlighet att göra denna invändning i kontexten av en åtgärd mot skiljedomen

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

2007

C-429/05 – Rampion och Godard

Direktiv 87/102/EEG – Konsumentkrediter – Konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren i de fall då varorna eller tjänsterna som finansierats med krediten inte tillhandahålls eller inte är i avtalat skick – Villkor – Uppgift i krediterbjudandet om den vara eller den tjänst som skall finansieras – Beviljande av kredit som kan utnyttjas flera gånger – Den nationella domstolens möjlighet att ex officio pröva konsumentens rätt att göra påföljder gällande gentemot kreditgivaren

Inledning

C-432/05 – Unibet (London) Ltd och Unibet (International) Ltd mot Justitiekanslern

Principen om domstolsskydd – Nationell lagstiftning enligt vilken det inte är tillåtet att väcka en fristående talan om fastställelse av att en nationell bestämmelse är oförenlig med gemenskapsrätten – Processuell autonomi – Likvärdighets- och effektivitetsprinciperna – Interimistiskt skydd

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

2008

C-2/06 – Kempter KG mot Hauptzollamt Hamburg-Jonas

Export av kreatur – Exportbidrag – Slutligt administrativt beslut – Tolkning av en domstolsdom – Effekten av ett preliminärt avgörande från domstolen efter detta beslut – Omprövning och rättelse – Tidsfrister – Rättssäkerhet – Samarbetsprincipen – Artikel 10 EG

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

2009

C-40/08 – Asturcom Telecomunicaciones

Konsumentavtal – Oskälig skiljeklausul – Ogiltighet – Skiljedom som vunnit laga kraft – Verkställighet – Befogenhet för den nationella domstol som ska pröva en ansökan om verkställighet att ex officio pröva den oskäliga skiljeklausulens giltighet – Likvärdighets- och effektivitetsprinciperna

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.1	Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.7	Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

Mål C-227/08 – Martín Martín

Artikel 4 – Konsumentskydd – Avtal som ingås utanför fasta affärslokaler – Rätt att häva avtalet – Näringsidkarens upplysningsplikt – Avtalet är ogiltigt – Lämpliga bestämmelser

Inledning

C-243/08 – Pannon GSM Zrt. mot Erzsébet Sustikné Győrfi

Oskäliga villkor i konsumentavtal – Rättsverkningar av ett oskäligt villkor – Behörighet och skyldighet för den nationella domstolen att ex officio pröva huruvida en prorogationsklausul är oskälig

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.2	Rättsverkan av att ”inte vara bindande för konsumenten”

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

2010

C-76/10 – Pohotovosť s.r.o. mot Iveta Korčkovská

Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor – Direktiv 2008/48/EG – Direktiv 87/102/EEG – Konsumentkreditavtal – Effektiv ränta – Skiljeförfarande – Skiljedom – Den nationella domstolens behörighet att ex officio pröva huruvida vissa villkor är oskäliga

Inledning

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.2	Rättsverkan av att ”inte vara bindande för konsumenten”

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-137/08 – VB Pénzügyi Lízing Zrt. mot Ferenc Schneider

Bedömningskriterier – Nationell domstols prövning ex officio av frågan huruvida en prorogationsklausul är oskälig – Artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

De förenade målen C-317/08, C-318/08, C-319/08 och C-320/08 – Rosalba Alassini mot Telecom Italia SpA, Filomena Califano mot Wind SpA, Lucia Anna Giorgia Iacono mot Telecom Italia SpA och Multiservice Srl mot Telecom Italia SpA

Principen om ett effektivt domstolsskydd – Elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Direktiv 2002/22/EG – Samhällsomfattande tjänster – Tvister mellan slutanvändare och leverantörer – Obligatoriskt försök att nå förlikning utanför domstol

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.7	Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

C-484/08 – Caja de Ahorros y Monte de Piedad de Madrid mot Asociación de Usuarios de Servicios Bancarios (Ausbanc)

Konsumentavtal – Artikel 4.2 – Villkor som beskriver avtalets huvudföremål – Domstolsprövning av villkorens oskälighet – Strängare nationella bestämmelser för att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten

2.1	Harmonisering på miniminivå och utvidgning av tillämpningsområde (artiklarna 8 och 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor), inklusive nationella högsta domstolars roll

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.3	Transparenskrav

C-542/08 – Barth mot Bundesministerium für Wissenschaft und Forschung

Fri rörlighet för personer – Arbetstagare – Likabehandling – Särskilt tjänsteårstillägg för universitetsprofessorer som föreskrivs i nationell lagstiftning och som i en dom meddelad av EG-domstolen har förklarats vara oförenlig med gemenskapsrätten – Preskriptionsfrist – Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

2012

C-453/10 – Pereničová och Perenič mot SOS financ spol. s r. o.

Konsumentkreditavtal – Felaktigt angivande av årlig effektiv ränta – Betydelsen av otillbörliga affärsmetoder och oskäliga villkor för giltigheten av avtalet som sådant

1.2	Tillämpningsområde för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2.1	Harmonisering på miniminivå och utvidgning av tillämpningsområde (artiklarna 8 och 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor), inklusive nationella högsta domstolars roll

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

C-472/10 – Nemzeti Fogyasztóvédelmi Hatóság mot Invitel Távközlési Zrt

Artikel 3.1 och 3.3 – Artiklarna 6 och 7 – Konsumentavtal – Oskäliga villkor – Ensidig ändring av avtalsvillkoren från näringsidkarens sida – Förbudstalan i allmänhetens intresse som ett organ utsett i nationell lagstiftning väckt på konsumenternas vägnar – Fastställande av att ett villkor är oskäligt – Rättsverkningar

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-472/11 – Banif Plus Bank Zrt mot Csaba Csipai och Viktória Csipai

Nationell domstols prövning ex officio av frågan om ett villkor är oskäligt – Skyldighet för den nationella domstol som ex officio funnit att ett villkor är oskäligt att bereda parterna tillfälle att yttra sig innan den drar konsekvenserna av detta – Avtalsvillkor som ska beaktas vid skälighetsbedömningen

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.1	Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-618/10 – Banco Español de Crédito SA mot Joaquín Calderón Camino

Konsumentavtal – Oskäliga villkor om dröjsmålsränta – Förfarande för betalningsföreläggande – Den nationella domstolens behörighet

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

4.1	Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

2013

C-32/12 – Duarte Hueros

Direktiv 1999/44/EG – Konsumentens rättigheter vid bristande avtalsenlighet hos varan – Bristen på avtalsenlighet är ringa – Möjlighet att häva avtalet saknas – Den nationella domstolens befogenheter

Inledning

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

C-59/12 – Zentrale zur Bekämpfung unlauteren Wettbewerbs

Direktiv 2005/29/EG – Otillbörliga affärsmetoder – Tillämpningsområde – Vilseledande information som spritts av en sjukkassa som ingår i det lagstadgade sjukförsäkringssystemet – Kassa som getts ställning som offentligrättsligt organ

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-92/11 – RWE Vertrieb AG mot Verbraucherzentrale Nordrhein-Westfalen eV

Direktiv 2003/55/EG – Den inre marknaden för naturgas – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 1.2 och artiklarna 3–5 – Avtal mellan näringsidkare och konsumenter – Allmänna villkor – Oskäliga villkor – Näringsidkarens ensidiga ändring av priset för tjänsten – Hänvisning till tvingande lagstiftning som utarbetats för en annan kategori konsumenter – Huruvida direktiv 93/13/EEG är tillämpligt – Krav på att villkoren ska vara klart och begripligt formulerade och transparenta

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

4.4	Restitution av fördelar som erhållits genom oskäliga avtalsvillkor

C-143/13 – Bogdan Matei och Ioana Ofelia Matei mot SC Volksbank România SA

Oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument – Artikel 4.2 – Bedömning av avtalsvillkors oskälighet – Undantag för villkor som gäller avtalets huvudföremål eller prisets eller ersättningens lämplighet, förutsatt att dessa villkor är klart och begripligt formulerade – Avtalsklausuler som innehåller en ”riskrelaterad avgift” som långivaren tar ut och som ger denne möjlighet att, under vissa förutsättningar, ensidigt ändra räntesatsen

2.1	Harmonisering på miniminivå och utvidgning av tillämpningsområde (artiklarna 8 och 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor), inklusive nationella högsta domstolars roll

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-397/11 – Erika Jőrös mot Aegon Magyarország Hitel Zrt

Oskäliga villkor i konsumentavtal – Nationell domstols prövning ex officio av frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt – Slutsatser som ska dras av den nationella domstol som funnit att villkoret är oskäligt

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-413/12 – Asociación de Consumidores Independientes de Castilla y León mot Anuntis Segundamano España SL

Talan om förbudsföreläggande som väckts av en regional konsumentskyddsorganisation – Den domstol som är territoriellt behörig – Ej möjligt att överklaga ett avgörande genom vilket en domstol i första instans har förklarat sig sakna behörighet – Medlemsstaternas processuella autonomi - Principer om likvärdighet och effektivitet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-415/11 – Mohamed Aziz mot Caixa d’Estalvis de Catalunya, Tarragona i Manresa (Catalunyacaixa)

Konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Befogenheter för den nationella domstol som dömer i målet om fastställelse – Oskäliga avtalsvillkor – Bedömningskriterier

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-488/11 – Asbeek Brusse och de Man Garabito

Oskäliga villkor i konsumentavtal – Avtal om hyra av bostadslägenhet som ingåtts mellan en hyresvärd inom ramen för sin näring eller yrkesverksamhet och en hyresgäst som agerar för privata ändamål – Nationell domstols prövning ex officio av frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt – Vitesklausul – Ogiltigförklaring av villkoret

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.1	Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

De förenade målen C-537/12 och C-116/13 – Banco Popular Español SA mot Maria Teodolinda Rivas Quichimbo samt Wilmar Edgar Cun Pérez och Banco de Valencia SA mot Joaquín Valldeperas Tortosa och María Ángeles Miret Jaume

Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Befogenheter för den nationella domstol som ska pröva en ansökan om verkställighet – Oskäliga avtalsvillkor – Bedömningskriterier

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2014

C-26/13 – Kásler och Káslerné Rábai

Oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument – Artiklarna 4.2 och 6.1 – Oskälighetsbedömning av avtalsvillkor – Undantag för villkor som gäller avtalets huvudföremål eller prisets eller ersättningens lämplighet förutsatt att dessa villkor är klart och begripligt formulerade – Konsumentkreditavtal som är uttryckta i en utländsk valuta – Villkor avseende växelkurser – Skillnad mellan köpkursen, som tillämpas vid utbetalningen av lånebeloppet, och säljkursen, som tillämpas vid lånets återbetalning – Nationell domstols befogenheter avseende ett villkor som har bedömts vara oskäligt – Ersättning av det oskäliga villkoret med en utfyllnadsregel i nationell rätt – Tillåtlighet

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

C-34/13 – Kušionová mot SMART Capital

Konsumentkreditavtal – Artikel 1.2 – Villkor som avspeglar en bindande lagbestämmelse – Direktivets tillämpningsområde – Artiklarna 3.1, 4, 6.1 och 7.1 – Säkerhet för fordran i form av fast egendom – Huruvida säkerheten kan tas i anspråk genom försäljning på auktion – Domstolsprövning

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-169/14 – Sánchez Morcillo och Abril García

Artikel 7 – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Oskäliga avtalsvillkor – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Rätt att få sin sak prövad i domstol

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.1	Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-226/12 – Constructora Principado SA mot José Ignacio Menéndez Álvarez

Konsumentavtal – Avtal om fastighetsköp – Oskäliga avtalsvillkor – Bedömningskriterier

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-280/13 – Barclays Bank mot Sara Sánchez García och Alejandro Chacón Barrera

Trettonde skälet – Artikel 1.2 – Konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Nationella bestämmelser i lagar och andra författningar – Balans i avtalsförhållanden

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-342/13 – Katalin Sebestyén mot Zsolt Csaba Kővári m.fl.

Avtal om hypotekslån som ingåtts med en bank – Exklusiv skiljedomsklausul - Information om skiljeförfarandet som lämnats av banken vid avtalets ingående – Oskäliga avtalsvillkor – Bedömningskriterier

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

De förenade målen C-359/11 och C-400/11 – Alexandra Schulz mot Technische Werke Schussental GmbH und Co. KG och Josef Egbringhoff mot Stadtwerke Ahaus GmbH

Direktiven 2003/54/EG och 2003/55/EG – Konsumentskydd – Den inre marknaden för el och naturgas – Nationell lagstiftning genom vilken innehållet i konsumentavtal som omfattas av den allmänna leveransskyldigheten fastställs – Näringsidkarens ensidiga ändring av priset för tjänsten – Underrättelse om skälet och villkoren för samt storleken på denna ändring i god tid innan den träder i kraft

3.3	Transparenskrav

C-470/12 – Pohotovosť s. r. o. mot Miroslav Vašuta

Konsumentkreditavtal – Oskäliga avtalsvillkor – Direktiv 93/13/EEG – Verkställighet av en skiljedom – Interventionsansökan i ett mål om verkställighet – Konsumentskyddsförening – Nationell lagstiftning som inte medger en sådan intervention – Medlemsstaternas processuella autonomi

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

2015

C-32/14 – ERSTE Bank Hungary mot Attila Sugár

Oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument – Avtal om hypotekslån – Artikel 7.1 – Användningen av oskäliga avtalsvillkor har upphört – Lämpliga och effektiva medel – Skuldebrev – Notariebestyrkt handling – Införande av en verkställighetsstämpel av en notarie – Exekutionstitel – Notariens skyldigheter – Prövning ex officio av oskäliga villkor – Domstolsprövning – Likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.7	Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

C-74/15 – Tarcău

Artiklarna 1.1 och 2 b – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Avtal om borgensåtagande och om fastighetshypotek som slutits med ett kreditinstitut av fysiska personer som handlat för ändamål som faller utanför deras näring eller yrke och som inte har någon funktionell koppling till det bolag till vars förmån säkerheten har ställts

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-96/14 – Jean-Claude Van Hove mot CNP Assurances SA

Försäkringsavtal – Artikel 4.2 – Bedömning av avtalsvillkors oskälighet – Undantag för villkor som gäller avtalets huvudföremål - Villkor som avser att ge försäkringstäckning för lånebetalningar enligt ett fastighetskreditavtal – Låntagarens totala arbetsoförmåga – Försäkringsskydd föreligger inte om låntagaren förklaras kapabel att utöva avlönad eller oavlönad verksamhet

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-110/14 – Costea

Artikel 2 b – Begreppet konsument – Kreditavtal som har slutits av en fysisk person som utövar advokatyrket – Återbetalning av en kredit för vilken en fastighet som tillhör låntagarens advokatkontor utgör säkerhet – Låntagaren har nödvändiga kunskaper som gör att vederbörande kunde bedöma att ett lånevillkor var oskäligt innan avtalet skrevs under

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-348/14 – Maria Bucura mot SC Bancpost SA

Direktiv 87/102/EEG – Artikel 1.2 a – Konsumentkredit – Begreppet konsument – Direktiv 93/13/EEG – Artiklarna 2 b, 3–5 och 6.1 – Oskäliga avtalsvillkor – Den nationella domstolens prövning ex officio – Avtalsvillkor som är klart och begripligt formulerade – Upplysningar som kreditgivaren är skyldig att lämna

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller till pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

De förenade målen C-482/13, C-484/13, C-485/13 och C-487/13 – Unicaja Banco, SA mot José Hidalgo Rueda m.fl. samt Caixabank SA mot Manuel María Rueda Ledesma m.fl.

Konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Villkor om dröjsmålsränta – Oskäliga avtalsvillkor – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Jämkning av räntebeloppet – Den nationella domstolens befogenheter

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

C-497/13 – Froukje Faber mot Autobedrijf Hazet Ochten BV

Direktiv 1999/44/EG – Försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier – Köparens ställning – Ställning som konsument - Bristande avtalsenlighet hos den levererade varan – Skyldighet att informera säljaren – Fel som visar sig inom sex månader efter leveransen av varan – Bevisbörda

Inledning

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-537/13 – Šiba

Tillämpningsområde – Konsumentavtal – Avtal om tillhandahållande av juridiska tjänster som ingås mellan en advokat och en konsument

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-567/13 – Baczó och Vizsnyiczai mot Raiffeisen Bank Zrt

Artikel 7 – Avtal om fastighetskredit – Skiljedomsklausul – Oskälig – Konsumentens talan – Nationell processrättslig bestämmelse – Den domstol vid vilken talan om ogiltigförklaring av ett standardavtal har väckts saknar behörighet att pröva ett yrkande om fastställelse av att avtalsvillkor i samma avtal är oskäliga

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-602/13 – (BBVA) Banco Bilbao Vizcaya Argentaria SA mot Fernando Quintano Ujeta och María Isabel Sánchez García

Avtalsförhållande mellan en näringsidkare och en konsument – Avtal om hypotekslån – Villkor om dröjsmålsränta – Villkor om förtida återbetalning – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Jämkning av räntebeloppet – Den nationella domstolens befogenheter

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

2016

C-7/16 – Banco Popular Español och PL Salvador S.A.R.L. mot Maria Rita Giraldez Villar och Modesto Martínez Baz

Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga avtalsvillkor – Överlåtelse av fordran – Rätt för en gäldenär att få sin skuld att upphöra – Villkor för att utöva denna rättighet

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

C-49/14 – Finanmadrid EFC SA mot Jesús Vicente Albán Zambrano m.fl.

Oskäliga avtalsvillkor – Förfarande för betalningsföreläggande – Verkställighetsförfarande – Befogenhet för den nationella domstol som ska pröva en ansökan om verkställighet att ex officio pröva det oskäliga avtalsvillkorets giltighet – Principen om rättskraft – Effektivitetsprincipen – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Domstolsskydd

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-119/15 – Biuro podróży Partner Sp. z o.o, Sp. komandytowa w Dąbrowie Górniczej mot Prezes Urzędu Ochrony Konkurencji i Konsumentów

Direktiv 93/13/EEG – Direktiv 2009/22/EG – Konsumentskydd – Oskäliga villkor som har upptagits i en offentlig förteckning har allmängiltig (erga omnes) verkan – Böter åläggs en näringsidkare som har använt ett villkor som bedömts motsvara ett villkor som finns upptaget i förteckningen – En näringsidkare som inte deltagit i det förfarande som medfört att ett avtalsvillkor fastställts vara oskäligt – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Begreppet ”domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning”

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-122/14 – Aktiv Kapital Portfolio AS, Oslo, succursale à Zug, tidigare Aktiv Kapital Portfolio Invesment mot Angel Luis Egea Torregrosa

Oskäliga villkor i konsumentavtal – Förfarande för betalningsföreläggande – Verkställighetsförfarande – Befogenhet för den nationella domstol som ska pröva en ansökan om verkställighet att ex officio pröva det oskäliga avtalsvillkorets giltighet – Effektivitetsprincipen – Principen om rättskraft

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

De förenade målen C-154/15, C-307/15 och C-308/15 – Gutiérrez Naranjo m.fl.

Konsumentavtal – Hypotekslån – Oskäliga villkor – Artikel 4.2 – Artikel 6.1 – Ogiltigförklaring – Den nationella domstolens begränsning av verkningarna i tiden av att ett oskäligt villkor förklaras ogiltigt

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.3	Transparenskrav

4.1	Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

4.2	Rättsverkan av att ”inte vara bindande för konsumenten”

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

4.4	Restitution av fördelar som erhållits genom oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-168/15 – Tomášová mot Slovenská republika

Kreditavtal som innehåller ett oskäligt avtalsvillkor – Verkställighet av en skiljedom som meddelats med tillämpning av det avtalsvillkoret – En medlemsstats skadeståndsansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas en nationell domstol – Förutsättningarna för skadeståndsansvar – Huruvida det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av unionsrätten

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-191/15 – Verein für Konsumenteninformation/Amazon EU Sàrl

Civilrättsligt samarbete – Förordningarna (EG) nr 864/2007 och (EG) nr 593/2008 – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Uppgiftsskydd – Direktiv 95/46/EG – Avtal om onlineförsäljning av varor med konsumenter som är bosatta i andra medlemsstater – Oskäliga villkor – Allmänna avtalsvillkor som innehåller en lagvalsklausul om att rätten i den medlemsstat där företaget har sitt säte ska tillämpas – Fastställelse av tillämplig lag för prövning av huruvida dessa allmänna villkor är oskäliga i samband med ett förbudsföreläggande – Fastställelse av tillämplig lag avseende behandling av konsumenternas personuppgifter

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2.1	Harmonisering på miniminivå och utvidgning av tillämpningsområde (artiklarna 8 och 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor), inklusive nationella högsta domstolars roll

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-377/14 – Radlinger Radlingerová mot Finway a.s.

Artikel 7 – Nationella bestämmelser om insolvensförfarandet – Skulder som grundas på ett konsumentkreditavtal – Effektivt rättsmedel – Punkt 1 e i bilagan - Huruvida ersättningsbeloppet är oproportionerligt – Direktiv 2008/48/EG – Artikel 3.l – Sammanlagt kreditbelopp – Punkt I i bilaga I – Storleken på kreditutnyttjandet – Beräkningen av den effektiva räntan – Artikel 10.2 – Informationsskyldighet – Prövning ex officio – Sanktion

Inledning

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

De förenade målen C-381/14 och C-385/14 – Jorge Sales Sinués och Youssouf Drame Ba mot Caixabank SA och Catalunya Caixa SA (Catalunya Banc SA)

Rättelsebeslut

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-534/15 – Dumitraş

Artikel 1.1 – Artikel 2 b – Ställning som konsument – Överföring av en fordran genom novation av kreditavtal – Avtal om fastighetshypotek som ingåtts av enskilda som inte har något närings- eller yrkesmässigt förhållande till det nya gäldenärsbolaget

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

De förenade målen C-568/14–C-570/14 – Ismael Fernández Oliva m.fl. mot Caixabank SA m.fl.

Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och konsumenter – Avtal om hypotekslån – Villkor om räntegolv – Grupptalan – Enskild talan som rör samma sak – Interimistiska åtgärder

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-689/13 – PFE (Puligienica Facility Esco SpA) mot Airgest SpA

Direktiv 89/665/EEG – Artikel 1.1 och 1.3 – Prövningsförfaranden – Överklagande av beslutet att tilldela ett offentligt kontrakt, ingett av den anbudsgivare vars anbud förkastats – Anslutningsöverklagande ingett av den utvalda anbudsgivaren – Principen om unionsrättens företräde

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

2017

C-186/16 – Andriciuc m.fl.

Artiklarna 3.1 och 4.2 – Bedömning av avtalsvillkorens oskälighet – Kreditavtal ingånget i utländsk valuta – Valutarisken ligger uteslutande på konsumenten – Betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet – Tidpunkt då obalansen ska bedömas – Räckvidd av begreppet att avtalsvillkor ska vara ”klart och begripligt formulerade” – Omfattning av den information som banken ska lämna

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller till pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

C-290/16 – Air Berlin

Transport – Gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i unionen – Förordning (EG) nr 1008/2008 – Bestämmelser om prissättning – Artikel 22.1 – Artikel 23.1 – Information som ska ges när de priser som är tillgängliga för allmänheten offentliggörs - Skyldighet att ange de verkliga beloppen för skatter, avgifter, tilläggsavgifter eller arvoden – Fri prissättning – Fakturering av administrationskostnader om passageraren bokar av en flygning eller uteblir från bokad avgång – Konsumentskydd

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-421/14 – Banco Primus SA mot Jesús Gutiérrez García

Konsumentavtal – Oskäliga avtalsvillkor – Avtal om hypotekslån – Förfarande för utmätning av intecknad egendom – Preklusionsfrist – Nationella domstolars uppgift – Rättskraft

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.1	Oskälighet och transparens i allmänhet

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.1	Sammansättning av artikel 6.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor och dess roll i skyddet mot oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-446/17 – Woonhaven Antwerpen BV CVBA mot Khalid Berkani och Asmae Hajji

Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Oskäliga avtalsvillkor – Hyresavtal mellan ett erkänt allmännyttigt bostadsbolag och en hyresgäst – Standardavtal som gjorts bindande genom en nationell rättsakt – Direktiv 93/13/EEG – Artikel 1.2 – Direktivet är inte tillämpligt

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet

Mål C-503/15 – Margarit Panicello

Artikel 267 FEUF – Kanslichef – Begreppet ”nationell domstol” – Jurisdiktion av tvingande art – Utövande av dömande verksamhet – Oberoende – Domstolen saknar behörighet

5.7	Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

C-535/16 – Bachman

Artikel 2 b – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Begreppet ”konsument” – Fysisk person som ingått ett avtal om novation med ett kreditinstitut för att infria återbetalningsskyldigheter för krediter som ett affärsdrivande bolag beviljats av nämnda kreditinstitut

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2018

C-51/17 – OTP Bank och OTP Faktoring Követeléskezelő Zrt mot Teréz Ilyés och Emil Kiss

Tillämpningsområde – Artikel 1.2 – Bindande författningsföreskrifter – Artikel 3.1 – Begreppet ”avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling” – Villkor som tagits med i ett avtal efter avtalsslutet till följd av ett ingripande från den nationella lagstiftarens sida – Artikel 4.2 – Villkor som är klart och begripligt formulerat – Artikel 6.1 – Den nationella domstolens prövning ex officio av om ett avtalsvillkor är oskäligt – Låneavtal i utländsk valuta som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.3	Transparenskrav

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

De förenade målen C-96/16 och C-94/17 – Banco Santander Escobedo Cortés

Oskäliga villkor – Tillämpningsområde – Överlåtelse av fordran – Låneavtal som ingåtts med en konsument – Kriterier för att bedöma huruvida ett villkor i detta avtal, i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan fastställts, är oskäligt – Följder av oskäligheten

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2.1	Harmonisering på miniminivå och utvidgning av tillämpningsområde (artiklarna 8 och 8a i direktivet om oskäliga avtalsvillkor), inklusive nationella högsta domstolars roll

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

C-147/16 – Karel de Grote - Hogeschool Katholieke Hogeschool Antwerpen

Oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument – Den nationella domstolens prövning ex officio av frågan om ett avtal omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv – Artikel 2 c – Begreppet näringsidkare – Läroanstalt för högre utbildning som finansieras huvudsakligen med allmänna medel – Avtal om en räntefri avbetalningsplan avseende inskrivningsavgiften och kostnaden för deltagande i en studieresa

1.1	Målen för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-119/17 – Liviu Petru Lupean, Oana Andreea Lupean mot SC OTP BAAK Nyrt.

Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Artiklarna 3.1, 4.1 och 5 – Bedömning av avtalsvillkorens oskälighet – Kreditavtal ingånget i utländsk valuta – Valutarisken ligger uteslutande på konsumenten – Betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet – Låneavtalets huvudföremål

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-176/17 – Profi Credit Polska SA w Bielsku Białej mot Mariusz Wawrzosek

Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 2008/48/EG – Förfarande för utfärdande av betalningsföreläggande på grund av en egen växel som utgör säkerhet för rättigheter enligt ett konsumentkreditavtal

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-448/17 – EOS KSI Slovensko s.r.o. mot Ján Danko och Margita Danková

Oskäliga avtalsvillkor – Artiklarna 4.2 och 5 – Krav på att avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerade – Artikel 7 – Talan som väcks av personer eller organisationer med ett berättigat intresse av att skydda konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor – Nationell lagstiftning enligt vilken en konsumentskyddsförening endast får intervenera i processen med konsumentens samtycke – Konsumentkredit – Direktiv 87/102/EEG - Artikel 4.2 – Skyldighet att ange den effektiva räntan i det skriftliga avtalet – Avtal som endast innehåller en matematisk formel för att beräkna den effektiva räntan utan att alla de uppgifter som krävs för beräkningen är angivna

3.3	Transparenskrav

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.3	Förpliktelser som följer av likvärdighetsprincipen

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.7	Kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor och utomrättsliga förfaranden

6.	Förbudsförelägganden i konsumenternas gemensamma intresse (artikel 7.2 och 7.3 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

C-483/16 – Sziber mot ERSTE Bank Hungary Zrt

Artikel 7.1 – Låneavtal uttryckta i utländsk valuta – Nationell lagstiftning enligt vilken särskilda processuella krav ska vara uppfyllda för att oskäliga avtalsvillkor ska kunna göras gällande – Likvärdighetsprincipen – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 47 – Rätt till ett effektivt domstolsskydd

4.4	Restitution av fördelar som erhållits genom oskäliga avtalsvillkor

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-632/17 – Powszechna Kasa Oszczędności (PKO) Bank Polski SA w Warszawie mot Jacek Michalski

Artikel 99 i domstolens rättegångsregler – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 2008/48/EG – Förfarande för utfärdande av betalningsföreläggande på grund av ett utdrag av en banks bokföring – Omöjligt för en domstol att utan att konsumenten väcker talan pröva huruvida det eventuellt finns oskäliga avtalsvillkor

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

2019

De förenade målen C-70/17 och C-179/17–- Abanca Corporación Bancaria SA mot Alberto García Salamanca Santos samt Bankia SA mot Alfonso Antonio Lau Mendoza och Verónica Yuliana Rodríguez Ramírez

Artiklarna 6 och 7 – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Villkor om uppsägning av ett hypotekslån till förtida betalning – Förklaring att villkoret är delvis oskäligt – Den nationella domstolens befogenheter när ett villkor har bedömts vara oskäligt – Ersättning av det oskäliga villkoret med en nationell bestämmelse

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.5	Vad innebär kontroll på eget initiativ (ex officio)?

C-118/17 – Dunai mot ERSTE Bank Hungary Zrt

Artikel 1.2 – Artikel 6.1 – Låneavtal uttryckt i utländsk valuta – Växelkursskillnad – En nationell lagbestämmelse som ersätter ett oskäligt villkor som förklarats ogiltigt – Valutarisk – Avtalet består efter det att det oskäliga villkoret upphävts – Nationellt system för en enhetlig tolkning av rättsliga bestämmelser

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

2.2	Andra bestämmelser i nationell lagstiftning

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

3.3	Transparenskrav

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

5.2	Principen för kontroll på eget initiativ (ex officio) av oskäliga avtalsvillkor

5.6	Följder av kontroll på eget initiativ, effektivitet och likvärdighet för nationella processrättsliga regler

Mål C-266/18 – Aqua Med sp.z.o.o.

Artikel 1.2 – Direktivets tillämpningsområde – Villkor om territoriell behörighet för den domstol som bestäms enligt allmänna regler – Artikel 6.1 – Prövning ex officio av huruvida villkoret är oskäligt – Artikel 7.1 – Den nationella domstolens skyldigheter och behörighet

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.4	Bedömning av oskälighet enligt artiklarna 3 och 4.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-590/17 – Pouvin och Dijoux

Tillämpningsområde – Artikel 2 b och c – Begreppen ”konsument” och ”näringsidkare” – Finansiering av förvärv av permanentbostad – Bostadslån som en arbetsgivare beviljar en anställd och dennes maka, som är solidariskt betalningsansvarig

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

Pågående mål den 31 maj 2019

C-125/18 – Gómez del Moral Guasch

Artikel 1.2 – Artikel 4.2 – Artikel 6.1 – Artikel 7.1 – Artikel 8

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

3.3	Transparenskrav

C-260/18 – Dziubak

Artikel 1.2 – Artikel 6.1

4.3	Oskäliga avtalsvillkors konsekvenser på parternas rättigheter och skyldigheter

C-272/18 – Verein für Konsumenteninformation

Gällande förvaltningsavtal slutna mellan bolagsmän och andra kommanditdelägare i ett förenklat kommanditbolag enligt tysk lagstiftning

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-452/18 – Ibercaja Banco

Bilaga punkt q – Artikel 3 – Artikel 4.2 – Artikel 6

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

4.2	Rättsverkan av att ”inte vara bindande för konsumenten”

De förenade målen C-453/18 och C-494/18 – Bondora

Artikel 6.1 – Artikel 7.1

5.1	Betydelsen av artiklarna 6.1 och 7.1 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor samt av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen i allmänhet

De förenade målen C-698/18 – Raiffeisen Bank SA och C-699/18 BRD Groupe Societe Generale SA

Artikel 2, punkt b – Artikel 6.1 – Artikel 7.2 – Artikel 8 – Skälen 12, 21 och 23

5.4	Ex officio-prövning och olika rättsmedels effektivitet

C-779/18 – Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty w Warszawie

Artikel 1.2

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-829/18 – Crédit Logement

Artikel 1.2 – Artikel 3.1 – Artikel 4 – Artikel 5 – Artikel 6.1 – Artikel 7.1 – punkt 1 i i bilagan

3.3	Transparenskrav

C-81/19 – Banca Transilvania

Artikel 1.2 – Artikel 3.1 – Artikel 4 – Artikel 5 – Artikel 6.1 – Artikel 7.1 – punkt 1 i i bilagan

1.2	Tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga avtalsvillkor

C-84/19 – Profi Credit Polska

Artikel 1.2 – Artikel 3.1 – Artikel 4.2 – Direktiv 2008/48/EG

3.2	Avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål eller pris och ersättning (artikel 4.2 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor)

BELGIEN	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med standardavtalsvillkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista).
BULGARIEN	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med standardavtalsvillkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista).
TJECKIEN	Den nationella lagstiftningen täcker även oskälighet i individuellt förhandlade avtalsvillkor och innehåller en lista med avtalsvillkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista).
DANMARK	Den nationella lagstiftningen går inte utöver den minimistandard som anges i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
TYSKLAND	Den nationella lagstiftningen innehåller två svartlistor med standardavtalsvillkor som anses oskäliga.
ESTLAND	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med standardavtalsvillkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista).
IRLAND	Den nationella lagstiftningen går inte utöver den minimistandard som anges i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
GREKLAND	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med standardavtalsvillkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista).
SPANIEN	Den nationella lagstiftningen har utökat tillämpningsområdet för bedömning av oskälighet till avtalsvillkor relaterade till definitionen av avtalets huvudföremål och till prisets eller ersättningens lämplighet, oavsett om dessa villkor är klart och begripligt formulerade eller inte. Den nationella lagstiftningen innehåller även en lista med villkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. svartlistor).
FRANKRIKE	Den nationella lagstiftningen täcker även oskälighet i individuellt förhandlade avtalsvillkor och innehåller en lista med villkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista) samt en lista med villkor som anses oskäliga såvida de inte bevisas vara skäliga (dvs. ett slags grå lista).
KROATIEN	Den nationella lagstiftningen går inte utöver den minimistandard som anges i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
ITALIEN	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med avtalsvillkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista), även i de fall dessa villkor har förhandlats individuellt, samt en lista med avtalsvillkor som anses oskäliga då motsatsen inte går att bevisa (dvs. ett slags grå lista). Denna lista har utökats i förhållande till bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
CYPERN	Den nationella lagstiftningen går inte utöver den minimistandard som anges i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
LETTLAND	Den nationella lagstiftningen går inte utöver den minimistandard som anges i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
LITAUEN	Den nationella lagstiftningen innehåller inga bestämmelser som går utöver minimistandarden som anges i direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
LUXEMBURG	Den nationella lagstiftningen har utökat tillämpningsområdet för bedömning av oskälighet till individuellt förhandlade avtalsvillkor och till huvudföremålet. Den nationella lagstiftningen innehåller en svartlista med avtalsvillkor som anses vara oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista). Denna lista har utökats sedan direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
UNGERN	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med villkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista) samt en lista med villkor som anses oskäliga tills motsatsen är bevisad (dvs. ett slags grå lista).
ΜΑLTA	Den nationella lagstiftningen har utökat tillämpningsområdet för bedömning av oskälighet till individuellt förhandlade avtalsvillkor och till prisets eller ersättningens lämplighet, oavsett om dessa villkor är klart och begripligt formulerade eller inte. Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med standardavtalsvillkor som kan vara oskäliga. I denna lista har några ytterligare villkor lagts till i jämförelse med bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
NEDERLÄNDERNA	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med avtalsvillkor som anses oskäliga i alla sammanhang (dvs. en svartlista) samt en lista med avtalsvillkor som kan anses oskäliga (dvs. ett slags grå lista). Denna lista har utökats i förhållande till direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
ÖSTERRIKE	Den nationella lagstiftningen innehåller en svartlista och en grå lista med standardavtalsvillkor som anses vara oskäliga och utvidgar till viss del bedömningen av oskälighet till individuellt förhandlade avtalsvillkor.
POLEN	Den nationella lagstiftningen innehåller en lista med villkor som anses vara oskäliga om det råder någon tveksamhet (dvs. ett slags grå lista) och som går utöver vad som anges i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
PORTUGAL	Den nationella lagstiftningen har utökat tillämpningsområdet för bedömning av oskälighet till avtalsvillkor relaterade till definitionen av avtalets huvudföremål och prisets eller ersättningens lämplighet, oavsett om dessa villkor är klart och begripligt formulerade eller inte. Nationell lagstiftning innehåller en lista med standardavtalsvillkor som är strikt förbjudna (dvs. en svartlista) samt en lista med avtalsvillkor som är förbjudna i vissa sammanhang (dvs. ett slags grå lista).
RUMÄNIEN	Den nationella lagstiftningen innehåller en indikativ lista med villkor som anses oskäliga. Denna lista har utökats i förhållande till bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor.
SLOVENIEN	Den nationella lagstiftningen utökar bedömningen av oskälighet till avtalsvillkor relaterade till avtalets huvudföremål och till prisets eller ersättningens lämplighet, oavsett om dessa villkor är klart och begripligt formulerade eller inte.
SLOVAKIEN	Den nationella lagstiftningen innehåller en svartlista med avtalsvillkor som är oskäliga i alla sammanhang.
FINLAND	Den nationella lagstiftningen har utökat tillämpningsområdet för bedömning av oskälighet till individuellt förhandlade avtalsvillkor och till prisets eller ersättningens lämplighet, oavsett om dessa villkor är klart och begripligt formulerade eller inte.
SVERIGE	Den nationella lagstiftningen utökar bedömningen av oskälighet till avtalsvillkor relaterade till definitionen av avtalets huvudföremål, till prisets eller ersättningens lämplighet oavsett om dessa villkor är klart och begripligt formulerade eller inte, och till individuellt förhandlade avtalsvillkor.
FÖRENADE KUNGARIKET	Den nationella lagstiftningen går inte utöver den minimistandard som anges i direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Den indikativa listan i bilagan till direktivet om oskäliga avtalsvillkor har dock utökats.