11.6.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/9

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) anser att det är nödvändigt att åter peka på behovet av att bekämpa den svarta ekonomin och odeklarerat arbete och att detta görs parallellt och i samspel med det arbete som utförs av Europeiska kommissionen, specialiserade organ som Eurofund samt andra internationella organisationer, framför allt Världsbanken.

1.2

Mot bakgrund av den allvarliga och ihållande ekonomiska krisen i Europa vill EESK peka på de negativa effekterna av dessa företeelser på företagens tillväxt, på innovationsmöjligheterna och möjligheterna att förbättra humankapitalet. Om man kunde få företag och arbetskraft att lämna den svarta ekonomin skulle detta också bidra till den ekonomiska återhämtningen och lägga grunden till en mer hållbar utveckling.

1.3

Även om ansvaret för denna politik ligger hos medlemsstaterna, erkänns allmänt att kampen, för att vara effektiv, också måste föras genom ett systematiskt utbyte av information, uppgifter och bedömningar på europeisk nivå, så att de berörda myndigheterna och arbetsmarknadsparterna kan involveras och bidra till detta arbete.

1.4

På grund av sin natur är EESK därför ett idealiskt forum för att främja och uppmuntra spridning av instrument, politik och god praxis när det gäller att vidta åtgärder i fråga om både ekonomiska faktorer och det kulturella och sociala sammanhanget inom ramen för en EU-strategi för kampen mot svartarbete och skatteundandragande, på basis av deltagande på den formella arbetsmarknaden.

1.5

I första hand är det nödvändigt att göra en kvantitativ och kvalitativ bedömning av dessa företeelser (situationen ser mycket olika ut i olika medlemsstater) och de negativa ekonomiska och sociala konsekvenserna av dem, som i sin tur på skilda sätt påverkar de olika strukturella villkoren och grundförutsättningarna i medlemsstaterna. Utan enhetliga uppgifter från medlemsstaterna förlorar strategin i kraft, eftersom det krävs åtgärder både för att kunna mäta problemets omfattning och för att kunna utvärdera konsekvenserna av den politik som förs.

1.6

Följaktligen föreslår EESK att man bör försöka övervinna metodproblemen i den nu ofullständiga och icke-enhetliga bedömningen av omfattningen och utvecklingen av den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet med hjälp av en metod som baserar sig på enhetlig arbetskraftsstatistik från alla medlemsstater. Denna metod har utvecklats särskilt av det italienska statistikinstitutet (Istituto italiano di statistica), och har alltså utprovats i ett land som är särskilt utsatt för sådana företeelser och som dessutom präglas av stora regionala skillnader.

1.7

De största skillnaderna ser man när det gäller omfattningen av den svarta ekonomin, som i vissa medlemsstater och i vissa regioner uppgår till 30 % av den sammanlagda produktionen och alltså inte i någon högre grad är ett kvarstående problem, utan snarare utgör en väsentlig del av produktionssystemet. EESK vill emellertid upprepa att man behöver en differentierad mix av politiska åtgärder med en skräddarsydd tillämpning för olika regioner, produktionssektorer och olika typer av arbete för att på ett adekvat sätt kunna hantera de särskilda faktorer (inte bara de ekonomiska faktorerna, utan också de kulturella och sociala) som gynnar den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet.

1.8

Arbetsmarknadens parter kan bidra till att den svarta ekonomin blir vit, framför allt inom områden där den inte bara är ett sätt att spara produktionskostnader utan tycks utgöra en naturlig del av produktionsstrukturen. Kampen mot den svarta ekonomin kräver att de europeiska, nationella och lokala aktörerna samarbetar i nätverk och att man är medveten om problemet och kan främja åtgärder för att försvåra verksamheten inom den svarta ekonomin. Det kan åstadkommas om att man inför effektiva avskräckande åtgärder mot svart verksamhet och incitament för vitt arbete genom förebyggande och korrigerande åtgärder som troligtvis är till större nytta under den pågående ekonomiska krisen.

1.9

EESK anser att man ute i regionerna bör inrätta observationsgrupper för svartarbete på regional nivå. Företrädare för arbetsgivare, arbetstagare och behöriga offentliga myndigheter skulle ingå, och uppgiften skulle vara att studera problemet och dess utveckling med tiden, identifiera de främsta kännetecknen, utvärdera de effektivaste motåtgärderna samt övervaka det konkreta genomförandet.

1.10

Man bör inte begränsa insatserna mot svartarbete till EU-länderna, utan verka för att företagens sociala ansvar ska tillämpas med avseende på bristen på minimistandarder för anständiga arbetsförhållanden i tredjeländer där det finns underleverantörer till EU-företag. Det handlar om metoder som inte bara skadar konkurrensen mellan företagen, utan som också inbegriper barnarbete och risk för människors liv och hälsa genom att grundläggande säkerhetsåtgärder ignoreras (som t.ex. i Bangladesh nyligen, där en fabrik rasade samman).

2.1

Inom ramen för EU:s Europa 2020-strategi, som syftar till smart och hållbar tillväxt för alla, har man i riktlinjerna för medlemsstaternas ekonomiska politik integrerat riktlinjer för sysselsättningspolitiken, bl.a. kampen mot den svarta ekonomin och informellt, olagligt eller odeklarerat arbete. Dessa frågor faller inom medlemsstaternas befogenheter (1). ”Den svarta ekonomin” är ett allmänt begrepp som omfattar olika verksamheter, från sådana som är lagliga men som utförs på ett otillåtet sätt till sådana som är olagliga. Odeklarerat arbete definieras som ”varje betald verksamhet som till sin art inte är lagstridig men som inte anmälts till myndigheterna, med beaktande av de skillnader som förekommer i medlemsstaternas kontrollsystem”. Denna definition ”täcker en rad aktiviteter, från informella hushållstjänster till svart arbete av olagligt bosatta, medan kriminell verksamhet utesluts” (2).

2.1.1

Svartarbete påverkar produktionsverksamheten och kvaliteten på arbetskraften genom att försvåra en tillväxtorienterad ekonomi-, budget- och socialpolitik och underminera arbetet med att uppnå de ambitiösa ekonomiska och sysselsättningsrelaterade målsättningarna i Europa 2020-strategin. De negativa effekterna förvärras mot bakgrund av de sociala och arbetsmarknadsrelaterade konsekvenserna av den ekonomiska krisen, som minskar sysselsättningsmöjligheterna och hotar den förväntade lönsamheten och intäkterna för företagen och för arbetstagarna.

2.1.2

Dessa företeelser har under senare år (3) fått ökad uppmärksamhet inom ramen för den europeiska sysselsättningsstrategin, och de har behandlats både direkt och i samband med en mer allmän debatt om behovet av reformer på arbetsmarknaden, samt i anslutning till relaterade frågor, t.ex. olaglig migration i EU och anständiga arbetsförhållanden i tredjeländer.

2.1.3

Den svarta ekonomin och odeklarerat arbete behandlas särskilt i sysselsättningspaketet som lanserades i april 2012, i den årliga tillväxtöversikten 2012 och 2013, och i rekommendationerna till flera medlemsstater om behovet av att bekämpa olagligt arbete och skatteflykt. I kommissionens arbetsprogram (4) återfinns bland de lagstiftningsinitiativ som ska genomföras före 2014 en ”europeisk plattform för att bekämpa svartarbete”, som syftar till bättre samarbete mellan de berörda myndigheterna i medlemsstaterna, utbyte av goda metoder och fastställande av gemensamma principer.

2.2

Ett viktigt inslag är arbetsmarknadsparternas deltagande i beslutsprocessen: ”Arbetsmarknadens parter spelar en viktig roll på nationell nivå vid fastställandet av arbetsmarknadsreglerna” (5). Även Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) har diskuterat och främjat utvecklingen av EU-politiken mot den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet genom att anta två yttranden, 1999 respektive 2005 (6).

2.2.1

I sitt första yttrande såg EESK positivt på en strategi som bygger på integrering i den formella arbetsmarknaden och en mix av politiska åtgärder som kan anpassas till olika förhållanden i medlemsstaterna vad avser lagstiftning och produktion. Det fanns emellertid vissa faktorer som var oklara eller som undervärderades när det gällde definitionen av odeklarerat arbete och skillnaden mellan dem som är tvungna att arbeta svart och dem som medvetet väljer att göra det på grund av de administrativa eller skattemässiga bördorna för små och medelstora företag och hantverksföretag, hanteringen av irreguljära invandrare, regleringen av nya arbetsformer, de olika formerna av svart arbetskraft eller eventuell bristande effektivitet i de planerade åtgärderna.

2.2.2

Det andra initiativyttrandet antogs av EESK 2005 (7). Där upprepades den kritik som redan framförts i föregående yttrande, och andra synpunkter togs upp, bl.a. behovet av ökade incitament för en rättslig reglering av arbetsmarknaden, minskade byråkratiska bördor för nyföretagande, särskild uppmärksamhet på kvinnliga arbetstagare med låg lön, informations- och upplysningskampanjer för företag och arbetstagare, ett effektivt avskräckande system för kontroll och påföljder, uppmärksamhet på arbetsnormerna i tredjeländer samt en granskning av kopplingen till arbetslösheten.

3.1

Den svarta ekonomin är inte bara ett resultat av att det anses vara för dyrt att bedriva vit verksamhet (i synnerhet när det gäller arbetskraft), och syftar inte enbart till att på ett olagligt sätt minska produktionskostnaderna i samband med skatte- och bidragsbedrägerier. Det handlar också om en önskan att slippa följa lagstiftning och arbetsnormer (minimilön, maximal arbetstid, säkerhet, certifieringar). Det är inte fråga om kriminell verksamhet eller om laglig verksamhet som aktörer bedriver utan tillstånd, utan om tillfälliga informella arbeten i familjen eller grannskapet. Här finns i allmänhet en större social acceptans.

3.1.1

Komplexiteten i företeelsen innebär att den berörda arbetskraften är mycket mångskiftande (8): egenföretagare som väljer att arbeta svart, anställda som inte omfattas av de sociala trygghetssystemen eller som saknar avtal eller som delvis betalas svart, familjearbetskraft, arbetstagare som inte redovisar inkomster från sitt andra eller tredje arbete, irreguljära invandrare, arbetstagare i tredjeländer utan anständigt reglerad minimiarbetstid som arbetar på underentreprenad gentemot EU.

3.2

Vi måste på allvar motverka den svarta ekonomin och odeklarerat arbete eftersom dessa företeelser får sådana konsekvenser för såväl företag som arbetstagare och den offentliga budgeten:

3.3

Den ekonomiska globaliseringen och de sociala och demografiska förändringarna skapar också (åtminstone potentiellt) ökat utrymme för den svarta ekonomin och odeklarerat arbete. Därför måste politiken för att motverka dessa företeelser utvecklas och anpassas till förändrade villkor och nya problem. Det handlar om större efterfrågan på hjälp i hemmet och vårdtjänster, minskad efterfrågan på vanliga former av arbete och ökad flexibilitet i avtalsmässiga förhållanden, en ökning av egenföretagandet och en externalisering av uppgifter samt starkare multinationella företag. Detta kräver större uppmärksamhet på lagstiftningsramen, på instrumenten för övervakning och kontroll samt olika former av internationell samordning.

3.4

Ur statistisk synpunkt är svarta ekonomiska aktiviteter en naturlig del av BNP, och det krävs lämpliga metoder för att mäta dem. Tillförlitliga och jämförbara uppgifter inom EU om den svarta ekonomins storlek och struktur är emellertid svåra att få av minst tre skäl: i) Verksamheten är av sådan natur att den per definition inte kan observeras direkt. ii) Medlemsstaterna har många olika målsättningar, och därmed finns det skillnader mellan lagstiftningen i länderna. iii) Beräkningsmetoderna varierar. Uppenbarligen medför olika strategier skilda mätmetoder, som kan ge upphov till stora mätskillnader även inom samma land (se tabell 1). Vanligen är de värden som publiceras av nationella officiella källor lägre än de värden som återfinns i undersökningar från sakkunniga och internationella organisationer.

3.4.1

Det finns tre sätt att mäta omfattningen av den svarta ekonomin, som också kan tillämpas på olika analysobjekt (medvärde och sysselsättning):

3.5

En studie på EU-nivå rekommenderade den indirekta metod som utvecklats av det italienska statistikinstitutet som grundval för enhetliga och jämförbara uppgifter från medlemsstaterna. Metoden bygger på lättillgängliga och tillförlitliga uppgifter om arbetskraftsinsatsen (10). På medellång sikt skulle denna kunna förse EU med en enhetlig och gemensam grundval för analys, jämförelser och bedömningar som är oberoende av studier från forskningscentra och externa organisationer.

3.6

I nuläget kommer jämförbar information för alla medlemsstater antingen från ekonometriska modeller om den svarta ekonomin eller från direkta stickprovsundersökningar om hur stor del av arbetskraften (anställda och egenföretagare) som är verksam inom den informella ekonomin. Detta ger resultat som delvis är motstridiga, eftersom de rör olika dimensioner (se tabell 2). Dessutom gör endast ett fåtal medlemsstater regelbundna nationella undersökningar av denna företeelse.

3.6.1

Den ekonometriska metoden visar högsta värden för vissa central- och östeuropeiska länder (mer än 30 % i Bulgarien), höga värden för Sydeuropa, medelhöga för övriga central- och östeuropeiska länder och Norden, samt låga värden för västra Europa, Storbritannien och Irland (11).

3.6.2

Den direkta metoden ger emellertid en mer mångfacetterad bild, med högre värden i söder (särskilt Cypern och Grekland), men också i Irland och Polen, och lägre värden för vissa länder i Central- och Östeuropa, Norden och västra Europa (12).

4.1

Konsekvenserna av krisen och åtstramningspolitiken är inte omedelbart tydliga. På utbudssidan borde recessionen leda till att företagen minskar produktionskostnaderna (även på olagliga sätt) för att kompensera minskade vinster och intäkter och eftersom det finns ökad tillgång på arbetslösa som kan tänka sig att jobba svart. Men på efterfrågesidan minskar möjligheterna för okvalificerad arbetskraft att få jobb, eftersom konsumtion och investeringar minskar i sektorer som byggbranschen, handeln, hotell- och restaurangnäringen samt hushållstjänstesektorn.

4.1.1

I praktiken är de empiriska bevisen inte entydiga (13). Utvecklingen under senare tid visar en stadigt nedåtgående trend enligt de ekonometriska modellerna, med undantag för en svag ökning under 2009, när den ekonomiska krisen var som djupast, men med en snabb återhämtning 2010–2012 (se tabell 3). Direkta undersökningar visar däremot en annan, mer nyanserad bild, där vissa medlemsstater uppvisar en minskning av den informella sysselsättningen bland anställda arbetstagare, medan andra länder tvärtom drabbats av ökat skatteundandragande bland egenföretagare.

4.2

Inte bara omfattningen utan också strukturen på den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet varierar mellan medlemsstaterna, beroende på skillnader i produktionsstrukturen och välfärdssystemen (14). De typer av arbetstagare som berörs mest av dessa företeelser (vanligtvis de som har de sämsta ekonomiska villkoren i förhållande till genomsnittet) drabbas också hårdast av att svartarbetet minskar under recessionen, och därmed också deras inkomstmöjligheter (15).

4.3

Dynamiken i den svarta ekonomin och i det odeklarerade arbetet påverkar alltså inte arbetskraften på samma sätt i de olika medlemsstaterna eller ens inom länderna, och detta framför allt till följd av krisen. Dessa skillnader i påverkan måste beaktas när man utformar såväl politiken för att motverka den svarta ekonomin som den konjunkturutjämnande socialpolitiken.

4.4

Mot bakgrund av hur komplex och flerdimensionell frågan om den svarta ekonomin och det odeklarerade arbetet är finns det en samsyn om att dessa företeelser måste bekämpas med en mix av olika instrument, bl.a. avskräckande åtgärder som kontroller och påföljder samt incitament att följa bestämmelserna. EESK stöder de ökade insatser som gjorts under de senaste åren i fråga om förebyggande och korrigerande åtgärder för att komma till rätta med de faktorer som ligger till grund för den svarta ekonomin eller för att stimulera övergång till vitt arbete, något som troligtvis bidrar mer till möjligheterna att komma ur den ekonomiska krisen (16) (se tabell 4).

4.5

I allmänhet föreslås olika åtgärder som siktar in sig på olika aspekter:

4.6

Alla åtgärder har dock ett gemensamt mål: För företagen ska kostnaderna i form av ekonomiska påföljder och dåligt anseende i samhället bli större än de eventuella fördelarna med bedrägerier och oegentligheter, som därmed inte blir värda risken. För arbetstagarna ska lagenligt arbete löna sig mer än odeklarerat, vad avser både månadslön och framtidsutsikter. Det krävs olika former av stöd för att omvandla odeklarerat arbete till reguljär sysselsättning.

—

Arbetsdokument från ILO 2013: ”Labour Inspection and Undeclared Work in the EU”.

—

Eurofounds databas och rapport 2013: ”Tackling undeclared work in 27 European Union Member States and Norway. Approaches and measures since 2008”.

—

Sysselsättningspaketet 2012: Kommissionens meddelande ”Att skapa förutsättningar för en återhämtning med ökad sysselsättning”.

—

Kommissionens meddelanden från 2012 och 2013 ”Årlig tillväxtöversikt”.

—

Landsspecifika rekommendationer för 2012 och 2013.

—

2012 Progress-programmet för ömsesidigt lärande, inbördes utvärdering om ”Combatting undeclared work as a growing challenge in the context of high unemployment”.

—

Kommissionens meddelande ”En agenda för ny kompetens och arbetstillfällen: EU:s bidrag till full sysselsättning”, COM(2010) 682 final.

—

Rådets beslut 2010/707/EG av den 21 oktober 2010 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik.

—

Kommissionens meddelande ”Kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete”, COM(2007) 628 final.

—

Särskild Eurobarometerundersökning från 2007 om odeklarerat arbete.

—

Meddelande från kommissionen om resultatet av det offentliga samrådet om kommissionens grönbok ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar”, COM(2007) 627.

—

Grönboken ”En modern arbetsrätt för att möta 2000-talets utmaningar”, COM(2006) 708.

—

”Feasibility of establishing a European platform for cooperation between labour inspectorates, and other relevant monitoring and enforcement bodies with the aim of preventing and fighting undeclared work” (Regioplan, studie från 2010).