MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Genomförande av direktivet om energieffektivitet – vägledning från kommissionen

1.           Inledning

Europa har inte råd att slösa med energi. EU har länge haft som mål att uppnå ett energieffektivt Europa, och unionens stats- och regeringschefer har upprepade gånger uttryckt sitt stöd för denna målsättning.

År 2007 antog Europeiska rådet långtgående energi- och klimatmål för år 2020 – att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent, öka andelen förnybar energi till 20 procent och att förbättra energieffektiviteten med 20 procent[1].

Dessa mål bekräftades på nytt i Europa 2020-strategin[2], som är ett gemensamt ansvar för EU-institutionerna, medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter – aktörer som alla spelar en viktig roll för att se till att EU vidtar de åtgärder som behövs för att uppnå Europa 2020-målen.

År 2010 visade prognoser[3] att EU inte skulle nå sitt energieffektivitetsmål för 2020, och att nya åtgärder därför krävdes på EU-nivå och nationell nivå. För att hantera den situationen lade kommissionen 2011 fram ett förslag om ett nytt direktiv om energieffektivitet. Förslaget byggde på erfarenheter från flera olika områden, bland annat byggnaders energiprestanda, energitjänster och kraftvärme. Den gemensamma nämnaren för dessa områden är den stora energieffektivitetspotential som de fortfarande har. Förslaget utgick därför från den grundläggande förutsättningen att merparten av de energibesparingar som nu krävs skulle kunna uppnås genom förbättringar av energieffektiviteten (dvs. genom att använda mindre energitillförsel för en likvärdig ekonomisk verksamhet eller tjänst). Förslagets övergripande syfte var att på ett märkbart sätt bidra till att uppnå EU:s energieffektivitetsmål för 2020 och skapa en gemensam ram för främjande av energieffektivitet inom unionen även efter 2020. Förslaget antogs så småningom av de båda medlagstiftarna, den 25 oktober 2012, som direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet[4].

2.           Direktivet om energieffektivitet

Direktivet om energieffektivitet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 14 november 2012 och trädde i kraft den 4 december 2012. Det ska vara införlivat av medlemsstaterna senast den 5 juni 2014 (med undantag för vissa bestämmelser som omfattas av andra införlivandedatum[5]).

Direktivet om energieffektivitet innehåller rättsligt bindande åtgärder som syftar till att stärka medlemsstaternas insatser för att åstadkomma en mer effektiv energianvändning i alla delar av energikedjan – från energiomvandling och energidistribution till slutanvändning. De krav i direktivet som har störst betydelse för den framtida energipolitiken återges i korthet nedan.

För att ytterligare stärka det politiska åtagande som medlemsstaterna gjorde i EU 2020-strategin innehåller direktivet om energieffektivitet den första tydliga definitionen och kvantifieringen av EU:s energieffektivitetsmål. Det slås fast att ”unionens energianvändning 2020 inte ska vara högre än 1474 Mtoe[6] primärenergianvändning eller 1078 Mtoe slutlig energianvändning”[7]. I och med Kroatiens anslutning den 1 juli 2013 reviderades dessa mål till ”inte [...] högre än 1483 Mtoe primärenergianvändning eller 1086 Mtoe slutlig energianvändning”.

Ett fullständigt och korrekt genomförande av direktivet om energieffektivitet är mycket viktigt för att EU ska kunna uppnå sitt mål att förbättra energieffektiviteten med 20 procent till 2020, vilket i sin tur kommer att bidra till EU:s klimat-och energipolitiska ram fram till 2030, såsom anges i grönboken COM(2013) 169 final. Bedömningen av de framsteg som gjorts för att uppnå de vägledande nationella energieffektivitetsmål som fastställts av medlemsstaterna i enlighet med artikel 3 i direktivet om energieffektivitet kommer att bidra till diskussionen om vilken typ av mål och nivåer som är realistiska för 2030.

Enligt direktivet om energieffektivitet ska medlemsstaterna fastställa nationella vägledande energieffektivitetsmål för 2020. Målen kan grundas olika indikatorer (primär eller slutlig energianvändning, primär eller slutlig energibesparing respektive energiintensitet). Medlemsstaterna ska ha anmält dessa mål, och hur de uttrycks i termer av primär och slutlig energianvändning 2020, till kommissionen senast den 30 april 2013, antingen inom ramen för de nationella reformprogrammen eller i ett separat meddelande[8].

Denna information tjänar som underlag till den europeiska planeringsterminen[9] och utvärderas som ett led i bedömningen av hur sannolikt det är att EU:s övergripande mål kommer att uppnås till 2020, och i vilken utsträckning enskilda insatser bidrar till det gemensamma målet. Alla medlemsstater har nu anmält sina nationella vägledande mål, dock har två medlemsstater ännu inte rapporterat dem i det format som föreskrivs i direktivet. De nationella vägledande energieffektivitetsmålen ger en indikation på att medlemsstaterna endast har för avsikt att kollektivt uppnå en primär energibesparing på cirka 16,4 procent och en slutlig energibesparing på 17,7 procent till 2020 – alltså inte de 20 procent som krävs för att uppnå EU:s övergripande mål[10]. Innan ett mer tillförlitligt resultat kan presenteras måste dock en mer ingående utvärdering göras, som omfattar samtliga medlemsstaters mål, resultat från energimodeller och ytterligare styrmedel som just nu är under utarbetande. Enligt artiklarna 3.2 och 24.7 i direktivet om energieffektivitet ska kommissionen senast den 30 juni 2014 översända en bedömning av vilka framsteg som gjorts i arbetet med att uppnå energieffektivitetsmålet för 2020 till Europaparlamentet och rådet.

Enligt direktivet ska medlemsstaterna också fastställa och senast den 30 april 2014 offentliggöra långsiktiga strategier för byggnadsrenovering. Denna skyldighet är mycket viktig, eftersom bostadshus, offentliga och privata kontor, affärer och andra byggnader står för nästan 40 procent av den slutliga energianvändningen. Byggnader inom den offentliga sektorn ska fungera som förebilder – 3 procent av de byggnader som ägs och utnyttjas av statliga myndigheter ska renoveras varje år till den nivå som medlemsstaterna har fastställt inom ramen för direktivet om byggnaders energiprestanda[11]. Den offentliga sektorns roll som förebild återkommer även i direktivets bestämmelser om offentlig upphandling. Enligt dessa ska statliga myndigheter, med vissa förbehåll, bara köpa de mest energieffektiva produkterna, tjänsterna och byggnaderna.

Medlemsstaterna ska se till att en viss mängd energibesparingar uppnås på slutanvändarnivå under perioden 2014–2020, antingen genom att fastställa ett kvotpliktsystem för energieffektivitet eller vidta alternativa policyåtgärder.

Eftersom företag (av alla kategorier och typer) står för en betydande energibesparingspotential, uppmuntras alla företag att genomföra energibesiktningar. För företag som inte är små eller medelstora företag är det obligatoriskt att genomföra energibesiktningar vart fjärde år. Medlemsstaterna uppmanas att utarbeta program som uppmuntrar små och medelstora företag att låta genomföra energibesiktningar och höjer medvetenheten bland hushåll om fördelarna med dessa. I och med att energibesiktningar identifierar energibesparingsmöjligheter utgör de även grunden för utvecklingen av en marknad för energitjänster.

Tillgång till information om energianvändning är avgörande för att användare ska kunna fatta väl underbyggda beslut om sin energiförsörjning och energianvändning. Direktivet innehåller därför detaljerade krav på hur slutanvändares energianvändning ska mätas och faktureras.

Energisektorn står för cirka 30 procent av EU:s primära energianvändning. Mest förbrukar omvandlingen av energi till el och värme, och distributionen. Direktivet syftar därför till att maximera effektiviteten i nät och infrastruktur samt möjliggöra och främja laststyrning. Skyldigheter och incitament införs för en ökad användning av högeffektiv kraftvärme, fjärrvärme och fjärrkyla.

Att förbättra energieffektiviteten är ett av de mest kostnadseffektiva sätten att göra energiförsörjningen mer säker och minska utsläppen av växthusgaser och andra föroreningar. Energisystemet och samhället som helhet måste bli betydligt mer energieffektivt. Ökad energieffektivitet är en prioritering i alla de scenarier för minskade koldioxidutsläpp som presenteras i EU:s energifärdplan för 2050. Därför bör energieffektivitet vara den främsta prioriteringen även i det här sammanhanget.

En analys av trender i nyckelindikatorer visar att EU, med en effektiv energieffektivitetspolitik och ett fullständigt genomförande av direktivet om energieffektivitet, har goda möjligheter att komma på rätt väg mot att uppnå sitt mål till 2020. Om det lyckas skulle energikostnaderna för europeiska hushåll och industrier vara cirka 38 miljarder euro lägre för varje år fram till 2020. Behovet av investeringar i energiproduktion och energidistribution skulle vara cirka 6 miljarder euro lägre, och cirka 24 miljarder euro skulle investeras i bostäder och kontor. Det skulle i sin tur göra våra industrier mer konkurrenskraftiga och skapa lokala arbetstillfällen.

3.           Arbetsdokument med en mer detaljerad vägledning förbestämmelserna i direktivet om energieffektivitet

De flesta av bestämmelserna i direktivet om energieffektivitet ska vara införlivade i nationell lagstiftning senast den 5 juni 2014. När det gäller artikel 7 ska medlemsstaterna ha lämnat in sina planerade policyåtgärder till kommissionen senast den 5 december 2013. Medlemsstater som väljer den alternativa strategin i artikel 5.6 eller vill åberopa undantag från kraven i artikel 14.5 ska anmäla detta till kommissionen senast den 31 december 2013.

Eftersom energieffektivitet bygger på att flera småskaliga åtgärder utförs är många bestämmelser i direktivet om energieffektivitet komplexa, detaljerade och av en mycket teknisk karaktär. Kommissionen har för avsikt att föra ett nära samarbete med medlemsstaterna när de införlivar direktivet i sina nationella lagstiftningar och se till att direktivet genomförs effektivt, och har i detta syfte utarbetat sju arbetsdokument, där kommissionens avdelningar mer detaljerat redogör för sin uppfattning av hur vissa bestämmelser i direktivet bör tolkas och tillämpas på bästa sätt. Dessa arbetsdokument påverkar inte direktivets rättsverkan eller domstolens bindande tolkning av direktivet. Arbetsdokumenten handlar om de bestämmelser i direktivet som är juridiskt komplexa och krävande att införliva, men som har en stor potential när det gäller att förbättra energieffektiviteten. De artiklar som berörs är artiklarna 5–11, 14 och 15. Dessa artiklar innehåller bestämmelser om statliga myndigheters byggnader, offentlig upphandling, skyldigheter och alternativ vad gäller energieffektivitet, energibesiktningar, mätning och fakturering, kraftvärme, nät och laststyrning. Det bör noteras att kraven i direktivet om energieffektivitet är minimikrav, och att medlemsstaterna i enlighet med artikel 1.2 får införa strängare åtgärder, så länge de är förenliga med unionsrätten.

De detaljerade arbetsdokumenten kommer att bifogas detta meddelande. Nedan ges en kort sammanfattning av de huvudfrågor som behandlas.

Eftersom ett fullständigt införlivande av direktivet om energieffektivitet i medlemsstaternas nationella rättsordningar kräver långsiktig planering har kommissionen valt att offentliggöra detta meddelande och tillhörande arbetsdokument innan tidsfristen för införlivandet av direktivet har löpt ut.

3.1.        Vägledning för artikel 5 (Statliga myndigheters byggnaders roll som förebild)

Enligt artikel 5 ska medlemsstaternas statliga myndigheter varje år renovera 3 procent av den totala golvytan i byggnader som de äger och utnyttjar och som inte uppfyller de minimikrav på effektivitet som fastställts inom ramen för direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda. Renoveringen ska som minimum nå upp till de effektivitetsnivåer som den berörda medlemsstaten har fastställt vid tillämpning av samma direktiv. Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2013 upprätta och offentliggöra en förteckning över alla relevanta statliga myndigheters byggnader. Om en medlemsstat ett visst år renoverar mer än 3 procent av den totala golvytan i statliga myndigheters byggnader, får den räkna in överskottet i den årliga renoveringskvoten för något av de tre föregående eller tre efterföljande åren. I stället för att renovera 3 procent av golvytan i de statliga myndigheternas byggnader kan medlemsstaterna välja att vidta andra kostnadseffektiva åtgärder, som minst uppnår motsvarande energibesparingar i de statliga myndigheternas byggnader. Den mängd energibesparingar som krävs inom ramen för den alternativa strategin är ackumulerad, i den meningen att medlemsstaterna ska åstadkomma summan av årliga energibesparingar för hela perioden 2014–2020. Hur stora besparingar som uppnås under varje enskilt år under denna period spelar ingen roll. Medlemsstaterna får använda uppskattningar när de fastställer vilken besparingsnivå som krävs.

För att fastställa omfattningen av skyldigheten enligt artikel 5 har definitionen av ”statliga myndigheter” i artikel 2.9 i direktivet om energieffektivitet en avgörande betydelse. Med ”statliga myndigheter” avses ”alla administrativa organ vilkas behörighet sträcker sig över en medlemsstats hela territorium”. Förutom denna definition kan medlemsstaterna använda bilaga IV till direktivet om offentlig upphandling[12], som innehåller en förteckning över centrala statliga myndigheter i alla medlemsstater samt definitionen av ”staten” i vägledningen om rådets förordning (EG) nr 479/2009 om tillämpningen av protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott. För medlemsstater med en federal struktur är den sista meningen i skäl 17 i direktivet om energieffektivitet relevant.

I arbetsdokumentet om artikel 5 ges exempel på kriterier och hänvisningar som kan användas för att fastställa vilka byggnader som omfattas av skyldigheten. I arbetsdokumentet ges även praktiska exempel på hur uppgraderingsmålet på 3 procent och skyldigheten enligt den alternativa strategin kan definieras och uppnås.

3.2.        Vägledning för artikel 6 (Offentliga sektorns inköp)

Syftet med direktiv 2004/18/EG är att inrätta en ram för upphandling och garantera principer som sund konkurrens och bästa möjliga kvalitet för skattebetalarnas pengar. Alla eventuella definitioner av vad som ska köpas in överlåts åt särskild lagstiftning, som till exempel direktivet om energieffektivitet. Artikel 6 i direktivet om energieffektivitet innehåller krav på att statliga myndigheter, med vissa förbehåll, bara ska köpa produkter, tjänster och byggnader som enligt unionens rättsakter har en hög energieffektivitetsprestanda. Med unionens rättsakter avses här bland annat direktivet om energimärkning[13] inklusive kompletterande delegerade förordningar, direktivet om ekodesign[14] inklusive genomförandeförordningar, direktivet om byggnaders energiprestanda samt Energy Star-programmet. Bilaga III till direktivet om energieffektivitet innehåller en förteckning över de krav på energieffektivitet som dessa rättsakter innehåller.

Arbetsdokumentet förtydligar hur de relevanta bestämmelser i de rättsakter som tas upp i bilaga III ska tillämpas vid offentlig upphandling. Även här är definitionen av ”statliga myndigheter” av avgörande betydelse när tillämpningsområdet för skyldigheterna avseende offentlig upphandling ska fastställas.

Skyldigheten avseende offentlig upphandling gäller bland annat med förbehåll för att det aktuella inköpet är förenligt med kostnadseffektivitet, teknisk lämplighet och hållbarhet i vidare bemärkelse. Dessa ”förbehåll” förklaras i arbetsdokumentet, exempelvis skillnaden mellan kostnadseffektivitet ur ett livscykelperspektiv och ekonomisk genomförbarhet, samt under vilka omständigheter medlemsstaterna kan åberopa dem. Arbetsdokumentet innehåller även exempel på kriterier som medlemsstaterna kan använda för att fastställa vilka enheter som omfattas av skyldigheterna avseende offentlig upphandling.

3.3.        Vägledning för artikel 7 (Kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa strategier)

Artikel 7 står för hälften av de energibesparingar som direktivet om energieffektivitet är tänkt att uppnå. Det är en komplex artikel som innehåller vissa bestämmelser[15] som träder i kraft innan den allmänna tidsfristen för införlivandet av direktivet har löpt ut.

Enligt denna artikel ska medlemsstaterna inrätta kvotpliktsystem för energieffektivitet eller använda alternativa policyåtgärder för att åstadkomma en viss fastställd mängd energibesparingar i slutanvändarledet. De energibesparingar som uppnås genom kvotpliktsystem för energieffektivitet och alternativa åtgärder enligt punkt 9 ska som minimum motsvara nya besparingar varje år från den 1 januari 2014 till och med den 31 december 2020 på 1,5 % av den energi som säljs årligen till slutanvändare från alla energidistributörer eller alla företag som säljer energi i detaljistledet, som genomsnitt för 2010, 2011 och 2012. Arbetsdokumentet förklarar hur den totala fastställda mängd ackumulerade och nya energibesparingar som ska uppnås under kvotpliktperioden 2014–2020 ska beräknas, och förtydligar vilka statistiska datauppsättningar som kan användas. Medlemsstaterna har vidare fyra olika möjligheter att minska denna mängd med upp till 25 procent. De kan välja att tillämpa en lägre besparingstakt, att helt eller delvis utesluta industrier som omfattas av system för handel med utsläppsrätter, att tillåta vissa besparingar i försörjningsledet eller att räkna in energibesparingar som åstadkommits inom ramen för så kallade tidiga åtgärder sedan 31 december 2008, och som fortfarande har en effekt 2020. Arbetsdokumentet förklarar hur dessa möjligheter i artikel 7.2 kan tillämpas.

Arbetsdokumentet innehåller även exempel på vilka typer av policyåtgärder och vilka av de energibesparingar som de åstadkommer som får tas med i beräkningarna. Det belyser de metoder och principer som tas upp i bilaga V till direktivet om energieffektivitet och som ska tillämpas när energibesparingar beräknas.

Eftersom det krävs ”nya” energibesparingar kan inte allt som medlemsstaterna någon gång har gjort på området effektiv slutanvändning av energi tas med i de beräkningar som avses i artikel 7. I arbetsdokumentet klargörs att energibesparingar som är resultatet av enskilda åtgärder som vidtagits inom kvotpliktperioden (dvs. från den 1 januari 2014 till och med den 31 december 2020) får räknas, även om den policyåtgärd som gav upphov till den aktuella åtgärden har vidtagits/införts före den 1 januari 2014. När det gäller införlivande och genomförande ska medlemsstaterna senast den 5 december 2013 till kommissionen anmäla den detaljerade, föreslagna eller rättsligt definierade metod som de planerar att använda för driften av sitt kvotpliktsystem för energieffektivitet samt de policyåtgärder som de planerar att vidta som alternativa åtgärder.

Det bör påpekas att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa bestämmelser om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas enligt artikel 7 (se artikel 13 i direktivet om energieffektivitet).

3.4.        Vägledning för artikel 8 (Energibesiktningar och energiledningssystem)

Genom artikel 8 införs två huvudsakliga skyldigheter för medlemsstaterna: att främja tillgången till energibesiktningar för slutanvändare inom alla sektorer, och att se till att företag som inte är små eller medelstora företag genomför energibesiktningar minst vart fjärde år. Besiktningarna ska vara kostnadseffektiva och utföras av kvalificerade eller ackrediterade experter, alternativt övervakas av oberoende myndigheter.

Direktivets definition av ”små och medelstora företag” följer definitionen i kommissionens rekommendation 2003/361/EG. Arbetsdokumentet förklarar de olika elementen i definitionen såsom de anges i rekommendationen (färre än 250 löntagare, en årsomsättning som inte överstiger 50 miljoner euro, och/eller en balansomslutning som inte överstiger 43 miljoner euro per år). För definitionen av ”löntagare” tillämpas nationell arbetsrätt. Det förklaras att enligt EU:s definition måste ett företag i ett land fastställa om det är ett partnerföretag eller anknutet till ett företag i ett annat land. Så är fallet om ett företag innehar mer än 25 procent av kapitalet eller rösträtterna i ett annat företag[16] (eller vice versa), och då ska hänsyn tas till partnerföretagens respektive de anknutna företagens totala antal löntagare i bedömningen av om företagen ingår i kategorin små och medelstora företag eller inte.

Den praktiska tillämpningen av denna definition kräver bland annat att hänsyn tas till sammanställda uppgifter för varje enskilt företag, inklusive företag i andra medlemsstater och utanför Europa, för att en harmoniserad definition och hantering ska kunna garanteras i hela EU. Arbetsdokumentet ger exempel på åtgärder som kan vara användbara för att fastställa vilka företag som omfattas av skyldigheten att genomföra energibesiktningar, däribland register över små och medelstora företag, offentliga register över företags storlek etc.

Tillämpningen av definitionen av små och medelstora företag innebär att mindre filialer i en medlemsstat kan vara tvungna att genomföra energibesiktningar vart fjärde år, eftersom de enligt definitionen inte anses ingå i kategorin små och medelstora företag, och därmed räknas som stora företag. Detta ska inte ses som en extra börda eller som oproportionellt[17]. Det är inte ovanligt att dessa företag tillämpar energiledningssystem och därför är undantagna från skyldigheten att genomföra besiktningar, eller har inrättat rutiner som innebär att mindre filialer kan få hjälp med besiktningen, till exempel från interna experter på moderbolaget. Den här typen av energibesiktningar är dessutom ofta både mindre omfattande och förknippade med lägre kostnader.

Arbetsdokumentet förklarar den flexibilitet i uppfyllandet av besiktningsskyldigheten som artikel 8 ger utrymme för. Stora företag som tillämpar energiledningssystem eller miljöförvaltningssystem (miljöledningssystem) är till exempel undantagna från kravet på att genomföra energibesiktningar vart fjärde år. Stora företag som genomför energibesiktningar i enlighet med frivilliga avtal (med lämplig övervakning) anses ha uppfyllt kravet på regelbundna energibesiktningar.

För att garantera en hög kvalitet på energibesiktningar och energiledningssystem ska medlemsstaterna fastställa minimikriterier för energibesiktningar med utgångspunkt i bilaga VI till direktivet om energieffektivitet. I arbetsdokumentet ges praktiska exempel på vilken detaljnivå energibesiktningar bör ha. I vägledningen förklaras även hur de besiktningssystem som beskrivs i direktivet om energieffektivitet förhåller sig till ackreditering och bedömning av överensstämmelse enligt förordning (EG) nr 765/2008.

Det bör påpekas att medlemsstaterna, precis som för artikel 7, är skyldiga att fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas för energibesiktningar.

3.5.        Vägledning för artiklarna 9–11 (Mätning och faktureringsinformation)

Enligt artikel 9 ska slutanvändare av el, naturgas, fjärrvärme, fjärrkyla och varmvatten ha individuella mätare som till ett konkurrenskraftigt pris korrekt visar deras energianvändning och ger information om deras användningstid (undantag kan medges på tekniska och ekonomiska grunder). Bestämmelserna om mätning och faktureringsinformation i direktivet om energieffektivitet ersätter och effektiviserar ett antal bestämmelser i det tidigare direktivet 2006/32/EG om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster (av vilka de flesta kommer att upphävas genom direktivet om energieffektivitet den 5 juni 2014). Från och med den 31 december 2016 utvidgas kravet på att slutanvändare av värme och kyla ska ha individuella mätare till att omfatta flerfamiljshus och byggnader med flera användningsområden, som har en central värme-/kylkälla, eller som får sin energi från en central källa som försörjer flera byggnader (undantag kan medges på tekniska och ekonomiska grunder).

I vägledningen förtydligas att artikel 9 inte innehåller något krav på att system för smarta mätare ska införas (detta behandlas i direktiven 2009/72/EG och 2009/73/EG, som ingår i det tredje lagstiftningspaketet för en inre marknad för gas och elektricitet), utan snarare klargör att medlemsstater som inför smart mätning då omfattas av olika skyldigheter enligt artikel 9.2, som till exempel att smarta mätare ska kunna mäta el som tillförs nätet från användarens lokaler. Man gör även bedömningen att begreppet ”slutanvändare” skulle kunna omfatta inte bara den person som använder energin, utan även en person eller organisation, till exempel ett ägarkooperativ i ett flerfamiljshus, som köper energi kollektivt. Enligt artikel 10 ska slutanvändare med traditionella individuella mätare i normalfallet få information om hur mycket de kommer att faktureras för den energi som de använt under den senaste perioden minst var sjätte månad, alternativt var tredje månad på deras egen begäran eller om de har e-faktura.

Slutanvändare som har smarta mätare för el/gas har enligt artikel 10 rätt till detaljerad information om sin energianvändning enligt gällande leveranskontrakt för de senaste två åren och (med vissa undantag) till en jämförelse med en typanvändare.

I artikel 11 fastställs att slutanvändaren har rätt att få fakturor och faktureringsinformation om sin energianvändning utan kostnad.

Det bör påpekas att medlemsstaterna är skyldiga att fastställa bestämmelser om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artiklarna 9–11 (se artikel 13 i direktivet om energieffektivitet).

3.6.        Vägledning för artikel 14 (Främjande av effektiv värme och kyla)

Genom artikel 14 ersätts de väsentliga bestämmelserna i direktiv 2004/8/EG om främjande av kraftvärme, och deras tillämpningsområde utvidgas. I vägledningen behandlas endast de nya delar som införs i och med direktivet om energieffektivitet.

Medlemsstaterna ska genomföra en heltäckande bedömning för att identifiera den kostnadseffektiva potentialen i högeffektiv kraftvärme samt effektiv fjärrvärme och fjärrkyla, där hänsyn tas till klimatförhållanden, ekonomisk genomförbarhet och teknisk lämplighet. Denna bedömning ska anmälas till kommissionen senast den 31 december 2015. Utifrån den identifierade potentialen ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att förverkliga den kostnadseffektiva potentialen i högeffektiv kraftvärme samt effektiv fjärrvärme och fjärrkyla. I bedömningen ska medlemsstaterna inkludera information om åtgärder, strategier och politik som kan komma att antas före 2020 respektive före 2030 för att förverkliga potentialen för högeffektiv kraftvärme. När elproduktions- och industrianläggningar med en tillförd effekt på mer än 20 MW nyproduceras eller genomgår omfattande uppgraderingar ska en kostnads-nyttoanalys utföras av genomförbarheten för kraftvärme, spillvärmeåtervinning respektive anslutning till fjärrvärmenät. Resultaten från denna analys ska återspeglas i de tillstånd som beviljas anläggningarna.

Kraven på innehållet i den heltäckande bedömningen och på den metod som används för kostnads-nyttoanalysen, liksom möjliga undantag från kraven på anläggningar, förklaras ingående i arbetsdokumentet.

3.7.        Vägledning för artikel 15 (Omvandling, överföring och distribution av energi)

Enligt artikel 15 ska medlemsstaterna se till att nationella energitillsynsmyndigheter, ägarskapsåtskilda systemansvariga för överföringssystemet (TSO) och systemansvariga för distributionssystemet (DSO) maximerar energieffektivitetspotentialen i smarta nät, utvärderar och förbättrar energieffektiviteten i fråga om gas- och elinfrastrukturens utformning och drift samt säkerställer att tariffer och regleringar uppfyller särskilda energieffektivitetskriterier och inte utgör hinder för laststyrning. Senast den 30 juni 2015 ska medlemsstaterna ha utvärderat energieffektivitetspotentialen hos gas- och elinfrastrukturen och ha identifierat konkreta åtgärder för att förbättra energieffektiviteten i nätinfrastrukturen. Artikeln ger utrymme för prioriteringar avseende tillgång och utleverans för kraftvärme och likställer resurser på efterfrågesidan, i synnerhet laststyrning, med försörjning i form av deltagande på grossist- och detaljmarknader. Den främjar särskilt tillgång till och deltagande av laststyrning på marknader för balanserings- och reservsystem samt andra systemtjänster, och innehåller ett krav på att de tekniska eller avtalsmässiga villkoren för deltagande specificeras, inklusive deltagande av aggregatorer och andra leverantörer av laststyrningstjänster.

4.           SAMMANFATTNING

Energieffektivitet är en komplex och krävande fråga när det gäller statlig kapacitet. Politiskt kan det vara så att det finns en lucka mellan medlemsstaternas åtaganden och vad som faktiskt har åstadkommits. Genom direktivet om energieffektivitet införs en ny, övergripande rättslig struktur för de energieffektivitetsmål som antagits på EU-nivå. I nuläget är den befintliga lagstiftningen på energieffektivitetsområdet endast delvis genomförd. Det nya direktivet ersätter och förstärker två tidigare direktiv om energieffektivitet (2004/8/EG om kraftvärme och 2006/32/EG om energitjänster) och knyter an till de skyldigheter som redan fastställts inom ramen för direktiv 2009/125/EG om ekodesign, direktiv 2010/30/EU om energimärkning och direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda. Som nämns i avsnitt 2 kommer kommissionen under 2014 att rapportera till Europaparlamentet och rådet om de framsteg som gjorts i arbetet med att uppnå 2020-målet. Kommissionens bedömning kan om nödvändigt inbegripa förslag på ytterligare åtgärder. Förhoppningen är att detta meddelande och tillhörande arbetsdokument ska hjälpa medlemsstaterna i införlivandet och genomförandet av de ambitiösa åtgärder som de kommit överens om i direktivet om energieffektivitet.

[1]               I motsats till de två andra målen har detta mål inte omsatts i ett rättsligt bindande instrument.

[2]               KOM(2010) 2020 slutlig.

[3]               Konsekvensbedömning av handlingsplanen för energieffektivitet (SEC/2011/277).

[4]               Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG (om fastställandet av krav på ekodesign för energirelaterade produkter) och 2010/30/EU (om märkning och standardiserad produktinformation) och om upphävande av direktiven 2004/8/EG (om främjande av kraftvärme) och 2006/32/EG (om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster).

[5]               Se artikel 28.1.

[6]               Miljoner ton oljeekvivalenter.

[7]               Siffrorna har uppdaterats för att ta hänsyn till Kroatiens anslutning till EU den 1 juli 2013.

[8]               För en förteckning över de nationella målen och en utvärdering, se kommissionens meddelande (COM(2013) final xxx) ”Framsteg i arbetet med att nå EU:s energieffektivitetsmål”).

[9]               I synnerhet i COM(2013) 350 final och i faktabladet om EUROPA 2020-MÅLEN: klimat och energi.

[10]             För de två medlemsstater (Slovenien och Kroatien) som inte har inkommit med uppgifter om hur deras mål uttrycks i termer av primär och slutlig energianvändning 2020, grundas beräkningarna på historiska data om deras energianvändning under 2010 (http://ec.europa.eu/energy/efficiency/eed/reporting_en.htm ).

[11]             Artikel 4 i direktiv 2010/31/EU.

[12]             Direktiv 2004/18/EG.

[13]             Direktiv 2010/30/EU.

[14]             Direktiv 2009/125/EG.

[15]             Artikel 7.9 och bilaga V punkt 4: Medlemsstaterna ska senast den 5 december 2013 anmäla till kommissionen vilka policyåtgärder de planerar att vidta.

[16]             I allmänhet är de flesta små och medelstora företag fristående, eftersom de antingen är helt oberoende eller ingår i ett eller flera minoritetspartnerskap med andra företag (där ägandet i varje sådant partnerskap uppgår till mindre än 25 procent). Om ägarandelen ökar till högst 50 procent rör det sig om en förbindelse mellan partnerföretag. Över taket på 50 procent anses företagen vara anknutna.

[17]             I bilaga VI d fastställs att energibesiktningar ska vara ”proportionella”. Enligt proportionalitetsprincipen ska det alltid prövas om en rättslig eller administrativ åtgärd är lämplig och nödvändig för att uppnå ett visst mål eller syfte. EU-domstolen tillämpar proportionalitetsprincipen när den väger rättsliga åtgärder mot privata intressen och individens grundläggande fri- och rättigheter.