MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Mot ett kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa /* COM/2014/0398 final/2 */
Mot ett
kretsloppssamhälle: Program för ett avfallsfritt Europa 1. Inledning:
Ett kretsloppssamhälle till stöd för hållbar tillväxt Värdefulla
material läcker ut från våra ekonomier. I en värld där efterfrågan på och
konkurrensen om begränsade och ibland knappa resurser kommer att fortsätta att
öka och ansträngda resurser leder till ökad miljöförstöring och sårbarhet, kan
Europa få ekonomiska och miljömässiga fördelar om man utnyttjar dessa resurser
på bästa sätt. Sedan den industriella revolutionen har våra ekonomier utvecklat
ett tillväxtmönster som går ut på att utvinna, producera, konsumera och kassera
– en linjär modell som bygger på antagandet att resurserna är rikliga,
tillgängliga, lättutvunna och billiga att bortskaffa. Det blir allt mer
uppenbart att detta hotar Europas konkurrenskraft. Utvecklingen
mot ett mer kretsloppsbetonat samhälle är central för genomförandet av den
agenda för resurseffektivitet som upprättats inom Europa 2020-strategin om en
smart och hållbar tillväxt för alla[1]. Vi kan uppnå större och mer
varaktiga förbättringar av resurseffektiviteten, vilket i sin tur skulle ge
stora ekonomiska fördelar. Kretsloppssystem
innebär att produkternas mervärde bevaras så länge som möjligt och avfall
elimineras. I sådana system behålls resurserna inom ekonomin när en produkt har
nått slutet av sin livscykel så att den fortsätter att utnyttjas i produktionen
och skapar ytterligare värde. En övergång till ett mer kretsloppsbetonat
samhälle kräver förändringar i värdekedjorna, från produktdesign till nya
företags- och marknadsmodeller, nya sätt att omvandla avfall till resurser och
nya konsumentbeteenden. Detta innebär en genomgripande förändring av systemet
och kräver innovation, inte bara i fråga om teknik, utan även organisation,
samhälle, finansieringsmetoder och politik. Även i ett samhälle som i hög grad
bygger på kretslopp finns det alltid ett visst mått av linearitet, eftersom
outnyttjade resurser måste tillföras och kvarvarande avfall bortskaffas. Industrin
erkänner redan att det finns starka ekonomiska argument för att förbättra
resursproduktiviteten. Det uppskattas att resurseffektivitetsförbättringar
längs hela förädlingskedjan skulle kunna minska behovet av insatsvaror med
17–24 % fram till 2030[2] och att ett bättre utnyttjande av
resurserna kan utgöra en total sparpotential på 630 miljarder euro per år för
den europeiska industrin[3]. Studier som givits i uppdrag av
näringslivet och grundar sig på modeller på produktnivå tyder på att EU:s
industri kan göra betydande kostnadsbesparingar genom att tillämpa
kretsloppsekonomi-strategier, och att EU:s BNP potentiellt sett kan öka med upp
till 3,9 %[4] genom nya marknader och nya produkter
samt mervärde för företagen. Det är därför inte överraskande att företagen
arbetar kontinuerligt med att förbättra sin resursförvaltning. I dag hindras de
emellertid fortfarande av en rad marknadshinder. Den
europeiska högnivåplattformen för resurseffektivitet[5],
som sammanför regeringar, företag och det civila samhällets organisationer, har
efterlyst insatser för att övergå till en mer kretsloppsinriktad ekonomi, som
bygger mer på återanvändning och materialåtervinning av hög kvalitet snarare än
på primära råvaror. Med
färdplanen för ett resurseffektivt Europa 2011[6] lade kommissionen fram en
handlingsram och betonade att det behövs en integrerad ansats som spänner över
många politikområden och nivåer. De viktigaste förslagen från färdplanen
vidareutvecklas nu i det sjunde miljöhandlingsprogrammet[7]. En
övergång till mer kretsloppsinriktade ekonomiska modeller erbjuder därför en
mycket ljusare framtid för den europeiska ekonomin. Det skulle göra det möjligt
för Europa att möta nuvarande och kommande
utmaningar
som det globala trycket på våra resurser och den allt mer hotade
försörjningssäkerheten. Ett kretsloppssystem där resurserna hela tiden återgår
i produktiv användning, med minskat avfall och minskat beroende av osäkra
försörjningskällor, är en väg som leder direkt till förbättrad
återhämtningsförmåga och konkurrenskraft. Ett kretsloppssamhälle bidrar till
att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och resursanvändning och dess
effekter, och skapar möjligheter till en varaktig hållbar tillväxt. Under 2000–2011 ökade resursproduktiviteten i EU med 20 %, vilket
emellertid delvis kan bero på effekterna av recessionen. Om man bibehåller den
takten kan ytterligare ökningar på 30 % uppnås till 2030, vilket skulle
öka BNP med nära 1 %, samtidigt som det skulle generera över två miljoner
fler arbetstillfällen än i ett scenario utan förändringar[8]. Ansträngningarna för
att öka resursproduktiviteten kommer att komplettera de befintliga målen för EU:s
politik, till exempel att minska växthusgasutsläpp och öka
energieffektiviteten,
att sörja för en hållbar återindustrialisering av EU:s ekonomi, och att trygga
tillgången till råvaror. Samtidigt minskas miljöpåverkan och utsläppen
av växthusgaser. Det finns ett brett spektrum av beprövade åtgärder för
resurseffektivitet med beprövat mervärde, som kan tillämpas på ett mer
systematiskt sätt. Det har även vidtagits åtgärder för att se till att dessa
ändringar också skapar sysselsättning, särskilt inom ramen för meddelandet om
grön sysselsättning[9]
och miljöhandlingsplanen för små och medelstora företag[10]. 2. En
stödjande politisk ram Marknaderna
är en viktig drivkraft för resurseffektivitet och kretsloppssamhället, eftersom
material och energi numera hör till de viktigaste insatsvarukostnaderna för
många företag. Även om marknaderna redan driver på förändringar finns det ett
antal marknadshinder för en effektiv och ändamålsenlig resursförvaltning.
Förebyggande av avfall, ekodesign, återanvändning och liknande åtgärder skulle
kunna bespara företagen i EU 600 miljarder euro netto, eller 8 % av
årsomsättningen, och samtidigt minska de totala årliga utsläppen av
växthusgaser med 2–4 %[11]. Men då måste först de
marknadshinder som gör att dessa möjligheter inte kan utnyttjas övervinnas. Samtidigt
som resursproduktivitet kan vara till nytta för ett stort antal sektorer kommer
det också att göra det möjligt för europeiska företag att dra nytta av den snabba
tillväxten på miljöindustrimarknaderna, som förväntas fördubblas mellan 2010
och 2020. Internationellt sett finns det ett stort behov av
resurseffektivitetsförbättringar inom en rad olika industrisektorer. Befintlig
infrastruktur, affärsmodeller, teknik samt inrotade beteenden ”låser in”
ekonomierna i den linjära modellen. Företagen kan sakna information,
självförtroende och förmåga att välja lösningar som skapar ett
kretsloppssamhälle. Det finansiella systemet är motvilligt att
investera i effektivitetsförbättringar eller innovativa affärsmodeller eftersom
de uppfattas som mer riskfyllda och komplicerade, vilket avskräcker många
traditionella investerare. Konventionella konsumtionsvanor kan också hindra
utvecklingen av nya produkter och tjänster. Sådana hinder har en tendens att
bestå i ett sammanhang där priserna inte avspeglar resursanvändningens verkliga
kostnader för samhället, och där det saknas starka och konsekventa politiska
signaler för att övergå till ett kretsloppssamhälle. Med
information om viktiga produkter, material och värdekedjor som underlag kommer
kommissionen att samarbeta med berörda aktörer för att utforma en ram för ett
kretsloppssamhälle med åtgärder som kombinerar smart lagstiftning,
marknadsbaserade instrument, forskning och innovation, incitament,
informationsutbyte och stöd till frivilliga åtgärder. Ramen kommer att bidra
till målet för en hållbar industriell renässans i EU och bygga på aktiva
konsumenter och företag, med särskild inriktning på små och medelstora företag. Internationellt bör EU föra ett nära
samarbete med andra partner, på både multilateral och bilateral nivå, för att
se till att begreppet kretsloppssamhälle får så stor verkan som möjligt. Kommissionen kommer att vidta följande
åtgärder: – Ytterligare analysera misslyckanden på marknader
och i fråga om styrelseformer, som bromsar undvikande och återanvändning av
avfall. Därvid ska man ta hänsyn till skillnaderna mellan materialtyper och
deras användning, i syfte att bidra till en gynnsam politisk ram för resurseffektivitet
på EU-nivå. 2.1.
Formgivning och innovation för ett kretsloppssamhälle Förfaranden
som är tillskurna för ett kretsloppssamhälle förebygger avfall och integrerar
innovationer i hela värdekedjan, i stället för att bara förlita sig på
lösningar i slutet av produkternas livscykel. Detta kan till exempel omfatta
följande: ·
Minska den mängd material
som behövs för att tillhandahålla en viss tjänst (”lightweighting”). ·
Förlänga produkternas
livslängd (hållbarhet). ·
Minska användningen av
energi och material i produktions- och användningsfaserna (effektivitet). ·
Minska användningen av
material som är farliga eller svåra att återvinna i produkter och produktionsprocesser (materialersättning). ·
Skapa marknader för
sekundära råvaror (återvunnet material) (baserat på standarder, offentlig
upphandling osv.). ·
Utforma produkter som är
lättare att underhålla, reparera, uppgradera, återtillverka eller återvinna
(ekodesign). ·
Utveckla nödvändiga tjänster för konsumenterna i detta avseende
(underhåll/reparationstjänster osv.) ·
Uppmuntra och stödja avfallsminskning
och högkvalitativ avfallssortering bland konsumenter. ·
Främja sortering och
insamlingssystem som minimerar kostnaderna för återvinning och återanvändning. ·
Underlätta klusterverksamheter för
att förhindra att biprodukter blir till avfall (industriell symbios). ·
Ge konsumenterna fler och bättre valmöjligheter genom uthyrning, utlåning eller
delning av tjänster som ett alternativ till att äga produkter, samtidigt som
konsumenternas intressen skyddas (när det gäller kostnader, skydd, information,
avtalsvillkor, försäkringsaspekter osv.). En
viktig utgångspunkt är själva utformningen av produktionsprocesser, produkter
och tjänster. Produkter kan omkonstrueras så att de kan användas längre,
repareras, uppgraderas, återtillverkas eller slutligen återvinnas i stället för
att slängas. Produktionsprocesser kan inriktas mer på återanvändning av
produkter och råvaror och på återställande av naturresurser, medan innovativa
affärsmodeller kan skapa nya förhållanden mellan företag och konsumenter. Diagrammet
nedan visar förenklat de viktigaste faserna i en kretsloppssamhällesmodell.
Varje fas ger möjligheter att minska kostnaderna och beroendet av
naturresurser, främja tillväxt och sysselsättning och begränsa avfall och
utsläpp av farliga ämnen till miljön. Faserna är sammanlänkade, eftersom
material kan användas på flera sätt. Industrin utbyter biprodukter, produkterna
renoveras eller omarbetas, eller konsumenterna väljer produktservicesystem.
Syftet är att minimera de resurser som läcker ut från kretsloppet så att
systemet fungerar på ett optimalt sätt. Vissa
av EU:s politikområden och instrument innehåller redan verktyg och incitament
enligt modellen för ett kretsloppssamhälle. Tack vare
avfallshierarkin, som ligger till grund för EU:s avfallslagstiftning, införs
gradvis de rekommenderade åtgärdsalternativen för avfallsförebyggande,
förberedelse för återanvändning och återvinning och motverkande av deponering.
Kemikaliepolitiken syftar till att fasa ut giftiga ämnen som inger mycket stora
betänkligheter. Vissa ekodesignåtgärder för energirelaterade produkter omfattar
krav på hållbarhet och förenklad återvinning. Genom bioekonomistrategin[12]
främjas en hållbar och integrerad användning av biologiska resurser och
avfallsströmmar för produktion av livsmedel, energi och biobaserade produkter.
Klimatpolitiken skapar i sin tur incitament för energibesparingar och minskade
utsläpp av växthusgaser. En
gemensam och samstämd EU-ram för att främja ett kretsloppssamhälle kommer att
bidra till att integrera sådana åtgärder i Horisont 2020 (ramprogrammet för
forskning och innovation) för att främja forskning och innovation[13].
Kommissionen kommer att vidta följande
åtgärder för att stödja formgivning och innovation för ett mer
kretsloppsinriktat samhälle: – Inom ramen för Horisont 2020 visa möjligheterna
att övergå till ett kretsloppssamhälle på EU‑nivå med hjälp
av storskaliga innovationsprojekt som inriktas på samarbete inom och mellan
värdekedjorna, främja utvecklingen av kompetens och stödja marknadsintroduktion
av innovativa lösningar. – Inrätta
ett förstärkt partnerskap för att stödja forskning och innovativa strategier
för ett kretsloppssamhälle. – Underlätta utvecklingen av mer kretsloppsinriktade
modeller för varor och tjänster, bland annat genom en mer samordnad
produktpolitik, och vidareutveckla tillämpningen av ekodesigndirektivet genom
att i större utsträckning beakta resurseffektivitetskriterier, även för
framtida prioriterade produktgrupper i handlingsplanen 2015–2017. – Främja principen
om hållbar användning i flera steg av biomassa och ta hänsyn till alla sektorer
som använder biomassa, så att den kan användas på det mest resurseffektiva
sättet. 2.2.
Frigöra investeringar i lösningar för ett kretsloppssamhälle EU
och medlemsstaterna bör uppmuntra investeringar i införandet av innovativa
lösningar för ett kretsloppssamhälle och i samband med reformen av det
finansiella systemet undanröja hinder för att mobilisera mer privat
finansiering i resurseffektivitet. Förslag som nyligen har lagts fram av
kommissionen om icke-finansiell rapportering[14], långsiktig finansiering[15]
och tjänstepensionsfonder[16] innehåller krav på att relevant
miljöinformation ska lämnas ut till investerare och att investeringsrisker i
samband med resursbrist och klimatförändringar ska övervägas. För
att minska riskerna för investerarna arbetar man nu med att ta fram innovativa
finansieringsinstrument, till exempel kommissionens och Europeiska
investeringsbankens finansieringsmekanism för naturkapital. Offentlig-privata
partnerskap är också ett effektivt instrument för att mobilisera privata
åtgärder och investeringar i resurseffektivitet. Det offentlig-privata
partnerskapet Spire för en hållbar processindustri genom resurs- och
energieffektivitet (Sustainable Process Industry through Resource and Energy
Efficiency) och det gemensamma teknikinitiativet för biobaserade industrier
bidrar aktivt till att nå kretsloppssamhällets mål. För
att främja investering i resurseffektivitet krävs dessutom lämpliga politiska
signaler i form av åtgärder för att avskaffa miljöskadliga subventioner och
lägga om beskattningen från skatt på arbete till skatt på föroreningar och
resurser. Utvecklingen av miljöskattereformer i EU:s medlemsstater hanteras via
den europeiska planeringsterminen för samordning av den ekonomiska politiken. Kommissionen kommer att vidta följande
åtgärder för att frigöra investeringar i ett kretsloppssamhälle: – Arbeta med lovande områden som identifierats vid
rundabordsdiskussionen om finansiering av resurseffektivitet[17].
Det handlar bland annat om innovativa finansinstrument, förslag om att
inbegripa resurser i redovisningsbestämmelserna för företag, klargörande av
finansinstituts hållbarhetsansvar (förvaltningsskyldigheter), metoder för
resursstresstester för företag och utredning av obligationsmarknadernas
möjligheter att kanalisera ytterligare finansiering till
resurseffektivitetsprojekt. – Utarbeta vägledningar om de möjligheter som ges
genom de nya direktiven om offentlig upphandling på området miljöanpassad offentlig
upphandling och en rekommendation om övervakning av medlemsstaternas insatser
för att uppnå målet 50 % av BNP[18], stödja innovativa
instrument, exempelvis för kommersiell upphandling för innovation, och
underlätta inrättandet av nätverk bland myndigheter för miljöanpassad offentlig
upphandling. – Ytterligare integrera prioriteringar för ett
kretsloppssamhälle i EU:s finansiering och uppmuntra medlemsstaterna att
använda tillgängliga EU-medel för program och projekt för kretsloppssamhället,
särskilt via de europeiska struktur- och investeringsfonderna. 2.3.
Utnyttja åtgärder av företag och konsumenter och stödja små och medelstora
företag Företag
och konsumenter är de viktigaste aktörerna i övergången till ett mer
kretsloppsbetonat samhälle. Beslut uppströms och nedströms i värdekedjan måste
sammanlänkas bättre och ge konsekventa incitament mellan tillverkare,
investerare, distributörer, konsumenter och återvinningsanläggningar, och en
rättvis fördelning av kostnader och fördelar måste säkerställas. Marknadsmekanismerna
måste användas för att garantera maximal effektivitet i fördelning och
resursutnyttjande, och där det finns marknadsmisslyckanden och hinder för
innovation måste dessa åtgärdas. Fungerande marknader för sekundärmaterial
måste utvecklas. En särskild prioritering bör vara att göra det möjligt för
företagare att utnyttja potentiella nya marknader med koppling till
kretsloppssamhället och se till att den nödvändiga kompetensbasen finns
tillgänglig på arbetsmarknaden. Konsumenterna bör ges möjlighet att göra väl
underbyggda val, genom bättre information om olika produkters miljöegenskaper. Plattformen
för ett resurseffektivt Europa har identifierat[19]
betydande möjligheter för företag att i olika skeden återföra material till
produktionsprocessen eller till olika delar av den ursprungliga leveranskedjan
eller andra leveranskedjor. Detta bygger på erfarenheter av lyckade initiativ
som kan utökas och tillämpas mer allmänt, och omfattar följande: ·
I
produktionsfasen: standarder för hållbara inköp, frivilliga system som leds av
industrin och återförsäljarna och industriell symbios för att skapa marknader
för biprodukter. ·
I
distributionsfasen: förbättra informationen om de resurser som ingår i
produkterna och hur de kan repareras eller återvinnas, vilket i plattformens
rekommendationer kallas ”produktpass”. ·
I
konsumtionsfasen: samverkande konsumtionsmodeller som bygger på lån, byte och
hyra av produkter samt produktservicesystem för att få ut mer värde av
underutnyttjade tillgångar och resurser (till exempel bilar, verktyg, logi). I
den pilotfas för miljöavtrycket som anges i kommissionens meddelande Upprättande
av den inre marknaden för gröna produkter[20] sammanförs intressenter
för att utveckla en gemensamt överenskommen metod för att mäta produkters och organisationers
miljöpåverkan.
Efter pilotfasen kommer kommissionen att utvärdera om metoderna är effektiva så
att de kan användas i befintliga eller nya instrument för att förbättra
produkters miljöprestanda. Sådana
åtgärder bör utökas för att garantera goda ramvillkor och lika villkor för
befintliga och nya företag att anpassa sig till de globala megatrenderna i
fråga om resurser, belöna de bästa företagen, uppmuntra nya företagare att
utveckla morgondagens affärslösningar, prova dem på marknaden och ge tillförlitlig
information till konsumenterna. Den flerpartsprocess som lanserats inom ramen
för strategin för konsumentpolitiken i EU[21] har lyft fram behovet av
effektiva verktyg mot vilseledande och ogrundade miljöargument. Arbetskraften
måste utrustas med de nödvändiga färdigheterna för att säkerställa effektiv
övergång[22]. Meddelandet om grön sysselsättning[23]
skapar förutsättningarna för att frigöra sysselsättningsskapande möjligheter i
en mer kretsloppsbetonad och resurseffektiv ekonomi. Nationella,
regionala och lokala myndigheter och arbetsmarknadens parter har också en
viktig roll att spela när det gäller att utveckla riktat och samordnat stöd i
form av investeringar, infrastruktur, teknik och kompetens, som särskilt
inriktas på små och medelstora företags behov. De är också väl lämpade att
stimulera konsumenterna att ändra sina köpvanor och välja mer hållbara
produkter och tjänster samt främja beteendemässiga förändringar. Kommissionen kommer att vidta följande
åtgärder för att stödja åtgärder som vidtas av företag, särskilt små och
medelstora företag, och konsumenter: – Bygga vidare på resultaten av pilotfasen för
miljöavtrycket som löper till 2016, och fastställa hur mätningar av
miljöpåverkan kan tillämpas i produkt- och processutvecklingen samt ge konsumenterna
bättre information om miljömässigt hållbara val. – Främja ett brett samarbete mellan berörda aktörer
genom samordnings- och stödåtgärder inom ramen för Horisont 2020 och dess
instrument, inklusive Europeiska
institutet för innovation och teknik (EIT), de europeiska
struktur- och investeringsfonderna, handlingsplanen för miljöinnovation, den
gröna handlingsplanen för små och medelstora företag och strategin för
konsumentpolitiken i EU. – Bygga vidare på de åtaganden som gjorts av aktörer
inom europeiska innovationspartnerskapet för råvaror och som är direkt kopplade
till resursproduktivitet. – Stödja skapandet av arbetstillfällen och kompetensutveckling genom
bättre samordning av politiken, riktat EU-stöd till program och ordningar som
stöder grön tillväxt, bättre information och övervakning, bland annat genom den
europeiska planeringsterminen, och samarbete med arbetsmarknadens parter, utbildningsinstitutioner och
andra berörda parter. – Stödja
utbyten av bästa praxis på internationell nivå. 3. Modernisering
av avfallspolitiken och dess mål: avfall som resurs Att
omvandla avfall till en resurs är en av de länkar som binder ihop kretsloppet i
kretsloppssystem. De syften och mål som fastställts i EU:s lagstiftning har
varit avgörande drivkrafter bakom förbättrad avfallshantering. De stimulerar
till innovation i fråga om återvinning och återanvändning, begränsar
deponering, minskar resurssvinnet och skapar incitament för
beteendeförändringar. Men i EU kommer vi fortfarande att generera cirka fem ton
avfall per person och år i genomsnitt, och det är bara drygt en tredjedel som
verkligen återvinns. Europeiska
unionen har gjort ett politiskt åtagande[24] om att minska
avfallsproduktionen, återvinna avfall för att omvandla det till en stor och
tillförlitlig råvarukälla för EU, endast utvinna energi från material som inte
kan materialåtervinnas och praktiskt taget avskaffa avfallsdeponering. En
vidareutveckling av avfallspolitiken kommer att medföra avsevärda fördelar för
tillväxten och skapandet av arbetstillfällen till en relativt låg kostnad eller
ingen kostnad alls, samtidigt som man bidrar till en bättre miljö. När det
gäller de globala marknaderna kan en ambitiös avfallspolitik främja innovation
och bidra till att EU-företagen blir ännu mer konkurrenskraftiga i
tillhandahållandet av avfallshanteringstjänster, samtidigt som nya
marknadsmöjligheter skapas för EU:s exportörer. 3.1.
Definiera avfallsmål för övergången till ett återvinningssamhälle EU
har gjort stora framsteg med att omvandla avfall till en resurs och främja
hållbara avfallshanteringsmetoder som återvinning, men resultaten varierar
avsevärt mellan medlemsstaterna. Sex medlemsstater har redan faktiskt avskaffat
deponering av kommunalt avfall genom att minska den från 90 % till mindre
än 5 % under de senaste 20 åren och nå en återvinningsgrad på 85 % i
vissa regioner. I andra medlemsstater deponeras dock fortfarande över 90 %
av avfallet och mindre än 5 % återvinns. Det
krävs starka politiska signaler för att skapa en mer långsiktig förutsägbarhet
för investeringar och förändringar så att material som plast, glas, metall,
papper, trä, gummi och annat återvinningsbart avfall slussas in i ekonomin igen
i form av sekundärt råmaterial till konkurrenskraftiga priser. Genom
att fastställa tydliga mål för materialåtervinning för perioden fram till 2030
kan man åstadkomma den förutsägbarhet och säkerhet som krävs. Källsortering
kombinerat med välgrundade metoder för att beräkna återvinningsgraden kommer
att garantera återvinning av hög kvalitet och bidra till utvecklingen av
marknader för försörjning av högkvalitativa sekundära råvaror. I detta syfte bör man tydligare redogöra för befintliga
mätmetoder som används för att bedöma vad som faktiskt återvinns, eftersom
vissa medlemsstater för närvarande rapporterar avfall som samlats in som avfall
som återvinns, trots betydande materialförluster mellan dessa båda faser. All
deponering av återvinningsbart avfall ska upphöra till 2025. Medlemsstaterna
bör sträva efter att så gott som helt avskaffa deponering senast 2030. Energiåtervinning,
inbegripet energiåtervinning från avfall och användning av biobränslen, kommer
att spela en viktig roll för hanteringen av icke återanvändningsbart och icke
återvinningsbart avfall Detta kommer att kräva en mer effektiv användning av den
ojämnt spridda kapaciteten för energiåtervinning som för närvarande finns
tillgänglig i EU, tillsammans med åtgärder för att undvika överkapacitet. Om
åtgärderna införs framgångsrikt kan detta skapa över 180 000 direkta
arbetstillfällen i EU till 2030, förutom de uppskattningsvis 400 000
arbetstillfällen som kommer att skapas till följd av genomförandet av den
gällande avfallslagstiftningen[25]. Det kommer också att leda till att
10–40 % av efterfrågan på råvaror i EU kan tillgodoses, samtidigt som det bidrar
till att uppnå EU:s 2030-mål att minska utsläppen av växthusgaser med 40 %. 62
miljoner ton koldioxidekvivalenter per år skulle undvikas 2030. Kommissionen föreslår följande åtgärder
för att främja ekonomiska, sociala och miljömässiga fördelar genom en bättre
hantering av kommunalt avfall: – Öka återanvändningen och återvinningen
av kommunalt avfall till minst 70 % senast 2030. – Öka återvinningsnivån för
förpackningsavfall till 80 % senast 2030, med etappmål på 60 % senast 2020 och
70 % senast 2025, inklusive mål för specifika material. – Förbjuda deponering av återvinningsbar
plast, metall, glas, papper och kartong samt biologiskt nedbrytbart avfall
senast 2025, samtidigt som medlemsstaterna bör sträva efter att så gott som
helt avskaffa deponering senast 2030[26]. – Ytterligare främja utvecklingen av
marknader för sekundära råvaror av hög kvalitet, bland annat genom att
utvärdera mervärdet av kriterier för när avfall upphör att vara avfall för
vissa material. – Klargöra beräkningsmetoden för
återvunnet material i syfte att säkerställa en hög kvalitetsnivå för
återvinningen. 3.2.
Förenkling och förbättrat genomförande av avfallslagstiftningen Målen
är flexibla så att medlemsstaterna själva kan bestämma hur de ska gå till väga
för att uppnå dem. Det finns emellertid stora möjligheter att ytterligare
förenkla och förbättra genomförandet av avfallslagstiftningen på nationell nivå
och minska de befintliga skillnaderna. Under
2012 utarbetade kommissionen en resultattavla för avfallshantering och tog fram
färdplaner med särskilda rekommendationer till de medlemsstater som har de
sämsta resultaten. Kommissionen kommer att fortsätta att särskilt uppmärksamma
de medlemsstater som har längst kvar till att uppnå målen genom att tillsammans
med dessa länder arbeta med att åtgärda brister i genomförandet redan i ett
tidigt skede. Ekonomiska
åtgärder har bidragit stort till att förbättra den nationella
avfallshanteringen, särskilt genom deponerings- och förbränningsskatter, system
för enhetsbaserad prissättning och system för utvidgat producentansvar eller
incitament för lokala myndigheter att främja förebyggande, återanvändning och
återvinning. Förbud mot deponering har också visat sig vara effektiva. Genom
att fastställa minimikrav för program för producentansvar på EU-nivå blir det
möjligt att minska kostnaderna och undanröja de hinder som producenterna möter
till följd av att de är tvungna att följa flera olika nationella system i EU. EU-fonderna
kan stödja medlemsstaternas ansträngningar genom att fokusera på integrerad
avfallshantering, bland annat infrastruktur för källsortering, återanvändning
och återvinning. Deponering eller fristående förbränning bör inte stödjas i
framtiden. För
att utnyttja den tillgängliga avfallshanteringskapaciteten i EU på bästa sätt
krävs bättre planering och förbättrat informationsutbyte. Detta kan dock
innebära att ökade avfallstransporter inom EU till de mest moderna och
effektiva anläggningarna måste tillåtas, åtminstone som en övergångsåtgärd. Det
finns utrymme för att ytterligare rationalisera och underlätta datainsamlingen
och rapporteringen på nationell nivå och öka uppgifternas tillförlitlighet och
konsekvens på EU-nivå. Genom att införa gemensamma indikatorer förbättras
övervakningen och riktmärkningen av medlemsstaternas resultat[27]. Åtgärder
för att ytterligare förenkla EU:s regelverk på avfallsområdet och säkerställa
effektiviteten måste bygga på insatser som redan genomförs för att minska de
administrativa kostnaderna för avfallspolitiken. Bland annat kan man tillämpa
undantag från kraven för återtagande för vissa små och medelstora företag,
eller sträva efter att införa obligatoriskt elektroniskt datautbyte för
avfallstransporter. Kommissionen föreslår följande åtgärder
för att uppnå fördelar genom förenkling och förbättrat genomförande av
EU-lagstiftningen: – Ta itu med överlappningar mellan
avfallsmålen och anpassa definitionerna. – Betydligt förenkla
rapporteringsskyldigheterna för medlemsstaterna, bland annat genom att klargöra
och rationalisera beräkningsmetoderna för målen för kommunalt avfall,
deponering och förpackningsavfall. – Ge medlemsstaterna tillåtelse att
undanta små och medelstora företag eller företag som samlar in och/eller
transporterar mycket små mängder icke-farligt avfall från de allmänna
tillstånds- eller registreringskraven enligt ramdirektivet om avfall. – Införa årlig rapportering genom en
gemensam kontaktpunkt för alla avfallsuppgifter och se till att
avfallsstatistiken överensstämmer med kraven i EU:s avfallslagstiftning samt
riktmärka nationella metoder mot statistiska standarder. – Införa ett krav för medlemsstaterna
att utveckla datoriserade övervakningssystem och införa tredje partskontroller
av uppgifterna. – Inrätta en mekanism för tidig varning
för att se till att medlemsstaterna fastställer lämpliga åtgärder för att uppnå
målen i tid. – Fastställa minimikrav för
driftsförhållanden för system för utvidgat producentansvar som kan
vidareutvecklas på nationell nivå eller genom EU-riktlinjer och främja
användningen av ekonomiska styrmedel i medlemsstaterna. – Främja direkta investeringar i
avfallshantering högst upp i avfallshierarkin (förebyggande, återanvändning,
återvinning). 3.3.
Ta itu med särskilda avfallsutmaningar Det
krävs skräddarsydda insatser för att ta itu med vissa utmaningar på avfallsområdet
i samband med stora resursförluster eller allvarlig miljöpåverkan. Förebyggande
av avfall:
Den främsta prioriteringen, som påverkar alla faser i ett kretsloppssamhälle,
är att se till att mängden genererat avfall minskar. I enlighet med ramdirektivet
om avfall har medlemsstaterna nyligen infört program för avfallsförebyggande,
vilka för närvarande granskas av Europeiska miljöbyrån. När programmen har
granskats kommer kommissionen att ta fram initiativ för att främja god praxis
för avfallsförebyggande inom EU. Marint
avfall: Marint
avfall förorenar stränder, skadar det marina livet och skapar ett långsiktigt
avfallsproblem som är dyrt att sanera. I det sjunde miljöhandlingsprogrammet
efterlyser man ett överordnat mål för en EU-omfattande kvantitativ minskning,
med stöd av åtgärder som vidtas vid källan. Ett
fullständigt genomförande av åtgärderna i EU:s reviderade avfallslagstiftning
kan leda till minskningar av det marina avfallet på 13 % till 2020 och
27 % till 2030. Ett särskilt minskningsmål för 2020 skulle sända en tydlig
signal till de medlemsstater som för närvarande tar fram åtgärder för att uppnå
god miljöstatus för marina vatten till tidsgränsen 2020 enligt ramdirektivet om
en marin strategi. Det skulle också skapa drivkraft för att utarbeta planer för
marint avfall inom ramen för de fyra regionala havskonventionerna. Andra
åtgärder på EU-nivå, som bland annat omfattar resultaten av den pågående
översynen av direktivet om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat
avfall och lastrester[28], kommer också att bidra
till att uppnå målet. En andra etapp av minskningsmålet kommer att utarbetas i
sinom tid och grundas på ytterligare analyser av minskningspotentialen för
andra land- och havsbaserade källor, med beaktande av det åtagande som gjordes
vid Rio+20 om att uppnå betydande minskningar av det marina avfallet till 2025. Bygg-
och rivningsavfall: Marknaderna för återvunnet material är
avgörande för att öka graden av återvinning av bygg- och rivningsavfall.
Utformning av en bättre hantering av bygg- och rivningsavfall, samt ökad
materialåtervinning och större mängder återvunnet innehåll i byggmaterial,
kommer att ingå i bedömningsramen för byggnaders miljöprestanda i enlighet med
kommissionens meddelande om möjligheter till resurseffektivitet inom
byggnadssektorn[29]. Enligt
den föreslagna mekanismen för tidig varning kommer medlemsstaternas resultat
att övervakas i förhållande till målet 70 % återvinning senast 2020, bland
annat genom åtgärder för höjda deponeringsavgifter för bygg- och rivningsavfall
eller ytterligare sorteringsskyldigheter för större rivningsplatser för att
förbättra kvaliteten på det återvunna materialet. Livsmedelsspill: Enligt
uppskattningar går upp till 30 % av allt livsmedel som produceras i världen
förlorat eller blir till avfall. Kommissionen överväger att lägga fram konkreta
förslag för att minska livsmedelssvinnet. Farligt
avfall: Korrekt
hantering av farligt avfall är fortfarande en utmaning eftersom det saknas
uppgifter om den faktiska behandlingen i en del av detta avfallsflöde. Som ett
första steg kommer registreringen och spårbarheten att stärkas genom åtgärder
för att inrätta ett register för farligt avfall och att kartlägga möjligheter
och flaskhalsar i medlemsstaternas system för behandling av farligt avfall. Dessa
register kan därför utvidgas successivt till andra typer av avfall, såsom redan
är fallet i flera medlemsstater. Plastavfall:
Plasttillverkningen
i EU förväntas öka med en takt på 5 % per år. Endast 24 % av
plastavfallet återvinns, nästan 50 % deponeras, och resten går till
förbränning. Det offentliga samrådet om plastavfall, som genomfördes av
kommissionen 2013[30], visar att det finns en betydande
potential att använda plast på ett mer hållbart sätt och att det finns ett
starkt stöd för åtgärder för att avskaffa deponering av plast och förbättra
utformningen av plast och plastprodukter. Kommissionens senaste förslag om att
medlemsstaterna får begränsa användningen av plastpåsar[31]
och de förslag om att öka materialåtervinningen och avskaffa deponering som
läggs fram i detta meddelande är viktiga åtgärder för att förbättra hanteringen
av plastavfall. Återvinning
av råvaror av avgörande betydelse: Alla råvaror är viktiga, men
råvaror av avgörande betydelse förtjänar särskild uppmärksamhet eftersom
världsproduktionen koncentreras till ett fåtal länder, varav många har låga
materialersättnings- och återvinningsnivåer. Kommissionen främjar effektiv
användning och återvinning av råvaror av avgörande betydelse inom ramen för
råvaruinitiativet[32] och Europeiska innovationspartnerskapet
för råvaror. Olagliga
avfallstransporter: Kommissionen kommer att öka insatserna för att
garantera efterlevnad av all relevant EU-lagstiftning, särskilt förordning (EG)
nr 1013/2006 om transport av avfall, som nyligen ändrades för att förstärka
kontrollerna av avfallstransporter. Återvinning
av fosfor: Fosfor
är en central resurs för livsmedelsproduktionen, men utgör ett betydande hot
mot försörjningstryggheten. Den nuvarande användningen av fosfor medför
dessutom avfall och förluster i samtliga skeden i livscykeln. Enligt
samrådsmeddelandet om hållbar användning av fosfor[33]
arbetar kommissionen för närvarande med att utforma en ram för ytterligare
åtgärder. Kommissionen kommer att vidta följande
åtgärder för att lösa specifika avfallsproblem: – Föreslå ett önskvärt minskningsmål för marint
avfall i EU på 30 % senast 2020 för de tio vanligaste typerna av
avfall på stränder samt för fiskeredskap som hittas i havet. Denna förteckning
kommer att anpassas till var och en av EU:s fyra marina regioner. – Föreslå åtgärder för att stimulera marknaderna för
återvunnet material från bygg- och rivningsavfall och utforma en
gemensam bedömningsram för byggnaders miljöprestanda. – Föreslå att medlemsstaterna utarbetar nationella
strategier för förebyggande av livsmedelssvinn och arbetar för att se
till att minska detta med minst 30 % senast 2025 inom framställning,
detaljhandel/distribution, livsmedelstjänster/hotellsektorn och hushåll. – Utveckla ett lämpligt registreringssystem
åtminstone för farligt avfall i alla medlemsstater. – I linje med sitt förslag om att minska
användningen av plastkassar, föreslå ett förbud mot deponering av plastprodukter
senast 2025. – Föreslå att medlemsstaterna i sina nationella
avfallshanteringsplaner inbegriper åtgärder för insamling och återvinning av
avfall som innehåller stora mängder råvaror av avgörande betydelse. – Överväga att utforma en politisk ram för att
förbättra återvinningen av fosfor, främja innovation, förbättra
marknadsvillkoren och integrera dess hållbara användning i EU:s lagstiftning om
gödselmedel, livsmedel, vatten och avfall. 4. Fastställa
ett mål för resurseffektivitet Inom
ramen för det sjunde miljöhandlingsprogrammet kom medlemsstaterna och
Europaparlamentet överens om att Europeiska unionen skulle fastställa
indikatorer och mål för resurseffektivitet och att bedöma om det skulle vara
lämpligt att införa en huvudindikator och ett huvudmål i den europeiska
planeringsterminen. Efter omfattande samråd har resursproduktivitet, beräknad
genom BNP i förhållande till råmaterialkonsumtion, fastställts vara en tänkbar
indikator för resursproduktivitetsmålet[34]. Ett
realistiskt mål för att öka resursproduktiviteten, som backas upp av EU och
dess medlemsstater, skulle rikta den politiska uppmärksamheten och utnyttja den
för närvarande förbisedda potentialen i en kretsloppsekonomi att skapa tillväxt
och arbetstillfällen och göra EU:s politik mer samstämmig. Detta skulle vara
ett proportionellt sätt att säkerställa sådan samstämmighet och uppmuntra till
konkreta åtgärder. EU
väntas redan öka sin resurseffektivitet med 15 % mellan 2014 och 2030 utan
att vidta några särskilda åtgärder. Med en smart politik för att främja
övergången till ett kretsloppssamhälle (vilket efterlystes av plattformen för
ett resurseffektivt Europa) skulle det vara möjligt att fördubbla detta
resultat. Samtidigt som det kraftigt bidrar till att göra tillväxt mer hållbar,
skulle en ökning av resursproduktiviteten med 30 % också ha en positiv inverkan
på sysselsättningen och BNP-tillväxten[35]. Industrin
skulle kunna dra nytta av en sådan förbättring av resursproduktiviteten genom
ökad konkurrenskraft[36]. Resurskostnader kan stå för en
betydande del av industrins kostnadsstruktur, och det finns ett starkt behov av
tillgängliga och förutsägbara leveranser[37]. Det handlar både om
kortsiktiga ekonomiska vinster och mer långsiktiga strategiska fördelar,
eftersom den ökande globala efterfrågan driver upp råvarupriserna och gör dem
mer volatila. Ökad resurseffektivitet skulle därför hjälpa Europa att nå sitt
återindustrialiseringsmål. Ett
resursproduktivitetsmål skulle visserligen inte vara bindande eller fast på
EU-nivå, men det skulle ge impulser till de medlemsstater som inte redan har
ett mål på nationell nivå att utveckla mätmetoder som tar hänsyn till resursanvändningen.
Det skulle leda till en mer balanserad mått som beaktar de mer allmänna
ekonomiska, sociala och miljömässiga konsekvenserna och fyller denna lucka. Det
skulle stå medlemsstaterna fritt att genomföra de åtgärder och insatser som är
mest fördelaktiga ur ekonomisk och miljömässig synpunkt, i överensstämmelse med
mer allmänna politiska mål. På så sätt skulle de gynnas av en rad redan
beprövade – men ännu inte så ofta använda – exempel på god praxis som de skulle
kunna anta och anpassa till sina egna behov och förutsättningar. Översynen av
Europa 2020-strategin pågår för närvarande[38] med stöd av ett
offentligt samråd för att samla in synpunkter om dess utveckling. Kommissionen
anser därför att eventuella beslut om att fastställa resursproduktivitetsmål
bör fattas i samband med denna översyn, efter beaktande av resultaten av
samrådet och rekommendationer från plattformen för ett resurseffektivt Europa. För
att se till att beslutsfattarna är medvetna om den allmänna bilden när det
gäller resursernas press på miljön bör även andra indikatorer beaktas, särskilt
för vattenanvändning och de begränsade markresurserna. Eurostat har
offentliggjort en resultattavla för resurseffektivitet sedan 2013 som en del av
Europa 2020-indikatorerna[39]. Syftet med detta är att övervaka
genomförandet av färdplanen för ett resurseffektivt Europa, medvetandegöra
sambandet mellan resurser, och engagera berörda parter ytterligare i mätningen
av samhällsutvecklingen på ett plan utöver BNP. För att utnyttja möjligheterna med
resurseffektivitet inom ramen för en hållbar tillväxt – kommer kommissionen att beakta
rekommendationerna från plattformen för ett resurseffektivt Europa om ett
överordnat mål för resurseffektivitet tillsammans med resultaten av det
offentliga samrådet i den pågående översynen av Europa 2020-strategin; – parallellt med detta kommer
resultattavlan för resurseffektivitet, som används för att övervaka indikatorer
för användning av andra resurser än kol och råvaror (särskilt mark och vatten),
att vidareutvecklas, och – de nationella statistikkontoren bör
verka för inrättandet av en allmänt godtagen metod inom det europeiska
statistiksystemet för att beräkna råmaterialförbrukningen på nationell nivå. [1] KOM(2010) 2020,
KOM(2011) 21. [2] Macroeconomic
modelling of sustainable development and the links between the economy and the
environment(2011),
Meyer, B. et al. [3] Guide
to resource efficiency in manufacturing: Experiences from improving resource
efficiency in manufacturing companies (2012), Europe INNOVA. [4] Towards the Circular Economy: Economic and business
rationale for an accelerated transition (2012), Ellen MacArthur Foundation. [5] http://ec.europa.eu/environment/resource_efficiency/re_platform/index_en.htm. [6] KOM(2011) 571. [7] EUT L 354, 28.12.2013,
s. 171–200. [8] Modelling the Economic
and Environmental Impacts of Change in Raw Material Consumption (2014), Cambridge Econometrics et al. [9] COM(2014)
446. [10] COM(2014)
440. [11] The opportunities to
business of improving resource efficiency (2013), AMEC et al. [12] COM(2012) 60. [13] Se bilagan till detta meddelande. [14] COM(2013) 207. [15] COM(2014) 168. [16] COM(2014) 167. [17] MEMO/13/110. [18] KOM(2008) 400. [19] http://ec.europa.eu/environment/resource_efficiency/documents/erep_manifesto_and_policy_recommendations_31-03-2014.pdf. [20] COM(2013) 196 och
kommissionens rekommendation 2013/179/EU. [21] COM(2012) 225. [22] COM(2012) 173. [23] COM(2014) 446. [24] Det sjunde
miljöhandlingsprogrammet. [25] SWD(2014)
207. [26] En viss andel av
”restavfallet” är inte återvinningsbart och får därför deponeras, eftersom det
för närvarande saknas behandlingsalternativ. Detta skulle begränsas till högst
5 %. [27] Fyra beräkningsmetoder är
till exempel tillåtna för återvinningsmålet för kommunalt avfall. Resultaten
kan variera avsevärt beroende på vilken metod som väljs (cirka 20 %). [28] Direktiv 2000/59/EG. [29] COM(2014)
445. [30] COM(2013) 123. [31] COM(2013) 761. [32] KOM(2011) 25. [33] COM(2013) 517. [34] Råvaruförbrukning är en
aggregerad indikator som mäter alla materiella resurser i ekonomin (i ton),
samtidigt som resursanvändning i import beaktas. Den finns för närvarande
tillgänglig för EU och vissa medlemsstater. De länder som ännu inte har
tillgång till denna indikator kan använda måttet för inhemsk materialkonsumtion
under tiden. [35] SWD(2014) 211. [36] Berörda
parter föredrog att använda råmaterialkonsumtion som mått på
resursanvändningen, eftersom den beaktar resursanvändningen både i importerade
och inhemska produkter, och därmed möjliggör en rättvis jämförelse av deras
respektive resurseffektivitet. [37] Nyligen
utförda studier på stål- och aluminiumsektorerna visar att råvaror utgör cirka
30 till 40 procent av deras kostnadsstrukturer, större än till exempel
arbetskraftskostnader. [38] COM(2014)
130, 19.3.2014. En genomgång av strategin Europa 2020 för smart, hållbar
tillväxt för alla. [39] http://epp.eurostat.ec.europa.eu/portal/page/portal/europe_2020_indicators/ree_scoreboard.