22.3.2019   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 110/33


Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om Genomförandet av EU:s miljölagstiftning på områdena luftkvalitet, vatten och avfall

(Förberedande yttrande)

(2019/C 110/06)

Föredragande:

Arnaud SCHWARTZ

Remiss

Europaparlamentet, 3.5.2018

Rättslig grund

Artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

 

Förberedande yttrande

Presidiets beslut

17.4.2018 (i avvaktan på remiss)

 

 

Ansvarig facksektion

Facksektionen för jordbruk, landsbygdsutveckling och miljö

Antagande av facksektionen

27.11.2018

Antagande vid plenarsessionen

12.12.2018

Plenarsession nr

539

Resultat av omröstningen

(för/emot/nedlagda röster)

117/2/6

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1

EESK välkomnar syftet med granskningen av genomförandet av EU:s miljölagstiftning (EIR), vilket är att ge en välunderbyggd bild av situationen i varje medlemsstat genom att kartlägga deras främsta brister i fråga om genomförandet av EU:s miljölagstiftning, samt att rekommendera korrigerande åtgärder och ge stöd till de medlemsstater som släpar efter i fråga om genomförandet, framför allt genom ett nytt peer-to-peer-verktyg för tekniskt stöd.

1.2

I sitt yttrande (1) i ämnet anser EESK anser dock att granskningen av genomförandet av EU:s miljöpolitik visar att det bristfälliga, splittrade och ojämna genomförandet av EU:s miljölagstiftning är ett allvarligt problem i många av EU:s medlemsstater. Nu liksom tidigare verkar det, bakom de grundorsaker till det bristfälliga genomförandet som konstaterats i granskningen, alltjämt saknas politisk vilja hos många av medlemsstaternas regeringar att göra omfattande förbättringar till en politisk prioritering och att tillhandahålla tillräckliga resurser (t.ex. via den fleråriga budgetramen). Kommittén påminner därför om att ett korrekt genomförande av EU:s miljöregelverk ligger i de europeiska medborgarnas intresse och har reella ekonomiska och sociala fördelar.

1.3

Så som vi framhöll i vårt tidigare yttrande (2) är ett effektivt genomförande av miljöskyddsåtgärderna delvis beroende av att det civila samhället – arbetsgivare, arbetstagare och andra samhällföreträdare – tilldelas en aktiv roll. Kommittén upprepar därför sin efterlysning av ett starkare och mer strukturerat deltagande av det civila samhället, vilket skulle kunna stärka granskningarna. Det civila samhällets organisationer på nationell nivå måste ges möjlighet att bidra med sin sakkunskap och sina insikter till landsrapporterna samt till de strukturerade landsdialogerna och uppföljningen av dem. Kommittén är därför villig att främja dialogen med det civila samhället på EU-nivå inom ramen för en verkligt hållbar och cirkulär ekonomi.

1.4

I sitt yttrande om EU:s åtgärder för att förbättra efterlevnaden av miljölagstiftningen och miljöstyrningen (3) understryker EESK återigen att de nuvarande bristerna undergräver medborgarnas förtroende för effektiviteten i EU:s lagstiftning, och uppmanar på nytt medlemsstaterna och kommissionen att mobilisera betydande finansiering för rekrytering av ytterligare personal för att övervaka genomförandet av miljöstyrningen och miljölagstiftningen.

1.5

EESK understryker att det i vissa fall även krävs miljöinvesteringar, information till allmänheten eller starka system för kontroll av efterlevnad genom hela kedjan och att EU och dess medlemsstater, även om det redan finns miljöinspektörer, också behöver specialiserade domare och åklagare.

1.6

Kommittén påpekar även, såsom den anger i sitt yttrande (4), att det utöver åtgärder i berörda medlemsstater och bland allmänheten i syfte att förmedla och öka medvetenheten om de regler som ska efterlevas, måste vidtas åtgärder med hänsyn till övervakning och tillsyn på EU-nivå av kommissionen i egenskap av ”fördragets väktare”. Handlingsplanen (5) tar inte upp skälen till att lagstiftningen inte efterlevs, t.ex. opportunism eller bristande politisk vilja. Även om det är nödvändigt att stödja medlemsstaterna förtydligar EESK återigen att de icke-bindande åtgärderna i handlingsplanen inte kan vara den enda strategin för att förbättra efterlevnaden av miljölagstiftningen.

1.7

Såväl granskningen av genomförandet av EU:s miljöpolitik som handlingsplanen följer en tvåårig tidscykel. EESK betonar att vår kommitté bör spela en aktiv roll i övervakningen och utvecklingen av innehållet i båda, så att det civila samhällets röst beaktas i det pågående arbetet med att förbättra EU:s miljöpolitik.

1.8

Mot bakgrund av att ett flertal av kommissionens dokument visar att många brister beror på bristande samarbete mellan olika förvaltningsnivåer (nationell, regional och lokal) med ansvar för att genomföra miljölagstiftningen uppmanar EESK också med kraft EU att involvera det civila samhället i den pågående övervakningen och utvärderingen av detta genomförande.

1.9

EU-medborgarna anser att miljöskydd är utomordentligt viktigt. Majoriteten av medborgarna anser dock att EU och de nationella regeringarna inte gör tillräckligt för att skydda miljön. Rådet, parlamentet och kommissionen bör därför med hjälp av EESK bedriva ett närmare samarbete för att uppfylla medborgarnas förväntningar. Denna ambition skulle konkret kunna ta sig uttryck i en begäran till kommittén om att utarbeta ett förberedande yttrande om hur det civila samhället skulle kunna bidra mer till utarbetandet och tillämpningen av EU:s miljölagstiftning.

1.10

EESK uppmanar kommissionen att utan dröjsmål dela med sig av EIR-förteckningen över samtliga kartlagda brister per medlemsstat i genomförandet av EU:s miljölagstiftning på områdena luftkvalitet, vatten och avfall. Förteckningen bör delvis bygga på de uppgifter som lämnas till kommissionen, och på samråd med det organiserade civila samhället. Vi uppmanar också kommissionen att fastställa och därefter tillämpa åtgärder för att korrigera dessa brister. Kommittén är inom ramen för sina medel och sin sakkunskap beredd att bidra till detta fastställande och att delta i utvärderingen av det framtida genomförandet av sådana åtgärder.

1.11

EESK anser att kommissionen inte enbart bör föreslå lagstiftning utan även främja och stödja tillämpningen av den, samt se till att de befintliga bestämmelserna blir mer samstämmiga och mer i överensstämmelse med vetenskapliga framsteg och de internationella åtaganden som syftar till att skydda folkhälsan och återställa ekosystemen så att de fungerar ordentligt. Utan dessa ekosystem är varken ekonomisk utveckling eller social rättvisa möjlig. Framför allt genomförandet av miljölagstiftningen är viktigt för att uppnå FN:s mål för hållbar utveckling och genomföra klimatavtalen i praktiken. Kommittén uppmärksammar följaktligen de behöriga myndigheterna på en rad exempel på förbättringar av miljölagstiftningen på områdena luftkvalitet, vatten och avfall som tas upp i detta yttrande.

1.12

Slutligen förefaller det, mot bakgrund av det nyligen framlagda förslaget till direktiv om plast för engångsbruk, mycket troligt att den höga acceptansen för de föreslagna åtgärderna är ett resultat av de informations- och mediekampanjer om plastföroreningar i haven som starkt har ökat medborgarnas medvetenhet om problemet. EESK anser att detsamma gäller för många andra åtgärder som kan erbjuda EU:s invånare en sund livsmiljö och anpassning till klimatstörningar samt hejda den biologiska mångfaldens sammanbrott. Mot bakgrund av detta bekräftar kommittén på nytt behovet av att det civila samhället engagerar sig i folkbildning och den förväntade fördubblingen av insatser från myndigheter på EU-nivå, nationell och lokal nivå för att öka medborgarnas och de offentliga och privata beslutsfattarnas (särskilt små och medelstora företag och sektorer) medvetenhet om dessa viktiga utmaningar under 2000-talet.

2.   Allmänna kommentarer

2.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar den samarbetsvilja som Europaparlamentet ger uttryck för i sin begäran om detta förberedande yttrande, som avser genomförandet av Europeiska unionens miljölagstiftning på områdena luftkvalitet, vatten och avfall.

2.2

Genomförandet av EU:s miljölagstiftning på områdena luftkvalitet, vatten och avfall berör särskilt skyddet av ekosystemen. Det banar även väg för nya ekonomiska möjligheter och en utveckling som är gynnsam för EU-medborgarnas hälsa. Genomförandet handlar inte bara om problemet med införlivandet av direktiv i den nationella lagstiftningen, detta är bara det första steget, utan förutsätter även att nödvändiga myndigheter inrättas och att befintliga resurser i form av personalresurser, kunskaper och ansvar, sakkunskap och finansiella medel ställs till förfogande. I många fall behövs (offentliga och/eller privata) miljöinvesteringar (exempelvis för vattenrening och avfallshantering) och i andra fall måste verksamhet med negativa miljökonsekvenser regleras (exempelvis för att skydda luftkvaliteten).

2.3

En förbättring av genomförandet av EU:s miljölagstiftning bör bli en prioritering i alla medlemsstater, och de myndigheter som ansvarar för dessa frågor bör förstärkas. EESK har lämnat rekommendationer om detta i många tidigare yttranden och, mer allmänt, beträffande genomförandet av unionens befintliga miljölagstiftning på områdena luftkvalitet, vatten och avfall. Kommittén vill därför hänvisa till dessa yttranden, som är specifikt inriktade på luft (6), vatten (7) eller avfall (8).

2.4

Utöver dessa yttranden om specifika frågor innehåller några av EESK:s mer övergripande yttranden också rekommendationer som kan vara relevanta för den föreliggande begäran. Dessa omfattar yttranden om tillgång till rättslig prövning (9), om det nuvarande genomförandet av lagstiftningen och styrningen (10) och om skyddet av konsumenters kollektiva intressen (11), yttranden av strategiskt slag (12) och yttranden som behandlar frågor bortom EU:s gränser, t.ex. målen för hållbar utveckling (13), frihandelsavtal (14) eller klimatfrågor (15).

2.5

Det är uppenbarligen nödvändigt att genomföra befintlig lagstiftning som underlättar inrättandet av en inre marknad som gynnar fri och icke snedvriden konkurrens och som förtjänar medborgarnas förtroende, oavsett om de är producenter eller konsumenter – lagstiftning som tillhandahåller höga kvalitets- och säkerhetsnormer för att skydda människor och miljön. Utöver detta förefaller det emellertid nödvändigt att sträva efter att minska bristerna i den befintliga lagstiftningen genom att även se till att EU i bilaterala eller multilaterala handelsförhandlingar systematiskt säkerställer att importerade produkter omfattas av motsvarande social och miljömässig lagstiftning.

2.6

Därför måste alla synpunkter, rekommendationer och slutsatser i detta förberedande yttrande betraktas inte som en risk utan som en möjlighet att styra vårt arbete så att fördelar uppstår, både konkurrensmässiga och samarbetsrelaterade, som ger vägledning och en framtid när det gäller ekonomin, samhället och miljön.

2.7

Slutligen, oavsett om det handlar om luft, vatten och avfall måste skillnader i medlemsstaternas tillämpning av EU:s lagstiftning undvikas. Annars riskerar att man att skapa snedvridningar av konkurrensen, miljömässiga och sociala orättvisor eller artificiella hinder för förvaltningen av gemensamma resurser som är gränsöverskridande till sin själva natur. För att stärka samtliga befintliga och kommande åtgärder måste vi också hitta sätt att harmonisera skatterna på föroreningar och resurser, och bemöta behovet av att finjustera de befintliga verktygen i linje med de externa effekter som ska omfattas. Miljöpolitiken bör inte längre fungera som en justeringsvariabel utan bli en central drivkraft för att åstadkomma en strategisk omorientering av mänskliga beteenden och hantverks-, jordbruks- och industriverksamhet inom unionen och också, genom positiva spridningseffekter, i andra regioner där våra politiska partner och handelspartner lever.

3.   Särskilda kommentarer

3.1   Genomförandet av EU:s miljölagstiftning om luftkvalitet

Tillsammans med vatten, natur och avfall är luftkvaliteten en av de sektorer som har flest överträdelseförfaranden. I maj 2018 intensifierade kommissionen verkställighetsåtgärderna mot sex medlemsstater som brutit mot EU:s regler för luftkvalitet, genom att hänvisa dem till domstolen (16). EESK konstaterar att kommissionen för närvarande genomför en kontroll av ändamålsenligheten hos direktivet om luftkvalitet, där man bedömer genomslagskraften av direktiven för luftkvalitet under perioden 2008–2018. Insatser för att förbättra genomförandet av lagstiftningen om utomhusluftens kvalitet skulle särskilt bidra till uppnåendet av hållbarhetsmål 11 om hållbara städer.

När det gäller luftkvalitet bör man också komma ihåg att luftföroreningar har tre olika effekter:

1)

På hälsan, i en sådan utsträckning att luftföroreningar inomhus och utomhus fortsätter att vara en stor riskfaktor inom och utanför EU (17). Det handlar rentav om den största hälso- och miljörisken i världen (18), som leder till att 6,5 miljoner människor dör i förtid varje år och en hög kostnad för samhället, hälso- och sjukvårdssystemen, ekonomin och för alla dem vars hälsa påverkas. I Europa uppskattas omkring 400 000 människor dö i förtid varje år, enligt en färsk rapport om luftföroreningar från Europeiska revisionsrätten. I denna rapport framhålls det att EU-medborgarnas hälsa fortfarande inte skyddas i tillräcklig utsträckning och att EU:s åtgärder inte har haft den verkan som man förväntat sig.

2)

På den biologiska mångfalden (effekter på grödor, skogar etc.).

3)

På nutida och naturligtvis också historiska byggnader med anknytning till turism.

3.1.1   Inomhusluft

a)

För att förbättra inomhusluftens kvalitet bör man med hjälp av märkningar öka konsumenternas medvetenhet om utsläppen från inhandlade produkter, t.ex. byggmaterial, inredningsartiklar, möbler eller hushållsvaror. För att åstadkomma detta bör EU jämföra medlemsstaternas lagstiftning och anta en samstämmig ram utifrån nuvarande bästa praxis.

b)

När en byggnad har uppförts och överlåtits bör det finnas en skyldighet om regelbundet underhåll och regelbunden kontroll av ventilationskvaliteten. En sådan långsiktig kontroll av byggnader skulle givetvis påverka människor hälsa positivt och också energiförbrukningen.

c)

För att skydda sårbara befolkningsgrupper, däribland dem med svaga andningsorgan eller andningsorgan som håller på att utvecklas och som behöver en bättre luftkvalitet, bör man också genomföra handlingsplaner i detta syfte i byggnader som är öppna för allmänheten, framför allt för små barn.

d)

Slutligen vore det bra att harmonisera förfarandena för luftrening. EU bör definiera kriterier för att mäta effektiviteten och säkerheten, i synnerhet för att undvika exempelvis eventuell icke-ändamålsenlig kommersialisering eller inverkan på hälsan på grund av den relativa bristen på regler i nuläget.

3.1.2   Utomhusluft

a)

För att åstadkomma en bättre luftkvalitet och öka medborgarnas förtroende för EU-institutionerna måste inte bara den gällande lagstiftningen tillämpas striktare och bristande efterlevnad av den bestraffas hårdare. Normerna i EU-direktiven måste också ta hänsyn till Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer när dessa erbjuder en högre skyddsnivå för människors hälsa.

b)

I dag är det bara partiklarna PM10 och PM2,5 som övervakas (mikrometerskalan). När det gäller hälsan kan dock vissa ultrafina partiklar påverka hälsan mycket mer (nanoskalan) eftersom de tar sig mycket längre in i människokroppen och kan lagras i livsviktiga organ. Det krävs alltså att EU-lagstiftningen tar hänsyn till detta och föreskriver att dessa partiklar ska övervakas så att deras förekomst i luften också kan minskas gradvis.

c)

Detsamma bör göras när det gäller polycykliska aromatiska kolväten och flera andra föroreningar som inte redan övervakas, i synnerhet sådana som har koppling till förbränningsugnar, båttransporter, vägfordon, byggutrustning etc., framför allt eftersom de fortsatta vetenskapliga framstegen och tekniken redan nu gör det möjligt att åstadkomma ett bättre skydd för hälsan och ekosystemen.

d)

I detta sammanhang är direktivet om nationella utsläppstak (19) avgörande för att medlemsstaterna ska minska sina utsläpp av luftföroreningar. Där föreslås dock bara vägledande åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen för medlemsstaternas uppfyllande av åtagandena om utsläppsminskning. Det genomförande som direktivet föreskriver är så flexibelt att regleringseffekten blir alltför tandlös.

e)

Det finns också utrymme för förbättringar eftersom direktivet inte föreslår utsläppsminskningsmål för metan, en viktig källa till luftföroreningar eftersom det är ett ozonbildande ämne och också en mycket kraftfull växthusgas.

f)

För att säkerställa harmonisering mellan EU:s olika bestämmelser bör den gemensamma jordbrukspolitiken införa mål för luftföroreningar från jordbrukssektorn. Denna sektor står till exempel för mer än 95 % av utsläppen av ammoniak, ett förorenande ämne som omfattas av direktivet om nationella utsläppstak. För att medlemsstaterna ska uppnå sina mål på området måste den gemensamma jordbrukspolitiken erbjuda lämpliga verktyg.

g)

Slutligen påminner vi om att kvantifieringen av förorenande ämnen i nuläget baseras på deras vikt (i μg/m3), trots att toxikologer sedan många år tillbaka i samband med vetenskapliga forum har framhållit att det vore bättre att kvantifiera dem utifrån antalet partiklar. En sådan strategi vore dessutom mer ändamålsenlig, eftersom det handlar om de ultrafina partiklar som vi andas in (20).

3.2   Genomförandet av EU:s miljölagstiftning om vatten

När det gäller vattenfrågan understryker vi först och främst att ramdirektivet för vatten på det stora hela är tillfredsställande, men att genomförandet av det fortfarande är bristfälligt. De flesta medlemsstater har inte lyckats uppnå den goda miljöstatus som skulle uppnås 2015. Detsamma kan sägas om Natura 2000, på grund av ett allmänt problem med avtalsinstrumentet. Olika förbättringar och tillägg skulle kunna göras, framför allt med tanke på de vetenskapliga framstegen på området markfunktioner samt när det gäller spridning av och interaktion mellan vissa föroreningar. Detta kommer att undersökas i det följande. Framsteg när det gäller genomförandet av EU:s lagstiftning om vatten skulle bidra till att uppnå flera delmål avseende hållbarhetsmål 6 om rent vatten och sanitet.

Ett av de mest kritiska områdena med anknytning till vatten är genomförandet av direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, där det finns stora skillnader i efterlevnaden mellan medlemsstaterna, på grund av en kombination av styrnings- och finansieringsproblem. Kommissionen har visserligen gjort stora insatser under den innevarande mandatperioden, men det finns fortfarande avsevärda finansieringsbehov på detta område, liksom styrningsrelaterade problem att lösa. På grundval av dokumenterad erfarenhet av hantering av fast avfall bör nya metoder utvecklas för att göra producenterna ansvariga för finansieringen av ytterligare avloppsvattenrening som syftar till att fånga in nya föroreningar såsom läkemedel och mikropartiklar av plast.

3.2.1   Ytvatten

a)

För att förbättra ytvattnets status, och även för att undvika en tillbakagång i fråga om miljölagstiftning och miljöstyrning, vore det bättre att definiera vissa begrepp, såsom ”ekologisk kontinuitet”, ”vattendrag” och ”våtmarker”. Det är till exempel mycket viktigt att de regler som definierar våtmarker preciseras på EU-nivå, eftersom en strategi som endast utgår från syftet att skydda är alltför komplicerad för att på ett ändamålsenligt sätt kunna införlivas i nationell lagstiftning, i alla fall i vissa medlemsstater.

b)

På samma sätt vore det bra att ha en enhetlig ram för att göra tydliga bedömningar som delas med samtliga aktörer som deltar i genomförandet av lagstiftningen på detta område.

c)

Oavsett om det rör sig om nanopartiklar – till exempel från textil- och livsmedelsindustrin – eller hormonstörande ämnen – t.ex. från läkemedelsindustrin och jordbruket – bör man minska deras spridning i miljön vid källan och fastställa gränsvärden som inte får överskridas i yt- och grundvattnet med tanke på deras inverkan på ekosystemen, framför allt de näringskedjor som människan ingår i. Vi måste därför skaffa oss verktyg för att slutligen fastställa, även på lång sikt, tröskelvärden för cocktaileffekter mellan dessa ämnen, de olika ämnen som redan övervakas och deras biprodukter från nedbrytningen.

3.2.2   Grundvatten

a)

När det gäller vattenlagstiftningen är bestämmelserna om kostnadstäckningen för olika kategorier av användare, internaliseringen av externa kostnader och ett avgiftssystem i linje med kostnaderna – i enlighet med direktivet om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (21) – varken tillräckligt bindande eller tydliga för att bli verkningsfulla.

b)

I takt med klimatförändringarna kan grundvattenbildningen bli mer och mer problematisk. Detta inträffar eftersom städernas utformning eller jordbruksmetoderna på vissa håll leder till en oönskad störning av vattencykeln, till följd av hårdgörning av mark eller mark med alltför låg biologisk aktivitet, vilket gynnar ytavrinning, erosion och jordskred snarare än infiltration, rening och naturlig lagring. För att förhindra att dessa fenomen förvärras måste unionen anta lagstiftning för att främja levande mark. Detta skulle även ha den fördelen att det åtgärdar problemen med kvaliteten på och kvantiteten av det vatten som finns tillgängligt för ekosystemen och som dricksvatten, liksom för jordbruks- och industriverksamhet.

c)

Betydligt mer uppmärksamhet bör ägnas skogar och häckar, och i mindre utsträckning även permanent gräsmark och åkermark som inte plogats under lång tid, med tanke på deras roll i att utlösa regn genom evaporation och transpiration samt i att filtrera, rena och lagra vatten i jord och grundvattenytan. Dessa bör även, när så är möjligt, etableras och spridas över hela Europa – i ännu högre grad eftersom de även i stor utsträckning är till hjälp för andra levande varelser, inklusive många nyttodjur, för att hantera värmeböljor och andra extrema väderförhållanden som blir allt vanligare.

3.2.3   Direktivet om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område.

För att förbättra genomförandet av ramdirektivet för vatten bör man ändra texten i direktivet vad gäller vissa aspekter som delvis tagits upp tidigare, som gäller följande frågor:

a)

Vattenstatusen i inledningen ”[v]atten är ingen vara vilken som helst” bör ersättas av ”vatten är inte en vara”.

b)

Med tanke på vattenstatusen i Europa kräver tillämpningen av principerna om förebyggande och försiktighet att man stryker samtliga undantag, till exempel dem i artiklarna 4.5 och 7.4.

c)

Med anledning av vattenstatusen måste en miljökonsekvensbedömning krävas för samtliga projekt som kan påverka vattnet och vattenmiljön. Begreppet ”förenklat bedömningsförfarande” (artikel 16) bör strykas.

d)

Principen om att förorenaren betalar bör ses över, i synnerhet när det gäller dess genomförandebestämmelser, på följande sätt:

En omformulering av artikel 9, enligt följande: ”Medlemsstaterna ska beakta principen om kostnadstäckning för vattentjänster inberäknat miljö- och resurskostnader, med beaktande av den ekonomiska analys som utförs enligt bilaga III och i enlighet framför allt med principen att förorenaren betalar” bör ersättas med ”Medlemsstaterna ska tillämpa principen om täckning av direkta och indirekta kostnader till följd av mänsklig påverkan på vattnet i enlighet med principen om att förorenaren betalar”.

De undantag som anges i artikel 9.4 bör strykas.

Samtliga sektorer bör läggas till och man bör ange de tre områden (jordbruk, industri och hushåll) för vilka medlemsstaterna ska fastställa regler som syftar till att undanröja de externa kostnaderna. En årsrapport skulle förtydliga villkoren för genomförandet av denna process, per sektor.

e)

Man bör också byta ut alla formuleringar av typen ”se till att” mot en faktisk skyldighet (till exempel i artikel 11.5 eller första stycket i artikel 14).

f)

Det förefaller även nödvändigt att sänka tröskelvärdena för föroreningar, även i samstämmighet med andra direktiv (såsom nitratdirektivet, direktivet om kemiska produkter etc.) och uppdatera de prioriterade ämnena (genom att till exempel ta med perfluorerade föreningar, nanoteknik etc.).

g)

Vi måste förbättra allmänhetens deltagande (artikel 14), i synnerhet när det gäller fysisk planering. Detta bör utvidgas till programmen med grundläggande och kompletterande åtgärder, liksom samtliga föregående administrativa kontroller.

h)

Vad gäller tvister (artikel 23) bör det läggas till att medlemsstaterna, i enlighet med Århuskonventionen, ska införa regler och förfaranden för allmänhetens tillgång till rättsprocesser om vatten.

3.3   Genomförandet av EU:s miljölagstiftning om avfall

I den konsekvensbedömning som ligger till grund för den nyligen antagna avfallslagstiftningen identifierades flera problem med det rättsliga och regleringsmässiga genomförandet, samt i samband med styrning och medvetandegörande. Brister i genomförandet av ramdirektivet om avfall beror ofta på avsaknaden av ekonomiska instrument, t.ex. sådana som gör återvinning mer attraktivt än deponier. Att inrätta sådana ekonomiska instrument kan dock vara problematiskt för kommunerna. Lokala myndigheter har ofta inte kapacitet att omsätta EU:s åtgärder och instrument på lokal nivå, vilket tyder på ett styrningsproblem. Efterlevnaden är också ett stort problem i flera medlemsstater. EESK konstaterar att kommissionen under de senaste åren har arbetat med medlemsstaterna för att åtgärda sådana brister i genomförandet, genom att t.ex. tillhandahålla tekniskt stöd och särskilda riktlinjer om vad som behöver förändras via de två övningar för främjande av efterlevnad som genomfördes 2012 och 2015.

De nyligen antagna lagstiftningsförslagen om avfall bör lösa vissa av problemen med genomförandet och bidra till hållbarhetsmål 12 om hållbar konsumtion och produktion, men frågor som rör styrning och efterlevnad måste fortfarande hanteras på nationell nivå. Tillsammans med kommissionen har EESK inrättat en europeisk plattform för den cirkulära ekonomin som redan har uppnått betydande resultat, och underlättar insamling, utbyte och spridning av sakkunskap och god praxis mellan de olika aktörerna. Plattformen är ett viktigt verktyg som bör användas i större utsträckning för att främja genomförandet av EU:s lagstiftning på detta område.

3.3.1   Förebyggande av avfall

a)

Den nyligen genomförda översynen av avfallspolitiken (22) erbjuder en möjlighet att ge starkt stöd till åtgärder som minskar våra behov vid källan (inklusive vårt behov av råvaror och sekundära råvaror) liksom skapandet av framtida avfall, i synnerhet sådant som är farligt för ekosystemen och för människors hälsa. Detta innebär att vi måste ifrågasätta våra behov, vilka produkter vi producerar och hur vi utformar dem, för att få dem att hålla längre och sedan omvandla dem med så låg materialförlust som möjligt, vilket rent allmänt kommer att påverka miljön, energioberoendet och den ekonomiska hållbarheten.

b)

För att kunna tala om ”hållbara material” i stället ”avfall” och om en cirkulär ekonomi måste vi redan vid utformningen av våra produkter utesluta komponenter som är giftiga eller farliga och som kan försvåra den framtida återvinningen.

c)

När det gäller förpackningar bör måttlighet vara normen, och den fortsatta utvecklingen bör vara så omfattande som möjligt, ske gradvis och vara obligatorisk för att undvika eventuella snedvridningar av konkurrensen avseende de olika insamlings- och återanvändningssystem som finns och som kommer att införas.

d)

Förebyggandet av avfall hör också ihop med våra samhällens kapacitet att kunna återanvända och reparera våra produkter. Därför krävs ambitiös EU-lagstiftning med obligatoriska mål som måste uppnås i stället för att man begränsar sig till frivilliga åtgärder.

e)

För att frikoppla den ekonomiska utvecklingen från förbrukningen av naturresurser och de miljökonsekvenser som följer av detta måste EU sätta upp mer ambitiösa mål för unionen för att öka resurseffektiviteten hos våra produktionssystem

3.3.2   Avfallshantering

a)

För att vinna och behålla befolkningens förtroende, såväl producenternas som konsumenternas, måste den cirkulära ekonomin regelbundet ta fasta på de senaste vetenskapliga rönen och på så sätt försäkra sig mot eventuella framtida skandaler, i synnerhet folkhälsoskandaler, som kan uppstå till följd av koncentrationer eller spridning av förorenande ämnen i återvunna material (till exempel brom eller hormonstörande ämnen) eller i miljön (nano- eller mikroplaster).

b)

Detta arbete skulle bli mer trovärdigt och effektivt om man, för att förbättra återvinningsgraden för alla typer av material, i samband med tillverkningen säkerställde att alla komponenter kan spåras och om en så stor insyn som möjligt garanterades fram till dess att produkterna når konsumenterna.

c)

Samma nivå av skydd för människors hälsa och miljön bör därför gälla för återvunna material och nya material i EU. Användningen av återvinningsbara material får inte innebära att man tillåter en fortsatt användning av farliga kemiska produkter i högre koncentrationer. Följaktligen bör Europeiska kemikaliemyndigheten i samband med begränsningar och fastställandet av gränsvärden för kemikalier inom ramen för Reachförordningen (23) fastställa samma gränsvärden för återvunna material. Material som inte följer dessa gränsvärden måste behandlas så att ämnet försvinner eller inte omfattas av återanvändning eller återvinning.

d)

Utöver den ekodesign som smarta telefoner och andra el- och elektronikprodukter ska omfattas av bör EU ta fram och genomföra en avfallshanteringspolitik värdig namnet inom unionens gränser i stället för att skicka avfallet till länder utanför EU.

e)

Det framgår tydligt av livscykelanalysen att samtliga återvinningsalternativ är bättre än förbränning (framför allt på grund av den inneboende energin i till exempel plast), med undantag för trä i vissa specifika fall och även vissa farliga produkter/material. Förbränning bör, liksom deponier, gradvis försvinna och ambitiösa mål bör fastställas i detta avseende.

Bryssel den 12 december 2018.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande


(1)  Yttrande om ”Granskningen av genomförandet av EU:s miljöpolitik” (EUT C 345, 13.10.2017, s. 114).

(2)  Se fotnot 1.

(3)  Yttrande om ”EU:s åtgärder för att förbättra efterlevnaden av miljölagstiftningen och miljöstyrningen” (EUT C 283, 10.8.2018, s. 83).

(4)  Se fotnot 3.

(5)  COM(2018) 10 final

(6)  Yttrande om ”Ett program för ren luft i Europa” (EUT C 451, 16.12.2014, s. 134) och om ”Ett asbestfritt EU” (EUT C 251, 31.7.2015, s. 13).

(7)  Yttrande om ”En handlingsplan för naturen, människorna och näringslivet” (EUT C 129, 11.4.2018, s. 90), om ”Internationell världshavsförvaltning: en agenda för havens framtid” (EUT C 209, 30.6.2017, s. 60) och om Kvaliteten på dricksvatten (EUT C 367, 10.10.2018, s. 107).

(8)  Yttrande om ”Begränsning av användning av vissa farliga ämnen” (EUT C 345, 13.10.2017, s. 110), om ”Genomförandet av paketet om den cirkulära ekonomin: åtgärder i gränssnittet mellan lagstiftningen om kemikalier, produkter och avfall” (EUT C 283, 10.8.2018, s. 56), om ”En europeisk strategi för plast i en cirkulär ekonomi” (inbegripet behandling av avfall från fartyg) (EUT C 283, 10.8.2018, s. 61); om ”Avfallsenergins roll i den cirkulära ekonomin” (EUT C 345, 13.10.2017, s. 102), om ”Paketet för cirkulär ekonomi” (EUT C 264, 20.7.2016, s. 98).

(9)  Yttrande om ”Tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor” (EUT C 129, 11.4.2018, s. 65).

(10)  Se fotnot 1 och fotnot 3.

(11)  Yttrande om ”En ny giv för konsumenterna” (EUT C 440, 6.12.2018, s. 66).

(12)  Yttrande om ”Övergången till en mer hållbar europeisk framtid” (EUT C 81, 2.3.2018, s. 44) och om ”Nya hållbara ekonomiska modeller” (EUT C 81, 2.3.2018, s. 57).

(13)  Yttrande om ”2030-agendan – Ett EU som engagerar sig för hållbar utveckling globalt”, antaget den 20 oktober 2016 (EUT C 34, 2.2.2017, s. 58) och om ”Den stora betydelsen av handel och investeringar när det gäller att uppnå och genomföra målen för hållbar utveckling” (EUT C 129, 11.4.2018, s. 27).

(14)  Yttrande om ”Kapitel om handel och hållbar utveckling i EU:s frihandelsavtal” (EUT C 227, 28.6.2018, s. 27).

(15)  Yttrande om ”Parisprotokollet – en plan för att möta de globala klimatförändringarna efter 2020” (EUT C 383, 17.11.2015, s. 74) och om ”Klimaträttvisa” (EUT C 81, 2.3.2018, s. 22).

(16)  http://europa.eu/rapid/press-release_IP-18-3450_sv.htm

(17)  Enligt Europeiska miljöbyrån.

(18)  Enligt WHO.

(19)  Direktivet om nationella utsläppstak.

(20)  https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0048969711005730?via%3Dihub

(21)  Ramdirektivet för vatten.

(22)  http://ec.europa.eu/environment/waste/target_review.htm.

(23)  Reachförordningen – Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 396, 30.12.2006, s. 1, rättad i EUT L 136, 29.5.2007, s. 3).