12.9.2014 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 311/31 |
Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”Att bekämpa tvångsarbete i EU och världen: EU:s roll – EESK:s bidrag till ILO-konferensen 2014” (yttrande på eget initiativ)
2014/C 311/05
Föredragande: Béatrice Ouin
Vid plenarsessionen den 11 december 2013 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 29.2 i sin arbetsordning att utarbeta ett yttrande på eget initiativ om
”Att bekämpa tvångsarbete i Europa och världen: EU:s roll – EESK:s bidrag till ILO-konferensen 2014”.
Facksektionen för yttre förbindelser, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 10 april 2014.
Vid sin 498:e plenarsession den 29–30 april 2014 (sammanträdet den 30 april) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 167 röster för och 1 nedlagd röst.
1. Slutsatser och rekommendationer
Människohandel hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Trots detta är det ett växande fenomen, och tvångsarbete har blivit ett permanent inslag inom vissa områden på arbetsmarknaden och en stor marknad för den organiserade brottsligheten. Dagordningen för Internationella arbetskonferensens 103:e session, som kommer att äga rum i juni 2014, innehåller en debatt för att stärka kampen mot tvångsarbete. Sedan Internationella arbetsorganisationen antog sina första konventioner på detta område, år 1929 (konvention 29) och 1957 (konvention 105), har det skett en utveckling när det gäller tvångsarbetet. Det som förr i tiden framför allt skedde i statens regi är i dag koncentrerat till den privata sektorn och ökar i omfattning på grund av globaliseringen, migrationen, den informella ekonomin och globala kriminella nätverk. EU har antagit ett direktiv om människohandel, som tar upp tvångsarbete (1). Ett nytt internationellt instrument ska antas i juni av ILO:s medlemsstater och arbetsmarknadsparter. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén vill mot bakgrund av erfarenheterna i Europa, både inom och utanför EU:s gränser, lägga fram förslag på detta område, med särskilt fokus på den roll som det civila samhället spelar – och i än högre grad skulle kunna spela – när det gäller den faktiska tillämpningen av de grundläggande rättigheterna. Observationsgruppen för arbetsmarknaden kommer att ha i uppgift att följa upp tillämpningen av både direktivet om människohandel och de texter som ILO antagit för att bekämpa människohandel.
1.1 |
Rekommendationer |
1.2 |
Europeiska unionen bör inta en gemensam ståndpunkt inom ILO för att integrera målen i EU:s direktiv för att förebygga och bekämpa människohandel och skydda offren samt i strategin för utrotande av människohandel (2) (2012) i den internationella arbetsrätten. |
1.3 |
Medlemsstaterna bör
|
1.4 |
Företag/arbetsgivare och investerare bör
|
1.5 |
Fackföreningarna bör utbilda sina medlemmar så att de kan ta sig an offren och ge dem stöd under olika etapper, framför allt inom utsatta sektorer som jordbruk, bygg och anläggning, hotell och restaurang samt hushållsarbete. De bör också samarbeta med specialiserade icke-statliga organisationer för att stödja papperslösa invandrare, som bör betraktas som offer och inte som brottslingar. |
1.6 |
Organisationer: Konsumentorganisationerna bör vara noga med att ta reda på produkters ursprung och kräva insyn i hela tillverkningskedjan. Organisationer som hjälper irreguljära migranter, företräder hushållsarbetare eller bekämpar prostitution bör erkännas som partner och ges möjlighet att framföra sina synpunkter i kampen mot tvångsarbete. |
2. Allmänna kommentarer
2.1 Vad är tvångsarbete?
I ILO:s konvention nr 29, som ratificerats av 177 länder, definieras tvångsarbete i artikel 2 som varje arbete eller tjänst som krävs av en person under hot om något slag av straff och till vars utförande ifrågavarande person inte erbjudit sig av fri vilja. Denna definition omfattar fångar i arbetsläger, skuldslaveri och människohandel för tvångsarbete (arbetstagare som inte får ut någon lön, som fråntagits sina id-handlingar osv.). Distinktionen mellan exploatering på arbetsmarknaden och tvångsarbete är svår. Enligt Internationella arbetsbyrån (ILO) är tvångsarbete i allmänhet förknippat med långa och tunga arbetsdagar som utförs under mycket svåra förhållanden med en mycket låg eller ingen lön, och som utförs utan den berörda personens samtycke och under hot om bestraffningar. Dessa kan bestå i fysiskt våld – slag, tortyr, sexuellt utnyttjande – eller psykiska hot – överskuldsättning, konfiskering av identitetshandlingar, hot om avslöjande för immigrationsmyndigheterna, repressalier riktade mot familjen etc. (4) Gårdagens slavkedjor har i dag bytts mot rädsla och ekonomiskt tvång.
Tvångsarbete räknas också som en form av exploatering enligt direktiv 2011/36/EU om människohandel.
2.2 Var sker tvångsarbete?
Hushållsarbete, jordbruk, bygg och anläggning samt tillverkningsindustri (textil, leksaker) är några av de mest berörda sektorerna. Även om tvångsarbete inom den privata sektorn är en illegal verksamhet kommer den in i den lagliga ekonomin via underleverantörskontrakt och bemanningsföretag. Tvångsarbete blir på så sätt en del av privata koncerners försörjningskedja, även mycket stora koncerner. I dessa fall handlar det oftast om tvångsarbete som sker utanför EU, där de mest drabbade regionerna i världen är Asien och Stillahavsområdet (56 %). Central- och Sydeuropa samt länderna inom Oberoende staters samvälde är de regioner i världen där tvångsarbete är som mest utbrett (4,2 per 1 000 invånare). 13 av 19 länder i denna region ligger i EU:s omedelbara närhet. I motsats till vad många tror är dock inte Europeiska unionen och industriländerna förskonade från tvångsarbete (7 %) (5). Fall med tvångsarbetare i hushållen och jordbruket har upptäcks i samtliga EU-länder. Vuxna och barn tvingas också in i olaglig eller informell ekonomisk verksamhet, bland annat tiggeri. Dessa siffror kan jämföras med korruptionsstatistiken i EU, som försvårar kampen mot tvångsarbete.
2.3 Vem utsätts för tvångsarbete?
Även om inte alla tvångsarbetare är irreguljära invandrare står det klart att dessa tillhör den mest sårbara gruppen och utgör en majoritet av offren. Offren fastnar i en ond cirkel och vågar inte protestera av rädsla för att skickas tillbaka till sina hemländer. Människohandlarna är ofta själva irreguljära invandrare som utnyttjar sina landsmän. De grupper som är mest utsatta för tvångsarbete är etniska minoriteter eller rasminoriteter, invandrare och fattiga, och bland dessa kategorier kvinnor och barn. Kvinnor utgör majoriteten av offren för människohandel för sexuell exploatering, men även för hushållsarbete, där de är isolerade. Offren är ofta utsatta personer som inte är fackföreningsanslutna och som saknar möjlighet att försvara och skydda sig själva. Utvidgningen av den informella ekonomin innebär ökade möjligheter för människohandlarna. Yrkesinspektionerna och polismyndigheterna är för svaga för att bekämpa denna utveckling.
Den ekonomiska krisen som skakat Europa sedan 2008 har lett till att arbetstagare lämnat sina hemländer för att hitta arbete i rikare länder. Deras kompetens saknas nu i ursprungsländerna, vilket har gjort det nödvändigt att använda migranter från länder som ligger ännu längre bort och som även de är på jakt efter en bättre levnadsstandard. De ställs inför svårigheter de aldrig kunnat drömma om – de är papperslösa, har osäkra anställningar, inget socialt skydd och ingen möjlighet att återvända till sina hemländer. Denna situation, som har försatt många familjer i ett utsatt läge, är en grogrund för människohandel.
2.4 Tvångsarbetet i siffror
— |
Enligt en bedömning från ILO från 2012 uppgår antalet offer för tvångsarbete till nästan 21 miljoner människor, varav 58 % är kvinnor eller flickor. En fjärdedel av offren är barn under 18 år. Nästan 19 miljoner utnyttjas av privatpersoner eller privata företag och över 2 miljoner av stater eller rebellgrupper. Av dem som exploateras av privatpersoner eller privata företag utnyttjas 4,5 miljoner sexuellt. Enligt samma siffror från ILO pågår tvångsarbetet i genomsnitt i 18 månader. |
I motsats till den gängse uppfattningen visar siffror från Eurostat från 2013 om människohandel i Europa att majoriteten av offren i Europa kommer från EU – 61 % under åren 2008–2010. På samma sätt var de flesta människohandlare EU-medborgare (67 % år 2008, 76 % år 2010) (6). Andelen identifierade eller misstänkta offer från tredjeländer har emellertid tredubblats mellan 2008 och 2010, från 12 % till 37 %, vilket bekräftar att migrationen från tredjeländer fortfarande är en sårbarhetsfaktor. Det högsta antalet identifierade eller misstänkta offer för människohandel år 2010 rapporterades från Italien (2 381), Spanien (1 605), Rumänien (1 154) och Nederländerna (993) och det lägsta från Ungern (10), Portugal (8), Malta (4) och Litauen (3) (7). I EU-medlemsstaterna räknar man med att det sammanlagda antalet offer för tvångsarbete uppgår till 8 80 000 personer, och av dessa är 2 70 000 (30 %) utsatta för sexuell exploatering och 6 10 000 (70 %) för tvångsarbete (8).
2.5 Hur fungerar människohandeln?
Kopplingen mellan människohandel och tvångsarbete är stark, och denna erkänns i texterna (även om offren för tvångsarbete inte alltid är offer för människohandel). Fattigdom och/eller väpnade konflikter och utvecklingsskillnader mellan geografiskt närliggande regioner är utlösande faktorer i emigrationsprocesser. Människohandlare utnyttjar metoder som bedrägerier, hot och skulder. Offren rekryteras, transporteras och inhyses ofta genom våld, tvång eller bedrägeri. Befintliga eller påhittade skulder är ett sätt att ta kontroll över människor och bevara denna. Migrerande arbetare lånar ofta stora summor pengar för att betala människohandlarna för att ordna transport, få tag på resehandlingar och hantera kostnader för att få ett arbete. Pengarna lånas ofta av vänner eller släktingar, och personen i fråga förutsätter att han eller hon senare kommer att kunna hjälpa sin familj och trygga sin egen framtid. Att återvända hem utan att kunna betala tillbaka sina skulder är otänkbart för de flesta migrerande arbetstagare, även när de upptäcker att det utlovade arbetet inte existerar och att de kommer att bli utnyttjade på obestämd tid. De tvingas betala orimliga summor för sina pass och för transport samt senare för kost och logi. I många länder har irreguljära migrerande arbetstagare inte tillgång till rättssystemet (9).
2.6 Konsekvenserna av tvångsarbete
Utöver att vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna har tvångsarbete negativa konsekvenser för företag och arbetstagare. Seriösa företag utsätts för illojal konkurrens från företag som använder sig av produkter som tillverkats genom tvångsarbete. När det gäller arbetstagarna innebär förekomsten av tvångsarbete att löner och arbetsvillkor försämras och att finansieringen av den sociala solidariteten minskar.
2.7 Vem gynnas av tvångarbetet?
Människohandel är en mycket lukrativ verksamhet. Personer som finansierar eller organiserar tvångsarbete gör enorma olagliga vinster. År 2005 uppskattades de årliga vinsterna av utnyttjandet av tvångsarbete globalt sett till 44,3 miljarder US-dollar, varav 31,6 miljarder kom från människohandel. Av detta belopp genereras 15,5 miljarder, dvs. 49 %, i de industrialiserade ekonomierna (10), bland annat Europeiska unionen. Människohandel gynnar kriminella nätverk på samma sätt som vapen- och narkotikahandel.
3. Särskilda kommentarer
3.1 Instrument för att bekämpa tvångsarbete
Att inte utsättas för tvångsarbete är en grundläggande rättighet i arbetslivet, tillsammans med föreningsfriheten, rätten till kollektivförhandlingar, minimiålder för arbete (förbud mot barnarbete) och principen om icke-diskriminering i samband med anställning och yrkesutövning, vilket FN, ILO, OECD och Europeiska unionen ställt sig bakom (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, art. 5, den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, art. 4). Utöver ILO:s konventioner nr 29 och 105 kan åtgärder även vidtas utifrån andra konventioner, exempelvis om hushållsarbetare (189), om arbetsinspektion (81 och 129), om migrerande arbetstagare (97 och 143) och om privat arbetsförmedling (181).
Det handlar om en grundläggande och universell rättighet som ska tillämpas även i länder som inte har ratificerat de grundläggande konventionerna med utgångspunkt i ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljning. Enligt FN:s vägledande principer om företag och mänskliga rättigheter har multinationella företag ansvar för att de mänskliga rättigheterna respekteras, oavsett vilken roll staten har i de länder där företagen bedriver verksamhet (11).
Tvångsarbete är en av de former av exploatering som fastställs i direktiv 2011/36/EU. I direktivet definieras alla former av exploatering som brott och sanktionerna mot profitörer och företag som utnyttjar tvångsarbete harmoniseras. Direktivet omfattar även bestämmelser om förebyggande åtgärder samt skydd av och ersättning till offren.
Trots förklaringarna om rättigheterna, och det stora antalet internationella texter, har tvångsarbete inte försvunnit. Kriminella nätverk stoppas inte av gränser och kan dra nytta av att de olika systemen inte stämmer överens.
ILO:s konventioner behöver kompletteras för att motsvara dagens typer av tvångsarbete. De tar inte upp människohandel, förebyggande åtgärder eller skydd av och ersättning till offren.
3.2 Brister i lagstiftningsinstrumenten
Avståndet är stort mellan tyngden (grundläggande rättigheter) samt antalet normer och regler (FN), konventioner (ILO) eller frivilliga rekommendationer (OECD:s riktlinjer för multinationella företag (12), ISO 26000 (13), ILO:s trepartsförklaring om multinationella företag och socialpolitik (14), icke-finansiell redovisning) å ena sidan och tillämpningen av dessa å den andra. I de fall då handlingsplaner finns saknar de ofta en budget och en uppföljning och utvärdering. Instrumenten är inte konsekventa: exempelvis står strategierna för invandring, gränskontroll och skydd av mänskliga rättigheter ofta i strid med varandra, samtidigt som samarbetspolitiken, som skulle kunna fungera som hävstång i kampen mot människohandel och tvångsarbete, inte nämner denna aspekt.
Det stora antalet texter är inte någon garanti för effektivitet. De internationella institutionernas texter kompletteras nu genom en rad privata standarder: uppförandekoder, certifieringar, märkningar osv. I Europa finns 240 märkningar, varav många har en egen definition och inte omfattar några kontroller. Vissa multinationella företag har, t.ex. i sin uppförandekod, åtagit sig att respektera den lokala lagstiftningen överallt, vilket är ett tvivelaktigt åtagande i länder som diskriminerar kvinnor eller inte skyddar föreningsfriheten! En del uppförandekoder är formulerade på ett sätt som syftar till att lugna konsumenterna eller investerarna, utan att omfatta någon form av övervakning eller kontroll. Sådana koder innebär inget verkligt åtagande mot tvångsarbete, som gör det möjligt att minska kostnaderna och öka vinsterna.
3.3 Åtgärder mot tvångsarbete på EU:s territorium och utanför
3.3.1 |
Åtgärda bristerna i de befintliga texterna: De europeiska länderna bör tala med en röst i ILO för att se till att det antas ett tilläggsprotokoll till ILO:s konvention nr 29 och en rekommendation för att stödja de förebyggande åtgärderna och kontrollen samt skydd av offer och ersättning till dem. Inom Europeiska unionen
|
3.3.2 |
Utanför Europeiska unionen: Uppkomsten av nya aktörer till följd av globaliseringen, icke-statliga organisationer och multinationella företag, bör uppmärksammas i större utsträckning. ILO:s konventioner är inte tillräckligt tydligt integrerade i WTO:s bestämmelser. En observatör från ILO bör delta i WTO:s arbete. Genomförandet av slutsatserna och rekommendationerna för ILO:s kontrollmekanismer för ILO-medlemsstaternas lagstiftning och praxis behöver också stärkas. Dessa rekommendationer blir i många fall inte genomförda på grund av att det saknas politisk vilja och/eller finansiella resurser och tillräcklig administrativ kapacitet. |
3.3.3 |
Europeiska unionen förbereder ett direktiv om företagens sociala ansvar (17), där man kräver att verksamhetsrapporter från företag med fler än 500 anställda ska omfatta en redovisning av icke-finansiell information om deras verksamhets påverkan när det gäller miljörelaterade, sociala och personalrelaterade frågor, däribland respekt för mänskliga rättigheter samt insatser för att bekämpa korruption. Detta direktiv ligger i linje med ILO:s bestämmelser (EESK:s yttrande INT/698). |
3.3.4 |
Utvecklings- och biståndspolitiken skulle kunna fungera som en hävstång om en förutsättning för stödet är att grundläggande rättigheter respekteras, både av länderna och av andra aktörer, i synnerhet multinationella företag som utnyttjar resurserna i mottagarländerna. Dessutom bör utvecklingsbiståndet omfatta projekt som rör förbättring av den administrativa kapaciteten, bland annat en lämplig utbildning av yrkesinspektörer och arbetsmarknadsparterna när det gäller genomförandet av ILO:s konventioner. Handelspolitiken och utvecklingspolitiken bör komplettera varandra i syfte att förbättra tillämpningen av de mänskliga rättigheterna. Ratificering och ett effektivt genomförande av ILO:s konventioner om tvångsarbete (29 och 105), liksom andra grundläggande ILO-konventioner bör tas upp i handels-, samarbets- och associeringsavtal mellan EU och tredjeländer och följas upp regelbundet. Organisationerna inom det civila samhället bör genom särskilda övervakningsorgan vara delaktiga igenomförandet av handelsavtalen och kapitlet om handel och hållbar utveckling. |
3.3.5 |
Räkna med det civila samhället |
3.3.5.1 |
Förstärka företagens roll när de gäller respekt för och främjande av mänskliga rättigheter: Detta är vad OECD förespråkar i sina riktlinjer för multinationella företag (18). Det är också vad som föreslås i Ruggie-rapporten (från FN) (19), genom att man involverar regeringar, företag, det civila samhället och investerare. I denna rapport rekommenderas företagen att genomföra riskanalyser (noggrann förhandsgranskning). Företagen bör gardera sig och därigenom agera mot brott mot de grundläggande rättigheterna. Man måste göra multinationella företag och investerare ansvariga eftersom det ligger i deras intresse, men också för att kunna väcka åtal mot dem om de inte är tillräckligt vaksamma. Företagen bör också ha ansvar för att ILO:s normer tillämpas. Oberoende organ som utvärderar företagen enligt andra aspekter än de finansiella bör kontrollera att deras deklarationer stämmer. |
3.3.5.2 |
Många multinationella företag är europeiska, och de är ledande när det gäller internationella ramavtal som undertecknas med internationella fackföreningar, särskilt om företagens sociala ansvar, bland annat kampen mot tvångsarbete. I EU:s nya strategi (20) 2011–2014 för företagens sociala ansvar förväntas de europeiska företagen ta sitt ansvar när det gäller respekten för mänskliga rättigheter (21). |
3.3.5.3 |
Investeringar kan också fungera som en drivkraft: Ett stort antal investerare följer FN:s principer för ansvarsfulla investeringar (22), och socialt ansvarsfulla investeringar utgör i dag 22 % av den totala utlåningen, varav 49 % i Europa. |
3.3.5.4 |
Företagen kan agera genom att införa en policy för ansvarfulla inköp, men även förvaltningar och lokala och regionala myndigheter kan göra sitt genom att i samband med offentliga upphandlingar se till att företagen som de arbetar med har vidtagit åtgärder för att undanröja tvångsarbete från sina försörjningskedjor. |
3.3.5.5 |
De europeiska icke-statliga organisationerna är också ledande när det gäller konsumenternas rättigheter att få veta var och under vilka förhållanden kläder och skor (23) eller livsmedelsprodukter från tredjeländer tillverkas. Genom att kräva ökad öppenhet och bättre spårbarhet när det gäller alla beståndsdelar i en produkt eller tjänst kan man utrota tvångsarbete. |
3.3.5.6 |
Många fackföreningar har erfarenheter att dela med sig av, t.ex. när det gäller utbildningar om hur man kan ta itu med tvångsarbete och metoder för att samarbeta med icke-statliga organisationer som är specialiserade på att hjälpa irreguljära invandrare, men alla är ännu inte helt medvetna om problemets omfattning och många tror att det inte händer hos dem eller att de inget kan göra. Medlemsstaterna skulle kunna hjälpa fackföreningarna att organisera arbetstagarna i den informella sektorn. Fackföreningarna i uppdragsgivarländerna bör stödja fackföreningsanslutningen i länderna som utför beställningarna samt kraven från arbetstagarna i tredjeländerna på löner som det går att leva på och anständiga arbetstider. Kommittéer för europeisk social dialog inom olika sektorer är ett sätt att öka medvetenheten och agera mot tvångsarbete. |
Bryssel den 30 april 2014
Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ordförande
Henri MALOSSE
(1) 2011/36/EU.
(2) http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:52012DC0286:SV:NOT.
(4) ILO och Europeiska kommissionen har begärt att en expertgrupp ska ta fram operationella indikatorer för att upptäcka människohandel. I detta dokument ägnas en sida uteslutande åt exploatering på arbetsmarknaden http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_norm/---declaration/documents/publication/wcms_105023.pdf.
(5) http://www.unodc.org/documents/data-and-analysis/glotip/Trafficking_in_Persons_2012_web.pdf.
(6) EUROSTAT (2013) Trafficking in Human Beings (människohandel) http://ec.europa.eu/anti-trafficking/EU+Policy/Report_DGHome_Eurostat.
(7) Det bör noteras att Eurostats siffror från 2013 uteslutande baseras på de siffror som medlemsstaterna rapporterat och att de inte tar hänsyn till oidentifierade offer för människohandel. Alla medlemsstater har inte lämnat in uppgifter. De metoder som de olika myndigheterna använder varierar också stort. Av denna anledning kan direkta jämförelser mellan länderna vara missvisande.
(8) ILO (2012): ILO Global Estimate of Forced Labour: Results and methodology, Genève, 2012. ILO:s uppgifter rör det beräknade (till skillnad från det rapporterade) antalet personer som utsätts för tvångsarbete. Dessa siffror utgör en uppskattning av en lägsta nivå, eftersom strikta kriterier för validering och extrapolering av uppgifterna tillämpats. Beräkningarna är uppdelade per region. Det saknas en uppdelning per land, eftersom mycket få länder har försökt upprätta statistik på nationell nivå.
http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_norm/---declaration/documents/publication/wcms_182004.pdf.
(9) Som exempel kan nämnas en irländsk arbetsgivare som ålades att betala böter på 90 000 euro för obetald lön till en person som utsatts för tvångsarbete. Arbetsgivaren överklagade och hävdade att arbetstagaren inte har rätt till kompensation på grund av att denne befann sig i en illegal situation, och arbetsgivaren fick rätt i målet (http://www.mrci.ie/resources/publications/mrciupdates/the-fight-for-justice-muhammads-story-part-ii/).
(10) Patrick Belser, ”Forced Labor and Human Trafficking: Estimating the Profits”, arbetsdokument, Genève, Internationella arbetsbyrån, 2005). http://www.ilo.org/sapfl/Informationresources/ILOPublications/WCMS_081971/lang--en/index.htm.
(11) Förenta nationerna (2011), Report of the Special Representative of the Secretary-General on the issue of human rights and transnational corporations and other business enterprises, John Ruggie, UN GA A/HRC/17/31 http://www.ohchr.org/documents/issues/business/A.HRC.17.31.pdf.
(12) OECD (2011), OECD:s riktlinjer för multinationella företag http://www.oecd.org/daf/inv/mne/oecdguidelinesformultinationalenterprises.htm.
(13) ISO 26000 – Samhällsansvar http://www.iso.org/iso/home/standards/iso26000.htm.
(14) ILO:s trepartsförklaring om multinationella företag och socialpolitik – 4:e upplagan
http://www.ilo.org/empent/Publications/WCMS_124923/lang--fr/index.htm.
(15) http://www.ilo.org/wcmsp5/groups/public/---ed_norm/---declaration/documents/publication/wcms_105023.pdf.
(16) OSCE guidelines on non-punishment 2013 (OSSE:s riktlinjer om straffrihet), http://www.osce.org/cthb/101083.
(17) Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG om redovisning av stora företags och koncerners icke-finansiella information och mångfaldspolitik – COM(2013) 207 final – 2013/0110 (COD).
(18) http://www.oecd.org/fr/daf/inv/mne/principesdirecteursdelocdealintentiondesentreprisesmultinationales.htm.
(19) http://www.ohchr.org/Documents/Issues/Business/A.HRC.17.31.pdf.
(20) http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2011:0681:FIN:sv:PDF.
(21) EU (2011) En förnyad EU-strategi 2011–2014 för företagens sociala ansvar
COM(2011) 681 final http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=COM:2011:0681:FIN:sv:PDF.
(22) Webbplatsen om FN:s principer för ansvarsfulla investeringar, http://www.unpri.org/.
(23) Webbplatsen för kampanjen Clean Clothes: http://www.cleanclothes.org/.