MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN Efter 2015: mot en bred och integrerad strategi för finansiering av fattigdomsutrotning och hållbar utveckling /* COM/2013/0531 final */
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL
EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT
REGIONKOMMITTÉN Efter 2015: mot en bred och integrerad
strategi för finansiering av fattigdomsutrotning och hållbar utveckling Inledning Under de kommande två åren bör alla partner
prioritera kraftfulla åtgärder för att skynda på framstegen med att uppfylla
millennieutvecklingsmålen. Inför FN:s särskilda evenemang för
millennieutvecklingsmålen i september 2013 måste EU och dess medlemsstater
därför intensifiera ansträngningarna för att uppfylla sina åtaganden. Bland
annat krävs mer och effektivare finansiering till stöd för utvecklingsländerna,
i enlighet med kommissionens meddelande En agenda för förändring[1]. EU:s och dess
medlemsstaters (nedan kallade EU) insatser analyseras i EU:s
redovisningsrapport 2013, som bifogas detta meddelande. Samtidigt har det globala samtalet om den mer
övergripande agendan efter 2015 inletts genom olika processer. Kommissionens
meddelande Ett anständigt liv för alla: Att avskaffa fattigdom och ge
världen en hållbar framtid[2],
som rådet har ställt sig bakom[3],
är inriktat på ”vad” som behöver göras. Där beskrivs en vision för tiden efter
2015 om att minska fattigdomen och skapa hållbar utveckling inom en
övergripande ram. I meddelandet om 2015 års internationella klimatavtal[4] behandlas flera viktiga frågor
om klimatfinansieringen efter 2020. I både meddelandet Förbättra EU:s stöd
till utvecklingsländerna genom mobilisering av utvecklingsfinansiering[5] och rådets efterföljande
slutsatser[6]
konstateras att det krävs en bred och integrerad strategi för alla
finansieringskällor och de olika processerna för att hantera dessa källor. Detta meddelande handlar främst om
finansieringsdelen av ”hur” arbetet ska bedrivas efter 2015. Vi beskriver hur
en gemensam EU-strategi kan utvecklas för finansieringsfrågor i den
internationella diskussionen – hur en global strategi kan utformas, vilka
resurser som finns tillgängliga och som kan mobiliseras, vilka processer som
kan leda dit och vilka principer som bör ligga till grund för arbetet. I det
här skedet bör EU föra dialog med sina partner och detta meddelande innehåller
inga förslag till nya åtgärder eller åtaganden för EU. Sådana förslag kan komma
senare inom ramen för ett globalt avtal om en rad olika åtaganden som avspeglar
olika internationella partners skiftande behov och kapacitet efter 2015. I meddelandet betonas finansiering för
utvecklingsländer, men den föreslagna strategin går att tillämpa generellt. Den
centrala grundtesen håller för alla länder – utbudet av finansieringskällor är
likadant för alla politiska mål och måste användas på det sätt som ger bäst
resultat. 1. En föränderlig global
finansieringsmiljö Under det senaste årtiondet har världen
förändrats kraftigt, särskilt när det gäller fördelningen av det globala
välståndet, ländernas möjlighet att påverka globala trender och nya givares
växande betydelse, vilket i sin tur påverkar vår syn på
utvecklingsfinansieringen. Finansieringsfrågorna berörs av flera
internationella processer. Rapporten från FN:s panel på hög nivå om tiden efter
2015 och FN:s öppna arbetsgrupp om mål för hållbara utvecklingsmål behandlar
finansiering och andra medel för genomförande. FN:s kommitté för att ta fram
alternativ för en strategi för hållbar utveckling håller på att inleda sitt
arbete och FN:s generalförsamling håller samråd för att försöka stärka
utvecklingsfinansieringsprocessen. Dessutom arbetar parterna i FN:s
ramkonvention om klimatförändringar med mobilisering och effektiv användning av
klimatfinansiering efter 2020 och parterna i konventionen om biologisk mångfald
arbetar med att sjösätta sin strategi för att mobilisera resurser. Dessa och
andra processer begagnar sig av samma resurser för att uppnå en rad mål, vilket
kan leda till överlappande åtaganden. I stället bör investeringarna för att
uppnå dessa mål, som grundar sig på nuvarande och framtida åtaganden, samverka
och skapa synergieffekter på både nationell och internationell nivå. Därför bör
de olika finansieringsprocesserna vara samstämmiga med de gemensamt fastställda
principerna och integreras med varandra för att ge största möjliga nytta i
arbetet med att uppnå flera globala politiska mål. De nuvarande diskussionerna är en möjlighet
att uppdatera Monterreyöverenskommelsen och inrätta en finansieringsstrategi
som är inriktade på de områden där det används mest resurser – på nationell
nivå. Genom 2002 års Monterreyöverenskommelse och 2008 års Dohaförklaring om
utvecklingsfinansiering fastställdes en princip om sunt förnuft som fortfarande
är giltig: Nyckeln till framsteg ligger i varje lands nationella åtgärder, där
alla tillgängliga resurser används på bästa sätt. Denna omfattande
finansieringsstrategi bör ligga till grund för finansieringsdiskussionerna och
integreras ytterligare. Resurser kan komma från två källor: offentliga
och privata, på både inhemsk och internationell nivå. Offentlig inhemsk
finansiering omfattar skatter och andra statliga intäkter, bland annat från
naturresurser. Offentlig internationell finansiering kan ske i form av bidrag,
kapital eller lån. Privat inhemsk finansiering innefattar investeringar av
lokala företag och välgörenhetsorganisationer. Privat internationell
finansiering utgörs av internationella investeringar och privata överföringar som
penningförsändelser från utvandrare och donationer. Nya och innovativa källor
som skatt på finansiella transaktioner, intäkter från handel med utsläppsrätter
eller skatt på bunkerbränslen faller också inom ramen för dessa kategorier. Det finns kategorier av resurser som varje
land kan investera i alla nationellt och internationellt överenskomna mål, även
om de använder olika instrument för olika primära ändamål. Dessa bör bilda
basen för en finansieringsstrategi. Offentliga medel finns direkt tillgängliga
och kan användas av regeringarna. Privat finansiering är i grunden helt
annorlunda, eftersom den följer privata intressen och måste regleras för att
stödja politiska mål. Offentliga beslutsfattare bör arbeta för att öka den
tillgängliga finansieringen och se till att resurserna inriktas effektivt på de
överenskomna målen. Därför bör alla källor ses sammantaget som en blandning av
tillgängliga medel för att åstadkomma resultat. 2. Var finns pengarna?
Att koncentrera sig på det viktigaste ur ett utvecklingslands perspektiv Det finns uppskattningsvis 7 129
miljarder euro[7]
tillgängligt i privat och offentlig finansiering i utvecklingsländerna 2010.
Dessa medel kan bidra till att utrota fattigdomen och uppnå hållbar utveckling.
Tabell 1: Tillgänglig finansiering för utvecklingsländer
(miljarder euro, 2010) Offentlig inhemsk
finansiering Summa: 3 317 Skatteintäkter: 3 252 Potentiella intäkter från avskaffandet av
skadliga subventioner till fossila bränslen: 309 Offentlig utlandsupplåning: 65 Memorandumposter Sammanlagda reserver, inkl. guld: 4 074 Olagliga finansiella utflöden: 649 (uppskattningsvis 120 i förlorade skatteintäkter) bland annat
från korruption, kriminell verksamhet och skatteundandragande och skatteflykt. Offentlig
internationell finansiering Använda medel
sammanlagt: 158 Bidrag i offentligt utvecklingsbistånd: 92, varav 39 från EU Lån med förmånliga villkor (mjuka lån): 7, varav 3 från EU Övrig offentlig utvecklingsfinansiering: 54, varav 4 från EU FN-sanktionerade internationella
säkerhetsinsatser: 5, varav 2 från EU Privat finansiering
– inhemsk och internationell Summa: 3 652 Inhemska privata investeringar: 2 678 Internationella investeringar: 624 Utländska
direktinvesteringar: 443 Utländska
portföljinvesteringar 181 Privat utlandsupplåning: 70 Överföringar från utvandrare: 238 Potentiella intäkter från en sänkning av
överföringskostnaderna till 5 %: 12 per år. Privat välgörenhet: 42 Uppgifterna bekräftar att de inhemska
offentliga resurserna är större än den internationella offentliga finansieringen
(med en faktor 20), som utgör endast 2 % av den sammanlagda finansiering
som finns tillgänglig i utvecklingsländerna. Den privata finansieringen ligger
på samma nivå som den offentliga. Samtidigt finns det grundläggande skillnader
mellan olika länder i finansieringskällornas sammansättning, vilket framgår av
de olika situationerna i låginkomstländerna (LIC) och medelinkomstländerna
(MIC). Figur 1 Figur 2 2.1. Inhemsk
offentlig finansiering – den största och bästa källan för regeringar Inhemsk offentlig finansiering (3 317
miljarder euro) är den viktigaste finansieringskälla som regeringarna har
direkt tillgång till för utgifterna i samband med politiska mål och är alltså
den viktigaste delen i en finansieringsstrategi. Utöver att ge det skattemässiga
utrymmet för att satsa på prioriterade områden kan den också stärka den
inhemska ansvarsskyldigheten och bidra till ett sunt förhållande mellan stat
och invånare. De flesta länder kan öka sina inhemska utgifter för prioriterade
områden avsevärt, bland annat genom att höja skatteintäkter, bekämpa olagliga
utflöden och avskaffa skadliga subventioner till fossila bränslen. 2.1.1. Mobilisering
av inhemska resurser Skatteintäkterna varierar i
utvecklingsländerna och står för i genomsnitt 13 % av BNP i låginkomstländerna
och 22 % av BNP i medelinkomstländerna. UNDP har föreslagit att de
statliga intäkterna bör ligga över 20 % av BNP för att vara förenliga med
millennieutvecklingsmålen. De flesta medelinkomstländer borde alltså kunna
uppnå dessa mål enbart med hjälp av inhemska offentliga resurser. Enligt
Internationella valutafonden (IMF) skulle det vara möjligt att öka de statliga
intäkterna med cirka 3 % av BNP relativt snabbt, även utan hänsyn till den
potential som finns i ökade intäkter från naturresurser och nya gröna skatter.
Detta visar att det i ett längre perspektiv är möjligt att avskaffa
biståndsberoendet även för låginkomstländer. De olagliga flödena, som inkomster från brott,
skatteundandragande och korruption, beräknas till 649 miljarder euro och utgör
ett kraftigt bortfall från de offentliga medlen i många länder. Förlorade
skatteintäkter är bara en del av de negativa effekterna av dessa flöden,
eftersom de också avskräcker från lagliga investeringar och undergräver den
sociala sammanhållningen i stort. Länderna bör hindra de olagliga flödena genom
reglering och brottsbekämpning. 2.1.2. Hållbar
in- och utlåning Genom att ta lån kan länderna
förhandsfinansiera investeringar och upprätthålla stabila offentliga utgifter
även under föränderliga intäktsförhållanden. Rent generellt har
utvecklingsländernas skuldsättning minskat med åren, men många riskerar
fortfarande att sakna tillgång till finansmarknaderna och vara beroende av
offentliga lån. Privata långivare och offentliga långivare utanför Parisklubben
har blivit mer framträdande fordringsägare hos utvecklingsländerna. Detta
understryker behovet av att alla aktörer följer ansvarsfulla principer för in-
och utlåning för att säkerställa hållbarhet i skuldsättningen. Merparten av de 4 074 miljarder euro som
utvecklingsländerna har i internationella reserver innehas av ett fåtal
medelinkomstländer, medan de fattigare länderna i allmänhet har små buffertar.
Nödreserver ingår i ett lands försvar mot chocker och kan kompletteras med
försäkringsbaserade instrument, samtidigt som det är mycket viktigt med en sund
ram för makrotillsyn för att begränsa sårbarheten. 2.1.3. Använda
den tillgängliga inhemska offentliga finansieringen väl Att använda de pengar man har på rätt sätt är
minst lika viktigt som att öka resurserna. Länderna bör följa regler för god
förvaltning av offentliga medel och se till att de pengar som finns
tillgängliga ger största möjliga nytta. De investeringar som är viktigast för
att uppnå fastställda mål bör prioriteras och utgifter för ett politiskt mål
bör också bidra till utvecklingen i fråga om andra mål. 2.1.4. Viktiga
åtgärder för att öka de inhemska resurser som investeras för att nå globalt
överenskomna politiska mål Varje land bör göra följande på nationell
nivå: –
Reformera skattesystem, stärka skattemyndigheter
och införa lagar som minskar korruptionen. Detta innefattar att öka insynen,
ansvarsskyldigheten och hållbarheten i förvaltningen av naturresurser och att
ta itu med skatteundandragande och skatteflykt. –
Tillämpa en politik som garanterar att pengarna
används väl, bland annat genom innovativa partnerskap och användning av privata
medel samt genom att avskaffa skadliga subventioner till fossila bränslen. –
Följa ansvarsfulla övergripande in- och
utlåningsprinciper och bygga upp motståndskraft. För att stödja de nationella ansträngningarna
bör alla länder och internationella aktörer tillsammans göra följande: –
Kräva insyn i den finansiella sektorn och de
multinationella företagen i nyckelsektorer, bl.a. genom utvinningsindustrins initiativ
för ökad öppenhet och andra initiativ för att bidra till hållbar användning av
naturresurser, regler om olagliga flöden, landsvis rapportering, ökad
skatteinsyn och ökat informationsutbyte. EU leder de globala ansträngningarna i
dessa frågor, men för att göra framsteg krävs även att andra aktörer ansluter
sig till dessa principer. –
Genomföra antikorruptionsbestämmelser, som FN:s
konvention mot korruption. –
Stärka det internationella finansiella systemet för
hållbara skulder och chockhantering. 2.2. Internationell
offentlig finansiering – fortfarande viktig för vissa länder Offentligt utvecklingsbistånd är fortfarande
en viktig finansieringskälla för de 36 låginkomstländer som också påverkas mer
av globala problem. Detta bistånd motsvarar 12 % av deras BNP, vilket
alltså är lägre än låginkomstländernas inhemska intäkter. Samtidigt har
offentlig internationell finansiering (158 miljarder euro) marginell
betydelse för utvecklingsländerna som helhet (0,7 % av BNP). I de 108
medelinkomstländerna motsvarar offentligt utvecklingsbistånd i genomsnitt bara
0,2 % av BNP, vilket bekräftar att biståndet bör inriktas på de länder som
har störst behov av det. 2.2.1. Öka
finansieringen och övervaka det som är viktigt Utländsk offentlig finansiering till
utvecklingsländer är beroende av inhemska budgetbeslut hos varje givare.
Sammantaget ger EU mer bistånd än alla andra utvecklade länder tillsammans.
Unionen har uppfyllt sina åtaganden vad gäller handelsrelaterat bistånd sedan
2008, har genomfört åtagandena om snabb klimatfinansiering och ökar sin
finansiering av biologisk mångfald i linje med besluten i Nagoya och Hyderabad.
EU:s samlade offentliga utvecklingsbistånd minskade något under 2012, men EU:s
stats- och regeringschefer har upprepat sitt åtagande att nå 0,7 % av BNI
senast 2015, trots det svåra ekonomiska läget. Tillväxtekonomier och
tillväxtländer som ligger i den övre delen av intervallet för
medelinkomstländer bör bidra på ett rättvist sätt till den offentliga
internationella finansieringen, i linje med sina finansiella resurser. Begreppet offentligt utvecklingsbistånd får
allt oftare kritik för att vara alltför brett eller för att det varken täcker
alla som deltar i utvecklingssamarbete eller alla berörda åtgärder. Det
offentliga utvecklingsbiståndet behöver reformeras och det krävs en bättre
övervakning av finansieringen av olika politiska mål, bland annat genom bättre
politiska indikatorer (t.ex. Riomarkörer) för att visa vilka offentliga
biståndsvolymer som stöder särskilda politiska mål. Det bör utarbetas en solid
grund för att fånga upp all finansiering som främjar utvecklingsländerna, så
att alla aktörer kan ställas till ansvar med hjälp av samma måttstock. Arbetet
inom OECD:s biståndskommitté (OECD/DAC) är ett viktigt bidrag till detta.
Övervakningen av den internationella finansieringen bör ingå i en omfattande
övervakningsmekanism som även täcker inhemsk och privat finansiering. 2.2.2. Använda
den tillgängliga utländska offentliga finansieringen väl Att använda pengarna väl handlar, precis som
för inhemska resurser, om att både göra rätt saker och att göra saker
rätt: pengarna bör användas där de behövs mest och användas innovativt och
effektivt för att bidra till flera politiska mål samtidigt, t.ex. genom att
specifika politiska mål integreras. Innovativa metoder för att leverera
finansiering kan öka effektiviteten och bör användas i högre grad. En mix av
bidrag, lån och kapital, samt garanti- och riskdelningsmekanismer kan fungera
som katalysator för privata och offentliga investeringar, och EU arbetar aktivt
för att åstadkomma detta. Mer generellt kan innovativ finansiering, som
utvecklats av ledningsgruppen för innovativ utvecklingsfinansiering, ha stor
potential för att skapa intäkter och ge mer stabil och förutsägbar
finansiering. Vissa innovativa finansieringsmekanismer, som mekanismen för en ren
utveckling, har utformats för ett visst politiskt mål, men dessa investeringar
bör också ta hänsyn till det större sammanhanget och bidra till andra mål. När det gäller att göra saker rätt, har
det internationella samfundet gjort tydliga åtaganden inom ramen för
Busanpartnerskapet för effektivt utvecklingssamarbete för att effektivisera
åtgärderna med utgångspunkt i demokratiskt egenansvar för utvecklingsländerna
och en gemensam uppfattning om behovet av att leverera globala kollektiva
nyttigheter. Detta kan undergrävas av multilaterala processer för att öronmärka
finansiering av specifika politiska områden samtidigt som utvecklingsländerna
behöver rikta finansieringen mot områden där den kan göra rätt saker för
att uppnå nationella mål som är knutna till de globala målen. 2.2.3. Nyckelåtgärder
för att öka internationella offentliga resurser som investeras i globala mål Varje land bör ta eget ansvar och kräva att
all extern finansiering följer deras nationella utvecklingsplaner, där
överenskomna mål är integrerade, i linje med Busanprinciperna. Alla länder och internationella aktörer bör
komma överens om följande: –
Följa principerna och åtagandena inom
Busanpartnerskapet för att tillhandahålla internationell offentlig
finansiering. –
Bidra med en rättvis andel till de globala
ansträngningarna, med utgångspunkt i ett dynamiskt spektrum av åtaganden. De
rikaste länderna bör bidra mer än de länder som ligger i övre delen av
intervallet för medelinkomstländer och tillväxtekonomier, medan
utlandsbiståndet bör inriktas på låginkomstländer. Samarbetet med
medelinkomstländer för att i synnerhet främja länderna i nedre delen av
intervallet, bör vara inriktat på viktiga katalysatoråtgärder. –
Reformera det offentliga utvecklingsbiståndet och
övervaka extern offentlig finansiering inom ramen för en omfattande ömsesidig
ansvarsmekanism. –
Använda finansieringsvillkor som passar för landets
behov och som uppfyller kravet på långsiktig finansiell hållbarhet. Innovativa
mekanismer som genererar ytterligare resurser bör användas i större omfattning,
precis som ökad kapacitetsuppbyggnad och tekniskt bistånd. 2.3. Privat
finansiering – avgörande drivkraft för tillväxt Den privata finansieringen skiljer sig från
den offentliga på ett grundläggande sätt. Den följer privata intressen och
strävar inte i sig efter att uppfylla offentliga politiska mål. Samtidigt är
privata investeringar (3 652 miljarder euro) de viktigaste drivkrafterna
för tillväxt och kan bidra till de politiska målen. Även en liten förändring i
de privata investeringsprioriteringarna och deras villkor kan vara till stor
fördel för de offentliga politiska målen. En sådan förändring går i första hand
att åstadkomma med hjälp av inhemska och internationella politiska incitament,
som offentlig-privata partnerskap. De inhemska och internationella privata
sektorerna är väl integrerade, reagerar på samma incitament och behandlas
därför tillsammans. Det är bara nödvändigt att skilja på dem i samband med
övervakningsåtaganden. 2.3.1. Investeringar
och handel, vetenskap, teknik och innovation Inhemska investeringar är betydligt mycket
större än de utländska och den viktigaste stöttepelaren för den ekonomiska
utvecklingen. Utländska direktinvesteringar, och i mindre utsträckning privat
utländsk långivning, är ett komplement till detta och bidrar även med know-how
och teknik. Investeringar som främjar offentliga mål bör också stödjas genom
ett gynnsamt politiskt klimat och innovativa mekanismer, t.ex. resultatbaserade
utbetalningar för ekosystemtjänster, koldioxidkrediter eller kompensation för
biologisk mångfald. Handel är en mycket viktig metod för att öka
verksamheten och produktiviteten. För att kunna utnyttja dessa fördelar bör
länderna utveckla en gynnsam miljö som underlättar handel på internationell,
regional och nationell nivå. Rikare länder bör ge förmånstillträde och stöd
till de fattigaste länderna. EU ger redan generös tillgång till EU-marknaderna,
bland annat genom fullständigt tull- och kvotfritt tillträde för låginkomstländer.
Större delen av utvecklingsländernas handel bedrivs redan med andra
utvecklingsländer och potentialen med en liberalisering av syd–syd-handeln bör
utnyttjas. På internationell nivå måste låginkomstländernas möjlighet att
främjas genom handel uppmärksammas särskilt. Ny teknik bör utnyttjas för att främja globala
mål genom ökad global integrering. Återkopplingen mellan teknik som är anpassad
efter utvecklingsländernas förutsättningar och innovation kan stödjas
ytterligare genom uppmuntran av ökade investeringar i forskning, bland annat
genom innovativa mekanismer som marknadsförhandsåtaganden (AMC). 2.3.2. Överföringar från utvandrare Överföringar från utvandrare utgör ett
betydande privat flöde och står för en stor andel av BNP i flera utvecklingsländer.
Om överföringskostnaderna minskades till 5 % i enlighet med G20:s åtagande[8] skulle detta ge stora fördelar,
även för de dyrare syd–syd-överföringarna. Både avsändande och mottagande
länder bör införa system för att skapa konkurrens och insyn på marknaden, ge
tillgång till bättre finansiella tjänster och uppmuntra en mer välinformerad
och produktiv användning av överföringar. 2.3.3. Privat
välgörenhet Privat välgörenhet har flera gemensamma
egenskaper med det offentliga biståndet. Den uppgick till uppskattningsvis 42
miljarder euro 2010 och kan vara ett viktigt bidrag i särskilda samhällen och i
särskilda frågor. Privata bidrag kan till sin till natur för det mesta inte
beaktas i nationella utvecklingsplaner, men det bör ändå vidtas åtgärder för att
förbättra insyn, förutsägbarhet och effektivitet. 2.3.4. Nyckelåtgärder
för att öka privata resurser som investeras i globala mål Varje land bör göra följande på nationell
nivå: –
Skapa ett näringslivsklimat som bidrar till
politiska mål i linje med internationella åtaganden om anständiga
arbetsvillkor, främjar innovation och utveckling av inhemska finansiella
system. –
Använda offentliga resurser för investeringar i
områden som genererar privata investeringar för att främja politiska
prioriteringar. Dessutom bör alla länder och internationella
aktörer tillsammans komma överens om följande: –
Skapa en internationell politisk miljö med öppna
och rättvisa bestämmelser, även på handels- och finansmarknaderna. –
Använda offentlig finansiering som hävstång för
privata investeringar och stödja innovation, även genom teknik. Den privata sektorn bör även komma överens om
följande: –
Följa principerna för företagens sociala och
miljömässiga ansvar och på så sätt bidra till övergången till en grön ekonomi
för alla, bland annat genom att bedöma hur investeringar påverkar de politiska
målen, följa principen om marknadsmässigt pris vid prissättning av
överföringar, ge insyn i verksamheter och följa internationella riktlinjer för
företags sociala ansvar och för investerare. –
Privat välgörenhet ska följa Busanprinciperna för
bistånd. 3. Mot en bred och
integrerad strategi för finansiering 3.1. Principer
En global agenda med gemensamma mål för tiden
efter 2015 bör motivera alla aktörer att använda sina resurser väl. Den bör kompletteras
med en solid strategi för finansiering som är universell i sin tillämpning,
avspeglar den globala utvecklingen och tar hänsyn till alla resurser som de
olika aktörerna förfogar över. Därför är det lämpligt att modernisera och
bredda agendan för utvecklingsfinansiering så att den passar morgondagens
värld. Processen för att utforma globala mål är ännu i sin linda, men
finansieringsdiskussionerna bör utgå från vissa huvudprinciper: –
Finansieringen bör ses mot bakgrund av
politikområdena. En god politik utgör kärnan i genomförandet, eftersom det är
mer effektivt att ändra politiken än att satsa pengar för att uppväga en dålig
politik. –
Alla tillgängliga resurser bör beaktas tillsammans,
eftersom de är delar i samma summa. De tre finansieringskategorierna –
offentlig inhemsk, offentlig internationell och privat – bildar en struktur för
att identifiera viktiga åtgärder på nationell och internationell nivå. –
En global strategi för finansiering bör i första
och främsta hand överlåta prioriteringen av resurserna till de enskilda
länderna. Därför är det mest effektivt att fatta beslut om lämpliga avvägningar
mellan politiska mål på nationell nivå, inom ramen för internationellt
överenskomna åtaganden och mål. På nationell nivå bör man inrikta sig på att
bedöma den blandning av politik, finansiering och instrument som krävs för att
uppnå överenskomna mål, eftersom det är där som genomförandet ska ske. Alla
länder bör åta sig att använda de tillgängliga resurserna på bästa sätt för att
uppnå de överenskomna målen. –
På samma sätt som olika politiska mål behöver vara
ömsesidigt förstärkande, måste medlen för att uppnå dessa mål fungera på
landsnivå som ett enda paket av sammankopplade källor och instrument, så att
det går att uppnå flera politiska mål med samma pengar. Finansieringen måste
stödja synergieffekter mellan olika universella mål. Befintliga åtaganden måste
respekteras, men principen bör vara att målen ska integreras i den nationella
politiken, i stället för att finansiering avsätts på global nivå för ett visst
ändamål, eftersom detta leder till fragmentering. –
Extern offentlig finansiering bör riktas till de
länder som behöver den mest, samtidigt som tillväxtekonomier och länder som har
nått den övre delen av intervallet för medelinkomstländer bör bidra med en
rimlig andel till detta ändamål. –
All finansiering bör övervakas gemensamt på ett
harmoniserat sätt för att säkerställa insyn och ömsesidig ansvarsskyldighet på
både nationell och global nivå, så att den används mer effektivt för att uppnå
flera globala och nationella hållbara utvecklingsmål. Spårningen av alla
finansiella flöden bör förbättras, även deras bidrag till nationella och
globala mål med tillhörande finansiella mål, när det finns sådana. I detta
sammanhang är det avgörande med tillgång till uppgifter på nationell nivå av
hög kvalitet, och den statistiska kapaciteten bör stärkas. 3.2. En övergripande ram för
internationella processer De internationella finansieringsdiskussionerna
bör vara kopplade till en övergripande ram, med tanke på löftet i
Dohadeklarationen om gemensamma globala åtgärder mot olika problem. Därför bör
FN:s expertkommitté som fått i uppdrag av Rio+20-konferensen att föreslå en
strategi för hållbar utvecklingsfinansiering vara helt i linje med processen
för finansiering för utveckling. För att slå ihop de båda trådarna bör det
anordnas en internationell konferens i syfte att ta fram en omfattande och
integrerad finansieringsstrategi som utgår från expertkommitténs arbete och
processerna för att ta fram en ram för tiden efter 2015. Precis som föreslås i
rapporten från FN:s panel på hög nivå om tiden efter 2015 bör denna förstärkta
globala process även omfatta en övergripande strategi för finansiering,
särskilt för agendan efter 2015. De principer som beskrivs ovan bör också skapa
samstämmighet och samordning för specifika finansieringsströmmar och pågående
förhandlingar (till exempel inom ramen för 2015 års avtal om klimatförändring).
Detta kommer att säkerställa att varje land kan rikta resurserna mot det som
bäst bidrar till överenskomna gemensamma mål. 3.3. Nästa
steg för EU Syftet med detta meddelande är att skapa en
gemensam strategi för EU i finansieringsdiskussionerna i samband med agendan
för tiden 2015, den öppna arbetsgruppen om mål för hållbar utveckling, FN:s
expertkommitté som ska lägga fram förslag till alternativ för en hållbar
utvecklingsfinansieringsstrategi och översynen av processen för
utvecklingsfinansiering. Meddelandet bör också utgöra en ram för EU:s
gemensamma ståndpunkter om finansiering i fråga om klimat, biologisk mångfald,
kemikalier och andra internationella processer. Den strategi som beskrivs ovan är ett bidrag
till de internationella diskussionerna och EU bör använda den som underlag för
diskussionerna med partnerna. [1] KOM(2011) 637. [2] COM(2013) 92. [3] 11559/13. [4] COM(2013) 167. [5] COM(2012) 366. [6] 14533/12. [7] Alla källor till siffrorna i detta meddelande anges i
det åtföljande arbetsdokumentet. [8] Deklarationen från G20-toppmötet
den 5 december 2011, punkt 77.