EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 19.7.2018
COM(2018) 547 final
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
Skydd för EU-interna investeringar
EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 19.7.2018
COM(2018) 547 final
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
Skydd för EU-interna investeringar
I.Inledning
Att främja och skydda investeringar i EU
Europeiska unionens inre marknad är ett område med unika investeringsmöjligheter. Ett av huvudmålen med investeringsplanen för Europa 1 är att skapa ett mer förutsägbart, stabilt och tydligt regelverk som främjar investeringar. Som en del av detta arbete underströk handlingsplanen för kapitalmarknadsunionen 2 och halvtidsöversynen 3 av denna att ett stabilt regelverk är avgörande för att uppmuntra till fler investeringar inom EU. Kommissionen har åtagit sig att upprätthålla och förbättra både ett förutsägbart, stabilt och tydligt regelverk och ett effektivt genomdrivande av investerarnas rättigheter. Syftet med detta meddelande är att ge vägledning om EU:s befintliga regler om behandling av gränsöverskridande investeringar inom EU.
Unionsrätten, såsom den har utvecklats gradvis under årtionden, ger investerarna en hög skyddsnivå, även om den kanske inte kan lösa alla problem som investerare kan ställas inför i sin verksamhet. Unionsrätten har legat till grund för utvecklingen av den inre marknaden som ett område där investerare åtnjuter frihet att etablera företag, investera i företag, importera och exportera varor och tillhandahålla tjänster över gränserna samt att åtnjuta lika och icke-diskriminerande behandling över gränserna. Den fria rörligheten för kapital är en faktor som påverkar alla investeringar och fördraget förbjuder åtgärder som utan skälig grund förhindrar eller avskräcker från gränsöverskridande kapitalrörelser och betalningar.
Samtidigt gör unionsrätten det möjligt att reglera marknader så att de ligger i linje med det allmännas intresse i fråga om allmän säkerhet, folkhälsa, sociala rättigheter, konsumentskydd eller miljöskydd, som kan ha konsekvenser även för investeringar. Offentliga myndigheter i EU och i medlemsländerna har en skyldighet och ett ansvar såväl att skydda investeringar som att reglera marknaderna. Därför kan EU och medlemsstaterna legitimt vidta åtgärder för att skydda dessa intressen, vilket kan ha en negativ effekt på investeringar. De kan dock endast göra detta under särskilda omständigheter och på vissa villkor, och i överensstämmelse med unionsrätten.
Gränsöverskridande investerare i EU kan åberopa direkt tillämpliga EU-rättigheter som har företräde framför nationell rätt. Nationella domstolar har en särskild roll och ett särskilt ansvar när det gäller att skydda investeringar. Nationella domstolar måste, tillsammans med Europeiska unionens domstol (nedan kallad EU-domstolen eller domstolen) genom förfarandet för förhandsavgörande 4 , i fullständigt oberoende säkerställa fullständig tillämpning av unionsrätten och rättsligt skydd för enskildas rättigheter i alla medlemsstater. Dessutom skyddas gränsöverskridande investerares rättigheter i EU även genom ett antal offentliga mekanismer som syftar till att förebygga överträdelser och lösa problem som investerare kan stöta på i sina kontakter med nationella myndigheter.
Under de senaste årtiondena har regeringar uppmuntrat till gränsöverskridande investeringar genom att ingå bilaterala investeringsavtal. Dessa bilaterala investeringsavtal inbegriper typiskt sett rätten till nationell behandling och behandling som mest gynnad nation, till rättvis och skälig behandling, till skydd mot expropriation och till fri överföring av medel. Investerare kan åberopa överträdelser av dessa bestämmelser vid förfaranden mellan investerare och stat i skiljedomstolar. Liknande bestämmelser återfinns i energistadgefördraget, ett plurilateralt investeringsavtal som tillkommit på EU-initiativ för att stimulera investeringar i energisektorn 5 . EU har inlett omfattande reformer av dessa avtal inom ramen för EU:s externa förbindelser.
Vissa länder med vilka EU:s medlemsstater tidigare hade ingått bilaterala investeringsavtal har anslutit sig till EU. Som en följd av anslutningen, blev de materiella bestämmelserna i investeringsavtalen, såsom de tillämpades av medlemsstaterna (EU-interna bilaterala investeringsavtal), ett parallellt fördragssystem som överlappade med reglerna om den inre marknaden och därigenom förhindrade en fullständig tillämpning av unionsrätten. Detta är exempelvis fallet när EU-interna bilaterala investeringsavtal tolkas på ett sådant sätt att de utgör grund för beviljande av olagligt statligt stöd i strid med reglerna om lika konkurrensvillkor på den inre marknaden.
EU-interna bilaterala investeringsavtal medför rättigheter endast med avseende på investerare från en av de två berörda medlemsstaterna, vilket står i strid med den unionsrättsliga principen om icke-diskriminering mellan EU-investerare inom den inre marknaden. Genom att EU-interna bilaterala investeringsavtal inrättar ett alternativt system för tvislösning bidrar detta vidare till att tvister som rör nationella åtgärder och involverar unionsrätt inte blir prövade i de nationella domstolarna. De överlåter denna typ av tvistlösning till privata skiljemän som, i avsaknad av nödvändig rättslig dialog med EU-domstolen, inte kan tillämpa unionsrätten på korrekt sätt.
Av dessa skäl har kommissionen konsekvent ansett att EU-interna bilaterala investeringsavtal är oförenliga med unionsrätten. Genom sina motiverade yttranden av den 23 september 2016 översände kommissionen en formell begäran till Österrike, Nederländerna, Rumänien, Slovakien och Sverige om att de skulle avsluta sina EU-interna bilaterala investeringsavtal.
I det förhandsavgörande som nyligen meddelades i Achmea-målet 6 bekräftade domstolen att klausuler om skiljeförfaranden mellan investerare och stat i EU-interna bilaterala investeringsavtal är rättsstridiga.
Efter domen i Achmea-målet har kommissionen intensifierat sin dialog med alla medlemsstater och uppmanat dem att vidta åtgärder för att avsluta de EU-interna bilaterala investeringsavtalen, med hänsyn till deras obestridliga oförenlighet med unionsrätten. Kommissionen kommer att övervaka framstegen i detta avseende och kan, om nödvändigt, besluta att gå vidare med överträdelseförfaranden.
I efterdyningarna av domen i Achmea-målet kan rättsstridigheten av skiljeförfaranden mellan investerare och stat inom EU leda till uppfattningen att unionsrätten inte ger ett tillräckligt materiellt och processuellt skydd för investerare i EU. EU:s rättssystem skyddar dock aktörer som investerar över gränserna på den inre marknaden och säkerställer samtidigt att andra legitima intressen vederbörligen beaktas. När investerare utövar en av de grundläggande friheterna åtnjuter de skydd enligt: i) de fördragsbestämmelser som fastställer dessa friheter, ii) Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), iii) allmänna unionsrättsliga principer, och iv) omfattande sektorspecifik lagstiftning som täcker områden såsom finansiella tjänster, transporter, energi, telekommunikationer, offentlig upphandling, yrkeskvalifikationer, immateriella rättigheter eller bolagsrätt 7 .
Utan att vara uttömmande tar detta meddelande upp unionsrättens mest relevanta materiella och processuella normer för hantering av gränsöverskridande investeringar i EU. Det visar att unionsrätten skyddar alla former av gränsöverskridande investeringar i EU under hela deras livscykel. Det erinrar om skyldigheten för medlemsstaterna att säkerställa att nationella åtgärder som de kan vidta för att skydda legitima allmänintressen inte otillbörligen inverkar menligt på investeringar. Investerarnas uppmärksamhet riktas mot de EU-rättigheter som de kan göra gällande inför förvaltningsmyndigheter och domstolar.
Achmea-domen och dess konsekvenser
I Achmea-domen fastställde domstolen att klausuler om skiljeförfarande mellan investerare och stat i EU-interna bilaterala investeringsavtal undergräver det system med rättsmedel som föreskrivs i fördragen och därmed äventyrar unionsrättens självständighet, effektivitet, företräde och direkta effekt, men även principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpning av sådana klausuler undergräver förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 i EUF-fördraget och är inte förenligt med principen om lojalt samarbete. Detta innebär att alla klausuler om skiljeförfaranden mellan investerare och stat i EU-interna bilaterala investeringsavtal inte kan tillämpas och att en skiljedomstol som upprättats på grundval av sådana klausuler saknar behörighet på grund av att det saknas ett giltigt skiljeavtal. Som en följd av detta är nationella domstolar skyldiga att upphäva alla skiljedomar som meddelats på den grunden och att vägra verkställighet av dem. Medlemsstater som är parter i pågående mål, oavsett i vilken egenskap, måste också dra alla nödvändiga konsekvenser av Achmea-domen. Vidare är de enligt rättssäkerhetsprincipen skyldiga att formellt avsluta sina EU-interna bilaterala investeringsavtal.
Achmea-domen är även relevant med avseende på den skiljemekanism mellan investerare och stat som föreskrivs i artikel 26 i energistadgefördraget när det gäller förbindelser inom EU. Denna bestämmelse, korrekt tolkad, föreskriver inte någon klausul om skiljeförfaranden som är tillämplig mellan investerare från en medlemsstat i EU och en annan av EU:s medlemsstater. Med hänsyn till unionsrättens företräde är den klausulen, om den tolkas som tillämplig inom EU, oförenlig med EU:s primärrätt och kan därmed inte tillämpas. Domstolens resonemang i Achmea-domen gäller även för den EU-interna tillämpningen av en sådan klausul som, precis som bestämmelser i EU-interna bilaterala investeringsavtal, öppnar för möjligheten att låta dessa tvister slitas av ett organ som inte omfattas av det unionsrättsliga systemet. Det faktum att EU också är part i energistadgefördraget påverkar inte denna slutsats. EU:s deltagande i det fördraget har endast skapat rättigheter och skyldigheter mellan EU och tredjeländer och således inte påverkat förbindelserna mellan EU:s medlemsstater.
Tillämpningsområde för detta meddelande
Detta meddelande är inriktat på EU-interna investeringar och berör således inte investeringar som görs av investerare från EU i tredjeländer eller investeringar som görs av investerare från tredjeländer i EU 8 . Fördragets regler om fri rörlighet gäller i situationer där det finns gränsöverskridande inslag eller där gränsöverskridande transaktioner åtminstone är en möjlighet 9 . Vissa EU-direktiv och EU-förordningar som specificerar och vidareutvecklar de grundläggande friheterna kan dock även vara tillämpliga på rent interna situationer, vilket gynnar alla investerare, även nationella sådana. Detta meddelande är inriktat på skyddet av investerare mot nationella åtgärder och inte mot åtgärder som vidtas av EU:s institutioner och organ.
De grundläggande friheterna och större delen av EU:s relaterade sekundärrätt gäller även i Island, Liechtenstein och Norge, genom avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan kallat EES-avtalet), som utgör en del av unionsrätten 10 . Som en följd av detta omfattas dessa tre länder på det hela taget av den inre marknaden 11 .
II.Unionsrätten skyddar alla gränsöverskridande investeringar inom EU under hela deras livscykel
Investeringar på den inre marknaden kan ta många olika former, vilket återspeglar en mångfacetterad ekonomisk verklighet. Unionsrätten omfattar och skyddar alla former av investeringar. All ekonomisk verksamhet omfattas av minst en av de grundläggande friheterna 12 och grundläggande friheter gäller även om syftet med verksamheten inte är att generera vinst 13 .
Till skillnad från internationell investeringsrätt tenderar unionsrätten att inte använda termerna ”investering” och ”investerare” i samband med den inre marknaden, och de ekonomiska aktörerna brukar kallas ”medborgare” (privatpersoner eller företag) 14 , eller ”bosatta” eller ”icke bosatta”.
I synnerhet omfattar och skyddar unionsrätten investeringar som innebär kapitalrörelser och etablering. Dessa begrepp avser
·investeringar i samt förvärv och startande av företag,
·rätt att förvärva, nyttja eller förfoga över fast egendom,
·återköp av aktier och obligationer som handlas och är noterade på en värdepappersbörs,
·mottagande av utdelningar och ränta,
·yrkesmässigt beviljande av krediter (däribland konsumentkrediter),
·förvärv av andelar i en investeringsfond, hypotekslån, legat och lån, etc. 15 . samt
·förvärv av patent, varumärken och andra immateriella rättigheter 16 .
Unionsrätten skyddar tillträde till marknaden, verksamhet på marknaden och tillbakadragande från marknaden.
i) Tillträde till marknaden
Startandet av en ny ekonomisk verksamhet skyddas främst genom EU-marknadens friheter. Dessa är investerarnas rätt att överföra kapital till andra medlemsstater (artikel 63 i EUF-fördraget), inbegripet både finansiellt och fysiskt kapital (till exempel maskiner, fabriker och andra produktionsfaktorer), samt rätten att etablera sig i andra medlemsstater, upprätta kontor, filialer eller dotterbolag (artikel 49 i EUF-fördraget) 17 . I sekundärlagstiftningen fastställs gränser för tillståndsförfaranden som kan införas av medlemsstaterna 18 samtidigt som vissa typer av krav förbjuds 19 .
”Etablering” innebär i synnerhet att starta och driva ett företag för att, på en stabil och varaktig grund, delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än ursprungsstaten 20 .
För investerare som är villiga att investera över gränserna inom EU är tillgången till offentlig upphandling en viktig aspekt av det europeiska ekosystemet för investeringar, där lika möjligheter för tillträde till marknaden gäller. Vissa typer av anbud omfattas av harmoniserade regler om offentlig upphandling 21 . Dessutom föreskriver unionsrätten att offentliga koncessioner och offentliga upphandlingar som rör ett gränsöverskridande intresse måste tilldelas genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande som bygger på objektiva, icke-diskriminerande och proportionella kriterier 22 .
|
Exempel 1 – Metoder för ett effektivt utövande av konkurrens för nya aktörer från andra medlemsstater Mål C-442/02 – Caixa Bank Frankrike förbjöd banker att erbjuda ränta på löpande bankkonton. Domstolen konstaterade att ett sådant förbud, för företag från andra medlemsstater än Frankrike, utgjorde ett allvarligt hinder som påverkade deras faktiska tillträde till den franska marknaden. Detta förbud gjorde det svårare för kreditinstitut som är dotterbolag till utländska företag att anskaffa kapital från allmänheten, eftersom de fråntogs möjligheten att konkurrera på ett mer effektivt sätt med de kreditinstitut som traditionellt var etablerade på den inhemska marknaden. Även om förbudet mot ränta på löpande konton syftade till att främja ett legitimt allmänintresse, såsom att uppmuntra sparande på medellång och lång sikt, gick det utöver vad som var nödvändigt för att uppnå detta mål. Domstolen kom därför fram till att det stred mot etableringsfriheten. |
ii) Verksamhet på marknaden
När investerare i EU börjar bedriva verksamhet i en annan medlemsstat eller göra någon annan typ av investering, fortsätter unionsrätten, såsom den har tolkats av Europeiska unionens domstol, att vara tillämplig. Den skyddar dem i allmänhet mot statliga åtgärder som skulle beröva investerarna möjlighet att använda sin egendom eller som skulle begränsa den affärsverksamhet som de har givit sig in på, och detta även om åtgärderna i samma grad gäller för nationella operatörer 23 .
Investerare har rätt att registrera ett företag i en medlemsstat efter eget val och inrätta en sekundär etablering i en annan medlemsstat, oberoende av var den huvudsakliga verksamheten eller verksamheten som helhet ska bedrivas 24 . Medlemsstaterna är skyldiga att erkänna bolag som bildats på korrekt sätt i enlighet med lagstiftningen i en annan medlemsstat, i synnerhet med avseende på bolagets kapacitet att föra talan i en tvist 25
Ett europeiskt företag som vill flytta och omvandla sig till ett bolag som lyder under lagstiftningen i en annan medlemsstat åtnjuter de fördelar som etableringsfriheten innebär. Ursprungsmedlemsstaten får inte belägga flytten och omvandlingen med några restriktioner, såvida det inte föreligger tvingande skäl av allmänintresse, men även då gäller kravet på proportionalitet 26 . Till exempel är krav på obligatorisk likvidation av företaget i ursprungsstaten som villkor för dess överföring till en annan medlemsstat oproportionerligt och därför i strid med unionsrätten 27 . Medlemsstaterna får förhindra eller bestraffa bedrägerier i överensstämmelse med unionsrätten. Att inrätta ett företags säte eller huvudkontor i en annan medlemsstat för att omfattas av mer förmånlig lagstiftning utgör dock inte missbruk i sig 28 .
Kommissionen har nyligen föreslagit en ram som gör det möjligt för företag att enkelt kunna verka på den inre marknaden, inbegripet när de växer och omstrukturerar över gränser för att anpassa sig till förändrade marknadsvillkor 29 . Detta initiativ inbegriper gemensamma EU-förfaranden för gränsöverskridande ombildningar och delningar och uppdaterar befintliga regler om gränsöverskridande fusioner. Det föreskriver starka garantier för att tillvarata anställdas, aktieägares och borgenärers de legitima rättigheter och intressen, och för att förhindra att dessa förfaranden används för att skapa konstlade upplägg i syfte att uppnå otillbörliga skattefördelar, i överensstämmelse med rättspraxis.
Ett EU-företag som vill tillhandahålla tjänster på tillfällig basis i stället för att etablera sig i en annan medlemsstat har rätt att förse sig med nödvändig infrastruktur i den mottagande medlemsstaten 30 . Medlemsstaterna får inte göra tillhandahållandet av tjänster inom sina territorier beroende av att alla de villkor som ställs för etablering är uppfyllda, eftersom det skulle ta udden av friheten att tillhandahålla tjänster 31 . Detta gäller exempelvis med avseende på yrkeskvalifikationer 32 , sociala förmåner för arbetstagare 33 , drifttillstånd 34 , omfattande rapporteringsskyldigheter för tjänsteleverantörer 35 , eller omfattande skyldigheter vad gäller översättning av styrkande handlingar 36 .
Dessutom omfattas även investerare som sysslar med tillverkning av skydd, eftersom varor som finns lagligt på marknaden i en medlemsstat i princip kan handlas fritt på den inre marknaden, tack vare den fria rörligheten för varor 37 . Ett antal EU-regler har harmoniserat relevanta aspekter och fastställer mekanismer för att göra det möjligt att i praktiken omsätta principen om ömsesidigt erkännande mellan medlemsstaterna för den fria rörligheten för varor 38 .
Investerare som investerar över gränserna kan också anlita arbetskraft i värdstaten 39 . Arbetstagare i EU har också rätt att röra sig fritt (artikel 45 i EUF-fördraget). För leverantörer som tillfälligt erbjuder sina tjänster i en annan medlemsstat får värdmedlemsstaten inte låta rörligheten för personal omfattas av omotiverade eller oproportionerliga restriktioner, såsom en skyldighet att erhålla ett arbetstillstånd 40 . För att kunna förena den fria rörligheten på den inre marknaden och skyddet för arbetstagare, är värdlandets arbetsrättsliga lagstiftning tillämplig på utstationerade arbetstagare när det gäller sådana frågor som anges i direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare 41 .
EU:s lagstiftning om den inre marknaden omfattar även skatteregler, som är av avgörande betydelse för investerare. Till exempel regleras frågor om mervärdesskatt, punktskatter och energibeskattning av EU-direktiv. Även om direkt beskattning enligt nuvarande EU-lagstiftning omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är medlemsstaterna emellertid skyldiga att utöva denna befogenhet i överensstämmelse med unionsrätten, inbegripet de grundläggande friheterna 42 . I EU:s sekundärrätt fastställs även vissa gränser för denna nationella befogenhet. För att exempelvis säkerställa skatteneutralitet undantar moder- och dotterbolagsdirektivet 43 vinster som ett dotterbolag delar ut till sitt moderbolag från källskatt. Medlemsstaterna kan således inte ensidigt införa restriktiva åtgärder och låta rätten till undantag från källskatt enligt artikel 5.1 i det direktivet omfattas av olika villkor 44 .
|
Exempel 2 – Pensionsfonder med hemvist i andra medlemsstater har rätt till samma behandling i skattehänseende som inhemska pensionsfonder C-493/09 Kommissionen mot Portugal. Enligt portugisisk rätt var utdelningar till portugisiska pensionsfonder undantagna från beskattning på villkor att andelarna behölls under minst ett år. Däremot uttogs en källskatt (i princip 20 %) på utdelningar till pensionsfonder som var etablerade i andra medlemsstater med avseende på inkomster som uppburits på portugisiskt territorium. Domstolen bekräftade att den portugisiska lagstiftningen stred mot den fria rörligheten för kapital som föreskrivs i fördraget. Den ansåg att Portugal inte hade kunnat motivera den diskriminerande behandlingen av utdelningar till pensionsfonder som är etablerade i andra medlemsstater. Den omständigheten att utländska pensionsstiftelser inte under några omständigheter kan omfattas av den skattebefrielse som beviljas pensionsfonder med hemvist i Portugal stod inte i proportion till de svårigheter som Portugal gjorde gällande i fråga om insamling av information och indrivning av skattefordringar. |
iii) Utträde från marknaden
Investerares rättigheter enligt unionsrätten inbegriper friheten att fastställa arten och omfattningen av sin ekonomiska verksamhet. Därför har domstolen också erkänt ekonomiska aktörers rätt att besluta om storleken på sin investering och deras frihet att senare minska ner på sin verksamhet eller till och med att lägga ner den 45 . Denna frihet kan endast inskränkas om det finns vederbörligen motiverade skäl, och även då måste det ske på ett proportionerligt sätt.
III.Unionsrätten skyddar investerare mot omotiverade begränsningar
Restriktioner på investeringar kan ta sig många former. De inbegriper
·ett förbud mot att förvärva andelar i kapitalet i ett bolag i en annan medlemsstat 46 ,
·ett förbud mot försäljning av andelar i system för distribution av el och gas till privata investerare (dvs. ett privatiseringsförbud),
·ett förbud mot pensionsfonder som investerar mer än 5 % av sina tillgångar i utlandet 47 ,
·regler om att värdepapper som utfärdats eller är betalbara utomlands måste deponeras vid en godkänd bank eller en utländsk bank som valts ut av en godkänd bank 48 ,
·särskilda rättigheter som medlemsstaterna behåller i vissa företag efter det att de privatiserats (”gyllene aktier”) 49 , och
·system för förhandstillstånd för investeringar i fast egendom (till exempel jordbruksmark) 50 .
Vid inskränkningar av rättigheter för investerare i EU måste de offentliga myndigheterna dock följa de begränsningar som anges i EU-rätten.
1.Diskriminering och nationella begränsningar av investerares rättigheter är i princip förbjudna
Enligt fördraget är diskriminering på grund av nationalitet samt andra former av diskriminering i princip förbjuden och endast tillåten i undantagsfall. Detta förbud omfattar indirekt diskriminering och sträcker sig därmed till åtgärder som använder kriterier som är skenbart neutrala, men i praktiken ger ett resultat som kan likställa med diskriminering 51 .
EU-lagstiftaren har helt förbjudit alla former av diskriminering på grund av nationalitet, direkt eller indirekt, inom vissa områden som är fullständigt eller delvis harmoniserade, t.ex. i tjänstedirektivet eller i direktiven rörande telekomsektorn 52 .
Utöver diskriminering föreskrivs i fördraget också att en begränsning är en åtgärd som är tillämplig utan åtskillnad 53 som kan förhindra, avskräcka från eller göra det mindre attraktivt att utöva de grundläggande friheterna, om än indirekt och potentiellt.
En sådan begränsning är förbjuden om den inte är vederbörligen motiverad och förenlig med unionsrättens allmänna principer och de grundläggande rättigheterna 54 , och detta gäller även om den är begränsad till sin omfattning eller av ringa betydelse 55 , och även om den antas av investerarens hemmedlemsstat 56 . Detta förbud gäller i synnerhet nationell lagstiftning, andra generellt tillämpliga åtgärder samt enskilda förvaltningsbeslut.
|
Exempel 3 – En anmälningsplikt för investerare kan också utgöra en otillåten begränsning C-577/10 – kommissionen mot Belgien (”Limosa”) Enligt belgisk lagstiftning måste utländska tjänsteleverantörer översända en förhandsdeklaration som redogör för deras verksamhet i Belgien till de behöriga nationella myndigheterna. Kommissionen ifrågasatte denna lagstiftning vad gäller dess tillämpning på tjänsteleverantörer som är egenföretagare. Domstolen fann att talan var välgrundad. Den konstaterade inledningsvis att åtgärden i fråga utgjorde ett hinder för det fria tillhandahållandet av tjänster. Domstolen godtog att skyddet av arbetstagare, som åberopats av Belgien, utgör ett legitimt allmänintresse. Domstolen bedömde emellertid att Belgien hade underlåtit att lämna en tillräckligt övertygande motivering till varför tillhandahållandet av denna mycket detaljerade information var nödvändigt för att uppnå de bakomliggande målen av allmänintresse och hur skyldigheten att lämna denna information i förväg inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, trots att man borde ha gjort det. Domstolen erinrade här om att varje presumtion om missbruk från utländska ekonomiska aktörers sida är oförenlig med fördraget. |
2.Nationella begränsningar måste vara motiverade
Friheterna på den inre marknaden och de grundläggande rättigheterna inte är absoluta, utan måste vägas mot andra offentliga politiska mål av de offentliga myndigheterna.
a. Vissa begränsningar kan aldrig rättfärdigas
Vissa typer av begränsningar är i sig oförenliga med fördraget, t.ex. krav på ömsesidighet gentemot övriga medlemsstater 57 eller en bedrägeripresumtion med avseende på utlänningar 58 .
Vidare har vissa typer av allvarliga begränsningar helt förbjudits av EU-lagstiftaren (till exempel förbjuds genom den ”svarta lista” som anges i artikel 14 i tjänstedirektivet skyldigheten att ha en huvudsaklig etablering) 59 .
För frågor som inte är helt harmoniserade leder EU-reglerna till minskat godtycke från EU-myndigheterna eller de nationella myndigheternas sida, till exempel genom att fastställa kriterier för bedömning av kvalificerade innehav i finansinstitut 60 .
b. Vissa begränsningar kan vara motiverade med hänsyn till legitima offentliga mål
Unionsrätten medger inskränkningar av grundläggande friheter så länge de är motiverade med hänsyn till mål som uttryckligen anges i fördraget. Till exempel medger artikel 52 i fördraget inskränkningar av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster vilka grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa.
Begränsningar som inte är diskriminerande på grund av nationalitet kan också vara motiverade av tvingande skäl av allmänintresse som erkänns i domstolens rättspraxis. Dessa omfattar bland annat
·miljöskydd 61 ,
·skattesystemets inre sammanhang 62 ,
·kampen mot skatteundandragande 63 ,
·vidmakthålla ett jordbrukssamhälle och bekämpa överdriven markspekulation 64 .
·fysisk planering (t.ex. begränsningar med avseende på fritidsbostäder) 65 ,
·konsumentskydd 66 ,
·skydd för arbetstagare 67 , och
·skydd för borgenärer och minoritetsaktieägare 68 .
Förteckningen över tvingande skäl av allmänintresse som har utvecklats i domstolens rättspraxis är en bekräftelse av de ständigt föränderliga intressena i våra samhällen. Unionsrätten medger emellertid inte att nationella åtgärder begränsar de grundläggande friheterna av rent administrativa eller ekonomiska skäl 69 . Dessutom ska de legitima allmänintressen som erkänns i fördraget och i rättspraxis tolkas restriktivt 70 .
3.Alla begränsningar måste vara förenliga med unionsrättens allmänna principer (proportionalitet, rättssäkerhet och berättigade förväntningar)
Alla nationella bestämmelser som antagits av en medlemsstat inom ramen för unionsrätten och som påverkar EU-investerarnas rättigheter måste vara förenliga med unionsrättens allmänna principer, vilka kan specificeras ytterligare i EU-lagstiftning 71 .
För det första måste nationella begränsningar vara proportionerliga, vilket innebär att de begränsande bestämmelserna ska vara lämpliga för att uppnå det avsedda målet och tjäna det berättigade allmänintresset på ett konsekvent och systematiskt sätt 72 . De ska inte gå utöver vad som är nödvändigt för att tillgodose allmänintresset 73 . En begränsande åtgärd är inte proportionerlig om det finns en möjlig alternativ åtgärd som skulle kunna tillgodose allmänintresset på ett sätt som är mindre begränsande för den fria rörligheten 74 .
I praktiken spelar proportionalitetsprincipen en central roll. Domstolen utövar en djupgående kontroll när det gäller proportionaliteten hos nationella åtgärder som begränsar de grundläggande friheterna. Vid proportionalitetsbedömningen bör hänsyn tas till alla faktiska och rättsliga omständigheter i fallet. Det är de nationella myndigheterna som ska visa att deras lagstiftning är förenlig med proportionalitetsprincipen. I detta avseende måste de skäl som åberopas av en medlemsstat som motivering stödjas av lämpliga bevis eller en analys av lämpligheten och proportionaliteten i de begränsande åtgärderna 75 .
|
Exempel 4 – Indirekt expropriation som en oproportionerlig begränsning av den fria rörligheten för kapital Förenade målen C‑52/16 och C‑113/16 – SEGRO och Horváth Ett ungerskt företag (som ägdes av fysiska personer bosatta i Tyskland) och en österrikisk medborgare förvärvade, före den 30 april 2014, nyttjanderättigheter i jordbruksmark i Ungern, och dessa skrevs in i fastighetsregistret. Ändringar i den tillämpliga ungerska lagstiftningen 2013 utplånade alla nyttjanderätter i åkermark, såvida det inte kunde styrkas att de hade upplåtits mellan medlemmar av samma familj. Följaktligen ströks rättigheter som förvärvats av medborgare i andra EU-medlemsstater ur fastighetsregistret. Domstolen fastslog att de ovannämnda lagändringarna 2013 begränsade den fria rörligheten för kapital, eftersom de hindrade klagandena från att utnyttja egendom som de investerat kapital i, och att de var diskriminerande genom att ändringarna de facto var riktade mot utlänningar. Åtgärderna var inte lämpliga för att uppnå legitima mål för den offentliga politiken (t.ex. att bevara livskraftiga jordbrukssamhällen), gick utöver vad som var nödvändigt och kunde ha ersatts med mindre restriktiva åtgärder. |
För det andra är rättssäkerhet en allmän unionsrättslig princip som också är relevant för investerare. Enligt denna princip måste EU-regler eller nationella regler vara klara, precisa och förutsebara vad gäller deras effekt, i synnerhet när de kan föra med sig ofördelaktiga konsekvenser för enskilda och företag 76 . Detta krav måste iakttas ännu striktare i fall där reglerna kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag 77 eller där de kan vara ekonomiskt betungande för de berörda personerna 78 . När offentliga myndigheter agerar inom unionsrättens tillämpningsområde, ska de utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning på grundval av objektiva, icke-diskriminerande och tillräckligt klara och tydliga kriterier som är kända på förhand 79 .
Dessutom inbegriper rättssäkerhet också skyddet av berättigade förväntningar 80 . Det är dock endast under vissa omständigheter som investerare i EU kan ifrågasätta ändringar av befintliga regler eller antagandet av nya regler som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde, på grundval av skyddet för deras berättigade förväntningar.
För att kunna åberopa skyddet för berättigade förväntningar måste ekonomiska aktörer agera i god tro 81 och på ett försiktigt och förståndigt sätt 82 . Detta innebär att om en investerare visste eller rimligen borde ha vetat att grunden för deras krav, de regler på vilka de baserade sitt krav, beteendet hos den offentliga myndighet som tillämpar dessa regler eller det förfarande som följts av denna offentliga myndighet strider mot unionsrätten, kan denne inte åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar 83 .
Ekonomiska aktörer kan inte förvänta sig att en befintlig lagstiftning kommer att finnas kvar för alltid 84 . Å andra sidan, när EU eller en medlemsstat vidtar en ny åtgärd på ett sätt som negativt påverkar investerares intressen, måste de, vid behov, tillhandahålla anpassningar till de nya reglerna som tar hänsyn till den särskilda situationen för de berörda investerarna, såvida inte ett tvingande skäl av allmänintresse hindrar dem från att göra sådana anpassningar 85 .
|
Exempel 5 – Skydd för berättigade förväntningar Mål C-201/08 – Plantanol GmbH & Co Tysk skattelagstiftning föreskrev att en viss typ av blandat biobränsle skulle vara befriat från beskattning fram till slutet av 2009. Skattebefrielsen avskaffades den 18 december 2006, med verkan från och med den 1 januari 2007, dvs. två hela år innan undantaget skulle ha upphört att gälla. Domstolen påminde om innehållet i principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar. Den underströk emellertid också att om en omsorgsfull och förnuftig investerare hade kunnat förutse att en åtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa en sådan princip när denna åtgärd har vidtagits. Domstolen konstaterade att detta är en faktisk bedömning som ska göras av den nationella domstolen, men bekräftade att rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar i princip inte hindrar en medlemsstat från att dra tillbaka ett system med skattelättnader före det datum då det skulle ha upphört att gälla. |
I princip bör investerare i EU endast vid enstaka tillfällen behöva åberopa skyddet för berättigade förväntningar, eftersom de vanligtvis kan förlita sig på tillämpningen av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget (inbegripet proportionalitet och icke-diskriminering) och på EU:s sekundärlagstiftning. EU:s regler har rättslig verkan från och med den tidpunkt då de träder i kraft 86 . De är också omedelbart tillämpliga och bindande för en ny medlemsstat från och med dagen för landets anslutning, med den följden att de är tillämpliga på framtida verkningar av situationer som uppstått före den nya medlemsstatens anslutning till EU 87 .
4.Alla nationella begränsningar måste vara förenliga med de grundläggande rättigheterna
Investerare som investerar över gränserna kan, inom unionsrättens tillämpningsområde, även åberopa de grundläggande rättigheterna, såsom näringsfrihet, rätten till egendom och rätten till ett effektivt domstolsskydd när de agerar inom unionsrättens tillämpningsområde 88 . Om en medlemsstat (inklusive den nationella lagstiftaren) vidtar en åtgärd som strider mot en av de grundläggande friheter som garanteras genom unionsrätten, omfattas denna åtgärd av unionsrättens tillämpningsområde. Det skydd som ges genom unionsrätten, inklusive de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan, gäller fullt ut 89 .
Näringsfriheten kan med framgång åberopas mot allvarliga begränsningar av investerarens avtalsfrihet 90 . Rätten till egendom (dvs. att äga, använda och avyttra sin lagligen förvärvade egendom) är av grundläggande betydelse för varje investeringsskyddsordning. Enligt unionsrätten omfattar den grundläggande rätten till egendom ”egendom” i begreppets vidaste bemärkelse 91 . I detta ingår även rätten att ostört få nyttja sin egendom. Det innebär en omedelbar rätt till ersättning när någon berövas sin egendom med hänvisning till allmänintresset 92 . Skydd som ges på denna grund är särskilt viktigt vid expropriation och liknande åtgärder.
Sådana rättigheter inte är absoluta och utövandet av dem kan bli föremål för inskränkningar, i den mån som dessa inskränkningar är motiverade av mål av allmänintresse som erkänns i unionsrätten och är proportionerliga. Vikten av de mål som eftersträvas genom de begränsande åtgärderna kan motivera negativa följder, även betydande sådana, för vissa aktörer. Begränsningarna får dock inte, med avseende på det eftersträvade målet, innebära ett oproportionerligt och oacceptabelt ingrepp som påverkar själva innehållet i dessa rättigheter 93 .
5.Investerare kan åberopa EU:s konkurrensregler mot nationella åtgärder
En icke-snedvriden konkurrens och lika villkor för företagen måste säkerställas på EU:s inre marknad. Därför får medlemsstaterna endast bevilja statligt stöd om det är förenligt med den inre marknaden 94 . Dessutom får medlemsstaterna inte kräva eller gynna avtal, beslut eller samordnade förfaranden som strider mot artiklarna 101 eller 102 i EUF-fördraget eller förstärka deras verkningar, eller frånta sina egna bestämmelser karaktären av lagstiftning genom att delegera ansvaret för att fatta beslut som påverkar det ekonomiska området till privata ekonomiska aktörer 95 . Artiklarna 102 och 106.1 i EUF-fördraget åsidosätts också om en åtgärd som kan tillskrivas en medlemsstat, särskilt en åtgärd varigenom en medlemsstat beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter i den mening som avses i artikel 106.1 i EUF-fördraget ger upphov till en risk för missbruk av en dominerande ställning 96 .
IV.Genomdrivande av investerares rättigheter enligt unionsrätten
Medan internationell investeringslagstiftning (t.ex. bilaterala investeringsavtal) huvudsakligen är inriktad på att kompensera investerare efter det att en överträdelse har ägt rum, ger unionsrätten ett skydd för investerare i EU som fungerar på flera olika sätt och på olika nivåer. Investerare som investerar över gränserna skyddas i EU genom en rad mekanismer som syftar till att förebygga eller komma till rätta med kränkningar av deras rättigheter som begåtts av lagstiftaren, förvaltningen eller rättsväsendet. Att via domstol hävda rättigheter som följer av unionsrätten är en av flera möjliga lösningar. I fall där hänvändelse till domstol anses vara den lämpligaste vägen eller där andra möjligheter är uttömda, kan enskilda personer förlita sig på ett fullvärdigt och fullständigt system med rättsmedel inom ramen för unionsrätten.
1.Mekanismer för att förebygga överträdelser och tvistlösning utanför domstol
Förhandskontroll av nationella åtgärder som kan inverka menligt på en persons rättigheter enligt unionsrätten
Åtgärder för att förhindra kränkningar av enskildas rättigheter enligt unionsrätten är av extra stort värde för investerare, som har ett särskilt behov av att planera och genomföra sina ekonomiska beslut i en förutsebar och stabil regleringsmiljö.
För att säkerställa lika villkor mellan företag på den inre marknaden, fastställs artikel 108 i EUF-fördraget ett system för förhandsanmälan som syftar till att göra det möjligt för kommissionen att säkerställa att statliga stödåtgärder (inbegripet den nationella lagstiftningen) är förenliga med den inre marknaden innan de träder i kraft.
När det gäller unionsrättens regler om fri rörlighet har lagstiftaren infört en skyldighet för medlemsstaterna att anmäla vissa åtgärder av normativ eller administrativ natur innan de antas och att lägga fram dem för kontroll av Europeiska kommissionen och, i tillämpliga fall, av andra medlemsstater. Medan kommissionen i vissa fall bara har befogenhet att utfärda en rekommendation till en berörda medlemsstat 97 , har lagstiftaren i andra fall bemyndigat kommissionen behörighet att utfärda beslut enligt artikel 288 i EUF-fördraget. Sådana beslut är bindande för de berörda medlemsstaterna 98 . Denna befogenhet för kommissionen att utfärda beslut skiljer sig från och är separat i förhållande till domstolens behörighet att döma i mål om fördragsöverträdelser från medlemsstaternas sida 99 . Exempelvis ger tjänstedirektivet 100 kommissionen beslutanderätt när det gäller motiveringen bakom och proportionaliteten hos vissa nya nationella hinder som EU-lagstiftaren identifierat som särskilt skadliga för förverkligandet av en inre marknad för vissa tjänster. För att göra anmälningsförfarandet effektivt i praktiken har kommissionen nyligen lagt fram ett förslag till ”anmälningsdirektiv” 101 .
|
Exempel 6 – Åtgärd rörande en överföring av vissa flygningar från Linateflygplatsen till Malpensaflygplatsen. Mål C-361/98 – Italien mot kommissionen (”Malpensa”) Förordning nr 2408/92 syftar till göra ett fritt tillhandahållande av tjänster tillämpligt inom luftfartssektorn. I juli 1996 respektive oktober 1997 antog Italien två dekret varigenom all lufttrafik skulle överföras från Linateflygplatsen, nära Milanos centrum, till andra, mer avlägsna flygplatser, med förbehåll för ett undantag som i praktiken enbart rörde förbindelsen Milano–Rom. Efter klagomål från internationella lufttrafikföretag antog kommissionen den 16 september 1998 ett beslut om förbud mot de italienska åtgärderna i fråga. Detta beslut antogs enligt artikel 8 i förordning 2408/92, som ger kommissionen befogenhet att fatta beslut rörande nationella åtgärder som reglerar trafikdistributionen till men för tjänsteleverantörer inom lufttransportsektorn. Kommissionen ansåg i sitt beslut att den italienska åtgärden i fråga var indirekt diskriminerande och oproportionerlig. Italien väckte talan mot beslutet vid EU-domstolen och framförde en rad invändningar med avseende på såväl kommissionen befogenhet som den bedömning som gjorts. I sin dom ogillade domstolen Italiens talan. Domstolen fann att kommissionen med rätta undersökt dels om de nationella åtgärder som föreskrivs i de ifrågasatta dekreten föreskriver inskränkningar som är tillämpliga utan åtskillnad, dels om dessa åtgärder är ägnade att säkerställa genomförandet av det avsedda syftet, utan att gå längre än vad som är nödvändigt för att detta syfte ska uppnås. I sin dom granskade den kommissionens bedömning av huruvida åtgärden varit motiverad och proportionerlig och fann att ingen av de många grunder som Italien åberopat var välgrundad. |
Myndigheters tillämpning av regler i överensstämmelse med unionsrätten
Nationella myndigheter är vanligen de första motparter som investerare ställs inför i en medlemsstat när de startar en investering och också de som de oftast kommer i kontakt med i samband med att de bedriver sin verksamhet. Nationella myndigheter måste tillämpa unionsrätten på ändamålsenligt sätt, tolka nationell rätt i enlighet med unionsrätten, avstå från att tillämpa nationella bestämmelser som strider mot unionsrätten och komma till rätta med följderna av överträdelser av unionslagstiftningen (t.ex. genom återbetalning av felaktigt uttagna avgifter). Dessa principer, som följer av medlemsstaternas skyldighet till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 i EU-fördraget och principen om unionsrättens företräde 102 , möjliggör en korrekt och effektiv tillämpning av de rättigheter som följer av unionsrätten, utan att man behöva tillgripa rättsliga medel. De måste följas, även om de nationella processrättsliga reglerna inte föreskriver dem uttryckligen 103 .
|
Exempel 7 – Förvaltningsorgans underlåtenhet att tillämpa nationella regler Mål C-476/10 – Pepic Två medborgare i Liechtenstein förvägrades ett tillstånd som enligt den österrikiska lagstiftning krävs utländska medborgares förvärv av fritidsbostäder. Domstolen prövade saken mot bakgrund av bestämmelserna om fri rörlighet för kapital i artikel 40 i EES-avtalet, som den fann ha samma rättsliga tillämpningsområde som artikel 63 i EUF-fördraget. Domstolen konstaterade för det första att kravet på tillstånd innebar diskriminering på grund av nationalitet. Den angav därefter att alla nationella förvaltningsorgan måste respektera unionsrättens företräde och därför måste underlåta att tillämpa sådan diskriminerande nationell lagstiftning. |
Var och en har rätt att bli hörd när medlemsstaternas myndigheter vidtar enskilda åtgärder som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde och som kan påverka den berörda personen 104 . Myndigheterna ska tillämpa regler på ett opartiskt sätt, med hänsyn tagen till alla relevanta uppgifter och utan diskriminering 105 , och är skyldiga att ge en korrekt motivering för sitt beslut 106 . När en medlemsstat har tagit ut skatter eller avgifter i strid med unionsrätten, är den i princip skyldig att återbetala de berörda beloppen, inklusive ränta 107 .
Införstådda med behovet av snabba förfaranden för tvistlösning utanför domstol vid problem med tillämpning av unionsrätten i gränsöverskridande sammanhang inrättade kommissionen och medlemsstaterna nätverket Solvit 2002. Syftet med Solvit är att tillhandahålla pragmatiska lösningar för medborgare och företag i EU/EES när dessa stöter på svårigheter med att få sina rättigheter respekterade av offentliga myndigheter. I sitt meddelande Handlingsplan för att stärka SOLVIT: Ge enskilda och företag tillgång till den inre marknadens fördelar 108 åtog sig kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna vidta ytterligare åtgärder för att stärka Solvits strategiska roll för att den inre marknaden ska fungera bättre i praktiken för medborgare och företag.
2.Effektivt domstolsskydd för investerares rättigheter enligt unionsrätten
Ett fullständigt system med rättsmedel på EU-nivå och i medlemsstaterna
Enligt artikel 19.1 i EU-fördraget ska medlemsstaterna fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionsrätten 109 . Enligt artikel 47 i stadgan, som är direkt tillämplig, har var och en rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol 110 . Nationella rättssystem i unionen omfattas av normer för oberoende, kvalitet och effektivitet, vilket kommer till uttryck i en omfattande rättspraxis från EU-domstolen och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) 111 .
En rad rättsmedel finns tillgängliga för enskilda inför nationella domstolar
Ett antal rättsmedel är tillgängliga för enskilda inför nationella domstolar. Det rör sig särskilt om
ointerimistiska åtgärder 112 ,
oskyldigheten att tolka nationell rätt på ett sätt som är förenligt med unionsrätten 113 ,
oskyldigheten för en domstol att på eget initiativ underlåta att tillämpa alla akter (även sådana av konstitutionell natur) som står i strid med unionsrätten 114 ,
oundanröjande av följderna av en överträdelse av unionsrätten 115 ,
obeviljande av skadestånd för överträdelser av unionsrätten (inbegripet för rättegångsfel) 116 .
För dessa rättsmedel finns en direkt rättslig grund i EU-lagstiftningen. När villkoren är uppfyllda måste de nationella domstolarna således tillhandahålla dem oavsett om de föreskrivs i nationell lagstiftning eller inte. Samtidigt kan nationella domar verkställas genom alla de verktyg som föreskrivs i nationell lagstiftning.
|
Exempel 8 – Rättsmedel som grundar sig på unionsrätten trots nationell konstitutionell rätt Mål C-213/89 – Factortame och de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur och Factortame Ett antal företag som ägde eller drev fiskefartyg fråntogs sina fiskerättigheter efter det att de brittiska myndigheterna antagit nya och diskriminerande regler. Företagen ansökte om domstolsprövning och beviljande av interimistiska åtgärder. House of Lords medgav att sökandena skulle lida irreparabel skada ifall de begärda interimistiska åtgärderna inte beviljades och sökandena hade också framgång med sin huvudtalan. Enligt nationell rätt hade de engelska domstolarna emellertid ingen befogenhet att besluta om interimistiska åtgärder i ett sådant fall. Närmare bestämt var det uteslutet att bevilja en sådan åtgärd med hänsyn till den gamla common-law-regeln om att ett interimistiskt föreläggande inte får beviljas mot kronan, dvs. regeringen, jämförd med presumtionen om att en lag (Act of Parliament) är förenlig med unionslagstiftningen fram till dess att ett beslut om dess förenlighet med unionsrätten har meddelats. House of Lords hänsköt frågan till EU-domstolen. Denna svarade att en nationell domstol som, i ett mål som rör unionsrätt, anser att det enda som hindrar den från att bevilja en interimistisk åtgärd är en nationell rättsregel, ska avstå från att tillämpa den regeln. I ytterligare ett fall hade en annan brittisk domstol vänt sig till EU-domstolen rörande samma investerare. EU-domstolen konstaterade att principen om att medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna är tillämplig när den nationella lagstiftaren har ansvar för överträdelsen i fråga. Dessutom kan ersättning för förlust eller skada inte kan göras beroende av att det föreligger (medveten eller omedveten) oaktsamhet hos det statliga organ som bär ansvaret för överträdelsen, som går utöver vad som utgör en tillräckligt allvarlig överträdelse av unionsrätten. |
Medlemsstaterna har en skyldighet enligt unionsrätten att införa effektiva förfaranden för att göra det möjligt för medborgare och företag, inbegripet investerare, att kräva ersättning för medlemsstaters kränkningar av deras rättigheter enligt unionsrätten. Kommissionen erkänner att gränsöverskridande investerare kan ha svårt att hävda statligt skadeståndsansvar med hänsyn till olikheterna mellan de nationella processrättsliga regelverken. Domstolens rättspraxis fastställer dock inte endast principen om ett sådant skadeståndsansvar, utan anger också ett antal minimikrav för utomobligatoriskt statligt skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten 117 .
EU:s krav och stöd i fråga om de nationella domstolarnas oberoende, kvalitet och effektivitet
De nationella domstolarnas oberoende är en gemensam princip i medlemsstaternas konstitutionella traditioner och i unionsrätten 118 , och anses avgörande för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd 119 . Garantier om oberoende ställning och opartiskhet förutsätter regler om rättsorganets sammansättning och om utnämningar, tjänsternas varaktighet och grunderna för medlemmarnas röstnedläggelse, jäv och avsättning. Detta är för att utesluta allt rimligt tvivel som enskilda skulle kunna hysa beträffande organets förmåga att inte låta sig påverkas av yttre omständigheter och dess neutralitet i förhållande till de motstående intressena 120 .
Såsom tillkännagavs i meddelandet EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning 121 uppmuntrar kommissionen medlemsstaterna och hjälper dem att förbättra sin kapacitet att genomdriva unionsrätten och tillhandahålla rättsmedel för att se till att ”slutanvändarna” av unionsrätten, vare sig de är privatpersoner eller företag, kan utöva sina rättigheter fullt ut.
Kommissionen uppmuntrar till modernisering av de myndigheter som ansvarar för efterlevnaden, genom den europeiska planeringsterminen och vid behov genom särskild lagstiftning. Kommissionen har arbetat tillsammans med medlemsstaterna för att ytterligare förbättra domstolsväsendenas effektivitet, inbegripet deras oberoende, kvalitet och effektivitet. Att förbättra domstolsväsendenas effektivitet är en prioritet inom den europeiska planeringsterminen och rådet antar landsspecifika rekommendationer om att förbättra de nationella domstolsväsendena, på grundval av förslag från kommissionen.
EU ger ekonomiskt stöd till vissa reformer av rättsväsendet genom de europeiska struktur- och investeringsfonderna. Mellan 2007 och 2023 kommer 16 medlemsstater att ha lagt mer än 900 miljoner euro på att öka kvaliteten och effektiviteten i sina rättssystem 122 . EU-medel har exempelvis bidragit till att underlätta införandet av nya system för ärendehantering och användarvänliga e-tjänster vid domstolarna.
Nationella förfaranden måste säkerställa ett effektivt tillvaratagande av enskildas rättigheter som grundar sig på unionsrätten
Med undantag av förordning 1215/2012 123 , som syftar till att underlätta tillgången till rättslig prövning, särskilt genom att föreskriva regler för EU-domstolarnas behörighet i gränsöverskridande mål och om ett snabbt och enkelt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område 124 , överlåter unionsrätten vanligtvis på den nationella lagstiftningen av fastställa vilka processrättsliga regler som ska gälla 125 . Det finns dock undantag, t.ex. rättsmedelsdirektiven som harmoniserar processuella aspekter med anknytning till verkställighet och rättsmedel på området för offentlig upphandling 126 .
Även om unionsrätten inte harmoniserar förfaranden, föreskriver den under alla omständigheter minimikrav för dessa. Exempelvis bör förfaranden för att genomdriva EU-rättigheter inte vara mindre förmånliga än de som gäller i liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) och de bör inte heller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva dessa rättigheter (effektivitetsprincipen) 127 . Kostnaden för ett förfarande inte får vara oöverkomligt kostsam och rättshjälp ska ställas till förfogande för de som saknar tillräckliga tillgångar, i den utsträckning sådan hjälp är nödvändig för att garantera effektiv tillgång till domstolsprövning, inklusive, när det är motiverat, för juridiska personer 128 . Dessutom har enskilda personer rätt att få sin sak prövad och det beslut som prövningen utmynnar i verkställt inom rimlig tid 129 .
|
Exempel 9 – Situationer där nationella regler om preskriptionstider inte ska tillämpas på grund av vilseledande beteende av nationella myndigheter Mål C-327/00 – Santex
Ett italienskt företag hindrades från att delta i ett anbudsförfarandet på grund av att det hade underlåtit att följa en klausul i meddelandet om upphandling. Efter offentliggörandet av meddelandet hade den upphandlande myndigheten uppgett för sökanden att den, med hänsyn till argumentet att klausulen skulle vara i strid med unionsrätten, skulle tolka klausulen så att företaget ändå
Domstolen konstaterade att den tidsfrist som föreskrevs i nationell lagstiftning generellt sett var rimlig och därmed i princip säkerställde rättssäkerhet för deltagarna. Domstolen ansåg dock att omständigheterna i varje enskilt fall måste beaktas för att fastställa om den ändamålsenliga verkan av bestämmelser i unionsrätten inte har äventyrats. I detta fall konstaterade domstolen att den upphandlande myndighetens beteende hade skapat en situation av osäkerhet och att det var först när beslutet om uteslutning fattades som denna osäkerhet kunde skingras. Myndigheten har därigenom gjort det orimligt svårt för den förfördelade anbudsgivaren att utöva sina rättigheter enligt unionsrätten. Domstolen konstaterade således att under de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet borde den nationella domstolen, för att ge sökanden möjlighet att åberopa upphandlingsklausulens oförenlighet med tillämplig unionslagstiftning, tolka de nationella bestämmelserna om tidsfrister i enlighet med EU:s princip om ändamålsenlighet eller, om detta inte var möjligt, avstå från att tillämpa dem. |
Hänskjutande till Europeiska unionens domstol
Nationella domstolar fungerar som ”EU-domstolar” och är skyldiga att på eget initiativ avstå från att tillämpa nationella bestämmelser som står i strid med unionsrättsliga bestämmelser med direkt effekt. När genomdrivandet av EU-rättigheter är avhängigt en fråga om tolkningen av unionsrätten vid en nationell domstol, kan domstolen begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. När en sådan fråga tas upp vid en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell rätt, måste den nationella domstolen hänskjuta frågan till domstolen 130 . Frågor i begäranden om förhandsavgörande kan också hänföra sig till EU-reglers giltighet: Om en sådan fråga uppkommer måste den berörda nationella domstolen hänskjuta den till EU-domstolen, som har exklusiv behörighet att pröva giltigheten av unionens rättsakter 131 . För att betraktas som en ”domstol i en medlemsstat” enligt artikel 267 i EUF-fördraget och därmed kunna vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande måste organet i fråga uppfylla ett antal kriterier 132 . Privata skiljemän och skiljedomstolar som inrättats enligt EU-interna bilaterala investeringsavtal uppfyller inte dessa kriterier och kan därför inte kan anses utgöra ”domstolar” i den mening som avses i artikel 267 i EUF-fördraget 133 .
Den tolkning som ges i ett förhandsavgörande från EU-domstolen är bindande för den nationella domstolen när den avgör det nationella målet 134 . Alla nationella myndigheter är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att följa ett förhandsavgörande utan dröjsmål 135 Det är inte nödvändigt för den nationella domstolen att begära eller avvakta att bestämmelser som strider mot unionsrätten först upphävs genom lagstiftning eller något annat konstitutionellt förfarande 136 .
Enligt artikel 19 i EU-fördraget har domstolen befogenhet att säkerställa efterlevnaden av EU-rätten, och spelar därmed en central roll för att säkerställa effektivitet och enhetlighet i EU-regler som medför rättigheter för gränsöverskridande investerare.
3.Kommissionens roll som övervakare av fördraget
Enligt artikel 17.1 i fördraget om Europeiska unionen är kommissionen ansvarig för att EU-lagstiftningen tillämpas, genomförs och genomdrivs effektivt. I denna roll kan kommissionen granska nationella åtgärder och verka för att säkerställa överensstämmelse med EU:s skydd för investerare. Det främsta syftet med överträdelseförfarandet är att säkerställa att medlemsstaternas handlande eller underlåtenhet att handla bringas i överensstämmelse med unionsrätten (exempelvis genom en ändring av nationell lagstiftning), som ett mål av allmänt intresse. Åtgärder av enskilda investerare som begär att nationella åtgärder ska upphävas eller yrkar ekonomisk ersättning för skador som orsakas av sådana åtgärder omfattas av de nationella domstolarnas behörighet.
Medlemsstaterna är skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att följa en dom från domstolen där en överträdelse konstateras. Om så inte sker har kommissionen rätt att vända sig till domstolen och begära ekonomiska sanktioner mot medlemsstater som inte uppfyller sina skyldigheter 137 .
Kommissionen är fast besluten att agera kraftfullt mot överträdelser som hindrar genomförandet av viktiga EU-politiska mål eller som riskerar att undergräva de fyra grundläggande friheterna 138 , som är av största betydelse för investerarna. Kommissionen ger hög prioritet åt överträdelser som avslöjar systembrister och särskilt sådana som påverkar de nationella rättssystemens förmåga att bidra till effektivt genomförande av unionsrätten. Det bör noteras att ett antal överträdelseärenden kan lösas innan de hänskjuts till domstolen genom att den berörda medlemsstaten ändrar eller upphäver den aktuella lagstiftningen eller vidtar positiva åtgärder för att komma till rätta med överträdelsen.
V.Slutsats
Till de viktigaste prioriteringarna på EU:s inre marknad hör att möjliggöra, främja och skydda investeringar. Unionsrätten, såsom den har tolkats av domstolen, innebär en avvägning mellan investeringsskydd och andra legitima allmänintressen som tjänar EU-medborgarnas välbefinnande. Denna avvägning mellan olika allmänintressen bör också ske när medlemsstaterna agerar på nationell nivå inom ramen för unionsrättens tillämpningsområde.
Unionsrätten löser inte alla problem som investerare ställs inför i sin verksamhet. Inom den inre marknaden skyddas dock investerarnas av EU-rätten, vilket gör det möjligt att bedriva och utveckla ekonomisk verksamhet i alla medlemsstater. Investerare kan hävda sina rättigheter inför nationella myndigheter och domstolar i enlighet med nationella processrättsliga regler som ska säkerställa att dessa rättigheter skyddas på ett effektivt sätt.
EU-investerare kan inte åberopa EU-interna bilaterala investeringsavtal som inte är förenliga med unionsrätten och inte längre behövs på den inre marknaden. De kan inte använda sig av skiljedomstolar som inrättats genom sådana EU-interna bilaterala investeringsavtal eller, vad gäller avgörande av tvister inom EU, av skiljedomstolar som inrättats inom ramen för energistadgefördraget. EU:s rättssystem erbjuder dock ett adekvat och effektivt skydd för aktörer som investerar över gränserna på den inre marknaden och säkerställer samtidigt att andra legitima intressen vederbörligen beaktas i laglig ordning. När investerare utövar en av de grundläggande friheterna, såsom etableringsfriheten eller den fria rörligheten för kapital, agerar de inom tillämpningsområdet för unionsrätten och åtnjuter därmed det skydd som denna ger.
Medlemsstaterna har ansvar för och befogenhet att genomdriva EU-rätt i allmänhet och EU-investerares rättigheter i synnerhet. Kommissionen strävar efter att göra systemet för kontroll av efterlevnaden i EU mer effektivt, bland annat genom åtgärder för att stödja uppbyggnaden av administrativ kapacitet eller för att stärka rättsväsendet, och för att motverka överträdelser av unionsrätten från nationella myndigheters sida.
COM(2015) 0468 final.
COM(2017) 292 final.
Artikel 267 i EUF-fördraget.
Energistadgefördraget undertecknades av EU, dess medlemsstater och ett antal tredjeländer.
Mål C-284/16, Achmea, ECLI:EU:C:2018:158, punkterna 56 och 58.
Även om detta meddelande tar upp några exempel från sektorsspecifik lagstiftning skulle en detaljerad analys av sådan lagstiftning gå långt utöver vad det är tänkt att omfatta.
Fördraget skyddar också kapitalrörelser till och från tredjeländer. Enligt artikel 64.3 i EUF-fördraget får rådet dock enhälligt anta åtgärder som innebär ett steg bakåt vad gäller avregleringen av kapitalrörelser till eller från tredjeländer. Den 14 september 2017 föreslog kommissionen dessutom, inom ramen för den gemensamma handelspolitiken, en ram för granskning från medlemsstaternas sida av utländska direktinvesteringar från tredjeländer med hänsyn till säkerhet eller allmän ordning: Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en ram för granskning av utländska direktinvesteringar i Europeiska unionen, COM(2017) 487 final. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=COM:2017:487:FIN
Mål C-67/08, Block, ECLI:EU:C:2009:92, punkt 21. Mål C-98/14, Berlington Hungary, ECLI:EU:C:2015:386, punkt 28. Förenade målen C-197/11 och C-203/11, Libert, ECLI:EU:C:2013:288, punkt 34. Förenade målen C-570/07 och C-571/07, Blanco Pérez och Chao Gómez, ECLI:EU:C:2010:300, punkt 40. Förenade målen C-51/96 och C-191/97, Deliège, ECLI:EU:C:2000:199, punkt 58.
Domstolen klargjorde att, mot bakgrund av EES-avtalets mål att uppnå en enhetlig tolkning och tillämning av avtalets bestämmelser, som i huvudsak är identiska med dem i EU:s lagstiftning, gäller de grundläggande friheterna med avseende på investeringar i tillämpliga delar även för investeringar mellan EU och ovannämnda Eftastater. Se mål C-476/10, Pepic, ECLI:EU:C:2011:422, punkterna 33–35, mål C72/09, Établissements Rimbaud, ECLI:EU:C:2010:645, punkterna 20–22.
Mål C-452/01, Ospelt, ECLI:EU:C:2003:493, punkt 29.
Mål, C-452/04, Fidium-Finanz, ECLI:EU:C:2006:631, punkt 32.
Mål C-281/06, Jundt, ECLI:EU:C:2007:816, punkt 33.
Alla juridiska personer som är registrerade i enlighet med gällande bolagsrätt i en medlemsstat är juridiska personer enligt artikel 54 i EUF-fördraget och åtnjuter därmed de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget (se till exempel domen i mål, C-6/16, Eqiom, ECLI:EU:C:2017:641, punkterna 48–49.
Det följer av fast rättspraxis att direktiv 88/361/EEG och den bifogade nomenklaturen kan användas för att definiera en kapitalrörelse, se mål C-483/99, kommissionen mot Frankrike, ECLI:EU:C:2002:327, punkt 36. Förenade målen C-578/08–C-80/10, Van Putten, ECLI:EU:C:2012:246, punkterna. 28–36.
Mål C-255/97, Pfeiffer, ECLI:EU:C:1999:240.
En investering i ett företag kan ha formen av kontroll (direkta investeringar) eller göras i vinstsyfte, utan någon avsikt att styra eller påverka beslut (portföljinvesteringar).
Se t.ex. artiklarna 5–13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EC av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 27.12.2006, s. 36) (”Tjänstedirektivet”).
Till exempel har ekonomiska prövningar förbjudits enligt artikel 14 i tjänstedirektivet.
Mål C-221/89, Factortame, ECLI:EU:C:1991:320, punkt 20.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 65). Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och upphävande av direktiv 2004/17/EG (EUT L 94, 28.3.2014, s. 243). Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU av den 26 februari 2014 om tilldelning av koncessioner (EUT L 94, 28.3.2014, s. 1). Rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten (EGT L 395, 30.12.1989, s. 33), med senare ändringar.
Mål C-458/03, Parking Brixen, ECLI:EU:C:2005:605, punkt 72; Mål C-380/05, Centro Europa 7, ECLI:EU:C:2008:59, punkt 120. Förenade målen C-458/14 och C-67/15, Promoimpresa, ECLI:EU:C:2016:558, punkterna 64-65.
Förenade målen C‑52/16 och C‑113/16 Segro, ECLI:EU:C:2018:157, punkt 65; mål C-179/14, kommissionen mot Ungern, ECLI:EU:C:2016:108.
Mål C-212/97, Centros, ECLI:EU:C:1999:126. Mål C-167/01, Inspire Art, ECLI:EU:C:2003:512, punkt 105.
Mål C-208/00, Überseering, ECLI:EU:C:2002:632, punkt 9.
Mål C-210/06, Cartesio, ECLI:EU:C:2008:723, punkt 113.
Mål C-106/16, Polbud, ECLI:EU:C:2017:804, punkt 65.
Mål C-106/16, Polbud, ECLI:EU:C:2017:804, punkt 62.
Se kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv (EU) 2017/1132 vad gäller gränsöverskridande ombildningar, fusioner och delningar: https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=COM%3A2018%3A241%3AFIN
Mål C-55/94, Gebhard, ECLI:EU:C:1995:411, punkt 27.
Mål C-76/90, Säger, ECLI:EU:C:1991:331, punkt 13.
Mål C-342/14, X-Steuerberatungsgesellschaft, ECLI:EU:C:2015:827. Mål C-76/90, Säger, ECLI:EU:C:1991:331, punkt 21.
Mål C-272/94, Guiot, ECLI:EU:C:1996:147, punkterna 14 och 15.
Mål C-496/01, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2004:137, punkt 65.
Mål C-577/10 kommissionen mot Belgien (”Limosa”), ECLI:EU:C:2012:814, punkt 47; mål C-490/04, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2007:430, punkt 89.
Mål C-490/04, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2007:430, punkterna 68 och 69.
Artiklarna 28 och 29 i EUF-fördraget.
Se särskilt kommissionens meddelande ”Varupaketet: stärkt förtroende för den inre marknaden” av den 19 december 2017 (COM/2017/0787 final).
Mål C-201/15, AGET Iraklis, ECLI:EU:C:2016:972, punkt 52.
Mål C-113/89, Rush Portuguesa, ECLI:EU:C:1990:142, punkt 12.
Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 21.1.1997, s. 1). Se även Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2015 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) (EUT L 159, 28.5.2014, s. 11).
Mål C-319/02, Manninen, ECLI:EU:C:2004:484, punkt 19.
Artikel 5 i rådets direktiv 2011/96/EU av den 30 november 2011 om ett gemensamt beskattningssystem för moderbolag och dotterbolag hemmahörande i olika medlemsstater (EGT L 345, 29.12.2011, s. 8), i dess ändrade lydelse.
Förenade målen C-504/16 och C-8613/16, Deister Holding, ECLI:EU:C:2017:1009, punkterna 51–52.
Mål C-201/15, AGET Iraklis, ECLI:EU:C:2016:972, punkt 53.
Mål C-148/91, Veronica, ECLI:EU:C:1993:45, punkt 8 och följande.
Mål C-271/09, kommissionen mot Polen, ECLI:EU:C:2011:855, punkt 51 (restriktioner riktade mot pensionsfonder),
Mål C-157/85, Brugnoni, ECLI:EU:C:1986:258, punkt 21.
Dessa åtgärder inleddes som en följd av kommissionens meddelande om vissa juridiska aspekter på gemenskapsinterna investeringar, 19 juli 1997: http://eurlex.europa.eu/legalcontent/DE/TXT/HTML/?uri=CELEX: 31997Y0719(03)&from = en .
Se kommissionens tolkningsmeddelande om förvärv av jordbruksmark och EU-lagstiftningen:
http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/ALL/?uri=OJ:C:2017:350:TOC
Mål C-83/14, De Clercq, ECLI:EU:C:2015:480, punkt 94. Diskriminering förutsätter inte att endast medborgare gynnas eller att endast utländska medborgare missgynnas (mål C-388/01, kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2003:30, punkt 14).
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektivet) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 21), i dess ändrade lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 (EUT L 337, 18.12.2009, s. 37); Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 24.4.2002, s. 33) i dess ändrade lydelse enligt direktiv 2009/140/EG; Kommissionens direktiv 2002/77/EG av den 16 september 2002 om konkurrens på marknaderna för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EGT L 249, 17.9.2002, s. 21).
Dvs. i lika mån tillämplig båda på egna medborgare och på utlänningar.
Mål C-492/14, Essent Belgium, ECLI:EU:C:2016:732, punkterna 96–97.
Mål C-315/13, De Clercq, ECLI:EU:C:2014:2408, punkt 61.
Mål C-384/93, Alpine Investments, ECLI:EU:C:1995:126, punkterna 29–31.
Mål C-5/94, Hedley Lomas, ECLI:EU:C:1996:205, punkterna 19-20. Mål C-266/03, kommissionen mot Luxemburg, ECLI:EU:C:2005:341, punkt 35.
Mål C-577/10, kommissionen mot Belgien (”Limosa”), ECLI:EU:C:2012:814, punkt 53; mål C-106/16, Polbud, ECLI:EU:C:2017:804, punkt 63.
Mål C-593/13, Rina Services, ECLI:EU:C:2015:399; mål C-179/14, kommissionen mot Ungern, ECLI:EU:C:2016:108, punkt 47.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (CRD IV) (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338). Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (MiFID II) (EUT L 173, 12.6.2014, s. 349). Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 17.12.2009, s. 1).
Mål C-400/08, kommissionen mot Spanien (”shoppingcenter i Katalonien”), ECLI:EU:C:2011:172, punkt 74. Se även artikel 3.3 EU-fördraget och artiklarna 11 och 191 EUF-fördraget.
Mål C-204/90, Bachmann, ECLI:EU:C:1992:35, punkt 28.
Mål C-72/09, Etablissements Rimbaud, ECLI:EU:C:2010:645, punkt 33 och följande.
Mål C-370/05, Festersen, ECLI:EU:C:2007:59, punkt 27.
Mål C-213/04, Ewald Burtscher mot Josef Stauderer, ECLI:EU:C:2005:731, punkt 46,
Mål C-342/14, X-Steuerberatungsgesellschaft, ECLI:EU:C:2015:827, punkt 53.
Mål C-341/05, Laval, ECLI:EU:C:2007:809, punkt 103.
Mål C-106/16, Polbud, ECLI:EU:C:2017:804, punkt 53.
Mål C-367/98, kommissionen mot Portugal, ECLI:EU:C:2002:326, punkt 52. Mål C-174/04 , kommissionen mot Italien, ECLI:EU:C:2005:350, punkt 37.
Se bland annat förenade målen C-52/16 och C-113/16, SEGRO och Horváth, ECLI:EU:C:2018:157, punkt 96.
Se mål C-17/03 VEMW, ECLI:EU:C:2005:362, punkt 57 och följande; se även i detta sammanhang mål C-195/12 Industrie du bois, ECLI:EU:C:2013:598.
Mål C-243/01, Gambelli, ECLI:EU:C:2003:597, punkt 67. Mål C-169/07, Hartlauer, ECLI:EU:C:2009:141, punkt 55 och där angiven rättspraxis.
Förenade målen C-52/16 och C-113/16, SEGRO och Horváth, ECLI:EU:C:2018:157, punkt 76.
Mål C-452/01, Ospelt, ECLI:EU:C:2003:493, punkt 41.
Mål C-333/14, Scotch Whisky, ECLI:EU:C:2015:845, punkt 53. Förenade målen C‑52/16 och C‑113/16 SEGRO and Horváth , ECLI:EU:C:2018:157, punkt 85.
Mål C-318/10, SIAT, ECLI:EU:C:2012:415, punkt 58.
Mål C-17/03, VEMW, ECLI:EU:C:2005:362, punkt 80; Mål C-347/06, ASM Brescia, ECLI:EU:C:2008:416, punkt 69. Mål C-362/12, Test Claimants in the Franked Investment Income Income Group Litigation, ECLI:EU:C:2013:834, punkt 44.
Mål C-17/01, Sudholz, ECLI:EU:C:2004:242, punkt 34.
Mål C-169/07, Hartlauer, ECLI:EU:C:2009:141, punkt 64. Mål C-54/99, Association Église de Scientologie de Paris, ECLI:EU:C:2000:124, punkt 22; Mål C-483/99, Commission mot Frankrike (”Elf Aquitaine”), ECLI:EU:C:2002:327, punkt 50.
Mål C-17/03, VEMW, ECLI:EU:C:2005:362, punkt 73–74.
Mål C-316/88, Krücken, ECLI:EU:C:1988:201, punkterna 23–24, mål C-5/89, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:1990:320, punkt 14.
Mål C-310/04, Spanien mot rådet, ECLI:EU:C:2006:521, punkt 81.
Mål C-24/95, Land Rheinland-Pfalz mot Alcan Deutschland, ECLI:EU: 1997:163, punkterna 25 och 49, mål C-169/95, Spanien mot kommissionen, ECLI:EU:C:1997:10, punkt 51.
Mål C-17/03, VEMW, ECLI:EU:C:2005:362, punkt 81; Mål C-201/08, Plantanol, ECLI:EU:C:2009:539, punkt 53.
Mål C-17/03, VEMW, ECLI:EU:C:2005:362, punkt 81; Mål C-201/08, Plantanol, ECLI:EU:C:2009:539, punkt 49.
Förenade målen C-10/97 och C-22/97 IN.CO.GE.'90, ECLI:EU:C:1998:498, punkt 23.
Mål C-122/96, Saldanha, ECLI:EU:C:1997:458, punkt 14.
Artiklarna 16, 17 och 47 i stadgan. I den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ska de, enligt artikel 52.3 i stadagan, ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen; denna bestämmelse hindrar inte att unionsrätten tillförsäkrar ett mer långtgående skydd.
Mål C-685/15, Online Games Handels ECLI:EU:C:2017:452, punkt 56.
Mål C-426/11, Alemo-Herron a.O. ECLI:EU:C:2013:521, punkt 35.
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har vid flera tillfällen slagit fast att rättigheter som kan liknas vid egendom (property) omfattas av artikel 1 i protokoll nr 1 till Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, eftersom begreppet ”egendom” (i artikel 1 i protokollet ”possessions”) har en självständig betydelse som inte är begränsad till ägandet av fysiska föremål; följaktligen kan vissa andra rättigheter och intressen som utgör tillgångar också anses utgöra ”äganderättigheter” och därmed ”egendom” i den mening som avses i den bestämmelsen (se till exempel domarna i målen Handyside mot Förenade kungariket av den 7 december 1976; James mot Förenade kungariket av den 21 februari 1986 rörande tomträtt; Wittek mot Tyskland av den 12 december 2002 rörande en överförbar nyttjanderätt till ett stycke mark; Bruncrona mot Finland av den 16 februari 2005 rörande ett hyresavtal).
Förenade målen C-78/16 och C-79/16, Pesce a.O, ECLI:EU:C:2016:428, punkt 86.
Mål C-44/79, Hauer, ECLI:EU:C:1979:290, punkterna 15 och följande. Mål C-5/88, Wachauf, ECLI:EU:C:1989:321, punkt 18.
Se särskilt artiklarna 107–109 i EUF-fördraget.
Mål C-198/01, CIF, ECLI:EU:C:2003:430, punkt 46.
Mål C-49/07, MOTOE, ECLI:EU:C:2008:376, punkt 50; mål C-553/12 P, C-553/12 P, kommissionen mot Grekland (”DEI”), punkterna 41-43.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1). Medlemsstaterna ska anmäla vissa tekniska föreskrifter till kommissionen innan de antas. Syftet är att genom förebyggande kontroll skydda den fria rörligheten för varor och tjänster, som är en av unionens grundstenar. För att en sådan kontroll ska vara effektiv måste alla förslag till tekniska föreskrifter som omfattas av direktivet anmälas. Antagandet och ikraftträdandet av dem ska, utom i brådskande undantagfall, skjutas upp under den tid som anges i direktivet (beträffande fri rörlighet för varor, se mål C-443/98, ECLI:EU:C:2000:496, punkterna 40 och följande). Se även exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder för att säkerställa försörjningstryggheten för gas och om upphävande av direktiv 2004/67/EG.
Se, exempelvis, artikel 9 i rådets direktiv 96/67/EG av den 15 oktober 1996 om tillträde till marknaden för marktjänster på flygplatserna inom gemenskapen (EGT L 272, 25.10.1996, s. 36). På grundval av den förordningen har kommissionen fattat ett beslut i minst 10 konkreta fall, och har ibland meddelat ett negativt beslut med avseende på en föreslagen begränsande åtgärd. Se även artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EUT L 95,15.4,2010, s. 1).
Förenade målen C-15/76 och C-8613/76, Frankrike mot kommissionen, ECLI:EU:C:1979:29,punkterna 26–28. Mål C-325/94, P An Taisce, ECLI:EU:C:1996:293, punkt 25.
Se artikel 15.7 i tjänstedirektivet.
Förslag till direktiv om tillämpningen av direktivet om tjänster på den inre marknaden, om fastställande av ett anmälningsförfarande för tillståndsförfaranden och krav avseende tjänster (COM(2016) 821 final).
Se bl.a. mål C-103/88, Costanzo, ECLI:EU:C:1989:256, punkt 32. Mål C-224/97, Ciola, ECLI:EU:C:1999:212, punkt 30. Mål C-341/08, Petersen, ECLI:EU:C:2010:4, punkt 80.
Se mål C-349/07, Sopropé, ECLI:EU:C:2008:746, punkt 38.
Mål C-349/07, Sopropé, ECLI:EU:C:2008:746, punkt 36.
Mål C-55/94, Gebhard, ECLI:EU:C:1995:411, punkt 37. Mål C-269/90, Technische Universität München, ECLI:EU:C:1991:438, punkt 14.
Mål C-19/92, Dieter Kraus, ECLI:EU:C:1993:125, punkt 40. Mål C-34/17, Donnellan, ECLI:EU:C:2018:282, punkt 55.
Förenade målen C-10/97 –C-22/97, IN.CO.GE.'90, ECLI:EU:C:1998:498, punkt 24; Mål C-591/10, Littlewoods Retail a.O., ECLI:EU:C:2012:478, punkterna 25-26. Mål C-69/14, Dragoş, ECLI:EU:C:2015:662, punkt 24 och där angiven rättspraxis.
Mål C-64/16, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, ECLI:EU:C:2018:117, punkt 29.
Mål C-414/16, Vera Egenberger, ECLI:EU:C:2018:257, punkt 78.
Se artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är av relevans för tolkningen av de grundläggande rättigheterna, eftersom det i artikel 52.3 i stadgan anges att när rättigheter enligt stadgan motsvarar rättigheter som garanteras genom konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen, såvida inte unionsrätten tillförsäkrar ett mer långtgående skydd.
Mål C-213/89, Factortame, ECLI:EU:C:1990:257; förenade målen C-143/88 och C-92/89, Zuckerfabrik, Süderdithmarschen, ECLI:EU:C:1991:65,.
Mål C-106/89, Marleasing, ECLI:EU:C:1990:395; C-91/92, Faccini Dori, ECLI:EU:C:1994:292.
Förenade målen C-188/10 och C-8613/10, Melki and Abdeli, ECLI:EU:C:2010:363,punkterna 43–44. Denna skyldighet utsträcker sig även till att underlåta att tillämpa oförenlig rättspraxis: se mål C‑689/13, Puligienica, ECLI:EU:C:2016:199, punkt 38.
Mål C-490/04, kommissionen mot Tyskland, ECLI:EU:C:2007:432, punkterna 33 och följande. Mål C-276/07, Delay, ECLI:EU:C:2008:282, punkt 23. Se också nedan beträffande återbetalning av rättstridigt uttagna avgifter.
Se förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich, ECLI:EU:C:1991:428;. mål C-224/01, Köbler, ECLI:EU:C:2003:513.
I princip ska villkoren för medlemsstaternas skadeståndsansvar för skada som har vållats enskilda genom en överträdelse av unionsrätten inte skilja sig från de villkor som gäller för EU:s och dess institutioners ansvar för sådan skada i enlighet med artikel 340.2 i EUF-fördraget. Förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du Pêcheur and Factortame, ECLI:EU:C:1996:79, punkterna 40–42.
Artikel 47.2 i stadgan och artikel 19 i fördraget om Europeiska unionen.
Mål C-64/16, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, ECLI:EU:C:2018:117, punkt 41.
Mål C-506/04, Wilson, ECLI:EU:C:2006:587, punkterna 50-53.
Meddelandet EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning (2017/C18/02) som finns på https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=uriserv%3AOJ.C_.2017.018.01.0010.01.ENG&toc=OJ%3AC%3A2017%3A018%3ATOC
Resultattavlan för rättskipningen i EU 2018 finns här: https://ec.europa.eu/info/sites/info/files/justice_scoreboard_2018_en.pdf , bilderna 2 och 3.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 20.12.2012, s. 1.
Förordning 1215/2012 är endast tillämplig i tvister som rör ”privaträttens område”. Därmed är den inte tillämplig i tvister där en av parterna (t.ex. en statlig myndighet) är utövare av offentlig makt. Inom privaträttens område finns det också flera förordningar om inrättande av specifika europeiska förfaranden som skulle kunna användas av investerare, till exempel det europeiska betalningsföreläggandet (18796/2006) och förordningen om ett europeiskt förfarande för kvarstad (655/2014).
Mål C-362/12, Test Claimants in the Franked Investment Income Income Group Litigation, ECLI:EU:C:2013:834, punkt 31.
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/66/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/665/EEG och 92/13/EEG vad gäller effektivare förfaranden för prövning av offentlig upphandling (EUT L 335, 20.12.2007, s. 31).
Mål C‑169/14, Sánchez Morcillo, ECLI:EU:C:2014:2099, punkt 31.
Mål C-279/09, DEB, ECLI:EU:C:2010:811, punkt 59.
Mål C-612/15, Kolev, ECLI:EU:C:2018:392, punkterna 70–72.
Artikel 267 i EUF-fördraget.
Mål C-314/85, Foto-Frost, ECLI:EU:C:1987:452.
För det ändamålet beaktar domstolen en rad omständigheter, såsom huruvida organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande natur och om förfarandet är kontradiktoriskt samt om organet tillämpar rättsregler och har en oberoende ställning (mål C-54/96, Dorsch Consult, ECLI:EU:C:1997:413, punkt 23).
Se mål C-102/81, Nordsee, ECLI:EU:C:1982:107, punkterna 10–13, respektive målC-284/16 Achmea, ECLI:EU:C:2018:158, punkterna 43 och följande.
Mål C‑689/13 Puligienica, ECLI:EU:C:2016:199, punkt 38.
Förenade målen C-231/06 till C-233/06 Jonkman, ECLI:EU:C:2007:373, punkt 38.
Mål C‑689/13 Puligienica, ECLI:EU:C:2016:199, punkt 40.
Artikel 260.2 i EUF-fördraget
Meddelandet EU-rätten: Bättre resultat genom bättre tillämpning(2017/C18/02) som finns på https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=uriserv%3AOJ.C_.2017.018.01.0010.01.ENG&toc=OJ%3AC%3A2017%3A018%3ATOC