KOMMISSIONENS TILLKÄNNAGIVANDE

Vägledning om tillämpningen av vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 183/2005 om fastställande av krav för foderhygien

(2019/C 225/01)

Syftet med dokumentet Detta dokument riktar sig framför allt till foderföretagare och behöriga myndigheter och syftar till att ge vägledning om tillämpningen av foderhygienkraven, framför allt för registrering av foderanläggningar.

Anmärkning Detta dokument är ett arbetsdokument och kommer att uppdateras för att ta hänsyn till erfarenheter och information från medlemsstaterna, behöriga myndigheter, foderföretagare och kommissionens direktorat för hälsa och livsmedel: revision och analys.

Innehåll

1.

INLEDNING

2

2.

DEFINITIONER

3

3.

FODERFÖRETAGARNAS SKYLDIGHETER

5

4.

PRIMÄRPRODUKTION

5

4.1

Allmänna överväganden

5

4.2

Små mängder av primärproducerat foder enligt artikel 2.2 d i foderhygienförordningen

6

4.3

Verksamheter på gårdsnivå som inte betraktas som primärproduktion

6

5.

VERKSAMHETER SOM INTE OMFATTAS AV FODERHYGIENFÖRORDNINGEN

7

6.

REGISTRERING OCH GODKÄNNANDE AV ANLÄGGNINGAR

7

6.1

Registrering av anläggningar

7

6.1.1

Registrering av handelsidkare

8

6.1.2

Foderföretag och internetförsäljning

8

6.2

Godkännande av anläggningar

8

6.2.2

Godkännande av anläggningar enligt nationell lagstiftning

10

7.

FODERKEDJANS BÖRJAN

10

7.1

Biprodukter och livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel från livsmedels- och dryckesvaruindustrin utan som foderråvaror

11

7.1.1

Biprodukter enligt direktiv 2008/98/EG om avfall och om upphävande av vissa direktiv (ramdirektivet om avfall)

11

7.1.2

Rättsliga huvudskyldigheter

12

7.1.3

Livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel

12

7.2

Exempel på företagare som måste respektive inte måste registreras enligt foderhygienförordningen

13

7.2.1

Andra företagare än livsmedelsföretagare som direkt eller indirekt tillhandahåller en del av sin produktion till foderkedjan men vars huvudverksamhet inte är foder

13

7.2.2

Livsmedelsanläggningar som tillhandahåller en del av sin produktion till foderkedjan men vars huvudverksamhet inte är foder

14

7.2.3

Bearbetningsanläggningar för animaliska biprodukter och andra bearbetningsanläggningar som tillhandahåller foder till foderföretagare

16

8.

VANLIGA FRÅGOR – FODERFÖRETAGARE

16

9.

VANLIGA FRÅGOR – BEHÖRIGA MYNDIGHETER

20

10.

RIKTLINJER FÖR GOD PRAXIS

22

10.1

EU-riktlinjer

22

10.2

Nationella riktlinjer

23

BILAGA I

24

Icke uttömmande förteckning över de bestämmelser och kriterier som vissa medlemsstater har fastställt i sin nationella rätt när det gäller små mängder i den mening som avses i artikel 2.2 d i foderhygienförordningen

24

EU:s MEDLEMSSTATER

24

Andra EES-länder

25

BILAGA II

26

Förteckningar över anläggningar som registrerats enligt artikel 9 i foderhygienförordningen

26

EU:s MEDLEMSSTATER

26

Andra EES-länder

27

BILAGA III

28

Baserat på bilaga IV till foderhygienförordningen om godkännande av foderföretags anläggningar (artikel 10 i foderhygienförordningen)

28

1.   INLEDNING

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av den 12 januari 2005 om fastställande av krav för foderhygien (1) (nedan kallad foderhygienförordningen) började tillämpas den 1 januari 2006. I förordningen fastställs allmänna hygienkrav som ska följas av foderföretagare i alla led i foderkedjan, från primärproduktion av foder till utsläppande av foder på marknaden. Sedan foderhygienförordningen antogs har behöriga myndigheter i medlemsstaterna och intressenter begärt att kommissionen förtydligar vissa aspekter av förordningen. Denna vägledning har utarbetats för att tillgodose behovet av förtydliganden.

Förtydligandena avser den befintliga rättsliga ramen och medför därmed inga nya rättsliga bestämmelser. Syftet är inte heller att gå in på djupet på alla de bestämmelser som frågorna avser. Vägledningen om tillämpning av kraven för registrering av foderföretagare är dessutom i vissa fall utformad för att förklara vilket handlingsutrymme medlemsstaterna har att göra överväganden om riskhantering beroende på hur de själva bedömer situationen eller förutsättningarna i sitt land.

Vägledningen syftar till att hjälpa foderföretagare och nationella behöriga myndigheter i livsmedels- och foderkedjan att få bättre kunskap om foderhygienförordningen och att tillämpa denna på ett korrekt och enhetligt sätt. Det är dock viktigt att tänka på att endast Europeiska unionens domstol har rätt att tolka unionslagstiftningen med slutlig och bindande auktoritet.

För att fullständigt förstå de olika aspekterna av foderhygienförordningen är det viktigt att även känna till andra delar av unionslagstiftningen och framför allt principerna och definitionerna i följande dokument:

—	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati (2) (nedan kallad TSE-förordningen).

—	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (3) (även kallad den allmänna livsmedelslagstiftningen) (4).

—	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 av den 22 september 2003 om fodertillsatser (5).

—	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 882/2004 av den 29 april 2004 om offentlig kontroll för att säkerställa kontrollen av efterlevnaden av foder- och livsmedelslagstiftningen samt bestämmelserna om djurhälsa och djurskydd (6) (7).

—	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2009 av den 13 juli 2009 om utsläppande på marknaden och användning av foder (8).

—

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (9) (nedan kallad förordningen om animaliska biprodukter).

—

Kommissionens förordning (EU) nr 142/2011 av den 25 februari 2011 om genomförande av Europaparlamentets och rådet förordning (EG) nr 1069/2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om genomförande av rådets direktiv 97/78/EG vad gäller vissa prover och produkter som enligt det direktivet är undantagna från veterinärkontroller vid gränsen (10).

2.   DEFINITIONER

Foderhygien definieras i artikel 3 a i förordning (EG) nr 183/2005 som ”de åtgärder och villkor som är nödvändiga för att bemästra faror och säkerställa att ett djurfoder är tjänligt med hänsyn till dess avsedda användningsområde”.

Foder definieras i artikel 3.4 i förordning (EG) nr 178/2002 som ”alla ämnen eller produkter, inbegripet tillsatser, och oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda för utfodring av djur”.

Primärproduktion av foder definieras i artikel 3 f i förordning (EG) nr 183/2005 som ”produktion av jordbruksprodukter, särskilt odling, skörd, mjölkning, uppfödning av djur (före slakt) eller fiske som enbart resulterar i produkter som inte genomgår någon hantering efter det att de har skördats, insamlats eller fångats, med undantag av enkel fysisk behandling”.

Foderföretag definieras i artikel 3.5 i förordning (EG) nr 178/2002 som ”varje privat eller offentligt företag som med eller utan vinstsyfte bedriver någon av de verksamheter som hänger samman med produktion, framställning, bearbetning, lagring, transport eller distribution av foder, samt alla producenter som producerar eller lagrar foder för utfodring av djur på sin egen jordbruksanläggning”.

Foderföretagare  (11) definieras i artikel 3 b i förordning (EG) nr 183/2005 som ”de fysiska eller juridiska personer som ansvarar för att kraven i denna förordning uppfylls i det foderföretag de driver”.

Utsläppande på marknaden definieras i artikel 3.8 i förordning (EG) nr 178/2002 som ”innehav av livsmedel eller foder för försäljning, inbegripet utbjudande till försäljning eller varje annan form av överlåtelse, kostnadsfri eller inte, samt försäljning, distribution och andra former av överlåtelse”.

Anläggning definieras i artikel 3 d i förordning (EG) nr 183/2005 som ”varje enhet i ett foderföretag”.

Behörig myndighet definieras i artikel 3 e i förordning (EG) nr 183/2005 som ”myndigheten i en medlemsstat eller ett tredjeland som utsetts att utföra offentliga kontroller”.

Animaliska biprodukter definieras i artikel 3.1 i förordning (EG) nr 1069/2009 som ”hela kroppar eller delar av kroppar från djur, produkter av animaliskt ursprung eller andra produkter som fås från djur och inte är avsedda som livsmedel, inbegripet ägg, embryon och sperma”.

Framställda produkter definieras i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1069/2009 som ”produkter som framställts genom en eller flera behandlingar, omvandlingar eller steg i bearbetningen av animaliska biprodukter”.

Sällskapsdjur definieras i artikel 3.2 f i förordning (EG) nr 767/2009 som ”icke livsmedelsproducerande djur som är av en art som utfodras, föds upp eller hålls, men normalt inte används som livsmedel inom gemenskapen”.

Pälsdjur definieras i artikel 3.2 e i förordning (EG) nr 767/2009 som ”icke livsmedelsproducerande djur som utfordras, föds upp eller hålls för pälsproduktion och som inte används som livsmedel”.

Före detta livsmedel definieras i del A punkt 3 i bilagan till kommissionens förordning (EU) nr 68/2013 av den 16 januari 2013 om en förteckning över foderråvaror (12) som ”livsmedel, annat än återanvänt köks- och matavfall, som tillverkats för att användas som livsmedel i full överensstämmelse med EU:s livsmedelslagstiftning men som inte längre är avsedda att användas som livsmedel av praktiska eller logistiska skäl, eller på grund av problem i form av tillverknings- eller förpackningsdefekter eller andra defekter och som inte utgör någon hälsorisk när de används som foder”.

I denna vägledning definieras nedanstående begrepp på följande sätt:

Livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel innebär livsmedel som tillverkats som livsmedel helt i linje med unionens livsmedelslagstiftning men som inte längre är avsedda att användas som livsmedel, i enlighet med kapitel 1.2 i riktlinjerna för användning av livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel som foder (13) (nedan kallade riktlinjerna).

Livsmedelshandlare får släppa ut livsmedel som sådana, i enlighet med bestämmelserna i foderlagstiftningen, på marknaden till en foderföretagare som omvandlar det till foder, såsom anges i kapitel 3.2.2 b i riktlinjerna.

Livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel innefattar inte följande:

—	Livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1331/2008 av den 16 december 2008 om fastställande av ett enhetligt förfarande för godkännande av livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer (14).

—	Kosttillskott i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/46/EG av den 10 juni 2002 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kosttillskott (15).

—	Matavfall i den mening som avses i artikel 8 f i förordning (EG) nr 1069/2009 och punkt 22 i bilaga I till kommissionens förordning (EU) nr 142/2011.

Bearbetningsanläggning innebär en sådan anläggning som avses i artikel 3 d i förordning (EG) nr 183/2005 och som tillverkar foder med hjälp av sådana behandlingsprocesser som avses i del B i bilagan till förordning (EU) nr 68/2013.

3.   FODERFÖRETAGARNAS SKYLDIGHETER

Alla livsmedels- och foderföretagare måste följa de allmänna principerna och kraven i livsmedelslagstiftningen som fastställs i förordning (EG) nr 178/2002.

Dessutom måste foderföretagarna följa all foderlagstiftning inom EU, framför allt följande:

—	Foderhygienförordningen: De måste säkerställa att kraven i förordningen uppfylls inom det foderföretag som de driver för att garantera fodersäkerhet och spårbarhet.

—	Förordningen om animaliska biprodukter: Om de hanterar foder av animaliskt ursprung måste de, utöver foderhygienförordningen, även genomföra lämpliga krav i den förordningen.

—	TSE-förordningen: De måste följa alla de restriktioner och krav som uttryckligen anges i denna förordning och i tillhörande genomförandelagstiftning för eventuell användning av vissa produkter av animaliskt ursprung som foder.

4.   PRIMÄRPRODUKTION

4.1   Allmänna överväganden

Foderhygienförordningen omfattar även primärproduktion av foder. Primärproduktion av foder definieras i artikel 3 f i foderhygienförordningen som ”produktion av jordbruksprodukter, särskilt odling, skörd, mjölkning, uppfödning av djur (före slakt) eller fiske som enbart resulterar i produkter som inte genomgår någon hantering efter det att de har skördats, insamlats eller fångats, med undantag av enkel fysisk behandling”.

De bestämmelser som gäller för primärproduktion av foder fastställs i del A i bilaga I till foderhygienförordningen. Såsom anges ovan är kraven i förordningarna om animaliska biprodukter och TSE också tillämpliga på foderföretagare som hanterar och/eller utfodrar djur med foder av animaliskt ursprung.

De krav som anges i bilaga I till foderhygienförordningen är tillämpliga på sådan verksamhet som foderföretagare bedriver och som avses i artikel 5.1 i den förordningen. Denna bestämmelse omfattar verksamhet inom primärproduktion av foder och följande därmed sammanhängande verksamhet såsom

—	transport, lagring och hantering av primärprodukter på produktionsplatsen,

—	transport för att leverera primärprodukter från produktionsplatsen till en anläggning, och

—	blandning av foder uteslutande avsedd för den egna djurhållningen utan användning av tillsatser eller förblandningar av tillsatser med undantag för ensileringstillsatser.

Med primärproduktion (och därmed sammanhängande verksamhet) avses verksamhet vid gården och den innefattar bland annat följande:

—	Produktion eller odling av växtprodukter såsom sädesslag, frukt, grönsaker och kryddväxter liksom transport, lagring och hantering av produkter (utan att väsentligt ändra deras natur) på gården samt vidare transport av dem till en anläggning.

—	Uppfödning av djur för slakt eller tillverkning av produkter av animaliskt ursprung på gårdsnivå.

—	Produktion, uppfödning, odling och samlande av insekter.

—

Vissa torkningstekniker för primärprodukter som alger och grovfoder och/eller till exempel spannmål som odlas och skördas på en och samma gård. Sådan torkningsverksamhet betraktas som vanlig rutinverksamhet inom primärproduktion av foder i enlighet med artikel 5.1 i foderhygienförordningen. Viss torkningsverksamhet som bedrivs på gårdsnivå kan dock innebära att produkterna förändras och/eller att nya faror uppstår för fodret, till exempel direkt torkning av primärprodukter med en bränslekälla som kan orsaka farlig kontaminering (såsom är fallet med exempelvis dioxiner). Sådan verksamhet kan inte betraktas som vanlig rutinverksamhet vid primärproduktion eller som någon verksamhet som hänger samman med primärproduktion. Därför ska den betraktas som en sådan verksamhet som avses i artikel 5.2 i foderhygienförordningen.

Anmärkningar avseende primärproduktion: — De allmänna reglerna för primärproduktion fastställs i bilaga I till foderhygienförordningen. — Reglerna för goda utfodringsrutiner fastställs i bilaga III till foderhygienförordningen. — Särskilda krav för utfodring av produktionsdjur med foder av animaliskt ursprung, registrering och tillåten användning av undantagna animaliska biprodukter fastställs i bilaga IV (foderförbud) till TSE-förordningen och i artiklarna 11.1 och 14 d i) i förordningen om animaliska biprodukter.

4.2   Små mängder av primärproducerat foder enligt artikel 2.2 d i foderhygienförordningen

Foderhygienförordningen omfattar inte producentens direktförsäljning av små mängder primärproducerat foder till lokala jordbruksföretag som ska använda fodret på sina gårdar.

Enligt artikel 2.3 i foderhygienförordningen är det upp till medlemsstaterna att avgöra huruvida begreppet ”små mängder” ska definieras ytterligare och att i nationell rätt fastställa nödvändiga bestämmelser och riktlinjer för att säkerställa att fodret är säkert (riskbaserad metod).

Medlemsstaterna har i enlighet med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna reglerat denna fråga på olika sätt utifrån sina lokala förutsättningar och behov.

I bilaga I till detta dokument ges en icke uttömmande förteckning över de bestämmelser och kriterier som vissa medlemsstater har fastställt i sin nationella rätt när det gäller små mängder i den mening som avses i artikel 2.2 d i foderhygienförordningen.

Enligt artikel 20.4 d i förordning (EU) nr 142/2011 får behöriga myndigheter dessutom undanta driftsansvariga från anmälningsskyldigheten enligt foderhygienförordningen om de säljer små mängder lokalt producerat sällskapsdjursfoder på den lokala marknaden eller i lokala detaljhandelsanläggningar.

4.3   Verksamheter på gårdsnivå som inte betraktas som primärproduktion

Vissa foderföretagare bedriver inte bara primärproduktion av foder utan blandar även foder uteslutande för den egna djurhållningen med användning av tillsatser eller förblandningar av tillsatser med undantag för ensileringstillsatser. Sådan verksamhet omfattas av artikel 5.2 i foderhygienförordningen, och hanteringen omfattas av de bestämmelser som anges i bilaga II till denna. Kravet att införa relevanta förfaranden som grundar sig på HACCP-principerna, i enlighet med artikel 6 i foderhygienförordningen, är också tillämpligt på sådana jordbrukare. I vissa medlemsstater kallas dessa foderföretagare för HACCP-jordbrukare.

5.   VERKSAMHETER SOM INTE OMFATTAS AV FODERHYGIENFÖRORDNINGEN

Artikel 2.2 i foderhygienförordningen omfattar inte följande:

a)

Privat enskild produktion av foder i) för livsmedelsproducerande djur för konsumtion inom privathushåll (t.ex. ägg som kommer från värphöns som föds upp privat och som ska användas för konsumtion inom privathushåll), och ii) för icke-livsmedelsproducerande djur (t.ex. produktion av foder för egna sällskapsdjur eller pälsdjur) (16).

b)	Utfodring av livsmedelsproducerande djur för konsumtion inom privathushåll eller för producentens direktförsäljning av små mängder primärprodukter (t.ex. ägg, mjölk och kött) till slutkonsumenten eller lokala detaljhandelsanläggningar som säljer direkt till slutkonsumenten.

c)	Utfodring av icke-livsmedelsproducerande djur.

d)	Producentens direktförsäljning av små mängder primärproducerat foder till lokala jordbruksföretag som ska använda fodret på sina gårdar (17).

e)	Detaljhandel med foder för sällskapsdjur.

Enligt artikel 2.3 i foderhygienförordningen får medlemsstaterna fastställa nationella bestämmelser och riktlinjer för sådan verksamhet som inte omfattas av foderhygienförordningen, vilka garanterar att målen i förordningen uppnås.

Anmärkningar om verksamheter som inte omfattas av foderhygienförordningen Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 178/2002 får foder inte släppas ut på marknaden eller ges åt livsmedelsproducerande djur (18) om det inte är säkert.

6.   REGISTRERING OCH GODKÄNNANDE AV ANLÄGGNINGAR

6.1   Registrering av anläggningar

Enligt artikel 9.2 i foderhygienförordningen måste varje anläggning som en foderföretagare ansvarar för och som är verksam inom något steg av produktionen, bearbetningen, lagringen, transporten eller distributionen av foder registreras vid behörig myndighet.

Såsom nämns i skäl 17 i foderhygienförordningen syftar detta krav till att säkra spårbarheten från tillverkare till användare och underlätta genomförandet av effektiva offentliga kontroller.

Registrering innebär framför allt

—

att nationella behöriga myndigheter kan få kännedom om var anläggningarna finns och vilka verksamheter som utförs, så att de kan genomföra offentliga kontroller när sådana anses vara nödvändiga i enlighet med artikel 31 (19) i förordning (EG) nr 882/2004 som innehåller allmänna bestämmelser om offentlig kontroll, och

—	att foderföretagarna kan bli medvetna om vilka krav som ställs i relevant lagstiftning på EU- och medlemsstatsnivå.

Registrering är ett förfarande där behöriga myndigheter underrättas om (åtminstone) anläggningarnas namn och adress samt den verksamhet som bedrivs. Varje medlemsstat ska hur som helst fastställa sina egna förfaranden för registrering av anläggningar i enlighet med artikel 9 i foderhygienförordningen. Praktiska frågor kan hanteras av medlemsstaterna (t.ex. huruvida en enda förteckning ska upprättas för varje verksamhet eller två eller flera separata förteckningar).

Registrering som görs inom ramen för foderhygienförordningen får kombineras med sådan registrering som görs enligt annan EU-lagstiftning, förutsatt att de relevanta bestämmelserna för respektive registreringssystem följs och att den behöriga myndigheten beslutar att tillämpa ett sådant kombinerat registreringssystem.

Enligt artikel 19.7 i foderhygienförordningen ska medlemsstaterna göra de förteckningar över anläggningar som registrerats i enlighet med artikel 9 tillgängliga för allmänheten. För vilken information som finns tillgänglig i medlemsstaterna, se bilaga II till detta dokument.

6.1.1   Registrering av handelsidkare

Vissa företag är specialiserade på handel med foder (mellanhänder). Även om de kan organisera transporten av foder mellan leverantörer eller till anläggningar, är det inte nödvändigtvis så att de hanterar fodret eller ens förvarar det på sina anläggningar (som i själva verket kan vara ett kontor).

De omfattas också av registreringskravet om de uppfyller kraven för att definieras som foderföretagare. Ett godkännande kan också krävas för vissa handelsidkares anläggningar, där så är nödvändigt (20).

6.1.2   Foderföretag och internetförsäljning

Vissa företagare erbjuder foder till försäljning via internet. Sådan handel åsyftas inte uttryckligen i foderhygienförordningen, men företagen omfattas av definitionen av foderföretag och de relevanta kraven i foderlagstiftningen, inklusive registreringskravet.

Detaljhandelsförsäljning via internet av sällskapsdjursfoder direkt till djurägarna bör betraktas som detaljhandel med foder för sällskapsdjur enligt artikel 2.2 e i foderhygienförordningen. Foderhygienförordningen är med andra ord inte tillämplig på sällskapsdjursfoder som säljs på internet via detaljhandeln.

6.2   Godkännande av anläggningar

Enligt artikel 10.1 i foderhygienförordningen måste vissa anläggningar godkännas av den behöriga myndigheten om de bedriver särskild verksamhet som kan medföra en större risk. I detta fall får verksamheten inte bedrivas om den inte godkänts på förhand.

Sådana verksamheter anges i artikel 10.1 i förordningen, som handlar om verksamheter beträffande vissa typer av foder.

Ytterligare godkännandekrav får fastställas av medlemsstaterna i enlighet med artikel 2 och genom en kommissionsförordning i enlighet med artikel 10.3 i förordningen.

Ett godkännande förutsätter att det verifieras vid ett besök på plats att anläggningen uppfyller de lagstadgade strukturella/verksamhetsmässiga kraven innan foderföretaget får tillstånd att släppa ut sina produkter på marknaden.

6.2.1   Anläggningar som måste godkännas

Godkännandekravet i artikel 10.1 i foderhygienförordningen avser anläggningar som bedriver följande verksamheter:

—	Tillverkning och/eller utsläppande på marknaden av fodertillsatser som omfattas av förordning (EG) nr 1831/2003 och som avses i kapitel 1 i bilaga IV till foderhygienförordningen.

—	Tillverkning och/eller utsläppande på marknaden av förblandningar som är beredda med sådana fodertillsatser som avses i kapitel 2 i bilaga IV till foderhygienförordningen.

—	Tillverkning för utsläppande på marknaden, eller produktion uteslutande avsedd för den egna djurhållningen, av foderblandningar med fodertillsatser eller förblandningar som innehåller fodertillsatser och som avses i kapitel 3 i bilaga IV till foderhygienförordningen.

Anmärkning För att förenkla och förtydliga ges en konsoliderad version av bilaga IV till foderhygienförordningen i bilaga III till denna vägledning, utan hänvisningar till de produkter som tidigare omfattades av direktiv 82/471/EEG (som har upphävts) och till antibiotika som tillväxtfrämjande ämnen. Skälet är att hänvisningar till sådana produkter i bilaga IV inte längre är relevanta för den gällande lagstiftningen.

Enligt foderhygienförordningen måste foderföretagarna dessutom se till att de anläggningar som de ansvarar för och som omfattas av förordningen godkänns av den behöriga myndigheten i vissa fall:

Enligt bilaga II i foderhygienförordningen måste anläggningarna också godkännas om någon av följande verksamheter bedrivs för att släppa ut produkter på marknaden som foder (21):

—	Bearbetning av vegetabilisk råolja, utom sådan som omfattas av förordning (EG) nr 852/2004 (22).

—	Oleokemisk tillverkning av fettsyror.

—	Tillverkning av biodiesel.

—	Blandning av fett.

Även följande anläggningar avses:

—	Anläggningar som tillverkar eller släpper ut på marknaden fodertillsatser av kategorin koccidiostatika och histomonostatika, i enlighet med artikel 1 i förordning (EG) nr 141/2007 (23).

—	Anläggningar som utför avgiftningsprocesser, i enlighet med artikel 6 i förordning (EU) 2015/786 (24).

—	Anläggningar som producerar foder avsett för särskilda näringsbehov som innehåller fodertillsatser som motsvarar mer än 100 gånger den relevanta fastställda högsta tillåtna halten, i enlighet med artikel 8 i förordning (EG) nr 767/2009.

Enligt artikel 19.6 i foderhygienförordningen ska kommissionen ställa samman de förteckningar över medlemsstaternas anläggningar som godkänts i enlighet med artikel 13 i förordningen och göra dessa tillgängliga för allmänheten. Information finns på kommissionens webbplats om foder (25).

6.2.2   Godkännande av anläggningar enligt nationell lagstiftning

Enligt artikel 10.2 i foderhygienförordningen får medlemsstaterna kräva godkännande för foderanläggningar som inte behöver godkännas enligt unionsrätten.

Detta kan till exempel gälla för tillverkare av läkemedel som innehåller foder i enlighet med artikel 4.1 a i rådets direktiv 90/167/EG, vilka godkänns i vissa medlemsstater på grundval av artikel 10.2 i foderhygienförordningen.

7.   FODERKEDJANS BÖRJAN

Foderkedjan är mycket komplex, särskilt med tanke på att det finns många källor till foderråvaror. Foderburna incidenter, det vill säga tidigare fall där foder kontaminerats vilket har inverkat negativt på säkerheten i foder- och livsmedelskedjan, har också visat att det är särskilt viktigt att fastställa foderkedjans början för att garantera produktsäkerhet och fullständig spårbarhet.

Dessutom har man de senaste åren i allt högre grad använt före detta livsmedel som foder, för att försöka minska livsmedelsförlusten och livsmedelssvinnet och effektivisera användningen av livsmedel som är säkra men som inte kan distribueras på nytt för att användas som livsmedel via livsmedelsbanker. Kommissionen har upprättat en handlingsplan i detta hänseende för att minska livsmedelssvinnet som en integrerad del av meddelandet om den cirkulära ekonomin (26). Handlingsplanen syftar bland annat till att främja prisstödjande åtgärder för att livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel ska användas i djurfoder.

Beroende på situationen i respektive medlemsstat har olika strategier antagits för registrering av anläggningar för tillämpningen av artikel 9.2 i foderhygienförordningen. Här avses sådana anläggningar som endast säljer en del av sin produktion till foderkedjan men vars huvudverksamhet inte är foder (t.ex. gruvindustrier, kemiska industrier eller livsmedelsindustrier). Detta har lett till olika slutsatser om huruvida sådana anläggningar ska omfattas av foderhygienförordningen.

Enligt företagarna har detta medfört stora bördor, som kan göra det svårt för dem eller till och med hindra dem från att avsända livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel till fodersektorn. Bördorna är bland annat att företagarna måste registrera sig som både livsmedels- och foderföretagare eller att ingen harmonisering har gjorts av kraven på att livsmedelsföretag måste vara registrerade som foderföretag.

Därför krävs förtydliganden för att genomförandet av foderhygienförordningen ska förbättras och harmoniseras, med tanke på medlemsstaternas olika erfarenheter och vikten av att de behöriga myndigheterna har fullständig kännedom om samtliga led i foderkedjan och samtidigt uppmuntrar ett praktiskt tillvägagångssätt. Sådana förtydliganden krävs för att tillämpningsområdet för artikel 5.6 (27) i foderhygienförordningen ska kunna fastställas. Det framgår tydligt att jordbrukare måste införskaffa och använda foder från anläggningar som är registrerade och/eller godkända i enlighet med foderhygienförordningen. Dock krävs viss vägledning om vilka krav som gäller för att andra företagare ska betraktas som foderföretagare.

Ett grundläggande mål med foderhygienförordningen är att trygga produkternas säkerhet och spårbarhet. Från denna synpunkt kan följande huvudkriterier övervägas för att fastställa huruvida en anläggning bör registreras i enlighet med foderhygienförordningen och huruvida en produkt ska få komma in i foderkedjan, med hänsyn tagen till relevanta bestämmelser:

—

Definitionen av foder i artikel 3.4 i förordning (EG) nr 178/2002, nämligen ”alla ämnen eller produkter, inbegripet tillsatser, och oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda för utfodring av djur”. Kriteriet att ämnena eller produkterna ska vara avsedda för utfodring av djur är därmed avgörande för att de ska få betecknas som foder. Företagarens avsikt vid produktförsäljningen är därmed ett grundkriterium som ska övervägas för att fastställa huruvida kraven i foderhygienförordningen bör tillämpas.

—	Produktens rättsliga status, i enlighet med den klassificering som fastställs i relevant EU-lagstiftning. Den rättsliga statusen kan till exempel vara livsmedel, biprodukter av animaliskt eller icke-animaliskt ursprung, foder eller avfall, såsom anges i riktlinjerna.

—	Den information som ges tillsammans med de produkter som företagaren säljer när de släpps ut på marknaden (t.ex. på märkningen eller i handelsdokumentet).

—	Den typ av anläggning som tillverkade produkten och som produkten härrör från och den anläggning som produkten säljs till: Här avses till exempel bearbetningsanläggningar för animaliska biprodukter eller före detta livsmedel, foderanläggningar och gårdar.

För att undvika onödiga administrativa bördor för såväl företagare som behöriga myndigheter i medlemsstaterna kan det i vissa särskilda fall godtas att vissa foderföretagare införskaffar produkter (28) från anläggningar som är registrerade (och/eller godkända om så krävs) i enlighet med förordning (EG) nr 852/2004 och/eller förordning (EG) nr 853/2004 och/eller förordningen om animaliska biprodukter.

Foderföretagaren, som ansvarar för att uppfylla alla fodersäkerhetskrav, måste säkerställa att omkategoriseringen av produkten (29) till foderråvara är förenlig med alla relevanta bestämmelser i foderlagstiftningen, såsom anges i artikel 4.1 i foderhygienförordningen. Här avses inte bara bestämmelserna om foderhygien utan även de krav som ställs framför allt i fråga om högsta tillåtna resthalter av främmande ämnen samt i fråga om märkning.

Foderföretagare som bedriver verksamhet som inte omfattas av artikel 5.1 i foderhygienförordningen måste dessutom inrätta, genomföra och upprätthålla ett permanent skriftligt förfarande eller förfaranden som grundar sig på HACCP-principerna, såsom anges i artikel 6 i foderhygienförordningen.

När en produkt (30) omkategoriseras till en foderråvara måste foderföretagaren dessutom vara särskilt uppmärksam på alla de befintliga kraven och restriktionerna i förordningen om animaliska biprodukter och TSE-förordningen (inklusive foderförbudet).

Behöriga myndigheter i medlemsstaterna får hur som helst besluta, efter att de bedömt de specifika verksamheterna i fråga, huruvida företagarna måste registreras i enlighet med foderhygienförordningen. Registrering innebär en förstärkning av medlemsstaternas nationella system för offentliga kontroller.

7.1   Biprodukter och livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel från livsmedels- och dryckesvaruindustrin utan som foderråvaror

7.1.1   Biprodukter enligt direktiv 2008/98/EG om avfall (31) och om upphävande av vissa direktiv (ramdirektivet om avfall)

Biprodukter från livsmedels- och dryckesvarusektorn används i foder i hög grad. Vid de produktionsprocesser som sker inom olika sektorer (t.ex. malning av oljefrön eller produktion av socker, stärkelse och malt) framställs råvaror som sedan används som foder. Att använda råvaror av icke-animaliskt ursprung som foder är förenligt med målet med en cirkulär ekonomi och framför allt den avfallshierarki som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv. Genom ramdirektivet om avfall införs bestämmelser som syftar till att skydda miljön och människors hälsa genom att förebygga eller minska de negativa följderna av generering och hantering av avfall samt minska resursanvändningens allmänna påverkan och effektivisera användningen.

Råvaror som inte avsiktligen tas fram inom en produktionsprocess utgör en restprodukt som eventuellt kan betraktas som avfall. En restprodukt får endast betraktas som en biprodukt och inte som avfall om den uppfyller de kumulativa villkor som anges i artikel 5.1 i ramdirektivet om avfall, nämligen att den ska produceras som en integrerad del i en produktionsprocess och att den fortsatta användningen i foder ska vara laglig och säker, utan någon annan bearbetning än produktionsprocessen för råvaran i fråga. Dessa biprodukter som senare används i foder är därför foderråvaror.

I ramdirektivet om avfall görs dessutom tydlig åtskillnad mellan bortskaffande och återvinning. Återvinning (inbegripet materialåtervinning) hamnar högre upp i avfallshierarkin än bortskaffande (artikel 4 i ramdirektivet om avfall), och återvunna produkter upphör att vara avfall (om villkoren i artikel 6 i nämnda ramdirektiv är uppfyllda).

Animaliska biprodukter, inbegripet bearbetade produkter som omfattas av förordning (EG) nr 1069/2009 (utom sådana som är avsedda för förbränning, deponier eller användning i biogas- eller komposteringsanläggningar), undantas av ramdirektivets tillämpningsområde om de omfattas av annan unionslagstiftning (artikel 2 i ramdirektivet om avfall).

I följande publikationer från kommissionen finns utförlig vägledning om hur ramdirektivet om avfall ska tolkas:

—	Guidance on the interpretation of key provisions of Directive 2008/98/EC on waste (32) (vägledning om tolkningen av de viktigaste bestämmelserna i direktiv 2008/98/EG om avfall), och

—	Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Tolkningsmeddelande om avfall och biprodukter (33).

Det är viktigt att företagare som släpper ut produkter på marknaden för att dessa ska komma in i livsmedelskedjan tydligt anger att produkterna är avsedda som foder, eftersom produkter som betraktas som avfall inte får komma in i livsmedelskedjan på nytt i ett senare skede.

7.1.2   Rättsliga huvudskyldigheter

När det gäller foderföretagarnas rättsliga huvudskyldigheter anges följande i artikel 4.1 i foderhygienförordningen: ”Foderföretagarna skall se till att alla de steg i produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan som de ansvarar för genomförs i enlighet med den gemenskapslagstiftning och nationella lagstiftning som är förenlig med denna samt med god praxis. De skall i synnerhet se till att dessa steg uppfyller de relevanta hygienkraven i denna förordning.”

Såsom nämns ovan får foderföretagare använda flera olika slags biprodukter och livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel i foderkedjan där så är lämpligt. Foderföretagarna måste säkerställa att verksamheten samt biprodukter och livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel och som kan släppas ut på marknaden måste överensstämma med annan relevant lagstiftning än foderhygienförordningen, till exempel följande:

—	Förordning (EG) nr 178/2002 (den allmänna livsmedelslagstiftningen).

—	Förordning (EG) nr 767/2009 om utsläppande på marknaden och användning av foder.

—	Direktiv 2002/32/EG om främmande ämnen och produkter i djurfoder (34).

—	Förordningen om animaliska biprodukter och förordning (EU) nr 142/2011 om genomförande av förordningen om animaliska biprodukter.

—	TSE-förordningen.

Märkningskraven och handelsdokumenten under transporten måste därmed överensstämma med ovannämnda lagstiftning, där så är relevant.

7.1.3   Livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel

Ramdirektivet om avfall ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/851 om ändring av direktiv 2008/98/EG om avfall. Enligt detta ska ämnen som inte består av eller innehåller animaliska biprodukter och som är avsedda för användning som foder inte omfattas av ramdirektivet om avfall om de omfattas av annan unionslagstiftning, till exempel förordning (EG) nr 767/2009.

När det gäller användning av livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel finns ytterligare utförlig vägledning i riktlinjerna. Syftet är att det ska bli lättare att använda vissa livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel som foder, med eller utan produkter av animaliskt ursprung. Riktlinjerna bör underlätta för behöriga myndigheter på nationell och lokal nivå samt för aktörer i livsmedelskedjan att tillämpa relevant EU-lagstiftning.

I kapitel 3.2.2 i riktlinjerna beskrivs framför allt åtgärder för att öka användningen av livsmedel av icke-animaliskt ursprung som inte längre är avsedda som livsmedel som foder. Det föreslås bland annat att livsmedelshandlare inte behöver vara registrerade enligt foderhygienförordningen i vissa fall.

Dessutom bör särskild uppmärksamhet ägnas åt kapitel 1.3 i riktlinjerna, figur 1: ”Flödesschema från livsmedel till foder” (35). Där framgår det när en produkt får tillhandahållas direkt till foderföretagare eller, om det rör sig om produkter av animaliskt ursprung, först måste uppfylla villkoren i förordningen om animaliska biprodukter.

De allmänna bestämmelserna om foderråvaror anges i del A i bilagan till kommissionens förordning (EU) nr 68/2013 om en förteckning över foderråvaror. I del C i bilagan, framför allt i kapitel 13, anges flera exempel på biprodukter och restprodukter från industrin.

Hänsyn måste också tas till förteckningen över råvaror vars utsläppande på marknaden eller användning som näring till djur är begränsat eller förbjudet enligt bilaga III till förordning (EG) nr 767/2009.

7.2   Exempel på företagare som måste respektive inte måste registreras enligt foderhygienförordningen

Huruvida en företagare måste registreras enligt foderhygienförordningen eller inte beror på vilken verksamhet och vilka anläggningar det rör sig om.

7.2.1   Andra företagare än livsmedelsföretagare som direkt eller indirekt tillhandahåller en del av sin produktion till foderkedjan men vars huvudverksamhet inte är foder

Exempel:

—	Den kemiska industrin: produktion av järnsulfat, organiska syror, natrium eller kalciumhydroxid för produktion av salt av fettsyror

—	Produktion av bioetanol: destillatorkomponenter, fröprotein

—	Läkemedelsindustrin

—	Stenbrott/gruvdrift: mineraler

a)

Vissa producenter eller leverantörer är kanske inte alltid medvetna om att deras produkter eller råvaror skulle kunna komma in i foderkedjan indirekt efter försäljningen. Därmed kan det vara så att det är eller inte är deras avsikt att släppa ut fodret på marknaden. Detta är särskilt relevant för verksamheter och/eller anläggningar som i regel har en begränsad koppling till fodersektorn och som vanligtvis kan sälja en mycket liten del av sina produkter (36) via mellanhänder som bland annat skulle kunna föra vidare produkterna till foderkedjan för produktion av tillsatser och/eller foderråvaror. Exempel: — Den första leverantören av vissa produkter (37) (t.ex. ett stenbrott) måste inte betraktas som en foderföretagare, och därmed behöver inte behöriga myndigheter begära registrering. Foderkedjan inleds när produkten är avsedd att användas för foderproduktion. Ett exempel är att om en mellanhand släpper ut produkterna på marknaden för producenter av fodertillsatser måste båda registreras enligt foderhygienförordningen. — Leverantören av vissa kemiska produkter (38) (t.ex. kalciumhydroxid och butansyra) som i ett senare skede skulle kunna användas vid produktion av fodertillsatser/foderråvaror (t.ex. kalciumbutyrat) som erhålls genom kemisk reaktion måste inte betraktas som en foderföretagare, och därmed behöver inte behöriga myndigheter begära registrering. Foderkedjan inleds när produkten är avsedd att användas för produktion av fodertillsatser/foderråvaror, det vill säga från och med producenten av fodertillsatsen/foderråvaran, som måste registreras enligt foderhygienförordningen.

b)	Om den första leverantören släpper ut produkter på marknaden som är avsedda att användas som foder, inbegripet — fodertillsatser (enligt förordning (EG) nr 1831/2003), — och/eller fodertillsatser (enligt förordning (EG) nr 767/2009),

måste leverantören registreras som foderföretagare enligt foderhygienförordningen.

7.2.2   Livsmedelsanläggningar som tillhandahåller en del av sin produktion till foderkedjan men vars huvudverksamhet inte är foder

I dessa fall kan det vara så att livsmedelsföretaget har eller inte har för avsikt att producera fodret, men att en del av verksamheten (som i de flesta fall är begränsad med vissa undantag, t.ex. livsmedelsanläggningar som utvinner vegetabilisk olja) består av produktion av biprodukter av animaliskt och icke-animaliskt ursprung som ofta används inom foderindustrin. Vissa livsmedel som inte är avsedda att användas som livsmedel kan dessutom tillhandahållas foderkedjan (39).

Med hänsyn tagen till dessa kriterier kan därför följande typer av situationer uppstå mer eller mindre:

a)

Livsmedelsanläggningar (inklusive detaljhandlare) som tillhandahåller animaliska biprodukter (inbegripet livsmedel av animaliskt ursprung som inte längre är avsedda som livsmedel) till bearbetningsanläggningar för animaliska biprodukter/före detta livsmedel (40) som bearbetar produkterna till foderråvaror (41). Här avses bland annat produkter från följande: — Slakterier/styckningsanläggningar/köttförädlingsföretag. — Fiskrensningsanläggningar. — Livsmedelsberedningsindustrier (konfektyr-, pasta- eller pizzaindustrin): produkter som innehåller animaliska biprodukter som ägg, mjölk, kött eller fisk och/eller livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel och som innehåller sådana animaliska biprodukter. — Detaljhandlare som slaktare och fiskhandlare. — Stormarknader. När livsmedelsanläggningar tillhandahåller produkter (42) för vidare behandling till bearbetningsanläggningar för animaliska biprodukter måste inte livsmedelsanläggningar betraktas som foderföretagare, och därför behöver inte behöriga myndigheter begära registrering enligt foderhygienförordningen. Foderkedjan börjar då vid den bearbetningsanläggning för animaliska biprodukter och/eller före detta livsmedel som producerar foderråvarorna och som bör registreras enligt foderhygienförordningen.

b)

Livsmedelsanläggningar (inklusive detaljhandlare) som tillhandahåller livsmedel av icke-animaliskt ursprung som inte längre är avsedda som livsmedel till bearbetningsanläggningar som bearbetar produkterna till foderråvaror (43). Exempel: — Livsmedelsberedningsindustrier (t.ex. industrin för frysta grönsaker, konserveringsindustrin och dryckesindustrin): livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel. — Bagerier: bröd (utan produkter av animaliskt ursprung). — Snabbköp och andra detaljhandelsbutiker: grönsaker, frukt osv. När livsmedelsanläggningar (inbegripet detaljhandlare) tillhandahåller produkter (44) för vidare behandling till bearbetningsanläggningar måste inte livsmedelsanläggningar betraktas som foderföretagare, och därför behöver inte behöriga myndigheter begära registrering enligt foderhygienförordningen. Foderkedjan kan då börja vid den bearbetningsanläggning som producerar foderråvarorna och som bör registreras enligt foderhygienförordningen.

c)

Livsmedelsanläggningar (andra än detaljhandlare) som tillhandahåller animaliska biprodukter och/eller därav framställda produkter inklusive före detta livsmedel av animaliskt ursprung till foderföretagare (andra än bearbetningsanläggningar för animaliska biprodukter) (45). Exempel: — Ett undantag finns för mejeriindustrin: mjölk, mjölkbaserade produkter och mjölkderivat i enlighet med kapitel II avsnitt 4 del II i bilaga X till förordning (EU) nr 142/2011. Om livsmedelsanläggningar tillhandahåller animaliska biprodukter direkt till foderföretagare för att de ska användas som foderråvaror bör livsmedelsföretagarna registreras som foderföretagare enligt foderhygienförordningen och dessutom bli föremål för den registrering som krävs enligt förordningen om animaliska biprodukter (46). Om den foderföretagare som tillhandahålls biprodukterna producerar foder för sällskapsdjur måste denna också godkännas enligt förordningen om animaliska biprodukter.

d)

Livsmedelsanläggningar (andra än detaljhandlare) som tillhandahåller biprodukter och livsmedel av icke-animaliskt ursprung som inte längre är avsedda som livsmedel (47) till andra foderföretagare än bearbetningsanläggningar. Exempel: — Kvarnindustrin: kli och vetekli — Sockerindustrin: sockerbetsmassa — Pommes frites-industrin: potatisskal — Bryggeriindustrin: drav — Destilleriindustrin: blöt drank och torkad drank som pelleterats med sirap — Juiceindustrin: apelsinfruktkött Livsmedelsanläggningarna bör i detta fall betraktas som foderföretagare och bör registreras enligt foderhygienförordningen om produkterna är avsedda för utfodring av djur.

e)

Foderföretagare andra än bearbetningsanläggningar som införskaffar små mängder livsmedel (inklusive livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel) av icke-animaliskt ursprung från livsmedelshandlare. Exempel: — Småskaliga foderproducenter som införskaffar livsmedel av icke-animaliskt ursprung från lokala livsmedelshandlare En livsmedelshandlare som registrerats eller godkänts enligt förordning (EG) nr 852/2004 och som släpper ut ett livsmedel på marknaden, i enlighet med livsmedelslagstiftningen, till förmån för en foderföretagare som införskaffar livsmedlet för att omvandla det till foder eller direkt omvandlar det till foder måste inte betraktas som foderföretagare, och därför måste inte behöriga myndigheter begära registrering enligt foderhygienförordningen. Foderkedjan börjar då vid den foderföretagare som använder själva råvarorna och producerar den slutgiltiga foderblandningen och som därmed bör registreras enligt foderhygienförordningen. Till exempel skulle därmed även foderföretagare som lokala småskaliga producenter av foder för sällskapsdjur (t.ex. hundkex) kunna köpa vissa livsmedel från livsmedelshandlare med avsikten att använda dessa som foderråvaror. Livsmedelshandlarna släpper ut varor för livsmedelsändamål på marknaden som i detta fall senare är avsedda att användas som foder av foderföretagaren, och ständig hänsyn ska då tas till befintliga bestämmelser och restriktioner i lagstiftningen så att säkerhet och spårbarhet kan garanteras och att behöriga myndigheter enkelt kan få fullständig kännedom om samtliga leverantörer. — Jordbrukare som införskaffar livsmedel av icke-animaliskt ursprung som inte längre är avsedda att användas som livsmedel från lokala livsmedelshandlare Enligt artikel 5.6 i foderhygienförordningen ska en jordbrukare endast införskaffa och använda foder från anläggningar som är registrerade och/eller godkända i enlighet med foderhygienförordningen. Om livsmedelshandlare säljer produkten som foder bör de därför betraktas som foderföretagare och registreras enligt foderhygienförordningen, eftersom det måste anses att de tillhandahåller en foderråvara (tidigare livsmedel) som direkt är avsedd för utfodring av djur på gården.

7.2.3   Bearbetningsanläggningar för animaliska biprodukter och andra bearbetningsanläggningar som tillhandahåller foder till foderföretagare

Exempel:

—	Produktion av bearbetat animaliskt protein, animaliskt fett osv.

—	Produktion av foderråvaror från livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel (bröd, kakor, bakverk, pasta osv.)

—	Foderråvara som bearbetas från en annan foderråvara: produktion av ensilage från apelsinfruktkött

Bearbetningsanläggningar för animaliska biprodukter och bearbetningsanläggningar för tidigare livsmedel som tillhandahåller foderråvaror till foderföretagare bör i detta fall registreras enligt foderhygienförordningen.

8.   VANLIGA FRÅGOR – FODERFÖRETAGARE

Fråga 1

SVAR

Många foderprodukter innehåller tillsatser, och det är viktigt att vara observant på hur produkten saluförs. Allt foder måste saluföras enligt förordning (EG) nr 767/2009 eller förordning (EG) nr 1831/2003.

När jordbrukare använder produkter som saluförs som tillsatser eller förblandningar måste de följa kraven i bilaga II till foderhygienförordningen, med undantag för ensileringstillsatser eller förblandningar av ensileringstillsatser.

Det faktum att kompletteringsfoder används innebär inte att kraven i bilaga II till foderhygienförordningen måste följas.

Gränslinjen mellan förblandningar och kompletteringsfoder fastställs i artikel 8.1 – fodertillsatsers innehåll – i förordning (EG) nr 767/2009 av den 13 juli 2009 om utsläppande på marknaden och användning av foder.

Fråga 2

SVAR

Gårdar som tillverkar foder för utfodring av sina djur måste registreras enligt foderhygienförordningen och i detta fall följa kraven i bilagorna I, II och III till foderhygienförordningen.

Vid produktion av foderråvaror och foderblandningar (kompletteringsfoder eller helfoder) på primärnivå ska bilaga I och god jordbrukssed tillämpas. Om gården använder fodertillsatser (andra än ensileringstillsatser) eller förblandningar vid produktion av foder som är avsett att användas på den egna gården ska bilaga II och HACCP-systemen tillämpas.

Jordbrukarna ska också följa bestämmelserna i bilaga III vid utfodring av livsmedelsproducerande djur.

Gårdar som producerar foder enbart för den egna djurhållningen, foderblandningar med fodertillsatser eller förblandningar som innehåller fodertillsatser och som avses i kapitel 3 i bilaga IV till foderhygienförordningen ska förvissa sig om att de är godkända av behöriga myndigheter.

Fråga 3

SVAR

Agn som är avsett att kastas ut för att locka fisk till ett visst område (lockmat) anses ingå i definitionen av foder i den mening som avses i förordning (EG) nr 178/2002.

Producenter av sådant agn måste därför betraktas som foderföretagare och registreras enligt foderhygienförordningen. Om det rör sig om privat enskild produktion av agn som ska användas för fiske för konsumtion inom privathushåll befrias producenterna från registreringskravet enligt artikel 2.2 a i foderhygienförordningen.

Agn som är avsett att fästas på en fiskekrok och som därför inte är avsett att tillgodose ett djurs näringsbehov bör dock inte betraktas som foder.

Detta är också i linje med unionslagstiftningen, med tanke på den hänvisning som görs i artikel 18 i förordningen om animaliska biprodukter till fluglarver och maskar som ska användas som fiskagn när det gäller utfodring av djur (48) och med bestämmelserna i kapitel III i bilaga X till förordning (EU) nr 142/2011.

Fråga 4

SVAR

Nej. Animaliska biprodukter som blandas med avfall och som märks som avfall får inte användas för utfodring av produktionsdjur. Animaliska biprodukter får endast användas i enlighet med lagstiftningen om animaliska biprodukter för produktion av vissa tekniska produkter eller bortskaffas som avfall.

En livsmedelsanläggning (t.ex. ett slakteri) får endast tillhandahålla animaliska biprodukter av kategori 3 till en bearbetningsanläggning för animaliska biprodukter för produktion av foder för produktionsdjur. Ramdirektivet om avfall är inte tillämpligt i detta fall.

Produkterna av animaliskt ursprung bör därför märkas enligt kraven i bilaga VIII till förordning (EU) nr 142/2011 och bilaga V till förordning (EG) nr 999/2001.

I avsnittet Produktion punkt 8 i bilaga II till foderhygienförordningen anges dessutom följande: ”Märkningen av produkterna ska tydligt ange om de är avsedda för foder eller för andra ändamål. Om det uppges att ett visst parti av en produkt inte är avsett för användning i foder ska detta uttalande inte ändras av en företagare i ett senare led i kedjan.”

För att värna säkerheten och integriteten i livsmedelskedjan bör livsmedel som inte längre är avsedda att användas som livsmedel och som släpps ut på marknaden som avfall förbjudas från att komma in i foderkedjan (49). Foderföretagare får därmed inte använda sådana produkter när de producerar foder vid sina anläggningar.

Fråga 5

SVAR

Det krävs registrering och/eller godkännande enligt båda förordningarna. Praktiska frågor kan lösas av medlemsstaterna (t.ex. huruvida det ska finnas ett enda registrerings-/godkännandenummer, en enda förteckning för båda förordningarna eller två separata förteckningar).

Registrering som görs enligt annan EU-lagstiftning som rör fodersektorn och registrering enligt foderhygienförordningen får kombineras förutsatt att de relevanta bestämmelserna för respektive registreringssystem följs och att den behöriga myndigheten beslutar att tillämpa ett sådant kombinerat registreringssystem.

Fråga 6

SVAR

Det krävs registrering och/eller godkännande enligt båda förordningarna.

Du bör godkännas enligt artikel 24.1 e i förordningen om animaliska biprodukter och registreras enligt artikel 9 i foderhygienförordningen.

Som producent av foder för sällskapsdjur bör du även uppmärksamma de spårbarhetskrav som fastställs i artiklarna 21 och 22, de krav på egenkontroller som fastställs i artikel 28 och den HACCP-plan som anges i artikel 29 i förordningen om animaliska biprodukter.

Praktiska frågor kan lösas av medlemsstaterna (t.ex. huruvida det ska finnas ett enda registrerings-/godkännandenummer, en enda förteckning för båda förordningarna eller två separata förteckningar). All verksamhet som foderföretagarna bedriver måste anges utförligt, och det måste säkerställas att anläggningarna uppfyller kraven i foderhygienförordningen.

Fråga 7

SVAR

Eftersom det inte finns några särskilda bestämmelser om internetförsäljning när det gäller foderhygien finns det ingen anledning att betrakta internetförsäljning som något som inte omfattas av begreppet detaljhandel med foder för sällskapsdjur enligt artikel 2.2 e i foderhygienförordningen. Det är bara en av en rad affärsmodeller som innebär att foder hanteras och lagras på samma sätt när det säljs eller levereras till slutanvändaren. Foderhygienförordningen är närmare bestämt inte direkt tillämplig på sällskapsdjursfoder som säljs direkt till slutanvändaren (djurägaren) via internet.

Det är inte hur en detaljhandlare betecknas under affärsverksamhetens olika skeden (detaljhandlare av foder för sällskapsdjur eller importör) som avgör om foderhygienförordningen ska tillämpas eller inte, utan verksamheten som sådan. I artikel 2.1 c i foderhygienförordningen anges det uttryckligen att förordningen ska tillämpas på import och export av foder från och till tredjeländer. Även om någon bedriver detaljhandel med foder för sällskapsdjur, en verksamhet som inte omfattas av foderhygienförordningen enligt artikel 2.2 e, måste personen i fråga dock ändå respektera foderhygienförordningen när det gäller import av foder för sällskapsdjur.

Att verksamheten inte omfattas av foderhygienförordningens tillämpningsområde innebär inte att andra krav, till exempel fodermärkning, inte behöver tillämpas på det foder som släpps ut på marknaden.

Foderhygienförordningen ska dock tillämpas om internetförsäljningen inbegriper försäljning av foder inte bara till slutanvändare utan även till andra anläggningar.

Foder för sällskapsdjur får endast importeras till unionen om sändningen är förenlig med alla bestämmelser i lagstiftningen om animaliska biprodukter.

Fråga 8

SVAR

Detaljhandel med foder för sällskapsdjur omfattas inte av foderhygienförordningen. Djur som kaniner och kycklingar kan dock inte betraktas som sällskapsdjur, och detaljhandel med fodret utgör inget undantag från foderhygienförordningens tillämpningsområde. Djurbutiken bör därför åtminstone registreras enligt artikel 9.2 för verksamheten i fråga.

Fråga 9

SVAR

Produktion och/eller försäljning av foder för livsmedelsproducerande djur och produktion av foder för sällskapsdjur omfattas av foderhygienförordningen. Veterinären eller kliniken måste registrera sig eller, i tillämpliga fall, godkännas för sådan verksamhet enligt foderhygienförordningen.

Försäljning av foder för sällskapsdjur betraktas som detaljhandel och omfattas därmed inte av foderhygienförordningen. Djur som kaniner och kycklingar kan dock inte betraktas som sällskapsdjur. Detaljhandel med sådant foder utgör inget undantag från foderhygienförordningens tillämpningsområde, och därför måste verksamheten registreras eller, i tillämpliga fall, godkännas enligt foderhygienförordningen.

9.   VANLIGA FRÅGOR – BEHÖRIGA MYNDIGHETER

Fråga 10

SVAR

Följande anges i artikel 10.1 b i foderhygienförordningen:

Därmed finns tre olika situationer:

—	En foderföretagare tillverkar och släpper ut förblandningar på marknaden.

—	En foderföretagare släpper ut förblandningar på marknaden.

—	En foderföretagare tillverkar förblandningar.

Det sistnämnda fallet är endast relevant om producenten av förblandningarna arbetar på uppdrag av en annan foderföretagare eller om producenten enbart använder förblandningarna vid den egna anläggningen. Produktion av förblandningar för internt bruk är särskilt relevant för sådana tillsatser som får användas för produktion av foderblandningar enbart i form av förblandningar.

Sammanfattningsvis måste alla producenter som tillverkar förblandningar med sådana tillsatser som anges i kapitel 2 i bilaga IV för eget bruk och för utsläppande på marknaden få sin verksamhet godkänd.

Fråga 11

SVAR

Enligt artikel 2.2 e är foderhygienförordningen inte tillämplig på detaljhandel med foder för sällskapsdjur.

Tillhandahållande av sällskapsdjursfoder från snabbköp (och andra detaljhandlare) till livsmedelsbanker kan fortfarande betraktas som detaljhandel enligt nationell rätt och därmed undantas från foderhygienförordningens tillämpningsområde.

Enligt artikel 2.3 i foderhygienförordningen får dock medlemsstaterna fastställa bestämmelser och riktlinjer för den verksamhet som undantas från tillämpningsområdet.

De allmänna spårbarhetskraven i artikel 18 i förordning (EG) nr 178/2002 (den allmänna livsmedelslagstiftningen) (52) gäller dock för all verksamhet som bland annat rör alla stadier i distributionskedjan av foder, inbegripet distribution av sällskapsdjursfoder från snabbköp till livsmedelsbanker. Den sistnämnda bestämmelsen anger endast det eftersträvade målet och inte vägen dit; därmed ges tillräckligt stor flexibilitet för ett praktiskt tillvägagångssätt. För att uppfylla spårbarhetskraven måste därför de organisationer som deltar i sådan distribution notera varifrån de anskaffar sällskapsdjursfodret, och om de tillhandahåller foder till en annan organisation måste de också dokumentera vem fodret har distribuerats till. Spårbarhet bör inte vara något problem när det gäller förpaketerat foder för sällskapsdjur, men medlemsstaterna kan behöva vara uppmärksamma på foder som säljs i lösvikt.

Mer information finns i vägledningen om genomförandet av artiklarna 11, 12, 14, 17, 18, 19 och 20 i förordning (EG) nr 178/2002 (den allmänna livsmedelslagstiftningen) (53).

När det gäller annat foder till sällskapsdjur än bearbetat sällskapsdjursfoder som når slutpunkten i tillverkningskedjan för animaliska biprodukter i enlighet med artikel 3 b och c i förordning (EU) nr 142/2011 måste livsmedelsbanken godkännas i enlighet med artikel 24.1 i eller j i förordning (EG) nr 1069/2009.

Fråga 12

SVAR

Enligt artikel 2.2 e i foderhygienförordningen ska förordningen inte tillämpas på detaljhandel med foder för sällskapsdjur.

Mellanlagring skulle kunna betraktas som detaljhandel i den bredare bemärkelsen av definitionen i artikel 3.7 i förordning (EG) nr 178/2002. Därför kan den slutsatsen dras att mellanlagring av sällskapsdjursfoder generellt sett inte omfattas av foderhygienförordningen och därmed inte blir föremål för registrering av behöriga myndigheter.

När det gäller mellanlagring av sällskapsdjursfoder finns det dock krav i foderhygienförordningen som måste beaktas, eftersom lagringsverksamhet omfattas av foderhygienförordningen:

—

Avsnittet Lagring och transport i bilaga II innehåller krav när det gäller lagring av foder, och anläggningar för mellanlagring av sällskapsdjursfoder betraktas därför som anläggningar som hanterar produkter som anses vara foder. Sådana anläggningar får inte bedriva verksamhet utan att vara registrerade av den behöriga myndigheten.

Mellanlagring inom grossistverksamhet som är fysiskt begränsad till transport och lagring måste registreras. När grossistverksamhet innefattar mer än lagring och transport (t.ex. ompaketering) måste anläggningarna registreras i enlighet med artikel 9.2 om de utför mellanlagring av sällskapsdjursfoder.

Artikel 2.2 e innebär dock att anläggningar för mellanlagring av sällskapsdjursfoder som drivs av försäljningsställen som inte omfattas av foderhygienförordningen inte behöver registreras men att de kan bli föremål för bestämmelserna i artikel 24.1 i eller j i förordning (EG) nr 1069/2009.

Fråga 14

SVAR

Nej. Enligt artikel 10.1 a i foderhygienförordningen måste sådana anläggningar godkännas som bedriver tillverkning och/eller utsläppande på marknaden av ”fodertillsatser som omfattas av förordning (EG) nr 1831/2003 eller produkter som omfattas av direktiv 82/471/EEG och som avses i kapitel 1 i bilaga IV till denna förordning” samt av ”förblandningar som är beredda med sådana fodertillsatser som avses i kapitel 2 i bilaga IV till denna förordning”. Det är dock ägaren av produkterna (tillverkaren och/eller mellanhanden) som ansvarar för utsläppande på marknaden. Ägaren till produkterna ska därför godkännas enligt artikel 10.1 a, och lagerinrättningarna ska registreras enligt artikel 9.2 i foderhygienförordningen.

På samma sätt ska transportföretag som endast transporterar produkterna registreras enligt artikel 9.2 i foderhygienförordningen. Det måste inte ställas krav på godkännande.

10.   RIKTLINJER FÖR GOD PRAXIS

Utarbetande, spridning och tillämpning av riktlinjer för god praxis på såväl nationell nivå som unionsnivå måste uppmuntras. Det är dock frivilligt för foderföretagarna att använda dessa riktlinjer.

En vägledning för utarbetande av EU-riktlinjer för god praxis (54) har tagits fram tillsammans med medlemsstaterna.

EU-riktlinjerna för god praxis utarbetades i enlighet med artikel 22 i foderhygienförordningen. De kan användas i hela EU för sektorn i fråga och är lämpliga som riktlinjer för efterlevnad av foderhygienförordningens krav i fråga om hygien och HACCP.

10.1   EU-riktlinjer (55)

Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa har bedömt följande EU-riktlinjer för god praxis:

—

Titel: Community guide to good practice for the EU industrial compound feed and premixtures manufacturing sector for food-producing animals (56) – European Feed Manufacturers Guide (Gemenskapsriktlinjer för god praxis vid tillverkning av industriella foderblandningar och förblandningar för livsmedelsproducerande djur inom EU – Handledning för europeiska fodertillverkare) Författare: FEFAC — Fédération Européenne des Fabricants d'Aliments Composés (57) (Europäischer Verband der Mischfutterindustrie, European Feed Manufacturers’ Federation)

—	Titel: Community guide to good practice for feed additive and premixture operators (58) (Gemenskapsriktlinjer för god praxis för leverantörer av fodertillsatser och förblandningar) Författare: FAMI-QS — European Association for Feed Additives and Premixtures Quality System (59)

—	Titel: Guide to good practice for the manufacture of safe pet foods (60) (Gemenskapsriktlinjer för god praxis vid framställning av säkert foder för sällskapsdjur) Författare: European Pet Food Industry Federation (61)

—

Titel: European Guide to good practice for the industrial manufacture of safe feed materials (62) (Europeiska riktlinjer för god praxis vid industriell framställning av säkra foderråvaror) Författare: — Starch Europe (63) — The EU Oil and Proteinmeal Industry (FEDIOL) (64) — The European Biodiesel Board (EEB) (65) — I samarbete med European Feed Ingredients Safety Certification (EFISC) (66). Sektorsspecifika referensdokument: — The manufacturing of safe feed materials from starch processing (Framställning av säkra foderråvaror från stärkelseframställning) — The manufacturing of safe feed materials from oilseed crushing and vegetable oil refining (Framställning av säkra foderråvaror från granulering av oljeväxter och raffinering av vegetabiliska oljor) — The manufacturing of safe feed materials from biodiesel processing (Framställning av säkra foderråvaror från biodieselbearbetning) — Salmonella auditor checklist (checklista för salmonellakontroll) — Fact Sheet Salmonella (faktablad om salmonella)

—

Titel: European Guide to Good Hygiene Practices for the collection, storage, trading and transport of cereals, oilseeds, protein crops, other plant products and products derived thereof (67) (Europeiska riktlinjer för god hygienpraxis vid insamling och förvaring av, handel med samt transport av spannmål, oljeväxter, proteingrödor och andra vegetabiliska produkter samt produkter framställda därav) Författare: — European association of cereals, rice, feedstuffs, oilseeds, olive oil, oils and fats and agro supply trade (COCERAL) (68) — European agri-cooperatives (COGECA) (69) — European association of professional portside storekeepers for agribulk commodities within the European Union (UNISTOCK) (70)

Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa ser regelbundet över riktlinjerna i samarbete med intressenter och andra berörda parter.

10.2   Nationella riktlinjer

Kommissionen har upprättat ett register över nationella riktlinjer för god praxis (71) för att medlemsstater samt foder- och livsmedelsföretagare ska kunna ta del av dessa.

---

(1)  EUT L 35, 8.2.2005, s. 1.

(2)  EGT L 147, 31.5.2001, s. 1.

(3)  EGT L 31, 1.2.2002, s. 1.

(4)  Mer information om förordning (EG) nr 178/2002 (samt en separat vägledning) finns på kommissionens webbplats på följande länk:

https://ec.europa.eu/food/safety/general_food_law/general_requirements_en

(5)  EUT L 268, 18.10.2003, s. 29.

(6)  EUT L 165, 30.4.2004, s. 1.

(7)  Förordning (EG) nr 882/2004 upphävs från och med den 14 december 2019 och ersätts med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/625 av den 15 mars 2017 om offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet för att säkerställa tillämpningen av livsmedels- och foderlagstiftningen och av bestämmelser om djurs hälsa och djurskydd, växtskydd och växtskyddsmedel (EUT L 95, 7.4.2017, s. 1).

(8)  EUT L 229, 1.9.2009, s. 1.

(9)  EUT L 300, 14.11.2009, s. 1.

(10)  EUT L 54, 26.2.2011, s. 1.

(11)  Inom ramen för foderhygienförordningen.

(12)  EUT L 29, 30.1.2013, s. 1.

(13)  Kommissionens tillkännagivande 2018/C 133/02 (EUT C 133, 16.4.2018, s. 2).

(14)  EUT L 354, 31.12.2008, s. 1.

(15)  EGT L 183, 12.7.2002, s. 51.

(16)  Behöriga myndigheter får bevilja vissa undantag från förbudet mot att använda vissa kategori 2-material och visst matavfall som utfodring till pälsdjur i enlighet med artikel 18 i förordningen om animaliska biprodukter.

(17)  Se kapitel 4.2 i denna vägledning.

(18)  Enligt artikel 4.1 i förordning (EG) nr 767/2009 ska de villkor som anges i artikel 15 i förordning (EG) nr 178/2002 gälla i tillämpliga delar för foder för icke livsmedelsproducerande djur.

(19)  Artikel 146 i förordning (EU) 2017/625 genom vilken förordning (EG) nr 882/2004 upphävs från och med den 14 december 2019.

(20)  Se kapitel 6.2 i denna vägledning.

(21)  Kommissionens förordning (EU) nr 225/2012 av den 15 mars 2012 om ändring av bilaga II till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 vad gäller godkännande av anläggningar som släpper ut produkter framställda av vegetabiliska oljor och blandade fetter på marknaden för användning i foder och vad gäller de särskilda krav på produktion, lagring och transport av oljor, fetter och produkter framställda därav samt på kontroll av dioxin i dessa (EUT L 77, 16.3.2012, s. 1).

(22)  Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 852/2004 av den 29 april 2004 om livsmedelshygien (EUT L 226, 25.6.2004, s. 3).

(23)  Kommissionens förordning (EG) nr 141/2007 av den 14 februari 2007 om krav på godkännande i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 183/2005 av foderföretagsanläggningar som tillverkar eller släpper ut på marknaden fodertillsatser av kategorin koccidiostatika och histomonostatika (EUT L 43, 15.12.2007, s. 9).

(24)  Kommissionens förordning (EU) 2015/786 av den 19 maj 2015 om fastställande av godtagbarhetskriterier för avgiftningsprocesser som tillämpas på produkter avsedda för djurfoder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/32/EG (EUT L 125, 21.5.2015, s. 10).

(25)  https://ec.europa.eu/food/safety/animal-feed/feed-hygiene/approved-establishments_en

(26)  Att sluta kretsloppet – en EU–handlingsplan för den cirkulära ekonomin (COM(2015) 614 final).

(27)  I artikel 5.6 i foderhygienförordningen anges följande: ”Foderföretagare och jordbrukare skall endast införskaffa och använda foder från anläggningar som är registrerade och/eller godkända i enlighet med denna förordning.”

(28)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(29)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(30)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(31)  Ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/851 av den 30 maj 2018 om ändring av direktiv 2008/98/EG om avfall (EUT L 150, 14.6.2018, s. 109).

(32)  http://ec.europa.eu/environment/waste/framework/guidance.htm

(33)  http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=CELEX:52007DC0059

(34)  Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/32/EG av den 7 maj 2002 om främmande ämnen och produkter i djurfoder (EGT L 140, 30.5.2002, s. 10).

(35)  Till följd av de ändringar som gjordes genom direktiv (EU) 2018/851 och som avses i avsnitt 7.1.3 första stycket är de särskilda villkor som avses i flödesschemat inte längre relevanta.

(36)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(37)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(38)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(39)  Se riktlinjerna för användning av livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel som foder. Förordningen om animaliska biprodukter och kommissionens förordning (EU) nr 142/2011 innehåller bestämmelser om restriktioner för produkter av animaliskt ursprung i djurfoder. Foderförbudsbestämmelserna fastställs i artikel 7 i och bilaga IV till TSE-förordningen.

(40)  Som godkänts enligt artikel 24 i förordningen om animaliska biprodukter.

(41)  Se användningsvillkoren i kapitel 4 i kommissionens tillkännagivande – Riktlinjer för användning av livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel som foder.

(42)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(43)  Se användningsvillkoren i kapitel 3 i kommissionens tillkännagivande – Riktlinjer för användning av livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel som foder.

(44)  Som i det skedet ännu inte betraktas som foder.

(45)  Se användningsvillkoren i kapitel 4 i kommissionens tillkännagivande – Riktlinjer för användning av livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel som foder.

(46)  Enligt de undantag som anges i avsnitt 4 del II i bilaga X till förordning (EU) nr 142/2011 om behöriga myndigheter tillåter.

(47)  Se användningsvillkoren i kapitel 3 i kommissionens tillkännagivande – Riktlinjer för användning av livsmedel som inte längre är avsedda som livsmedel som foder.

(48)  Sammanfattande rapport från den ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder, den 17–18 december 2009, punkt 6. AOB

(49)  Sammanfattande rapport från den ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder, den 19–20 maj 2014, punkt A.06.

(50)  Se utförlig förklaring i kapitel 4.3 i riktlinjerna.

(51)  Punkt A.09 i den sammanfattande rapporten från den ständiga kommittén för växter, djur, livsmedel och foder, Bryssel den 15–16 september 2014 (avsnittet om djurfoder).

(52)  Enligt artikel 5.1 i förordning (EG) nr 767/2009 ska de villkor som anges i artiklarna 18 och 20 i förordning (EG) nr 178/2002 samt artikel 4.1 i förordning (EG) nr 183/2005 gälla i tillämpliga delar för foder för icke livsmedelsproducerande djur.

(53)  Information om allmänna krav för livsmedelslagstiftning finns på webbplatsen för generaldirektoratet för hälsa och livsmedelssäkerhet (på engelska). http://ec.europa.eu/food/safety/general_food_law/general_requirements_en

(54)  http://ec.europa.eu/food/safety/docs/animal-feed-guides-good-practice-guidelines_good_practice_en.pdf

(55)  http://ec.europa.eu/food/safety/animal-feed/feed-hygiene/guides-good-practice/index_en.htm

(56)  Kommissionens tillkännagivande om gemenskapsriktlinjer för god praxis (2016/C 418/02) (EUT C 418, 12.11.2016, s. 2).

(57)  http://www.fefac.org/

(58)  Tillkännagivande om gemenskapsriktlinjer för god praxis (2007/C 64/04) (EUT C 64, 20.3.2007, s. 17).

(59)  http://www.fami-qs.org/

(60)  Kommissionens tillkännagivande om gemenskapsriktlinjer för god praxis (2018/C 128/03) (EUT C 128, 11.4.2018, s. 3).

(61)  http://www.fediaf.org/

(62)  Kommissionens tillkännagivande om gemenskapsriktlinjer för god praxis (2016/C 418/02) (EUT C 418, 12.11.2016, s. 2.)

(63)  http://www.starch.eu/

(64)  http://www.fediol.eu/

(65)  http://www.ebb-eu.org/

(66)  http://www.efisc.eu/

(67)  Kommissionens tillkännagivande om gemenskapsriktlinjer för god praxis (2016/C 418/02) (EUT C 418, 12.11.2016, s. 2).

(68)  http://www.coceral.com/

(69)  http://www.copa-cogeca.be/

(70)  http://www.unistock.be/

(71)  http://ec.europa.eu/food/safety/docs/animal-feed-guides-good-practice-biosafety_food-hygiene_legis_guidance_good-practice_reg-nat.pdf