MOTIVERING

1.           BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

Motiv och syfte

Detta förslag till Europaparlamentets och rådets förordning återspeglar unionens vilja att verkningsfullt hävda sina handelsrättigheter. Detta mål angavs i kommissionens meddelande Handel, tillväxt och världspolitik[1]och fick stöd i rådets slutsatser av den 21 december 2010[2].

Unionen har för närvarande inget gemensamt regelverk[3] för att hävda sina rättigheter enligt internationella handelsavtal. Meningen med detta förslag är att råda bot på det.

Allmän bakgrund

Unionen kan vara föranledd att vidta ensidiga åtgärder för att hävda och försvara sina rättigheter och intressen enligt internationella handelsavtal. Det gäller enligt Världshandelsorganisationens (WTO) tvistelösningsregler och enligt bilaterala och regionala tvistelösningsmekanismer. Läget är liknande för handelspolitiska skyddsåtgärder och s.k. ombindning enligt internationella avtal. Alla sådana åtgärder kräver snabbt handlande för att fungera som verkningsfulla, trovärdiga verktyg för ökad efterlevnad och för att hålla tidsfristerna i unionens tillämpliga internationella åtaganden. Det förutsätter ett snabbt, effektivt och flexibelt beslutsfattande inom de ramar som anges i Lissabonfördraget.

Innan Lissabonfördraget trädde i kraft hävdade unionen sina rättigheter från fall till fall genom rådsförordningar som antogs på förslag av kommissionen med f.d. artikel 133 som rättslig grund. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft är däremot rådet och Europaparlamentet gemensamt lagstiftare i det ordinarie lagstiftningsförfarandet för åtgärder som fastställer inom vilken ram den gemensamma handelspolitiken ska genomföras (artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, EUF-fördraget). Hävdande av rättigheter enligt internationella handelsavtal är en typisk verkställande funktion som kan kräva att åtgärder antas och genomförs inom snäva tidsfrister. Rådet och Europaparlamentet bör inrätta en tydlig, förutsägbar ram för antagandet av sådana akter.

Erfarenheterna av tiden innan EUF-fördraget trädde i kraft illustrerar det önskvärda i att ha förfaranden som möjliggör ett snabbt, effektivt beslutsfattande till skydd av unionens rättigheter:

– I WTO-tvisten US-Foreign Sales Corporation tog antagandet av rådets förordning (EG) nr 2193/2003 av den 8 december 2003 om införande av tilläggstullar på import av vissa produkter med ursprung i Amerikas förenta stater åtta månader från det att kommissionen antagit sitt förslag. Upphävandet av åtgärden genom rådets förordning (EG) nr 728/2006 av den 15 maj 2006 tog tre dagar från det att kommissionen antagit sitt förslag.

– I WTO-tvisten US-Byrd tog antagandet av rådets förordning (EG) nr 673/2005 av den 25 april 2005 om införande av tilläggstullar på import av vissa produkter med ursprung i Amerikas förenta stater ungefär två månader från det att kommissionen antagit sitt förslag.

– I WTO-tvisten US-vetegluten förbehöll sig EU genom rådets förordning (EG) nr 1804/98 av den 14 augusti 1998 rätten att motverka skadeverkningarna av de amerikanska skyddsåtgärderna i enlighet med artikel 8 i WTO-avtalet om handelspolitiska skyddsåtgärder. Det tog en månad att anta den förordningen efter det att kommissionen antagit sitt förslag.

– I tvisten US-Steel tog det två månader att anta rådets förordning (EG) nr 1031/2002 av den 13 juni 2002 om motåtgärder, medan upphävandet av motåtgärderna i samma ärende bara tog fyra dagar.

I avsaknad av lämpliga rättsliga grunder för genomförandet av handelspolitiska åtgärder i fall som de ovanstående är det nödvändigt att använda det ordinarie lagstiftningsförfarandet för att anta åtgärder i de enskilda fallen. Det tar i genomsnitt 15–31 månader att anta en rättsakt, och den tidsutdräkten kan påverka unionens förmåga att verkningsfullt hävda sin rätt inom de tidsfrister som anges i internationella handelsavtal.

Detta förslag till förordning bygger på följande antaganden: a) Att anta handelspolitiska åtgärder för att hävda unionens rättigheter enligt internationella avtal är en typisk verkställande funktion som behöver utövas inom en ram av gemensamma regler. b) I avsaknad av lämplig lagstiftning kan unionens förmåga att verkningsfullt hävda sin rätt inskränkas. c) Det finns risk för konflikt mellan unionens förhållandevis långdragna beslutsprocess och den tid som står till buds för att hävda rättigheter enligt internationella handelsavtal.

Enligt det här förslaget till förordning bör därför en gemensam rättslig ram för hävdande av unionens rättigheter enligt internationella handelsavtal införas i enlighet med Lissabonfördraget. Det föreslås att kommissionen får behörighet att anta genomförandeakter enligt artikel 291 i EUF-fördraget inom det tillämpningsområde och de gränser och på de villkor som anges i förordningen. Förordningens tillämpningsområde är antagande, tillfälligt upphävande, ändring och slutgiltigt upphävande av genomförandeakter som rör

a)           hävdande av unionens rättigheter enligt bindande multilaterala och bilaterala tvistelösningsregler,

b)           motåtgärder enligt multilaterala och bilaterala skyddsåtgärdsregler,

c)           motåtgärder i de fall då tredjeländer ändrar sina medgivanden enligt artikel XXVIII i Allmänna tull- och handelsavtalet (GATT 1994).

Enligt detta förslag till förordning kan kommissionen anta följande handelspolitiska åtgärder: tullar, kvantitativa begränsningar på import eller export av varor samt åtgärder inom området för offentlig upphandling. Denna modell föreslås utifrån erfarenheterna av antagande av handelspolitiska åtgärder och bygger på det faktum att åtgärder på ovanstående områden är praktiskt genomförbara och i allmänhet verkningsfulla. Med det rådande rättsläget inom EU-rätten, särskilt med tanke på att tjänster och immaterialrätt är nationellt reglerade och att utsikterna till verkningsfulla åtgärder på de områdena därför är begränsade, bör tyngdpunkten ligga på andra handelspolitiska åtgärder när kommissionen ges befogenheter. Det bör också påpekas att s.k. korsvis vedergällning (dvs. tillfälligt upphävande av medgivanden eller andra skyldigheter i en annan sektor än den där överträdelsen konstaterats) normalt är tillåten enligt WTO:s regler och att det inte finns några begränsningar för korsvis vedergällning i unionens frihandelsavtal. Om det skulle visa sig nödvändigt för unionen att vidta andra handelspolitiska åtgärder än dem som regleras i detta förslag, t.ex. avseende tjänstehandel eller handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter, kan kommissionen lägga fram förslag till rättsakter på grundval av artikel 207 i EUF-fördraget eller agera enligt andra tillämpliga förfaranden.

Enligt en klausul om översyn ska kommissionen bedöma förordningens tillämpning tre år efter det att förordningen för första gången tillämpades. Kommissionen ska ge ut en rapport och i förekommande fall föreslå hur förordningens effektivitet kan ökas. Här kan man förutom varuhandel tänka sig en rad handelspolitiska åtgärder inom ramen för förordningen, t.ex. tjänstehandel och immaterialrätt.

För offentlig upphandling gäller WTO-avtalet om offentlig upphandling, och där föreskrivs både i den nu gällande versionen och den reviderade versionen att om en part i avtalet underlåter att följa sina åtaganden får andra parter upphäva sina medgivanden och andra skyldigheter enbart inom offentlig upphandling. Därför är det viktigt att i förslaget till förordning föreskriva att handelspolitiska åtgärder får antas avseende offentlig upphandling, så att unionen verkningsfullt kan hävda sin rätt i fråga om sådan offentlig upphandling som omfattas av unionens internationella åtaganden. Förutom WTO:s tvistelösningssystem, som använts vid flera tillfällen för att motverka agerande som strider mot avtalet om offentlig upphandling, torde åtgärder för att genomdriva åtaganden i fråga om offentlig upphandling också bli aktuella i bilaterala förhållanden, eftersom de bilaterala handelsavtal som unionen nyligen ingått omfattar fullständiga tvistelösningsförfaranden. Unionen har erfarenhet av att genomföra handelspolitiska åtgärder för att begränsa tredjeländers tillträde till unionens upphandlingsmarknad, där så varit befogat[4]. Med tanke på den offentliga upphandlingens karaktär, särskilt det faktum att det finns ett förvaltningsförfarande som reglerar och bestämmer tillträdet till enskilda upphandlingar, kan det föreskrivas åtgärder som rör upphandling av både varor och tjänster. Handelspolitiska åtgärder enligt det här förslaget till förordning är dessutom tänkta att motsvara räckvidden för de upphandlingsåtaganden som upphävs tillfälligt, dvs. enbart vara tillämpliga på vissa enheter och över vissa tröskelvärden. Slutligen bör det sägas några ord om förhållandet mellan det här förslaget och kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tillträdet för varor och tjänster från tredjeländer till unionens inre marknad för offentlig upphandling, COM(2012) 124 av den 21 mars 2012. Det förslaget går ut på att öka unionens påtryckningsmöjligheter vid förhandlingar om villkoren för tillträde för unionens varor, tjänster och leverantörer till offentlig upphandling i tredjeländer, och det inriktas alltså på tillträde till unionens upphandlingsmarknad för sådana varor och tjänster från tredjeländer som inte omfattas av åtaganden om marknadstillträde enligt befintliga internationella avtal om offentlig upphandling. Det här förslaget handlar däremot om övergripande åtgärder för genomdrivande av sådana avtal och kompletterar alltså regleringen av internationella aspekter av offentlig upphandling genom att det tillhandahåller en ram av regler för genomdrivande av bestämmelserna om offentlig upphandling i internationella handelsavtal.

2.           RESULTAT AV SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR

Under beredningen av detta förslag överlämnades två preliminära skrifter till rådets handelspolitiska kommitté och Europaparlamentets utskott för internationell handel den 19 september 2011 respektive den 11 november 2011. Medlemsstaterna rådfrågades vid två möten på teknisk nivå den 27 september och 28 november 2011.

Förslagets syfte, effektivt och verkningsfullt genomdrivande av unionens rättigheter, har stort stöd.

Ingen konsekvensbedömning har genomförts för förslaget, eftersom det inte har några direkta ekonomiska, sociala eller miljömässiga konsekvenser och de aktuella åtgärdernas karaktär (åtgärder från fall till fall) ändå inte medger någon bedömning på förhand.

3.           FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER

Sammanfattning

Unionen har inget gemensamt regelverk för att hävda sina rättigheter enligt internationella handelsavtal. Tanken med detta förslag är att råda bot på det genom att det inrättas lagstiftning så att unionen kan hävda och försvara sina rättigheter enligt sina internationella åtaganden. Målet med förslaget är effektiv och snabb tillämpning för att skydda unionens intressen. Därför föreslås på grundval av artikel 207 i EUF-fördraget att kommissionen ska få befogenhet att anta, tillfälligt upphäva, ändra eller slutgiltigt upphäva genomförandeakter för att genomdriva unionens rättigheter inom ramen för Lissabonfördragets förfaranden, dvs. artikel 291 i EUF-fördraget.

Enligt WTO:s tvistelösningsregler, bilaterala tvistelösningsregler och multilaterala och bilaterala skyddsåtgärder kan unionen bli föranledd att ensidigt vidta åtgärder för att försvara sina intressen och rättigheter. Sådana åtgärder enligt tvistelösningsförfaranden eller handelspolitiska motåtgärder förutsätter ett tämligen snabbt agerande både för att följa aktuella handelspolitiska regler och för att fungera som ett verkningsfullt medel mot överträdelser.

Förordningen måste antas på unionsnivå. Den gemensamma handelspolitiken omfattas av unionens exklusiva behörighet.

Rättslig grund

Artikel 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Förordningens struktur

Förordningens mål är att föreskriva regler och förfaranden för att se till att unionen verkningsfullt kan utöva sina rättigheter att tillfälligt eller slutgiltigt upphäva medgivanden som svar på ett tredjelands överträdelser av internationella handelsregler så att en tillfredsställande lösning kan nås, samt vidta motåtgärder i fråga om medgivanden och andra skyldigheter i handelsförhållanden med tredjeländer, när behandlingen av importerade varor från unionen ändras.

Enligt artikel 3 i utkastet har förordningen följande tillämpningsområde:

a)           Efter utslag i handelstvister enligt WTO:s överenskommelse om tvistelösning när unionen bemyndigats att tillfälligt upphäva medgivanden eller andra skyldigheter enligt de multilaterala och plurilaterala avtal som överenskommelsen omfattar.

Inom Världshandelsorganisationen regleras tillfälligt upphävande av medgivanden och andra skyldigheter i artikel 22.3 i överenskommelsen om tvistelösning, förbjudna subventioner i artikel 4.10 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder[5] samt så kallade angripbara subventioner i artikel 7.9 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder.

b)           Efter utslag i handelstvister enligt andra internationella handelsavtal, däribland regionala och bilaterala avtal, när unionen har rätt att upphäva medgivanden eller andra skyldigheter enligt sådana avtal.

I sådana internationella handelsavtal som unionen ingått finns regler om tvistelösning enligt vilka parterna får genomdriva sina rättigheter enligt reglerna i det aktuella avtalet.

c)           För motåtgärder i fråga om medgivanden eller andra skyldigheter, som man kan ha rätt till på grund av att ett tredjeland vidtagit en skyddsåtgärd enligt artikel 8 i WTO-avtalet om skyddsåtgärder eller bestämmelserna om skyddsåtgärder i unionens regionala eller bilaterala avtal.

Enligt artikel 8 i WTO-avtalet om skyddsåtgärder, som bara rör varor[6], ska medlemmar som vidtar skyddsåtgärder normalt erbjuda handelskompensation till de länder som drabbas av skyddsåtgärdens negativa återverkningar innan skyddsåtgärden införs eller förlängs i enlighet med artikel 12.3 i avtalet. Om ingen överenskommelse nås får de berörda exporterande medlemmarna enskilt vidta motåtgärder senast 90 dagar efter det att åtgärden infördes. Rätten att vidta motåtgärder mot medlemmar som vidtar skyddsåtgärder får utövas a) tre år efter det att åtgärden trädde i kraft eller b) så snart som WTO:s tvistelösningsorgan konstaterat att åtgärden strider mot WTO:s regler (den treåriga tidsfristen i artikel 8 i avtalet om skyddsåtgärder är inte tillämplig om åtgärden vidtagits till följd av en relativ ökning av importen). På liknande sätt kan motåtgärder bli aktuella när bestämmelserna om skyddsåtgärder i bilaterala eller regionala frihandelsavtal[7] tillämpas.

I den befintliga unionslagstiftningen om genomförande av multilaterala och bilaterala skyddsåtgärder regleras inte dessa aspekter av artikel 8 i WTO-avtalet om skyddsåtgärder eller de berörda bestämmelserna i frihandelsavtalen, utan där fastställs bara formerna för unionens tillämpning av skyddsåtgärder. Varje motåtgärd ska i princip beslutas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, om det inte ingår i det nuvarande enhetliga regelverket.

d)           Om en WTO-medlem ändrar sina medgivanden enligt artikel XXVIII i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT 1994) och ingen kompensation har överenskommits.

Om en annan WTO-medlem ändrar ett av sina medgivanden enligt artikel XXVIII i GATT 1994 och om ingen överenskommelse nås med de medlemmar som innehar förhandlingsrättigheter eller ställningar som leverantör, får de avtalsparter som vill det ändra sina medgivanden. I så fall får de medlemmar[8] som innehar en rättighet vidta motåtgärder senast sex månader efter ändringen av medgivandet. Motåtgärderna tar formen av ett upphävande av medgivanden som är väsentligen likvärdiga dem som ursprungligen förhandlats fram med den avtalspart som ändrar eller upphäver ett medgivande, och motåtgärderna vidtas trettio dagar efter det att avtalsparterna tagit emot ett skriftligt meddelande om att medgivandet upphävs. Hittills har unionen inte upphävt några medgivanden enligt artikel XXVIII i GATT 1994. Om det skulle bli aktuellt skulle dock handelspolitiska motåtgärder till följd av att andra WTO-medlemmar ändrar sina medgivanden enligt artikel XXVIII i GATT behöva vidtas inom snäva tidsfrister (högst sex månader efter det att medlemmen ändrar eller upphäver sitt medgivande). Med en effektiv beslutsprocess för motåtgärder kan unionen trovärdigt föra förhandlingar om ombindning med sina handelspartner, och det kan också påverka förhandlingar om handelskompensation till fördel för unionen.

Förslaget till förordning påverkar inte antagandet av handelspolitiska åtgärder enligt andra förfaranden, t.ex. tjänstehandel eller immaterialrätt efter utslag i multilateral, regional eller bilateral tvistelösning.

Med stöd av artikel 291 i EUF-fördraget ska kommissionen, när EU:s rättigheter behöver hävdas i ovannämnda omständigheter, anta genomförandeakter i enlighet med granskningsförfarandet (artikel 4, Utövande av unionens rättigheter). Genomförandeakterna bör följa regeln att motåtgärdernas nivå inte bör överskrida nivån på upphävningen eller minskningen, med vilket normalt avses den negativa inverkan på unionen till följd av ett tredjelands åtgärd, enligt definitionerna i det relevanta avtalet (artikel 2, Definitioner). Vid fastställande av räckvidden för en genomförandeakt ska kommissionen utgå från olika kriterier utöver de intressen som uttryckts vid offentliga samråd och unionens allmänna intresse, nämligen åtgärdernas ändamålsenlighet för att få tredjeländer att följa internationella handelsregler, åtgärdernas potential att gottgöra näringsidkare i unionen som drabbats av tredjeländers åtgärder, tillgång till alternativa källor till de berörda produkterna för att undvika negativa följder för industrier i senare handelsled eller slutkonsumenter i unionen samt alla särskilda kriterier som kan vara angivna i internationella handelsavtal i samband med de situationer som nämns i artikel 3.

De typer av handelspolitiska åtgärder som kan vidtas genom en genomförandeakt är åtgärder som rör import och export av varor samt åtgärder inom området för offentlig upphandling.

Åtgärder som rör import och export är bl.a. upphävande av tullmedgivanden och införande av nya eller höjda tullar samt införande eller höjning av kvantitativa import- eller exportbegränsningar, oavsett om detta sker genom kvoter, import- eller exportlicenser eller på annat sätt.

Enligt WTO-avtalet om offentlig upphandling får ingen tvist som uppstår med anledning av avtalet leda till upphävande av medgivanden eller andra skyldigheter enligt andra angivna WTO-avtal. Därför är det viktigt att i förordningen föreskriva möjligheten att anta handelspolitiska åtgärder inom området för offentlig upphandling, så att unionen verkningsfullt kan genomdriva sina rättigheter. Med tanke på den offentliga upphandlingens karaktär, särskilt att det finns ett förvaltningsförfarande som reglerar och bestämmer tillträdet till enskilda upphandlingar, kan det föreskrivas åtgärder som rör upphandling av både varor och tjänster.

De typer av handelspolitiska åtgärder som kan bli aktuella här rör uteslutning från offentlig upphandling av anbud vars totala värde till mer än 50 % utgörs av varor eller tjänster med ursprung i det berörda tredjelandet samt påförande av ett obligatoriskt prispåslag på den delen av anbudet som består av varor eller tjänster med ursprung i det berörda tredjelandet (artikel 5, Handelspolitiska åtgärder).

Granskningsförfarandet bör användas för antagande, tillfälligt upphävande, ändring och slutgiltigt upphävande av de genomförandeakter där lämpliga handelspolitiska åtgärder för utövande av unionens rättigheter fastställs (artikel 4, Utövande av unionens rättigheter, och artikel 7, Tillfälligt upphävande, ändring och slutgiltigt upphävande av åtgärder). För att undvika att fler kommittéer än nödvändigt inrättas bör kommissionen vid antagandet av genomförandeakter biträdas av den befintliga kommittén för handelshinderförordningen som inrättats genom förordning (EG) nr 3286/94.

4.           BUDGETKONSEKVENSER

Förslaget påverkar inte budgeten.

Förslaget till förordning innehåller former för att hävda unionens rättigheter och fördela ansvaret mellan alla institutioner.

2012/0359 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om utövande av unionens rättigheter vid tillämpning och genomdrivande av internationella handelsregler

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 207,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,

i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, och

av följande skäl:

(1)       Unionen har ingått ett antal multilaterala, regionala och bilaterala internationella handelsavtal genom vilka rättigheter och skyldigheter inrättats till parternas ömsesidiga nytta.

(2)       Det är viktigt att unionen förfogar över lämpliga instrument för att se till att unionens rättigheter enligt internationella handelsavtal verkningsfullt kan utövas, så att dess ekonomiska intressen skyddas. Det gäller särskilt situationer när tredjeländer vidtar handelsbegränsande åtgärder som minskar de fördelar som unionens näringsidkare åtnjuter enligt internationella handelsavtal. Unionen bör kunna reagera skyndsamt och flexibelt inom de förfaranden och tidsfrister som anges i de internationella avtal den ingått. Unionen bör därför anta lagstiftning som anger ramarna för utövandet av unionens rättigheter i vissa särskilda situationer.

(3)       Syftet med Världshandelsorganisationens (WTO) tvistelösningsförfaranden och andra tvistelösningsförfaranden, bland annat regionala och bilaterala förfaranden, är att på ett konstruktivt sätt lösa alla tvister som uppkommer mellan unionen och andra parter i dessa avtal. Unionen bör trots det upphäva medgivanden eller andra skyldigheter i enlighet med dessa tvistelösningsregler när andra sätt att finna en lösning på tvisten visat sig verkningslösa. Unionens åtgärder i sådana fall tjänar syftet att få det berörda tredjelandet att följa relevanta internationella handelsregler så att en situation med ömsesidiga fördelar kan återupprättas.

(4)       Enligt WTO-avtalet om skyddsåtgärder bör en WTO-medlem som avser att införa eller förlänga en skyddsåtgärd sträva efter att upprätthålla en väsentligen likvärdig nivå på medgivanden och andra skyldigheter mellan sig själv och de exporterande medlemmar som skulle påverkas negativt av en sådan skyddsåtgärd. Liknande regler gäller enligt andra internationella handelsavtal, bland annat regionala och bilaterala avtal, som unionen ingått. Unionen bör vidta motåtgärder genom att upphäva medgivanden eller andra skyldigheter om det berörda tredjelandet inte genomför några tillfredsställande justeringar. Unionens åtgärder i de fallen tjänar syftet att få tredjeländer att införa handelsbefrämjande åtgärder så att en situation med ömsesidiga fördelar kan återupprättas.

(5)       I artikel XXVIII i Allmänna handels- och tullavtalet (GATT 1994) och den därtill hörande överenskommelsen regleras ändringar och upphävanden av medgivanden i WTO-medlemmarnas tulltaxor. WTO-medlemmar som berörs av sådana ändringar har på vissa villkor rätt att upphäva väsentligen likvärdiga medgivanden. Unionen bör vidta motåtgärder i sådana fall, om inte enighet kan uppnås om kompenserande justeringar. Unionens åtgärder bör ha som mål att få tredjeländer att införa handelsbefrämjande åtgärder.

(6)       Unionen bör ha möjlighet att hävda sin rätt inom området för offentlig upphandling, eftersom det i WTO-avtalet om offentlig upphandling sägs att ingen tvist som uppstår med anledning av avtalet får leda till upphävande av medgivanden eller andra skyldigheter enligt andra angivna WTO-avtal.

(7)       Den här förordningen bör inriktas på sådana åtgärder som unionen har erfarenhet av att utforma och tillämpa, medan möjligheten att utvidga förordningens tillämpningsområde till tjänstesektorn och immateriella rättigheter bör bedömas vid ett senare tillfälle under hänsynstagande till de områdenas särdrag.

(8)       Vid genomdrivandet av unionens rättigheter bör varors ursprung fastställas i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen[9], och vid genomdrivandet av unionens rättigheter efter tvistelösning inom området för offentlig upphandling bör en tjänsts ursprung fastställas på grundval av ursprunget för den fysiska eller juridiska person som tillhandahåller den.

(9)       Kommissionen bör utvärdera den här förordningens tillämpning senast tre år efter det att den tillämpades för första gången, i syfte att bedöma den och om så krävs förbättra dess effektivitet.

(10)     Genomförandeakter enligt den här förordningen bör antas efter en bedömning med avseende på särskilda lämplighetskriterier som fastställs i förordningen.

(11)     Rådets förordning (EG) nr 3286/94 av den 22 december 1994 om fastställande av gemenskapsförfaranden på den gemensamma handelspolitikens område i syfte att säkerställa gemenskapens rättigheter enligt internationella handelsregler, särskilt regler som fastställts av Världshandelsorganisationen (WTO), bör ändras med anledning av antagandet av den här förordningen i fråga om genomförandet av handelspolitiska åtgärder.

(12)     För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av den här förordningen bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter[10].

(13)     För att skydda unionens intressen bör kommissionen i brådskande fall anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter, där så är vederbörligen motiverat av behovet att anpassa den handelspolitiska åtgärden till den berörda tredje partens beteende.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I den här förordningen fastställs regler och förfaranden för att garantera ett verkningsfullt utövande av unionens rättigheter att tillfälligt eller slutgiltigt upphäva medgivanden eller andra skyldigheter enligt internationella handelsavtal, i syfte att

a)           reagera på tredjeländers överträdelser av internationella handelsregler som påverkar unionens intressen och därigenom nå en tillfredsställande lösning, och

b)           vidta motåtgärder i fråga om medgivanden eller andra skyldigheter i handelsförhållandena med tredjeländer när importbehandlingen av varor från unionen ändras.

Artikel 2

Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

a)           land: varje stat eller separat tullområde.

b)           medgivanden eller andra skyldigheter: tullmedgivanden eller andra förmåner som unionen åtagit sig att tillämpa i sin handel med tredjeländer enligt internationella handelsavtal som den ingått.

c)           nivån på upphävning eller minskning: den omfattning i vilken unionens intressen enligt ett internationellt handelsavtal påverkas. Om inte något annat anges i det relevanta avtalet ska denna inbegripa varje negativ ekonomisk följdverkning på grund av ett tredjelands åtgärder.

d)           obligatoriskt prispåslag: skyldighet för de upphandlande myndigheterna eller enheterna som bedriver offentlig upphandling att med vissa undantag höja priset på de tjänster eller varor med ursprung i vissa tredjeländer som har erbjudits i upphandlingsförfaranden.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1.           Denna förordning är tillämplig

a)      efter utslag i handelstvister enligt WTO:s överenskommelse om tvistelösning när unionen bemyndigats att tillfälligt upphäva medgivanden eller andra skyldigheter enligt de multilaterala och plurilaterala avtal som WTO:s överenskommelse om tvistelösning omfattar,

b)      efter utslag i handelstvister enligt andra internationella handelsavtal, bland annat regionala och bilaterala avtal, när unionen har rätt att upphäva medgivanden eller andra skyldigheter enligt sådana avtal,

c)      i händelse av motåtgärder i fråga om medgivanden eller andra skyldigheter, som kan vara berättigade på grund av att ett tredjeland vidtagit en skyddsåtgärd enligt artikel 8 i WTO-avtalet om skyddsåtgärder eller enligt bestämmelserna om skyddsåtgärder i andra internationella handelsavtal, bland annat regionala eller bilaterala avtal,

d)      om en WTO-medlem ändrar sina medgivanden eller skyldigheter enligt artikel XXVIII i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 och ingen kompenserande justering har överenskommits.

2.           Denna förordning påverkar inte antagandet av handelspolitiska åtgärder enligt andra relevanta förfaranden i fall där de åtgärder som föreskrivs i artikel 5 inte är tillämpliga eller skulle innebära ett otillräckligt eller verkningslöst svar på sådana situationer som nämns i punkt 1.

Artikel 4

Utövande av unionens rättigheter

1.           Om åtgärder krävs för att skydda unionens intressen i sådana fall som avses i artikel 3.1 ska kommissionen anta en genomförandeakt där lämpliga handelspolitiska åtgärder fastställs. Denna genomförandeakt ska antas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

2.           Genomförandeakter som antas enligt punkt 1 ska uppfylla följande krav:

a)      Om medgivanden eller andra skyldigheter upphävs efter ett utslag i en handelstvist enligt WTO:s överenskommelse om tvistelösning, får nivån på åtgärderna inte överstiga den nivå som WTO:s tvistelösningsorgan fastställt.

b)      Om medgivanden eller andra skyldigheter upphävs efter utslag i ett internationellt tvistelösningsförfarande enligt ett bilateralt eller regionalt avtal får åtgärdernas nivå inte överskrida nivån på upphävning eller minskning på grund av det berörda tredjelandets åtgärd enligt vad som fastställts av kommissionen eller fastställts genom skiljeförfarande, beroende på vad som är tillämpligt.

c)      Vid motåtgärder i fråga om medgivanden eller andra skyldigheter enligt bestämmelser om skyddsåtgärder i internationella handelsavtal ska unionens åtgärder vara väsentligen likvärdiga med nivån på medgivanden eller andra skyldigheter som påverkas av skyddsåtgärden, i enlighet med villkoren i WTO-avtalet om skyddsåtgärder eller bestämmelserna om skyddsåtgärder i de regionala eller bilaterala handelsavtal enligt vilka skyddsåtgärden vidtas.

d)      Medgivanden som upphävs i handeln med ett tredjeland i enlighet med artikel XXVIII i GATT 1994 och den därtill hörande överenskommelsen ska vara väsentligen likvärdiga med de medgivanden som ändras eller upphävs av det tredjelandet, i enlighet med villkoren i artikel XXVIII i GATT 1994 och den därtill hörande överenskommelsen.

3.           Handelspolitiska åtgärder i enlighet med punkt 1 ska fastställas enligt följande kriterier, med ledning av tillgängliga uppgifter och med beaktande av unionens allmänna intresse:

a)      Åtgärdernas ändamålsenlighet för att få tredjeländer att följa internationella handelsregler.

b)      Åtgärdernas potential att gottgöra näringsidkare i unionen som påverkas av tredjelandets åtgärder.

c)      Tillgång till alternativa källor till de berörda produkterna, i syfte att undvika eller minimera negativa följder för industrier i efterföljande handelsled eller för slutkonsumenter i unionen.

d)      Alla särskilda kriterier som kan vara angivna i internationella handelsavtal i samband med de situationer som nämns i artikel 3.

Artikel 5

Handelspolitiska åtgärder

Utan att det påverkar tillämpningen av något internationellt avtal som unionen är part i ska de handelspolitiska åtgärder som kan införas genom en genomförandeakt enligt artikel 4.1 vara följande:

a)           Tillfälligt upphävande av tullmedgivanden och införande av nya eller höjda tullar, inbegripet återinförande av tullar på mest gynnad nation-nivå eller införande av tullar som överskrider mest gynnad nation-nivå, samt införande av ytterligare avgifter på import eller export av varor.

b)           Införande eller skärpning av kvantitativa begränsningar av import eller export av varor, oavsett om detta sker i form av kvoter, import- eller exportlicenser eller på annat sätt.

c)           Tillfälligt upphävande av medgivanden inom området för offentlig upphandling genom

i)       uteslutning från offentlig upphandling av anbud vars totala värde till mer än 50 % utgörs av varor eller tjänster med ursprung i det berörda tredjelandet, eller

ii)       påförande av ett obligatoriskt prispåslag på den del av anbudet som utgörs av varor eller tjänster med ursprung i det berörda tredjelandet.

Artikel 6

Ursprungsregler

1.           En varas ursprung ska fastställas i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen[11].

2.           En tjänsts ursprung ska fastställas med utgångspunkt i var den fysiska eller juridiska person som tillhandahåller den har sitt ursprung. Tjänsteleverantörens ursprung ska anses vara följande:

a)      För en fysisk person det land där personen är medborgare eller har permanent uppehållstillstånd.

b)      För en juridisk person något av följande:

i)        Om tjänsten tillhandahålls på annat sätt än genom affärsrörelse i unionen, det land där den juridiska personen har bildats eller på annat sätt organiserats enligt lagstiftningen i det landet och på vars territorium den juridiska personen utövar faktisk affärsverksamhet.

ii)       Om tjänsten tillhandahålls genom affärsrörelse i unionen, den medlemsstat där den juridiska personen är etablerad och på vars territorium den utövar sådan faktisk affärsverksamhet som har en direkt och verklig koppling till den berörda medlemsstatens ekonomi.

Vid tillämpningen av led ii ska ursprunget, om den juridiska personen inte utövar faktisk affärsverksamhet som har en direkt och verklig koppling till den berörda medlemsstatens ekonomi, anses vara ursprunget för den fysiska eller juridiska person som äger eller kontrollerar den juridiska person som tillhandahåller tjänsten.

Den juridiska person som tillhandahåller tjänsten ska anses ägas av personer från ett visst land om mer än 50 % av dess aktiekapital ägs av nyttjandeberättigade personer från det landet, och kontrolleras av personer från ett visst land om dessa personer kan utse en majoritet av styrelseledamöterna eller på annat sätt lagenligt leda verksamheten.

Artikel 7

Tillfälligt upphävande, ändring och slutgiltigt upphävande av åtgärder

1.           Om det berörda tredjelandet efter antagandet av en genomförandeakt enligt artikel 4.1 ger unionen tillfredsställande kompensation i sådana fall som nämns i artikel 3.1 a och b, får kommissionen tillfälligt upphäva tillämpningen av genomförandeakten så länge som kompensationsperioden varar. Det tillfälliga upphävandet ska beslutas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

2.           Kommissionen ska slutgiltigt upphäva en genomförandeakt som antagits enligt artikel 4.1 i alla nedanstående fall:

a)      När ett tredjeland vars åtgärder konstaterades vara oförenliga med internationella handelsregler i ett tvistelösningsförfarande återgår till att följa reglerna, eller när en för alla parter tillfredsställande lösning nåtts på annat sätt.

b)      Vid motåtgärder i fråga om medgivanden eller skyldigheter efter det att ett tredjeland antagit en skyddsåtgärd, när skyddsåtgärden upphävs eller löper ut eller när det berörda tredjelandet ger unionen tillfredsställande kompensation efter antagandet av en genomförandeakt enligt artikel 4.1.

c)      I fall där en WTO-medlem ändrat sina medgivanden enligt artikel XXVIII i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994, när det berörda tredjelandet ger unionen tillfredsställande kompensation efter antagandet av en genomförandeakt enligt artikel 4.1.

Det slutgiltiga upphävandet ska beslutas i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

3.           När det är nödvändigt att ändra handelspolitiska åtgärder som antagits enligt denna förordning, med beaktande av villkoren och kriterierna i artikel 4.2 och 4.3, får kommissionen göra alla lämpliga ändringar i enlighet med det granskningsförfarande som avses i artikel 8.2.

4.           I vederbörligen motiverade brådskande fall som rör slutgiltigt upphävande eller ändring av det berörda tredjelandets åtgärd ska kommissionen anta omedelbart tillämpliga genomförandeakter om tillfälligt upphävande, ändring eller slutgiltigt upphävande av genomförandeakter som antagits enligt artikel 4.1, enligt vad som sägs i denna artikel, i enlighet med det förfarande som avses i artikel 8.3.

Artikel 8

Kommittéförfarande

1.           Kommissionen ska biträdas av den kommitté som inrättats genom förordning (EG) nr 3286/94. Denna kommitté ska vara en kommitté i den mening som avses i artikel 3 i förordning (EU) nr 182/2011.

2.           När det hänvisas till denna punkt ska artikel 5 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.

3.           När det hänvisas till denna punkt ska artikel 8 i förordning (EU) nr 182/2011 jämförd med artikel 5 i den förordningen tillämpas.

Artikel 9

Insamling av uppgifter

1.           Kommissionen ska för tillämpningen av denna förordning inhämta uppgifter och synpunkter rörande unionens ekonomiska intressen beträffande enskilda produkter eller sektorer genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning eller andra lämpliga offentliga kommunikationsmedier.

2.           Uppgifter som tas emot enligt denna förordning får endast användas för de ändamål för vilka de begärdes.

3.           Kommissionen, rådet, Europaparlamentet, medlemsstaterna och deras tjänstemän får inte avslöja konfidentiella uppgifter som lämnats i enlighet med denna förordning, utan uttryckligt tillstånd från uppgiftslämnaren.

4.           Uppgiftslämnaren får begära att uppgifter ska behandlas konfidentiellt. I så fall ska uppgifterna åtföljas av en icke-konfidentiell sammanfattning eller en motivering av varför uppgifterna inte kan sammanfattas.

5.           Uppgifterna får lämnas utan avseende, om det visar sig att en begäran om konfidentiell behandling inte är befogad och uppgiftslämnaren är ovillig att offentliggöra uppgifterna eller att godkänna att de redovisas i allmänt hållen eller sammanfattad form.

6.           Punkterna 2–5 får inte förhindra att unionens myndigheter offentliggör allmän information. Vid sådana utlämnanden av uppgifter ska hänsyn tas till de berörda parternas berättigade intresse av att deras affärshemligheter inte röjs.

Artikel 10

Översyn

Senast tre år efter det att en genomförandeakt enligt denna förordning antagits för första gången ska kommissionen se över tillämpningen av denna förordning och rapportera till Europaparlamentet och rådet.

Artikel 11

Ändringar av andra rättsakter

Artikel 13.3 i rådets förordning (EG) nr 3286/94 ska ersättas med följande:

”Om unionen sedan den agerat i enlighet med artikel 12.2 måste fatta beslut om de handelspolitiska åtgärder som ska antas i enlighet med artikel 11.2 c eller artikel 12, ska den genast agera i enlighet med artikel 207 i fördraget och i förekommande fall i enlighet med förordning nr XX/XX eller varje annat tillämpligt förfarande.”

Artikel 12

Denna förordning träder i kraft den […] dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar                    På rådets vägnar

Ordförande                                                    Ordförande

[1]               KOM(2010) 612 slutlig, 9 november 2010, avsnitt 4.

[2]               Rådets slutsatser om EU:s handelspolitik, 21 december 2010, punkt 8.

[3]               EU har tidigare alltid agerat från fall till fall (rådsförordning på förslag av kommissionen med f.d. artikel 133 som rättslig grund).

[4]               T.ex. rådets förordning (EEG) nr 1461/93 om tilldelande av offentliga upphandlingskontrakt åt anbudsgivare från Förenta staterna och rådets förordning (EG) nr 1836/95 som kompletterar bilagan till förordning (EEG) nr 1461/93 om tilldelande av offentliga upphandlingskontrakt åt anbudsgivare från Förenta staterna.

[5]               Under angivna omständigheter ger artikel 4.10 i avtalet om subventioner och utjämningsåtgärder den klagande medlemmen bemyndigande att vidta lämpliga motåtgärder.

[6]               WTO-avtalet om skyddsåtgärder och bestämmelserna om skyddsåtgärder i frihandelsavtalen rör bara varuhandel. WTO:s medlemmar har ännu inte enats om några brådskande skyddsåtgärder för tjänstehandel, även om det sägs i artikel X i Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) att multilaterala förhandlingar om detta ska föras.

[7]               T.ex. artikel 3.4 i frihandelsavtalet mellan EU och Sydkorea: ”1. En part som vidtar en bilateral skyddsåtgärd ska samråda med den andra parten i syfte att gemensamt enas om lämplig handelsliberaliserande kompensation i form av medgivanden som har väsentligen likvärdiga handelseffekter eller som motsvarar värdet av den ytterligare tull som skyddsåtgärden förväntas orsaka. Parten ska ge tillfälle till sådant samråd senast 30 dagar efter införandet av den bilaterala skyddsåtgärden. 2. Om samrådet enligt punkt 1 inte leder till någon överenskommelse om handelsliberaliserande kompensation inom 30 dagar från det att samrådet inletts, får den part vars varor omfattas av skyddsåtgärden upphäva tillämpningen av väsentligen likvärdiga medgivanden på den part som vidtagit skyddsåtgärden. 3. Rätten till upphävande enligt punkt 2 får inte utövas under de första 24 månader under vilka en bilateral skyddsåtgärd tillämpas, förutsatt att skyddsåtgärden överensstämmer med bestämmelserna i detta avtal.”

[8]               Förutsatt att de innehar en ”ursprunglig förhandlingsrättighet”, en ”ställning som huvudleverantör” eller ett ”väsentligt intresse”.

[9]               EGT L 302, 19.10.1992, s. 1.

[10]             EUT L 55, 28.2.2011, s. 13.

[11]             EGT L 302, 19.10.1992, s. 1.