22.1.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 19/4

1.

2.

2.1

2.1.1

2.1.2

2.1.3

2.2

2.3

3.

3.1

3.2

3.2.1

3.2.2

3.3

3.3.1

a)

b)

c)

d)

e)

3.3.2

a)

b)

c)

d)

3.4

3.4.1

3.4.2

a)

b)

c)

3.4.3

3.4.4

3.5

3.6

3.6.1

3.6.2

3.6.3

3.7

3.8

3.9

4.

5.

5.1

5.2

5.3

5.4

5.5

1.

Kommissionen kan på grundval av artikel 107.3 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) anse statligt stöd för att underlätta vissa näringsverksamheter som förenligt med den inre marknaden, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Av de skäl som anges i dessa riktlinjer anser kommissionen att en utveckling av riskfinansieringsmarknaden och ökad tillgång till riskfinansiering för små och medelstora företag, små midcap-företag och innovativa midcap-företag är mål av gemensamt intresse.

2.

Att främja utvecklingen och utvidgningen av nya företag, särskilt innovativa företag och företag med hög tillväxt, kan ha en stor sysselsättningsskapande potential. Därför är en effektiv riskfinansieringsmarknad för små och medelstora företag avgörande för att entreprenörsföretag ska kunna få tillgång till den finansiering som krävs i varje utvecklingsfas.

3.

Trots sina tillväxtutsikter, kan små och medelstora företag ha svårt att få tillgång till finansiering, särskilt under de tidiga faserna. Grunden för dessa svårigheter är ett problem som handlar om asymmetrisk information: små och medelstora företag kan ofta inte, särskilt inte när de är nystartade, bevisa för investerare att de är kreditvärdiga eller att deras affärsplaner är sunda. Under sådana omständigheter kan det vara så att den typ av aktiv granskning som investerare utför inför finansiering av större företag inte är värd att utföra på små och medelstora företag, eftersom granskningskostnaderna är för höga i förhållande till investeringens värde. Därför kan de små och medelstora företagen, oberoende av kvaliteten på deras projekt och tillväxtpotential, ofta inte få tillgång till den finansiering som de behöver så länge som de saknar dokumenterad erfarenhet och inte kan ställa tillräckliga säkerheter. Till följd av denna brist på information kan marknader för finansiering av företag misslyckas med att tillhandahålla det kapital eller den skuldfinansiering som nybildade små och medelstora företag med hög tillväxtpotential behöver, vilket leder till bestående brister på kapitalmarknaden som innebär att utbudet inte motsvarar efterfrågan till ett för båda parter godtagbart pris, vilket i sin tur påverkar deras tillväxt negativt. Små midcap-företag och innovativa midcap-företag kan under vissa omständigheter råka ut för samma marknadsmisslyckande.

4.

När företaget inte får tillgång till finansiering, kan konsekvenserna gå långt utöver den enskilda verksamheten, vilket främst beror på externa tillväxtfaktorer. Inom många framgångsrika sektorer sker en produktivitetstillväxt inte därför att företagen på den aktuella marknaden ökar sin produktivitet, utan därför att mer effektiva och tekniskt avancerade företag växer på bekostnad av de företag som är mindre effektiva (eller har föråldrade produkter). I den mån den här processen störs av att potentiellt framgångsrika företag inte kan få tillgång till finansiering kommer det sannolikt att leda till negativa konsekvenser för produktivitetstillväxten sett i ett bredare perspektiv. Tillväxten kan följaktligen stimuleras om ett bredare spektrum av företag får möjlighet att komma in på marknaden.

5.

Denna brist på finansiering till små och medelstora företag, små midcap-företag och innovativa midcap-företag kan följaktligen motivera offentliga stödåtgärder, även statligt stöd i vissa väl avgränsade fall. Ett väl riktat statligt stöd med inriktning på i form av riskfinansiering till dessa företag kan vara ett effektivt sätt att åtgärda de marknadsmisslyckanden som konstaterats och att få fram privat kapital.

6.

Ett gemensamt mål för Europa 2020-strategin är att små och medelstora företag ska ha tillgång till finansiering (1). Strategin omfattar bl.a. flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen” (2), som syftar till att förbättra ramvillkoren och tillgången till finansiering för forskning och innovation, så att innovativa idéer kan omvandlas till produkter och tjänster som skapar tillväxt och arbetstillfällen. Flaggskeppsinitiativet ”Industripolitik för en globaliserad tid” (3) är dessutom utformat för att förbättra företagsklimatet och stödja utvecklingen av en stark och hållbar industribas med internationell konkurrenskraft. I kommissionens ”Färdplan för ett resurseffektivt Europa” (4) efterlyser man tydliga ramvillkor för att ge investerarna större säkerhet och företagen bättre tillgång till finansiering för miljöinvesteringar som betraktas som mer riskfyllda eller har längre återbetalningstid. Även i meddelandet ”Tänk småskaligt först – En ’Small Business Act’ för Europa” (5) fastställs en rad vägledande principer för en omfattande strategisk ram till stöd för utvecklingen av små och medelstora företag. En av dessa principer är att underlätta små och medelstora företags tillgång till finansiering. Den principen ligger också till grund för Inremarknadsakten (6).

7.

Inom ramen för denna strategi framhålls i 2011 års åtgärdsplan för att förbättra små och medelstora företags tillgång till finansiering (7) och den debatt som inleddes 2013 genom Grönboken om långsiktig finansiering för den europeiska ekonomin (8) att unionens framgångar i stor utsträckning beror på tillväxten bland små och medelstora företag, vilka dock ofta har svårt att få tillgång till finansiering. För att möta denna utmaning har politiska initiativ tagits eller föreslagits för att göra små och medelstora företag mer synliga för investerare och riskfinansieringsmarknaderna mer attraktiva och tillgängliga för små och medelstora företag.

8.

Nyligen har två initiativ med koppling till investeringsfonder tagits: förordningen om europeiska riskkapitalfonder (9) från 2013 som tillåter att riskkapitalfonder inom unionen marknadsför sina fonder och samlar in kapital på hela den inre marknaden och förslaget till förordning om långsiktiga investeringsfonder (10), vars syfte är att införa ramvillkor som underlättar driften av privata investeringsfonder med långsitiga åtaganden från investerarna.

9.

Förutom dessa specifika bestämmelser innehåller direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder (11) de regler för förvaltning och drift av investeringsfonder som ägnar sig åt riskfinansiering, exempelvis riskkapitalfonder.

10.

I linje med dessa politiska initiativ avser kommissionen att använda EU:s budget för att underlätta tillgången till finansiering för små och medelstora företag i syfte att komma till rätta med marknadsmisslyckanden av strukturell art som begränsar de små och medelstora företagens tillväxt. Därför har förslag lämnats i syfte att förbättra användningen av nya finansieringsinstrument (12) inom den fleråriga finansieringsramen 2014–2020. Genom bl.a. unionens finansieringsprogram COSME (13) och Horisont 2020 (14) kommer man att eftersträva en ökad användning av offentliga medel genom riskdelningsmekanismer som gynnar små och medelstora företag i start-, tillväxt- eller övergångsfasen, samt även små midcap-företag och innovativa midcap-företag, med särskild betoning på åtgärder som är utformade för att tillhandahålla sammanhängande stöd hela vägen från innovation till marknad, även i samband med det kommersiella genomförandet av forsknings- och utvecklingsresultat (FoU) (15).

11.

På det sammanhållningspolitiska området är syftet med den nya gemensamma strategiska ramen (16) att främja åtgärder som inför finansieringsinstrument finansierade av medlemsstaterna med medel från deras anslag till deras Europeiska struktur- och investeringsfonder genom att utöka användningen av egetkapital och skuldinstrument samt genom att förenkla genomföranderamen samtidigt som den också görs flexiblare och effektivare (17).

12.

År 2012 inledde kommissionen ett offentligt samråd (18) för att samla in information om hur omfattande det marknadsmisslyckande som påverkar tillgången till skuld- och kapitalfinansiering för små och medelstora företag är samt hur pass ändamålsenliga gemenskapens riktlinjer för statligt stöd för att främja riskkapitalinvesteringar i små och medelstora företag från 2006 (nedan kallade riktlinjerna för riskkapitalinvesteringar) faktiskt är (19). Resultaten av det offentliga samrådet visar att riktlinjernas grundläggande principer utgör en sund grund för kanaliseringen av medlemsstaternas medel till de utvalda små och medelstora målföretagen samtidigt som de begränsar riskerna för utträngning. Det offentliga samrådet visade dock att riktlinjerna för riskkapitalinvesteringar ansågs vara för restriktiva när det gäller stödberättigade företag, finansieringsformer, stödinstrument och finansieringsstrukturer.

13.

I sitt meddelande om modernisering av statlig stöd (20) fastställer kommissionen ett ambitiöst program för moderniseringen av det statliga stödet utifrån följande tre övergripande mål:

14.

Mot bakgrund av ovanstående har det ansetts lämpligt att genomföra en grundlig översyn av de regler för statligt stöd som är tillämpliga på riskfinansieringsåtgärder, även sådana som omfattas av gruppundantagsförordningen (21), för att främja ett effektivare sätt att förse fler stödberättigade företag med olika former av riskfinansiering. Åtgärder som omfattas av gruppundantagsförordningen kräver ingen anmälan, eftersom de anses vara lämpliga och proportionerliga samtidigt som de har en stimulanseffekt och begränsar eventuella snedvridningseffekter till ett minimum.

15.

Kommissionen tillämpar principerna i dessa riktlinjer på riskfinansieringsåtgärder som inte uppfyller samtliga villkor i den allmänna gruppundantagsförordningen. Den berörda medlemsstaten ska underrätta kommissionen om denna åtgärd i enlighet med artikel 108.3 i fördraget, varpå kommissionen utför en omfattande bedömning av åtgärdens förenlighet i enlighet med avsnitt 3 i dessa riktlinjer.

16.

Medlemsstaterna kan dock välja att utforma riskfinansieringsåtgärderna på ett sådant sätt att de inte medför statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget. Detta kan till exempel göras därför att de uppfyller kriterierna för testet med en privat investerare i en marknadsekonomi eller därför att de uppfyller villkoren i förordningen om stöd av mindre betydelse. (22). Sådana fall behöver inte anmälas till kommissionen.

17.

Dessa riktlinjer bör inte användas för att ifrågasätta lagligheten i det statliga stöd som uppfyller kriterierna i andra riktlinjer, rambestämmelser eller förordningar. Kommissionen uppmärksammar särskilt behovet av inte låta dessa riktlinjer användas för att uppnå mål som i första hand ska uppnås genom andra rambestämmelser, riktlinjer och förordningar.

18.

Dessa riktlinjer påverkar inte andra typer av finansieringsinstrument än dem som omfattas av riktlinjerna, exempelvis instrument som fungerar som säkerhet för befintliga lån och som ska bedömas enligt berörd rättslig grund för statligt stöd.

19.

Kommissionen kommer endast att tillämpa de principer som anges i dessa riktlinjer på stödordningar för riskfinansiering. De kommer inte att tillämpas med avseende på särskilda åtgärder för att tillhanda riskfinansieringsstöd till enskilda företag, förutom i fråga om åtgärder som är avsedda att stödja en viss alternativ handelsplattform.

20.

Det är viktigt att komma ihåg att riskfinansieringsåtgärder måste vidtas av finansiella intermediärer eller alternativa handelsplattformar, med undantag för skattelättnader för direkta investeringar i stödberättigade företag. Därför kan en åtgärd, genom vilken medlemsstaten eller ett offentligt organ gör direkta investeringar i företag utan deltagande av finansiella intermediärer, inte förklaras för förenlig med den inre marknaden enligt reglerna om statligt riskfinansieringsstöd.

21.

Mot bakgrund av de stora företagens mer väldokumenterade resultathistorik och säkerheter anser kommissionen inte att det finns något allmänt marknadsmisslyckande som avser tillgången till finansiering för dem. I undantagsfall kan riskfinansieringsåtgärder inriktas mot små mid-capföretag i enlighet med avsnitt 3.3.1 a eller mot innovativa midcap-företag som bedriver FoU- och innovationsprojekt i enlighet med avsnitt 3.3.1 b.

22.

Riskfinansieringsstöd får inte beviljas företag som är officiellt noterade på en fondbörs eller reglerad marknad, eftersom det faktum att de är noterade visar att de kan attrahera privat finansiering.

23.

Riskfinansieringsåtgärder som helt saknar privata investerare kommer inte att förklaras för förenliga. I sådana fall måste medlemsstaten överväga alternativa strategier som kan vara lämpligare för att uppnå samma mål och resultat, till exempel regionalt investeringsstöd eller startstöd som förskrivs i Gruppundantagsförordningen.

24.

Riskfinansieringsåtgärder där de privata investerarna inte tar någon risk av betydelse eller där vinsterna i sin helhet går till privata investerare kommer inte att förklaras för förenliga. Att risker och avkastning delas är ett nödvändigt villkor för att begränsa den finansiella exponeringen för och säkerställa en rimlig avkastning till staten.

25.

Utan att det påverkar riskfinansieringsstöd i form av ersättningskapital enligt definitionen i den allmänna gruppundantagsförordningen, kan riskfinansieringsstöd inte användas för att stödja uppköp.

26.

Riskfinansieringsstöd kommer inte att anses vara förenligt med den inre marknaden om det beviljas till någon av följande typer av företag:

27.

Kommissionen kommer inte att tillämpa dessa riktlinjer på stöd till exportrelaterad verksamhet till tredjeländer eller medlemsstater, dvs. stöd som är direkt knutet till exporterade volymer, till inrättande och drift av ett distributionsnät eller till andra löpande kostnader i samband med exportverksamheten, och stöd som gynnar användning av inhemska varor i stället för importerade.

28.

Kommissionen kommer inte att tillämpa dessa riktlinjer på åtgärder som i sig och genom de villkor som är förenade med dem eller genom deras finansieringsmetod medför en icke särskiljbar överträdelse av unionens lagstiftning (24). Det gäller bland annat följande åtgärder:

29.

Riskfinansieringsåtgärder inbegriper ofta komplexa strukturer med en grupp av ekonomiska aktörer (investerarna) som stimuleras att erbjuda en annan grupp av aktörer (de stödberättigade företagen) riskfinansiering. Beroende av åtgärdens utformning, och även om myndigheternas avsikt endast varit att gynna den senare gruppen, kan resultatet bli att företag på den ena eller båda nivåerna blir mottagare av statligt stöd. Riskfinansieringsåtgärder inbegriper dessutom alltid en eller flera finansiella intermediärer vars ställning kan vara skild från investerarna och de företag som är slutliga stödmottagare. I sådana fall måste man också överväga om den finansiella intermediären kan betraktas som mottagare av statligt stöd.

30.

I allmänhet ska offentliga ingripanden inte anses utgöra statligt stöd, till exempel därför att det uppfyller villkoren i testet med en privat investerare i en marknadsekonomi. Enligt testet leder ekonomiska transaktioner som utförs av offentliga organ eller företag inte till en fördel för deras motpart, och utgör därför heller inte statligt stöd, om de genomförs med uppfyllande av normala marknadsvillkor. Utan att det påverkar EU-domstolens behörighet att fatta beslut om förekomsten av stöd innehåller detta avsnitt kompletterande vägledning om tillämpningen av testet med en privat investerare i en marknadsekonomi på området riskfinansiering.

31.

I allmänhet anser kommissionen att en investering uppfyller villkoren i testet med en privat investerare i en marknadsekonomi och därför inte utgör statligt stöd, om den genomförs på lika villkor för offentliga och privata investerare (25). En investering anses ha genomförts på lika villkor om samma villkor gäller offentliga och privata investerare när den genomförs, båda kategorierna av aktörer deltar samtidigt och den privata investerarens insats är av reell ekonomisk betydelse.

32.

Transaktionen anses ha skett på lika villkor om offentliga och privata investerare delar samma risker och får lika mycket ersättning och har lika förtursrätt inom en och samma riskklass. Om den offentliga investeraren har en bättre ställning än den privata investeraren, till exempel på grund av att han får en prioriterad avkastning före den privata investeraren, kan åtgärden också anses uppfylla normala marknadsvillkor, så länge som de privata investerarna inte får några särskilda fördelar.

33.

På området riskfinansiering betraktas transaktioner av offentliga och privata investerare som samtidiga, om de privata och offentliga investerarna saminvesterar i de slutliga stödmottagarna genom en och samma investeringstransaktion. Vid investeringar genom offentlig-privata finansiella intermediärer antas investeringar som genomförs av offentliga och privata investerare vara utförda samtidigt.

34.

Ytterligare ett villkor är att den finansiering som tillhandahålls av privata investerare som är oberoende av de företag som de investerar i är av ekonomisk betydelse (26) i förhållande till den samlade investeringsvolymen. Kommissionen anser att 30 procent av de oberoende privata investeringarna kan beskrivas som ekonomiskt betydelsefulla, när det gäller riskfinansieringsåtgärder.

35.

Om investeringen sker enligt testet med en privat investerare i en marknadsekonomi, anser kommissionen att de företag som tar emot investeringen inte är mottagare av statligt stöd, eftersom de investeringar som de tar emot anses ske på marknadsvillkor.

36.

En privat investerare får en fördel om en viss åtgärd möjliggör riskfinansinvesteringar i ett eller flera företag på villkor som är fördelaktigare än dem som gäller offentliga investerare som investerar i samma företag (investeringar som inte görs på samma villkor). En sådan fördel kan ta sig olika uttryck, och exempelvis vara prioriterad avkastning eller en lägre exponering för förluster, om den underliggande transaktionen ger sämre resultat jämfört med de offentliga investerarna.

37.

I allmänhet anser kommissionen att finansiella intermediärer inte själva är stödmottagare, utan förmedlande verktyg som överför stöd till investerarna eller de företag som är föremål för investeringen, oberoende av om intermediären är en juridisk person eller bara samlade tillgångar som förvaltas av ett oberoende förvaltningsföretag.

38.

Däremot kan åtgärder som inbegriper direkta överföringar till eller en saminvestering från en finansiell intermediär utgöra stöd, om inte överföringarna eller saminvesteringarna görs på villkor som skulle godtas av en normal ekonomisk aktör i en marknadsekonomi.

39.

Om riskfinansieringsåtgärden förvaltas av en enhet som anförtrotts befogenheterna, utan att denna enhet står för samfinansiering tillsammans med medlemsstaten, betraktas den enhet som anförtrotts befogenheterna som ett verktyg för kanalisering av finansiering och inte en stödmottagare, så länge som den inte överkompenseras. Om den enhet som anförtrotts befogenheterna förser åtgärden med finansiering eller saminvesterar tillsamman med medlemsstaten på ett sätt som liknar finansiella intermediärers arbetssätt, kommer kommissionen att tvingas avgöra huruvida den enhet som anförtrotts befogenheterna erhåller statligt stöd.

40.

Om förvaltaren av den finansiella intermediären eller förvaltningsföretaget (nedan kallat förvaltaren) väljs genom ett öppet, överblickbart, icke-diskriminerande och objektivt urvalsförfarande eller förvaltarens ersättning helt motsvarar en marknadsmässig ersättning i jämförbara situationer, antas det att förvaltaren inte är mottagare av statligt stöd.

41.

Om den finansiella intermediären och dennes förvaltare är offentliga organ och inte valts ut genom ett öppet, överblickbart, icke-diskriminerande och objektivt förfarande, kommer de inte att betraktas som stödmottagare om deras förvaltningsavgift sänks och deras totala ersättning uppfyller normala marknadsvillkor och är kopplad till resultatet. De finansiella intermediärerna ska dessutom förvaltas kommersiellt och deras förvaltare ska fatta investeringsbesluten på ett vinstorienterat sätt utan statlig inblandning. Dessutom ska de privata investerarna väljas ut genom en öppen, överblickbar och icke-diskriminerande ansökningsomgång inför varje enskild affär. Det måste finnas en lämplig mekanism för att utesluta all tänkbar statlig inblandning i den dagliga förvaltningen av den offentliga fonden.

42.

Om en statlig investering genom en finansiell intermediär är utformad som lån eller garantier, också motgarantier, och de villkor som anges i kommissionens meddelande om referensräntor (27) eller meddelandet om garantier (28) är uppfyllda, kommer den finansiella intermediären inte att betraktas som mottagare av statligt stöd.

43.

Finansiella intermediärer kan öka sina tillgångar och deras förvaltare kan öka sin omsättning tack vare sina provisioner, men detta anses bara vara en sekundär ekonomisk effekt av stödåtgärden och inte stöd till de finansiella intermediärerna eller deras förvaltare. Om riskfinansieringsåtgärden är utformad så att den kanaliserar de sekundära effekterna mot individuella, på förhand identifierade, finansiella intermediärer, anses emellertid dessa finansiella intermediärer vara mottagare av indirekt stöd.

44.

Om stöd ges till investerarna, den finansiella intermediären eller dennes förvaltare anser kommissionen i regel att stödet åtminstone delvis förs över till målföretaget. Detta är fallet även om den finansiella intermediärens förvaltare fattar investeringsbesluten på rent affärsmässiga grunder.

45.

När lån eller garantiinvesteringar som målföretag får inom ramen för en riskfinansieringsåtgärd uppfyller villkoren i meddelandet om referensräntan eller meddelandet om garantierna, kommer dessa företag inte att betraktas som mottagare av statligt stöd.

46.

Enligt artikel 108.3 i fördraget är medlemsstaterna skyldiga att anmäla riskfinansieringsåtgärder som utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget (särskilt om de inte är förenliga med testet med en privat investerare i en marknadsekonomi) och som varken uppfyller villkoren i förordningen om stöd av mindre betydelse eller uppfyller alla villkor i den allmänna gruppundantagsförordningen. Kommissionen bedömer åtgärdernas förenlighet med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i fördraget. Dessa riktlinjer är i första hand inriktade på de riskfinansieringsåtgärder som mest sannolikt kommer anses vara förenliga med artikel 107.3 c i fördraget, förutsatt att de uppfyller flera villkor som förklaras mer ingående i avsnitt 3 längre ned. Åtgärderna kan indelas i tre olika kategorier enligt nedan.

47.

Den första kategorin omfattar riskfinansieringsåtgärder riktade till företag som inte uppfyller alla de villkor för stödberättigande som fastställs för riskfinansieringsstöd i den allmänna gruppundantagsförordningen. I fråga om dessa åtgärder kräver kommissionen att medlemsstaten gör en ingående förhandsbedömning, eftersom det marknadsmisslyckande som påverkar de stödberättigade företag och som omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen inte längre kan antas föreligga. Denna kategori omfattar särskilt åtgärder med inriktning på följande företag:

48.

Den andra kategorin består av de åtgärder som är utformade enligt andra parametrar än de som anges i den allmänna gruppundantagsförordningen, samtidigt som de inriktas på samma stödberättigade företag som definieras däri. För dessa åtgärder behöver förekomsten av ett marknadsmisslyckande bara beläggas i den mån som krävs för att motivera användningen av parametrar som går utöver dem som anges i den allmänna gruppundantagsförordningen Denna kategori omfattar särskilt följande fall:

49.

Den tredje kategorin gäller omfattande stödordningar som även om de uppfyller villkoren i bestämmelsen om riskfinansieringsstöd i den allmänna gruppundantagsförordningen inte omfattas av dess tillämpningsområde på grund av sin omfattande budget, enligt definitionen i förordningen. I samband med denna bedömning kontrollerar kommissionen även om villkoren i den allmänna gruppundantagsförordningen är uppfyllda. Om så är fallet, kommer den att utvärdera huruvida utformningen av åtgärden är lämplig mot bakgrund av den förhandsundersökning som ligger till grund för meddelandet. Om en omfattande stödordning inte uppfyller de villkor för att vara stödberättigad och proportionerlig som anges i ovannämnda bestämmelser, kommer kommissionen att på lämpligt sätt bedöma de belägg som framkommit i samband med förhandsbedömningen av den möjliga förekomsten av ett specifikt marknadsmisslyckande. Dessutom kommer den att genomföra en fördjupad bedömning av vilka negativa effekter som sådana ordningar skulle kunna ha på de berörda marknaderna.

50.

De olika särdrag som beskrivs i punkterna 47–49 kan, efter lämplig motivering underbyggd av en heltäckande analys av marknadsmisslyckandet, kombineras inom ramen för en och samma riskfinansieringsåtgärd.

51.

Utöver de undantag som uttryckligen är tillåtna enligt nuvarande riktlinjer, ska alla andra proportionalitetsvillkor för riskfinansieringsstöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen vara vägledande för bedömningen av ovannämnda anmälningspliktiga kategorier.

52.

I dessa riktlinjer gäller följande definitioner:

i)   alternativ handelsplattform: multilateral handelsplattform enligt definitionen i artikel 4.1.15 i direktiv 2004/39/EG (30) där majoriteten av de finansieringsinstrument som tas upp till handel ges ut av små och medelstora företag.

ii)   på normala marknadsmässiga villkor: villkoren för investeringstransaktionen mellan de avtalsslutande parterna skiljer sig inte från de villkor som skulle gälla mellan oberoende företag och innehåller inga inslag av statligt inflytande.

iii)   utköp: köp av åtminstone en kontrollerande andel av ett företags aktiekapital köps från de nuvarande aktieägarna, i syfte att ta över företagets tillgångar och verksamhet.

iv)   stödberättigade företag: små och medelstora företag, små midcap-företag och innovativa midcap-företag.

v)   enhet som anförtrotts befogenheterna: Europeiska investeringsbanken, Europeiska investeringsfonden, ett internationellt finansinstitut eller ett finansieringsinstitut som är etablerat i en medlemsstat, där en medlemsstat är aktieägare med målet att främja allmänintresset under en offentlig myndighets kontroll, ett offentligrättsligt organ eller ett privaträttsligt organ med uppdrag att verka i allmänhetens tjänst. Den enhet som anförtrotts befogenheterna kan väljas ut eller direkt utses i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2004/18/EG (31) eller annan lagstiftning som ersätter detta direktiv helt eller delvis.

vi)   kapitalinvestering: kapital till ett företag som investeras direkt eller indirekt i utbyte mot ägande av en motsvarande aktieandel i företag.

vii)   exit: en finansiell intermediärs eller investerares avveckling av innehav, bland annat utförsäljning, avskrivningar av investeringar, återbetalning av aktier eller lån, försäljning till ett finansinstitut och försäljning genom offentlig emission, inbegripet börsintroduktion.

viii)   rimlig avkastningsnivå: förväntad intern avkastning motsvarande en riskjusterad diskonteringssats som återspeglar investeringens risknivå samt typen och nivån på det kapital som ska investeras av de privata investerarna.

ix)   slutlig stödmottagare: ett stödberättigat företag som har mottagit investeringar inom ramen för en statlig stödåtgärd för riskfinansiering.

x)   finansiell intermediär: ett finansinstitut, oavsett form och ägarskap, som medlemsstaten har anförtrott genomförandet av riskfinansieringsåtgärden, fondandelsfonder, privata investeringsfonder, offentliga investeringsfonder, banker, mikrofinansinstitut och garantibolag.

xi)   första kommersiella försäljning: ett företags första försäljning på en produkt- eller tjänstemarknad, exklusive begränsad försäljning för att testa marknaden.

xii)   första förlusttranch: den senaste risktranchen som också bär den högsta förlustrisken, inklusive väntade förluster i målportföljen.

xiii)   uppföljningsinvestering: ytterligare en investering i ett företag efter en eller flera tidigare riskfinansieringsinvesteringar.

xiv)   garanti: ett skriftligt åtagande att ta på sig ansvaret för hela eller en del av en tredje parts nyligen uppkomna riskfinansieringslån, t.ex. skuld- eller leasinginstrument eller hybridkapitalinstrument.

xv)   garantitak: en offentlig investerares maximala exponering uttryckt som en procentandel av de totala investeringarna gjorda i en garantiportfölj.

xvi)   garantinivå: en offentlig investerares förlusttäckningsnivå för varje transaktion som berättigar till statligt stöd enligt den statliga riskfinansieringsåtgärden.

xvii)   oberoende privat investerare: en privat investerare som inte är delägare i det företag i vilket den investerar, inklusive företagsänglar och finansinstitut, oavsett ägarförhållanden, i den mån de står för hela risken i förhållande till sin investering; vid skapandet av ett nytt företag betraktas samtliga privata investerare som oberoende i förhållande till det företaget.

xviii)   innovativt midcap-företag: midcap-företag vars forsknings- och utvecklingskostnader, enligt definitionen i gruppundantagsförordningen, representerar a) minst 15 procent av dess totala driftskostnader under åtminstone ett av de tre åren före den första investeringen inom ramen för riskfinansieringsåtgärden med statligt stöd, eller b) minst 10 procent om året av dess totala driftskostnader under de tre åren före den första investeringen inom ramen för riskfinansieringsåtgärden med statligt stöd.

xix)   låneinstrument: en överenskommelse som tvingar långivaren att göra ett överenskommet belopp tillgängligt för låntagaren för en överenskommen period och enligt vilken låntagaren är skyldig att återbetala det beloppet inom den överenskomna perioden. Det kan anta formen av ett lån, eller något annat finansieringsinstrument, t.ex. leasing, som ger lånegivaren en viktig komponent i form av minimiavkastning.

xx)   midcap: i dessa riktlinjer är det ett företag som har högst 1 500 anställa beräknat i enlighet med artiklarna 3, 4 och 5 i bilaga I till den allmänna gruppundantagsförordningen. Vid tillämpningen av dessa riktlinjer ska flera enheter betraktas som ett enda företag, om något av de villkor som anges i artikel 3.3 i bilaga I till den allmänna gruppundantagsförordningen är uppfyllt. Denna definition påverkar inte andra definitioner som används för utveckling av finansieringsinstrument inom EU-program som inte omfattar något statligt stöd.

xxi)   fysisk person: en annan person än en juridisk som inte är ett företag i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

xxii)   nytt lån: ett nyligen inlett låneinstrument utformat för att finansiera nya investeringar eller rörelsekapital med uteslutande av refinansiering av befintliga lån.

xxiii)   ersättningskapital: köp av befintliga aktier i ett företag från en tidigare investerare eller aktieägare.

xxiv)   riskfinansieringsinvestering: tillhandahållande av kapitalinvesteringar och investeringar i form av hybridkapital, lån inbegripet leasing, garantier eller en kombination av dessa till stödberättigade företag.

xxv)   investering i form av hybridkapital: typ av finansiering som befinner sig mellan eget kapital och lån, med högre risk än en prioriterad skuld och lägre risk än primärkapital och som ger innehavaren en avkastning som i huvudsak grundar sig på vinster eller förluster i det underliggande målföretaget och för vilken det saknas säkerhet i händelse av betalningsförsummelse. Hybridkapitalinstrument kan vara strukturerade som en fordran, osäkrad och underordnad, också blandad fordran, och i vissa fall konvertibel till aktier, eller som preferensaktier.

xxvi)   små och medelstora företag: företag enligt definitionen i bilaga II till den allmänna gruppundantagsförordningen.

xxvii)   litet midcap-företag: ett företag som har högst 499 anställda, beräknat enligt artiklarna 3–5 i bilaga I till den allmänna gruppundantagsförordningen, en årsomsättning som inte överstiger 100 miljoner EUR och en årlig balansräkning som inte överstiger 86 miljoner EUR. Vid tillämpningen av dessa riktlinjer ska flera enheter betraktas som ett enda företag, om något av de villkor som anges i artikel 3.3 i bilaga I till den allmänna gruppundantagsförordningen är uppfyllt. Denna definition påverkar inte andra definitioner som används för utveckling av finansieringsinstrument inom EU-program som inte omfattar något statligt stöd.

xxviii)   total finansiering: maximalt sammanlagt belopp för investering som gjorts i ett stödberättigat företag genom en eller flera riskfinansieringsinvesteringar, inbegripet uppföljningsinvesteringar, inom ramen för statligt riskfinansieringsstöd, med uteslutande av helt privata investeringar som tillhandahålls på marknadsvillkor och utanför statliga riskfinansieringsåtgärder.

xxix)   icke börsnoterade företag: företag som inte är officiellt noterade på en fondbörs, med undantag för alternativa handelsplattformar.

53.

För att bedöma om en anmäld stödåtgärd kan anses förenlig med den inre marknaden gör kommissionen i allmänhet en analys av om stödåtgärdens utformning säkerställer att stödets positiva effekter på ett mål av gemensamt intresse överväger dess potentiella negativa effekter på handeln mellan medlemsstaterna och på konkurrensen.

54.

Enligt meddelandet om modernisering av det statliga stödet i EU av den 8 maj 2012 bör gemensamma principer för kommissionens bedömning av förenligheten hos alla stödåtgärder identifieras och definieras. I denna bedömning anser kommissionen att en stödåtgärd är förenlig med fördraget endast om den uppfyller samtliga följande kriterier:

55.

Vid den samlade avvägningen mellan vissa kategorier av stödordningar kan det dessutom ställas krav på utvärdering i efterhand enligt beskrivningen i avsnitt 4 nedan. I sådana fall kan kommissionen begränsa stödordningarnas varaktighet, med möjlighet att inkomma med en anmälan om förlängning av dem.

56.

När kommissionen beaktar huruvida ett enskilt stöd är förenligt med den inre marknaden, beaktas samtliga förfaranden som rör överträdelse av artiklarna 101 eller 102 i fördraget och kan beröra stödmottagaren och påverka kommissionens bedömning enligt artikel 107.3 i fördraget (32).

57.

Statligt stöd måste bidra till att ett eller flera av de mål av gemensamt intresse i den mening som avses i artikel 107.3 i fördraget uppnås. För riskfinansieringsstöd är det allmänna strategiska målet att förbättra tillgången till finansiering för lönsamma små och medelstora företag från och med den tidiga utvecklingsfasen till tillväxtfasen, och under vissa omständigheter även gäller små midcap-företag och innovativa midcap-företag, för att på längre sikt utveckla en konkurrenskraftig finansieringsmarknad i unionen för små och medelstora företag och därmed på sikt kunna bidra till en övergripande ekonomisk tillväxt.

58.

Åtgärden måste omfatta specifikt definierade strategiska mål med beaktande av de allmänna strategiska mål som anges i punkt 57 ovan. I detta syfte måste medlemsstaten göra en förhandsbedömning för att identifiera de strategiska målen och definiera de relevanta resultatindikatorerna. Åtgärden ska ha lämplig omfattning och varaktighet i förhållande till de strategiska målen. Resultatindikatorerna kan innehålla uppgifter om följande:

59.

De indikatorer som avses i punkt 58 är relevanta både för att utvärdera åtgärdens effektivitet och bedöma styrkan i de investeringsstrategier som utarbetats av den finansiella intermediären i urvalsprocessen.

60.

För att säkerställa att de finansiella intermediärer som deltar i riskfinansieringsåtgärden uppnår de relevanta strategiska målen, måste de uppfylla de villkor som anges i punkterna 61 och 62 nedan.

61.

Den finansiella intermediärens investeringsstrategi måste anpassas till de strategiska målen för åtgärden. Som en del i urvalsförfarandet måste finansiella intermediärer visa hur deras föreslagna investeringsstrategi kan bidra till att de strategiska målen uppnås.

62.

Medlemsstaten måste se till att intermediärernas investeringsstrategi alltid ligger i linje med de överenskomna strategiska målen, till exempel genom lämplig kontroll- och rapporteringsmekanismer samt deltagande av representanter för de offentliga investerarna i den finansiella intermediärens representationsorgan för investerare, som exempelvis det styrande organet eller det rådgivande organet. En lämplig styrelsestruktur ska säkerställa att konkreta ändringar av investeringsstrategin kräver samtycke på förhand från medlemsstaten. För att undvika att tvivel uppstår får medlemsstaten inte delta direkt i enskilda beslut om investeringar och avyttringar.

63.

Statligt stöd kan bara motiveras om det är inriktat på specifika marknadsmisslyckanden som påverkar möjligheterna att uppnå det gemensamma målet. Kommissionen anser att det inte finns något allmänt marknadsmisslyckande när det gäller små och medelstora företags tillgång till finansiering. Det handlar i stället om ett misslyckande som gäller vissa grupper av små och medelstora företag, beroende på den specifika ekonmiska situationen i dem berörda medlemsstaten. Detta gäller särskilt, men inte uteslutande, små och medelstora företag som befinner sig i den tidiga fas där de, trots sina tillväxtutsikter, inte kan bevisa för investerare att de är kreditvärdiga eller att deras affärsplaner är sunda. Omfattningen av ett sådant marknadsmisslyckande kan, både i fråga om de berörda företagen och deras kapitalbehov, variera beroende på vilken sektor de är verksamma i. På grund av informationsasymmetrier är det svårt för marknaden att bedöma risk-/avkastningsprofilen hos sådana företag och deras förmåga att skapa riskjusterade intäkter. Dessa små och medelstora företags erfarenheter av svårigheterna med att dela med sig av information om kvaliteten på sina projekt, samt den risk och svaga kreditvärdighet som de förmodas vara förknippade med, leder till höga transaktions- och förmedlingskostnader och kan öka investerarnas riskaversion. Små midcap-företag och innovativa midcap-företag kan under vissa omständigheter råka ut för liknande svårigheter och därför råka ut för samma marknadsmisslyckande.

64.

Riskfinansieringsåtgärden måste därför inrättas utifrån en förhandsbedömning som visar att det finns en brist på finansiering till stödberättigade företag i den berörda utvecklingsfasen, det geografiska området, och i tillämpliga fall, den ekonomiska sektorn. Riskfinansieringsåtgärden måste vara utformad på ett sådant sätt att den åtgärdar de marknadsmisslyckanden som bevisats i förhandsbedömningen.

65.

En analys måste göras av både de strukturella och cykliska (dvs. krisrelaterade) problem som leder till att privata finansieringar inte når upp till optimala nivåer. Bedömningen måste bland annat innehålla en heltäckande analys av vilka finansieringskällor som de stödberättigade företagen har tillgång till, med beaktande av antalet befintliga finansiella intermediärer i det georgrafiska målområdet, om de är offentliga eller privata, de investeringsvolymer som riktas till det relevanta marknadssegmentet, antalet potentiellt stödberättigade företag och genomsnittliga värden på enskilda transaktioner. Denna analys bör grundas på uppgifter som täcker de [5] åren närmast före riskfinansieringsåtgärdens anmälan och innehålla en uppskattning av finansieringsbristens karaktär och omfattning, dvs. hur stor del av efterfrågan på finansiering från stödberättigade företag som inte är tillgodosedd.

66.

Förhandsbedömningen bör helst utföras av ett oberoende organ samt baseras på objektiva och uppdaterade uppgifter. Medlemsstaterna får även lämna in en bedömning, förutsatt att den utförts mindre än tre år före anmälan av riskfinansieringsåtgärden. Om riskfinansieringsåtgärden är delvis finansierad med medel från de europeiska struktur- och investeringsfonderna, kan medlemsstaten lämna in en förhandsbedömning som utformats i enlighet med artikel 37.2 i förordningen (33), om gemensamma bestämmelser, vilken anses uppfylla kraven i dessa riktlinjer. Kommissionen förbehåller sig rätten att i sin granskning av förhandsbedömningens resultat ifrågasätta giltigheten i uppgifterna med hänsyn till tillgängliga bevis.

67.

För att säkerställa att de finansiella intermediärer som deltar i åtgärden inriktar sig på de marknadsmisslyckanden som identifierats, måste en due dilligence-granskning genomföras för att säkerställa en kommersiellt sund investeringsstrategi som är inriktad på det identifierade politiska målet och uppfyller de krav för stödberättigande och begränsningar för finansiering som fastställts. Medlemsstaterna måste bland annat välja finansiella intermediärer som kan visa att deras föreslagna investeringsstrategi är kommersiellt sund och inbegriper en strategi för lämplig riskspridning som syftar till att uppnå ekonomisk lönsamhet och effektiv volym i fråga om investeringarnas storlek och territoriella räckvidd.

68.

Dessutom ska förhandsbedömningen omfatta en bedömning av de specifika marknadsmisslyckanden som gäller stödberättigade målföretag på grundval av den ytterligare vägledning som ges i punkterna 69–88.

69.

Den allmänna gruppundantagsförordningen gäller endast stödberättigade små och medelstora företag. Vissa företag som inte uppfyller definitionen av små och medelstora företag i fråga om antalet anställda och finansiella trösklar kan också ställas inför liknande finansieringsproblem.

70.

Utvidgningen av vilka företag som har rätt till stöd inom ramen för en riskfinansieringsåtgärd till att också inbegripa små midcapföretag, kan motiveras om det stimulerar privata investerare till att investera i en mer varierad portfölj med större möjlighet att gå in i och ut ur företagen. Om små midcap-företag tas med i portföljen, kommer det sannolikt att minska riskerna med portföljen och därigenom höja avkastningen på investeringarna. Därför kan detta vara ett särskilt effektivt sätt att attrahera institutionella investerare till de mer riskfyllda nyetablerade företagen.

71.

Mot bakgrund av ovanstående och förutsatt att förhandsbedömningen innehåller lämpliga ekonomiska belägg för detta så kan det vara motiverat att stödja små midcap-företag. Vid bedömningen beaktar kommissionen arbetskrafts- och kapitalintensiteten i målföretagen, samt även andra kriterier rörande specifika finansieringshinder som påverkar små midcap-företag (till exempel otillräcklig säkerhet för ett stort lån).

72.

Midcap-företag kan under vissa omständigheter också stå inför finansieringshinder som är jämförbara med dem som drabbar små och medelstora företag. Detta kan gälla midcap-företag som bedriver FoU- och innovationsverksamhet parallellt med inledande investeringar i produktionsanläggningar, inklusive marknadsintroduktion, och vars resultathistorik inte är sådan att potentiella investerare kan göra relevanta antaganden om de framtida marknadsutsikterna för den verksamheten. I sådana fall kan tillgång till riskfinansiering vara nödvändig för att dessa innovativa midcap-företag ska kunna öka sin produktionskapacitet till en hållbar nivå, där de på egen hand kan attrahera privat finansiering. Som konstaterat under punkt 3.3.1 a, kan placeringen av sådana innovativa mid-capföretag i investeringsportföljen vara ett effektivt sätt för en finansiell intermediär att erbjuda ett mer varierat investeringsutbud, som tilltalar ett bredare spektrrum av tänkbara investerare.

73.

Den allmänna gruppundantagsförordningen gäller små och medelstora företag som erhåller den inledande investeringen inom ramen för riskfinansieringsåtgärden före sin första kommersiella försäljning på en viss marknad eller inom sju år efter den första kommersiella försäljningen. Efter denna sjuårsperiod omfattar den allmänna gruppundantagsförordningen endast uppföljningsinvesteringar. Vissa typer av företag kan dock anses fortfarande befinna sig i sin expansions- eller tidiga tillväxtfas om de, även efter denna sjuårsperiod, ännu inte i tillräcklig utsträckning har bevisat sin potential att generera avkastning eller inte har en tillräckligt stabil resultathistorik och säkerhet. Detta gäller inom högrisksektorer såsom bioteknik, kultur och kreativa branscher samt mer allmänt i fråga om små och medelstora företag (34). Företag som har tillräckligt internt kapital för att finansiera sin inledande verksamhet kan dessutom behöva extern finansiering först i ett senare skede, till exempel för att öka sin kapacitet från småskalig affärsverksamhet till en större skala. Detta kan kräva högre investeringar än de kan klara av utifrån de egna resurserna.

74.

Därför är det ibland möjligt att tillåta åtgärder där den inledande investeringen görs senare än sju år efter målföretagets första kommersiella försäljning. Under sådana omständigheter kan kommissionen begära att man i åtgärden tydligt definierar de stödberättigade företagen mot bakgrund av de belägg som framkommit i förhandsbedömningen av förekomsten av ett specifikt marknadsmisslyckande som påverkar sådana företag.

75.

I den allmänna gruppundatagsförordningen fastställs ett totalt belopp i riskfinansiering per stödberättigat företag, inbegripet uppföljningsinvesteringar. Inom vissa sektorer där förhandskostnaderna för forskning eller investeringar är relativt höga, exempelvis inom biovetenskapm grön teknik eller energi, kan dock detta belopp vara för lågt för att uppnå alla de investeringsomgångar som krävs för att företaget ska få en hållbar tillväxtkurva. Det kan därför vara motiverat att under vissa omständigheter tillåta ett högre belopp på den totala investeringen för stödberättigade företag.

76.

Riskfinansieringsåtgärder kan följaktligen stödja riskfinansiering som överstiger ett sådant totalt belopp, förutsatt att det planerade finansieringsbeloppet motsvarar omfattningen och karaktären av det finansieringsbehov med avseende på målsektorer eller målterritorier som identifierats i förhandsbedömningen. I sådana fall kommer kommissionen att beakta den kapitalintensiva karaktären hos målsektorerna eller de högre investeringskostanderna inom vissa geografiska områden.

77.

Kommissionen är medveten om att alternativa handelsplattformar är en viktig del av finansieringsmarknaden för små och medelstora företag, eftersom de attraherar nytt kapital till små och medelstora företag samtidigt som de gör det lättare för tidigare investerare att avveckla sitt engagemang (35). I den allmänna gruppundantagsförordningen erkänns deras betydelse genom att deras verksamhet underlättas antingen genom skattelättnader riktade till fysiska personer som investerar i företag som är noterade på dessa plattformar, eller genom att startstöd till dem som driver plattformarna tillåts, på villkor att de uppfyller kraven på små och medelstora företag och uppnår vissa tröskelvärden.

78.

Operatörer av alternativa handelsplattformar behöver dock inte nödvändigtvis vara småföretag när de etableras. På samma sätt kan det högsta tillåtna stödbeloppet för startstöd enligt den allmänna gruppundantagsförordningen vara otillräckligt för att stödja upprättande av plattformens verksamhet. För att attrahera tillräckliga resurser för etablering och utveckling av nya plattformar, kan det vidare vara nödvändigt att ge investeringsföretag skattelättnader. Slutligen kan det vara så att plattformen inte bara noterar små och medelstora företag, utan även företag som överskrider de tröskelvärden som anges i den definitionen.

79.

Det kan därför vara motiverat att under vissa omständigheter ge investeringsföretag skattelättnader, för att stödja handelsplattformar som inte är små eller medelstora företag, eller tillåta investeringar för att möjliggöra ett högre investeringsbelopp för inrättandet av sådana plattformar än det som föreskrivs i den allmänna gruppundantagsförordningen, eller att tillåta stöd till alternativa handelsplattformar som huvudsakligen handlar med aktier i små och medelstora företag. Detta ligger i linje med det strategiska målet att stödja små och medelstora företags tillgång till finansiering genom en sammanhängande finansieringskedja. Förhandsbedömningen måste därför visa att det föreligger ett specifikt marknadsmisslyckande som påverkar sådana plattformar på den relevanta geografiska marknaden.

80.

De marknadsmisslyckanden som påverkar företag i särskilda regioner eller medlemsstater kan vara mer uttalade på grund av den relativt underutvecklade finansieringsmarknaden för små och medelstora företag i sådana områden jämfört med andra regioner i samma medlemsstat eller andra medlemsstater. Detta gäller särskilt i medlemsstater där det inte finns någon väletablerad närvaro av formella riskkapitalinvesterare eller affärsänglar. Uppmuntran till att utveckla en effektiv finansieringsmarknad i dessa regioner och övervinna de strukturella hinder som kan innebära att små och medelstora företag inte får effektiv tillgång till riskfinansiering är ett mål som kan motivera att kommissionen ser mer gynnsamt på åtgärder som medger ett deltagande från privata investerare under de tröskelvärden som anges i den allmänna gruppundantagsförordningen.

81.

Kommissionen kan vidare ställa sig positiv till åtgärder med ett lägre deltagande från privata investerare än de tröskelvärden som anges i den allmänna gruppundantagsförordningen, i synnerhet om de är särskilt inriktade på små och medelstora företag före deras första kommersiella försäljning eller i koncepttestfasen, dvs. företag som drabbats av ett mer uttalat marknadsmisslyckande, förutsatt att en del av investeringsriskerna faktiskt bärs av den privata investerare som deltar.

82.

Fördelen med den allmänna gruppundantagsförordningen är förbehållen åtgärder med en asymmetrisk förlustdelning mellan offentliga och privata investerare som är utformad så att den första förlusten för den offentliga investeraren Också i fråga om garantier begränsar gruppundantaget garantinivån och de totala förlusterna för den offentliga investeraren.

83.

Under vissa omständigheter kan dock offentlig finansiering, genom att inta en finansieringsposition med högre risk, göra att privata investerare eller långivare kan tillhandahålla ytterligare finansiering. Vid bedömningen av åtgärder som är utformade enligt finansiella parametrar som överskrider de tröskelvärden som fastställs i den allmänna gruppundantagsförordningen kommer kommissionen att beakta ett antal faktorer som beskrivs i avsnitt 3.4.2. i dessa riktlinjer.

84.

I enlighet med den allmänna gruppundantagsförordningen måste valet av såväl finansiella intermediärer som investerare och deras förvaltare väljas ut genom en öppen, överblickbar och icke-diskriminerande ansökningsomgång, med tydligt angivande av åtgärdens strategiska mål och vilken typ av finansiella parametrar som används för att uppnå dessa mål. Detta innebär att de finansiella intermediärerna och deras förvaltare ska väljas genom ett förfarande som är föenligt med direktiv 2004/18/EG (36) eller annan lagstiftning som ersätter detta direktiv. Om det direktivet inte är tillämpligt, måste urvalsförfarandet vara sådant att det garanterar bredast möjliga urval bland kvalificerade intermediärer eller förvaltare. Genom ett sådant förfarande ska den berörda medlemsstaten särskilt ges möjlighet att jämföra de villkor och bestämmelser som framförhandlats mellan de finansiella intermediärerna eller förvaltarna och potentiella privata investerare, så att den kan attrahera investerare med minsta möjliga statliga stöd, eller minsta möjliga avvikelse från principen om lika villkor, inom ramen för en realistisk investeringsstrategi.

85.

Enligt den allmänna gruppundantagsförordningen ska de tillämpliga kriterierna för urval av förvaltare innehålla ett krav som ska gälla andra instrument än garantier och genom vilket ”asymmetrisk vinstdelning ska ges företräde framför skydd för förlustrisk”, för att begränsa en snedvridning mot alltför stort risktagande av den förvaltare som väljer ut de företag som ska bli föremål för investeringar. Syftet med detta är att, oavsett vilken form av finansieringsinstrument som åtgärden avser, all förmånsbehandling av privata investerare eller långivare ska vägas mot allmänintresset att garantera den löpande karaktären av det offentliga kapital som satsats och åtgärdens långsiktiga finansiella hållbarhet.

86.

I vissa fall kan det dock bli nödvändigt att prioritera skydd för förlustrisk, nämligen när åtgärden är riktad till vissa sektorer där andelen betalningsförsummelser bland nystartade små och medelstora företag är hög. Detta kan till exempel gälla åtgärder med inriktning på små och medelstora företag före deras första kommersiella försäljning eller i koncepttestfasen, sektorer där det finns betydande tekniska hinder, eller sektorer där företagen är starkt beroende av enskilda projekt som kräver stora initiala investeringar och är förenade med hög riskexponering, som exempelvis de kulturella och kreativa sektorerna. En prioritering av skyddsmekanismer för förlustrisker kan även vara motiverad för åtgärder som verkar via en fondandelsfond och syftar till att attrahera privata investerare på den nivån.

87.

Den allmänna gruppundantagsförordningen gäller skattelättnader som beviljas oberoende privata investerare, vilka är fysiska personer som direkt eller indirekt förser stödberättigade små och medelstora företag med riskfinansiering, medan medlemsstaterna kan anse det lämpligt att inrätta åtgärder som tillämpar liknande incitament på investeringsföretag. Skillnaden ligger i det faktum att investeringsföretag är företagen i den mening som avses i artikel 107 i fördraget. Åtgärden måste därför omfattas av särskilda begränsningar för att säkerställa att stöd till investeringsföretag förblir proportionerligt och har en effektiv stimulanseffekt.

88.

Finansiella intermediärer och deras förvaltare kan beviljas skattelättnader enbart i den mån de agerar saminvesterare eller samlångivare. Inga skattelättnader kan beviljas med avseende på de tjänster som tillhandahålls av finansiella intermediärer eller deras förvaltare för åtgärdens genomförande.

89.

För att åtgärda de identifierade marknadsmisslyckandena och bidra till att åtgärdens strategiska mål uppnås, måste den föreslagna riskfinansieringsåtgärden vara ett lämpligt instrument, samtidigt som den är det instrument som i minst utsträckning leder till en snedvridning av konkurrensen. Valet av en specifik form av riskfinansieringsåtgärd måste vara vederbörligen motiverat genom förhandsbedömningen.

90.

Som ett första steg bedömer kommissionen om och i vilken utsträckning riskfinansieringsåtgärden kan anses vara ett lämpligt instrument, jämfört med andra strategiska instrument som syftar till att uppmuntra att stödberättigade företag blir föremål för riskfinansieringsinvesteringar. Statligt stöd är inte medlemsstaternas enda strategiska instrument för att underlätta förmedlingen av riskfinansiering till stödberättigade företag. De kan använda andra kompletterande strategiska verktyg på både utbuds- och efterfrågesidan, som exempelvis regleringsåtgärder för att underlätta finansmarknadernas funktion, åtgärder för att förbättra näringslivsmiljön, rådgivningstjänster för investeringsberedskap eller offentliga investeringar som uppfyller kraven i testet med en privat investerare i en marknadsekonomi.

91.

Förhandsbedömningen måste innehålla en analys av befintliga och, om möjligt, planerade strategiska åtgärder på nationell nivå eller unionsnivå som är inriktade på samma identifierade marknadsmisslyckanden, med beaktande av effektiviteten och ändamålsenligheten hos andra strategiska verktyg. Förhandsbedömningens resultat måste visa att de identifierade marknadsmisslyckandena inte kan åtgärdas på ett tillfredsställande sätt med hjälp av andra strategiska verktyg som inte omfattar statligt stöd. Den föreslagna riskfinansieringsåtgärden måste dessutom stämma överens med den berörda medlemsstatens övergripande strategi för små och medelstora företags tillgång till finansiering och utgöra ett komplement till andra strategiska instrument som syftar till att tillgodose samma marknadsbehov.

92.

Som ett andra steg bedömer kommissionen om den föreslagna åtgärden är lämpligare än alternativa statliga stödinstrument som syftar till att åtgärda samma marknadsmisslyckande. I detta avseende antas det generellt att finansieringsinstrument är mindre snedvridande än direkta bidrag och att de därför utgör ett lämpligare instrument. Statligt stöd för att underlätta tillgången till riskfinansiering kan dock beviljas i olika former, som exempelvis selektiva skatteinstrument eller finansieringsinstrument på förmånliga villkor, bl.a. en rad egetkapital- eller skuldinstrument och garantier med olika egenskaper i fråga om risk och avkastning, flera sätt att tillhandahålla kapitalet och olika finansieringsstrukturer. Vilka som är lämpligast beror på karaktären hos det finansieringsbehov som ska tillgodoses. Därför bedömer kommissionen om åtgärdens utformning, med hänsyn till fondens investeringsstrategi, ger en tillräckligt effektiv finansieringsstruktur för att säkerställa förmågan att uppnå en hållbar verksamhet.

93.

I det avseendet ställer sig kommissionen positiv till åtgärder som inbegriper tillräckligt stora fonder med avseende på portföljstorleken, den geografiska omfattningen, särskilt om de är verksamma i flera medlemsstater, och variationen i portföljen, eftersom sådana fonder kan vara effektivare och därför attraktivare för privata investerare, jämfört med mindre fonder. Vissa fondandelsfonder kan uppfylla dessa krav, förutsatt att de totala förvaltningskostnaderna till följd av antalet finansiella intermediärer kompenseras av väsentliga effektivitetsvinster.

94.

För finansieringsinstrument som faller utanför den allmänna gruppundantagsförordningen kommer kommissionen att beakta inslagen i punkterna 95–119.

95.

För det första måste åtgärden mobilisera extra kapital från marknadens aktörer. Minimiandelar privata investeringar som ligger under dem som fastställs i den allmänna gruppundantagsförordningen kan endast motiveras med hänsyn till mer uttalade marknadsmisslyckanden som fastställts i förhandsbedömningen. I detta avseende måste det i förhandsbedömningen göras en rimlig uppskattning av den eftersträvade privatinvesteringsnivån med hänsyn till det marknadsmisslyckande som påverkar den specifika grupp stödberättigade företag som åtgärden är inriktad på, dvs. en uppskattning av potentialen att i varje enskild portfölj eller investering skaffa fram ytterligare privata investeringar. Dessutom måste det i stället påvisas att åtgärden drar till sig ytterligare privat finansiering som annars inte skulle ha tillhandahållits eller som skulle ha tillhandahållits i andra former eller belopp eller enligt andra villkor.

96.

När det gäller riskfinansieringsåtgärder som är specifikt inriktade på små och medelstora företag före deras första kommersiella försäljning, kan kommissionen godta andelen privat deltagande är lägre än de föreskrivna andelarna. För sådana investeringsmål kan kommissionen alternativt godta att de nödvändiga andelen privat deltagande är av icke-oavhängig natur, dvs. att det tillhandahålls av till exempel ägaren till det stödmottagande företaget. I motiverade fall kan kommissionen godta att privat deltagande ligger under dem som faststlås i den allmänna gruppundantagsförordningen, också med avseende på stödberättigade företag som har varit verksamma på en marknad i mindre än sju år efter deras första kommersiella försäljning mot bakgrund av de belägg som framkommit i förhandsbedömningen av förekomsten av ett specifikt marknadsmisslyckande.

97.

En riskfinansieringsåtgärd med inriktning på stödberättigade företag som har varit verksamma på en marknad i mindre än sju år efter deras första kommersiella försäljning vid tidpunkten för den första riskfinansieringsåtgärden, måste innehålla lämpliga begränsningar, antingen tidsbegränsningar (exempelvis tio år i stället för sju) eller andra objektiva kriterier av kvalitativt slag med avseende på de berörda företagens utvecklingsstadium. För sådana investeringsmål skulle kommissionen vanligen kräva en lägsta privat deltagandeandel på 60 procent.

98.

Tillsammans med den föreslagna privata deltagandeandelen kommer kommissionen för det andra också att beakta balansen mellan risker och vinster mellan offentliga och privata investerare. I detta avseende kommer kommissionen att se positivt på åtgärder som innebär att de delas på lika villkor mellan investerarna, och privata investerare endast får vinstincitament. I princip är det så att ju närmare fördelningen mellan risker och vinster ligger faktisk kommersiell praxis, desto mer troligt är det att kommissionen kommer att godta en lägre andel privat deltagande.

99.

För det tredje är det viktigt vilken nivå i finansieringsstrukturen åtgärden syftar till med hänsyn till mobilisering av privata investeringar. På fondandelsfondsnivå kan förmågan att attrahera privat finansiering vara beroende av en mer omfattande användning av riskskyddsmekanismer. Omvänt kan ett alltför stort beroende av sådana mekanismer snedvrida urvalet av stödberättigade företag och leda till ineffektiva resultat i de fall där privata investerare deltar på nivån för investeringar i företaget och på grundval av enskilda transaktioner.

100.

Kommissionen kan vid sin bedömning av behovet av åtgärdens specifika utformning beakta omfattningen av den kvarstående risk som behållits av de utvalda privata investerarna med avseende på de väntade och oväntade förluster som den offentliga investeraren tagit på sig, samt avvägningen av förväntade intäkter mellan de offentliga och de privata investerarna. Härigenom kan en annorlunda risk- och avkastningsprofil godtas, om den ger den högsta möjliga andelen privata investeringar utan att urholka investeringsbeslutens genuint vinstdrivna karaktär.

101.

Incitamentens exakta karaktär måste för det fjärde avgöras genom ett öppet och icke-diskriminerande förfarande för urval av finansiella intermediärer, förvaltare eller investerare. Enligt samma synsätt bör förvaltare av fondandelsfonder förmås att inom ramen för sitt investeringsuppdrag rättsligt förbinda sig att fastställa de förmånsvillkor i ett konkurrensförfarande som på delfondsnivå skulle kunna gälla för att välja ut stödberättigade intermediärer, förvaltare och investerare.

102.

Det kan ställas krav på att medlemsstaterna för att bevisa behovet av de specifika finansiella villkoren kopplade till åtgärdens utformning, ska lägga fram bevis för att alla deltagare i förfarandet för att välja ut privata investerare sökte villkor som gick utöver dem som omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen, eller att ansökningsomgången inte gav något resultat.

103.

Den finansiella intermediären eller förvaltaren kan, för det femte, parallellt med medlemsstaten saminvestera ett belopp, förutsatt att eventuella intressekonflikter kan undvikas. Den finansiella intermediären måste ta på sig minst 10 procent av den första förlusttranchen. En sådan saminvestering skulle kunna bidra till att investeringsbesluten anpassas till de relevanta strategiska målen. Förvaltarens förmåga att tillhandahålla investeringar med egna medel kan utgöra ett av urvalskriterierna.

104.

De riskfinansieringsåtgärder som använder sig av skuldinstrument måste slutligen tillhandahålla en mekanism som säkerställer att den finansiella intermediären överför hela den statliga förmånen till de företag som utgör slutliga stödmottagare, exempelvis i form av lägre räntenivåer, lägre krav på säkerheter eller en kombination av bådadera. Den finansiella intermediären får också överföra förmånen genom att investera i företag vilka, trots att de är potentiellt livskraftiga, enligt den finansiella intermediärens interna kriterier skulle befinna sig i en riskklass där intermediären inte skulle investera utan riskfinansieringsåtgärden. Överföringsmekanismen måste inbegripa både lämpliga kontrollarrangemang och clawback-mechanism.

105.

Medlemsstaterna kan genomföra en rad olika finansieringsinstrument som en del av en riskfinansieringsåtgärd, exempelvis egetkapital- eller hybridkapitalinstrument, låneinstrument eller garantier enligt asymmetriska villkor. I punkterna 106–119 nedan fastställs de element som kommissionen kommer att beakta i sin bedömning av sådana specifika finansieringsinstrument.

106.

Instrument för kapitalinvesteringar kan ha formen av egetkapital- eller hybridkapitalinstrument för investeringar i ett företag genom vilka investeraren köper (en del av) ägarskapet av det företaget.

107.

Egetkapitalinstrument kan ha olika asymmetriska egenskaper som ger upphov till en differentierad behandling av investerarna, eftersom en del av dem kan delta i en större del av riskerna eller vinsterna än andra. För att minska privata investerares risker kan åtgärden erbjuda skydd för vinster (varvid den offentliga investeraren avstår från en del av avkastningen) eller skydd mot en del av förlusterna (varvid förlusterna för den privata investeraren begränsas), eller en kombination av dessa två.

108.

Kommissionen anser att värdeökningsincitament är bättre för att jämka samman offentliga och privata investerares intressen. Skydd för förlustrisk som innebär att den offentliga investeraren kan exponeras för risken för dåliga resultat kan däremot leda till att intressena stämmer dåligt överens och ett ogynnsamt urval av finansiella intermediärer eller investerare.

109.

Kommissionen anser att egetkapitalinstrument med utjämnad avkastning (37), köpoption (38) och asymmetrisk likvid intäktsfördelning (39) ger goda incitament, särskilt i situationer som utmärks av mindre allvarliga marknadsmisslyckanden.

110.

Egetkapitalinstrument med ojämlika förlustdelningsegenskaper som överskrider gränserna i den allmänna gruppundantagsförordningen kan bara vara motiverade för åtgärder som är inriktade på allvarliga marknadsmisslyckanden som identifierats i förhandsbedömningen, såsom åtgärder som huvudsakligen riktar sig till små och medelstora företag före deras första försäljning eller i koncepttestningsfasen. För att förhindra omfattande skydd för förlustrisker måste ett tak fastställas för den första förlustranch som den offentliga investeraren bär.

111.

En riskfinansieringsåtgärd kan omfatta lån antingen till de finansiella intermediärerna eller till de slutliga stödmottagarna.

112.

Finansierade skuldinstrument kan ta olika form, som exempelvis förlagslån och riskdelningslån. Förlagslån kan beviljas finansiella intermediärer för att stärka deras kapitalstruktur, i syfte att förse stödberättigade företag med ytterligare finansiering. Riskdelningslån är utformade för att ge lån till finansiella intermediärer som åtar sig att samfinansiera en portfölj med nya lån eller leasinginstrument till stödberättigade företag upp till en viss samfinansieringsnivå i kombination med en delning av portföljens kreditrisk på varje enskilt lån (eller varje enskilt leasingarrangemang). I båda fallen fungerar den finansiella intermediären som en saminvesterare i de stödberättigade företagen, men åtnjuter förmånsbehandling jämfört med den offentliga investeraren/långivaren eftersom instrumentet minskar intermediärens egen exponering för de kreditrisker som den underliggande låneportföljen för med sig.

113.

Om instrumentets riskminskande egenskaper leder till att den offentliga investeraren eller långivaren intar en position som innebär en första förlustdel som överstiger den underliggande låneportföljen, vilket fastställs i den allmänna gruppundantagsförordningen, kan åtgärden i regel bara vara motiverad vid ett allvarligt marknadsmisslyckande som måste vara tydligt identifierat i förhandsbedömningen. Kommissionen ser positivt på åtgärder som inbegriper ett uttryckligt tak för de första förlustdelar som den offentliga investeraren tar på sig, särskilt om taket inte överstiger 35 %.

114.

Instrument för portföljer med riskdelningslån bör garantera en väsentlig saminvesteringsnivå från de finansiella intermediärer som valts ut. Detta kan antas vara fallet om nivån motsvarar minst 30 % av den underliggande låneportföljens värde.

115.

Om finansierade skuldinstrument används för att lägga om befintliga lån, anses de inte ha någon stimulanseffekt och inget inslag av statligt stöd i sådana instrument kan anses förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i fördraget.

116.

Genom en riskfinansieringsåtgärd kan de finansiella intermediärerna eller de slutliga stödmottagarna få garantier eller motgarantier. Stödberättigade transaktioner som omfattas av garantin måste vara nyligen uppkomna transaktioner, inbegripet såväl leaseinginstrument som hybridkapitalinstrument, med uteslutande av egentkapitalinstrument.

117.

Garantier ska tillhandahållas på portföljbasis. Finansiella intermediärer kan välja vilka transaktioner de vill inkludera i den portfölj som omfattas av garantin, förutsatt att de transaktioner uppfyller kriterierna för stödberättigande så som de definieras i riskfinansieringsåtgärden. Garantier bör erbjudas till en nivå som säkerställer en lämplig grad av risk- och vinstdelning med de finansiella intermediärerna. Särskilt i vederbörligen motiverade fall, med förbehåll för resultaten av förhandsbedömningen, får garantinivån vara högre än den maxnivå som föreskrivs i den allmänna gruppunfdantagsförordningen, men den får inte överstiga 90 procent. Detta kan till exempel vara fallet vid garantier för lån eller investeringar i form av hybridkapital till små och medelstora företag före deras första kommersiella försäljning.

118.

Vad gäller begränsade garantier, bör garantisatsen i princip endast omfatta de de förväntade förlusterna. En garantisats som även täcker oförutsedda förluster bör prissättas för att avspegla den ytterligare risktäckningen. Garantisatsen bör i allmänhet inte överstiga 35 %. Obegränsade garantier (garantier med en garantinivå men ingen garantisats) får ges i vederbörligen motiverade fall och ska vara prissatt för att avspegla den ytterligare risktäckning som följer av garantin.

119.

Garantins varaktighet bör vara begränsad till vanligen högst 10 år. Detta påverkar emellertid inte enskilda skuldinstrument som omfattas av garantin och deras löptid, vilken kan vara längre. Garantin ska minskas om den finansiella intermediären inte inkluderar ett minimibelopp av investeringen i portföljen under en viss period. Avgifter på garantiåtagandena ska tas ut för outnyttjade belopp. Metoder såsom avgifter på garantiåtaganden, avgörande händelser eller milstolpar kan användas för att stimulera intermediärerna att uppnå de överenskomna investeringsvolymerna.

120.

Som redan påpekats i avsnitt 3.3.2 d är tillämpningsområdet för den allmänna gruppundantagsförordningen begränsat till skattelättnader riktade till investerare som är fysiska personer. Åtgärder som inbegriper skattelättnader för att uppmuntra investeringsföretag att förse stödberättigade företag med finansiering, antingen direkt eller indirekt genom att förvärva aktier i särskilda fonder eller andra typer av investeringsinstrument som investerar i sådana företag, ska därför anmälas till kommissionen.

121.

Medlemsstaterna måste generellt grunda sina skatteåtgärder på ett konstaterat marknadsmisslyckanden i förhandsbedömningen och därför rikta sina instrument mot en väldefinierad kategori av stödberättigade företag.

122.

Skattelättnader för investeringsföretag kan ha formen av inkomstskattelättnader eller skattelättnader som avser kapitalvinst och utdelningar, inklusive avräkningar och uppskov. Kommissionen har i enlighet med sin tidigare beslutspraxis vanligen ansett att förenlighet råder mellan inkomstskattelättnader som är utformade så att de innehåller specifika gränser för den högsta andel av det investerade beloppet som investeraren kan åberopa för skattelättnaden och ett högsta belopp för den skattelättnad som kan dras av från investerarens skatteskyldigheter. Skatteskyldighet som avser kapitalvinster vid avyttring av aktier kan också skjutas upp om de återinvesteras i stödberättigande investeringar inom en viss tid, medan förluster på grund av avyttring av sådana aktier måste dras av från de vinster som följer av andra aktier som omfattas av samma skatt.

123.

Kommissionen anser generellt att sådana typer av skatteåtgärder är lämpliga och därför har en stimulanseffekt om medlemsstaten kan visa att urvalet av stödberättigade företag bygger på en välstrukturerad uppsättning investeringskrav, som offentliggjorts på lämpligt sätt, och om egenskaperna hos de stödberättigade företag som är föremål för ett påvisat marknadsmisslyckande fastställs.

124.

Utan att det påverkar möjligheten att förlänga en åtgärd, får skatteåtgärder inte vara längre än 10 år. Om stödordningen förlängs efter tio år, måste medlemsstaten göra en ny förhandsbedömning tillsammans med en utvärdering av åtgärdens effektivitet under dess genomförande.

125.

I sin analys kommer kommissionen att ta hänsyn till det berörda nationella skattesystemets särdrag och de skattelättnader som redan finns i medlemsstaten liksom samspelet mellan dessa lättnader, med beaktande av målen i åtgärdsplanen för att stärka kapmen mot skattebedrägeri och skatteflykt (40) och kommissionens båda rekommednationer om aggresiv skatteplanering (41) och om åtgärder som som är avsedda att uppmuntra tredjeländer att tillämpa miniminormer för god förvaltning i skattefågor (42). Det bör också säkerställas att reglerna om utbyte av information mellan skatteförvaltningar i syfte att förebygga skattebedrägeri och skatteundandragande tillämpas på lämpligt sätt.

126.

Skattefördelen måste vara öppen för alla investerare som uppfyller de uppställda kriterierna, utan diskriminering vad gäller deras etableringsställe och förutsatt att den berörda medlemsstaten uppfyller miniminormer för god förvaltning i skattefrågor. Medlemsstaterna bör därför ombesörja spridning av lämplig information om åtgärdens tillämpningsområde och tekniska parametrar. Denna information bör inkludera de nödvändiga tak och satser som fastställts för den högsta fördel som varje enskild investerare kan dra av åtgärden, samt det högsta belopp som kan investeras i enskilda stödberättigade företag.

127.

I fråga om stödåtgärder till förmån för alternativa handelsplattformar utöver vad som tillåts enligt begränsningarna i den allmänna gruppundantagsförordningen, måste plattformens operatör lämna in en affärsplan som visar att den stödda plattformen kan bli självförsörjande inom mindre än tio år. Rimliga kontrafaktiska scenarier måste dessutom lämnas i anmälan. Däri bör de situationer som de överlåtbara företagen skulle ha befunnit sig om plattformen inte funnits, när det gäller tillgången till den finansiering som krävs.

128.

Kommissionen kommer därför att se positivt på alternativa handelsplattformar som inrättas av flera medlemsstater tillsammans, eftersom de kan vara särskilt effektiva och attraktiva för privata investerare, särskilt för institutionella investerare.

129.

För befintliga plattformar måste den föreslagna affärsstrategin visa att den berörda plattformen, på grund av en ihållande brist på noteringar och en därmed sammanhängande brist på likviditet, behöver stöd på kort sikt, trots att de är långsiktigt lönsamma. Kommissionen kommer att se positivt på stöd till inrättandet av en alternativ handelsplattform i en medlemsstat där ingen sådan plattform redan finns. Om den alternativa plattform som ska få stöd är en associerad plattform eller ett dotterföretag till en befintlig fondbörs, kommer kommissionen att rikta särskild uppmärksamhet mot bedömningen av den brist på finansiering som en sådan associerad plattform skulle drabbas av.

130.

Statligt stöd kan bara anses förenligt med den inre marknaden om det ger en stimulanseffekt som får stödmottagaren att ändra sitt beteendemönster så att denne börjar bedriva verksamhet som den inte skulle ha bedrivit utan stödet, eller skulle ha bedrivit på ett mer begränsat sätt på grund av förekomsten av ett marknadsmisslyckande. I fråga om de stödberättigade företagen föeligger en stimulanseffekt när slutmottagaren kan skaffa fram finansiering som i annat fall inte hade varit tillgänglig med avseende på form, belopp eller val av tidpunkt.

131.

Riskfinansieringsåtgärder ska stimulera marknadsinvesterare att förse potentiellt lönsamma stödberättigade företag med finansiering som ligger över nuvarande nivåer eller att ta på sig en större risk. En riskfinansieringsåtgärd anses ha en stimulanseffekt om den mobiliserar investeringar från marknadskällor, så att den totala finansiering som beviljas de stödberättigade företagen överstiger åtgärdens budget. En huvudfaktor i urvalet av finansiella intermediärer och fondförvaltare bör följaktligen vara deras förmåga att mobilisera ytterligare privata investeringar.

132.

Bedömningen av förekomsten av en stimulanseffekt är nära kopplad till den bedömning av marknadsmisslyckandet som diskuteras i avsnitt 3.3. Åtgärdens lämplighet i fråga om att uppnå hävstångseffekten beror dessutom ytterst av hur den är utformad med avseende på avvägningen av risker och avkastning mellan offentliga och privata finansiärer, som också har ett nära samband med frågan om huruvida utformningen av den statliga riskfinansieringsåtgärden är lämplig (se avsnitt 3.4 ovan). Så snart marknadsmisslyckandet har blivit korrekt identifierat och åtgärden har utformats på lämpligt sätt kan det därför antas att en stimulanseffekt föreligger.

133.

Det statliga stödet måste vara proportionerligt i förhållande till det marknadsmisslyckande som ska åtgärdas, för att de strategiska målen ska uppnås. Det måste vara utformat på ett kostnadseffektivt sätt, i linje med principerna för sund finansförvaltning. För att en stödåtgärd ska anses vara proportionerlig, måste stödet vara begränsat till vad som är strikt nödvändigt för att attrahera finansiering från marknaden som kan tillgodose det identifierade finansieringsbehovet utan att ge upphov till onödiga fördelar.

134.

I allmänhet anses riskfinansieringsstöd till slutmottagarna vara proportionerligt, om totalbeloppet för den sammanlagda finansiering (offentlig och privat) som beviljas inom ramen för riskfinansieringsåtgärden är begränsat till det finansieringsbehov som identifierats i förhandsbedömningen. På investerarnivå måste stödet vara begränsat till det som är absolut nödvändigt för att attrahera privat kapital i syfte att uppnå en lägsta hävstångseffekt och täcka finansieringsbehovet.

135.

Åtgärden måste säkerställa jämvikt mellan de förmånsvillkor som ges genom ett finansieringsinstrument för att maximera hävstångseffekten och samtidigt åtgärda både det identifierade marknadsmisslyckandet och uppfylla villkoret att instrumentet ger tillräcklig finansiell avkastning för att förbli operationellt lönsamt.

136.

Incitamentens exakta karaktär måste avgöras genom ett öppet och icke-diskriminerande urvalsförfarande, i vilket finansiella intermediärer, förvaltare eller investerare uppmanas att lägga konkurrerande anbud. Om asymmetriska modeller för riskanpassad avkastning eller risk- eller avkastningsdelning inrättas genom ett sådant förfarande, ska de enligt kommissionen betraktas som proportionerliga och överensstämmande med en rimlig kapitalavkastningsnivå. Om förvaltarna väljs ut genom ett öppet, överblickbart och icke-diskriminerande urvalsförfarande, i vilket de ansökande ska presentera sin investerarbas som en del i urvalsförfarandet, antas det att de privata investerarna har valts ut på vederbörligt sätt.

137.

Om en offentlig fond saminvesterar med privata investerare som fattar beslut om deltagande inför varje enskild affär, bör de sistnämnda väljas ut genom ett separat konkurrensförfarande inför vare transaktion, vilket är det bästa sättet att upprätta en rimlig kapitalavkastningsnivå.

138.

Om privata investerare inte väljs ut genom ett sådant ansökningsförfarande (exempelvis därför att urvalsförfarandet har visat sig vara ineffektivt eller icke inkluderande), måste en rimlig kapitalavkastningsnivå på lämpligt sätt fastställas av en oberoende expert utifrån en analys av marknadsriktmärken och marknadsrisker där värderingsmetoden för diskonterat betalningsflöde används för att undvika överkompensation av investerare. På grundval därav måste den oberoende experten beräkna en lägsta kapitalavkastningsnivå med en lämplig marginal för att ta hänsyn till riskerna.

139.

I ett sådant fall måste där finnas lämpliga bestämmelser om hur oberoende experter utses. Experten måste åtminstone vara auktoriserad för sådan rådgivning, vara registrerad i relevanta yrkesorganisationer, följa dessa organisationers yrkesetiska skyldigheter och regler samt ansvara för sakkunskapernas riktighet. Oberoende experter ska i princip väljas ut genom ett öppet, överblickbart och icke-diskriminerande urvalsförfarande. Samma oberoende expert får inte anlitas två gånger inom en period på tre år.

140.

Mot bakgrund av ovanstående kan åtgärdens utformning omfatta asymmetriska vinstdelningsvillkor eller tidsligt asymmetriska offentliga och privata investeringar, förutsatt att den förväntade riskanpassade avkastningen för de privata investerarna är begränsade till en rimlig kapitalavkastningsnivå.

141.

Som en allmän princip anser kommissionen att en lämplig ekonomisk justering av intresseförhållandena mellan medlemsstaten och de finansiella intermediärerna, deras förvaltare kan minimera stödet. Intressena i fråga måste vara väl avvägda både när det gäller att uppnå de strategiska målen och när det gäller de finansiella resultaten för det offentliga inveseringen i instrumentet.

142.

Den finansiella intermediären eller förvaltaren kan parallellt med medlemsstaten saminvestera ett belopp, förutsatt att villkoren och bestämmelserna för saminvesteringen gör att eventuella intressekonflikter kan undvikas. En sådan saminvestering kan stimulera förvaltaren att avväga sina investeringsbeslut mot de strategiska mål som fastställts. Förvaltarens förmåga att tillhandahålla investeringar med egna medel kan utgöra ett av urvalskriterierna.

143.

Den finansiella intermediärens eller förvaltarens ersättning måste, beroende på riskfinansieringsåtgärdens typ, omfatta både en årlig förvaltningsavgift och resultatorienterade stimulanser såsom prestationsbaserad ersättning.

144.

Det resultatorienterade inslaget i ersättningen måste vara betydande och utformat så att både det finansiella resultatet och specifika strategiska mål som uppställts på förhand belönas. Policyrelaterade incitament måste vägas mot de finansiella resultatincitament som är nödvändiga för att säkerställa ett effektivt urval av stödberättigade företag som blir föremål för investeringar. Dessutom kommer kommissionen att beakta eventuella påföljder som föreskrivs i finansieringsavtalet mellan medlemsstaten och den finansiella intermediären, som gäller om de uppställda strategiska målen inte uppnås.

145.

Det resultatorienterade inslagets andel bör motiveras utifrån rådande marknadspraxis. Förvaltare ska få en ersättning inte bara för framgångsrika placeringar (utbetalning) och mängden privat kapital som samlats in, utan även för god avkastning på investeringar, såsom inflöden och kapitalinkomster över en viss lägsta avkastningsnivå eller kapitalkostnad.

146.

De sammanlagda förvaltningsavgifterna får inte överstiga de drifts- och förvaltningskostnader som är nödvändiga för att genomföra det berörda finansieringsinstrumentet, plus en rimlig vinst i linje med marknadspraxis. Ersättningen får inte inbegripa investeringskostnader.

147.

Finansiella intermediärer eller deras förvaltare, beroende på vad som är lämpligt, ska på tillämpligt sätt väljas ut genom ett öppet, överblickbart och icke-diskriminerande ansökningsförfarande. Sedan kan den övergripande ersättningsstrukturen utvärderas som en del av poängsättningen i det urvalsförfarandet och en högsta ersättning kan fastställas som ett resultat av ett sådant urval.

148.

Om en enhet som anförtrotts befogenheterna utses direkt, anser kommissionen att den årliga förvaltningsavgiften i princip inte ska överstiga 3 procent av det kapital som enheten förses med, de resultatorienterade stimulanserna ej medräknade.

149.

Den totala investeringen för varje stödmottagande företag får inte överstiga det maximinelopp som fastställs genom riskfinansieringsbestämmelserna i den allmänna gruppundantagsförordningen.

150.

Oberoende av typen av skattelättnad måste stödberättigande aktier vara nyligen emitterade ordinarie högriskaktier i slutliga stödmottagare som anges i förhandsbedömningen och de måste innehas i minst tre år. Investerare som inte står i en oberoende ställning till det företag som investeringen avser kan inte få skattelättnader.

151.

Vad gäller inkomstskattelättnader, kan investerare som förser stödberättigade företag med finansiering få skattelättnader motsvarande en rimlig procentandel av det belopp som investeras i godkända företag, förutsatt att taket för investerarens preliminära inkomstskatteskyldighet, såsom det fastställts före skatteåtgärden, inte överskrids. Kommissionens erfarenhet visar att det anses rimligt att skattelättnaden fastställs till 30 procent av det investerade beloppet. Förluster i samband med avyttring av aktier får jämkas mot inkomstskatt.

152.

Vid skattelättnader för realisationsvinst får all försäljning av aktier som uppfyller villkoren helt undantas från inkomstskatt. Samma sak gäller skattelättnader för kapitalvinster, där all vinst från försäljningen av godkända aktier helt får undantas från skatt på kapitalvinst. Skyldigheten att betala skatt för kapitalvinster vid avyttring av godkända aktier kan dessutom bli föremål för uppskov om de återinvesteras i godkända aktier inom ett år.

153.

För att en korrekt analys av proportionaliteten i stödet till den alternativa handelsplattformen ska vara möjlig, kan statligt stöd beviljas för att täcka högst 50 procent av de investeringskostnader som inrättandet av en sådan plattform medför.

154.

I fall av skattelättnader till investeringsföretag kommer kommissionen att bedöma åtgärderna i förhållande till de villkor som fastslås i dessa riktlinjer.

155.

Det statliga stödet måste vara utformat på ett sätt som begränsar snedvridningar av konkurrensen på den inre marknaden. De negativa effekterna måste vägas mot åtgärdens övergripande positiva effekter. När det gäller riskfinansieringsåtgärder måste de tänkbara negativa effekterna bedömas på varje nivå där stöd kan förekomma: investerarna, investeringsförmedlarna och deras förvaltare samt de slutliga stödmottagarna.

156.

För att kommissionen ska kunna bedöma de troliga negativa effekterna inbjuds medlemsstaten att, som en del av bedömningen, på förhand översända eventuella studier i frågan och efterhandsutvärderingar som genomförts för liknande program, särskilt material med inriktning på stödberättigade företag, finansieringsstrukturer eller utformning och georgrafiska områden.

157.

För det första kan statligt stöd på den marknad där riskfinansieringen tillhandahålls leda till utträngning av privata investerare. Detta kan minska incitamenten för privata investerare att förse stödberättigade företag med finansiering och uppmuntra dem att vänta tills staten tillhandahåller stöd för sådana investeringar. Denna risk ökar ju högre det totala finansieringsbeloppet till slutmottagarna är, ju större de stödmottagande företagen är och ju längre de nått i sin utveckling, eftersom privat finansiering gradvis blir tillgängligare under sådana omständigheter. Statligt stöd bör heller inte ersätta den affärsrisk med investeringar som investerarna normalt skulle ha tagit även utan statligt stöd. I den mån marknadsmisslyckandet är korrekt definierat är det dock mindre sannolikt att riskfinansieringsåtgärden kommer att leda till sådan utträngning.

158.

För det andra kan statligt stöd till finansiella intermediärer få snedvridande effekter i och med att det ökar eller upprätthåller en intermediärs marknadsinflytande, till exempel på marknaden i en viss region. Även om stödet inte direkt leder till ett ökat marknadsinflytande för den finansiella intermdiären, kan det göra det indirekt, genom att motverka att befintliga konkurrenter expanderar, få dem att lämna marknaden eller motverka inträdet av nya konkurrenter på marknaden.

159.

Riskfinansieringsåtgärder måste vara riktade på tillväxtorienterade företag som inte kan attrahera tillräckligt med finansiering från privata resurser, men som kan bli lönsamma med riskfinansiering genom statligt stöd. Därför är emellertid inte sannolikt att en åtgärd som inbegriper upprättande av en offentlig fond, vars affärsplan inte i tillräcklig utsträckning visar att de stödberättigade målföretagen är lönsamma och enligt vilken riskfinansieringsstödet följaktligen snarare kommer att fungera som ett bidrag, inte uppfyller avvägningstestets krav.

160.

Eftersom de villkor för kommersiell förvaltning och vinstorienterat beslutsfattande som fastställs i riskfinansieringsbestämmelserna i den allmänna gruppundantagsförordningen är avgörande för att säkerställa att urvalet av de slutliga stödmottagarna grundar sig på kommersiell logik, tillåter dessa riktlinjer inga avsteg från de villkoren, inte heller när åtgärden inbegriper offentliga finansiella inermediärer.

161.

För att undvika risken för att ineffektiva marknadsstrukturer upprätthålls kommer effektiviteten hos investeringsfonder i liten skala, med begränsat regionalt fokus och utan tillräckliga förvaltningsarrangemang att analyseras. Regionala stödordningar för riskfinansiering kan på grund bristande mångfald vara otillräckliga i fråga om omfattning och räckvidd, vilket kan minska deras effektivitet och leda till att stöd beviljas mindre lönsamma företag. Dessa investeringar kan snedvrida konkurrensen och leda till otillbörliga fördelar för vissa företag. Dessutom kan sådana fonder bli mindre attraktiva för privata investerare, i synnerhet institutionella investerare, om de kan betraktas som ett sätt att uppnå regionalpolitiska mål, snarare än en livskraftig affärsmöjlighet som ger godtagbar avkastning på investeringar.

162.

För det tredje kommer kommissionen, på de slutliga stödmottagarnas nivå, att bedöma om åtgärden har snedvridande effekter på de produktmarknader där de företagen konkurrerar. Åtgärden kan till exempel snedvrida konkurrensen om den är riktad till företag i sektorer med dåliga resultat. En väsentlig kapacitetsökning som orsakas av statligt stöd på en underpresterande marknad kan bland annat leda till en otillbörlig snedvridning av konkurrensen, eftersom skapandet eller upprätthållandet av en överkapacitet kan leda till krympta vinstmarginaler, en minskning av konkurrenternas investeringar eller till och med till deras utträde från marknaden. Det kan även hindra företag från att träda in på marknaden. Detta leder till ineffektiva marknadsstrukturer som på lång sikt också är skadliga för konsumenterna. Om marknaden i målsektorerna är under tillväxt finns det normalt mindre anledning att frukta att stödet får en negativ inverkan på dynamiska incitament eller otillbörligt hindra utträden eller inträden. Därför kommer kommissionen att analysera nivån på produktionskapaciteten inom en viss sektor mot bakgrund av den potentiella efterfrågan. För att kommissionen ska kunna genomföra en sådan bedömning, måste medlemsstaten ange huruvida riskfinansieringsåtgärden är sektorsspecifik eller om den innebär att vissa sektorer prioriteras framför andra.

163.

Statligt stöd kan förhindra marknadsmekanismerna från att ge effektiva resultat genom att belöna de mest effektiva producenterna och sätta ett tryck på de minst effektiva att bli bättre, omstrukturera verksamheten eller lämna marknaden. Om ineffektiva företag får stöd, kan det hindra andra företag från att träda in eller expandera på marknaden samt försvaga konkurrenternas incitament för att förnya sig.

164.

Kommissionen kommer också att bedöma eventuella negativa utlokaliseringseffekter. I detta avseende kommer kommissionen att analysera om regionala fonder kan stimulera utlokalisering inom den inre marknaden. Om den finansiella intermediärens verksamhet är inriktad på en icke-stödregion, eller en region med högre regional stödintensitet än målregionen, är risken för sådan snedvridning mer uttalad. En regional åtgärd för riskfinansiering som enbart riktar sig till vissa sektorer kan också ha negativa utlokaliseringseffekter.

165.

Om åtgärden har negativa effekter måste medlemsstaten identifiera hur sådana snedvridningar kan minimeras. Medlemsstaten kan till exempel visa att de negativa effekterna kommer att begränsas till det absolut nödvändiga, med hänsyn till bl.a. det totala investeringsbeloppets storlek, typen och mängden förväntade stödmottagarna och målsektorernas egenskaper. Vid avvägningen av positiva och negativa effekter kommer kommissionen även att beakta betydelsen av sådana effekter.

166.

Medlemsstaterna måste offentliggöra följande uppgifter på en särskild hemsida om statligt stöd, på såväl nationell som regional nivå:

Informationen måste offentliggöras när beslutet om att bevilja stöd har fattats, sparas i minst 10 år och vara tillgängligt för allmänheten utan restriktioner (44).

167.

Riskfinansieringsstöd får kumuleras med alla andra statliga stödåtgärder med identifierbara stödberättigande kostnader.

168.

Riskfinansieringsstöd får, genom ett gruppundantag eller ett beslut fattat av kommissionen, kumuleras med andra statliga stödåtgärder utan identifierbara stödberättigande kostnader, eller med stöd av mindre betydelse, upp till det högsta relevanta totala finansieringstak som fastläggs i de specifika omständigheter som råder i varje enskilt fall.

169.

EU-finansiering som förvaltas centralt av institutionerna, byråer, gemensamma företag eller andra EU-organ som inte står under direkt eller indirekt kontroll av medlemsstaterna utgör inte statligt stöd. Om sådan EU-finansiering kombineras med statligt stöd, kommer endast stödet att tas i beaktande för att avgöra om de lägsta nivåerna för anmälning och maximala stödbelopp beaktas, förutsatt att det totala belopp för offentlig finansiering som beviljats i förhållande till samma stödberättigande kostnader inte överskrider den gynnsammaste finansieringsnivå som fastställts i EU-lagstiftningens tillämpliga bestämmelser.

170.

För att ytterligare säkerställa att snedvridningar av konkurrensen och inverkan på handeln begränsas kan kommissionen kräva att vissa stödordningar omfattas av en begränsad varaktighet och av en utvärdering som måste omfatta följande frågor:

171.

En utvärdering kan krävas för följande typer av stödordningar:

172.

Utvärderingen måste göras av en expert som har en oberoende ställning gentemot det statliga stödets beviljande myndighet på grundval av en gemensam metod (45) och den måste offentliggöras. Utvärderingen måste lämnas in till kommissionen i tillräckligt god tid för att en bedömning av den eventuella förlängningen av stödordningen ska vara möjlig och i vart fall när stödordningen upphör att gälla. Den exakta räckvidden och metoden för den utvärdering som ska göras anges i beslutet om stödordningens godkännande. Alla senare stödordningar med liknande mål måste beakta utvärderingens resultat.

173.

Riskkapitalriktlinjerna gäller till den 30 juni 2014.

174.

Kommissionen tillämpar principerna i dessa riktlinjer för bedömningen av förenligheten i allt riskfinansieringsstöd som beviljas mellan den 1 juli 2014 och den 31 december 2020.

175.

Riskkapitalstöd som beviljats olagligt eller före den 1 juli 2014 kommer att bedömas enligt de regler som gällde då stödet beviljades.

176.

För att bevara de privata investerarnas legitima förväntningar på riskfinansieringsordningar som förser privata riskkapitalfoder med offentliga finansiering, avgörs tillämpligheten av bestämmelserna på riskfinansieringsåtgärden av dagen för åtagandet om offentlig finansiering i riskkapitalfonden, vilket är dagen för undertecknandet av finansieringsavtalet.

177.

Kommissionen anser att genomförandet av föreliggande riktlinjer kommer att leda till väsentliga ändringar av principerna för bedömning riskkapitalstöd i unionen. Mot bakgrund av de förändrade ekonomiska och sociala förhållandena bör man dessutom kontrollera att alla stödordningar för riskkapital fortfarande är motiverade och effektiva. Kommissionen föreslår därför medlemsstaterna följande åtgärder i enlighet med artikel 108.1 i fördraget:

178.

För att bevara de privata investerarnas legitima förväntningar, behöver medlemsstaterna inte vidta några särskild åtgärder med avseende på stödordningar till förmån för små och medelstora företag när åtagandet om offentlig finansiering i riskkapitalfonden, som är dagen för undertecknandet av finansieringsavtalet, gjorts före dagen för offentliggörandet av dessa riktlinjer och de villkor som anges i finansieringsavtalet förblir oförändrade. Dessa finansiella intermediärer får fortsätta att verka därefter och investera i enlighet med sin urspurngliga investeringsstrategi tills den tidsperiod som anges i finansieringsavtalet löpt ut.

179.

Medlemsstaterna ska i enlighet med rådets förordning (EG) nr 659/1999 (46) och kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 (47) översända årliga rapporter till kommissionen.

180.

Medlemsstaterna ska föra detaljerade register över alla stödåtgärder. Sådana register ska innehålla alla uppgifter som krävs för att kontrollera att villkoren rörande stödberättigande belopp och högsta investeringsbelopp har uppfyllts. Dessa register ska bevaras i tio år från och den dag då stödet beviljas och översändas till kommissionen på begäran.

181.

Kommissionen kan när som helst besluta att se över eller ändra dessa riktlinjer om det skulle vara nödvändigt av konkurrenspolitiska eller andra unionspolitiska skäl eller av hänsyn till internationella åtaganden, utvecklingen på marknaderna eller annan saklig grund.