INLEDNING

Under 2016 försökte rekordmånga flyktingar och migranter nå den europeiska kusten genom att korsa centrala Medelhavet. Över 181 000 personer upptäcktes på den rutten 2016, varav de allra flesta nådde Italien. 2016 var också ett rekordår för antalet omkomna till havs: över 4 500 personer drunknade när de försökte korsa havet 1 . Den centrala Medelhavsrutten är åter den dominerande vägen för migranter och flyktingar till Europa, precis som före den plötsliga ökningen av antalet anländande via den östra Medelhavsrutten i slutet av 2015 och början av 2016. Det mänskliga lidandet och kostnaden i människoliv för detta kan inte accepteras.

Det finns många orsaker till den ökande tillströmningen av migranter via den centrala Medelhavsrutten, som instabiliteten i Libyen men också mer övergripande faktorer som väpnade konflikter och den ekonomiska situationen i Afrika söder om Sahara. Dessa faktorer lär knappast mattas av under den närmaste framtiden, och det leder till ett ökat tryck som drabbar de mest utsatta EU-länderna Italien och Malta.

Libyen ligger mitt på den centrala Medelhavsrutten och utgör utskeppningsort för 90 % 2 av dem som vill resa till Europa 3 . Människosmugglare och människohandlare utnyttjar den instabila politiska situationen och den splittrade kontrollen över territoriet och gränserna. De bidrar till den instabila situationen i landet genom sina gärningar och kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och ökar därigenom migranternas utsatthet. Framsteg mot en stabil politisk situation är av avgörande betydelse för att trygga en hållbar framtid för Libyen och stabilitet i regionen som helhet. Att finna en varaktig lösning för Libyens styre och säkerhetsläge fortsätter att vara en prioritering för Libyen självt, för EU, dess medlemsstater och internationella partner, och är dessutom avgörande för effektiva och hållbara långsiktiga svar på migrationsutmaningen. Därför kommer EU att fortsätta att stödja den nationella samlingsregeringen och presidentrådet som de legitima libyska myndigheterna 4 och som viktiga samarbetspartner i detta arbete.

EU och dess medlemsstater har gradvis utvecklat en starkare och mer uttalat politisk reaktion för att hantera migrationsströmmarna och att rädda liv i centrala Medelhavet. I december 2013 konstaterade Europeiska rådet att ”ökade kontakter med tredjeländer i syfte att undvika att migranter ger sig ut på riskfyllda resor i riktning mot Europeiska unionen bör prioriteras.” Kommissionen lade 2015 fram en omfattande europeisk migrationsagenda 5 . Efter förlusten av hundratals människoliv i ett skeppsbrott nära Lampedusa i april 2015 konstaterade Europeiska rådet att det ”kommer att uppbåda alla tillgängliga krafter för att förhindra ytterligare förlust av människoliv till havs och angripa de underliggande orsakerna till den mänskliga nödsituation som vi står inför” och beslutade att ”stärka vår närvaro till havs”. Som en följd av detta har en permanent EU-närvaro till havs byggts upp, som räddat tusentals människor. Sedan oktober 2015 har EU intensifierat sitt samarbete med partner i Afrika, genom uppföljningen av Vallettatoppmötet 2015 om migration 6 . Sedan juni 2016 har partnerskapsramen lett till målriktat samarbete med viktiga ursprungsländer och transitländer för migranter 7 . I december 2016 framhöll Europeiska rådet ”behovet av att stärka stödet till den libyska kustbevakningen, bland annat genom insatsen Eunavfor MED Sophia” och att initiativ måste ”tas för att erbjuda migranter som är strandsatta i Libyen möjligheter till självmant återvändande och för att minska antalet farliga resor”.

Det är uppenbart att under våren 2017 kommer de okontrollerade irreguljära migrationsströmmarna längs den centrala Medelhavsrutten att fortsätta, om inga ytterligare åtgärder vidtas. Som den maltesiske premiärministern Joseph Muscat sade i sitt tal i Europaparlamentet: ”Nästa vår kommer Europa att stå inför ett starkt inflöde av migranter via centrala Medelhavet. [...] Jag kan inte se hur någon enskild medlemsstat kan förvalta eller absorbera denna nya våg. Därför kommer själva kärnan i Europeiska unionens principer att sättas på prov om vi inte agerar nu” 8 .

Därför måste EU och dess medlemsstater fastställa och vidta operativa åtgärder som kan ge resultat före nästa vår och sommar. Samordnade insatser av EU måste utföras i nära samarbete med medlemsstaterna, och där medlemsstaterna gör egna insatser – särskilt Italien och Malta – kommer EU:s insatser att utformas för att komplettera och stödja dessa insatser genom att mobilisera alla tillgängliga instrument på EU-nivå med ett enhetligt och sammanhängande tillvägagångssätt. Den libyska nationella samlingsregeringen är en viktig partner i detta arbete och alla åtgärder ska genomföras i fullständig samordning med och till stöd för den nationella samlingsregeringen. EU kommer att förstärka sina insatser för att förbättra den nationella samlingsregeringens kapacitet.

I detta gemensamma meddelande anges ett antal viktiga åtgärder som kan ha direkt effekt, särskilt sådana som kan sättas i verket relativt omgående, och som är inriktade på olika delar av den centrala Medelhavsrutten. De ingår i en övergripande strategi, som är fokuserad på rutten genom Libyen, men även tar hänsyn till det bredare regionala sammanhanget (särskilt Tunisien, Egypten och Algeriet) i syfte att förhindra att rutten förskjuts och undvika eventuella negativa konsekvenser för grannländerna. Här beaktas också de libyska kommunernas medverkan och samarbetet med de internationella organisationerna som IOM och FN:s flyktingkommissariat (UNHCR).

En annan viktig faktor är arbete inom EU för att hantera migration, framför allt genom effektiva förfaranden och en fullständig registrering vid ankomsten till EU och genom ett effektivt återsändande av dem som inte har behov av internationellt skydd. En trovärdig återvändandepolitik klargör särskilt att risken med att korsa Medelhavet inte är värt det. Mot bakgrund av de nya behoven kommer kommissionen de närmaste veckorna att uppdatera EU:s handlingsplan för återvändande 9 för att snabbt nå en verkningsfull reaktion. Kommissionen kommer särskilt att kartlägga hur man enligt gällande EU-regler kan tillämpa återvändandebeslut bättre, med hjälp av flexibiliteten i reglerna, och lämna tydlig rådgivning om detta.

1. UTMANINGEN MED MIGRATION LÄNGS DEN CENTRALA MEDELHAVSRUTTEN

Över 181 000 irreguljära migranter upptäcktes på den centrala Medelhavsrutten 2016, varav de allra flesta nådde Italien. Italien rapporterade en ökning på 18 % av antalet anlända jämfört med 2015, fler än den tidigare toppnoteringen 2014. Antalet anlända till Malta är få i jämförelse. Libyen var det främsta avreselandet för nästan 90 % av migranterna, följt av Egypten (7 %), Turkiet (1,9 %), Algeriet (0,6 %) och Tunisien (0,5 %) 10 .

Dessa uppgifter visar att den centrala Medelhavsrutten under 2016 var den viktigaste vägen för irreguljära migranter till Europa. Den östra Medelhavsrutten hade en topp på 885 000 kända illegala gränspassager 2015, men har minskat dramatiskt sedan uttalandet från EU och Turkiet den 18 mars 2016 11 (se figur 1). Den fortsatta ökningen längs den centrala Medelhavsrutten är därför ännu mer iögonenfallande (figur 2).

Figur 1. Ankomster östra Medelhavsrutten 2015–2016 (källa: Frontex – uppgifter t.o.m. november 2016)

Figur 2. Ankomster centrala Medelhavsrutten 2015–2016 (källa: italienska inrikesministeriet – Totalt 2015: 153 842 Totalt 2016: 181 436)

Migranternas nationalitet visar att flödet från Afrika söder om Sahara fortsätter. De tio vanligaste ursprungsländerna för dem som anlände till Italien 2016 var Nigeria (21 %), Eritrea (11 %), Guinea (7 %), Elfenbenskusten (7 %), Gambia (7 %), Senegal (6 %), Mali (6 %), Sudan (5 %), Bangladesh (4 %) och Somalia (4 %). De andra nationaliteterna utgjorde 22 %.

Drygt hälften av dem som anlände till Italien ansökte om asyl. Även om migration inte är något nytt verkar det finnas ett strukturellt flöde från Afrika söder om Sahara, och det finns inget som tyder på att dessa tendenser kan ändras innan den ekonomiska, politiska och säkerhetsmässiga situationen i ursprungsländerna förbättras.

Ett oroande inslag är att antalet utsatta migranter, särskilt kvinnor och minderåriga, ökar. Av de 181 000 migranter som anlände till Italien var omkring 24 000 kvinnor (13 %, varav nästan hälften från Nigeria), och omkring 28 000 var minderåriga (15 %), varav de flesta (91 %) var ensamkommande. Detta innebär en ökad andel från 2015 (10 %), med en växande andel av ensamkommande barn (75 % under 2015). De ensamkommande barnens fem vanligaste ursprungsländer var: Eritrea (15 %), Gambia (13 %), Nigeria (12 %), Egypten (10 %) och Guinea (10 %).

2. MINSKA ANTALET ÖVERFARTER OCH RÄDDA LIV TILL SJÖSS

Att hantera tragedier till sjöss

Sedan början av detta årtionde har över 13 000 irreguljära migranter mist livet i sina försök att ta sig längs den centrala Medelhavsrutten till Europa. Italien och Malta har gjort stora ansträngningar för att minska risken att liv går till spillo och reagera med sök- och räddningsinsatser på nödanrop till sjöss. Den italienska regeringen inledde 2013 den första större samordnade satsningen på att rädda liv till sjöss genom flott- och flygoperationen Mare Nostrum.

Sedan slutet av 2014 har EU:s insatser, i full överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna och folkrätten, bidragit stort. Insatserna Triton och Sophia har lett till att över 200 000 migranter räddats till sjöss.

EU:s viktigaste initiativ i centrala Medelhavet

Europeiska unionens flottstyrka – Medelhavet (EUNAVFOR MED Operation Sophia) sammankallades på rekordtid i juni 2015 för att identifiera, preja och bortskaffa fartyg och andra resurser som används eller misstänks användas av migrantsmugglare och människohandlare för att slå ut deras verksamhet i södra centrala Medelhavsområdet och förebygga att fler dör till sjöss. Sedan oktober 2015 har operationen gått över till den andra fasen, vilket innebär att borda, visitera, beslagta och styra om fartyg på öppet hav som misstänks användas för människosmuggling eller människohandel. Det nuvarande mandatet löper fram till juli 2017. Till operationen har 25 medlemsstater 12 bidragit med nästan 1 800 personal och annat. Resurser som för närvarande är i bruk är bl.a. sex ytfartyg och sex luftfartyg. Insatsen Sophia har hittills neutraliserat 372 smugglarfartyg, bidragit till gripandet av 101 misstänkta människosmugglare och räddat nästan 32 000 personer på öppet hav. Dess mandat utvidgades i juni 2016 till att omfatta två stöduppgifter: utbildning av den libyska kustbevakningen och flottan och bidrag till genomförandet av FN:s vapenembargo på öppet hav utanför Libyens kust. Insatsen Sophia har för närvarande har tillstånd att verka på öppet hav som gränsar till Libyen och därför inte driva sin verksamhet inom ramen för Libyens territorialvatten.

Operation Triton inleddes av Frontex i november 2014 särskilt med inriktning på gränsskydd men även på stöd till sök- och räddningsinsatser. I juli 2015 utvidgades dess operativa område söderut, vilket också underlättar stödet till sök- och räddningsinsatser längre söderut. De utstationerade Frontextjänstemännen hjälper de italienska myndigheterna att registrera ankommande migranter. Tritons fokus har utvidgats till att även omfatta gränsöverskridande brottslighet, t.ex. människosmuggling, narkotikasmuggling, olagligt fiske och havsförorening. Det verkar under det italienska inrikesministeriets ledning. Sammanlagt 28 europeiska länder 13 deltar i operationen genom att bidra med teknisk utrustning eller gränsvakter.

Sedan slutet av 2014 har samtidigt ett litet men växande antal icke-statliga organisationer också börjat att aktivt bedriva sök- och räddningsinsatser i centrala Medelhavet. I dag är nio icke-statliga organisationer verksamma med 14 fartyg för detta ändamål. Deras insatser bedrivs nära Libyen med större fartyg som bedriver fullfjädrade sök- och räddningsinsatser, tar upp migranter och för dem till italienska hamnar. Mindre organisationer inriktar sig enbart på räddning, utdelning av flytvästar och akut medicinsk vård nära Libyens kust och litar på att de större fartygen sedan transporterar migranter till de italienska hamnarna. Under 2016 svarade den italienska kustbevakningen och flottan, Triton, Sophia och de icke-statliga organisationerna för ungefär samma andel räddningar.

Patrulleringen, inbegripet sök- och räddningsinsatserna, har gradvis flyttats från vatten nära Italien till vatten närmare Libyen. En direkt följd av detta har är att människosmugglarnas upplägg har förändrats. De sätter allt oftare irreguljära migranter och flyktingar på billiga och helt otjänliga uppblåsbara flytetyg som inte har några utsikter att någonsin nå Italiens kust, och räknar med att de kommer att plockas upp nära eller inom Libyens territorialvatten. Det faktum att sådana flytetyg nu utgör 70 % av alla farkoster som lämnar den libyska kusten bidrar till att resorna blir allt farligare och antalet döda till sjöss ökar. Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån och Europol bör noga bevaka leveranskedjorna för sådana uppblåsbara båtar till Libyen och samarbeta med de libyska myndigheterna för att slå ut smugglarnas leveranser.

EU upprätthåller sitt humanitära kall att rädda liv till sjöss. Insatsen Sophia har för närvarande tillstånd att verka på öppet hav nära Libyen men inte på Libyens territorialvatten. Under de rådande förhållandena och i fullt samförstånd med de erkända libyska myndigheterna kan ett nära operativt samarbete genom utbildning och materiellt bistånd till en stärkt libysk kustbevakning maximera antalet räddade liv, öka sannolikheten att fånga upp och stoppa människosmugglare och begränsa eventuella oavsiktliga konsekvenser.

Ökat stöd till Libyens kustbevakning

För att på ett effektivt sätt hantera den nuvarande situationen måste en del av svaret ligga i att de libyska myndigheterna hindrar smugglarna från att verka, och den libyska kustbevakningen måste ha förmågan att förvalta havsgränsen bättre och ombesörja säkra landsättningar på den libyska kusten. Naturligtvis måste de libyska myndigheternas insatser stödjas av EU och medlemsstaterna, bland annat genom utbildning, rådgivning och kapacitetsuppbyggnad. Sophia och Triton kan i samarbete på sina respektive områden och mandat fokusera på bekämpning av smuggling och stöd till sök- och räddningsinsatser längre ut havs och specialisera sig på övervakning, varna de libyska myndigheterna och bekämpa människohandlare.

Om man inser den centrala roll som Libyens kustbevakning 14 bör ha i hanteringen av situationen, är det uppenbart att dess kapacitet bör prioriteras både i fråga om förmåga och utrustning. Därför samarbetar EU, bland annat genom insatsen Sophia och EU:s gränsövervakningsuppdrag (EU BAM), med medlemsstaterna och andra aktörer för att säkerställa enhetlighet när det gäller stödet till kapacitetsuppbyggnad. Möjligheten att även utbilda de libyska sjöpolisen, som lyder under inrikesministeriet och verkar till sjöss, bör också övervägas inom ramen för EUBAM, Sophia och andra EU-initiativ.

Libyens kustbevakning står inför komplexa utbildningsbehov, allt från grundläggande sjömanskap och förmåga att bedriva verksamhet till havs säkert, till att genomföra hela skalan av polisiära uppgifter som väntas av en kustbevakning, bland annat effektiv kontroll av Libyens internationella sök- och räddningsområde. EU lägger särskild vikt vid att säkerställa att kapaciteten bidrar till att säkerställa respekten för migranternas mänskliga rättigheter. Insatsen Sophia har börjat utbilda Libyens kustbevakning genom tre utbildningspaket.

Denna utbildning kompletteras av åtgärder som genomförs av aktörer i andra EU-program som förvaltas av kommissionen. Här ingår Seahorse-programmets Medelhavsnätverk, som syftar till att stärka Libyens gränsbevakning, och som genomförs av sju medlemsstater 15 under ledning av spanska Guardia Civil. Detta bör nu intensifieras så att kompletterande åtgärder leder till att alla de identifierade behoven kan tillgodoses.

I närtid kommer kommissionen att snabbt komma överens med Guardia Civil att öka anslagen till utbildning av Libyens kustbevakning med ytterligare 1 miljon euro inom det befintliga Seahorse-programmet 16 . Detta kan sedan kompletteras med ett nytt program för stöd till den libyska kustbevakningen 17 för att se till att de olika formerna av utbildning i programmen bidrar till att tillgodose den libyska kustbevakningens samtliga behov. Samtidigt har även kompletterande utbildning av Libyens kustbevakning tillhandahållits av Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, och framtida liknande åtgärder kommer att utredas vidare. En effektiv komplementaritet och samstämmighet mellan de initiativ till utbildning som tillhandahålls av olika aktörer kommer att säkerställas genom informella samordningsmekanismer.

Denna samordning omfatta även stöd enligt ett bidragsavtal på 2,2 miljoner euro med det italienska inrikesministeriet 18 , som innehåller en del (genomförs av Internationella organisationen för migration, IOM) med stöd till sjöräddning och utbildning av Libyens kustbevakning, och en annan del (genomförs i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR) för kapacitetsuppbyggnad vid de libyska myndigheterna och bistånd till flyktingar och asylsökande som befinner sig i eller landstiger i Libyen.

Dessa program visar att även om EU-budgeten inte kan finansiera insatsen Sophia direkt, kan den finansiera utbildning av den libyska kustbevakningen. I detta sammanhang är kommissionen beredd att ta fram lämpliga lösningar för en tillförlitlig, långsiktig finansiering av programmen till stöd för den libyska kustbevakningen, och alltså komplettera medlemsstaternas bidrag.

Förutom den libyska kustbevakningens kompetens råder det också stor brist på patrullfartyg. Några av dem har reparerats utomlands och när de kommer tillbaka, besättningen utbildats och en lämplig befälsgång inrättats kommer den libyska kustbevakningens insatsförmåga att öka. Patrullfartygen måste också hållas i insatsdugligt skick sedan de återkommit.

Att bygga upp den libyska kustbevakningens kapaciteten har som långsiktigt mål ett läge där de libyska myndigheterna kan utse en sök- och räddningstjänst i full överensstämmelse med sina internationella åtaganden. Här lämnar EU ekonomiskt stöd så att den italienska kustbevakningen kan hjälpa den libyska kustbevakningen att inrätta ett samordningscentrum för sjöräddning, vilket är en förutsättning för att effektivt samordna sök- och räddningsinsatser inom den libyska sök- och räddningszonen i enlighet med internationell lagstiftning 19 . Med hjälp av den satellitstödda kommunikationsinfrastrukturen inom Seahorse-nätverket, som ska komma på plats i år, får den libyska kustbevakningen möjlighet att utbyta information om incidenter och samordna patrullering och räddningsinsatser med kustbevakningen i grannländerna, vilket skulle innebära ett betydande bidrag till räddningsinsatserna. Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån ska stödja detta samarbete med regelbunden övervakning och underrättelser 20 . Villkoren för stöd och rådgivning till den libyska kustbevakningen efter utbildning och återlämnande av resurser kommer att behöva undersökas ytterligare.

Kommissionen kommer slutligen inom ramen för handlingsplanen för Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd 21 att under 2017 med anslag på 80 000 euro stödja forumet för kustbevakningarna i Medelhavet, som ska hjälpa den libyska kustbevakningen att utveckla kunskap, dela med sig av erfarenheter och bästa praxis och inventera områden för ytterligare samarbete med kustbevakningarna i medlemsstaterna och i andra Medelhavsländer.

Viktiga åtgärder:

Finansiera utbildningsprogrammen för den libyska kustbevakningen med ett tillskott i närtid på 1 miljon euro till Seahorse-programmet och 2,2 miljoner euro till det nordafrikanska regionala utvecklings- och skyddsprogramet.

Se till att det finns långsiktig komplementär finansiering för utbildning framöver.

Hjälpa den libyska kustbevakningen att inrätta ett samordningscentrum för sjöräddning och förbättra den operativa samordningen med medlemsstaterna.

Hjälpa den libyska kustbevakningen att få tillgång till fler patrullfartyg och sörja för underhållet av dem.

3. INTENSIFIERA KAMPEN MOT MÄNNISKOSMUGGLARE OCH MÄNNISKOHANDLARE

För att försöka minska antalet avresor och rädda liv är det viktigt att intensifiera kampen mot människosmugglare och människohandlare i Medelhavet och Nordafrika. Kampen mot smuggling är ett viktigt mål för insatsen Sophia, och arbete pågår för att komplettera dess direkta insatser på öppet hav genom att bidra till den libyska kustbevakningens kapacitet, eftersom den kan vara effektiv på libyskt territorialvatten. Insatsen Sophia bidrar också till den totala lägesbilden i dessa frågor på dess insatsområde. Ytterligare alternativ kommer att undersökas för att öka övervakning och insamling av underrättelser och anpassa sig till människosmugglarnas nya metoder, och därmed bättre komplettera de libyska myndigheternas åtgärder.

En första prioritering är att göra Seahorse-programmets Medelhavsnätverk operativt under våren 2017. Detta program syftar till att stärka de nordafrikanska ländernas gränsmyndigheter och utveckla deras förmåga att utbyta information och samordna sina åtgärder med sina motsvarigheter i EU och medlemsstaterna i Medelhavsområdet. De särskilda målen är att förbättra de nordafrikanska ländernas lägesbild i fråga om irreguljära migrationsströmmar och smuggling på deras territorium (i synnerhet i kustområden och territorialvatten) och stärka deras reaktionsförmåga, på nationell och regional nivå, bl.a. för sök- och räddningsinsatser till sjöss. Ett viktigt inslag är att inrätta ett säkert kommunikationsnät mellan gränsmyndigheterna i alla länder i Medelhavsområdet.

Italien, Malta, Grekland, Cypern, Frankrike, Spanien och Portugal har kopplat upp sina nationella Eurosur-samordningscentraler för gränsövervakning till Seahorse-programmets Medelhavsnätverk. Arbete pågår för att se till att den libyska kustbevakningen har den utrustning som den behöver för att hålla kontakt med medlemsstaterna, så att alla kan informera varandra om incidenter nästan i realtid, och samordna sin patrullering. Målet är att se till att det råder ett lika effektivt samarbete, inbegripet med Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, för att förebygga smuggling som det som redan pågår i Atlanten.

Eftersom smugglarna i allt högre grad använder småbåtar och uppblåsbara gummifarkoster i stället för träbåtar, är ett effektivt sätt att störa deras verksamhet att mer specifikt rikta in sig på smugglarnas logistik (båtar, motorer, fordon). Att nå detta mål är svårt och kräver en samordnad strategi, och EU är berett att överväga det genom sina insatser, organ och instrument tillsammans med medlemsstaterna, Interpol och andra partner i regionen. Underrättelser och övervakning bör användas gemensamt för att bättre kontrollera och rikta in sig på platser och rutter och identifiera de människosmugglare som utnyttjar dem. Närmare bestämt kan tjänsterna inom Eurosur Fusion möjliggöra regelbunden övervakning av avreseorter i tredjeländer och upptäckt och spårning av misstänkta fartyg i hela Medelhavet med hjälp av fartygsrapporteringssystem, satelliter och spaningsflygplan. Dessa åtgärder kompletterar insatser på öppet hav, av Sophia för att störa ut människosmugglarnas och människohandlarnas verksamhet. Fortsatt tillgång till resurser för insatsen Sophia bör därför säkerställas, och ytterligare hänsyn bör tas till dess vidare bidrar till sjöfartssäkerheten. Ett viktigt bidrag kommer också att lämnas av gemensamma operativa gruppen Mare, som verkar inom Europol och som startade i mars 2015 för att bekämpa organiserad brottslighet som underlättar irreguljär migration i Medelhavsområdet. I februari 2016 införlivades gemensamma operativa gruppen Mare i Europeiskt centrum för bekämpning av människosmuggling vid Europol. Den består av specialister från sju medlemsstater. Dessa medlemsstater utbyter information i realtid för att störa ut nätverk för människosmuggling.

Slutligen kan inte kampen mot de kriminella organisationer som är inblandade i smuggling av migranter ge effektiva och varaktiga resultat om den inte kompletteras genom åtgärder som syftar till att angripa de bakomliggande orsakerna, så att det blir svårare för dessa organisationer att rekrytera arbetskraft till sin verksamhet. Mot den bakgrunden bör det löpande stödet till kommuner längs med migrationsrutten (i synnerhet nav och kuststäder) ökas 22 , så att kapacitetsuppbyggnad, socioekonomisk utveckling och tillgång till grundläggande tjänster (inbegripet för migranter) kan stärkas och smuggling motverkas.

Viktiga åtgärder:

Se till att Seahorse-programmets Medelhavsnätverk är i drift våren 2017 och därigenom möjliggör mer informationsutbyte och operativ samordning mellan den libyska kustbevakningen och de deltagande medlemsstaterna.

Uppmuntra Tunisien, Algeriet och Egypten att delta i Seahorse-programmets Medelhavsnätverk.

Slå ut människosmugglarnas logistik genom utbyte av underrättelser mellan medlemsstaterna, Sophia, Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, Europol, Interpol och samarbetspartner i regionen, särskilt genom Eurosur Fusions tjänster.

4. SKYDD AV MIGRANTER, HJÄLP TILL FRIVILLIGT ÅTERVÄNDANDE OCH VIDAREBOSÄTTNING

Förstärkta åtgärder mot smuggling kommer att öka behovet av att vidta åtgärder på land för att tillhandahålla skydd och möjligheter till självmant återvändande. Instabiliteten och den bristande säkerheten har dessutom lett till stora folkomflyttningar, både för libyer och utlänningar 23 , varav många är mycket utsatta, till transit- och avfärdsorter inom landet, där det inte finns något fungerande styre. Det finns både en omedelbar utmaning och ett mer långsiktigt behov av att bidra till skyddet av migranter och åtgärda det ansamlade migranttrycket. Det finns fyra huvudsakliga inriktningar för åtgärder: stärkt skydd och humanitärt bistånd till migranter, stöd till återintegrering i den lokala ekonomin, frivilligt återvändande till ursprungslandet samt vidarebosättning för dem som behöver internationellt skydd.

Med utgångspunkt i samarbete och dialog bör stödet till de libyska myndigheterna gå ut på att bygga upp deras kapacitet att hantera migration. Ett projekt som syftar till att hitta nyckelpersoner i relevanta ministerier (inrikes, justitie, utrikes) och skapa synergier och plattformar för migrationshantering med de berörda ministerierna pågår redan 24 .

Förhållandena i migrantförvaren är oacceptabla och når inte upp till internationella normer för mänskliga rättigheter. Att garantera tillräckliga villkor i dessa förvar är av yttersta vikt och går hand i hand med kampen mot övergrepp, tortyr, utpressning och inhuman behandling. En prioriterad uppgift är att samarbeta med de libyska myndigheterna och med internationella organisationer som IOM och UNHCR, för att se till att förvaren håller rimlig standard i enlighet med normer för de mänskliga rättigheterna. Alternativ till förvar bör utvecklas ytterligare, i synnerhet för kvinnor och minderåriga, i nära samarbete med internationella organisationer. Dessutom måste säkerheten garanteras för både migranter och hjälporganisationer som arbetar i förvaren.

En annan viktig fråga är obehindrat tillträde för UNHCR och IOM till personer i behov av internationellt skydd, särskilt de mest utsatta.

Kommissionen kommer att samarbeta med de libyska myndigheterna och med de berörda internationella organisationerna för att ta itu med dessa frågor, och kommer att öka det riktade stödet om det är lämpligt.

Ett antal av de som tagit sig in i Libyen och nu befinner sig i landet gjorde det för att söka jobb. Många av dem har fastnat på grund av instabiliteten och förlusten av arbetstillfällen. En möjlig lösning på deras situation är att i möjligaste mån främja lokal integration. Ett pilotinitiativ har inletts och bör förstärkas i syfte att stabilisera samhällen i områden som påverkas av internflykt och migranttransitering, t.ex. genom skapande av arbetstillfällen för personer i behov av skydd och för att underlätta deras integration i värdsamhällena.

Många andra migranter kan ha incitament att återvända till sina ursprungsländer, om deras planer för att hitta ett arbete i Libyen eller resa till Europa inte förverkligas. I dessa fall kan beledsagat självmant återvändande vara ett alternativ. EU genomför projekt 25 som syftar till att främja frivilligt återvändande för strandsatta migranter från Libyen till deras ursprungsländer. En insats för 20 miljoner euro godkändes i december 2016 inom ramen för EU:s förvaltningsfond för Afrika, som syftar till att förbättra hanteringen av migrationsströmmarna och att åtgärda akuta skyddsbehov och oacceptabla förluster av människoliv bland migranter. Projektet inriktas på stöd till migranter på landstigningsplatser och i mottagningscentrum, men ska även intensifiera humanitärt återvändande till ursprungsländerna (från det ursprungliga målet på 5 000 migranter) och återanpassning 26 . EU kommer att arbeta tillsammans med de libyska myndigheterna för att garantera tillräcklig säkerhet för de internationella aktörer som arbetar med hjälp till självmant återvändande och förblir redo att snabbt expandera detta arbete, inbegripet genom kompletterande åtgärder i grannländerna, mot bakgrund av projektets resultat i inledningsskedet.

Möjligheter till återintegrering i lokalsamhällen och för beledsagat självmant återvändande kan kompletteras med möjligheter till vidarebosättning, särskilt för de mest utsatta personerna. EU undersöker tillsammans med UNHCR om det är genomförbart med praktiska steg för vidarebosättning av dem som behöver internationellt skydd från Libyen till EU:s medlemsstater och andra internationella partner. Vidarebosättning kan bidra till en smidig och säker inresa för personer som behöver internationellt skydd till de stater som erbjuder vidarebosättningen. Det gör det också möjligt för säkerhetskontroller innan en person når vidarebosättningslandet, och kan tjäna till att visa solidaritet med värdlandet för att hjälpa det att hantera ett stort antal flyktingar undan krig eller förföljelse. Det kan även ge ett negativt incitament till personer i behov av internationellt skydd för att ge sig ut på farliga resor. Genomförbarheten, de konkreta formerna och takten för sådana vidarebosättningar måste granskas i nära samarbete med den libyska regeringen, de internationella samarbetspartnerna och mot bakgrund av utvecklingen av situationen på plats. Det förutsätter även att medlemsstaterna är villiga att medverka i vidarebosättning från Libyen 27 .

Förutom de särskilda åtgärderna i Libyen bör EU fortsätta samarbetet med länderna i regionen för att stödja dem i deras utveckling av asyl- och migrationssystem, till att börja med genom registrering av migranter. Detta kommer också att bidra till att förbättra skydds- och asylsystemen i regionen i enlighet med målen i Nordafrikas regionala utvecklings- och skyddsprogram. Detta kan i sin tur leda till att medlemsstaterna tillämpar principen om säkert tredje land i EU:s asylregelverk när villkoren är uppfyllda. Bestämmelserna om säkert tredje land är en central del av ett effektivt system för hantering av migrantkrisen, och detta bör beaktas i de pågående diskussionerna om reformen av det gemensamma europeiska asylsystemet samt i framtida diskussioner om EU:s återvändandepolitik och tillämpningen av den framöver.

Förutom informationskampanjer i ursprungsländerna och längs med migrationsrutterna i Afrika, behövs också riktade informationskampanjer i Libyen som visar riskerna med irreguljär sjöfart och om möjligheterna till stöd till frivilligt återvändande. Dessa insatser bör fokuseras särskilt på de tidiga etapperna i rutten och i södra Libyen, eftersom närheten till kusten i allmänhet ger migranterna ett starkt incitament att fortsätta.

Viktiga åtgärder:

Hålla kontakt med de libyska myndigheterna för att se till att förhållandena i migrantförvaren förbättras, med särskild hänsyn till utsatta personer och minderåriga. Intensifiera samarbetet med IOM och UNHCR i detta avseende.

Intensifiera arbetet och kontakterna med de libyska kommuner för att främja alternativa sätt till försörjning och stödja motståndskraften hos lokalsamhällen som tar emot migranter.

Stödja kapacitetsuppbyggnad inom de libyska myndigheternas migrationshantering.

I samarbete med de libyska myndigheterna stödja internationella organisationer som UNHCR när det gäller att ta itu med situationen för de personer som är i behov av internationellt skydd, inklusive möjlighet till vidarebosättning.

Stödja IOM i dess arbete för att förbättra situationen för migranter i Libyen och genomföra ett projekt för stöd till självmant återvändande från Libyen, och eventuellt utöka det över det ursprungliga målet på 5 000 migranter.

5. HANTERING AV MIGRANTFLÖDENA GENOM SYDGRÄNSEN

Även om det redan finns många migranter och internflyktingar i Libyen, är hantering av flödena av nyanlända genom sydgränsen avgörande för att minska migrationstrycket. Att Vallettaplanen och partnerskapsramen fungerar blir viktigt i detta avseende.

Det finns en rad olika insatser från EU:s sida, i synnerhet uppdragen inom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GFSP) och projekt som är i hela regionen som bidrar till att ta itu med denna utmaning.

EU:s gränsövervakningsuppdrag (EUBAM) i Libyen, som för närvarande är stationerat i Tunis, nu har byggt upp kapacitet att genomföra oberoende besök i Tripoli. Man håller på att färdigställa en kartläggning av centrala aktörer på säkerhetsområdet och överväger tillsammans med de libyska myndigheterna möjligheterna för ett framtida civilt GSFP-uppdrag. Detta eventuella uppdrag kan verka inom polis, rättsstat och gränsförvaltning och kan bestå av rådgivning till och utbildning av de libyska myndigheterna. Ytterligare ansträngningar kommer att göras för att bedriva åtgärder till stöd för de libyska myndigheterna. Det kan ske i kombination med åtgärder inom andra instrument, t.ex. Sophia och Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, för att förbättra övervakning och informationsflöde 28 . Tillhandahållande av teknik, fordon och andra resurser bör också övervägas för att förbättra kontrollen över landgränsen mellan Libyen och grannländerna.

De lokala insatserna för stabilisering har också stor betydelse för att stärka samarbetet med mottagarsamhällena. Ett IOM-projekt i södra Libyen har pågått sedan maj 2016. Det inriktas på värdsamhällen, internflyktingar och migranter, och kan utvärderas för att avgöra om projektet bör utvidgas till andra ställen. Genom instrumentet som bidrar till stabilitet och fred stöder EU flera projekt för att bidra till konfliktlösning, genomföra överenskommelser mellan parterna i konflikten och stärka lokala insatser mot våld, särskilt i södra Libyen.

EU:s bidrag till migrationshantering i södra Libyen omfattar stöd till säkerhet och uppbyggnad av försvarskapacitet samt till processer för regionalt säkerhetssamarbete i Sahel, särskilt inom ramen för G5. EU:s utbildningsuppdrag och Eucap Sahel Mali 29 bidrar till att förbättra gränskontrollerna i Mali genom utbildning och rådgivning. Niger, som är ett av de viktigaste transitländerna för migranter på väg till Europa, ett starkare engagemang inom den gemensam säkerhets- och försvarspolitiken, bland annat permanent närvaro av Eucap Sahel Niger 30 i Agadez. Detta syftar till att stödja de nigeriska myndigheterna åtgärder mot irreguljär migration och bekämpning av den därmed sammanhängande människohandeln och organiserade brottsligheten. Inom regionaliseringen av GSFP-uppdragen i Sahel och det förväntade inrättandet av ett GSFP-nätverk i regionen håller ytterligare stöd på dessa områden i de övriga länderna i regionen, särskilt Mauretanien, Burkina Faso och Tchad, på att utvidgas.

Det arbete som utförts tillsammans med Niger enligt partnerskapsramen bör utnyttjas till fullo för att bromsa flödet genom Libyens sydgräns. Det antal personer som lämnar Niger för att riskera den farliga resan genom Sahara har sjunkit från 70 000 i maj 2016 till under 1 500 i november 31 . Arbetet i Agadez kan spela en viktig roll i detta avseende. Konkreta åtgärder kan vara t.ex. ytterligare kontakter med lokalsamhällen och migranter med information och en utvidgning av beledsagat självmant återvändande och återanpassningsåtgärder från fler platser än Agadez och Niamey. Agadez kan också fungera som utgångspunkt för beledsagat självmant återvändande av migranter som fastnat i Libyen. Detta är kopplat till pågående stöd till de nigeriska gränsmyndigheterna för att förbättra kontrollen av gränsen mellan Niger och Libyen.

Dessutom kommer stöd att ges till Agadez-området för att odla upp en lokal ekonomi som inte är beroende av smuggling. I alla insatser för att stärka Nigers kontroll av gränsen mellan Niger och Libyen, stävja flödet av migranter och hjälpa till med självmana återvändanden behöver man ta hänsyn till de potentiella effekterna på samhällen i norra Niger som är ekonomiskt beroende av migrantsmuggling, också i detta fall för att sörja för lämpliga alternativa försörjningsmöjligheter och tillgång till lönsamma, lagliga marknader i stället för migrantsmuggling.

Det intensiva samarbetet med Niger innefattar även riktade åtgärder mot människosmugglare. Den strategi som Niger håller på att ta fram inkluderar gemensamma utredningsgrupper, tillämpning av 2015 års lag mot smuggling och kapacitetsuppbyggnad för utredare och åklagare som ska bidra till kontroller av flödena genom Niger. En europeisk sambandsman för migration och en sambandsman från Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån kommer inom kort att utstationeras till Niger för att hjälpa EU att ytterligare stärka kapaciteten att diskutera och utveckla samarbetet med de nigeriska myndigheterna i fråga om att hantera irreguljär migration och att organisera migrationshanteringen bättre.

Förstärkta kopplingar mellan EU:s närvaro i Niger och Mali och Europol kan också förbättra bedömning och analys av människohandel och människosmuggling, och ge bättre stöd till lokala myndigheter, vilket ansluter till befintliga program med stöd av EU:s förvaltningsfond för Afrika för att skapa länkar till Interpol. Denna framgångsrika modell, som har visat sig minska flödena, bör tillämpas även med andra partner i regionen, framför allt Mali, Tchad, Egypten, Algeriet och Sudan, och i de andra länder som omfattas av Khartoum- och Rabat-processerna.

EU främjar redan aktivt dialogen mellan Libyen och dess grannländer i söder om förvaltningen av deras gemensamma gränser och samarbete när det gäller underrättelser om migrationsvägarna. Den gemensamma kommittén för EU och Libyen om integrerad gränsförvaltning inrättades i augusti 2016 som forum för diskussioner om gränsförvaltning. Ett annan potentiellt forum för det operativa samarbetet i regionen är Afrikas och Frontex underrättelsegemenskap, som erbjuder en ram för regelbundet utbyte av kunskap och underrättelser i fråga om gränssäkerhet, och kan utveckla en riskanalysmetod och sända ut korta uppdrag för att kartlägga migrationsvägar och eventuella förändringar, eventuellt med stöd av satellitbilder. Dialogen kommer att ligga till grund för potentiella prioriterade åtgärder och områden för ökat samarbete inom ramen för EU:s förvaltningsfond för Afrika. Regionala program, t.ex. Euromed Migration IV 32 och Mediterranean City to City Migration Profiles 33 , är utmärkta forum för att främja dialogen om migration mellan länderna i regionen och utbyta erfarenheter och bästa praxis på regional nivå. Detta arbete påskyndades av ett möte i juni 2016 mellan utrikesrepresentanten och utrikesministrarna från Libyen, Niger och Tchad om gränsförvaltning. Detta forum kan användas mer för att komma till rätta med smuggling.

Viktiga åtgärder:

Sätta in hela skalan av EU:s uppdrag och projekt för att stödja de libyska myndigheterna i gränsförvaltning och migrantskydd i södra Libyen.

Främja gränssamarbete, dialog och utbyte av information mellan Libyen och dess grannländer i söder, bl.a. genom att använda Afrikas och Frontex underrättelsegemenskapen till dess fulla potential.

Med utgångspunkt i det existerande samarbetet med Niger enligt partnerskapsramen vidta ytterligare åtgärder för att åtgärda det norrgående migrationstrycket, bekämpa människosmuggling och främja beledsagat självmant återvändande.

6. ÖKAT SAMARBETE MED EGYPTEN, TUNISIEN OCH ALGERIET FÖR ATT FÖRHINDRA IRREGULJÄR MIGRATION OCH ATT RUTTERNA FÖRSKJUTS

När gemensamma åtgärder vidtas tillsammans med Libyen behöver risken att andra rutter uppstår i grannländerna minimeras genom mer dialog och samarbete om migration inom regionen. Länder som Algeriet, Egypten och Tunisien, som tar emot ett stort antal migranter, kan komma i fråga för stöd till självmant återvändande. Ytterligare bistånd till dessa länder att utveckla sina egna fungerande asylsystem och att hjälpa dem som behöver internationellt behövs också. Samarbetet med Förenta nationerna och EU:s organ 34 kan också sättas på mer permanent fot, något som också gäller deras medverkan i gemensamma initiativ som Seahorse-programmets Medelhavsnätverk. Detta skulle främja både praktiskt samarbete och en gemensam inställning till bättre migrationshantering, och skulle rädda liv till sjöss med full respekt för de mänskliga rättigheterna i enlighet med internationella krav och EU:s krav.

EU:s associeringsavtal med Egypten från 2004 innehöll bestämmelser om samarbete i migrationsfrågor, men det följdes endast upp i begränsad omfattning. Den formella dialogen mellan EU och Egypten har återupplivats inom den reviderade europeiska grannskapspolitiken och prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Egypten 35 , den övergripande politiska ramen för relationerna framöver som ska få ett särskilt kapitel om ökat samarbete i fråga om alla aspekter av migration och rörlighet. Detta är nu ett viktigt inslag i kontakter på politisk nivå, senast då flera kommissionsledamöter besökte Kairo hösten 2016 och uppföljningen då ett antal högre tjänstemän besökte landet den 22 januari, vilket ledde till att EU ser fram emot att snart inleda ett heltäckande migrationssamarbete med Egypten. En snabb utplacering av europeiska sambandsmän för migration till EU:s delegation i Egypten kommer också att intensifiera samarbetet.

Transiteringarna genom och avfärderna från Tunisien är få. Icke desto mindre har det partnerskap för rörlighet som ingicks i mars 2014 lett till bättre hantering av operativt och ekonomiskt stöd. Förbindelserna på detta område håller på att utvecklas i enlighet med partnerskapsramen 36 . I det gemensamma meddelandet om ökat EU-stöd till Tunisien 37 föreslogs mer EU-stöd för att ta itu med de underliggande orsakerna till irreguljär migration och utveckla och genomföra en omfattande och effektiv nationell migrations- och asylpolitik. Detta är tänkt att inbegripa det praktiska samarbetet om återvändande, möjligheter till laglig migration och stöd till Tunisiens kapacitet att förhindra irreguljär invandring. Ett projekt för reform av säkerhetssektorn till ett värde av 23 miljoner euro ger stöd till kapacitetsuppbyggnad på området gränsförvaltning. Den nära förestående utplaceringen av en europeiska sambandsman för migration till EU:s delegation i Tunisien kommer att fungera som ett permanent stöd för att intensifiera samarbetet.

I oktober 2016 höll Tunisien och EU även en första omgång förhandlingar om avtal om viseringslättnader och återtagande. Ett snabbt slutförande av dessa förhandlingar skulle göra Tunisien till det första landet i EU:s södra grannskap som får ett verkningsfullt och ambitiöst avtal om förenklade viseringsförfaranden. Återtagandeavtalet skulle ge en stadig grund för migrationssamarbetet och bör avskräcka potentiella transiterande migranter. Det förbättrade praktiska samarbetet om återtagande kan omfatta snabbare identifiering av migranter och ett effektivare utfärdande av nödvändiga resehandlingar.

Prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Algeriet 38 kommer att inbegripa ett närmare samarbete om migration och rörlighetsfrågor, medan det pågår diskussioner med de algeriska myndigheterna för ett första projekt som ska finansieras av EU:s förvaltningsfond för Afrika 39 . Om man utvecklar detta samarbete kan man ta hänsyn till att Algeriet är både ursprungs- och transitland.

Viktiga åtgärder:

Fördjupa dialogen och det operativa samarbetet kring hantering av migrationsströmmar med Egypten, Tunisien och Algeriet.

Förbättra det praktiska samarbetet med Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån, bland annat i fråga om återvändande.

7. MOBILISERING AV FINANSIERING FÖR NORDAFRIKA

Den viktigaste frågan när det gäller att åtgärda migrationsflödena längs den centrala Medelhavsrutten är inte främst brist på pengar, utan snarare att hitta partner på fältet som kan genomföra åtgärderna, men det krävs finansiering för ett antal åtgärder i detta gemensamma meddelande, såsom utbildning av och materiel till den libyska kustbevakningen, bättre villkor i migrantförvar, ökade självmana återvändanden samt gränsöverskridande och regionalt samarbete.

En del av dessa åtgärder kan finansieras inom det breda utbud av projekt som redan påbörjats: över 50 miljoner euro 40 har redan anslagits till Libyen för migrationsrelaterade projekt. Ytterligare medel kommer att göras tillgängliga från flera olika källor. EU:s förvaltningsfond för Afrika utgör genom sin Nordafrikadel det främsta och särskilda instrumentet för det, med särskild inriktning på den centrala Medelhavsrutten. Ett totalanslag på 200 miljoner euro kommer att göras tillgängligt för Nordafrikadelen inom denna fond under 2017. Migrationsrelaterade projekt som rör Libyen kommer att prioriteras. Kommissionen kommer på nytt att undersöka ytterligare finansieringsbehov senare under 2017, mot bakgrund av de framsteg som gjorts med att genomföra åtgärderna i detta gemensamma meddelande och deras resultat i praktiken och med siktet inställt på ytterligare åtgärder under 2018. EU:s förvaltningsfond för Afrika har utformats för att möjliggöra finansiering inte bara ur EU:s budget utan även från medlemsstaterna. De nationella bidragen uppgår till 152 miljoner euro för förvaltningsfonden. Medlemsstaterna har också gett omfattande stöd, särskilt genom att sätta in resurser som fartyg, och genom bilaterala program. Medlemsstaterna uppmanas att matcha EU:s bidrag till Nordafrika, att utvidga omfattningen av insatserna och maximera effekterna på fältet.

EU:s förvaltningsfond för Afrika har visat sig vara effektiv för att snabbt nå resultat. Kommissionen kan redan nu konstatera att den kommer att fortsätta att vara ett värdefullt verktyg för åtgärderna i detta gemensamma meddelande.

Viktiga åtgärder:

Mobilisera 200 miljoner euro för Nordafrika-delen av EU:s förvaltningsfond för Afrika för projekt under 2017, med fokus på migrationsrelaterade projekt som rör Libyen.

Medlemsstaterna matchar EU-budgetens bidrag till förvaltningsfonden för Afrika.

8. SLUTSATSER

Det är uppenbart att under våren 2017 kommer de okontrollerade irreguljära migrationsströmmarna längs den centrala Medelhavsrutten att fortsätta på samma synnerligen höga nivå som 2016, om inga ytterligare åtgärder vidtas. Då den stora merparten av invandrare som försöker ta sig över Medelhavet ger sig av från Libyens kust, samarbetar EU:s medlemsstater, i synnerhet de medlemsstater som påverkas mest av inflödet, Italien och Malta, nära med de libyska myndigheterna för att kontrollera flödena och rädda människoliv till sjöss. Dessa ansträngningar förtjänar att stödjas fullt ut av Europeiska unionen som helhet. Under de senaste två åren har EU, enligt den europeiska agendan för migration, infört åtgärder, strategier och finansiering för att hjälpa till att hantera flykting- och migrationskrisen på ett effektivt sätt, bl.a. längs den centrala Medelhavsrutten, i alla former och i en anda av solidaritet.

Detta gemensamma meddelande bygger på detta arbete och innehåller ytterligare en rad heltäckande operativa åtgärder som ska vidtas snabbt med alla aktörer för att hjälpa till att rädda liv, bekämpa människosmuggling, förbättra villkoren för migranter och flyktingar i transitländerna i Nordafrika, uppmuntra återvändande till ursprungsländerna och därigenom hejda strömmarna. Fokus ligger på alla viktiga etapper i den centrala Medelhavsrutten hänsyn tas till det bredare regionala sammanhanget. Även om det inte finns någon patentmedicin kan dessa åtgärder sammantagna få verkligt genomslag och bidra till att knäcka smugglarnas affärsmodell och minska antalet farliga resor över Medelhavet. Dessa åtgärder kan bara fungera om det finns ett nära samarbete med relevanta partner i Nordafrika och samordnade insatser och engagemang från medlemsstaterna och EU-institutionerna samt samarbete med internationella organisationer som UNHCR och IOM. Vissa av de föreslagna åtgärderna kan endast genomföras fullt ut om situationen på plats gör det möjligt. De föreslagna åtgärderna kompletterar åtgärder som redan vidtagits enligt den europeiska migrationsagendan, såsom den nya partnerskapsramen för migration med tredjeländer och det pågående arbetet med att stärka EU:s interna politik, t.ex. det gemensamma europeiska asylsystemet och gemensamma åtgärder för återvändande. Mot bakgrund av det ovan anförda rekommenderar kommissionen att stats- och regeringscheferna vid sitt möte i Valletta den 3 februari godkänner de operativa åtgärder som beskrivs i detta gemensamma meddelande och som anges i bilaga 1.

(1)

Källa: https://missingmigrants.iom.int/mediterranean.

(2)

Källa: italienska inrikesministeriet.

(3)

Antalet migranter i Libyen är uppskattningsvis 700 000–1 miljon människor. Omkring 350 000 anses vara internflyktingar (enligt Internationella organisationen för migration, IOM) som vill eller planerar att återvända hem eller stanna kvar i Libyen.

(4)

I enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 2259.

(5)

COM(2015) 240 final, 13 maj 2015.

(6)

Europeiska rådets slutsatser från december 2016. Se Vallettauttalandet och handlingsplanen. Nästa steg i processen kommer att vara ett möte för högre tjänstemän den 8–9 februari

(7)

COM (2016) 960 final, 14.12.2016, andra lägesrapporten: Första resultaten av den nya partnerskapsramen med tredjeländer inom ramen för den europeiska migrationsagendan. Nästa rapport antas i mars 2017.

(8)

https://www.eu2017.mt/en/news/Pages/Speech-by-Prime-Minister-Joseph-Muscat-at-the-EP-Plenary-Session-on-the-Presidency-Priorities.aspx

(9)

EU:s befintliga handlingsplan för återvändande antogs 2015 (COM(2015) 453 final, 9 september 2015).

(10)

Källa: italienska inrikesministeriet.

(11)

http://www.consilium.europa.eu/en/press/press-releases/2016/03/18-eu-turkey-statement/

(12)

Österrike, Belgien, Bulgarien, Cypern, Tjeckien, Spanien, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Sverige, Slovenien, Slovakien och Förenade kungariket.

(13)

Österrike, Belgien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Island, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Sverige, Schweiz, Slovenien, Slovakien, Spanien och Förenade kungariket.

(14)

Den nuvarande libyska kustbevakningen inrättades 1996, och ansvarar för att utöva statens suveränitet och bekämpa brott inom ramen för FN-rätten och nationell lagstiftning. Kustbevakningen har gemensam logistik, personal och utbildning med flottan. Det är allmänt vedertaget att detta är det mest operativa organ som utför kustbevakningsuppdrag.

(15)

Spanien, Italien, Malta, Frankrike, Grekland, Cypern och Portugal.

(16)

Detta finansieras inom instrumentet för utvecklingssamarbete. Utbildningen kan utvidgas till kustbevakningens personal från Tunisien, Algeriet och Egypten, när dessa länder ansluter sig till Seahorse-programmet.

(17)

Finansieringen kan t.ex. komma från Förvaltningsfonden för nödåtgärder i Afrika inriktade på stabilitet och insatser mot de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration och fördrivna personer (EU:s förvaltningsfond för Afrika) och det europeiska grannskapsinstrumentet (ENI).

(18)

Ingått inom ramen för det regionala utvecklings- och skyddsprogrammet i Nordafrika.

(19)

Skyldigheten för fartyg för att undsätta nödställda farkoster är fastlagd både i sedvana och i 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (SOLAS). Enligt 1979 års internationella sjöräddningskonvention (SAR-konventionen) ska parterna i konventionen se till att förberedelser görs för att tillhandahålla en adekvat sök- och räddningstjänst i deras kustvatten. Parterna uppmanas också att ingå särskilda sök- och räddningsavtal med sina grannländer om fastställande av sök- och räddningsregioner, gemensamt utnyttjande av resurser, inrättande av gemensamma rutiner, utbildning samt samverkansbesök. Enligt konventionen bör parterna vidta åtgärder för att underlätta tillträde till sitt territorialvatten av räddningsenheter från andra parter. Libyen har ratificerat både SOLAS- och SAR-konventionerna.

(20)

Tillhandahålls av Eurosur: Eurosur Fusions-tjänsterna förvaltas av den europeiska gräns- och kustbevakningen och möjliggör regelbunden övervakning av avreseorter i tredjeländer och upptäckt och spårning av misstänkta fartyg i hela Medelhavet med hjälp av fartygsrapporteringssystem, satelliter och spaningsflygplan.

(21)

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd (EUMSS) antogs av Europeiska rådet i juni 2014. Det är en gemensam EU-plan för att förbättra hur EU förebygger och hanterar utmaningar som säkerhet, fred och kontroll av de yttre gränserna.

(22)

Regionkommittén har arbetat för att utveckla samarbetet med de libyska kommunerna i en mängd olika frågor, däribland migration.

(23)

Det bör noteras att Libyen länge varit beroende av en betydande del migranter i arbetskraften.

(24)

Projekt finansierat av det europeiska grannskapsinstrumentet, 3 miljoner euro (del 1 av projektet till stöd för rättighetsbaserad migrationshantering och asyl i Libyen).

(25)

Projekt på totalt 35 miljoner euro som finansieras genom det europeiska grannskapsinstrumentet, Instrumentet som bidrar till stabilitet och fred, Finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, humanitärt bistånd, Asyl-, migrations- och integrationsfonden samt det regionala utvecklings- och skyddsprogramet.

(26)

Detta projekt är en del av gemensamt initiativ på 100 miljoner euro från EU:s förvaltningsfond för Afrika och Internationella organisationen för migration för att säkerställa skydd och återintegrering av återvändande personer längs den centrala Medelhavsrutten i fjorton länder i Sahelregionen och området runt Tchadsjön, inbegripet Libyen. Med bidrag från Tyskland (45 miljoner euro) och Italien (22 miljoner euro). I detta hänseende har det gemensamma initiativet som mål att skydda 60 000 strandasatta migranter i nöd, ombesörja 24 000 återvändanden och återintegrationsstöd till migranter samt information om farorna och alternativ till irreguljär migration till 2 000 lokalsamhällen i utvandringsbygder och till 200 000 migranter längs hela sträckan. Åtgärderna ger även stöd till insamling och analys av uppgifter i varje land och region för att anpassa politiken och åtgärderna på grundval av fakta samt till kapacitetsuppbyggnad vid lokala självstyrelseorgan och andra berörda parter för att garantera hållbarheten och det lokala deltagandet i åtgärderna.

(27)

En annan viktig faktor är hur förslaget till en unionsram för vidarebosättning (COM(2016) 468 final, 13 juli 2016) utfaller.

(28)

Detta skulle också kunna dra nytta av tjänsterna från Eurosur Fusion.

(29)

Eucap Sahel Mali inleddes i januari 2015, efter utstationeringen av EU:s utbildningsuppdrag i Mali 2013, för att förbättra kapaciteten hos Malis interna säkerhetsstyrkor och stärka deras operativa effektivitet, återupprätta deras respektive befälsordning, stärka de administrativa myndigheternas och domstolarnas roll i ledningen av och kontrollen över deras uppdrag samt underlätta deras uppdrag till landets norra delar.

(30)

Eucap Sahel Niger inleddes i juli 2012 för att förbättra de nigeriska säkerhetsstyrkornas kapacitet att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet och bidra till att förbättra den politiska stabiliteten, säkerheten och samhällsstyrningen i Niger. Sedan 2015 har uppdraget bidragit till bättre kontroll och hantering av migrationsströmmar, bekämpning av irreguljär migration och minskning av den därmed sammanhängande brottsligheten.

(31)

COM (2016) 960 final, 14.12.2016, andra lägesrapporten: Första resultaten av den nya partnerskapsramen med tredjeländer inom ramen för den europeiska migrationsagendan.

(32)

Ett regionalt projekt för 6,4 miljoner euro (finansiering inom det europeiska grannskapsinstrumentet) som genomför en övergripande och gemensam strategi för att stärka verkningsfull dialog och samarbete kring migration, rörlighet och internationellt skydd i EU:s södra grannskap.

(33)

Ett regionalt projekt för 1,9 miljoner euro (finansiering genom tekniskt stöd från GD Grannskapspolitik) som bidrar till förbättrad migrationsplanering på kommunal nivå i södra Medelhavsområdet genom: samarbete mellan företrädare för kommuner och experter genom ett särskilt nätverk i fem sydliga och fem europeiska städer.

(34)

Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån diskuterar nu samarbete med de egyptiska myndigheterna.

(35)

Förhandlingarna har visserligen slutförts, men prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Egypten har ännu inte antagits formellt.

(36)

COM(2016) 385 final, 7 juni 2016.

(37)

JOIN(2016) 47 final, 29 september 2016.

(38)

Förhandlingarna har visserligen slutförts, men prioriteringarna för partnerskapet mellan EU och Algeriet har ännu inte antagits formellt.

(39)

Projektet omfattar stöd till en statistisk undersökning av migration, till genomförandet av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa människohandel samt till migranters hälsa (bekämpning av hiv och tuberkulos).

(40)

Här ingår 30.5 miljoner euro i migrationsprojekt i Libyen som finansieras av det europeiska grannskapsinstrumentet, instrumentet som bidrar till stabilitet och fred samt det regionala utvecklings- och skyddsprogrammet, och 20 miljoner euro som finansieras av EU:s förvaltningsfond för Afrika.