GRÖNBOK om en europeisk strategi för plastavfall i miljön /* COM/2013/0123 final */
INNEHÅLLSFÖRTECKNING GRÖNBOK om en europeisk strategi för plastavfall
i miljön.......................................................... 2 1........... Plastavfall - beskrivning av ett
växande problem.............................................................. 3 2........... Förordning om plastavfall i Europa.................................................................................. 5 3........... Plastavfallshantering och
resurseffektivitet........................................................................ 7 4........... Det internationella perspektivet........................................................................................ 8 5........... Möjliga politiska lösningar för att
förbättra hanteringen av plastavfall i Europa................... 9 5.1........ Tillämpning av avfallshierarkin vid
hantering av plastavfall................................................. 9 5.2........ Uppnående av målen, materialåtervinning
av plast och frivilliga initiativ............................ 11 5.3........ Fokus på konsumenternas beteende.............................................................................. 12 5.4........ I en riktning mot mer hållbar plast.................................................................................. 13 5.5........ Hållbarheten hos plast och
plastprodukter..................................................................... 14 5.6........ Främjande av biologiskt nedbrytbara
plaster och biobaserade plaster............................. 16 5.7........ EU-initiativ som tar upp problemet
med marint avfall, inbegripet plastavfall..................... 18 5.8........ Internationella åtgärder.................................................................................................. 20 GRÖNBOK om en europeisk
strategi för plastavfall i miljön Denna grönbok syftar till att få igång en bred
diskussion om vad man kan göra för att lösa det politiska problem som
plastavfallet utgör och som för närvarande inte uttryckligen tas upp i EU:s
avfallslagstiftning. Uppföljningen av
grönboken kommer att utgöra en viktig del av den mer omfattande översyn av
avfallslagstiftningen som kommer att avslutas under 2014. Denna översyn kommer att vara inriktad på
befintliga mål för återvinning och deponi samt en efterhandsutvärdering av fem
direktiv som omfattar olika avfallsflöden. Plastens särskilda beskaffenhet medför
specifika problem för avfallshanteringen. Plast
är relativt billig och mångsidig med många industriella användningsområden,
vilket under det senaste århundradet har lett till en exponentiell tillväxt. Den utvecklingen kommer att fortsätta. Dessutom är plast ett mycket beständigt material
med en längre livslängd än de produkter i vilka plasten ingår. Därför ökar plastavfallet i hela världen. Plastens hållbarhet medför också att ett
okontrollerat bortskaffande av avfall är problematiskt, eftersom plast kan
finnas kvar i miljön under mycket lång tid. Vikten
av att fortsätta ansträngningarna för att minska förekomsten och inverkan av
plast i den marina miljön betonades särskilt vid toppmötet Rio+20. Det handlar dock inte endast om problem utan
även om möjligheter tack vare att man tar bättre hand om plastavfallet. Även om plast är ett helt återvinningsbart material
är det endast en bråkdel av plastavfallet som för närvarande återvinns. Bättre materialåtervinning skulle bidra till att
målen uppnås för färdplanen för ett resurseffektivt Europa som antogs 2011[1] och bidra
till att minska utsläppen av växthusgaser och importen av råvaror och fossila
bränslen. Korrekt utformade åtgärder för att
återvinna plast kan också förbättra konkurrenskraften och skapa nya ekonomiska
verksamheter och arbetstillfällen. Denna grönbok kommer att underlätta en ny
bedömning av vilka miljö- och hälsorisker plasten i produkter innebär när
produkterna blir till avfall, och diskussionen kommer särskilt att inriktas på
miljövänlig utformning, både funktionellt och kemiskt, samt på hur problemet
med ett okontrollerat bortskaffande av plastavfall och marint avfall kan lösas. Den bör också bidra till att föra diskussionerna om
internalisering av effekterna under hela livscykeln vidare, från utvinningen av
råmaterial till slutet av livscykeln, till kostnaderna för plastprodukter. Kommissionen
inleder samrådet för att samla in fakta, bedöma vad som står på spel och samla
in synpunkter från alla berörda parter. Det är här fråga om en företeelse med
många dimensioner. Kommissionen hoppas på en mängd synpunkter på alla eller vissa av de
aspekter som tas upp i detta dokument. Specifika
frågor finns listade efter varje avsnitt om de olika policyalternativen. Medlemsstaterna, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala
kommittén och alla andra berörda parter uppmanas att inkomma med sina
synpunkter på de förslag som läggs fram i denna grönbok. Bidragen bör lämnas till följande adress och vara kommissionen
tillhanda senast den 7 juni 2013: http://ec.europa.eu/environment/consultations/plastic_waste_en.htm. Vänligen
notera att merparten av hänvisningarna i denna text bygger på officiell
statistik från Eurostat och Europeiska miljöbyrån. 1. Plastavfall
- beskrivning av ett växande problem Plasttillverkningen Plast är ett relativt nytt material som inte
började användas i industriell tillverkning före 1907[2]. Numera dominerar plasten framställningen av
industrivaror och konsumtionsvaror, och den är idag oundgänglig för det moderna
samhället. De särdrag som gör plasten så
användbar, t.ex. hållbarhet, ringa vikt och låga kostnader, gör dess
bortskaffande tillika väldigt problematiskt[3]. Den globala plasttillverkningen ökade från 1,5
miljoner ton per år 1950 till 245 miljoner ton 2008, varav 60 miljoner ton[4] i EU. Produktionen under de senaste tio åren har varit
lika stor som den sammanlagda produktionen för hela 1900-talet[5]. Man beräknar att 66,5 miljoner ton[6] plast
kommer att släppas ut på EU-marknaden 2020 (om inga åtgärder vidtas) och att
den globala plasttillverkningen kommer att tredubblas fram till 2050[7]. Plastavfall I Europeiska unionen (EU-27) uppskattar man
att cirka 25 miljoner ton plastavfall genererades 2008.
Av det avfallet deponerades 12,1 miljoner ton (48,7 %) medan 12,8
miljoner ton (51,3 %) återvanns[8],
varav endast 5,3 miljoner ton (21,3 %) materialåtervanns[9]. Medan en prognos till 2015 utgår från en total
ökning på 30 % för mekanisk materialåtervinning (från 5,3 miljoner ton
till 6,9 miljoner ton), förväntas deponering och förbränning med
energiåtervinning[10]
förbli det vanligaste avfallshanteringssättet[11]. Plasttillverkningen kommer att stiga i takt
med BNP[12]
och i direkt relation till detta kommer plastavfallet att öka mellan 2008 och
2015 med 5 miljoner ton (23 %)[13].
Detta beror till stor del på en ökning med 24 % inom förpackningssektorn,
som ett led av den ständiga ökningen av plastavfallet i Europa. Om inte produktutformningen och avfallshanteringen
förbättras så kommer plastavfallet inom EU att öka i takt med
produktionsökningen. De trender som noterats i
EU kommer sannolikt att vara starkare i snabbt växande ekonomier som Indien,
Kina, Brasilien och Indonesien, men även i utvecklingsländerna. Världens befolkning förväntas växa med 790 miljoner
varje årtionde och kan komma att uppgå till över 9 miljarder senast 2050 med en
ny medelklass bestående av cirka 2 miljarder människor[14]. Detta kommer sannolikt att öka efterfrågan på plast
och därmed även mängden plastavfall i hela världen. Plastindustrin Plastindustrin spelar en viktig ekonomisk roll
i Europa, eftersom den sysselsätter totalt cirka 1,45 miljoner människor i över
59 000 företag och genererar en omsättning i regionen på cirka 300
miljarder euro per år. Den producerande
sektorn ger 167 000 och omvandlingsindustrin 1,23 miljoner
arbetstillfällen (EU 27, 2005-2011, ESTAT) mestadels i små och medelstora
företag[15] . När det gäller avfallshanteringen är det
insamling och sortering av avfall från elektriska och elektroniska produkter
och plaster som ger flest arbetstillfällen, nämligen totalt 40 respektive 15,6
arbetstillfällen per 1 000 ton bearbetat material.
Själva plaståtervinningen kan potentiellt skapa 162 018 arbetstillfällen
i EU-27 om återvinningsgraden stiger till 70 % senast 2020[16]. Plast används ofta i förpackningsmaterial som
en engångsprodukt till lågt pris som oftast inte återanvänds eller är avsedd
att återanvändas. Omvandlingsmarknaden för
plast domineras av plastförpackningssektorn (40,1 %) som följs av bygg-
och anläggningssektorn (20,4 %). Enligt
plastindustrin förväntas en långsiktig tillväxt på ungefär 4 % i hela
världen, vilken är mycket större än den förväntade globala BNP-tillväxten[17]. Europa är fortfarande nettoexportör av
plastprodukter till ett värde på 13 miljarder euro 2009, men sedan 2008 ligger
den kinesiska produktionen på samma nivåer[18]. Plastens öde i miljön När plastavfall hamnar i miljön, särskilt i
den marina miljön – kan den finnas kvar under ett hundratal år[19]. Skadorna på kustmiljön och den marina miljön och
för vattenlevande organismer uppkommer genom de tio miljoner ton sopor, främst
plast, som hamnar i världshaven varje år och som förvandlar dem till världens
största plastsoptipp. Avfallsområdena i
Atlanten och Stilla havet anses omfatta ungefär 100 miljoner ton, varav ungefär
80 % består av plast. Ett av problemen är
att vattenlevande djur och fiskar trasslar in sig i eller förtär plastskräp[20]. ”Spökfisket”[21] genom
vilket övergivna fiskeredskap i plast orsakar stora ekonomiska kostnader och
betydande miljöskador. Invasiva arter använder
plastskräp för att förflytta sig långa sträckor i haven. Största delen av plastskräpet hamnar slutligen på havsbotten[22]. Plasten
är inte ofarlig. Konventionell plast
innehåller ett stort antal, och ibland en stor andel, av kemiska tillsatser som
kan vara hormonstörande ämnen eller cancerframkallande eller framkalla andra
toxiska reaktioner och i princip kan migrera in i miljön, även i små mängder[23]. Långlivade organiska föroreningar (POP), t.ex.
bekämpningsmedel som DDT och polyklorerade bifenyler (PCB)[24], kan
från omgivande vatten fästa sig vid plastbitar som kan vara skadliga[25] och tas
upp i näringskedjan via vattenlevande djur och fiskar som äter plasten (effekten
av en s.k. trojansk häst)[26]. Dessa långlivade organiska föroreningar bryts
inte ned naturligt särskilt lätt utan ackumuleras i kroppsvävnaderna, med
potentiellt cancerframkallande, mutagena och andra hälsoeffekter[27]. Små och fina partiklar (så kallad mikroskopiska
plastpartiklar) är resultatet av årtionden av fotonedbrytning och mekanisk
nötning och är särskilt oroväckande. De är
allmänt förekommande och når även de mest avlägsna områdena[28], med en
koncentration i vatten som ibland är högre än för plankton. Dessa mikroskopiska plastpartiklar och de kemiska
tillsatser som de innehåller kan, när de förtärs i större kvantiteter av
vattenlevande djur och fiskar medföra en stor potential för kontaminering av
livsmedelskedjan genom samspelet mellan rovdjur och bytesdjur. En dålig avfallshantering på land, särskilt
endast en marginell återvinning av plastavfall, förvärrar problemet med
plastförorening av havet, som kommer att utgör en av de viktigaste globala
miljöfrågorna inom kort[29]. Experterna uppskattar att omkring 80 % av
plastavfall i havet kommer från land[30]. De största landbaserade källorna för marint
plastavfall förefaller att vara följande: Dagvattenavlopp,
översvämning av avloppssystem, turist-relaterad nedskräpning, olaglig dumpning[31],
industriell verksamhet, oegentliga transporter, kosmetiska konsumtionsvaror,
syntetiska sandblästringsmedel eller polyester- och akrylfibrer från tvättning
av kläder[32]. Plastpellets förekommer i de flesta av världshaven,
även i icke-industrialiserade områden som sydvästra Stillahavsområdet[33]. 2. Förordning
om plastavfall i Europa Avfallslagstiftningen Plastavfallet tas inte uttryckligen upp i EU:s
lagstiftning, trots dess ökande miljöpåverkan. Endast
direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall inbegriper ett särskilt
mål för återvinningen av plastförpackningar. I
ramdirektiv 2008/98/EG om avfall fastställs ett allmänt återvinningsmål för
hushållsavfall som bland andra material omfattar plastavfall. Ramdirektivet om avfall är relevant i vissa andra
avseenden. Exempelvis innehåller direktivet
ett utökat producentansvar som huvudprincip vid avfallshantering. I det fastställs också avfallshierarkin där
förebyggande av avfall, återanvändning och materialåtervinning prioriteras före
annan återvinning, inbegripet energiåtervinning, och bortskaffande av avfall. Skillnaden förblir dock stor mellan kraven enligt
lagstiftningen och den faktiska avfallshanteringen. I ramdirektivet om avfall uppmanas kommissionen
att se över sina mål och att överväga att införa ytterligare mål för andra
avfallsflöden om så är lämpligt. Dessutom har
kommissionen ombetts att se över målen i direktiv 1999/31/EG om deponering av
avfall för att minska deponeringen av biologiskt nedbrytbart avfall samt målen
för materialåtervinning och annan återvinning i direktiv 94/62/EG om
förpackningar och förpackningsavfall för flera kategorier av
förpackningsavfall. Kommissionen
har beslutat att genomföra en omfattande översyn av gällande
avfallslagstiftning och de olika målen, vilken kommer att avslutas under 2014. Denna
översyn omfattar även en efterhandsutvärdering (”kontroll av
ändamålsenligheten”) av fem gällande direktiv[34] om avfallsflödet enligt vilken
effektiviteten, ändamålsenligheten, överensstämmelsen och relevansen ska
bedömas. Uppföljningen
av denna grönbok kommer att utgöra en viktig del av denna omfattande översyn av
avfallslagstiftningen. Kemikalielagstiftningen Reach-förordningen 1907/2006/EG är relevant för
återvinningen av plast. Trots att förordningen
innehåller särskilda bestämmelser[35]
för att underlätta utsläppandet på marknaden av återvinningsmaterial, kan
användningen av tillsatser i plast, i vissa fall, hindra efterlevnaden av
Reach-förordningen, om tillsatserna inte är tillåtna i nya produkter. Vissa Reach-processer är också viktiga för en förbättrad
resurseffektivitet för plast, bl.a. för dess återanvändbarhet, och riskerna med
plast i miljön. I synnerhet begränsningar
utgör viktiga styrmedel för att minska riskerna med vissa plaster. Tillståndsgivning kan användas för att åstadkomma
en gradvis ersättning av dessa plasttillsatser som utgör de största problemen
med EU-producerad plast. Förordning (EG) nr 1272/2008/EG om
klassificering, märkning och förpackning av ämnen och
blandningar(CLP-förordningen) gör det möjligt för användarna identifiera
farliga kemikalier och få information om riskerna med dem med hjälp av
standardiserade symboler och fraser på förpackningsetiketterna och via
säkerhetsdatablad. Denna information är
nödvändig för att stimulera produktionen av mindre farlig plast i Europa och är
därför avgörande för en ökad plaståtervinning i Europa.
Farorna med plastavfall i miljön skulle minska
betydligt om den gällande europeiska avfallslagstiftningen genomfördes på ett
korrekt sätt. Deponering är fortfarande den
vanligaste metoden för bortskaffande av plastavfall[36] i många
medlemsstater. Den olagliga dumpningen har
emellertid inte heller helt utraderats och många deponier är olagliga eller
bristfälligt förvaltade[37].
Antalet hushåll som inte omfattas av de kommunala systemen för avfallsinsamling[38] är dock
ännu mer oroväckande, vilket medför en situation där plastavfall inte
kontrolleras och sannolikheten därmed ökas för att lätt plast ska spridas till
vattendrag för att slutligen hamna i havet. Genomförandet av avfallslagstiftningen Efterlevnaden av avfallslagstiftningen kan
avsevärt bidra till ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen. En
nyligen genomförd studie tyder på att ett fullständigt genomförande av EU:s
avfallslagstiftning skulle kunna leda till inbesparingar på 72 miljarder euro
per år, öka den årliga omsättningen i EU:s avfallshanterings- och
återvinningssektor med 42 miljarder euro och skapa över 400 000 nya
arbetstillfällen fram till 2020[39]. Eftersom plastavfall klassas som icke-farligt
kan det exporteras till länder utanför OECD i enlighet med det förfarande som
anges i förordningen om avfallstransporter förutsatt att importen inte är
förbjuden av mottagarlandet. Den totala exporten av plastavfall från EU:s
medlemsstater har ökat femfalt mellan 1999 och 2011. Merparten
av exporten gick till Asien[40]. En bristfällig kontroll av efterlevnaden av
förordningen om avfallstransporter resulterar i olaglig transporter av stora
avfallsmängder utanför EU[41].
En av de vanligaste avfallstyperna i detta avseende är elektrisk och elektronisk
utrustning, som har ett högt plastinnehåll. Sådana exporter bidrar till att
trycket på miljön ökar, särskilt i länder med svagt utvecklade
avfallshanteringssystem. Olagliga transporter av plastavfall utgör också en
betydande förlust av potentiella resurser och förlorade
materialåtervinningsmöjligheter i Europa. Kommissionen har nyligen offentliggjort ett
meddelande[42]
där man betonar vikten av att förbättra reaktionsförmågan på nationell,
regional och lokal nivå när det gäller att genomföra miljölagstiftningen. I
meddelandet konstateras det att en modernisering av de befintliga ramarna för
tillsyn och övervakning kan leda till en förbättring i detta avseende. 3. Plastavfallshantering
och resurseffektivitet Mer hållbara mönster för plasttillverkningen och
en bättre plastavfallshantering - särskilt en högre grad av materialåtervinning
- medför avsevärt större chanser till en förbättrad resurseffektivitet. Detta skulle samtidigt bidra till att minska
importen av råvaror samt utsläppen av växthusgaser. Resursbesparingarna
skulle kunna bli betydande. Plast tillverkas
nästan uteslutande från olja och för närvarande utgör plasttillverkningen
ungefär 8 % av den globala oljeproduktionen, varav 4 % i form av
råvara och 3–4 % i from av energi vid tillverkningen[43]. Ur ett resurseffektivitetsperspektiv är det
synnerligen viktigt att förhindra deponering av plastavfall. Varje deponering av plast är ett uppenbart slöseri
med resurser som måste undvikas till förmån för materialåtervinning, eller för
energiåtervinning som är det nästbästa alternativet. Deponeringen
av plast är dock fortfarande omfattande i flera medlemsstater på grund av
bristen på lämpliga alternativ och en otillräcklig användning av effektiva
ekonomiska instrument. Behovet av att spara naturresurserna och att
förbättra resurseffektiviteten skulle kunna utgöra en drivkraft för en ökad
hållbarhet inom plasttillverkningen. Helst bör
alla plastprodukter vara helt återvinningsbara till rimliga kostnader. Materialåtervinningen börjar redan under
produktens utformningsfas. Därför har själva
produktutformningen stor potential att bli ett av de viktigaste instrumenten
för genomförandet av den nyligen antagna färdplanen för resurseffektivitet[44]. Den låga materialåtervinningsgraden och exporten
av plastavfall för upparbetning i tredjeländer medför en betydande förlust av
icke-förnybara resurser, och arbetstillfällen, för Europa. Potentialen för plaståtervinning är fortfarande
föga utnyttjad. Exempelvis fastställdes det i
det irländska programmet ”Market Development Programme for Waste Resources” att
(bl.a.) plast har den största potentialen för materialåtervinning i Irland[45]. Det finns också stora möjligheter att öka
plaståtervinningsgraden i Tyskland, där 60 % av plastavfallet för
närvarande förbränns[46]. I en nyligen genomförd studie konstaterades det
att plaståtervinningen och materialbesparingarna bidrar mest till en minskning
av klimatförändringar, utarmning av abiotiska tillgångar och limnisk akvatisk
toxicitet. En större materialproduktivitet för
plast skulle i högsta grad bidra till en minskad miljöpåverkan. När det gäller minskningen av växthusgaser hade
plaster den största potentialen, tillsammans med biomassa och metaller[47]. 4. Det
internationella perspektivet Plasten utgör stor källa till havsföroreningarna
globalt sett. Plastavfall förflyttar sig över
gränserna och internationella åtgärder avseende marint plastavfall krävs för
att lösa problemet på ett effektivt sätt. Detta
bekräftades tydligt på Rio20, Förenta nationernas konferens om hållbar
utveckling, i juni 2012. Den senaste årens FN-resolutioner,
internationella miljöavtal och beslut av internationella organ har dragit
uppmärksamheten till problemet på internationell nivå.
Femte internationella konferensen om marint avfall i Honolulu, som
anordnades av UNEP och NOAA[48]
i mars 2011, kan utgöra grunden för en global strategi och åtgärdsplaner
avseende plastföroreningar i haven. Vid
konferensen fastställdes det att den viktigaste frågan är de bristfälliga
avfallshanteringssystemen i stora delar av världen, eftersom det är dessa som i
hög utsträckning bidrar till att landbaserat plastavfall hamnar i den marina
miljön. Det krävs ytterligare insatser för att
bygga ut kapaciteten för avfallshanteringen[49]. Stockholmskonventionen om långlivade organiska
föroreningar (POP) är relevant för plast, eftersom den begränsar användningen
av kommersiella flamskyddsmedel såsom penta- och oktabromodifenyleter. Enligt konventionen är det också förbjudet att
återvinna material som innehåller långlivade organiska föroreningar, till exempel
vissa bromerade flamskyddsmedel. Regionala havskonventioner såsom Ospar,
Barcelona, Helcom och Svarta havet kan också spela en roll när det gäller att
motverka marint avfall. Exempelvis antogs 2012
ett policydokument och en därmed sammanhängande strategisk ram för marint
avfall vid konferensen mellan parterna i Barcelonakonventionen. Åtgärder enligt regionala havsavtal skulle också
hjälpa medlemsstaterna att bättre fullfölja sina skyldigheter enligt
ramdirektivet om en marin strategi för att uppnå eller upprätthålla en god
miljöstatus i den marina miljön senast 2020. 5. Möjliga
politiska lösningar för att förbättra hanteringen av plastavfall i Europa Direktivet om
avfall, dvs. direktiv 2008/98/EG, har redan banat väg för ett nytt tänkande i
fråga om avfallshantering. I direktivet fastställs ett utökat producentansvar
(artikel 8) och det beskrivs vilka starka och innovativa incitament som krävs
för att åstadkomma hållbar produktion som tar hänsyn till produkternas hela
livslängd. Medlemsstaterna uppmanas att vidta åtgärder i form av lagstiftning
och andra åtgärder för att stärka återanvändning samt för att motverka att
avfall genereras och för att främja materialåtervinning och annan återvinning
av avfall. Tillverkarna bör uppmuntras att inrätta mottagningsställen för
uttjänta produkter. Tillverkarna får utveckla avfallshanteringen och ta
ekonomiskt ansvar för den verksamheten. De ska offentliggöra information om i
vilken utsträckning en produkt kan återanvändas eller materialåtervinnas.
Lämpliga åtgärder ska vidtas för att uppmuntra att produkter utformas på ett
sådant sätt att deras miljöpåverkan och det avfall som genereras under
produktion och användning minimeras. Sådana åtgärder kan bland annat uppmuntra
utveckling, produktion och marknadsföring av produkter som är lämpliga för
flerfaldig användning, är tekniskt hållbara och lämpar sig för riktig och säker
återvinning och miljövänligt bortskaffande när de har blivit avfall. De alternativa
lösningar som presenteras i detta avsnitt bygger på en livscykel som inleds med
plastproduktens design. Det är tydligt att själva utformningen av plast och
plastprodukter är av avgörande betydelse för hållbarheten och för de
efterföljande stadierna i plastproduktens livscykel. Exempelvis är en
plastprodukts potential för återvinning beroende av hur den är sammansatt och
av hur den är utformad. 5.1. Tillämpning
av avfallshierarkin vid hantering av plastavfall Principiellt är
materialåtervinning av plastavfall ett bättre alternativ än energiåtervinning
och deponering. Ur livscykelperspektivet lämpar sig inte allt plastavfall för
materialåtervinning, men det finns inga tekniska skäl till varför plast skulle
deponeras i stället för att materialåtervinnas eller utnyttjas för
energiåtervinning. Detta skulle kunna göras genom en gradvis utfasning eller
ett deponeringsförbud för plastavfall genom en ändring av direktiv 1999/31/EG
om deponering av avfall. Båda alternativen används redan för biologiskt avfall
(utfasning) och däck, vätskor och sprängämnen (förbud). De medlemsstater
som har deponeringsnivåer på mindre än 5 %, som Tyskland, Nederländerna,
Sverige, Danmark, Belgien och Österrike, uppnår mellan åttio- och
hundraprocentig återvinning, inbegripet materialåtervinning. Dessa länder har
infört åtgärder som leder till att brännbart avfall inte längre går till
deponi, vilket i praktiken motsvarar ett förbud mot deponering. I de flesta av
de lågpresterande medlemsstaterna tillämpas inga sådana åtgärder och den lägsta
avgiften för deponering av avfall vid avfallsdeponier är ibland så låg som sju
euro per ton. Vissa
medlemsstater med en hög återvinningsnivå och förbud mot deponering har
emellertid fortfarande svaga resultat när det gäller återvinning av plast. I
genomsnitt ligger de på cirka 28 %[50]. Det nuvarande förhållandet mellan
materialåtervinning från plast och energiåtervinning från plast skulle kunna
förbättras genom åtgärder som separat insamling, sortering och
materialåtervinning. Ett deponeringsförbud skulle skapa en situation där
energiåtervinning dominerar framför materialåtervinning, vilket inte är
förenligt med avfallshierarkin. Det kan vara lämpligt att reflektera över hur
ekonomiska styrmedel skulle kunna användas för att styra avfallsflödet genom
avfallshierarkin och därigenom undvika att det uppstår en dammsugareffekt som
gynnar energiåtervinning från avfall. Nästan 50 % av
all plast i EU går till deponi, och oftast är det fråga om förpackningar. Den
stora bristen på separat insamling av avfall och alternativ i många
medlemsstater kan förklara varför en stor andel av all plast går till deponier[51]. Plast
som går till deponering ger varken material- eller energiåtervinning och
innebär därför ett mycket ineffektivt resursutnyttjande. I en undersökning av
prognoserna för vilka mängder plastavfall som kommer att genereras fram till
2035 analyseras vilka konsekvenser kraftfulla politiska åtgärder för att utöka
materialåtervinningen skulle kunna få och man drar slutsatsen att det är på
plastområdet som den största potentialen står att finna för minskade
miljökonsekvenser av avfall[52].
Frågor: (1)
Är det inom den gällande rättsliga ramen för
avfallshantering möjligt att hantera plast på lämpligt sätt eller måste
gällande lagstiftning ändras? (2)
Hur kan åtgärderna för att främja en ökad
återvinning av plast bäst utformas så att det kan säkras att de ger positiva
effekter i form av stärkt konkurrenskraft och tillväxt? (3)
Skulle ett fullständigt och effektivt
genomförande av kraven för avfallshantering i den gällande lagstiftningen om
deponi innebära att den nuvarande deponeringen av plastavfall minskar i
tillräckligt hög grad? (4)
Vilka åtgärder skulle vara lämpliga och
ändamålsenliga för att främja en återanvändning och återvinning av plast
istället för deponering? Skulle ett förbud mot deponering av plast vara en
lämplig lösning eller skulle det räcka att höja deponiavgifterna och införa
omdirigeringsmål? (5)
Vilka ytterligare åtgärder skulle kunna vara
lämpliga för att flytta plastavfallsåtervinningen högre upp i avfallshierarkin
i syfte att minska energiåtervinningen till förmån för mekanisk återvinning?
Skulle en avgift på energiåtervinning vara en lämplig åtgärd? (6)
Bör det införas separat insamling av
plastavfall direkt från hemmen i kombination med ett system för enhetsbaserad
prissättning (pay-as-you-throw) för restavfall i Europa, eller bör detta till
och med bli obligatoriskt? 5.2. Uppnående
av målen, materialåtervinning av plast och frivilliga initiativ Mål och export av plastavfall Cirka 16 miljoner ton plastavfall per år
skulle kunna återvinnas om alla de nuvarande återvinningsmålen uppfylls vad
gäller fast kommunalt avfall, bygg- och rivningsavfall, uttjänta fordon,
förpackningar, batterier och avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk
och elektronisk utrustning (WEEE). Denna siffra tyder på att det finns cirka
ytterligare 9 miljoner ton plastavfall (av totalt 24,9 miljoner ton) som inte
uttryckligen omfattas av obligatoriska mål för återanvändning/återvinning,
huvudsakligen plast i möbler och annan utrustning än elektriska och
elektroniska produkter[53].
Förpackningsdirektivet är det enda av EU:s rättsliga instrument i vilket det
fastställs ett specifikt mål för plastförpackningar. Det är också möjligt att
fastställa specifika återvinningsmål för annat plastavfall än avfall från
plastförpackningar. Det kan också vara så att återvinningsmålen i
EU:s avfallslagstiftning kan ha ökat tillgången på återvinningsbart avfall, som
anges i EEA-rapporten[54].
Detta, tillsammans med de höga priserna på den blomstrande asiatiska ekonomin,
har gjort att exporten av plastavfall till Asien har kunnat öka under de
senaste tio åren. Detta är visserligen inget problem i sig, men det kan hävdas
att återvinning av plastavfall i Europa är ett bättre alternativ ur
miljöhänseende och det plastavfall som exporteras till länder utanför EU bör
återvinnas i anläggningar som uppfyller normer som är likvärdiga med dem som
tillämpas i EU. Exporterat plastavfall som hamnar i undermåliga anläggningar
eller bortskaffas skulle kunna innebära att man äventyrar uppnåendet av de
miljömål för resursbevarande som anges i vattenramdirektivet. (7)
Är det nödvändigt att införa särskilda
återvinningsmål för plastavfall för att öka återvinningen av plastavfall? Vilka
andra typer av åtgärder skulle kunna införas? (8)
Är det nödvändigt att införa åtgärder för
att undvika undermålig en återvinning eller dumpning av återvinningsbart
plastavfall som exporteras till tredje land? Frivilliga åtgärder Frivilliga
åtgärder skulle kunna bidra till att minska problemen med plastavfall i miljön
och minska resursanvändningen. Ett uppenbart mål skulle här vara avfall från
plastförpackningar, då detta står för 63 % av det sammanlagda
plastavfallet. Ett steg i rätt riktning skulle här kunna vara riktlinjer
för hållbara förpackningar som tillverkare och återförsäljare skulle
kunna förbinda sig att följa. I ett sådant initiativ skulle också kunna ingå
parametrar för mätning av förpackningarnas hållbarhet, bästa tillgängliga
teknik för plastförpackningstillverkare, ett oberoende märkningssystem för att
mäta konsumenternas individuella miljöpåverkan, informationskampanjer för att
öka konsumenternas medvetenhet om riskerna med plasten och dess bortskaffande
samt separat insamling. Befintliga initiativ som Europeiska
återförsäljarforumet, EUROPEN, plattformen för PET-flaskan och Vinyl 2010+
skulle kunna kombinera sina insatser i riktning mot en mer hållbar
plastproduktion och ett mer hållbart bortskaffande av plast. Liknande system
skulle kunna inrättas för insamling och återvinning av icke-förpackningsplast
från jordbruket, dvs. plast som är lätt att återvinna tack vare att den har en
enhetlig kemisk sammansättning. Förenade kungarikets program Agricultural
Waste Plastics Collection and Recovery Programme" skulle
kunna fungera som föregångare[55].
Initiativ av detta slag skulle kunna inriktas på plast från elektriskt och
elektroniskt avfall och uttjänta fordon, då sådan plast står för 10 % av
plastavfallet i Europa. Slutligen kommer tillverkarnas investeringar i
förbättrad produktutformning att bli en viktig drivkraft för att minska
plastavfallet. Artikel 8 i vattenramdirektivet pekar i den riktningen och
frivillig anpassning på ett tidigt stadium kan leda till bättre resultat än
lagstiftningsåtgärder. (9)
Skulle ytterligare frivilliga åtgärder, i
synnerhet för tillverkare och återförsäljare vara ett lämpligt och effektivt
instrument för att uppnå bättre resursanvändning i livscykeln för
plastprodukter? 5.3. Fokus
på konsumenternas beteende Att ge
plasten ett värde Plast betraktas
som ett material utan eget värde. Detta leder till att den mest betraktas som
skräp och kastas. Alla plaster är
emellertid takniskt avancerade och komplexa material som för att främja
återanvändningen och återvinningen måste ges ett ökad värde i konsumenternas
ögon. Vissa
plastprodukter (t.ex. PET-flaskor) kan omfattas av ett pant- och retursystem,
vilket skulle kunna tjäna som incitament för den med uttjänta produkter att
lämna in dessa på ett särskilt insamlingsställe för att få tillbaka panten.
Härigenom skulle man också undvika en snedvridning av konkurrensen och monopol.
För vissa plastföremål skulle nya företagsmodeller, såsom leasingsystem, där
producenten förblir ägare till produkten, kunna vara ett användbart verktyg för
att säkerställa att föremålen samlas in och hanteras på ett miljöriktigt sätt. Frågor: (10)
Är det möjligt att utveckla pant- och retursystem
eller leasingsystem för vissa kategorier av plastprodukter? Om så är fallet,
hur kan negativa effekter på konkurrensen undvikas? Att göra
det möjligt för konsumenterna att veta vad de köper Välinformerad
konsumenter kan komma att spela en avgörande roll när det gäller att främja
hållbara produktionsmönster för plast och plastprodukter och enmer effektiv
resursanvändning. När det gäller att påverka konsumenternas beteende skulle man
med hjälp av tydlig, enkel och kortfattad information kunna informera
konsumenterna om en produkts plastinnehåll och om potentiellt skadliga
tillsatser/färger, hur dessa påverkar återvinningsmöjligheterna och om vilka
försiktighetsåtgärder som bör vidtas vid användningen av produkten. Sådan information skulle också kunna omfatta indikatorer för
miljöprestanda för plastprodukten, som dess återvinningspotential,
komposterbarhet och resurseffektivitet. För vissa plastprodukter skulle det
också vara relevant att informera om vilka andelar återvunnet material de
innehåller, återvinningspotentialen och reparationsmöjligheterna. En fullständig produktinformation om vilken
typ av plast det är fråga om och om återvinningspotentialen kan också lämnas
via andra system än de nu befintliga, så att konsumenterna ges möjlighet att
göra väl underbyggda val när de köper en plastprodukt. Det faktum att en
produkt enkelt och effektivt kan materialåtervinnas skulle också kunna
återspeglas i produktpriset och skulle kunna användas som en
marknadsföringsstrategi. Information om
miljöpåverkan och om miljömärkning skulle också kunna användas för att hjälpa
konsumenterna att göra väl underbyggda val i förhållande till produktens
prestanda under hela livscykeln. Fråga: (11)
Vilken typ av information anser ni att
konsumenterna behöver ha tillgång till för att kunna påverka
resurseffektiviteten vid köp av plastprodukter? 5.4. I en
riktning mot mer hållbar plast Plastdesign
för enkel och billig cyklisk återvinning[56] Själva
utformningen av plasten är en viktig faktor när det gäller att åstadkomma
hållbarhet i plasttillverkningen.Det finns relativt få plaster (polymerer), men
däremot finns det ett stort antal tillsatser som används i plastproduktionen
och som kan utgöra hinder för återvinning eller leda till att avfallet snarare
nedvärderas/kastas än återvinns cykliskt. Om andelen
farliga ämnen i plast minskar skulle återvinningsmöjligheterna öka.Om andelen
farliga ämnen minskar gradvis i både nya och återvunna produkter skulle även de
risker som är förenade med användningen minska.I Färdplanen för ett resurseffektivt
Europa anges att senast 2020 bör alla relevanta ämnen som inger mycket stora
betänkligheter tas upp på Reachs kandidatlista och bland dessa bör relevanta
plasttillsatser ingå. Det är också
viktigt att sörja för ett tillräckligt informationsflöde från tillverkarna till
återvinningsföretagen. Genom att omvandlingsindustrin förses med tydliga
säkerhetsdatablad för plastpellets är det också möjligt att öka andelen
högkvalitativ materialåtervinning. Det kan också vara lämpligt att märka den
plast som levereras till omvandlingsindustrin och att informera om det kemiska
innehållet. Fråga: (12)
Vilka ändringar behöver göras när det gäller
plasters kemiska utformning för att förbättra återvinningspotentialen? (13)
Hur kan information om plasters kemiska
innehåll göras tillgänglig för alla aktörer inom avfallsåtervinningskedjan? Innovativa
material ger nya utmaningar Nya risker kan
uppstå genom användningen av innovativa material, som nanomaterial, till
exempel i flaskor av polyetentereftalat (PET)[57] eller i annat förpackningsmaterial, eller
genom att selektiva gaser används i livsmedelsförpackningar eller genom att
nanosensorer används för att upptäcka nedbrytningsprocesser i livsmedel[58]. EU:s
strategi är att bedöma riskerna för enskilda nanomaterial från fall till fall.
Det är emellertid svårt att bedöma potentiella miljö- och hälsorisker på grund
av att det råder brist på uppgifter om miljö och toxikologi. En gemensam
EU-definition av nanomaterial skulle kunna göra det lättare att generera och
samla in sådana uppgifter[59].
Den ökande
användningen av mikropartiklar av plast är också ett problem. I vissa
konsumtionsprodukter, t.ex. exfolierande krämer och duschtvålar, tillsätter
producenterna plastpartiklar istället för naturliga partiklar med exfolierande
egenskaper. Plastkristallerna kan gå ut i haven, eftersom våra
vattenreningssystem inte är utrustade för att filtrera bort den typen av
material. Fråga: (14)
Hur kan de problem som följer av
användningen av mikroplastpartiklar i produkter och tillverkningsprocesser samt
av nanoplastpartiklar bäst åtgärdas? 5.5. Hållbarheten
hos plast och plastprodukter Många av de problem som uppstår i fråga om
plastavfall som t.ex. ökande volymer och plastavfall i haven beror på att
plastmaterial är otroligt hållbara och oftast överlever de produkter som är
gjorda av dem. Problemen förvärras när plastprodukterna har utformats specifikt
för ett enda användningsområde eller för en kort livscykel eller när deras
livscykel avsiktligt förkortas. Produktdesign
för en längre livslängd, återanvändning och reparation För att
säkerställa hållbarhet vad gäller produktion och användning av plastprodukter
och för att undvika att icke-förnybara naturresurser går förlorade bör
plastprodukterna utformas för en maximal hållbarhet. Flera faktorer gör det
emellertid svårt att uppnå det målet, som till exempel att produkterna blir
uttjänta, antingen ur teknisk synvinkel eller i form av planerad föråldring[60], och att
en produktdesign som möjliggör reparation är mindre lönsam eller till och med
tekniskt omöjlig. Plastprodukter
som elektrisk och elektronisk utrustning är ofta inte utformade för
återanvändning. Eftersom designen är kopplad till marknadsföringen är det
vanligt att man till följd av smärre tekniska förbättringar väljer att sälja en
helt ny produkt istället för att satsa på att sälja modulbaserade system där
enskilda komponenter kan ersättas med nya tekniskt förbättrade komponenter på
ett lätt och billigt sätt. Det är till exempel vanligt att man ersätter en
dator med en helt ny dator i plast, även om det skulle räcka att byta ut
centralenhetskretsen för att aktualisera utrustningen. All formgivning
som avsiktligen gör att plastvaror inte kan repareras bör motverkas[61]. Det bör
utforskas vilka krav och riktlinjer som skulle kunna tas fram för
återanvändning och reparation av plastprodukter. Visst arbete med att utveckla
metoder för att mäta produkters återanvändningspotential har redan inletts[62]. En
lösning kan vara att ta fram ekodesignbestämmelser och särskilda kriterier för
återanvändning, hållbarhet, reparation och modulärkonstruktion. Sådana åtgärder
ingår redan i artikel 9.1 ramdirektivet om vatten. (15)
Bör politiken för produktdesign inriktas på
att motverka planerad föråldring av plastprodukter och på att främja
återanvändning och moduldesign för att minimera plastavfallet? (16)
Kan nya regler om ekodesign vara till hjälp
för att uppnå en ökad återanvändning och hållbarhet för plastprodukter? Engångsprodukter
och kortlivade plastprodukter. För att minska
avfallet och för att sörja för resurseffektivitet är det, mot bakgrund av
livscykelsanalyser och analyser av miljöpåverkan[63] lämpligt
att sätta stopp för den stora spridningen av kortlivade plastprodukter och
plastprodukter för engångsbruk (som plastpåsar). Det finns en
mycket stor mängd billiga plastprylar (vilka ibland medföljer andra
konsumtionsvaror), skämtartiklar, kortlivade leksaker och liknande, vars priser
inte alls avspeglar de totala miljökostnader, inbegripet avfallshanteringen,
som de innebär. Samma sak gäller för engångsartiklar, som plastkassar för engångsbruk. Plastkassar är
ett typiskt exempel på hur det moderna konsumtionssamhället fungerar - de är
lätta, praktiska, utan ekonomiskt värde och kastas ofta efter en enda
användning, och detta fortsätter trots att miljöbelastningen från plastkassar
är betydande. Under 2010 släpptes 95,5 miljarder plastkassar (1,42 miljoner
ton) ut på EU-marknaden, varav de flesta (92%) var avsedda för engångsbruk.
Dessutom bidrar plastkassarna till att öka andelen plastföroreningar i den
marina miljön och får samma skadliga effekter som annat plastavfall. Ett
talande exempel på detta är det faktum att plastpåsar utgjorde 73 % av allt det
avfall som samlades in av trålfartyg utmed Toskanas kust[64]. Till
följd av det offentliga samrådet om plastkassar som hölls sommaren 2011 håller
EU-kommissionen nu (som ett separat initiativ) på att undersöka hur
engångsanvändningen av plastkassar kan minskas. Genom att
utveckla marknadsbaserade instrument som bygger på miljökonsekvensindikatorer
skulle man kunna styra bort produktionen och konsumtionen från kortlivade
plastprodukter och plastprodukter för engångsbruk. Grundtanken är trots allt
att förorenaren ska betala. Ett mer
övergripande problem är att priserna kan snedvridas och medföra att miljövänlig
praxis diskrimineras[65].
Ett system som verkligen återspeglar de faktiska miljökostnaderna från
utvinning av råmaterial till produktion, distribution och avfallshantering
skulle uppmuntra till en hållbar produktion och kompensera för
marknadsmisslyckanden. En grön offentlig upphandling och finansiella instrument
såsom miljöskatter kan också bidra till att förbättra situationen. Frågor: (17)
Bör marknadsbaserade instrument införas så
att man mer exakt avspeglar miljökostnaderna från det att plasten produceras
till att den bortskaffas? (18)
Hur kan vi bäst minska den avfallsbörda som
kortlivade produkter och engångsartiklar i plast innebär? 5.6. Främjande
av biologiskt nedbrytbara plaster och biobaserade plaster Biologiskt nedbrytbara plaster Biologiskt
nedbrytbara plastprodukter[66]
uppfattas ofta som en möjlig lösning på plastavfallet och röner allt större
uppmärksamhet från allmänheten. Även om biologiskt nedbrytbara plaster
fortfarande utgör ett litet segment av marknaden, bedrivs produktionen idag i
industriell skala och förväntas i EU öka från 0,23 miljoner ton per år under
2007 till 0,93 miljoner ton per år under 2011[67]. Det finns
emellertid en risk för att termen biologiskt nedbrytbar missförstås av
konsumenterna. Märkningen biologiskt nedbrytbar skulle kunna tolkas som
att en produkt lämpar sig för hemkompostering, men i själva verket kan det
stora flertalet av biologiskt nedbrytbara plaster enbart brytas ned under
mycket speciella betingelser med konstant hög temperatur och luftfuktighet i
industriella komposteringsanläggningar. De lämpar sig således inte för
hemkompostering och de bryts inte heller ned inom någon rimlig tid om de kastas
i naturen[68].
Det bör göras en tydlig åtskillnad mellan produkter som kan hemkomposteras och
sådana som måste komposteras industriellt och konsumenterna måste ges information
om lämpliga bortskaffningsmetoder. Om situationen inte är tydlig riskerar
konsumenterna att feltolka och kanske inte ta tillräcklig hänsyn när de kastar
produkten i tron att produkter som är märkta som biologiskt nedbrytbara kommer
att förmultna på kort tid under naturliga förhållanden. Det finns också
en del påståenden om biologisk nedbrytbarhet som bör granskas. Till exempel ger
nedbrytning av plast med hjälp av ett oxidationsmedel (vanligtvis ett
metallsalt) i närvaro av syre, värme och UV-strålning upphov till mikroskopiska
plastfragment med samma egenskaper som den ursprungliga plasten. Det är inte
alltid fastställt vilka effekter resterna från nedbrytning genom oxidation kan
få[69]. Plast
som bryts ned genom oxidation riskerar att öka på mängden mikroplastpartiklar i
den marina miljön och därmed ökar också risken för att djur får i sig plasten[70]. Det
faktum att det förekommer oxidationsmedel i plastavfallet kan också försvåra
plaståtervinningen[71].
Det bör därför diskuteras huruvida begreppet biologiskt nedbrytbar
överhuvudtaget kan användas i det här fallet. En annan fråga är
i vilken utsträckning biologiskt nedbrytbar plast kan ses som en lösning på
problemet med plastavfall i haven. Nedbrytningen i den marina miljön påverkas
av ett flertal faktorer, som typ av produkt, tillgången på relevanta
mikroorganismer, vattentemperaturen och produktens densitet. I vissa försök som
gjorts av Plastral Fidene konstaterades att det tar 20–30 veckor i att bryta
ned en stärkelsebaserad PCL[72]
i australiska vatten, medan det tar 20-30 dagar att bryta ned den i en kompost[73]. Det
finns dessutom många biologiskt nedbrytbara plaster som inte bryts ned i
matsmältningsapparaten hos marina djur och skador på sådana djur kommer
sannolikt att förbli ett problem. Det finns flera
hinder för en snabb spridning på marknaden av biologiskt nedbrytbara plaster.
Om det inte görs ytterligare tekniska framsteg vad gäller plasternas
funktionsegenskaper finns det en risk för att de inte kommer att lämpa sig för
vissa typer av förpackningsändamål, som för förpackning av färska livsmedel[74]. Den
befintliga tillverkningssektorn, som är van vid petroleumbaserad plast, kan
behöva göra dyra anpassningar för att det ska fungera med biologiskt nedbrytbar
plast[75].
Det måste fortfarande undersökas hur biologiskt nedbrytbara plaster påverkar de
marina miljöerna och vilken toxicitet de ger upphov till vid kompostering[76]. De
befintliga systemen för avfallshantering kan ännu inte i tillräcklig mån
separera biologiskt nedbrytbar plast från konventionell plast och detta är ett
problem för återvinningen. En teknikanpassning kan innebära att kostnaderna för
separering ökar eftersom det sannolikt krävs mer sofistikerad utrustning. Vad gäller
kompostering av biologiskt nedbrytbara plaster kommer det att krävas investeringar
i komposteringsanläggningar och det behöver tas fram en lämplig
komposteringsprocess. (19)
För vilka användningsområden bör biologiskt
nedbrytbara plaster främjas och vilka ramvillkor bör gälla? (20)
Skulle det vara lämpligt att stärka den
befintliga rättsliga ramen genom att man gör en tydlig distinktion mellan
naturligt komposterbara plaster och tekniskt nedbrytbara plaster och bör det
vara obligatoriskt att informera om detta? (21)
Kräver användningen av plaster som kan
nedbrytas genom oxidation insatser för att skydda återvinningsprocessen, och i
så fall, på vilken nivå? Biobaserade
plaster Marknaden
domineras fortfarande till 99 % av petroleumbaserad plast[77], men det
finns en växande marknad för biobaserade plaster som framställs av förnybara
resurser[78].
Den biobaserade plast som finns idag är huvudsakligen framställd av stärkelse
från majs, ris, rörsocker eller potatis. Begreppet
"biobaserad" har definierats av Europeiska standardiseringskommittén
(CEN)[79].
Trots detta måste konsumenterna ges fullständig information om att begreppet
avser plastens ursprung och inte hur den kan hanteras när den är uttjänt. Även
om huvuddelen av alla biologiskt nedbrytbara plaster nu är biobaserade kan
biologiskt nedbrytbara plaster också framställas av petroleumbaserade råvaror eller
en kombination av petroleum och biobaserade råvaror. Vissa biobaserade
polymerer, som polyetylen, som tillverkas av bioetanol är inte biologiskt
nedbrytbara. Konkurrensen med livsmedelsproduktionen, vilken redan diskuterats
i samband med biobränslen, är ett problem för framställningen av biobaserade
plaster och en mycket brännbar fråga. En större ökning av produktionen av
biobaserade plaster, dvs. till en nivå som motsvarar den nuvarande nivån för
konventionella plaster, skulle kunna få negativa följder för
livsmedelsproduktionen av de grödor som används för att framställa biobaserade
plaster. Detta skulle kunna få negativa konsekvenser för utvecklingsländerna
och övergångsekonomierna. Det har dokumenterats att priserna på majs steg till
följd av att etanolproduktionen ökade i USA 2008[80]. En ökad
markanvändning och högre råvarupriser kan leda till en ökad vattenförbrukning
och en ökad användning av gödningsmedel inom jordbruket och kan dessutom leda
till en minskad biologisk mångfald genom att obrukad mark och skogar omvandlas
till jordbruksmark. Dessa problem är inte aktuella när det gäller biobaserade
plaster som framställs av jordbruksavfall, biprodukter från odling av
livsmedelsgrödor och saltvattensalger. Fråga: (22)
Hur bör man betrakta biobaserade plaster mot
bakgrund av plastavfallshanteringen och behovet av att bevara resurserna? Bör
biobaserade plaster främjas? 5.7. EU-initiativ
som tar upp problemet med marint avfall, inbegripet plastavfall Ramdirektivet om en marin strategi (2008/56/EG)
syftar till att uppnå en god miljöstatus för alla marina vatten senast 2020. I direktivet identifieras marint avfall som en av
de faktorer som avgör god miljöstatus där ”[e]genskaper hos och mängder av
marint avfall [inte] förorsakar [några] skador på kustmiljön och den marina
miljön." Marint avfall omfattar alla
typer av avfall. Undersökningar har dock visat
att majoriteten av avfallet i våra hav och oceaner är plastavfall. Kommissionen angav under 2010 kriterier för
medlemsstaterna för att utvärdera miljöstatusen för sina hav inom ramen för
ramdirektivet om en marin strategi[81]. Flera av dessa kriterier gäller marint avfall. En arbetsgrupp avseende marint avfall har utarbetat
en översikt över befintliga uppgifter och metoder för övervakning av marint
avfall, i enlighet med kraven i ramdirektivet om en marin strategi. I översikten påpekades både vidden av problemet och
det brådskande behovet av ytterligare samordnad forskning för att säkerställa
gemensamma övervaknings- och begränsningsåtgärder. Gruppen
fortsätter att arbeta för (bl.a.) en harmonisering av övervakningen, en
uppskattning av vilka kostnaderna kommer att bli och en bedömning av de skador
som marint avfall åsamkar. Samtidigt har kommissionen inlett en dialog med
intressenterna (plasttillverkare, återvinningsföretag, återförsäljare,
förpackningsföretag, hamn- och sjöfartsmyndigheter samt icke-statliga
organisationer) för att utveckla partnerskap och frivilliga åtgärder för att
lösa problemet med marint avfall. Det finns
dessutom ett antal projekt och initiativ för närvarande för att öka förståelsen
för vilket upphovet till och effekterna av marint avfall är samt även att hitta
möjliga lösningar på detta problem. En
översikt över alla initiativ och potentiella åtgärder för att lösa detta
problem finns i ett separat arbetsdokument från kommissionens avdelningar
[Commission Staff Working Document, 2012, 365]. Ett framgångsrikt genomförande av
avfallspolitiken är en grundförutsättning för att undvika att plastavfall går
ut i den marina miljön. Det pågår nu
diskussioner om att fastställa mål som vägledning för de politiska
ansträngningarna och för kontroll av att resultatet blir önskvärt (t.ex. i den
slutliga versionen av ministerdeklarationen från OSPAR 2010). Den kommande rapporteringen enligt ramdirektivet om
en marin strategi och de pågående projekten bör göra det möjligt att utveckla
ett grundscenario för EU 2013 som skulle kunna användas för att fastställa
riktmärken, milstolpar och mål för en policy. Inom ramen för vissa regionala havskonventioner
håller handlingsplaner för marint avfall på att utarbetas. För Medelhavsområdet godkändes en strategi för
marint avfall i februari 2012[82]. När det gäller nordöstra Atlanten kommer åtgärden
”Fishing for Litter” (fånga avfallet), parallellt med områdets marina
handlingsplan, att genomföras i flera av konventionens områden. Dessutom finns det många initiativ på EU-nivå,
bl.a. den politiska utvecklingen som tar allt större hänsyn till inverkan av
marint avfall, såsom översynen av direktiv 2000/59/EG om mottagningsanordningar
i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester (se arbetsdokumentet från
kommissionen för en mer omfattande översikt). EU:s
avfallspolitik omfattar redan många bestämmelser som, om de genomförs fullt ut,
skulle kunna minska problemet med marint avfall avsevärt. Denna grönbok innehåller ett antal ytterligare
politiska alternativ som kan bidra till att minska marint avfall. Det finns emellertid många andra åtgärder som inte
omfattas av denna grönbok som måste vidtas, såsom genomförandet av
beteendestudier för att förbättra förståelsen för hur konsumenternas
medvetenhet ska kunna ökas. En sådan åtgärd är att öka konsumenternas
medvetenhet, vilket har gjorts i flera medlemsstater, regioner och samhällen,
t.ex. genom anordnandet av gemensamma skräpplockardagar på stränder. Sådana initiativ finns det många av på olika nivåer
och årets alla dagar. Det finns dock ingen samordning på EU-nivå av all
pågående verksamhet, inbegripet dessa evenemang för att sprida information. Frågor: (23)
Vilka andra åtgärder än de som beskrivs i denna
grönbok kan övervägas för att minska det marina avfallet? Bör vissa åtgärder
för att minska det marina avfallet samordnas på EU-nivå (t.ex. genom att
inrätta en samordnad Europeisk skräpplockardag på kusterna för att öka
medvetenheten)? (24)
I sitt förslag till ett nytt miljöhandlingsprogram
föreslår kommissionen att det fastställs ett EU-omfattande kvantitativt
minskningsmål för marint avfall. Hur kan fastställandet av ett sådant mål bidra
till bättre åtgärder som minskar plastavfallet rent allmänt sett? Hur kan ett
sådant mål utarbetas? 5.8. Internationella
åtgärder Enligt artikel 4 i Baselkonventionen ska
parterna garantera tillgången till lämpliga avfallsanläggningar för en
miljöriktig hantering av farligt avfall och annat avfall som ska ligga i den
utsträckning det är möjligt inom den partens territorium oavsett var avfallet
ackumuleras. Denna allmänna bestämmelse gäller
även plastavfall. Den nya strategiska ramen för
2012–2021, som antogs vid den tionde partskonferensen för Baselkonventionen i
2011, omfattar en miljöriktig hantering när det gäller förebyggande av avfall
och avfallsminimering i sina strategiska mål. Partskonferensen
beslutade även att ge en teknisk expertgrupp i uppdrag att utarbeta en ram för
miljöriktig avfallshantering på internationell nivå[83]. Det globala partnerskapet för avfallshantering
(partnership on Waste Management UNEP IETC)[84] inrättades 2010, och sedan kort försöker
partnerskapet internationellt främja en övergripande avfallshanteringsmetod,
som ska fungera som en plattform för att stärka det internationella samarbetet
mellan aktörerna.Arbetsplaner för sponsrade prioriterade områden såsom
hantering av fast avfall, marint avfall och avfallsminimering, som alla är av
avgörande betydelse för en global plastavfallshantering, håller på att
utarbetas. Ett prioriterat område för
plastavfall kan komma att övervägas. EU:s nya grannskapspolitik och
föranslutningspolitik kan spela en värdefull roll för att främja åtgärderna för
att förbättra plastavfallshanteringen och klara av dagens utmaningar. Det är till exempel avgörande att grannländerna i
södra Medelhavsområdet och Svarta havet deltar aktivt för att uppnå en -
plastfri - god miljöstatus i Medelhavet och Svarta havet[85]. Marint plastavfall bör också vara en fråga som
behandlas i bilaterala och regionala diskussioner/forum, handlingsplaner osv.
(nya grannskapspolitiken). Det finns också ett
tydligt behov av att koppla ihop dessa politiska ramar och åtgärder med de
åtgärder som vidtas inom ramen för UNEP, t.ex. handlingsprogrammet för
Medelhavsområdet för att stärka genomförandet av Barcelonakonventionen och
minimera konsekvenserna av det marina plastavfallet. Toppmötet Rio+20 gjorde det möjligt att ta upp
frågan om marint avfall på global nivå. I slutdokumentet bekräftades behovet av
fortsatta ansträngningar för att minska förekomsten och inverkan av
havsföroreningar, inbegripet marint avfall, särskilt plaster, från ett flertal
havsbaserade och landbaserad källor, bl.a. sjöfarten och avrinning från land.
Ett konkret åtagande gjordes vad gäller att vidta åtgärder senast 2025, som
grundas på samlade vetenskapliga rön, för att uppnå avsevärda minskningar av
marint avfall för att förebygga skador på kust- och havsmiljön. Frågor: (25)
Bör EU prioritera plastavfallet i högre grad
inom ramen för dess ”nya grannskapspolitik", särskilt för att minska
plastavfallet i Medelhavsområdet och i Svarta havet? (26)
Hur kan EU arbeta för att främja effektivare
internationella åtgärder för att förbättra plastavfallshanteringen i hela
världen? [1] KOM(2011) 571. [2] Gerhard Pretting/Werner Boote, Plastic Planet, Ornage Press,
Freiburg 2010, s. 8. [3] Detaljerad rapport Plastic Waste: Ecological and Human Health Impacts, Science for Environment Policy,
November 2011, s. 1. [4] (BIOIS) Plastic waste in the Environment, final report, European
Commission, November 2010, http://ec.europa.eu/environment/waste/studies/pdf/plastics.pdf. [5] KPMG International (2010). The future of the chemical industry. [6] Plastic waste in the Environment, loc.cit, s. 163. [7] Wurpel G.,Van den Akker J.,Pors J., Ten Wolde, Plastics do not
belong in the ocean. Towards a
roadmap for a clean North Sea. IMSA
Amsterdam (2011), s. 39. [8] I
medlemsstatens statistik omfattas vanligtvis endast plastförpackningar. Den
faktiska mängden plastavfall kan antas vara högre. Se vidare: FORWAST,2010,
Policy recommendations, s. 43. (http://forwast.brgm.fr/Documents/Deliverables/Forwast_D63.pdf). [9] (BIOIS) Plastic waste in the Environment, loc.cit., s. 73. [10] R 1
Återvinning enligt bilaga II till direktivet om avfall 2008/98/EG [11] (BIOIS)
Plastic waste in the Environment, s. 123. [12] (BIOIS) Plastic waste in the Environment, loc.cit., s. 122. [13] (BIOIS) Plastic waste in the Environment, loc.cit., s. 123. [14] WBCSD, Vision 2050,
http://www.wbcsd.org/templates/TemplateWBCSD5/layout.asp?type=p&MenuId=MTYxNg&doOpe.. [15] Plastics Europe, plastics – the facts, 2012, s. 5. [16] Friends of the Earth, Report of September 2010, More jobs, less
waste, s. 16, s. 31. [17] Plastics Europe, s. 5. [18] Plastics Europe, s. 12. [19] Wurpel G. et al, s. 13. [20] UNEP, 2009, Marine Litter: A global challenge,
http://www.unep.org/pdf/unep_marine_litter-a_global_challenge.pdf. [21] En
företeelse där större samlingar av övergivna fisknät ligger i vattnet fångar
stora mängder av fisk. [22] Nära
storstäder och undervattenskanjoner där tätheten kan sträcka sig över 100 000
styck per km2. Se vidare: Wurpel, G. s. 32, 35. [23] De flesta
tillsatserna är något av följande: utfyllnader, förstärkningarar, mjukgörare,
färgämnen, stabilisatorer, processhjälpmedel, flamskyddsmedel, peroxider och
antistatmedel. Var och en hör till egen grupp av kemikalier. [24] to Y.,
Isobe T., Takada H., Kanehiro H., Ohtake C. and Kaminuma T. (2001) “Plastic
resin pellets as a transport medium for toxic chemicals in the marine
environment” in Environmental Science and Technology 35(2): 318-324. [25] Rios, L.M., Moore, C. and P.R. Jones (2007) “Persistent organic
pollutants carried by synthetic polymers in the ocean environment” in Marine
Pollution Bulletin 54: 1230-1237. [26] Rios, L.M., Jones, P.R., Moore, C. and U. Narayan (2010)
“Quantification of persistent organic pollutants adsorbed on plastic debris
from the Northern Pacific Gyres’ “Eastern Garbage Patch””, godkänd i Journal
of Environment Monitoring. [27] (BIOIS) Plastic waste in the Environment, loc.cit., s. 117. [28] (BIOIS) Plastic waste in the Environment, loc.cit., s. 114. [29] UNEP yearbook; Emerging
issues in global environment, Nairobi 2011; GESAMP (2010,IMO/FAO/UNESCO-IOC/UNIDO/WMO/IAEA/UN/UNEP Joint Group
of Experts on the Scientific Aspects of Marine Environmental Protection); Bowmer, T. and Kershaw, P.J., 2010 (Eds.),
Proceedings of the GESAMP International Workshop on plastic particles as a
vector in transporting persistent, bio-accumulating and toxic substances in the
oceans. GESAMP Rep. Stud. No.
82, 68 pp., p.8. [30] UNEP (2005). Marine litter, an analytical overview: http://www.unep.org/regionalseas/marinelitter/publications/docs/anl_oview.pdf. [31] Liffman M. and Boogaerts (1997) “Linkages between land-based sources
of pollution and marine debris” in Marine Debris. Sources, Impacts, Solutions, s. 359-366. [32] Browne, M.A., Crump, P., Niven,
S.J., Teuten, E., Tonkin, A., Galloway, T., Thompson, R. (2011). Accumulation of microplastics on shorelines
worldwide: sources and sinks. Environ Sci Technol, 45(21), 9175-9179. [33] Derraik J.G.B
(2002) “The pollution of the marine environment by plastic debris: a review” in Marine Pollution Bulletin
44:842-852. [34] Batteridirektivet
(2006/66/EG), EUT L 266, 6.9.2006, s. 1, direktiv 2000/53/EG om uttjänta
fordon. EGT L 269,
21.10.2000, s. 34; Direktiv 94/62/EG om
förpackningar och förpackningsavfall, EGT L 365, 31.12.1994, s. 10, direktiv
96/59/EG om bortskaffande av polyklorerade bifenyler och polyklorerade
terfenyler (PCB/PCT), EGT L 243, 24.9.1996, s. 31, direktiv 86/278/EEG om
avloppsslam; EGT L 181, 4.7.1986, s. 6. [35] Särskilt artikel 2.7 d. [36] (BIOIS) Plastic waste in the Environment, s. 74. [37] Follow-up study on the implementation of Directive 1999/31/EC on the
landfill of waste in EU-25, COWI consultants, juni 2007, s. 79. [38] COWI study, loc. cit., s. 5. I vissa av de tio
som anslöt sig till EU den 1 maj 2004 berörs hälften av hushållen. [39] (BIOIS), implementing EU waste legislation for green growth, final
report 2011 , s. 11-13 och s. 88. [40] Europeiska miljöbyråns rapport nr 7/2012, Köpenhamn 2012, Movements
of waste across the EU’s internal and external borders, s. 20. [41] BiPRO/Umweltbundesamt, "Services to support the IMPEL network
in connection with joint enforcement actions on waste shipment inspections and
to co-ordinate such actions, Final Report 15 juli 2009. [42] (Större
nytta av EU:s miljöåtgärder: att stärka förtroendet genom bättre kunskap och
reaktionsförmåga”) COM(2012) 95 slutlig av den 7 mars 2012. [43] Hopewell, Dvorak, R. & Kosior,
E. (2009). Plastics recycling: challenges and opportunities. Philosophical transactions of the Royal Society N 364: 2115-2126. [44] Färdplan
för ett resurseffektivt Europa, KOM(2011) 571 slutlig. För åtföljande
arbetsdokument från kommissionens avdelningar, se
http://ec.europa.eu/environment/resource_efficiency/pdf/com2011_571.pdf. [45] (BIOIS) implementing EU waste legislation for green growth, final
report, s. 187. [46] Trendresearch: Der Markt für das Recycling von Kunststoffen in Mitteleuropa,
Marktentwicklung, technische Machbarkeit und ökologischer Nutzen, Bremen, 2011. [47] (BIOIS) (2011) Analysis of the Key Contributions to Resource
Efficiency, final report, s. 101. [48] National
Oceanic and Atmospheric Administration, USA:s organ för havs- och
atmosfärsfrågor. [49] GESAMP (2010), loc.cit., Rep. Stud. No. 82, 68, s. 31. [50] CONSULTIC Marketing &Industrieberatungs GmbH, Kunststoffabfälle und Recycling in Deutschland und Europa, Alzenau 2012. [51] BiPRO,
Genomförande av åtgärder för att öka medvetenheten om genomförandet av direktiv
1999/31/EG om deponering av avfall, slutrapport, 30 maj 2007, s. 17. [52] FORWAST,2010,
Policy recommendations, loc.cit. [53] (BIOIS)(2011),
Study on coherence of waste legislation , s. 30. [54] Europeiska
miljöbyråns rapport nr 7/2012, Köpenhamn 2012, Movements of waste across the
EU’s internal and external borders, s. 21. [55] Med
icke-förpackningsplast från jordbruket avses bindgarn till balar, växtöverdrag,
växthusfilm, odlingsskydd, marktäckningsplast och ensilagomslag. Se
www.defra.gov.uk/corporate/consult/agri-plastics/index.htm. [56] Plastavfall och återvinning kommer att diskuteras inom det
kommande offentlig-privata SPIRE-partnerskapet för hållbar
tillverkningsindustri. För närmare upplysningar se: http://www.suschem.org/documents/document/20120124124146-sustainable_process_industry_1209c(1).pdf [57] Centrum
för teknikbedömning. Dinner is served! Nanotechnology in the kitchen and in
the shopping basket – Abstract of the TA-SWISS study “Nanotechnology in the
food sector”. 2009:
www.ta-swiss.ch/a/nano_nafo/KF_Nano_im_Lebensmittelbereich.pdf. [58] Busch L. Nanotechnologies, food, and agriculture: next
big thing or flash in the pan? Agric Hum Values. 2008;25:215–218; Sozer N.,
Kokini JL. Nanotechnology and its applications in the food sector. Trends
Biotechnol. 2009;27(2): 82-9. [59] Kommissionens rekommendation 2011/696/EU av den 18 oktober 2011 om
definitionen av nanomaterial¨http://eurlex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2011:275:0038:0040:EN:PDF. [60] Planerad föråldring är en affärsstrategi där föråldring (föråldring i
betydelsen att produkten blir omodern eller otjänlig) planeras och byggs in i
produkten från början, se: Slade, G.,
“Made to Break: Technology and Obsolescence in America”, Harvard University
Press, 2006. [61] Oändligt
många elektriska apparater, som mobiltelefonladdare, är hermetiskt förslutna
och kan inte öppnas för reparation. [62] Av Internationella elektrotekniska kommissionen (IEC) och EU-kommissionen. Se även Gemensamma
forskningscentrumets undersökningar och rapporter: Integrering av kriterier för resurseffektivitet och
avfallshantering med den europeiska produktpolitiken: http://lct.jrc.ec.europa.eu/assessment/projects#d. [63] Se
http://ec.europa.eu/environment/eussd/product_footprint.htm. [64] ARPA,
ARPAT, DAPHNE II (2011), L’impatto della plastica e dei sacchetti sull’ambiente
marino. [65] OECD, Environmentally
harmful subsidies: challenges for reform, 2005. [66] Med biologiskt
nedbrytbara plaster avses plaster som kan brytas ned av levande organismer,
särskilt mikroorganismer i vatten, koldioxid, metan och eventuellt giftfria
återstoder (dvs. biomassa). [67] (BIOIS)
(2012), Options to improve the biodegradability requirements in the packaging
Directive, s. 30. [68] (BIOIS)
(2012), Options to improve…, s. 21, 34. [69] (BIOIS)
(2012), Options to improve …, s. 15, 16, 23, 37. [70] Gregory,M.R.,
& Andrady, A.L.(2003) Plastics in the marine environment, in: A.L.Andrady
(Ed.), Plastics in the Environment, Hoboken, N.J.:Wiley-Interscience, s.
379-402. [71] STAP
(2011). Marine Debris as a Global Environmental Problem. Global Environmental
Facility, Washington, DC. 2011, s. .21. [72] Polykaprolakton
(PCL). [73] Nolan-ITUPty,
Ltd, 2002, Report on Biodegradable Plastics – Developments and Environmental
Impacts. [74] (BIOIS)
Plastic waste in the Environment, s. 61. [75] (BIOIS)
(2012), Options to improve…, s. 47/48. [76] För
närmare upplysningar, se: BIOIS (2012), Options to improve…, s. 43. [77] EUROPEN,
2011, Packaging and Packaging Waste Statistics in Europe: 1998-2008. [78] Plastic
waste in the Environment, s. 13. [79] ftp://ftp.cen.eu/CEN/Sectors/List/bio_basedproducts/BTWG209finalreport.pdf [80] Fortenbery,
Randall T. and Park, Hwanil (2008), The Effect of Ethanol Production on the
U.S. National Corn Price, Staff Paper Series, University of Wisconsin-Madison. [81] Beslut
2010/477/EU av den 1 september 2010. [82] http://www.mepielan-bulletin.gr/default.aspx?pid=18&CategoryId=10&ArticleId=95&Article=
MEDITERRANEAN-SEA---The-COP-17-of-the-Barcelona-Convention-Adopts-the-Paris-Declaration. [83] UNEP/chw.10/crp.25
av den 20 oktober 2011. [84] http://www.unep.or.jp/Ietc/SPC/activities/GPWM/GPWMFrameworkDocumentv.11282011.pdf. [85] 56 %
av det kommunala fasta avfallet deponeras på oreglerade avfallstippar i
Turkiet.