2.3.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 81/44

Föredragande:

Brenda KING

Medföredragande:

Lutz RIBBE

1.1

Precis som övriga delar av världen brottas Europa med tre centrala frågor: 1) Utarmningen av jordens naturresurser samt klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. 2) Social ojämlikhet, inklusive ungdomsarbetslöshet och människors situation i eftersatta regioner där industrin är på nedgång. 3) Allmänhetens minskade förtroende för staten, det politiska etablissemanget, EU och dess styrningsstrukturer samt andra institutioner.

1.2

Dessa tre centrala frågor måste ses mot bakgrund av digitaliseringen (en betydande megatrend) och globaliseringen, eftersom dessa har haft stor inverkan på de europeiska arbetsmarknaderna och kommer att ha en ännu större inverkan i framtiden. I synnerhet digitaliseringen kan antingen göra det lättare att ta itu med de tre frågorna eller förvärra dem. Huruvida digitaliseringen får positiva eller negativa effekter beror på hur den hanteras politiskt.

1.3

På grundval av en ingående analys av samspelet mellan dessa tre centrala frågor och digitaliseringen uppmanar EESK kommissionen att utarbeta en långsiktig strategi för EU:s hållbara utveckling, för att främja åtgärder som stärker EU:s ekonomi i syfte att uppnå sociala och miljömässiga fördelar. Syftet med detta yttrande är att lägga fram frågor och synpunkter som bör beaktas vid utarbetandet av den långsiktiga strategin.

Vissa människor motsätter sig förändringar. Samtidigt som det görs ständiga tekniska framsteg finns det vissa personer som har ett egenintresse av att upprätthålla status quo. Andra personer kan känna osäkerhet inför tanken på att försöka anpassa sig till ett samhälle i ständig förändring. För andra (till exempel förespråkare av grön energi) går förändringarna inte tillräckligt snabbt. Beslutsfattarna bör ta hänsyn till dessa farhågor och ta itu med problemet direkt i stället för att se status quo som en utväg. Det första steget skulle vara att inleda en öppen debatt om dessa frågor och stärka deltagardemokratin, inklusive det europeiska medborgarinitiativet.

1.4

Att låta bli att handla är inte ett alternativ. Det krävs politisk vilja för att styra utvecklingen i rätt riktning. Det behövs starkare kopplingar mellan ekonomisk utveckling, miljöskydd och socialpolitik. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att genomförande och tillämpning av målen för hållbar utveckling och Parisavtalet samt en välskött övergång till ett utsläppssnålt samhälle och en digital ekonomi kommer att lösa de stora frågor som EU behöver ta itu med och göra EU till en vinnare i denna nya industriella revolution. Vi rekommenderar kommissionen att omgående utveckla de politiska åtgärder som den presenterat i sitt arbetsdokument ”Next steps” (1) och att fokusera mer på att helt införliva målen för hållbar utveckling och Parisavtalet i EU:s politiska ram och kommissionens aktuella prioriteringar, med målet att utforma en vision för ett rättvist och konkurrenskraftigt EU fram till år 2050.

1.5

Behovet av kraftfulla politiska åtgärder ska inte missförstås. Ett lämpligt regelverk är visserligen oumbärligt för att strukturera övergången, men EU behöver en dagordning som omfattar samhället som helhet genom att eftersträva rättvis globalisering och ökad konkurrenskraft, försöka göra EU till en ledare när det gäller nya teknikformer, undvika att människor hamnar på efterkälken, utrota fattigdom och skapa ett klimat som återupprättar allmänhetens förtroende för politiska system och multilateralt styre (2). Syftet med de politiska strategierna bör inte bara vara att gå i täten på olika politikområden, utan även att utnyttja det civila samhällets enorma potential. Socialt entreprenörskap, medborgarinitiativ och samhällsarbete är bara några exempel på hur hållbar utveckling kan skapas genom ett nedifrån och upp-orienterat förhållningssätt, särskilt när det gäller den nödvändiga övergången till en koldioxidsnål eller cirkulär ekonomi. Decentraliserad förnybar energi är det bästa exemplet på detta.

1.6

Kommissionen och EESK bör inom en snar framtid genomföra ytterligare gemensamma arbetsinsatser i fråga om viktiga strategiska politikområden som analyseras i detta yttrande, till exempel följande:

1.7

Det behövs en övergripande och sammanhängande strategi för att förverkliga denna policymix. EESK rekommenderar att strategin utformas som en långsiktig vision och att den görs tydlig, horisontellt och vertikalt sammanlänkad, hanterbar och medverkanspräglad. Därför anser EESK att det är ytterst viktigt att se till att övergången fram till 2050 utformas och genomförs med fullt deltagande av företrädare för det civila samhället. För att stärka deltagardemokratin bör kommissionen reflektera över sin rätt till lagstiftningsmonopol.

1.

Hur kan vi hantera vår planets begränsningar och de övergripande miljöproblemen, såsom klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald?

2.

Hur kan vi ta itu med de växande sociala orättvisorna i vår globaliserade värld?

3.

Hur kan vi återskapa allmänhetens förtroende för staten och institutionerna?

3.1.1

Plattformsekonomin, artificiell intelligens, robotteknik och sakernas internet – den internationella utvecklingen på dessa områden är omfattande och går i allt snabbare takt. Förr eller senare kommer den att påverka alla delar av ekonomin och samhället. Digital teknik håller på att bli tillgänglig för stora delar av samhället, men det är inte säkert att alla grupper får tillgång till dessa extremt kraftfulla digitala verktyg.

3.1.2

Att digital teknik flyter samman med nanoteknik, bioteknik, materialvetenskap, framställning och lagring av förnybar energi och kvantdatorer kan leda till en ny industriell revolution (4). För att se till att Europa intar en ledande ställning i den nya globala tekniska och ekonomiska konkurrensen behövs omfattande investeringar och nya initiativ.

3.1.3

Det finns mycket som är bra med digitaliseringen. Den ger upphov till nya varor och tjänster som är till nytta för konsumenterna. Den skulle kunna bidra till att vissa av målen för hållbar utveckling uppnås, i och med att de globala inkomstnivåerna kan ökas, människors livskvalitet höjas, möjligheter till mer inkluderande demokratiska modeller utvecklas och antalet arbetstillfällen av god kvalitet ökas, liksom även EU:s konkurrenskraft generellt – på samma sätt som skedde i och med de tidigare industriella revolutionerna. Det finns också hot – undersökningar visar att digitaliseringen kan leda till många fler försvunna arbetstillfällen än nya arbetstillfällen.

3.1.4

Genom digital teknik kommer produktion och konsumtion att komma mycket närmare varandra och överproduktionen minska. Det skulle kunna leda till att EU minskar sitt miljöavtryck. Direkthandel med varor, antingen mellan privatpersoner eller i en delningsekonomi, kan minska vår resursförbrukning. Den digitala tekniken stöder till exempel utbredningen av samåkningstjänster och förarlösa fordon, vilket kan göra våra transportsystem mer hållbara ur miljösynpunkt.

3.1.5

Digitaliseringen är dock inte miljömässigt hållbar i sig. Det finns hinder för marknadstillträde och stordriftsfördelar som gör att medborgarna kanske inte kan utnyttja digitaliseringens potential. Digitaliseringen skulle kunna leda till ökad ojämlikhet, särskilt med tanke på att den kan störa arbetsmarknaderna och skapa polarisering, eftersom många arbetstillfällen som kräver låga eller medelhöga kvalifikationer kan komma att automatiseras. Robotiseringen och plattformsekonomin kan bli ett allvarligt hot mot många europeiska arbetsplatser, och ger upphov till nya risker eftersom de flesta relevanta teknikerna drivs med hjälp av data, särskilt personuppgifter.

3.1.6

De nya möjligheterna att skapa välstånd kommer oftast endast en viss befolkningsgrupp till del, nämligen välutbildade med god social kompetens och hög risktolerans. De som främst gagnas av digitala innovationer är ofta de som tillhandahåller intellektuellt, finansiellt och fysiskt kapital, det vill säga innovatörer, aktieägare, investerare och högkvalificerade arbetstagare. Den digitala tekniken befaras kunna bli en av huvudorsakerna till stagnerande eller till och med minskande inkomster.

3.1.7

Det behövs en aktiv och övergripande strategi för att ta tillvara på de möjligheter som digitaliseringen erbjuder när det gäller att lösa de tre stora problem som beskrivs ovan. Riskerna med digitalisering måste också övervakas och hanteras. EESK bör fortsätta att arbeta aktivt med dessa frågor.

3.2.1

EU är fast beslutet att bidra till den globala kampen mot klimatförändringar (dvs. Parisavtalet) och att skydda naturresurser. Det innebär att den europeiska ekonomins miljömässiga fotavtryck måste minskas betydligt, och det omgående. Miljökrisen påverkar oss redan. Befolkningsökning, långvarig ekonomisk tillväxt baserad på fossila bränslen och ohållbart utnyttjande av resurser och mark ökar ständigt miljöbelastningen i hela världen. En av de största utmaningarna, som även återspeglas i målen för hållbar utveckling, är att se till att den ekonomiska utvecklingen och tillväxten går i takt med vår planets begränsningar, oavsett om det gäller klimatskydd, förbrukningen och förvaltningen av planetens resurser, luft- och vattenkvalitet eller skyddet av den biologiska mångfalden i haven och på land.

3.2.2

För en omfattande minskning av koldioxidutsläppen inom ekonomin måste många ekonomiska sektorer omvandlas inom en nära framtid. För att kunna gå över från fossila till förnybara bränslen behövs mer energiflexibilitet och sakkunskap. Den allmänna utvecklingen av prosumentenergi (5) bör också utgöra en viktig och hållbar del i EU:s energipolitik (6). Transportsystemen måste genomgå en strukturförändring genom elektrifiering och bildelning. Bostäder och infrastruktur måste moderniseras. En avancerad bioekonomi kan vara en viktig bidragande faktor till en miljövänligare ekonomi.

3.2.3

Europa måste ställa om från den nuvarande linjära ekonomiska modellen där det gäller att ”utvinna, producera, konsumera och kassera” till en cirkulär modell som till sin utformning är återställande och förlitar sig på förnybara naturresurser närhelst detta är möjligt, och där produkternas, materialens och resursernas värde finns kvar i ekonomin så länge som möjligt. Digitaliseringen kan vara viktig i detta sammanhang (se 3.1.4).

3.2.4

Övergången till en koldioxidsnål, cirkulär och miljövänlig ekonomi är en möjlighet för EU att öka sin konkurrenskraft och motståndskraft. Den kan förbättra EU-medborgarnas livskvalitet och välbefinnande. Den minskar också beroendet av importerade fossila bränslen och råvaror av avgörande betydelse och skapar en stabil grund för ekonomiskt välstånd.

3.2.5

Minskningen av koldioxidutsläppen och den ekologiska omställningen kommer emellertid att föra med sig utmaningar för samhället (7), eftersom antalet arbetsplatser inom industrier med ett stort ekologiskt fotavtryck kommer att minska. Det måste ses som en strategisk politisk uppgift att göra det mesta av de möjligheter till nya arbetstillfällen och bättre social trygghet som minskade koldioxidutsläpp och den ekologiska omställningen innebär, så att nettoresultatet blir så positivt som möjligt.

3.2.6

Övergången till en koldioxidsnål och cirkulär ekonomi har drivits på av gräsrotsinitiativ tagna av medborgare, lokala myndigheter, konsumenter och innovativa företag, på de båda områdena energi och livsmedel. I stället för att relevanta initiativ främjas och en kritisk massa uppnås på europeisk nivå – med positiva konsekvenser för arbetsmarknaden och de sociala trygghetssystemen – hindras ofta ytterligare framsteg av administrativa system och lagstiftning. Få inser att gräsrotsinitiativ kan vara ett kraftfullt verktyg för att undvika sociala problem i samband med minskade koldioxidutsläpp och den ekologiska omställningen. För att denna potential ska bli synlig måste de strukturella hinder som står i vägen för resursfattiga personers tillgång till de resurser de behöver (särskilt kapital och relevant information) avlägsnas.

3.3.1

Globaliseringen och den tekniska utvecklingen har lett till en dramatisk ökning av den globala handeln och det globala välståndet, men kombinationen av globalisering och teknisk utveckling har också bidragit till ökad social (och miljömässig) ojämlikhet. Enligt Oxfam har åtta personer, alla män, en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av världens befolkning.

3.3.2

I Europa ökar klyftorna. Enligt en nyligen genomförd OECD-studie är inkomstskillnaderna större än någonsin i Europa. Under 1980-talet var den genomsnittliga inkomsten för de rikaste 10 % i samhället sju gånger högre än för de fattigaste 10 %. I dag är den nio och en halv gånger högre. Skillnaderna i fråga om förmögenhet är ännu större: 10 % av de rikaste hushållen äger 50 % av de totala tillgångarna, medan de fattigaste 40 % äger drygt 3 % av tillgångarna (8).

3.3.3

En anledning till den ökande ojämlikheten i Europa är att sambandet mellan tillväxt och nettoinkomster har brutits. BNP i euroområdet växte med över 16 % mellan 2008 och 2015 (över 17 % i EU-28), medan hushållens disponibla nettoinkomster stagnerade och växte med så lite som 2 % i EU-28.

3.3.4

I de 24 OECD-länderna har produktiviteten ökat med 27 % sedan 1995, men genomsnittslönen har bara ökat med 22 %. Ännu värre är att löneökningen för gruppen med lägst nettolön varit betydligt mindre än så. Löneklyftorna har under de senaste 20 åren ökat i samtliga europeiska länder utom Spanien. Denna trend är mest uttalad i Ungern, Polen, Tjeckien och Förenade kungariket (9).

3.3.5

Det finns en risk för att denna klyfta kommer att växa på grund av arbetets föränderliga karaktär. Till exempel riskerar robotiseringen av komplexa industriprocesser att minska behovet av tjänstemän med medelhöga eller relativt höga kvalifikationer, som för närvarande utför dessa komplexa arbetsuppgifter. Detta kommer förmodligen att leda till ytterligare polarisering på arbetsmarknaden, eftersom de nya arbetstillfällena kommer att skapas antingen i (ännu mer) högkvalificerade ställningar (att utveckla och driva produkterna/tjänsterna) eller mer serviceinriktade, lågkvalificerade ställningar. Enligt OECD riskerar 9 % av alla arbetstillfällen att automatiseras, medan arbetsuppgifterna kommer att ändras markant för ytterligare 25 %.

3.3.6

Regeringarnas svar på digitaliseringens konsekvenser tenderar att vara reaktiva i stället för proaktiva, och handlar främst om att mildra digitaliseringens sidoeffekter i stället för att ta tillvara på potentiella fördelar. Regeringarnas svar måste ta större hänsyn till utmaningen när det gäller arbetstagarnas representation och deltagande, som är en viktig aspekt av investeringar i mänskligt kapital på en föränderlig arbetsmarknad. EESK skulle kunna fortsätta att noggrant analysera digitaliseringens inverkan på arbetets karaktär.

3.4.1

Den ökande ojämlikheten, som endast delvis är ett resultat av globaliseringen och den tekniska utvecklingen, har bidragit till ett ökat misstroende mot regeringar, det politiska etablissemanget, internationella organisationer, institutioner och den globala styrningen. Den har också stärkt populistiska rörelser och lett till minskat stöd för traditionella politiska partier. Röstskolket bland de yngre (för att inte tala om antalet röster mot systemet) är särskilt oroande: endast 63 % av européerna mellan 15 och 30 år gick och röstade 2015 (10).

3.4.2

Många EU-medborgare känner att de inte har något att göra med det politiska beslutsfattandet på nationell och europeisk nivå. De anser att de traditionella demokratiska processerna inte ger dem något inflytande över viktiga beslut. En flerpartsstrategi (bl.a. i enlighet med FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling) är en inkluderande demokratisk modell och en möjlighet att återvinna förtroendet.

3.4.3

Övergången till ett hållbart samhälle kan inte, och får inte, vara något som bestäms uppifrån, utan kan endast lyckas om det finns ett brett stöd från en majoritet av företagen, de lokala och regionala myndigheterna, de förvärvsarbetande och medborgarna och om dessa deltar aktivt. Det som behövs är samarbete ”nedifrån-och-upp och uppifrån-och-ner”. Allianser mellan flera parter användes vid utarbetandet av Agenda 2030 och utnyttjas också alltmer på klimatområdet (11). Dessa kan fungera som mall för en inkluderande demokratisk styrningsmodell som kan tillämpas inom olika politikområden och underlätta genomgripande förändring och innovation.

3.4.4

I synnerhet den yngre generationen vill ha nya former för politiskt engagemang i stället för konventionella politiska partier och organ. Energigemenskaper, samarbeten mellan medborgare och kommuner för förbättrad energieffektivitet (t.ex. genom kontrakteringsmodeller) eller avfallshantering, initiativ för omställning av städer, andelsjordbruk, politiska bloggar och annan internetaktivitet, till och med initiativ med lokala valutor, är alternativa former av politiskt engagemang. Dessa kommer inte på något sätt att ersätta det traditionella politiska arbetet men kan utgöra ett viktigt bidrag till politisk socialisering och social integration.

3.4.5

Att utnyttja internets potential är en annan lovande metod för att bryta det politiska dödläget. Aldrig har information varit så fritt tillgänglig som i ett decentraliserat nätverk utan någon klassisk grindvakt. Det ger upphov till nya samhällsutmaningar, vilket visas genom sådana företeelser som postsanningar och falska nyheter. Samtidigt ser vi också en kraftig ökning av alternativa, icke-hierarkiska former av aktivism, liksom stor användning av sociala nätverk, särskilt bland unga.

3.4.6

E-förvaltning kan leda till styrningsmodeller där allmänheten mer än någonsin tidigare är delaktig i beslutsfattandet. EU bör följa sina medlemsstaters exempel; bland annat har Estland redan gjort betydande framsteg. Genom digitaliseringen kan medborgarna delta i beslutsprocesserna till en relativt låg kostnad. Det har emellertid visat sig att det även finns en ”medelklassövervikt” när det gäller e-deltagande (dvs. att en högre andel personer från medelklassen finns representerade på sådana forum). EESK har goda förutsättningar att föra en dialog på civilsamhällsnivå om denna fråga.

—

få ut det bästa ur den digitala revolutionen för att bygga en ny, konkurrenskraftig och hållbar ekonomi,

—

gå över till en koldioxidsnål, cirkulär och miljövänlig ekonomi samtidigt som övergången blir rättvis för alla,

—

bygga en robust europeisk social modell,

—

säkerställa ett mer medborgardrivet, mer decentraliserat demokratiskt system samtidigt som fördelarna med ett rättvist ekonomiskt samarbete på global nivå utnyttjas.

4.1

EESK tror att målen för hållbar utveckling och Parisavtalet tillsammans kommer att blåsa nytt liv i visionen om ”det Europa vi vill ha” (12)  (13). Kommissionen måste driva på genomförandet av dessa avtal genom att utveckla de politiska åtgärder som den presenterat i sitt meddelande ”Nästa steg för en hållbar europeisk framtid” och till fullo införliva dessa i EU:s politiska ram och kommissionens aktuella prioriteringar. Både ”det Europa vi vill ha” och Agenda 2030 (dvs. målen för hållbar utveckling) sätter den enskilda individen i centrum för samhället och ekonomin och vill ge alla en möjlighet att bestämma hur de vill tillgodose sina behov, på ett sätt som är förenligt med den sociala och ekologiska miljön. Detta är ingen utopisk vision. I själva verket har Europa redan nu tillgång till de tekniska och ekonomiska resurser som krävs för att förverkliga denna vision: sakernas internet och stordata, kontroll över komplexa processer med hjälp av mobila applikationer, ”prosumtion” genom nedskalning av produktion och minskade produktionskostnader (t.ex. förnybar energi, 3D-utskrifter), nya transaktions- och betalningsmodeller (blockkedjor, bitcoins och smarta kontrakt), kooperatism och delningsekonomi som nya affärsmodeller och andra innovationer.

4.2

Alla dessa innovationer har potential att göra visionen till verklighet, men då måste det till en strategi som bidrar med lösningar på tre innovationsrelaterade utmaningar. En sådan strategi inbegriper ett nytt sätt att se på välfärd ”bortom BNP”, där man strävar efter ekonomiskt välstånd, social delaktighet, miljöansvar och medborgarmakt på samma gång.

4.3

Att låta bli att handla är inte ett alternativ: om EU inte är villigt eller kapabelt att utveckla och genomföra en heltäckande strategi kommer Europa varken att kunna uppnå målen för Agenda 2030 eller visionen om ”det Europa vi vill ha”. Om vi inte agerar löper vi stor risk att misslyckas med de största utmaningarna: Europas arbetsmodell kommer att förstöras, minskningen av koldioxidutsläpp och skyddet av resurser kommer att upphöra på grund av att de sociala kostnaderna för den ekologiska omställningen anses alltför stora, och social orättvisa och utanförskap kommer att öka, vilket hotar demokratin.

4.4

Det är oerhört viktigt att strategin innehåller detaljerade politiska rekommendationer för hur man kan bemöta de tre huvudsakliga utmaningar som Europa står inför och på så sätt göra ”det Europa vi vill ha” till verklighet.

—

innovation,

—

reglering/styrning,

—

socialpolitik,

—

öppen åtkomst,

—

utbildning,

—

forskning.

5.1.1

Innovation: Den nya industriella revolutionen ger Europa möjlighet att bli ledande ur teknisk synpunkt och öka sin konkurrenskraft på globaliserade marknader. Att skapa ekonomiskt värde utan höga externa kostnader måste bli standardmodellen för företagande. Det behövs innovativa och lönsamma bolag och företag som investerar i hållbar produktion och skapar högkvalitativa arbetstillfällen och en ekonomisk grund för välfärd. För att innovation ska bidra till ett mer hållbart Europa måste vi utarbeta en modell där vi belönar ekonomisk verksamhet som har radikalt minskad eller ingen negativ extern inverkan på miljön eller som har begränsat resursutnyttjande. På så sätt kan miljövänliga innovatörer (medborgare, företag, städer eller regioner) effektivt konkurrera med affärsmodeller med stort resursutnyttjande och/eller stor negativ miljöpåverkan. Proaktivt stöd – till exempel att ge små och medelstora företag, medborgare, hushåll, lokala initiativ, sociala företag och mikroföretag tillgång till mikrokrediter – måste också ges till innovativa aktörer som erbjuder nya lösningar på miljö- och samhällsproblem och som fungerar som tidiga användare (14). Ett enda europeiskt patent skulle kunna underlätta detta, på villkor att ansökningskostnaderna inte är alltför höga (15). När det gäller små och medelstora företag bör åtgärder för en andra chans utvärderas för att minska den nuvarande stora riskaversionen inom EU (16). De politiska åtgärderna måste också lämna tillräckligt utrymme för experimentell verksamhet i hela Europa, särskilt på områdena rörlighet, avfall, energi, jordbruk, utbildning och hälsa. Nya marknader kan skapas genom att det offentliga upphandlar digitala, koldioxidsnåla, cirkulära och miljövänliga tjänster som utförs på ett sätt som är socialt inkluderande.

5.1.2

Reglering: ett regelverk måste uppfylla tre mål. För det första måste priset för externa effekter beräknas så korrekt som möjligt, så att det går att utveckla affärsmodeller som bidrar att uppnå hållbarhetsmålen (17). För det andra måste regelverket sörja för att det finns en väl utvecklad digital infrastruktur i hela Europa, även på landsbygden, och att alla har möjlighet att använda den (här ingår även smart uppvärmning, smarta elnät och nätverk för elektromobilitet). Dessa bör behandlas som offentliga tjänster i lagstiftningen. Slutligen finns en risk för monopol på större digitala marknader, eftersom digitalisering har en tendens att främja plattformar. Därför behövs aktiva antitruststrategier (18). EESK har även föreslagit att kommissionen ska undersöka hur europeiska plattformar kan främjas på ett sådant sätt att mervärdet stannar kvar i lokala ekonomier (19). Ett oberoende europeiskt värderingsinstitut för digitala plattformar skulle kunna spela en viktig roll i att balansera deras marknadsstyrka. Detta bör ha harmoniserade befogenheter i alla medlemsstater och bedöma hur plattformarna förvaltas med hänsyn till konkurrens, sysselsättning och beskattning (20).

5.1.3

Socialpolitik: de förändringar som följer av minskade koldioxidutsläpp och digitalisering (se avsnitt 3) medför utmaningar för de sociala trygghetssystemen när det gäller att hantera problemet med förlorade arbetstillfällen och minskade skatteintäkter. Nya metoder och modeller bör således undersökas och utvecklas i syfte att säkerställa de sociala trygghetssystemens hållbarhet i medlemsstaterna, och man bör beakta det framtida arbetets olika aspekter och stödja arbetstagare och grupper i sektorer och regioner som berörs av övergången. EESK har i sitt yttrande om den europeiska pelaren för sociala rättigheter beaktat den framtida arbetsmarknadens utmaningar, och har efterlyst en samstämmig europeisk sysselsättningsstrategi som omfattar investeringar och innovation, sysselsättning och skapande av högkvalitativa arbetstillfällen, rättvisa arbetsvillkor för alla, rättvisa och smidiga övergångar som stöds av aktiva arbetsmarknadsåtgärder samt deltagande av alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter. Offentliga investeringar bör också stödja samhällsgrupper, regioner och arbetstagare i sektorer som redan berörs av dessa förändringar, och man måste föregripa och underlätta framtida omstruktureringar och övergången till en mer miljövänlig och hållbar ekonomi (21).

5.1.4

Öppen åtkomst: om man ska kunna utnyttja digitaliseringens möjligheter att skapa en grön och rättvis ekonomi krävs först och främst en allmän öppenhet i ekonomin som ger människor en chans att delta aktivt i och dra fördel av de möjligheter som den tekniska utvecklingen medför (t.ex. att kombinera digitala energidata med decentraliserad energiproduktion). Därför är det av största vikt att se till att det inte finns några hinder för deltagande i ekonomin genom öppna marknader, öppna data, öppna källkoder och öppna standarder. Var och en av dessa delar bör ses som en riktlinje för den politiska planeringen inom strategiska sektorer som energi, transport, logistik och tillverkningsprocesser. Begreppet datasuveränitet måste utvecklas och införlivas i europeisk lag: EU-medborgarna måste ha rätt att använda sina personuppgifter som de vill, själva bestämma vilka personuppgifter som ska få användas av utomstående, hur de ska få användas och att veta och ha fullständig kontroll över hur de används samt ha rätt att radera dem.

5.1.5

Utbildning: både den gröna och den digitala ekonomin kräver särskilda färdigheter, särskilt med tanke på att digital teknik i framtiden kommer att bli ett viktigt verktyg för att minska den europeiska ekonomins koldioxidutsläpp (se 3.1.4 och 3.2.3). Utbildning för att få de nödvändiga formella och informella färdigheterna, även på områden såsom samarbets-/samhällsarbete och entreprenörskap (22), måste integreras i politiken för allmän utbildning och livslångt lärande. Det krävs mer dialog och analys beträffande denna fråga. En målinriktad användning av strukturfonderna rekommenderas i syfte att säkerställa ett effektivt stöd för arbetet med att överbrygga den befintliga bristen på gröna och digitala färdigheter, särskilt i regioner som redan har påbörjat övergången eller som kommer att påverkas av övergången i framtiden. De europeiska utbildningssystemen kommer att behöva lägga resurser på utbildning och kompetensutveckling på områden där mänskliga färdigheter inte kan ersättas av AI-system eller där människor måste komplettera sådana system (t.ex. arbetsuppgifter där samspelet mellan människor står i främsta rummet, där människa och maskin samarbetar eller arbetsuppgifter som vi vill att människor ska fortsätta att utföra) (23).

5.1.6

Forskning: en digital, grön och rättvis ekonomi kommer att vara riktmärket för framtidssäkrade ekonomiska modeller. En målinriktad forskningspolitik som grundas på en analys av innovationers, särskilt digitala innovationers, miljö- och samhällspåverkan kommer att göra det möjligt att skapa denna ekonomi. FoU-finansiering måste göras tillgänglig för innovatörer som utvecklar nya digitala tekniker och tjänster som är inriktade på miljömässiga och/eller sociala utmaningar. Ett inkubatornätverk måste upprättas för att stödja dessa.

5.2.1

Innovation: deltagande är en av demokratins viktigaste beståndsdelar. Val och representation är ett sätt att organisera deltagande, men nya, innovativa modeller behövs för att organisera deltagandet, till exempel e-deltagande. Det är viktigt att öppna upp den traditionella politiska beslutsprocessen för icke-hierarkiska, socialt anpassningsbara och mer informella typer av politisk verksamhet och att stödja civilsamhälles- och gräsrotsinitiativ.

5.2.2

Styrning: dessa förändringar kräver öppna och fritt tillgängliga flerpartsdialoger för samtliga processer för att skapa EU-lagstiftning, på både EU-nivå och lokal nivå. ”Det civila samhället” bör inte bara omfatta civilsamhällesorganisationer utan inkludera samtliga medborgare. Nya allianser är särskilt viktiga för klimatåtgärder och skydd av resurser (24). För att stärka deltagardemokratin måste Europeiska kommissionens nära nog monopolistiska ställning vad gäller initiativrätten på lagstiftningsområdet avskaffas. Då kan fler initiativ komma från Europaparlamentet och kombineras med lagstiftningsinitiativ från gräsrotsnivå, exempelvis genom att avlägsna tekniska, rättsliga och byråkratiska hinder för det europeiska medborgarinitiativet (25).

5.2.3

Öppen åtkomst: att använda crowdsourcing för all EU-lagstiftning är ett bra sätt att motverka strukturella hinder som gör det svårt för medborgarna att delta i EU:s beslutsprocess. Metoden bör utformas med särskild hänsyn till tillgänglighet, inkludering och ansvarsskyldighet. Den fria tillgången till policy och politik kan ytterligare ökas genom att all EU-verksamhet och alla uppgifter om EU offentliggörs på webben på ett användarvänligt sätt.

5.2.4

Utbildning: i syfte att motverka ”medelklassövervikten” behövs program för att öka medborgarnas egenmakt (se 3.4.6). Dessa program bör utformas för att engagera de delar av befolkningen som i vanliga fall inte deltar aktivt i det politiska livet, ekonomin och samhället. I skolorna bör det framhållas att medvetenhet om och möjligheter till deltagande är en grundläggande demokratisk princip. Det bör också påpekas att aktivt deltagande i processer för att skapa politisk vilja är till fördel både för samhället i stort och för den enskilda medborgaren, vars intressen och synpunkter då beaktas. Det krävs ytterligare finansiering till civilsamhällesorganisationer som arbetar med hållbarhetsmål och som riktar sig till de delar av befolkningen som i vanliga fall inte deltar.

5.2.5

Forskning: samhällsvetenskapen bör inriktas mer mot alternativa demokratiska processer. Ett exempel är möjligheten att tillämpa prototypmetoder på politik. Då kan politiska lösningar utformas snabbare och provas på en ”testmarknad” och deras konsekvenser skyndsamt bedömas med hjälp av feedback från medborgare och andra intressenter. Konsekvensbedömningen skulle tjäna som grund för relevanta ändringar i de politiska lösningarna innan de genomförs.

5.2.6

Mer allmänt krävs mer forskning om hur kopplingen mellan (vetenskaplig) expertis och politiskt beslutsfattande ska ses över, och hur integreringen av helt öppen, oberoende expertis i utformningen av politiken ska kombineras med behovet av att stärka medborgardeltagandet.

5.3.1

Innovation: en digital, grön och rättvis ekonomi kräver enorma investeringar i både privata anläggningar (t.ex. installationer för förnybar energi och laddningsstationer för elfordon) och offentlig infrastruktur (t.ex. digitalisering av el- och transportsystem). Därför måste finanssektorn spela en central roll i att möjliggöra denna förändring. Ekonomiska resurser, även offentliga medel, måste kanaliseras till investeringar som underlättar omvandlingen till ett hållbart samhälle. För att kunna uppnå klimat- och energimålen behövs det ett stabilt och förutsägbart investeringsklimat, och innovativa finansieringsinstrument måste stimulera privat finansiering av investeringar som annars inte hade förverkligats (26)  (27).

5.3.2

Reglering: politiken måste syfta till att skapa ett mer hållbart privat finansiellt system genom att låta hållbarhetsfaktorer ingå i bedömningen av finansiella risker, utöka finansinstitutens ansvar så att det även omfattar andra konsekvenser av investeringsbeslut än ekonomiska och öka insynen i vilken inverkan investeringsbeslut har på miljön och samhället (28). Politiken bör också uppmuntra investerare att frivilligt åta sig att investera i saker som följer hållbarhetsprinciperna. Att miljöanpassa bankstandarderna är ett måste för att rikta om privat finansiering från konventionella lösningar till koldioxidsnåla och klimattåliga investeringar. Centralbankerna bör styra kapitalfördelningen genom penningpolitiska beslut och mikro- och makrotillsyn, inbegripet hållbarhetsstandarder.

5.3.3

Socialpolitik: pressen på hushåll kommer att öka till följd av digitaliseringen och minskningen av koldioxidutsläpp. Därför behövs rejäla skattereformer för att öka hushållens disponibla inkomst och kombinera detta mål med förutsättningarna för minskade koldioxidutsläpp. EESK efterlyser ett skattesystem som baseras på internalisering av miljökostnader och användning av extraintäkterna för att minska skattebördan på arbete. Att växla skattebördan från arbete till resursanvändning hjälper till att korrigera marknadsmisslyckanden, skapa nya hållbara lokala arbetstillfällen, öka hushållens disponibla inkomst och främja investeringar i ekoinnovation (29).

5.3.4

Forskning: än så länge vet vi mycket litet om den effekt som digitaliseringen och den minskade användningen av fossila bränslen har på de offentliga finanserna (skattebasurholkning). Forskningen bör inriktas på detta samt på det allmänna bidrag som en strategisk finanspolitik kan ge till en hållbar utveckling.

5.4.1

Innovation och affärsmöjligheter: eftersom de tre centrala frågorna är globala räcker det inte att göra Europa mer hållbart med hjälp av en tydlig innovationspolicy. Europa måste också i samarbete med sina handelspartner ta fram innovationskoncept som kan överföras till andra regioner i världen. Handel kan bidra till detta, på villkor att hållbarhetsaspekter ingår som viktiga kriterier i den internationella handelspolitiken, bland annat i multilaterala och bilaterala handelsavtal. Världshandelsorganisationen (WTO) bör spela en särskild roll och i högre grad beakta den internationella miljöpolitiken, såsom Parisavtalet och Aichimålen för biologisk mångfald. När standarder för detta utformats kan europeiska företag, medborgare, lokala initiativ, kommuner och regioner utveckla betydelsefulla innovationer (produkter och tjänster) för minskade koldioxidutsläpp som kan exporteras, med hjälp av de möjligheter som megatrenden digitalisering innebär. Dessa har potential att bli framgångsrika exporter. Först och främst bör Europeiska kommissionen samarbeta med WTO och dess huvudpartner för att med hjälp av handelsavtal förbättra prissättningen av koldioxidutsläpp och eventuella andra externaliteter som skadar hållbar innovation.

5.4.2

Reglering: en av anledningarna till att våra ekonomiers större miljöavtryck är att det blir allt längre avstånd mellan de platser där produkter tillverkas, förädlas, konsumeras och ibland kasseras/återvinns. För att internationell handel ska vara förenlig med hållbar utveckling krävs en smart reglering av liberaliseringen, vilket innebär att lokala småskaliga produktionssystem beaktas och stärks. Främjandet av och stödet för politiken för en cirkulär ekonomi bör se till att systemen är varaktiga, små, lokala och rena. Storleken på kretsloppen kan vara stora när det gäller vissa industriella verksamheter (30). Regelverket måste lösa detta problem genom bilaterala och multilaterala handelsavtal.

5.4.3

EU bör uppmana Världsbanken och Internationella valutafonden att spela en central roll i att främja reformer av skatte- och finanssystemen som ger utvecklingsländerna möjlighet att mobilisera mer av sina egna resurser. Detta bör omfatta inhemska skattereformer, men man bör också mobilisera det internationella samfundet för att tillsammans bekämpa skatteundandragande, penningtvätt och olagliga kapitalflöden som leder till att mer kapital lämnar utvecklingsländer än vad som tillförs genom offentligt utvecklingsstöd. Europeiska kommissionen bör särskilt använda Agenda 2030, som bygger på de 17 hållbarhetsmålen, som en ram för alla EU-finansierade externa politiska åtgärder och program (31).

5.4.4

Socialpolitik: ett sätt att genomföra målen för hållbar utveckling och främja en progressiv handelspolitik som gynnar alla är att genomföra strategier för ansvarsfullt företagande som involverar flera berörda aktörer. Inom ramen för dessa strategier fastställer företag, icke-statliga organisationer, fackföreningar och regeringar tillsammans hur man kan se till att ansvaret för att respektera de mänskliga rättigheterna fungerar i praktiken. Det finns en växande oro över kränkningar av de mänskliga rättigheterna i leveranskedjorna, särskilt när det gäller ”konfliktmineraler” såsom kobolt, som används vid tillverkningen av laddningsbara batterier i mobiltelefoner, bärbara datorer, eldrivna fordon, luftfartyg och maskindrivna verktyg. Samarbete mellan olika berörda aktörer är avgörande med hänsyn till åtagandet att gå över till en koldioxidsnål ekonomi, den fortsatta digitaliseringen och det ansvarsfulla företagandets komplexitet i internationella leveranskedjor. EESK välkomnar därför, och är med glädje partner till, den nederländska regeringens initiativ för att öka medvetenheten om hur åtgärder som involverar flera berörda parter kan skapa förståelse för meningsfullt ansvarsfullt företagande, i synnerhet när det gäller komplexa leveranskedjor där utvinning sker med hjälp av barn- eller slavarbetare, eller under farliga omständigheter.

5.4.5

Öppen åtkomst: nya handelsavtal måste godkännas via nya demokratiska processer där medborgarna är mer delaktiga i ett gemensamt beslutsfattande. Kapitlen om handel och hållbar utveckling i EU:s nuvarande handelsavtal fungerar inte så bra som de borde. För det första bör kapitlen om handel och hållbar utveckling inbegripa globala multilaterala avtal (Agenda 2030 och Parisavtalet). För det andra bör övervakningsmekanismerna för det civila samhället stärkas och en analys ur det civila samhällets perspektiv inkluderas. För det tredje måste tillsynsmekanismerna också gälla kapitlen om handel och hållbar utveckling i sig själva (32).

5.4.6

Forskning: det behövs mer empiriska bevis för att bedöma följderna av den snabba framväxten i den internationella handeln av nya konsumtions- och produktionsmodeller som alltmer även gäller gränsöverskridande tjänster, och det bör särskilt undersökas vilka konsekvenserna kan bli för den gränsöverskridande beskattningen. Detta bör ligga till grund för ett beslut om huruvida de ska ingå i WTO:s allmänna regler eller i bilaterala och regionala avtal, såsom varit fallet med agendan för anständigt arbete.

5.4.7

EESK påminner kommissionen om kommitténs tidigare rekommendation om att göra en fullständig konsekvensbedömning av hur genomförandet av målen för hållbar utveckling och Parisavtalet sannolikt kommer att påverka EU:s handelspolitik.

6.1

I avsnitt 5 diskuterade vi några områden där det krävs politiska åtgärder för att bygga ett mer hållbart Europa i ett socioekonomiskt landskap som håller på att förändras i grunden. Fyra kriterier bör prägla Europas hållbarhetsstrategi. Den måste vara

Dessa fyra kriterier presenteras mer ingående nedan.

6.2.1

Strategiskt tänkande innebär att vi måste se långt fram i tiden på grundval av visionen om ”det Europa vi vill ha”, såsom beskrivs i avsnitt 4, och fastställa vilken väg Europa måste ta för att denna vision ska bli verklighet. Det kommer att ta upp till trettio år innan effekterna av de samhällsförändringar som orsakas av de globala problem och megatrenden digitalisering som beskrivs i avsnitt 3 blir kännbara. Många relevanta beslut, däribland om investeringar, tar tid innan de får effekt. Trettio år bör därför vara en lämplig tidsram för Europas hållbarhetsstrategi. Målen och deras motsvarande politiska åtgärder måste planeras utifrån denna tidsram (33). Referenspunkten ska alltså ses som ett önskvärt läge för hur vi vill att det ska se ut år 2050. Utifrån denna uppmålade bild kan man sedan gå bakåt och sluta sig till vilka åtgärder som måste vidtas för att detta önskeläge ska förverkligas. Genom att måla upp en önskebild kan arbetet dit framställas som något positivt. Övergången från en koldioxid- och resursintensiv ekonomi och från 1900-talets centraliserade samhälle får inte uppfattas som ett straff och som en tillbakagång utan ses som början på en ny tid med spännande möjligheter för medborgarna.

6.3.1

Långsiktigheten i hållbarhetsstrategin innebär inte att inga politiska åtgärder behöver vidtas med en gång. Ett centralt inslag i hållbarhetsstrategin bör snarare vara att utarbeta en kedja med politiska åtgärder som behövs för att uppnå de visualiserade målen för 2050 med början i politiska program som ska få effekt på lång sikt, följt av politiska handlingsplaner med effekt på medellång sikt och sedan av tydligt angivna åtgärder i ett kortsiktigt perspektiv. För att bästa möjliga effekt ska uppnås måste prioriteringen mellan politiska program, handlingsplaner och åtgärder tydligt fastställas. Det står klart att tidigare insatser för hållbarhet, särskilt de som ingår i Lissabonstrategin och Europa 2020-strategin, inte var tillräckligt tydliga när det gällde exakt vilka politiska åtgärder som skulle vidtas. Därför bör Göteborgsstrategin för hållbar utveckling (34) användas som mall för den europeiska hållbarhetsstrategin, eftersom den innehåller tydligt definierade politiska åtgärder som aktualiserades i kommissionens meddelande om en handlingsram (35).

6.4.1

När den politik som beskrivs i avsnitt 5 ska förverkligas och de olika politiska åtgärderna i avsnitt 5 genomföras finns det en punkt som måste tas på största allvar, nämligen de tre globala problemens sammanlänkning med megatrenden digitalisering. För att en strategi ska fungera måste den därför vara horisontellt sammanlänkad och omfatta alla sex politikområden, och silotänkande måste undvikas. En sådan övergripande, långsiktig strategi skulle kunna bli en efterföljare till den nuvarande Europa 2020-strategin och kombinera genomförandet av de 17 globala målen för hållbar utveckling och ett tydligt åtagande att uppfylla Parisavtalet med prioriteringarna för Europeiska kommissionens arbete (36).

6.4.2

För att hållbarhetsstrategin ska fungera måste den även vara sammanlänkad vertikalt. Arbetet för en hållbar utveckling måste utföras på alla relevanta beslutsfattande nivåer (lokal, regional, nationell, europeisk och global). Därför måste det i det strategiska ramverket tydligt framgå på vilken nivå varje enskild åtgärd ska vidtas. EESK rekommenderar att det införs en ram för styrning och samordning vid sidan av strategin för att garantera enhetlighet mellan centraliserade och decentraliserade åtgärder, liksom att det organiserade civila samhället involveras på nationell och regional nivå. Den europeiska planeringsterminen bör vidareutvecklas med en mekanism för vertikal samordning av arbetet mot hållbarhetsmålen.

6.5.1

För att åstadkomma hållbar utveckling krävs politisk förvaltning. Utifrån de mätbara mål som målats upp för 2050 (se punkt 6.2) bör delmål som ska fungera som milstolpar sättas upp. Det behövs kontinuerlig utvärdering för att kontrollera om kedjan av utstakade politiska åtgärder (se punkt 6.3) ger den effekt man vill ha. Om resultaten inte når upp till målen och delmålen bör de politiska åtgärderna omedelbart justeras.

6.5.2

För att kontrollera om vi har kommit tillräckligt långt när det gäller den långsiktiga strategiska ramen och önskebilden för 2050 behövs en vittomfattande resultattavla som återspeglar det sammanflätade, sektorsövergripande angreppssätt som beskrivs i detta yttrande. Resultattavlan bör bestå av indikatorer från alla sex politikområden så att den återspeglar sammanlänkningen mellan de tre globala problem och megatrenden digitalisering som beskrivs i avsnitt 2. Ett verkligt strategiskt hållbarhetsprogram är endast möjligt om man först utför den högst analytiska uppgiften att ta fram lämpliga indikatorer och sätta upp dem på en ”allomfattande resultattavla”. Även den vertikala och horisontella samordningen av hållbarhetspolitiken (se punkt 6.4) måste administreras. För att utföra dessa tre uppgifter (kontroll och utvärdering, justering av de politiska åtgärderna och samordning av den vertikala och horisontella sammanlänkningen) behövs ansvariga förvaltningsorgan. Ett generaldirektorat på EU-nivå och liknande organ på nationell nivå skulle kunna vara en tänkbar lösning.

6.5.3

EESK inser också att samhället i denna snabbt föränderliga värld måste utvärderas genom andra indikatorer än ekonomisk tillväxt. EESK har därför föreslagit användning av ett nytt referensparadigm: ”samhälleliga framsteg”. Inom denna åtgärd beaktas andra faktorer än ekonomisk tillväxt för att bedöma ett samhälles framsteg. Samhälleliga framsteg bör ses som ett kompletterande referensparadigm som ger en bredare bild av situationen i samhället (37).