Budgetramen 2021–2027 måste innehålla de resurser som krävs för att driva på den positiva agenda som man enades om i Rom och Sibiu. Detta är ett unikt tillfälle att i praktiken omsätta prioriteringarna i Europeiska rådets strategiska agenda och kommissionens tillträdande ordförande Ursula von der Leyens politiska riktlinjer. Den totala medelstilldelningen i nästa budgetram måste vara i höjd med unionens ambitionsnivå och samtidigt på ett rättvist sätt återspegla det brittiska utträdets budgetkonsekvenser.

Kommissionen har föreslagit en långtidsbudget som motsvarar 1,114 % av bruttonationalinkomsten i EU-27. Några argumenterar att budgeten bör begränsas till 1,00 %, medan andra ansluter sig till Europaparlamentets krav på en större budget på upp till 1,3 %. Det är viktigt att sätta in siffrorna i ett större sammanhang. I dag utgör EU:s långtidsbudget för 28 medlemsstater 1,03 % av bruttonationalinkomsten i EU-28, inklusive Europeiska utvecklingsfonden. Om man räknar bort utgifterna i Förenade kungariket landar man dock på 1,16 % av bruttonationalinkomsten i EU-27. Det är rätt utgångspunkt för alla jämförelser.

EU:s budget som andel av bruttonationalinkomsten (BNI) i EU

Redan den nivå som kommissionen föreslår innebär en minskning jämfört med dagens situation. Detta är en realistisk reaktion på konsekvenserna av att en stor bidragsgivare till EU-budgeten försvinner, men utgör också ett betydande medelstillskott för nya och ökande prioriteringar.

En långtidsbudget av den här omfattningen skulle inte leda till några större ohållbara ökningar av medlemsstaternas bidrag. Att de nationella bidragen ökar med omkring en tredjedel fram till 2027 jämfört med 2020 är främst en följd av inflation och real tillväxt, vilket även innebär att de nationella budgetarna ökar i liknande omfattning under samma tid. Återstoden beror dels på det brittiska EU-utträdet, dels på ökade satsningar på gemensamma prioriteringar som forskning, digitalisering, klimat, migration, säkerhet, försvar och EU:s yttre åtgärder.

Ytterligare betydande nedskärningar skulle hindra EU från att nå resultat med sina prioriteringar och direkt drabba EU:s regionalstöd och stöd till jordbrukare, studenter och forskare i EU. Det skulle också uppstå ett allvarligt glapp i den strategiska agenda som Europeiska rådet enades om i juni 2019.

Europeiska rådet behöver därför så snart som möjligt fastställa en realistisk uppsättning resultat för EU-budgetens totalnivå. Att avsevärt avvika från den avvägning som kommissionen gör i sitt förslag skulle få allvarliga konsekvenser. En större budget skulle göra det möjligt för unionen att göra mer tillsammans, men skulle samtidigt sätta ytterligare press på de nationella bidragen, även om en reform av EU-budgetens inkomstsida enligt kommissionens förslag skulle motverka det. Omvänt skulle en mindre budget drabba unionens förmåga att nå resultat med den strategiska agendan och unionens prioriteringar på ett resurseffektivt sätt. Det skulle motverka moderniseringen av vår politik och vår förmåga att ta itu med akuta nya prioriteringar.

Framgångsrika program med stort EU-mervärde gynnar alla, oavsett var investeringarna sker. Fördelarna med unionsmedlemskapet sträcker sig dessutom långt utöver budgetinkomster. Därför ger den snäva inriktningen på nettobetalningar en väldigt skev bild. Det här är en budget för alla i EU, med investeringar på områden där man genom kraftsamling på EU-nivå kan uppnå det som de nationella budgetarna inte kan.

I dag bygger medlemsstaternas bidrag till EU-budgeten inte på solidaritet eller relativt välstånd. Att rabatter och korrigeringar ansamlats med tiden har lett till ett snårigt och orättvist system. De medlemsstater som får rabatt bidrar med en lägre andel av sina inkomster än de andra medlemsstaterna. De rikaste medlemsstaterna betalar minst, räknat som andel av bruttonationalinkomst per capita.

Nationella bidrag som andel av bruttonationalinkomst (BNI)

I och med att Förenade kungariket utträder och andra korrigeringar löper ut automatiskt, försvinner dagens komplexa system med rabatter och korrigeringar. Det är lämpligt, inte minst eftersom de förhållanden som gällde i Fontainebleu inte längre gäller i dag. Förenade kungariket var 1984 en relativt fattig medlemsstat, och budgeten dominerades av transfereringar inom jordbruket. Situationen är helt annorlunda nu: de medlemsstater som får rabatt är några av de mest välmående i unionen, medan EU:s utgifter har utvecklats och diversifierats i betydande grad. Kommissionen har därför föreslagit att rabatterna ska fasas ut under en femårsperiod. Det är dags för Europeiska rådet att komma överens om ett rättvisare, mer transparent system med lika regler för alla.

Europeiska rådet bör också slå fast riktlinjerna för det pågående arbetet med att kartlägga nya inkomstkällor för EU:s budget. Att införa nya inkomstkällor har fördelar på två sätt. Det bidrar till att skapa en närmare koppling mellan budgeten och de politiska prioriteringarna, till exempel klimatpolitiken. Det bidrar också till att mildra ökningen av de nationella bidragen.

Det finns nu ett brett stöd bland medlemsstaterna för en ny kategori egna medel som bygger på icke-återvunnet plastförpackningsavfall. Stödet för en ny kategori av egna medel som är knutet till EU:s system för handel med utsläppsrätter ökar. Kommissionens tillträdande ordförande har också tillkännagett att hon avser att föreslå lagstiftning om att med tiden utsträcka systemet till sjöfarten och minska de kostnadsfria utsläppsrätter som tilldelas luftfarten Andra tänkbara inkomstkällor kan också övervägas.

Det är allmänt erkänt bland de berörda parterna intressenterna att den nuvarande situationen inte längre är hållbar. Europaparlamentet har klargjort att reformen av systemet för egna medel och diversifieringen av inkomstkällor blir en väsentlig faktor i dess beslut om godkännande av den framtida budgetramen. Förberedelserna för slutgiltiga beslut om nya egna medel bör slutföras snabbt, som en del av en välavvägd överenskommelse.

Huvudsakliga politikområden i EU:s budget

ØEn ambitiös klimatpolitik: målet att minst 25 % av utgifterna ska bidra till klimatmålen är högt satt men fullt möjligt att nå genom sektorsvisa mål och integrering av klimatåtgärder i alla relevanta finansieringsprogram. Dessutom krävs trovärdiga klimatsäkringsbestämmelser för en konsekvent politik. Att kraftsamla EU-stöd till klimatåtgärder och införa ett nytt allokeringskrav på utsläpp av växthusgaser i sammanhållningspolitiken låter också EU-budgeten bidra bättre till unionens politiska prioriteringar. Den fond för en rättvis omställning som kommissionens tillträdande ordförande tillkännagett ska ytterligare stärka inriktningen på en rättvis och effektiv klimatomställning. 

ØEtt heltäckande budgetsvar på de utmaningar som migrationen innebär: det här kräver betydligt ökade resurser både för interna och externa instrument, starkt stöd till de medlemsstater och regioner som står inför de största utmaningarna och det största trycket samt ökad reaktionsförmåga, så att medlen snabbt kan sättas in där de behövs mest. 

ØEU-budgetens hela tyngd bakom viktiga nationella reformer och investeringsprioriteringar som överenskommits under den europeiska planeringsterminen. På liknande sätt bör en stark koppling mellan de sammanhållningspolitiska medlen och EU:s ekonomiska styrning upprätthållas för att budgeten ska genomföras effektivt. Nya verktyg som budgetinstrumentet för konvergens och konkurrenskraft för euroområdet kommer också att fungera som katalysator för viktiga strukturreformer och investeringar. 

ØÖkat stöd till genomförandet av den europeiska pelaren för sociala rättigheter genom den utvidgade Europeiska socialfonden+, som är inriktad på investeringar i människor och social sammanhållning.

Øtotalanslag som motsvarar unionens gemensamma prioriteringar,

Øen modern budget med rätt avvägning mellan politikområdena och starkt fokus på EU-mervärde,

Øen mer transparent utformning av EU-budgetens inkomstsida och nya inkomstkällor för att stödja prioriteringar och minska pressen på de nationella bidragen, och

Østörre politisk samstämmighet genom en bättre koppling mellan finansiering och politiska prioriteringar och en stärkt verktygslåda för skydd av budgeten.