Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om införande av en rundresevisering och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 562/2006 och (EG) nr 767/2008 /* COM/2014/0163 final - 2014/0095 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND
TILL FÖRSLAGET Inom ramen för det mellanstatliga
Schengensamarbetet har man fastställt närmare bestämmelser om inresa och
vistelse för tredjelandsmedborgare i upp till tre månader under en
sexmånadersperiod (s.k. kortare vistelser)[1].
Detta gjordes i syfte att garantera säkerheten inom Schengenområdet[2] och införa en rätt att
röra sig fritt inom detta område, också för tredjelandsmedborgare. Dessa regler
har därefter vidareutvecklats och befästs inom Europeiska unionens ramar, efter
ikraftträdandet av Amsterdamfördraget. De delar av den gällande lagstiftningen
som är av störst betydelse för detta förslag är följande: –
I bland annat förordning (EG) nr 562/2006
(kodexen om Schengengränserna) med senare ändringar[3] föreskrivs
inresevillkor för tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa för kortare
vistelser. –
I rådets förordning (EG) nr 539/2001
(viseringsförordningen) med senare ändringar[4]
förtecknas de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha en visering
när de passerar de yttre gränserna för kortare vistelser och de tredjeländer
vars medborgare är undantagna från detta krav. –
I förordning (EG) nr 810/2009 (viseringskodex)
med senare ändringar[5]
fastställs harmoniserade förfaranden och villkor för behandling av ansökningar
om viseringar för kortare vistelse och utfärdande av sådana viseringar. –
I konventionen om tillämpning av Schengenavtalet[6] med ändringar
fastställs principen om ömsesidigt erkännande av viseringar för kortare
vistelse. Där föreskrivs också rätt till fri rörlighet i upp till 90 dagar
under en period på 180 dagar för tredjelandsmedborgare som har ett giltigt
uppehållstillstånd eller en giltig nationell visering för längre vistelse som
utfärdats av en medlemsstat[7]. Det är naturligtvis också möjligt för
tredjelandsmedborgare att stanna längre än tre månader (90 dagar) i
Schengenområdet, men det bör inte ske på grundval av gällande bestämmelser om
kortare vistelser. Längre vistelser är 90 dagar skulle kräva att
tredjelandsmedborgaren bosätter sig i en av medlemsstaterna, och följaktligen
måste ansöka om uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse från den
berörda medlemsstaten. Sådana tillstånd är ändamålsbestämda, och kan utfärdas
för arbete, affärer, studier, familjeåterförening, osv., men i princip inte för
turiständamål. Det finns inga allmänna, övergripande EU-bestämmelser om villkor
för utfärdande av uppehållstillstånd eller viseringar för längre vistelse, men
det finns sektorsdirektiv som omfattar särskilda kategorier av
tredjelandsmedborgare, t.ex. arbetstagare eller studerande. Dessa direktiv
föreskriver dock inte fullständig harmonisering och ger medlemsstaterna
manöverutrymme att föreskriva undantag och avvikelser och specificera vissa
inslag i sin nationella lagstiftning. Begränsningen på 90 dagar under en period på
180 dagar i Schengenregelverket är inte unik i utlänningslagstiftningen.
Nationell utlänningslagstiftning gör traditionellt åtskillnad mellan inresor
för kortare vistelse (en, tre eller sex månader), dvs. när det är fråga om
”besökare”, särskilt om inresan syftar till turism. Man knyter mindre stränga
villkor till denna typ av inresor jämfört med inresor av tredjelandsmedborgare
som vill stanna under längre tid för arbete, studier etc. Under alla
omständigheter, och oberoende av skiljelinjen mellan korta besök och bosättning
och vilka villkor som åläggs utlänningar, föreskriver den nationella
lagstiftningen lämpliga tillstånd för inresa, vistelse och bosättning, oavsett
hur länge en vistelse på en medlemsstats territorium är planerad att vara (viseringar
med olika giltighetstid, förlängning av viseringar, tillfälliga
uppehållstillstånd, permanenta uppehållstillstånd, etc.). De nuvarande Schengen- och EU-bestämmelserna
om migration är dock inte tillräckliga för att ge ett system som täcker alla typer
av planerad vistelse på ett sätt som kan jämföras med sådan nationell
lagstiftning. Av såväl rättsliga som politiska skäl omfattar
Schengenregelverket kortare vistelser inom samtliga medlemsstaters territorium,
medan de EU-rättsliga instrument som utarbetats i samband med politiken för
invandring/inresa bildar ramen för den nationella lagstiftning som reglerar
tredjelandsmedborgares inresa och vistelse i mer än tre månader på deras
respektive egna territorier. Schengenområdet har utvidgats till 26 länder
och många tredjelandsmedborgare, t.ex. turister, artister, forskare, studerande
osv., har legitima skäl att resa inom detta område under mer än 90 dagar under
en given 180-dagarsperiod utan att bli betraktade som ”invandrare”. De vare sig
vill eller behöver uppehålla sig i en viss medlemsstat under längre tid än tre
månader. Problemet är att det inte finns någon ”Schengenvisering” eller
annat tillstånd som gör det möjligt att stanna i mer än tre månader (90 dagar)
i Schengenområdet. Kommissionen har under åren tagit emot många
klagomål och krav på lösningar på detta problem från tredjelandsmedborgare,
både sådana som måste ha visering och sådana som är undantagna från detta krav.
Begränsningen på 90 dagar under en period på 180 dagar kan ha varit lämplig för
de fem ursprungliga medlemmarna i Schengensamarbetet. Idag, när Schengenområdet
omfattar 26 medlemsstater, innebär den dock ett betydande hinder för många
tredjelandsmedborgare med berättigat intresse av att kunna resa i
medlemsstaterna. Situationen leder också till att medlemsstaterna går miste om
ekonomiska möjligheter. Det som i första hand kännetecknar de
resenärer som rapporterar problem är att de har för avsikt att ”resa omkring” i
Europa/medlemsstaterna. De vill stanna längre än 90 dagar (under en period på
180 dagar) i Schengenområdet. Om de är tredjelandsmedborgare som måste ha
visering kan de således inte ansöka om en Schengenvisering för kortare
vistelse, eftersom dessa endast utfärdas för resor som sträcker sig över högst
90 på varandra följande dagar. Det kan i regel inte heller
tredjelandsmedborgare som inte omfattas av krav på visering. Men ingendera av
dessa kategorier av tredjelandsmedborgare har för avsikt att vistas längre tid
än 90 dagar i en viss medlemsstat, så de kan inte få en ”nationell” visering
för längre vistelse[8]
eller uppehållstillstånd. Denna ”lagstiftningslucka” mellan
Schengenregelverket och EU:s och medlemsstaternas invandringslagstiftning
innebär att sådana resenärer i princip bör lämna Schengenområdet den sista
dagen av deras sammanhängande 90-dagarsvistelse och ”vänta” i 90 dagar utanför
medlemsstaterna innan de kan återvända för ytterligare en laglig vistelse.
Denna situation kan inte berättigas med hänvisning till medlemsstaternas
säkerhetsintressen och tjänar inte heller deras ekonomiska, kulturella och
utbildningsmässiga intressen. I synnerhet föreningar och intressegrupper för
artister betonar att de ofta har svårigheter med att organisera turnéer i
Europa på grund av begränsningen på 90 dagar under en period på 180 dagar för
vistelse. Turnésällskap uppfyller i allmänhet inte de krav på bosättning som
annars kan göra det möjligt för artister samt deras personal och
familjemedlemmar att få visering för längre vistelse och uppehållstillstånd.
Personalen vid sådana företag är ofta mycket specialiserad och har särskild
utbildning, vilket gör att det i allmänhet är svårt att ersätta den eller att
det skulle bli mycket kostsamt eller störa verksamheten alltför mycket att göra
det. Enligt exempel som har tillhandahållits av europeiska cirkusorganisationen
(European Circus Association) uppgick intäktsförlusten per engagemang
(dvs. per stad där en välkänd grupp uppträder) till omkring
380 000 euro i ett exempel och till 920 000 euro i ett annat
(lokal anställning för vaktmästare, koncession, rengöringsteam, hyra, skatter
och avgifter, lokala leverantörer, skrivare, marknadsföring, tjänster, hotell
och restauranger, lokala transporttjänster, löner som utbetalas i varje stad).
Organisationen rapporterade också om fall där ett företag måste ersätta/rotera
artister och annan personal för att uppfylla kraven på begränsad vistelse. I
ett fall drabbades ett berört företag av kostnader på omkring 110 000 euro
för att byta ut 36 anställda. Enligt Performing Arts Employers Associations
League Europe (Pearle*) kostar avsaknaden av ett ”alternativt” tillstånd
mellan 500 miljoner och 1 miljard euro per år för EU, vilket är mycket sett
till den rådande finansiella och ekonomiska situationen. Resebyråer framhåller att fler och fler
”enskilda” resenärer (studerande, forskare, artister och kulturarbetare,
pensionärer, affärsmän, tjänsteleverantörer etc.) också har ett starkt intresse
av att tillåtas resa omkring i mer än 90 dagar under en 180-dagarsperiod inom
Schengenområdet. Dessa behov framgår också av ett stort antal frågor som
riktats till kommissionen. Dessutom finns det många tredjelandsmedborgare
som redan vistas i Schengenområdet på grundval av en visering för längre
vistelse eller ett uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat, och som
behöver eller vill resa till andra medlemsstater under eller efter sin
vistelse. Det kan t.ex. röra sig om studerande från tredjeländer som vill resa
inom Schengenområdet efter avslutade studier under exempelvis sex månader innan
de återvänder hem. Enligt artikel 21 i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet har sådana personer i princip rätt att röra sig fritt i
medlemsstaterna på grundval av sin visering för längre vistelse eller sitt
uppehållstillstånd, men regeln om 90 dagars vistelse under en period på 180
dagar gäller även för dem. Den allmänna regeln medför inga problem för
det stora flertalet resenärer och bör bibehållas. Men redan 2001 erkände
kommissionen behovet av att komplettera denna regel genom att införa ett
tillstånd för vistelser under längre tid än tre månader i Schengenområdet. Den
lade fram ett förslag till rådets direktiv om villkor för att medborgare i
tredje land ska ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under en
tid av högst tre månader samt om införande av ett särskilt resetillstånd och om
fastställande av villkor för inresa i syfte att förflytta sig under en tid av
högst sex månader[9]. Kommissionen föreslog införande av ett särskilt
resetillstånd för tredjelandsmedborgare som planerar att förflytta sig inom
medlemsstaternas territorium i högst sex månader under en tolvmånadersperiod.
Tillståndet skulle ha möjliggjort en sammanhängande vistelse på sex månader i
Schengenområdet, men innehavarna skulle inte ha stannat i mer än tre månader i
en och samma medlemsstat. Detta förslag, som behandlade flera andra frågor,
t.ex. utvisning, drogs formellt tillbaka av kommissionen i mars 2006.
Medlemsstaternas största bekymmer vid den tidpunkten var den rättsliga grunden
och den byråkrati som förväntades uppstå i samband med det planerade
tillståndet. Vissa medlemsstater motsatte sig planen att införa ett särskilt
tillstånd för tredjelandsmedborgare som är skyldiga att ha visering för kortare
vistelse, eftersom de ansåg att det skulle kunna komma att påverka förtroendet
för systemet med visering för kortare vistelse. Den lucka i lagstiftningen som diskuteras ovan
tvingar medlemsstaterna att töja på reglerna och använda sig av rättsliga
instrument som inte är utformade för att ”förlänga” en tillåten vistelse inom
Schengenområdet, t.ex. genom att tillämpa artikel 20.2[10] i konventionen om
tillämpning av Schengenavtalet eller utfärda viseringar med begränsad
territoriell giltighet i enlighet med artikel 25.1 b i viseringskodexen[11]. Dessa metoder
beskrivs i detalj i bilaga 7 i den konsekvensbedömning[12] som åtföljer förslaget
till Europaparlamentets och rådets förordning om en unionskodex om viseringar
(viseringskodex) (omarbetning)[13],
som läggs fram samtidigt med det här förslaget. Det är därför önskvärt att införa en ny typ av
visering för både viseringsbefriade och viseringsskyldiga tredjelandsmedborgare
som har ett berättigat intresse av att resa omkring i Schengenområdet under
högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod. Syftet med förslaget är att åtgärda lagstiftningsluckan
mellan Schengenreglerna om kortare vistelser och EU:s/medlemsstaternas
lagstiftning om bosättning i en viss medlemsstat genom att –
införa en ny typ av visering (”rundresevisering”)
som gäller för planerade vistelser i två eller flera medlemsstater som varar
längre än 90 dagar men kortare än 1 år (med möjlighet till förlängning upp till
2 år), under förutsättning att sökanden inte avser att vistas längre tid än 90
dagar inom en period på 180 dagar i en och samma medlemsstat, och –
fastställa tillämpningsförfaranden och utfärdandevillkor
för rundreseviseringar. Förslaget reglerar varken villkor och
förfaranden för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse om den planerade
vistelsen överstiger tre månader i en medlemsstat, eller villkor och
förfaranden för utfärdande av arbetstillstånd eller motsvarande tillstånd (dvs.
tillträde till arbetsmarknaden). Även om förslaget innebär att många
bestämmelser i viseringskodexen bör vara tillämpliga på behandlingen av den nya
typen av visering, är det motiverat att lägga fram ett separat förslag, hellre
än att integrera bestämmelserna i förslaget om ändring av viseringskodexen,
eftersom den senare omfattar regler och förfaranden för utfärdande av
viseringar till tredjelandsmedborgare som är skyldiga att ha visering (jfr
bilaga I till förordning (EG) nr 539/2001). 2. RESULTAT
AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR ·
Samråd med berörda parter Detta beskrivs i den konsekvensbedömning (IA)
som avses i avsnitt 1. I allmänhet bekräftar intressegrupper – särskilt
artistorganisationer – att luckan i den nuvarande rättsliga ramen är ett
allvarligt hinder för rörlighet, såväl för yrkes- som fritidsändamål, och
välkomnar införandet av en ny typ av visering. Majoriteten av medlemsstaterna
tycks ställa sig tveksamma till behovet av att vidta åtgärder, mot bakgrund av
den begränsade grupp av sökande som skulle beröras. Vissa medlemsstater
uttryckte farhågor rörande den rättsliga grunden (jfr avsnitt 3). ·
Konsekvensbedömning Bedömningen av
konsekvenserna av att införa ett tillstånd som gör det möjligt för
tredjelandsmedborgare att vistas i mer än 90 dagar under en period på 180 dagar
i Schengenområdet tas upp i den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget om
ändring av viseringskodexen. I konsekvensbedömningen
övervägdes två regleringsmöjligheter. Ett av dessa
alternativ, en ny typ av tillstånd för
planerade vistelser inom Schengenområdet på över 90
dagar, men under 360 dagar, förutsågs endast för en begränsad grupp av
tredjelandsmedborgare: artister (eller idrottsmän), kulturarbetare
och deras personal som är anställda av pålitliga och erkända företag eller
organisationer som arbetar med liveuppträdanden samt nära familjemedlemmar som
reser tillsammans med dem. Vid avgränsningen av vilka som skulle
omfattas tog man fasta på att dessa tredjelandsmedborgare var den grupp som i
första hand tycktes vara drabbade av luckan i det nuvarande regelverket. Enligt ett
annat alternativ skulle man införa ett liknande tillstånd inte bara för just denna särskilda kategori av tredjelandsmedborgare,
utan för alla tredjelandsmedborgare (dvs. ”enskilda” resenärer, t.ex.
turister, forskare, studerande, personer inom näringslivet). Eftersom problemet
grundar sig på en lagstiftningslucka mellan Schengenreglerna om kortare
vistelser i Schengenområdet och lagstiftningen om tredjelandsmedborgares inresa
och vistelse i syfte att stanna i mer än 90 dagar inom en medlemsstats
territorium, utarbetades inget alternativ som inte grundar sig på
lagstiftning. Konsekvensbedömningen
visade[14]
att avsaknaden av ett tillstånd som gör det möjligt för resenärer att
stanna i mer än 90 dagar under en 180-dagarsperiod inom Schengenområdet leder
till betydande ekonomiska förluster för EU. Enligt den undersökning som
ligger till grund för konsekvensbedömningen är antalet personer som potentiellt
kan komma i åtnjutande av det nya tillståndet ganska begränsat. Genomförandet
av det första alternativet skulle kunna komma att beröra ungefär 60 000
sökande, medan det andra alternativet skulle kunna leda till en fördubbling av
antalet potentiella sökande. Det rör sig således om ett ganska litet antal, med
tanke på att det under 2012 ingavs över 15 miljoner ansökningar om
Schengenvisering och att antalet ansökningar ökar kontinuerligt. Dessa resenärer
ses dock som ”storspenderare” som kan komma att generera avsevärda inkomster
och bidra till att stimulera den ekonomiska aktiviteten i EU, inte minst därför
att de stannar längre inom Schengenområdet. Det första alternativet skulle
kunna ge uppskattningsvis 500 miljoner euro i extra inkomster till Schengenområdet
per år. De ekonomiska effekterna av det andra alternativet beräknas till
omkring 1 miljard euro. För båda alternativen skulle den ekonomiska vinsten
vara beroende av spenderingsviljan hos ”nya” resenärer som lockas av en ny
möjlighet att stanna längre inom Schengenområdet, utan att behöva använda sig
av omständliga alternativ i den legala gråzonen, såsom att skaffa sig
viseringar med begränsad territoriell giltighet. Konsekvensbedömningen
visade också att de administrativa kostnaderna för att behandla den nya typen
av tillstånd inte skulle bli särskilt stora, med hänsyn till det begränsade
antalet ansökningar som förväntas och den avgift som kommer att tas ut. För
tredjelandsmedborgare innebär det redan idag kostnader att ansöka om nya viseringar
eller om förlängning av viseringar. När det gäller det andra alternativet
pekade konsekvensbedömningen på en särskild risk, nämligen att vissa innehavare
av det nya tillståndet kan tänkas söka arbete på den svarta marknaden. 3. FÖRSLAGETS
RÄTTSLIGA ASPEKTER ·
Närmare redogörelse för förslaget Syftet med förslaget är att åtgärda en lucka i
lagstiftningen. Därför införs genom artikel 1 i förslaget en ny typ
av visering, kallad ”rundresevisering”. I denna
artikel klargörs också att förordningen inte påverkar regelverket om inresa och
vistelse/invandring. Detta innebär t.ex. att förordningen inte påverkar
medlemsstaternas lagstiftning om den inverkan som bosatta
tredjelandsmedborgares ”bortavaro” får på deras uppehållstillstånd när de reser
i andra medlemsstater på grundval av en rundresevisering. Tredjelandsmedborgare
som utnyttjar rörligheten (inom EU) i enlighet med EU:s regler omfattas inte
heller av förordningen. Artikel 2
fastställer en grundläggande princip genom att korshänvisa till bestämmelserna
i viseringskodexen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och
utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse
(VIS-förordningen)[15].
Rundreseviseringen skiljer sig på många sätt från viseringen för kortare
vistelse, såsom denna definieras i artikel 2 i viseringskodexen. Den påminner
dock mycket om en enhetlig visering på så sätt att den i princip är giltig för
alla medlemsstaters territorium. Den nya typen av visering införs på grundval
av samma rättsliga grund som gäller för viseringar och andra uppehållstillstånd
för kortare tid, nämligen artikel 77 i fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt. Därför är det i princip motiverat att tillämpa relevanta
bestämmelser i viseringskodexen på rundreseviseringen. I därpå följande
bestämmelser (artiklarna 4–9) anges i detalj vilka bestämmelser i
viseringskodexen som kommer att vara tillämpliga när det gäller villkor och
förfaranden för utfärdande av rundreseviseringar. Där fastställs också undantag
från eller tillägg till dessa bestämmelser, med hänsyn tagen till den
nya viseringstypens särskilda egenskaper. Dessa artiklar följer således
viseringskodexens uppbyggnad genom att ta upp kapitel för kapitel och för varje
enskild bestämmelse bekräfta om den är tillämplig och om det finns några
tillägg eller undantag. Eftersom kommissionen samtidigt lägger fram ett förslag
till omarbetning av viseringskodexen[16],
kommer det här förslaget att hänvisa till bestämmelserna i den föreslagna
omarbetningsförordningen och inte till den befintliga förordningen[17]. VIS-förordningen, i
dess ändrade lydelse enligt ovannämnda förslag, kommer att vara fullt
tillämplig på rundreseviseringar, utan behov av tillägg eller undantag. I artikel 3 föreskrivs att vissa
definitioner i viseringskodexen (t.ex. tredjelandsmedborgare, viseringsmärke,
ansökan, konsulat) även är tillämpliga med avseende på detta förslag. Dessutom
definieras ”rundresevisering” som ett tillstånd som har utfärdats av en
medlemsstat för en planerad vistelse i två eller flera medlemsstater under
sammanlagt mer än 90 dagar under en period på 180 dagar, under förutsättningen
att sökanden inte avser att vistas längre än 90 dagar inom en 180-dagarsperiod[18] i samma medlemsstat. Denna senare ”begränsning” innebär att vistelser under
längre tid än tre månader i en och samma medlemsstat är uteslutna. Artikel 4 tar
upp viseringskodexens bestämmelser om myndigheter som deltar i de
ansökningsförfaranden som bör gälla för rundreseviseringen. Detta utesluter att
ansökningar om rundresevisering kan lämnas in vid de yttre gränserna, eftersom
beviljande av tillstånd att vistas i Schengenområdet i upp till två år kräver
en noggrann kontroll som det vore omöjligt att utföra vid de yttre gränserna.
Denna artikel avviker även från artikel 5 i viseringskodexen genom att
ange att den medlemsstat som är behörig att pröva och besluta om en ansökan om
rundresevisering bör vara den medlemsstat vars yttre gräns den sökande avser
att passera för att resa in på medlemsstaternas territorium. Skälet är att för många tredjelandsmedborgare som vill
resa omkring i Schengenområdet under längre tid än 90 dagar är bestämmelserna i
den nuvarande viseringskodexen (huvuddestination sett till vistelsens syfte och
längd) knappast tillämpliga. Syftet med besöket är i princip samma i samtliga
medlemsstater (t.ex. liveuppträdanden eller turism), och i många fall vet inte
sökanden på förhand hur länge han eller hon kommer att stanna i olika
medlemsstater. Slutligen innebär artikel 4 att vissa kategorier av
tredjelandsmedborgare kan lämna in en ansökan om rundresevisering i en
medlemsstat där de vistas lagligt. Detta är motiverat eftersom många
tredjelandsmedborgare som är bosatta i medlemsstaterna, och tredjelandsmedborgare
som är undantagna från skyldigheten att ha en visering för vistelser på upp
till 90 dagar (kortare vistelse), har tillräckliga ekonomiska medel och ett
legitimt intresse av att resa i andra medlemsstater under längre tid än 90
dagar inom en given 180-dagarsperiod i samband med att de är bosatta/vistas i
en viss medlemsstat (eller omedelbart efter en sådan bosättning/vistelse). Det
ligger varken säkerhetsmässigt eller ekonomiskt i unionens intresse att kräva
att dessa personer lämnar Schengenområdet för att ansöka om en rundresevisering
i sitt ursprungsland. I artikel 5 anges de villkor i
viseringskodexen som är tillämpliga vid ansökningar om rundresevisering samt
vissa ytterligare villkor och undantag. Den sökande ska således kunna uppvisa
en giltig resehandling som erkänns både av den medlemsstat som är behörig att
pröva och fatta beslut om en ansökan och av minst en annan medlemsstat som
kommer att besökas. Ett ytterligare villkor som gäller för de sökande är att de
ska kunna styrka att de avser att vistas inom två eller flera medlemsstaters
territorium under längre tid än 90 dagar totalt utan att vistas längre än 90
dagar inom en 180-dagarsperiod i någon av dessa medlemsstater. Artikeln föreskriver inga undantag från
viseringskodexen när det gäller viseringsavgiften, som alltså kommer att ligga
på 60 euro (dvs. standardavgiften för en ansökan om visering för kortare
vistelse). Detta kan motiveras med att konsulatens uppgifter i huvudsak förblir
desamma, oavsett om de handlägger ansökningar om viseringar för kortare
vistelse eller ansökningar om rundresevisering. Viseringskodexens bestämmelser
om minskning och befrielse från viseringsavgift bör också gälla. På samma sätt
ska bestämmelserna i viseringskodexen vara tillämpliga med avseende på den
serviceavgift som kan tas ut av externa tjänsteleverantörer, vilken inte får
överstiga hälften av avgiften på 60 euro. Ett annat viktigt
kriterium som anges i denna artikel är att de sökande måste kunna visa att de
har tillräckliga medel för sitt uppehälle och en stabil ekonomisk situation.
Detta ska ske genom att de visar upp lönebesked eller kontoutdrag för en period
på 12 månader fram till ansökningsdatumet och/eller styrkande handlingar som
visar att de på laglig väg kommer att förfoga över tillräckliga ekonomiska
medel under vistelsen (t.ex. bevis på pensionsrättigheter). Enligt denna artikel ska det vara tillåtet för sökande som har en
rundresevisering att i den medlemsstat där de vistas lagligen ansöka om
arbetstillstånd som krävs i de medlemsstater som vederbörande planerar att resa
till. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av bestämmelser om
tillträde till arbetsmarknaden och reglerar heller inte frågan om huruvida det
krävs arbetstillstånd. Inte heller påverkar den villkoren för utfärdande. Den reglerar
enbart platsen för ansökan, i den bemärkelsen att en tredjelandsmedborgare bör
ha rätt att ansöka om arbetstillstånd utan att lämna Schengenområdet. Artikeln
föreskriver vissa förenklingar i förfarandet (t.ex. möjlighet att slippa lämna
in vissa styrkande handlingar) för särskilda kategorier av sökande som arbetar
för eller bjuds in av ett pålitligt och erkänt företag eller en organisation
eller institution med motsvarande egenskaper, i synnerhet om det är fråga om
personer på ledningsnivå eller forskare, artister, kulturarbetare etc. Berörda
intressenter hävdar med rätta att förfarandet för dessa personkategorier inte
bara bör ta fasta på den ”enskilde sökande”, utan även inriktas på att bedöma
tillförlitligheten hos det/den företag/organisation/institution som skickar
ut/tar emot/bjuder in personen i fråga. Vid sidan av hänvisningen till
viseringskodexens allmänna bestämmelser om prövning av och beslut om
viseringsansökningar, som ska vara tillämpliga också på rundreseviseringar, är
den grundläggande bestämmelsen i artikel 6 att särskild uppmärksamhet
bör ägnas åt den sökandes ekonomiska ställning. Denne ska således förfoga över
tillräckliga medel för sitt uppehälle under hela den planerade vistelsen,
inklusive tillräckliga medel för logi. I artikeln fastställs också en generell
frist på 20 kalenderdagar för att fatta beslut om en ansökan. Detta är mer än
den nuvarande handläggningstiden för ansökningar om visering för kortare
vistelse och motiveras av behovet av att göra en noggrann kontroll av den sökandes
ekonomiska situation. För att införliva den nya typen av visering i
systemet är det nödvändigt att klargöra samspelet mellan vistelser på grundval
av befintliga viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse
och uppehållstillstånd å ena sidan, och vistelser på grundval av
rundresevisering å den andra. Därför har man i artikel 6 infört en möjlighet
att kombinera vistelser på grundval av rundreseviseringar med tidigare/framtida
viseringsfria vistelser, vistelser på grundval av viseringar för kortare
vistelse, viseringar för längre vistelse eller uppehållstillstånd. Liknande
bestämmelser kommer att införas i viseringskodexen och kodexen om
Schengengränserna. Artikel 7
behandlar frågan om utfärdande av rundresevisering, där vissa angivna bestämmelser
i viseringskodexen också ska gälla. I denna artikel föreskrivs att en
rundresevisering alltid måste tillåta flera inresor. När det gäller längden på
den tillåtna vistelsen föreskrivs i artikel 7 – jämförd med artikel 8 – en
möjlighet att stanna i en sammanhängande period på upp till två år i
Schengenområdet för alla tredjelandsmedborgare som kan bevisa att de uppfyller
villkoren för en så lång period. Vid bedömningen av
en ansökan, och särskilt när man fastställer längden på en tillåten vistelse,
bör konsulaten beakta alla relevanta faktorer, t.ex. det faktum att medborgare
i tredjeländer vars invånare är undantagna från viseringskrav vid kortare
vistelser vanligtvis inte skapar några problem i form av irreguljär migration
eller säkerhetsrisker. Viseringens giltighetstid bör motsvara längden på
den tillåtna vistelsen. På grund av den nya viseringens natur utesluts genom
artikeln möjligheten att utfärda rundreseviseringar för vilka giltigheten är
begränsad till en enda medlemsstats territorium. En rundresevisering är per
definition tänkt att göra det möjligt för sökande att cirkulera i flera
medlemsstater. Rundreseviseringen ska utfärdas i det
enhetliga format (viseringsmärke) som fastställs i förordning (EG)
nr 1683/95, och vara märkt med bokstaven ”T” för att visa vilken typ av
visering det är fråga om. Artikel 77.2 a i EUF-fördraget hänvisar
till både ”visering” och ”andra uppehållstillstånd för kortare tid”. Eftersom
uppehållstillstånd utfärdas i form av ett (plast-)kort i enlighet med förordning
(EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002[19],
och med tanke på att de flesta medlemsstaters konsulat inte är utrustade för
att utfärda tillstånd i kortformat, skulle det innebära en alltför tung börda
för medlemsstaterna om de ålades att utfärda det nya tillståndet i denna form. Artikel 8 rör
ändringar av utfärdade viseringar, dvs. förlängning, upphävande och
återkallande. Den ger möjlighet att förlänga en tillåten vistelse med upp till
två år. I motsats till vad som gäller enligt bestämmelser om förlängning av
viseringar för kortare vistelse kommer de sökande inte att åläggas att styrka
att det föreligger exceptionella omständigheter. I själva verket är många av
dem som kan tänkas ansöka om denna typ av visering (särskilt artister) ofta i
behov av att kunna stanna under längre perioder i Schengenområdet utan att
bosätta sig i någon av medlemsstaterna. För att ansöka om förlängning av en
rundresevisering måste den sökande bevisa att de fortsätter att uppfylla
inrese- och utfärdandevillkoren, och att den fortsatta vistelsen kommer att
överensstämma med kravet att inte stanna längre än 90 dagar inom en
180-dagarsperiod i en och samma medlemsstat. I artikel 9 anges bestämmelserna i
viseringskodexens kapitel om förvaltning och organisation, som också bör gälla
för utfärdande av rundreseviseringar. Inom ramen för det lokala
Schengensamarbetet bör konsulaten utbyta statistik och annan information om
rundreseviseringar. Artiklarna 10–16
är så kallade slutartiklar och/eller operationella artiklar, med praktiska
instruktioner för handläggningen av rundreseviseringar (och ytterligare
förtydliganden av sambandet mellan bestämmelserna i viseringskodexen och
bestämmelserna i detta förslag), övervakning, ikraftträdande etc. Huvudsyftet
med ändringarna av kodexen om Schengengränserna och VIS-förordningen är att
integrera rundreseviseringen i Schengenregelverket. I första hand innebär detta att
inresevillkoren i artikel 5 i Schengenkodexen om viseringar även gäller som
villkor för utfärdande av rundreseviseringar. Dessutom måste det säkerställas
att rundreseviseringar och ansökningar om sådana viseringar registreras i VIS.
Det bör dock noteras att förslaget även rör tredjelandsmedborgare som enligt
bilaga II i viseringsförordningen är undantagna från skyldigheten att ha
visering (och vilkas uppgifter således inte finns registrerade i VIS), eftersom
resenärer från dessa länder i princip inte innebär några risker ur säkerhets-
och migrationssynpunkt. Därför, och med hänsyn till proportionalitetsprincipen,
är det inte berättigat att samla in fingeravtryck från medborgare i sådana
tredjeländer (exempelvis Australien, Kanada eller Förenta staterna). Detta
undantag återfinns i artikel 5 och gör det möjligt för medlemsstaterna att
godta att medborgare i dessa tredjeländer ger in ansökningar om
rundresevisering på elektronisk väg eller per post. Artikel 12 behöver förklaras närmare. Den upphäver delvis artikel 20.2 i
konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, som innebär följande: om en
medlemsstat har ingått ett bilateralt avtal om undantag från viseringskravet
med något av de tredjeländer som anges i förteckningen i bilaga II i
viseringsförordningen innan tillämpningsförordningen trädde i kraft (eller före
den dag då medlemsstaten sedermera anslöt sig till Schengenavtalet), kan medlemsstaten
åberopa bestämmelserna i det bilaterala avtalet om den vill förlänga den
viseringsfria vistelsen utöver tre månader för medborgare i det berörda
tredjelandet. Sålunda kan
exempelvis medborgare i Kanada, Nya Zeeland och Förenta staterna stanna i sådana
medlemsstater under den perioden som föreskrivs i de bilaterala avtal om
undantag från viseringskravet som gäller mellan medlemsstaterna och dessa tre
länder (vanligtvis tre månader), utöver den generella 90-dagarsvistelsen i
Schengenområdet. Kommissionen känner till flera bilaterala avtal som omfattar
dessa länder, vilket innebär att deras medborgare kan vistas lagligt under en
praktiskt taget obegränsad period i Schengenområdet på grundval av undantag
från kravet på visering för kortare vistelse. Nya Zeeland har t.ex. ingått 16
bilaterala avtal om undantag från viseringskravet, vilket innebär att ovanpå
den 90 dagar långa viseringsfria vistelsen på grundval av viseringsförordningen
kan dess medborgare stanna på Schengenområdets territorium i 51 månader (3
månader plus 48 månader). Redan 1998 ansåg
medlemsstaterna att en sådan obegränsad vistelse inte var förenlig med
ändamålet med ett område utan inre gränser. Den verkställande kommittén antog
ett beslut om harmonisering av avtalen om avskaffande av kravet på visering[20]. Enligt detta beslut
skulle medlemsstaterna i sina bilaterala avtal införa standardklausuler om att
begränsa de viseringsfria vistelserna till tre månader per sexmånadersperiod i
Schengenområdet (snarare än på den aktuella medlemsstatens territorium). Efter det att Schengenregelverket införlivats
i gemenskapsramen genom ikraftträdandet av Amsterdamfördraget, visade det sig
att artikel 20.2 i tillämpningskonventionen inte bara stred mot ändamålet
med området utan gränser, utan även blev oförenligt med fördraget: I
artikel 62.3 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen
(EG-fördraget) hänvisades till ”åtgärder som anger villkoren för att medborgare
i tredje land skall ha frihet att resa inom medlemsstaternas territorium under
en tid av högst tre månader”. Därför föreslog kommissionen i sitt
initiativ från 2001 om ”rätt att resa” att artikel 20.2 skulle upphävas. I fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt (EUF-fördraget) begränsas inte längre ”kortare vistelser” i
Schengenområdet till tre månader. Giltighetstiden specificeras inte.
Artikel 20.2 och förekomsten av bilaterala förlängningar av
vistelseperioderna går dock fortfarande inte att förena med artikel 77.2 a och
77.2 c i fördraget, eftersom den gemensamma viseringspolitiken inte kan grunda
sig på gamla bilaterala avtal. Omfattningen av tredjelandsmedborgares frihet
att resa bör inte vara beroende av antalet bilaterala avtal som ingåtts i det
förflutna och innehållet i dessa. Samma regler bör gälla för alla
tredjelandsmedborgare som är undantagna från viseringsskyldighet. Tillämpningen
av artikel 20.2 medför praktiska problem och skapar rättsosäkerhet både
för myndigheter och för resenärer, särskilt när de senare är i färd med att
lämna Schengenområdet. Dessutom kommer det framtida systemet för in- och utresa
att kräva klara bestämmelser. Av tekniska skäl kommer det inte att vara möjligt
att ta hänsyn till en möjlig fortsatt tillämpning av bilaterala avtal om
undantag från viseringskrav när den tillåtna vistelseperioden ska kontrolleras.
Slutligen är en av tankarna bakom införandet av rundresevisning att
tillhandahålla en rättslig ram och lämpliga tillstånd som gör det möjligt för
tredjelandsmedborgare som inte omfattas av viseringsskyldighet att vistas i
Schengenområdet under längre tid än 90 dagar. I förslaget föreskrivs en övergångsperiod på
fem år, under vilken medlemsstaterna ska ha möjlighet att ”fasa ut”
verkningarna av sina bilaterala avtal när det gäller frågan om hur länge
tredjelandsmedborgare har rätt att vistas i Schengenområdet. Detta tar tid, och
man måste även beakta att vissa tredjeländer fäster stort vikt vid att behålla
systemet som det ser ut idag. Ur politisk synvinkel är detta förståeligt.
Avtal om undantag från viseringskravet hör till de rättsliga instrument som ger
konkreta och direkta fördelar såväl för EU-medborgarna som för de
tredjelandsmedborgare som omfattas av avtalet. Det måste klargöras att en
delvis strykning av artikel 20.2 inte innebär att dessa avtal omedelbart
och fullständigt ska upphöra att vara tillämpliga. Att ersätta det nuvarande
systemet för förlängning av viseringar för kortare vistelse, som grundar sig på
äldre bilaterala avtal om undantag från viseringskrav, med en ny typ av
visering som gäller i upp till ett år, med möjlighet till förlängning till två
år, skulle för flertalet amerikaner, kanadensare, nyzeeländare etc. inte
medföra några negativa konsekvenser i praktiken. Många av dem som vill stanna i
ett år eller mer kommer sannolikt att arbeta under denna period, vilket innebär
att de måste bosätta sig i en medlemsstat och följaktligen ansöka om en
visering för längre vistelse eller uppehållstillstånd. ·
Koppling till det samtidigt framlagda förslaget
till förordning om omarbetning av viseringskodexen och till andra förslag Förhandlingar om
det samtidigt framlagda förslaget till förordning om omarbetning av
viseringskodexen kommer att påverka detta förslag. Därför bör särskild
uppmärksamhet ägnas åt att säkerställa nödvändiga synergier mellan dessa båda
förslag under förhandlingsprocessen. Om det under dessa förhandlingar
framkommer att förslagen kan komma att antas ungefär samtidigt, är kommissionen
beredd att överväga en sammanslagning av de båda förslagen till ett enda
förslag till omarbetning. Längre fram kommer
det också att bli nödvändigt att säkerställa synergier med förslaget till
Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett system för in-
och utresa som har till syfte att registrera in- och utreseuppgifter för
tredjelandsmedborgare som passerar EU-medlemsstaternas yttre gränser[21]. Dess syfte och
tillämpningsområde kan komma att behöva ändras om man fattar beslut om att
använda systemet för in- och utresa för att vid de yttre gränserna kontrollera
in- och utresa för innehavare av rundreseviseringar[22]. ·
Rättslig grund Artikel 77 i
EUF-fördraget ger unionen befogenhet att besluta om åtgärder med avseende på
”kortare vistelser” i Schengenområdet. Enligt artikel 77.2 i EUF-fördraget
gäller följande: ”[…]Europaparlamentet och rådet [ska] i
enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet besluta om åtgärder om a) den gemensamma politiken för viseringar
och andra uppehållstillstånd för kortare tid, b) kontroll av de personer som passerar de
yttre gränserna, c) villkoren för att medborgare i
tredjeländer ska få resa fritt inom unionen under en kortare tid,[…]”. Detta förslag omfattar
åtgärder som rör var och en av dessa tre komponenter. Artikel 77.2 a,
b och c i EUF-fördraget förefaller därför vara en lämplig rättslig grund för
förslaget. Artikel 79 i EUF-fördraget
ger unionen befogenhet att, inom ramen för den gemensamma invandringspolitiken,
lagstifta om visering för längre vistelse och uppehållstillstånd, som båda är
knutna till laglig vistelse i medlemsstaterna, dvs. långvariga
vistelser i en enskild medlemsstat. I den inledande punkt 1 i
artikel 79, liksom i punkt 2 b, hänvisas uttryckligen till
tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i medlemsstaterna. Målgruppen
för detta förslag vare sig vill eller behöver vistas i den bemärkelsen i
någon av medlemsstaterna. De vill resa omkring i Europa, dvs. förflytta
sig inom Schengenområdet, innan de lämnar det igen. Artikel 79 i
EUF-fördraget är därför inte en lämplig rättslig grund för förslaget. Artikel 62 i EG-fördraget, som föregick
artikel 77 i EUF-fördraget, hänvisade i tredje stycket till ”[å]tgärder som
anger villkoren för att medborgare i tredje land skall ha frihet att resa inom
medlemsstaternas territorium under en tid av högst tre månader”.
I artikel 77.2 c i EUF-fördraget är den kortare perioden inte längre
begränsad till tre månader. Genom denna tydliga ändring i fördraget undanröjdes
ett potentiellt hinder i de tidigare fördragen mot att anta ett förslag som
detta. Sammanfattningsvis är
artikel 77.2 a, b och c i EUF-fördraget den lämpliga rättsliga
grunden för detta förslag, som syftar till att reglera tredjelandsmedborgares
rörlighet i Schengenområdet och från vars tillämpningsområde situationer som
omfattas av artikel 79 i EUF-fördraget (inresa för längre vistelse i en
viss medlemsstat) är undantagna. Det sistnämnda
inslaget säkerställs genom den föreslagna definitionen, som innebär att
innehavare av rundresevisering inte bör ha rätt att stanna i mer än 90 dagar
under en 180-dagarsperiod inom en och samma medlemsstats territorium. ·
Subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen Enligt
artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) ska unionen på de
områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i
den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning
kan uppnås av medlemsstaterna, och därför, på grund av den planerade åtgärdens
omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. När det gäller
detta förslag är behovet av åtgärder på unionsnivå mycket tydligt. Ett
tillstånd som skulle vara giltigt i alla medlemsstater kan endast införas på
EU-nivå. Ömsesidigt erkännande av viseringar kan inte införas på nationell
nivå. Villkor och förfaranden för utfärdande bör vara enhetliga i alla
medlemsstater. Detta kan endast uppnås genom åtgärder på unionsnivå. I artikel 5.4 i EU-fördraget anges att unionens insatser inte ska gå
utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen i fördraget. Denna EU-åtgärd
måste utformas så att målet uppnås och åtgärden genomförs så effektivt som
möjligt. Detta förslag har inga inslag som inte är direkt knutna till målen.
Det är också proportionerligt i fråga om kostnader. Förslaget är därför
förenligt med proportionalitetsprincipen. ·
Val av regleringsform Genom detta förslag införs en ny typ av
visering som i princip ska vara giltig i alla medlemsstater. Förslaget
fastställer också vilka villkor och förfaranden som gäller för utfärdande av
viseringen. Därför kan endast en förordning väljas som regleringsform. 4. ÖVRIGT ·
Deltagande Detta förslag
bygger på Schengenregelverket, i den bemärkelsen att det rör vidareutvecklingen
av den gemensamma viseringspolitiken. Därför måste följande konsekvenser med
avseende på de olika protokollen till fördrag och avtal med associerade länder
beaktas: Danmark: I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll
(nr 22) om Danmarks ställning som fogats till EU-fördraget och EUF-fördraget,
deltar Danmark inte i åtgärder som rådet antar i enlighet med avdelning V,
kapitel 3 i EUF-fördraget. Eftersom denna förordning är en utveckling av
Schengenregelverket bör Danmark, i enlighet med artikel 4 i det
protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna
förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella
lagstiftning. Förenade
kungariket och Irland: Enligt
artiklarna 4 och 5 i protokollet om införlivande av Schengenregelverket inom
Europeiska unionens ramar, rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands begäran om att få delta i
vissa bestämmelser i Schengenregelverket och rådets beslut 2002/192/EG av den
28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i
Schengenregelverket, deltar Förenade kungariket och Irland inte i genomförandet
av den gemensamma viseringspolitiken, särskilt inte förordning (EG) nr 810/2009
om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex). Förenade
kungariket och Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning. De
är därför inte bundna av den och omfattas inte heller av dess tillämpning. Island och
Norge: De förfaranden som
föreskrivs i associeringsavtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken
Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet,
tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket är tillämpliga, eftersom
denna förordning bygger vidare på Schengenregelverket såsom detta definieras i
bilaga A till det avtalet[23]. Schweiz: Vad gäller Schweiz innebär denna förordning en vidareutveckling av
bestämmelserna i Schengenregelverket i enlighet med avtalet mellan Europeiska
unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska
edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket[24]. Liechtenstein: Vad gäller Liechtenstein utgör denna förordning
en vidareutveckling av bestämmelserna i Schengenregelverket i enlighet med
protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska
edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins
anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och
Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till
genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket[25]. Cypern: Denna förordning utgör en rättsakt som bygger vidare på
Schengenregelverket eller på annat sätt har samband med detta i enlighet med
artikel 4.2 i 2003 års anslutningsakt. Bulgarien och
Rumänien: Denna förordning utgör en rättsakt som
bygger vidare på Schengenregelverket eller på annat sätt har samband med detta
i enlighet med artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt. Kroatien: Denna förordning utgör en rättsakt som bygger vidare på
Schengenregelverket eller på annat sätt har samband med detta i enlighet med
artikel 4.2 i 2011 års anslutningsakt. 2014/0095 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om införande av en rundresevisering och om
ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna
(EG) nr 562/2006 och (EG) nr 767/2008 EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 77.2 a–c, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag[26], efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[27], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) I unionslagstiftningen
fastställs harmoniserade bestämmelser om tredjelandsmedborgares inresa och
vistelse i medlemsstaterna för högst 90 dagar under en period på 180 dagar. (2) Flera sektoriella direktiv
har antagits om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på
medlemsstaternas territorium under en period som överstiger tre månader. I
artikel 21 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet[28] ges
tredjelandsmedborgare som har ett giltigt uppehållstillstånd eller en nationell
visering för längre vistelse som utfärdats av en medlemsstat rätt att röra sig
fritt under högst 90 dagar under en period på 180 dagar. (3) Tredjelandsmedborgare som är
skyldiga att ha visering respektive är undantagna från detta krav kan ha ett
berättigat intresse av att resa inom Schengenområdet under mer än 90 dagar
under en viss 180-dagarsperiod utan att vistas i någon enskild medlemsstat
under mer än 90 dagar. Bestämmelser bör därför antas för att denna möjlighet
ska kunna utnyttjas. (4) Särskilt artister stöter ofta
på problem med att organisera turnéer i unionen. Studerande, forskare,
kulturarbetare, pensionärer, affärsmän, tjänsteleverantörer och turister kan
också vilja stanna kvar längre än 90 dagar under en 180-dagarsperiod i
Schengenområdet. Bristen på en lämplig typ av tillstånd för detta ändamål leder
till att potentiella besökare går förlorade, och därmed till ekonomiska
förluster. (5) Fördraget skiljer mellan å
ena sidan villkoren för inresa till medlemsstaterna och utvecklingen av en
gemensam viseringspolitik för viseringar för kortare vistelser, och å andra
sidan villkoren för inresa i syfte att vistas lagligen i en medlemsstat och
utfärdande av viseringar för längre vistelser och uppehållstillstånd för detta
ändamål. Fördraget ger dock ingen definition av begreppet kortare vistelse. (6) En ny typ av visering
(”rundresevisering”) bör införas för både tredjelandsmedborgare som är skyldiga
att ha visering och för tredjelandsmedborgare som är undantagna från detta
krav. Viseringen ska gälla för personer som planerar att röra sig inom en eller
flera medlemsstaters territorium under mer än 90 dagar, under förutsättning att
de inte avser att vistas längre tid än 90 dagar under en 180-dagarsperiod på en
och samma medlemsstats territorium. Samtidigt
bör regeln om 90 dagar per 180-dagarsperiod bibehållas som en generell
skiljelinje mellan kortare och längre vistelser, eftersom den inte medför några
problem för det stora flertalet resenärer. (7) I relevanta fall bör
bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr xxx/201x[29]
och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008[30] vara tillämpliga på
frågor rörande ansökan om och utfärdande av rundreseviseringar. Med hänsyn till
de olika behov och förutsättningar som gäller för tredjelandsmedborgare som
ansöker om rundresevisering och på grund av ekonomiska och säkerhetsmässiga
överväganden bör särskilda regler ändå införas, bland annat när det gäller de
myndigheter som medverkar vid förfaranden, ansökningsfasen, prövning av och
beslut om ansökningar samt utfärdande av och avslag på ansökningar om
rundresevisering. (8) Medborgare i de tredjeländer
som anges i bilaga II i rådets förordning (EG) nr 539/2001[31] bör komma i åtnjutande
av vissa förenklingar, t.ex. undantag från kravet på insamling av
fingeravtryck. (9) Samspelet mellan vistelser på
grundval av viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelser
och uppehållstillstånd samt vistelser på grundval av rundreseviseringar bör
förtydligas för att tillvarata rättssäkerheten. Det bör vara möjligt att
kombinera vistelser på grundval av rundresevisning med tidigare och framtida viseringsfria
vistelser, vistelser på grundval av visering för kortare vistelse, visering för
längre vistelse och uppehållstillstånd. (10) Det bör också vara möjligt att
förlänga den tillåtna vistelsen, med hänsyn till särskilda resmönster och
behov, under förutsättning att innehavare av en rundresevisering fortsätter att
uppfylla villkoren för inresa och vistelse och kan styrka att de under sin
förlängda vistelse uppfyller kravet att inte stanna i mer än 90 dagar under en
180-dagarsperiod i en och samma medlemsstat. (11) Systemet med rundresevisering
bör integreras i relevanta rättsliga instrument inom Schengenregelverket.
Därför bör ändringar införas i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
562/2006[32]
och i förordning (EG) nr 767/2008. Villkoren för inresa i artikel 5 i
förordning (EG) nr 562/2006 bör gälla som villkor för utfärdande av
visering. Ansökningar om rundresevisering och beslut rörande sådana viseringar
bör registreras i informationssystemet för viseringar. (12) Efter införandet av rundreseviseringen
bör artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet ändras.
Den är oförenlig med artikel 77.2 a och c i fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt på grund av det faktum att den gemensamma viseringspolitiken inte
kan vara baserad på förekomsten eller avsaknaden av bilaterala avtal om
undantag från viseringsskyldighet som ingåtts av medlemsstaterna. Den tillåtna
vistelsetiden för tredjelandsmedborgare bör inte vara beroende av antalet
bilaterala avtal som ingåtts i det förflutna och innehållet i dessa. (13) En femårig övergångsperiod bör
föreskrivas för utfasning av de effekter som bilaterala avtal om undantag från
viseringskrav ger upphov till när det gäller den totala längden på
tredjelandsmedborgares vistelse i Schengenområdet. (14) För att säkerställa enhetliga
villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas de
genomförandebefogenheter som behövs för att fastställa praktiska anvisningar
för de metoder och förfaranden som medlemsstaterna ska följa när de handlägger
ansökningar om rundresevisering. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011[33].
Granskningsförfarandet bör användas vid antagandet av sådana genomförandeakter. (15) Denna förordning respekterar
de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna förordning
syftar särskilt till att garantera full respekt för privatlivet och
familjelivet, för skyddet av personuppgifter samt för barnets rättigheter
(artiklarna 7, 8 och 24 i stadgan). (16) Europaparlamentets och rådets
direktiv 95/46/EG[34]
är tillämpligt för medlemsstaterna vid behandling av personuppgifter enligt
denna förordning. (17) Eftersom målen för detta
direktiv, det vill säga införandet av en ny typ av visering som gäller i alla
medlemsstater och inrättandet av enhetliga villkor och förfaranden för
utfärdande, endast kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i
enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska
unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna
förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. (18) I enlighet med
artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat
till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte
är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en
utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med
artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har
beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin
nationella lagstiftning. (19) Denna förordning utgör en
utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket
inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG[35]. Förenade kungariket
deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för
eller tillämplig på Förenade kungariket. (20) Denna förordning utgör en
utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar
i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG[36].
Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är
bindande för eller tillämplig i Irland. (21) Vad gäller Island och Norge
utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd
och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa två staters
associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket, en utveckling av bestämmelser i Schengenregelverket[37] vilka omfattas av det
område som avses i artikel 1.B i rådets beslut 1999/437/EG[38]. (22) Vad gäller Schweiz utgör denna
förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska
gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets
associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket[39],
en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område
som avses i artikel 1.B i beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG[40]. (23) Vad gäller Liechtenstein utgör
detta direktiv, i enlighet med protokollet som undertecknats av Europeiska
unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet
Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan
Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om
Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och
utvecklingen av Schengenregelverket[41],
en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område
som avses i artikel 1.B i beslut 1999/437/EG jämförd med
artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU om ingående av protokollet[42]. (24) Vad gäller Cypern utgör denna
förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har
samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års
anslutningsakt. (25) Vad gäller Bulgarien och
Rumänien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller
som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i
artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt. (26) Vad gäller Kroatien utgör
denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat
sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2011 års
anslutningsakt. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Kapitel I – Allmänna bestämmelser Artikel 1 Syfte
och tillämpningsområde 1. I denna förordning fastställs
villkor och förfaranden för utfärdande av rundreseviseringar. 2. Den ska tillämpas på tredjelandsmedborgare som inte är
unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20.1 i fördraget, utan
att det påverkar a) rätten till fri rörlighet för tredjelandsmedborgare som är
familjemedlemmar till unionsmedborgare, b) motsvarande rätt för tredjelandsmedborgare och deras
familjemedlemmar som, enligt avtal mellan å ena sidan unionen och dess
medlemsstater och, å andra sidan, dessa tredjeländer, har samma rätt till fri
rörlighet som unionsmedborgare och deras familjemedlemmar. 3. Denna förordning påverkar inte bestämmelser i unionsrätten
eller i nationell rätt som är tillämpliga på tredjelandsmedborgare med avseende
på a) rätten att vistas under längre tid än tre månader på en
medlemsstats territorium och att sedermera förflytta sig till en annan
medlemsstats territorium, b) tillträdet
till arbetsmarknaden och rätten att utöva en ekonomisk verksamhet. Artikel 2 Tillämpning
av förordning (EG) nr 767/2008 och förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex
(omarbetning)] 1. Förordning (EG) nr 767/2008 ska vara tillämplig på
rundreseviseringar. 2. Förordning (EU) nr
xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] ska vara tillämplig på
rundreseviseringar, i enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 4–10. Artikel 3 Definitioner I denna förordning gäller följande definitioner: (1)
Definitionerna i artikel 2.1, 2.11 och 2.16 i
förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodexen (omarbetning)] ska vara
tillämpliga. (2)
rundresevisering: ett
tillstånd som har utfärdats av en medlemsstat för en planerad vistelse i två
eller flera medlemsstater under sammanlagt mer än 90 dagar under en period på
180 dagar, under förutsättning att sökanden inte avser att vistas längre än 90
dagar inom en period på 180 dagar i samma medlemsstat. Kapitel II – Villkor och förfaranden för
att utfärda rundreseviseringar Artikel 4 Myndigheter som medverkar vid ansökningsförfarandena 1. Artikel 4.1, 4.3, 4.4 och 4.5, artikel 6.1 och artikel 7.2
och 7.3 i förordning (EU) nr xxx/201x
[viseringskodex (omarbetning)] ska vara tillämpliga. 2. Ansökningar ska inte prövas och bli
föremål för beslut vid medlemsstaternas yttre gränser. 3. Den medlemsstat som
är behörig att pröva och fatta beslut om en ansökan om rundresevisering ska
vara den medlemsstat vars yttre gräns den sökande avser att passera för att
resa in på medlemsstaternas territorium. 4. Ansökningar från
medborgare i de tredjeländer som anges i bilaga II till förordning (EG)
nr 539/2001 och som vistas lagligt på en medlemsstats territorium ska kunna
lämnas in på den medlemsstatens territorium, under förutsättning att den
behöriga medlemsstatens konsulat har minst 20 dagar på sig för att fatta beslut
om ansökan. 5. Ansökningar från tredjelandsmedborgare, oberoende av
nationalitet, som har ett giltigt uppehållstillstånd eller en giltig visering
för längre vistelse som utfärdats av en medlemsstat får ges in på den
medlemsstatens territorium minst 20 kalenderdagar innan uppehållstillståndet
eller viseringen för längre vistelse löper ut. 6. I de fall som anges i punkterna 4 och 5 ska den medlemsstat där den sökande
avser att resa in för att använda rundreseviseringen för första gången vara
ansvarig för att pröva och fatta beslut om ansökan om rundresevisering. Artikel 5 Ansökan 1. Artikel 8.1, 8.2, 8.5, 8.6 och 8.7, artikel 9,
artikel 10.1 och 10.3–7, artikel 11 b–c, artikel 12, artikel 13.1
a–d, artikel 13.5, 13.6 och 13.7, artikel 14 och artikel 15 i förordning
(EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] ska vara tillämpliga. 2. Ansökningsblanketten för rundresevisering ska se ut på det
sätt som anges i bilaga I. 3. Utöver de kriterier som anges i artikel 11 b–c i
förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] ska den sökande visa
upp en resehandling som erkänns av den medlemsstat som är behörig att pröva och
besluta om en ansökan och av minst en annan medlemsstat som kommer att besökas.
4. Utöver de personkategorier som anges i artikel 12.7 i
förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] ska medborgare i de
tredjeländer som anges i bilaga II i rådets förordning (EG) nr 539/2001
vara undantagna från kravet på att lämna fingeravtryck. I dessa fall ska orden
”icke tillämpligt” föras in i VIS i enlighet med artikel 8.5 i förordning
(EG) nr 767/2008. 5. Utöver de styrkande handlingar som förtecknas i
artikel 13.1 i förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)]
ska den sökande visa upp följande: a) Lämpligt bevis på att de avser att stanna inom två eller
flera medlemsstaters territorium under längre tid än 90 dagar, utan att stanna
längre än 90 dagar inom en 180-dagarsperiod på någon av dessa medlemsstaters
territorium. b) Bevis på att de har en sjukförsäkring som täcker alla risker
som normalt täcks för medborgare i de medlemsstater som ska besökas. 6. Tillräckliga medel för uppehället och en stabil ekonomisk
situation ska styrkas genom lönebesked eller bankkontoutdrag som omfattar den
tolvmånadersperiod som föregår ansökningsdatumet, och/eller styrkande
handlingar som visar att de sökande på laglig väg kommer att förfoga över
tillräckliga medel under sin vistelse. 7. Om syftet med besöket förutsätter arbetstillstånd i en eller
flera medlemsstater, ska det vid ansökan om rundresevisering vara tillräckligt
att kunna styrka innehav av ett arbetstillstånd i den medlemsstat som är
behörig att pröva och besluta om en ansökan om rundresevisering. Innehavare av
en rundresevisering ska ha rätt att i den medlemsstat där de vistas lagligt
ansöka om arbetstillstånd som krävs i den medlemsstat som ska besökas i nästa
skede. 8. Konsulaten kan göra undantag från kravet att lämna in en
eller flera styrkande handlingar om de sökande arbetar för eller är inbjudna av
ett pålitligt företag eller en organisation eller institution som är känd av
konsulatet, särskilt när det är fråga om personer på ledningsnivå eller
forskare, studerande, artister, kulturarbetare, idrottsmän eller personal med
särskilt sakkunskap, erfarenhet och teknisk expertis, och under förutsättning
att tillräcklig bevisning som styrker dessa förhållanden ges in till konsulatet.
Undantag från kravet kan också göras för nära familjemedlemmar till de sökande,
däribland make/maka, barn under 18 år och föräldrar till barn under 18 år, om
de avser att resa tillsammans. Artikel 6 Prövning
av och beslut om en ansökan 1. Artikel 16, artikel 17, Artikel
18.1, 18.4, 18.5, 18.9, 18.10 och 18.11, artikel 19 och artikel 20.4 sista
meningen i förordning (EU) nr xxx/201x
[viseringskodex (omarbetning)] ska vara tillämpliga. 2. Förutom de
kontroller som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning (EU) nr xxx/201x
[viseringskodex (omarbetning)] för bedömning av om ansökan ska tas upp till
prövning ska det behöriga konsulatet kontrollera huruvida resehandlingen
uppfyller kravet i artikel 5.3. 3. Prövningen av en ansökan om rundresevisering ska särskilt
omfatta en bedömning av om den sökande har tillräckliga ekonomiska medel för
sitt uppehälle under hela den planerade vistelsetiden, däribland för logi,
såvida inte detta tillhandahålls av det företag eller den organisation eller
institution som står för inbjudan eller värdskapet. 4. Prövningen av en ansökan om rundresevisering och beslutet om
denna ansökan ska göras respektive fattas oberoende av vistelser som tillåtits
enligt tidigare utfärdade viseringar för kortare vistelse eller ett undantag
från kravet på visering för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse
eller uppehållstillstånd. 5. Beslut om ansökningar ska fattas inom 20 kalenderdagar från
den dag då en godtagbar ansökan lämnats in. I undantagsfall kan denna period
förlängas till högst 40 kalenderdagar. Artikel 7 Utfärdande
av rundresevisering 1. Artikel 21.6, artikel 24.1, 24.3 och 24.4,
artikel 25, artikel 26.1 och 26.5, artikel 27, artikel 28, artikel 29.1 a
led i–iii, led v och led vi och 29.1 b, 29.3 och 29.4 i förordning (EU) nr xxx/201x
[viseringskodex (omarbetning)] ska vara tillämplig. 2. Rundreseviseringen ska möjliggöra flera inresor på samtliga
medlemsstaters territorium, utan att detta påverkar tillämpningen av punkt 5. 3. Längden på den tillåtna vistelsen ska fastställas på
grundval av en noggrann prövning av ansökan. Den tillåtna vistelsen får inte
överstiga ett år, men den kan förlängas med upp till ytterligare ett år i
enlighet med artikel 8. 4. Rundreseviseringens giltighetstid ska motsvara längden på
den tillåtna vistelsen. 5. Om den sökande innehar en resehandling som erkänns av en
eller flera, men inte alla, medlemsstater ska rundreseviseringen vara giltig på
territoriet för de medlemsstater som erkänner resehandlingen, under
förutsättning att den planerade vistelsen överstiger 90 dagar under en period
på 180 dagar på de berörda medlemsstaternas territorium. 6. Rundreseviseringen ska utfärdas enligt den modell för
viseringar som fastställs i rådets förordning (EG) nr 1683/95[43], och fältet där typen
av visering anges ska innehålla bokstaven ”T”. 7. Utöver de skäl för avslag som anges i artikel 29.1 i
förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] gäller att en
viseringsansökan ska avslås om den sökande inte tillhandahåller följande: a) Lämpligt bevis på att de avser att stanna inom två eller
flera medlemsstaters territorium under längre tid än 90 dagar, utan att stanna
längre än 90 dagar inom en 180-dagarsperiod på någon av dessa medlemsstaters
territorium. b) Bevis på att de har en sjukförsäkring som täcker alla risker
som normalt täcks för medborgare i de medlemsstater som kommer att besökas. 8. Ett beslut om
avslag och skälen som ligger till grund för avslaget ska delges sökanden med
hjälp av standardformuläret i bilaga II. Artikel 8 Ändring
av en utfärdad visering 1. Artikel 30.1, 30.3, 30.6–7 och
artikel 31.1–5 och 31.7–8 i förordning (EU) nr
xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] ska vara tillämpliga. 2. Utöver den möjlighet till förlängning med hänvisning till
särskilda skäl som föreskrivs i artikel 30.1 i förordning (EU) nr xxx/201x
[viseringskodex (omarbetning)], får innehavare av rundresevisering ansöka om
förlängning på medlemsstaternas territorium tidigast 90 dagar och senast 15
dagar innan deras rundresevisering löper ut. 3. Konsulatet för den medlemsstat som står näst i tur att
besökas ska vara behörig att pröva och fatta beslut om en ansökan om
förlängning. 4. Förlängning ska begäras genom att den sökande lämnar in ett
in ett fullständigt ifyllt ansökningsformulär enligt bilaga I. 5. En avgift på 30 euro ska tas
ut för varje ansökan om förlängning. 6. När det gäller arbetstillstånd ska artikel 5.7 i
förekommande fall vara tillämplig i fråga om förlängning. 7. Beslut ska fattas inom 15 kalenderdagar från den dag då
ansökan om förlängning lämnats in. 8. Vid en ansökan om förlängning ska den sökande bevisa att han
eller hon fortsätter att uppfylla villkoren för inresa och utfärdande av
visering och rätta sig efter kravet att inte stanna längre än 90 dagar under en
period på 180 dagar på en och samma medlemsstats territorium. 9. Vid prövningen av en ansökan om förlängning får den behöriga
myndigheten i motiverade fall kalla sökanden till en intervju och begära in
ytterligare handlingar. 10. En förlängning får inte överstiga ett år, och den sammanlagda
längden på en tillåten vistelse, dvs. längden på den ursprungligen godkända
vistelsen och förlängningen, får inte överstiga två år. 11. Ett beslut om att avslå ansökan om förlängning och skälen som
ligger till grund för avslaget ska delges sökanden med hjälp av
standardformuläret i bilaga II. 12. Sökande vars ansökan om förlängning har avslagits ska ha rätt
att överklaga. Överklaganden ska riktas mot den medlemsstat som fattade det
slutliga beslutet om ansökan om förlängning, i enlighet med den medlemsstatens
nationella lagstiftning. Medlemsstaterna ska tillhandahålla sökanden närmare information
om hur de ska gå tillväga för att överklaga ett beslut, i enlighet med vad som
anges i bilaga II. 13. Ett beslut om att upphäva eller återkalla en rundresevisering
och de skäl som ligger till grund för detta beslut ska delges sökanden med
hjälp av standardformuläret i bilaga ΙI. Kapitel III – Förvaltning och
organisation Artikel 9 Administration
och organisation 1. Artikel 35–43,
artikel 45, artikel 52.1 a, c–f och h och artikel 52.2 i förordning (EU) nr
xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] ska vara tillämpliga. 2. Medlemsstaterna ska sammanställa årlig statistik om
rundreseviseringar i enlighet med bilaga III. Senast den 1 mars varje år ska
statistiken för det föregående kalenderåret överlämnas till kommissionen. 3. Den information om tidsfrister för prövning av ansökningar
som ska lämnas till allmänheten, och som avses i artikel 45.1 e i
förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)], ska även omfatta de
tidsfrister för rundreseviseringar som fastställs i artikel 6.5 i denna
förordning. 4. Inom ramen för det lokala Schengensamarbetet, i den mening
som avses i artikel 46 förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex
(omarbetning)], ska kvartalsstatistik över antalet ansökningar om
rundresevisering, antalet utfärdade sådana viseringar samt uppgifter om olika
typer av sökande utbytas. Kapitel IV – Slutbestämmelser Artikel 10 Anvisningar
om den praktiska tillämpningen av denna förordning Kommissionen ska med hjälp av
genomförandeakter anta anvisningar om den praktiska tillämpningen av
bestämmelserna i denna förordning. Dessa genomförandebestämmelser ska antas i
form av genomförandeakter i enlighet med artikel 11.2. Artikel 11 Kommittéförfarande 1. Kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättas genom
artikel 55.1 i förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)]
(viseringskommittén). 2. När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning
(EU) nr 182/2011 vara tillämplig. Artikel 12 Ändringar
av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet Artikel 20.2 i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet ska ersättas med följande: ”2. Bestämmelserna i punkt 1 ska inte påverka
rätten för någon av de avtalsslutande parterna att förlänga utlänningars
vistelse på dess territorium utöver 90 dagar med hänvisning till särskilda
omständigheter.” Artikel 13 Ändringar
av förordning (EG) nr 562/2006 Förordning (EG) nr 562/2006 ska ändras på
följande sätt: 1) Artikel 5 ska ändras på följande sätt: a) Punkt 1 b ska ersättas med
följande: ”b) De innehar giltig visering, om sådan krävs
enligt rådets förordning (EG) nr 539/2001*, eller innehar giltig
rundresevisering enligt definitionen i artikel 3.2 i förordning (EU) nr
xxx/201x av den xxx**, giltigt uppehållstillstånd eller giltig visering för
längre vistelse. _________ *Rådets
förordning (EG) nr 539/2001* av den 15 mars 2001 om fastställande av
förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga att inneha
visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje
länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81, 21.3.2001, s.
1). **Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr xxx/201x av den xx.xx. 201x om införande av en rundresevisering
och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och
förordningarna (EG) nr 562/2006 och (EG) nr 767/2008 (EUT L xxx).” b) Punkt
1a ska ersättas med följande: ”1a. Vid tillämpning av punkt 1 ska
inresedagen anses vara den första dagen av vistelsen på medlemsstaternas
territorium och utresedagen ska anses vara den sista dagen av vistelsen på
medlemsstaternas territorium. Godkända vistelseperioder enligt en
rundresevisering, ett uppehållstillstånd eller en visering för längre vistelse
ska inte tas med vid beräkningen av vistelsens längd på medlemsstaternas
territorium.” c) Följande
punkt ska införas som punkt 3a: ”3a.
Punkterna 1–3 ska i tillämpliga delar även gälla för inresor i samband med
vistelser på grundval av en giltig rundresevisering.” 2.
Artikel 7.3 ska ändras på följande sätt: a) Led
aa ska ersättas med följande: ”aa)
Om tredjelandsmedborgaren innehar visering eller rundresevisering i enlighet
med artikel 5.1 b, ska den noggranna kontrollen vid inresa även omfatta
verifikation av viseringsinnehavarens eller rundreseviseringsinnehavarens
identitet och av viseringens eller rundreseviseringens äkthet, genom sökning i
informationssystemet för viseringar (VIS) i enlighet med artikel 18 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008***. _________ ***
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om
informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av
uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) (EUT L 218,
13.8.2008, s. 60). ” b) Led
ab näst sista meningen ska ersättas med följande: ”Råder
det emellertid någon tvekan om viseringsinnehavarens eller
rundreseviseringsinnehavarens identitet och/eller viseringens eller
rundreseviseringens äkthet, ska sökningar systematiskt göras i VIS på grundval
av numret på viseringsmärket i kombination med verifiering av
viseringsinnehavarens fingeravtryck.” c) I
led c ska led i ersättas med följande: ”i) Kontroll av att personen innehar en giltig visering, om detta krävs
enligt förordning (EG) nr 539/2001, eller en giltig rundresevisering, utom
när personen i fråga innehar ett giltigt uppehållstillstånd eller en giltig
visering för längre vistelse. Sådan kontroll får omfatta sökning i VIS i
enlighet med artikel 18 i förordning (EG) nr 767/2008.” Artikel 14 Ändring
av förordning (EG) nr 767/2008 Förordning (EG) nr 767/2008 ska ändras på
följande sätt: 1) Artikel 1 ska ersättas med följande: I denna förordning anges ändamålet, funktionen och ansvarsfördelningen
för informationssystemet för viseringar (VIS), som inrättades genom
artikel 1 i beslut 2004/512/EG. I förordningen fastställs villkor och
förfaranden för utbyte mellan medlemsstaterna av uppgifter om ansökningar om
viseringar för kortare vistelse samt rundreseviseringar enligt definitionen i
artikel 3.2 i förordning (EU) nr xxx/201x av den xxx*, och om beslut som
fattats om dessa ansökningar, inbegripet beslut om huruvida viseringen ska
upphävas, återkallas eller förlängas, i syfte att underlätta prövningen av
sådana ansökningar och beslut om dessa.” _________ *Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr xxx/201x av den xx.xx. 201x om införande av en
rundresevisering och om ändring av konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 562/2006 och (EG) nr 767/2008 (EUT L
xxx). 2) Artikel 4 ska ändras på följande sätt: a) I punkt 1 ska följande led läggas
till: ”e)
rundresevisering enligt definitionen i artikel 3.2 i förordning
(EU) nr xxx/201x,” b) Punkterna
4 och 5 ska ersättas med följande: ”4.
ansökningsformulär: det enhetliga ansökningsformuläret för viseringar i
bilaga I till förordning (EU) nr xxx/201x [viseringskodex (omarbetning)] eller
i bilaga I till förordning (EU) nr xxx/201x, 5. sökande: en person som omfattas av viseringskravet i rådets
förordning (EG) nr 539/2001** och som har lämnat in en viseringsansökan,
eller en person som har lämnat in en ansökan om rundresevisering i enlighet med
förordning (EU) nr xxx/201x,” _________ **
Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars 2001 om
fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är skyldiga
att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen
över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81,
21.3.2001, s. 1). 3) I artikel 14.2 ska följande led läggas till
som led e: ”e) vid ansökan om förlängning av en
innehavare av rundresevisering, under förutsättning att denne fortsätter att
uppfylla villkoren.” Artikel 15 Övervakning
och utvärdering Kommissionen ska utvärdera tillämpningen av denna
förordning senast [tre år från det att denna förordning började tillämpas]. Artikel 16 Ikraftträdande 1. Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det
att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. 2. Den ska tillämpas från och med
[sex månader efter ikraftträdandet av denna förordning]. 3. Artikel 12 ska tillämpas från och
med [5 år efter ikraftträdandet av denna förordning]. 4. Denna förordning är till alla delar bindande och direkt
tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen. Utfärdad i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar Ordförande På rådets vägar På
rådets vägar [1] Fram till den 18 oktober 2013 angav de relevanta
bestämmelserna i Schengenregelverket tre månader under en sexmånadersperiod från
och med dagen för den första inresan. I förordning (EU) nr 610/2013 (EUT L,
182, 29.6.2013, s. 1) omdefinierades begreppet ”kortare vistelse” (dvs. den
tidsram som används i Schengenregelverket). Där hänvisas i stället till ”90
dagar under en period på 180 dagar”. [2] http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/schengen/index_en.htm. [3] Den konsoliderade versionen finns tillgänglig på http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CONSLEG:2006R0562:20100405:SV:PDF. [4] Den konsoliderade versionen finns tillgänglig på http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CONSLEG:2001R0539:20110111:SV:PDF. [5] Den konsoliderade versionen finns tillgänglig på http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CONSLEG:2009R0810:20120320:SV:PDF. [6] EGT L 239,
22.9.2000, s. 19. [7] Med medlemsstater avses om inte annat anges
EU-medlemsstater som tillämpar den gemensamma viseringspolitiken fullt ut
(samtliga EU-medlemsstater utom Bulgarien, Kroatien, Cypern, Irland, Rumänien
och Storbritannien) samt de stater som är associerade till Schengensamarbetet
(Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz). [8] Jfr artikel 19 i konventionen om tillämpning av
Schengenavtalet, hänvisningen i fotnot 6. [9] KOM(2001) 388 slutlig. EGT C 270, 25.9.2001, s. 244. [10] ”Utlänningar utan skyldighet att inneha visering får röra
sig fritt på de avtalsslutande parternas territorier tre månader under en
tidsperiod av sex månader [...]. Bestämmelserna i punkt 1 skall inte påverka
rätten för någon av de avtalsslutande parterna att låta förlänga utlänningars
vistelse på dess territorium utöver tre månader med hänsyn till särskilda
omständigheter eller gällande bestämmelser i en bilateral överenskommelse som
slutits före ikraftträdandet av denna konvention.”. [11] Visering med territoriellt begränsad giltighet ska
undantagsvis utfärdas om […] b) det av skäl som
konsulatet finner befogade utfärdas en ny visering för en vistelse som ska äga
rum inom samma sexmånadersperiod till en sökande som inom denna
sexmånadersperiod redan har använt en enhetlig visering eller en visering med
territoriellt begränsad giltighet som medger en vistelse på tre månader. [12] SWD(2014) 68. [13] COM(2014)164. [14] I konsekvensbedömningen konstateras också att det på grund av bristen på data
och solida bedömningsmetoder är mycket svårt att bedöma ekonomiska och
finansiella konsekvenser inom detta område, så de siffror som anges i detta
stycke bör behandlas med försiktighet. [15] EUT L 218, 13.8.2008, s. 60. [16] COM(2014) 164. [17] Eventuella ändringar av förslaget till omarbetning av
viseringskodexen som görs under lagstiftningsprocessen kommer därför att behöva
avspeglas även i det här förslaget. [18] Som tidigare nämnts kan
tredjelandsmedborgare inom ramen för systemet för kortare vistelse, och detta
gäller oavsett om de är skyldiga att ha visering eller inte, stanna i upp till
90 dagar under en 180-dagarsperiod i Schengenområdet, vilket även kan innebära
att vistelsen äger rum enbart i en enda medlemsstat. Beroende på inresa och
utresa innebär detta att den maximala längden för laglig vistelse under en
1-årsperiod är 180 dagar (2 x 90 dagar). Eftersom rundreseviseringar kan
utfärdas för upp till 1 år (360 dagar), är hänvisningen till ”180 dagar”
nödvändig för att garantera att innehavare av rundreseviseringar inte får sämre
villkor när det gäller längden på den tillåtna vistelsen i en och samma
medlemsstat än tredjelandsmedborgare utan viseringsskyldighet eller innehavare
av en visering för kortare vistelse för flera inresor med en giltighetstid på 2
år eller mer. Avsaknad av en hänvisning till ”180 dagars-perioden” skulle t.ex.
innebära att medan en rysk medborgare med en visering för kortare vistelse för
flera inresor som gäller i ett år i princip skulle kunna stanna i 180 dagar (ej
sammanhängande) i samma medlemsstat inom viseringens giltighetstid på ett år,
skulle en innehavare av en rundresevisering med en giltighetstid på ett år
endast kunna stanna i 90 dagar i samma medlemsstat inom ramen för
giltighetstiden för hans eller hennes rundresevisering. [19] EGT L 157, 15.6.2002, s. 1. [20] SCH/Com-ex (98) 24, 23.6.1998. [21] COM(2013) 95 final, 28.2.2013. [22] Förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om en
förenklad ordning för personkontroller vid de yttre gränserna på grundval av
Kroatiens och Cyperns unilaterala erkännande av vissa handlingar såsom
likställda med de egna nationella viseringarna för transitering genom dessa
länders territorium eller planerade vistelser på deras territorium som inte
överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod och om upphävande av Europaparlamentets
och rådets beslut nr 895/2006/EG och beslut nr 582/2008/EG (COM(2013) 441
final, 21.6.2013) kommer med största säkerhet att antas i god tid innan det
blir aktuellt att anta detta förslag. När detta nya ”transiteringsbeslut” antas
ska en ny artikel läggas till detta förslag i syfte att integrera
rundreseviseringen i artikel 2 i det framtida beslutet. I väntan på att
det nya beslutet upphäver beslut 895/2006/EG och beslut 582/2008/EG innehåller detta
förslag ingen bestämmelse om ändring av de senare besluten. [23] EGT L 176, 10.7.1999, s. 36. [24] EUT L 53, 27.2.2008, s. 52. [25] EUT L 160, 18.6.2011, s. 19. [26] EUT C , , s. . [27] EUT C , , s. . [28] Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14
juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland
och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma
gränserna, EGT L 239, 22.9.2000, s. 19. [29] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr xxx/201x
av den xxx om inrättande av en unionskodex om viseringar (viseringskodex)
(omarbetning) (EUT L x, xxx, s. x). [30] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008
av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet
mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen)
(EUT L 218, 13.8.2008, s. 60). [31] Rådets förordning (EG) nr 539/2001 av den 15 mars
2001 om fastställande av förteckningen över tredje länder vars medborgare är
skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen
över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (EGT L 81,
21.3.2001, s. 1). [32] Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006
av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex
om Schengengränserna) (EUT L 105, 13.4.2006, s. 1). [33] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011
av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för
medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter
(EUT L 55, 28.2.2011, s. 13). [34] Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av
den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och
gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för
sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31). [35] Rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran
från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i
vissa bestämmelser i Schengenregelverket (EGT L 131, 1.6.2000, s. 43). [36] Rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om
Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (EGT
L 64, 7.3.2002, s. 20). [37] EGT L 176, 10.7.1999, s. 36. [38] Rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa
tillämpningsföreskrifter för det avtal som har ingåtts mellan Europeiska
unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa båda staters
associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket (EGT L 176, 10.7.1999, s. 31). [39] EGT L 53, 27.2.2008, s. 52. [40] Rådets beslut 2008/146/EG av den 28 januari 2008 om
ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av avtalet mellan Europeiska
unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska
edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket (EUT L 53, 27.2.2008, s. 1). [41] EGT L 160, 18.6.2011, s. 21. [42] Rådets beslut 2011/350/EU av den 7 mars 2011 om ingående
på Europeiska unionens vägnar av protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska
gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om
Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen,
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska
edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av
Schengenregelverket, om avskaffande av kontroller vid de inre gränserna och om
personers rörlighet (EUT L 160, 18.6.2011, s. 19.) [43] Rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en
enhetlig utformning av visumhandlingar (EGT L 164, 14.7.1995, s. 1).