52012DC0743

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden /* COM/2012/0743 final */


INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1........... Inledning......................................................................................................................... 3

1.1........ Bakgrund....................................................................................................................... 3

1.2........ Allmän utvärdering av tillämpningen av förordningen......................................................... 4

2........... Förordningens tillämpningsområde................................................................................... 4

2.1........ Förfaranden som omfattas av förordningen...................................................................... 4

2.1.1..... Pre-insolvens- och hybridförfaranden.............................................................................. 4

2.1.2..... Privatpersoners och egenföretagares insolvens................................................................. 7

2.2........ Förfaranden som inte omfattas av tillämpningsområdet, artikel 1.2.................................... 7

2.3........ Erkännande av insolvensförfaranden som inleds utanför EU eller samordning mellan förfaranden inom och utanför EU   8

3........... Behörighet att inleda insolvensförfaranden........................................................................ 8

3.1........ Definition och fastställande av platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen.................... 8

3.2........ Förfaranderegler för prövning av behörighet.................................................................. 10

3.3........ Åtgärder till följd av insolvens........................................................................................ 10

4........... Tillämplig lag................................................................................................................. 11

4.1........ Den allmänna regelns räckvidd (lex fori concursus)........................................................ 11

4.2........ Undantag från lex fori princip........................................................................................ 11

5........... Erkännande av beslut om att inleda insolvensförfaranden................................................ 13

6........... Samordning av huvud- och sekundärförfaranden............................................................ 13

7........... Företagskoncerner........................................................................................................ 14

8........... Offentliggörande av och information om insolvensförfaranden......................................... 15

9........... Anmälan av fordringar................................................................................................... 16

10......... Slutsatser...................................................................................................................... 17

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden

1.           Inledning

1.1.        Bakgrund

Rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden[1] (nedan kallad förordningen) trädde i kraft i maj 2002. Genom förordningen inrättas en europeisk ram för gränsöverskridande insolvensförfaranden. Förordningen är tillämplig när gäldenären har tillgångar eller borgenärer i mer än en medlemsstat, oberoende av om gäldenären är en fysisk eller juridisk person. Den fastställer vilken domstol som är behörig att inleda insolvensförfaranden och säkerställer att domstolens beslut kan erkännas och verkställas i hela unionen. Den fastställer även enhetliga bestämmelser om tillämplig lag och föreskriver samordning av huvud- och sekundärförfaranden.

Förordningen tillämpas i alla medlemsstater utom Danmark, som har en särskild ordning för rättsligt samarbete enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Denna rapport har utarbetats i enlighet med artikel 46 i förordningen. Den syftar till att presentera en utvärdering av tillämpningen av förordningen för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Vid utarbetandet av rapporten har hänsyn tagits till följande dokument:

· En jämförande rättslig undersökning av förordningen i 26 medlemsstater utfördes av universiteten i Heidelberg och Wien, med stöd av ett nätverk av nationella rapportörer[2].

· En undersökning med en bedömning av konsekvenserna av en ändring, utförd i samarbete mellan GHK och Milieu[3].

· Resultaten av ett internetbaserat offentligt samråd som ägde rum mellan mars och juni 2012[4]. Kommissionen mottog sammanlagt 134 svar från alla medlemsstater utom Bulgarien och Malta. Storbritannien (21 %), Rumänien (20 %) och Italien (12 %) stod tillsammans för över 50 % av alla svar. Svaren kom från en lång rad olika intressenter. Personer från den akademiska världen, rättstillämpare och offentliga myndigheter stod för lejonparten av svaren.

Tillämpningen av förordningen diskuterades även med det europeiska rättsliga nätverket på privaträtten område.

1.2.        Allmän utvärdering av tillämpningen av förordningen

På grundval av utvärderingen drar kommissionen slutsatsen att förordningen generellt betraktas som ett väl fungerande instrument för samordning av gränsöverskridande insolvensförfaranden i unionen. De grundläggande valen och strategierna bakom förordningen får i huvudsak stöd från de berörda parterna. Rättspraxis från Europeiska unionens domstol har klargjort hur förordningen ska tolkas i en rad frågor och därigenom bidragit till en enhetlig tolkning från de nationella domstolarnas sida. Denna bedömning stöds av resultaten från det offentliga samrådet, där en majoritet av de svarande ansåg att förordningen fungerar effektivt. Rättstillämpare, offentliga myndigheter och personer från den akademiska världen hade flest positiva synpunkter.

Ett antal brister i förordningen har dock kunnat konstateras genom utvärderingen och det offentliga samrådet. Kommissionen anser därför att det finns behov av att föreslå nödvändiga ändringar för att möta kraven på en modern och företagsvänlig miljö. I första hand har problem kunnat konstateras när det gäller förordningens tillämpningsområde, bestämmelserna om behörighet, förhållandet mellan huvud- och sekundärförfaranden, offentliggörandet av insolvensrelaterade beslut och anmälan av fordringar. Dessutom har avsaknaden av särskilda bestämmelser rörande insolvens som gäller delar i en koncern blivit föremål för kritik. Dessa frågor tas upp mer i detalj nedan.

2.           Förordningens tillämpningsområde

2.1.        Förfaranden som omfattas av förordningen

Det främsta syftet med förordningen är att säkerställa att ett beslut om att inleda insolvensförfaranden och verkningarna av detta beslut, oavsett om det gäller en fysisk eller en juridisk person, erkänns i hela unionen. Artikel 1.1, som anger de kriterier som nationella förfaranden måste uppfylla för att omfattas av förordningens tillämpningsområde, återspeglar den traditionella synen på insolvensförfaranden, eftersom den förutsätter att gäldenären är insolvent, att gäldenären fråntas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. Nya trender och synsätt i medlemsstaterna medför emellertid att förordningen med dess nuvarande tillämpningsområde inte omfattar en lång rad nationella förfaranden som syftar till att finna lösningar på företags och privatpersoners skuldsituation.

2.1.1.     Pre-insolvens- och hybridförfaranden

För närvarande omfattar många medlemsstaters insolvenslagstiftning pre-insolvens- och hybridförfaranden. Pre-insolvensförfaranden kan karaktäriseras som kvasikollektiva förfaranden under övervakning av en domstol eller en administrativ myndighet, varigenom en gäldenär i ekonomiskt trångmål kan rekonstrueras innan insolvensen är ett faktum och därigenom undvika insolvensförfaranden i traditionell mening. I så kallade hybridförfaranden behåller gäldenären en viss kontroll över sina tillgångar och verksamheter, även om det sker under kontroll eller övervakning av en domstol eller en privatpraktiserande konkursexpert.

Av utvärderingen framgår att 15 medlemsstater har pre-insolvens- eller hybridförfaranden som för närvarande inte finns uppförda i bilaga A i förordningen (se tabellen nedan).

Tabell: Pre-insolvens- och hybridförfaranden som inte ingår i bilaga A till förordningen

Österrike || - förfaranden enligt 1997 års lag om företagsrekonstruktion (Reorganisationsverfahren)

Belgien || - Utredning av affärsverksamhet (Handelsonderzoek / enquête commercial; artikel 8 ff. i lagen om fortsatt drift i företag (Loi relative à la continuation des entreprises) - Utnämning av företagsmedlare (Aanstelling ondernemingsbemiddelaar / Désignation d’un médiateur d’entreprise; Artikel 13 i lagen om fortsatt drift i företag) - Utnämning av en företagsombudsman (Aanstelling ondernemingsbemiddelaar / Désignation d’un médiateur d’entreprise; artikel 14 i lagen om fortsatt drift i företag) - Förlikning utanför domstol (Minnelijk akkoord / Accord amiable; artikel 15 i lagen om fortsatt drift i företag) - Rekonstruktion efter individuell överenskommelse (Gerechtelijke reorganisatie door een minnelijk akkoord / Réorganisation judiciaire par accord amiable; artikel 43 i lagen om fortsatt drift i företag) - Utnämning av en tillfällig förvaltare (Aanstelling voorlopig bestuurder / Désignation d’un administrateur provisoire; artikel 28 i lagen om fortsatt drift i företag)

Estland || - Rekonstruktionsförfaranden för juridiska personer (Lagen om rekonstruktion) - Skuldsanering för fysiska personer (Lagen om skuldsanering och borgenärsskydd)

Frankrike || - mandat ad hoc (L 611-3 Code de commerce) - förlikningsförfaranden (L 611-4 et seq. Code de commerce) Sauvegarde financière accélérée (SFA)

Tyskland || Schutzschirmverfahren, avsnitt 270b InsO)[5]

Grekland || - Rekonstruktionsförfaranden (diadikasia eksigiansis, διαδικασία εξυγίανσης; artiklarna 99 ff. i den grekiska konkurslagen, efter ändring genom artikel 234 i den nya lagen nr 4072/2012)

Italien || - accordo di ristrutturazione dei debiti (artikel 182 bis i den italienska insolvenslagen) - piano di risanamento attestato

Lettland || - skyddsförfaranden utanför domstol (insolvenslagen av den 26 juli 2010)

Malta || - Lagstadgat system för frivilligt ackord (Rikostruzzjonijiet ta’ Kumpaniji) - Företagsrekonstruktion

Nederländerna || - Schuldsaneringsregeling för fysiska personer, artikel 287a i den nederländska konkurslagen

Polen || - rehabiliteringsförfaranden (Postępowanie naprawcze; artikel 492–521 i konkurs- och rehabiliteringslagen)

Rumänien || - mandat ad-hoc (mandatul ad-hoc; artikel 7 ff. i lag nr 381/2009) - förebyggande ackord (concordatul preventiv; artikel 13 ff. i lag nr 381/2009)

Spanien || - homologación de los acuerdos de refinanciación (4:e tilläggsbestämmelsen i lag nr 38/2011 om ändring av den spanska konkurslagen)

Sverige || - Skuldsanering; 4 § i skuldsaneringslagen

Förenade kungariket || - Ackordssystem (avsnitt 26 i Companies Act 2006)

Det främsta problemet med att ett stort antal pre-insolvens-förfaranden och hybridförfaranden för närvarande inte omfattas av förordningen är att verkningarna av dessa förfaranden inte erkänns i hela EU. Detta kan leda till att borgenärer försöker få betalt för sina fordringar ur tillgångar som gäldenären har i en annan medlemsstat, vilket kan motverka insatser för att undsätta företaget i fråga (ett så kallat holding out-problem). Dessutom kan möjligheter att undsätta företag gå förlorade på grund av att parterna inte vill delta i de relevanta förfarandena om det inte kan garanteras att beslut i ett insolvensförfarande kommer att erkännas i en annan medlemsstat. Dessa problem bör åtgärdas i samband med revideringen av förordningen. Denna åsikt delas av en majoritet av de som deltog i det offentliga samrådet (59 %), som ansåg att förordningen bör omfatta pre-insolvens- och hybridförfaranden. Åsikterna gick dock isär beträffande exakt vilka förfaranden som bör omfattas och i synnerhet i vilka fall domstolstillsyn bör krävas.

Dessutom har man under utvärderingen kunnat konstatera en bristande överensstämmelse mellan de förfaranden som förtecknas i bilagorna och villkoren i artikel 1.1 Dessa problem åskådliggörs av två ärenden om förhandsavgörande som är under handläggning hos EU-domstolen. Det första fallet väcker frågor om huruvida förordningen är tillämplig på ett nationellt insolvensförfarande som inte finns upptaget i bilagorna, men som motsvarar definitionen i artikel 1.1[6]. Det andra fallet rör frågan om huruvida förordningen är tillämplig på nationella förfaranden som förtecknas i bilagan, men som inte motsvarar definitionen i artikel 1.1[7]. Dessa fall visar att det för närvarande råder en viss rättslig osäkerhet i fråga om vilka förfaranden som faktiskt omfattas.

Ett tredje problem som konstaterats rör situationer där nationella förfaranden som förtecknas i bilagorna ändras av medlemsstaterna utan att någon anmälan görs till kommissionen. I dessa situationer är det oklart om de ändrade eller nya förfarandena i medlemsstaterna motsvarar definitionen i artikel 1.1.

2.1.2.     Privatpersoners och egenföretagares insolvens

Förordningen är tillämplig på nationella förfaranden, oavsett om de rör en fysisk eller juridisk person, en affärsman eller en privatperson[8]. Utvärderingsstudien visade att trots att många medlemsstater har anmält sina förfaranden för personlig konkurs för införande i bilagan[9], finns det ett stort antal sådana förfaranden som för närvarande inte omfattas av förordningen[10]. Denna situation beror delvis på att förfarandena inte uppfyller förordningens definition i artikel 1.1, endast nyligen införts eller inte anses falla inom förordningens tillämpningsområde av respektive medlemsstat[11]. Detta står i kontrast till resultaten från det offentliga samrådet, där en majoritet av de som deltog (59 %) var överens om att förordningen bör gälla också för privatpersoner och egenföretagare.

De stora skillnaderna mellan medlemsstaternas bidrar till problemen: Vissa medlemsstater har inga ordningar för personlig konkurs överhuvud taget. Andra medlemsstater har ordningar för personlig konkurs som gäller både egenföretagare eller enmansföretagare och konsumenter. En tredje grupp har särskilda ordningar endast för konsumenter låter egenföretagare och enmansföretagare omfattas av ordningarna för företagsinsolvens, medan en fjärde grupp har separata ordningar för konsumenter, egenföretagare och enmansföretagare.

Kommissionen anser att den nuvarande situationen är ett problem eftersom den kan leda till att gäldenärer fortsätter att stå i skuld till utländska borgenärer. Särskilt allvarligt är att en ärlig entreprenör som har befriats från sina skulder i en medlemsstat kan hindras från att starta en ny affärsverksamhet eller handla med en annan medlemsstat. Problemet kan också avskräcka gäldenärer som har kommit i åtnjutande av skuldsanering hemma att bosätta sig eller söka arbete i en annan medlemsstat.

2.2.        Förfaranden som inte omfattas av tillämpningsområdet, artikel 1.2

Förordningen gäller inte försäkringsföretag, kreditinstitut eller värdepappersföretag som tillhandahåller tjänster som involverar hantering av medel eller värdepapper för tredje mans räkning, och inte heller företag för kollektiva investeringar. Dessa gäldenärer omfattas inte av förordningens tillämpningsområde, dels eftersom de omfattas av särskild reglering, dels eftersom de nationella tillsynsmyndigheterna i viss utsträckning har mycket långtgående befogenheter att ingripa[12]. Gränsöverskridande insolvensförfaranden som rör försäkringsföretag och kreditinstitut omfattas av andra instrument i unionsrätten[13]. Liksom förordningen innehåller dessa instrument regler om domstols internationella behörighet när det gäller beslut om att vidta rekonstruktionsåtgärder eller inleda likvidationsförfaranden, tillämplig lag och erkännande av förfaranden.

Från akademiskt håll har konstaterats att avsaknaden av unionsinstrument om gräns­överskridande insolvens hos företag för kollektiva investeringar och värdepappersföretag lämnar en oönskad lucka i unionsrätten. När det gäller värdepappersföretag kommer dock denna brist att åtgärdas inom kort för flertalet av dessa företag, när de ändringar av direktiv 2001/24/EG som planeras i det nya förslaget till direktiv om bankers rekonstruktion och avveckling[14] har antagits. När det gäller företag för kollektiva investeringar har berörda parter rapporterat att den nuvarande situationen inte hade skapat problem i praktiken, eftersom insolvens i företag för kollektiva investeringar är mycket sällsynta.

2.3.        Erkännande av insolvensförfaranden som inleds utanför EU eller samordning mellan förfaranden inom och utanför EU

Förordningen är tillämplig på insolvensförfaranden rörande gäldenärer som har sina huvudsakliga intressen i en medlemsstat. Insolvensförfaranden där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen ligger utanför EU omfattas inte av förordningens tillämpningsområde. Också när gäldenärens huvudsakliga intresse ligger inom EU finns begränsningar gällande tillgångar, borgenärer eller driftställen utomlands. I sådana situationer är förordningen endast delvis tillämplig på de aktörer och tillgångar som befinner sig i en medlemsstat. Frågor som faller utanför förordningens tillämpningsområde omfattas av nationell lagstiftning.

I konsekvensanalysen noteras att flera medlemsstater, sedan förordningen antogs, har infört lagstiftning för att hantera aspekter av gränsöverskridande insolvensförfaranden som involverar länder utanför EU. Rumänien, Polen, Förenade kungariket, Slovenien och Grekland har antagit lagstiftning som bygger på Uncitrals modellag från 1997. Belgien, Tyskland och Spanien har infört lagar om internationell insolvens som inte följer Uncitral-modellen, men i allmänhet omfattar liknande frågor. Frankrike och Italien har ingen specifik lagstiftning på detta område, men deras domstolar tillämpar allmänna principer för internationell privaträtt.

Även om följderna av den internationella dimensionen av insolvens därför varierar beroende på vilka medlemsstater som berörs drar kommissionen, på grundval av utvärderingen, slutsatsen att bristen på harmoniserade bestämmelser om erkännande av insolvensförfaranden utanför EU:s regelverk eller samordning mellan förfaranden inom och utanför EU inte har orsakat några betydande problem i praktiken. Deltagarna i det offentliga samrådet hade olika syn på huruvida avsaknaden av bestämmelser om erkännande eller samordning av insolvensförfaranden utanför EU hade skapat problem. 44 % av de svarande ansåg att så var fallet, medan 37 % inte höll med om detta. Vissa problem rörande erkännandet av EU-domar eller vilka befogenheter som gäller för konkursförvaltare från EU i tredjeländer, till exempel Schweiz, kunde rapporteras. Sådana problem kan dock inte lösas med hjälp av en unionsrättsakt, utan endast genom ett internationellt avtal. I detta sammanhang är det värt att notera att Schweiz informellt har uttryckt intresse för att utarbeta ett bilateralt avtal med EU om insolvens.

3.           Behörighet att inleda insolvensförfaranden

3.1.        Definition och fastställande av platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen

Begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” är av största tydelse för tillämpningen av förordningen. Kommissionen konstaterar att det finns ett generellt stöd för begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns”, såsom det tolkats av Europeiska unionens domstol. Detta ligger i linje med resultaten från det offentliga samrådet, där en betydande majoritet av de tillfrågade (77 %) godkände att platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen användes för att bestämma var huvudförfarandet bör äga rum. 51 % ansåg emellertid att tolkningen av begreppet orsakade praktiska problem. Vissa av dessa ansåg likväl att EU-domstolens klargöranden hade varit till stor hjälp för att uppnå en mer enhetlig tillämpning av begreppet.

EU-domstolen har klargjort begreppet ”platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns” i sina domar i Eurofood-[15] och Interedil-målen[16]. Fastställandet av platsen där gäldenären har sina huvudsakliga intressen kräver en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. Enligt EU-domstolens objektiva synsätt ska denna plats bestämmas utifrån kriterier som är fastställbara för tredje man. Generellt sett är dessa kriterier uppfyllda på den plats där gäldenären utövar sin verksamhet eller har sin huvudsakliga förvaltning.

För bolag och andra juridiska personer innehåller artikel 3.1 en motbevisbar presumtion till förmån för den plats där sätet finns. EU-domstolen har i sin rättspraxis klargjort under vilka omständigheter denna presumtion kan motbevisas på ett sätt som generellt anses vara lämpligt. Det har dock rapporterats att i många medlemsstater (AT, BE, CZ, FR, DE, GR, IT, LU, NL, PL, RO, ES, SE och UK) har presumtionen ibland motbevisats utan att man först gjort den övergripande analys som EU-domstolen förutsätter. Det är oklart om detta beror på bristande medvetenhet hos domstolarna om EU-domstolens rättspraxis eller på svårigheter med det faktabaserade synsätt som förutsätts.

Även om förordningen omfattar fysiska personers insolvens, oavsett om det är fråga om näringsidkare eller konsumenter, tar artikel 3.1 i nuvarande lydelse inte uttryckligen upp frågan om platsen för privatpersoners huvudsakliga intressen. I detta hänseende visade utvärderingen på inkonsekvenser i medlemsstaternas rutiner. Vissa domstolar tillämpade en presumtion för gäldenärens hemvist, medan andra helt enkelt tillämpade nationella begrepp vid fastställandet av platsen för privatpersoners huvudsakliga intressen.

Fastställande av platsen för de huvudsakliga intressena är svårast i de fall där gäldenären bytt hemvist före ansökan om insolvens. Enligt EU-domstolens rättspraxis[17] är den utslagsgivande tidpunkten för bestämmande av platsen för de huvudsakliga intressena när ansökan om att inleda ett huvudförfarande inges. Om gäldenären efter denna tidpunkt flyttar platsen för sina huvudsakliga intressen till en annan medlemsstat, ska den domstol som tagit emot ansökan fortsätta att vara behörig. Denna rättspraxis följs i stort sett av domstolarna. Problem kan uppstå om gäldenären före ansökan flyttar platsen för sina huvudsakliga intressen till en annan medlemsstat. Utvärderingen avslöjade fall av uppenbart missbruk, där gäldenärer tillfälligt flyttar platsen för de huvudsakliga intressena enbart i syfte att bli befriade från kvarstående skulder. Detta problem, som ibland betecknas bankruptcy tourism, begränsar sig till ett fåtal områden i unionen. Det är östra Frankrike, Förenade kungariket och Lettland som drar till sig gäldenärer från andra länder. Särskilt tyska och irländska gäldenärer försökte dra nytta av möjligheterna till lättnader enligt brittisk lag, som föreskriver skuldavskrivning inom endast ett år.

Det har även förekommit att företag har flyttat till en annan medlemsstat än den där de har sitt säte för att kunna dra nytta av mer sofistikerade rekonstruktionsmekanismer där. Sådana omlokaliseringar kan dock inte i sig betraktas som missbruk eller obefogade. För det första har företags byte av platsen för de huvudsakliga intressena godtagits av EU-domstolen som ett legitimt utövande av etableringsfriheten. Domstolen har således i sin dom i Centros-målet klargjort att bedrivandet av affärsverksamhet i en medlemsstat genom ett företag som är registrerat i en annan medlemsstat omfattas av etableringsrätten, även om företagets säte har valts för att undvika minimikapitalkravet i den medlemsstat där företaget hade sitt egentliga säte. Dessutom tenderar en omlokalisering av platsen för de huvudsakliga intressena ofta att gynna borgenärerna snarare än att missgynna dem. Ofta bidrar även (de prioriterade) borgenärerna till att driva fram sådana omlokaliseringar i sina försök att rädda eller rekonstruera företaget. Det finns flera fall där en omlokalisering av platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen till Förenade kungariket har möjliggjort rekonstruktion av ett företag, på grund av den flexibilitet som den brittiska lagstiftningen erbjuder företag i detta hänseende.

3.2.        Förfaranderegler för prövning av behörighet

Utvärderingen tar upp en rad betydande problem när det gäller förfarandereglerna för prövning av domstolars behörighet att inleda insolvensförfaranden. För närvarande tar förordningen inte uttryckligen upp denna fråga, utan den regleras av medlemsstaternas processrättsliga lagstiftning och de allmänna principerna om effektivitet och icke-diskriminering. De nationella domstolarnas metoder för att fastställa behörigheten enligt artikel 3 varierar dock avsevärt inom unionen. Det förefaller inte stå klart för alla domstolar att de är skyldiga att kontrollera sin behörighet på eget initiativ och att uttryckligen ange den rättsliga grunden för sitt beslut att inleda ett förfarande i det relevanta beslutet. Detta är problematiskt. Principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna är en hörnsten för förordningen, vilket förutsätter att medlemsstaternas domstolar noggrant utreder platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen. Beslut om att inleda ett insolvensförfarande erkänns i andra medlemsstater utan att det finns någon möjlighet att granska dem.

När det gäller ramen för förfarandet har det också kritiserats att utländska borgenärer inte alltid har rätt att ifrågasätta ett beslut om att inleda insolvensförfarande och att de, även om de formellt skulle ha en sådan rätt, inte underrättas om beslutet i så god tid att de kan utöva sin rätt att invända mot det i praktiken.

3.3.        Åtgärder till följd av insolvens

Avgränsningen mellan Bryssel I-förordningen[18] och förordningen är ett av de mest kontroversiella ämnena i samband med gränsöverskridande insolvensförfaranden. Diskussionen gäller internationell behörighet (artikel 3) och erkännande av utländska avgöranden (artikel 25).

Enligt EU-domstolens rättspraxis ska avgöranden i tvistemål kvalificeras som insolvensspecifika när de är en direkt följd av insolvensförfaranden och har nära anknytning till dem (vis attractiva concursus). Denna princip är dock kodifierad endast när det gäller erkännande (artikel 25 i förordningen). Avgränsningen fastställdes av EU-domstolen 1979[19] i förhållande till Brysselkonventionen[20] och bekräftades av domstolen i dess dom i Dekomarty-målet[21] med avseende på behörighet enligt förordningen. Domstolen ansåg att den domstol som inleder insolvensförfarandet var behörig med avseende på en ogiltighetstalan som gäldenären väcker mot tredje man, till exempel en talan om ogiltigförklaring av en överföring av aktier som utförts i samband med insolvensförfarandet[22], och att sådana åtgärder var undantagna från Bryssel I-förordningens tillämpningsområde[23]. Däremot ansåg domstolen att en talan som väckts av en säljare med hänvisning till ett återtagandeförbehåll gentemot en insolvent köpare[24], eller en återvinningstalan (actio Pauliana) som grundar sig på en fordran gentemot tredje man som av konkursförvaltaren har överlåtits till den enda borgenären[25], inte kan anses ha ett nära samband med insolvensförfarandet.

44 % av de som deltog i det offentliga samrådet har inte rapporterat några problem rörande samspelet mellan förordningen och Bryssel I-förordningen som inte har lösts på ett tillfredsställande sätt genom rättspraxis. Trots detta drar kommissionen slutsatsen att avsaknaden av en uttrycklig regel om behörighet för åtgärder som hänför sig till insolvensförfaranden skapar osäkerhet för rättstillämpare som inte är väl förtrogna med domstolens rättspraxis. Dessutom har det funnits kritik mot att en förvaltare inte kan kumulera en insolvensrelaterad åtgärd med en åtgärd som omfattas av Bryssel I-förordningen.

4.           Tillämplig lag

4.1.        Den allmänna regelns räckvidd (lex fori concursus)

En majoritet av de som deltog i det offentliga samrådet (55 %) ansåg att förordningens bestämmelser om tillämplig lag fungerar tillfredsställande, medan 32 % inte höll med om detta.

Enligt utvärderingen är den allmänna lagvalsregeln (lex fori concursus) i artikel 4.1 i förordningen förenlig med allmänna och välkända principer i den internationella privaträtten enligt vilka insolvensförfaranden regleras av lagen i den stat där förfarandet inleds. Kommissionen anser att det inte behövs några ändringar med avseende på denna bestämmelse.

Utvärderingen hänvisar till frågor rörande kvalificering och karaktärisering men anser att besvarandet av sådana frågor är en del av de nationella domstolssystemens ansvar eller, om nödvändigt, EU-domstolens.

4.2.        Undantag från lex fori princip

En majoritet av de deltagande i det offentliga samrådet (56 %) enades om att undantagen från den allmänna regeln om tillämplig lag är motiverade för att skydda berättigade förväntningar och rättsäkerheten.

I artikel 5 föreskrivs att tredje mans sakrättsliga skydd inte ska ”påverkas” av att ett insolvensförfarande inleds. Nästan hälften av de svarande i det offentliga samrådet (49 %) uppgav att bestämmelsen om sakrätt fungerar tillfredsställande i praktiken, medan 26 % ansåg att den inte gör det. I utvärderingen anges att tillämpningen av artiklarna 5 och 7 har givit upphov till mycket lite rättspraxis men följande problem tas upp:

· Den viktigaste frågan i detta sammanhang är den grundläggande förståelsen av artikel 5. I en överväldigande majoritet av medlemsstaterna tolkas dessa bestämmelser som ”materiella begränsningsregler”, vilket innebär att sakrätten eller äganderättsförbehållet i fråga inte kan påverkas av insolvensreglerna vare sig i den stat där förfarandet inleds eller i den stat där tillgångarna finns, såvida inte ett sekundärförfarande inleds i den senare. Detta problem föreligger även med avseende på artikel 7 (Äganderättsförbehåll). När det gäller artikel 5 har praktiska problem uppstått när fordringar som har säkrats genom sakrätter anpassas i samband med rekonstruktionsförfaranden. Det är tveksamt huruvida en sådan justering av en säkrad fordran ”påverkar” den vidhängande säkerheten och därför inte är tillåten inom ramen för tillämpningen av artikel 5 i förordningen.

· Lokaliseringen av immateriella tillgångar, såsom immateriella rättigheter och bankkonton, har orsakat svårigheter i praktiken. Särskilt när det gäller bankkonton i en lokal filial till en utländsk bank är det tveksamt huruvida sådana konton ska anses belägna i den medlemsstat där filialen är belägen eller i den medlemsstat där banken har sitt huvudkontor och centrum för sina huvudsakliga intressen (artikel 2 g).

· De respektive tillämpningsområdena för artikel 5 och artikel 4.2 i är osäkra när det gäller fördelningen av tillgångarna i sådana fall där de tillgångar som belastas av sakrätter överförs eller avyttras, eller där förvaltaren av vårdslöshet har inkräktat på de rättigheter som tillkommer en borgenär med sakrätt i gäldenärens tillgångar. Här är det även oklart vilken lag som ska tillämpas vid en eventuell skadeståndstalan mot förvaltaren.

När det gäller artikel 6 (Kvittning) är det oklart om denna bestämmelse även gäller om den lag som ska tillämpas på den insolventa gäldenären fordran är lagen i en icke-medlemsstat. En majoritet av de nationella rapporter som utarbetades inom ramen för utvärderingen bekräftade tillämpligheten av artikel 6 i dessa ärenden, men vad som gäller i denna fråga är ännu oklart i ett betydande antal medlemsstater. Det har också kritiserats att tillämpningen av artikel 6 på nettningsöverenskommelser är oklar och att det skydd som gäller för nettnings­överenskommelser enligt unionslagstiftningen för närvarande varierar beroende på om gäldenärens insolvens regleras av förordningen eller av direktiven om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut och försäkringsföretag.

Utvärderingen identifierar inte några särskilda problem beträffande tillämpningen av artikel 9 (Betalningssystem och finansiella marknader).

När det gäller artikel 10 (Anställningsavtal) har det framförts vissa klagomål på samspelet mellan arbetsrätt och insolvensrätt, särskilt i fråga om kraven på godkännande vid uppsägning eller ändring av anställningsavtal. Dessutom konstateras i utvärderingen att olika arbetsrättsliga normer kan hindra en förvaltare att vidta samma åtgärder vad gäller anställda i flera medlemsstater och att denna situation kan försvåra rekonstrueringen av ett företag. Denna situation tycks dock vara en följd av politiska val som ligger till grund för artikel 10, och som utvärderingen inte ifrågasätter. En harmonisering av vissa aspekter av arbetsrätten kan bidra till att minska detta problem. En sådan harmonisering skulle dock vara svår att åstadkomma, eftersom arbetsrätten är så djupt rotad i nationella traditioner och, under alla omständigheter, inte omfattas av översynen av förordningen. Studien tar också upp frågan om samspelet mellan insolvenslagstiftningen och garantiinstitutioner enligt direktiv 2008/94/EG[26] och kommer fram till att eventuella problem i detta sammanhang hanteras bäst genom ändringar av den nationella lagstiftning som reglerar dessa institutioner eller av den nationella insolvenslagstiftningen.

Utvärderingen visade inte på något akut behov av att ändra artikel 12 (Gemenskapspatent och gemenskapsvarumärken). Bestämmelsen tycks antingen vara av begränsad praktisk nytta eller fungera tillfredsställande.

Beträffande artikel 13 (Handlingar som kan återvinnas) klagade vissa konkursförvaltare på komplikationerna med att behöva ta hänsyn till flera rättssystem för att kunna avgöra huruvida en fordran kan återvinnas. I utvärderingen konstateras att denna komplexitet är nödvändig för att uppnå tillfredsställande resultat med hänsyn till parternas berättigade förväntningar. Alternativa lösningar som tas upp i juridisk litteratur, såsom ett skydd mot omlokalisering av platsen för de huvudsakliga intressena, skulle inte innebära någon tillfredsställande lösning på detta problem. Åsikterna om bestämmelsen om handlingar som kan återvinnas var ganska jämt fördelade. En tredjedel av de medverkande i samrådet angav att den fungerar tillfredsställande, medan 37 procent sade att den inte gör det.

Artikel 15 (Verkan av ett insolvensförfarande på pågående rättegångar) orsakar inga allvarliga problem. Det förefaller som om de flesta eller alla medlemsstaters lagstiftning tenderar att prioritera insolvensförfaranden framför individuell tvistlösning eller rättegångar. Dock föreligger viss osäkerhet kring tillämpligheten av artikel 15 på skiljedomsförfaranden.

Kommissionen noterar utvärderingens resultat när det gäller undantagen till lex fori-principen, men anser att de viktigaste lagvalsbestämmelserna i förordningen tillämpas på ett tillfredsställande sätt och inte kräver några ändringar i detta skede.

5.           Erkännande av beslut om att inleda insolvensförfaranden

I utvärderingen konstateras att medlemsstaternas domstolar i de flesta fall respekterade att huvudförfaranden redan har inletts i en annan medlemsstat. Det finns dock några exempel på fall där domstolarna inte har uppfyllt denna skyldighet. Det är inte alltid klart när inledandet av förfarandet ”fick verkan”; detta gäller särskilt med avseende på utnämningen av en tysk ”Vorläufiger insolvenzverwalter”, en åtgärd som de flesta, men inte alla domstolar i medlemsstaterna godtog som ett ”inledande” av insolvensförfarandet enligt förordningen.

Tillämpningen av ordre public-förbehållet artikel 26 i förordningen har inte orsakat några större problem. det finns dock ett fåtal fall där medlemsstaternas domstolar övervägt att inte erkänna utländska huvudförfaranden med hänvisning till oförenlighet med grunderna för landets rättsordning.

Hälften av de som deltog i det offentliga samrådet (51 %) höll med om att definitionen av beslutet om att ”inleda insolvensförfaranden” bör ändras för att ta hänsyn till nationella rättssystem där det inte är en domstol i egentlig mening som inleder förfarandet.

6.           Samordning av huvud- och sekundärförfaranden

Enligt utvärderingen har sekundärförfaranden inte visat sig vara ett sådant verktyg för förvaltaren i huvudförfaranden som beskrivs i skäl 19 i förordningen – dvs. för de fall där ”gäldenärens tillgångar är alltför komplexa för att förvaltas som en enhet eller när skillnaderna i de berörda rättssystemen är så stora att svårigheter kan uppstå genom att verkningarna av rättsordningen i den stat där förfarandet inleds”. Exemplen på fall där det faktiskt var förvaltaren i huvudförfarandet som ansökte om att inleda sekundärförfaranden förefaller vara relativt få. Snarare har de använts (och missbrukats) för olika ändamål, särskilt som verktyg för att skydda lokala intressen och som instrument i tvister om domsrätt, där åtgärden att inleda sekundärförfaranden bedömdes som den näst bästa lösningen (efter att inleda ett huvudförfarande i en viss medlemsstat). I utvärderingen uppskattas att nackdelarna med sekundärförfaranden överväger fördelarna. Detta förhållande kan iakttas redan när förvaltaren i sekundärförfarandet uppträder samarbetsvilligt, men det blir ännu mer uppenbart när så inte är fallet. Av deltagarna i det offentliga ansåg 36 %, efter att ha tillfrågats om fördelarna med sekundärförfaranden, att uppdelning i huvud- och sekundärförfaranden varit till hjälp, medan 37 % var av motsatt mening.

Följande problem konstaterades i utvärderingen:

Det faktum att sekundärförfarandet måste vara ett likvidationsförfarande utgör ett hinder för flexibla och effektiva rekonstruktionsåtgärder.

Avsaknaden av särskilda bestämmelser om förfarandet för att inleda sekundärförfaranden är ett problem. Det finns ingen bestämmelse som gör det möjligt för den behöriga domstolen att vägra att inleda sekundärförfaranden om det inte ligger i de lokala borgenärernas intresse att ett sådant förfarande inleds. Det finns inte heller någon uttrycklig bestämmelse som föreskriver att förvaltaren i huvudförfarandet ska höras innan förfarandet inleds.

Det är dessutom oklart om förvaltare i alla medlemsstater kan göra åtaganden som garanterar borgenärer som överväger att ansöka om sekundärförfaranden att alla förmånsrätter som dessa borgenärer skulle ha kommit i åtnjutande av i ett sekundärförfarande kommer att respekteras. Syftet är att förebygga att de faktiskt ansöker om sådana sekundärförfaranden (eller hindra domstolen från att inleda dem). Engelska domstolar och jurister har utvecklat en sådan lösning, men det är oklart om förvaltare i alla andra medlemsstater har befogenhet att komma med sådana erbjudanden enligt sina respektive medlemsstaters nationella insolvensrätt.

Skyldigheten att samarbeta och lämna upplysningar enligt artikel 31 i förordningen är ganska vag. Förordningen innehåller inga bestämmelser om samarbete mellan domstolar eller mellan förvaltare och domstolar. Det finns exempel där domstolar eller förvaltare inte har samarbetat i tillräcklig utsträckning. Detta bekräftas av resultaten av det offentliga samrådet, där 48 % av de svarande var missnöjda med samordningen mellan huvud- och sekundärförfarandena.

Artikel 33.1, som tillåter förvaltaren i huvudförfarandet att begära vilandeförklaring i sekundärförfarandet, är inte tillräckligt tydlig och bred när det gäller de olika åtgärder som nämnda förvaltare kan hänvisa till i sin ansökan. Bestämmelsen i artikel 33.2 om hävning av vilandeförklaringen överensstämmer inte med bestämmelsen i artikel 33.1.

7.           Företagskoncerner

Även om ett stort antal av de gränsöverskridande insolvensärendena involverar koncerner, innehåller förordningen inga särskilda regler om insolvens i multinationella koncerner. En grundförutsättning i den befintliga förordningen är att insolvensförfaranden avser en enda juridisk person, och att separata förfaranden i princip ska inledas för varje medlem i gruppen. Det finns ingen obligatorisk samordning av oberoende förfaranden som inleds med avseende på ett moderbolag och dess dotterbolag i syfte att underlätta rekonstruktion av företagen eller – om detta inte är möjligt – att samordna deras likvidation. Varken förvaltarna eller de domstolar som berörs av olika förfaranden rörande medlemmar i samma koncern har en skyldighet att samarbeta och kommunicera. Medan förvaltare kan samarbeta på frivillig basis är domare i många medlemsstater förhindrade att samarbeta med varandra, eftersom det saknas en rättslig grund som uttryckligen tillåter dem att göra detta.

I rättspraxis finns exempel på fall där man på olika sätt försökt att praktiskt lösa avsaknaden av särskilda bestämmelser om insolvens i koncerner:

Under de första åren efter det att förordningen trätt i kraft gjorde vissa nationella domstolar en vid tolkning av förordningens bestämmelser om domstols behörighet, i syfte att inleda insolvensförfaranden för alla de berörda medlemmarna av en koncern, inklusive de som befinner sig i en annan medlemsstat, vid domstolen i den medlemsstat där moderbolaget har sitt säte. De berörda domstolarna brukade i allmänhet motivera en sådan konsolidering av insolvensförfaranden med att dotterbolagens affärsbeslut kontrollerades av moderbolaget[27].

EU-domstolen dom från 2006 i Eurofood-målet innebär en avsevärd inskränkning i möjligheterna att använda denna typ av processuell konsolidering och en förstärkning av principen att varje rättslig enhet bör behandlas separat[28]. Enligt domstolen är kontrollen av företagens ledning inte tillräcklig i sig för att lokalisera ett dotterbolags ekonomiska centrum till moderbolagets säte i stället för till dotterbolagets säte. Efter domen i Eurofood-målet – och den senare domen i Interedil-målet som återspeglar en mer flexibel hållning – är det fortfarande möjligt att inleda insolvensförfaranden mot ett dotterföretag i den medlemsstat där moderbolaget har sitt säte, men endast om de faktorer som åberopas för att visa att dotterbolagets plats för sina huvudsakliga intressen är lokaliserad till moderbolagets säte, är objektiva och fastställbara för tredje man. Detta innebär i praktiken att domstolarna är skyldiga att undersöka en komplex uppsättning faktorer, däribland om finansieringen av ett dotterbolag sköts av moderbolaget, om moderbolaget kontrollerar den operativa affärsverksamheten (t.ex. genom att godkänna köp över en viss tröskel) och personalrekryteringen samt om vissa funktioner (t.ex. förvaltningen av IT-utrustning eller den visuella identiteten/företagsidentiteten) är centraliserad[29]. I princip är dessa villkor uppfyllda endast när det är fråga om mycket integrerade företag.

Ett annat tillvägagångssätt som använts i praktiken är att utse samma insolvensförvaltare i alla förfaranden som rör koncernmedlemmar, eller att utse insolvensförvaltare som tidigare har samarbetat med framgång i mål om insolvens i koncerner[30] möjlighet är dock för närvarande beroende av respektive insolvensförvaltares och domares samarbetsvilja.

På det hela taget håller kommissionen med om utvärderingens konstaterande att avsaknaden av särskilda regler om insolvens i koncerner i vissa fall utgör ett hinder för en effektiv förvaltning av en insolvens hos medlemmar av en koncern[31]. Denna bedömning stöds av resultaten av det offentliga samrådet: Nästan hälften av de tillfrågade i det offentliga samrådet ansåg att förordningen inte fungerar effektivt när det gäller insolvens i en multinationell koncern. Över två tredjedelar av de domare och akademiker som svarade var av denna uppfattning.

8.           Offentliggörande av och information om insolvensförfaranden

Förordningen innehåller bestämmelser som syftar till att säkerställa av insolvensförfaranden offentliggörs och blir kända. Artiklarna 21 och 22 i förordningen föreskriver att förvaltaren kan begära att besluten om att inleda insolvensförfarandet och om att utse honom eller henne till förvaltare offentliggörs i en annan medlemsstat och registreras i den statens offentliga register. Medlemsstaterna kan göra sådana offentliggöranden och registreringar obligatoriska, men åtgärderna förblir i huvudsak frivilliga till sin natur.

Det finns ett utbrett stöd för slutsatsen att underlåtenhet att offentliggöra inledandet av förfaranden i ett offentligt register avsevärt försämrar borgenärernas förutsättningar att få kännedom om insolvensförfaranden som inleds i en annan medlemsstat. Bristen på information om befintliga förfaranden har också resulterat i onödiga parallella förfaranden i olika medlemsstater. Tre fjärdedelar av de svarande i det offentliga samrådet (75 %) anser att avsaknaden av obligatoriskt offentliggörande och registrering av beslutet om att inleda insolvensförfaranden är ett problem.

I konsekvensanalysen noteras att det finns en rad problem som skulle kvarstå även om offentliggörande och registrering blev obligatoriska. Medan insolvensförfaranden som rör juridiska personer registreras i alla medlemsstater, registreras privatpersoners insolvens endast i vissa. Endast 14 medlemsstater offentliggör beslut i ett insolvensregister som finns tillgängligt för allmänheten via internet[32]. I nio andra medlemsstater finns vissa uppgifter om insolvens tillgängliga i en elektronisk databas, t.ex. ett företagsregister eller en elektronisk version av landets kungörelseorgan. Fyra medlemsstater har ingen information om insolvensförfaranden tillgänglig i elektronisk form överhuvud taget, vilket för särskilt svårt att få tillgång till denna information från utlandet. Även om det finns elektroniska register är det praktiskt omöjligt för utländska borgenärer och domstolar att regelbundet kontrollera varje medlemsstats register. En av kommissionens åtgärder i samband med genomförandet av 2009 års handlingsplan för e-juridik har varit att inrätta ett pilotprojekt för sammankoppling av elektroniska insolvensregister. Detta pilotprojekt omfattar dock hittills har endast sju medlemsstater. En majoritet av de svarande i det offentliga samrådet ansåg att medlemsstaterna bör vara skyldiga att registrera beslutet om att inleda ett insolvensförfarande i ett insolvensregister och att nationella insolvensregister bör kopplas samman.

9.           Anmälan av fordringar

I utvärderingen noteras vissa praktiska problem i samband med anmälan av fordringar i gränsöverskridande situationer, särskilt språkliga hinder, kostnader, tidsfrister för inlämning av ansökningar och brist på information om beslutet om att inleda förfarandet, förvaltaren och formella krav i domstolslandets lag (lex fori concursus) vid anmälan av fordringar. Artiklarna 39–42 i förordningen innehåller endast miniminormer som gör det möjligt för utländska borgenärer att anmäla fordringar, men tillhandahåller ingen övergripande ram för förfarandet.

Enligt artikel 42.2 i förordningen kan gäldenären åläggas att tillhandahålla en översättning till det eller de officiella språken i inledningsstaten. Utvärderingsstudien visade att ett krav på översättning i vissa medlemsstater har blivit regel snarare än undantag, vilket medför extrakostnader och förseningar.

Denna fråga hänger samman med problemet förfarandekostnader. Röster i medlemsstaterna kritiserar i allmänhet de höga översättningskostnader som är förknippade med att anmäla en fordran. Vidare kräver vissa medlemsstater att en lokal advokat anlitas. En utländsk gäldenärs genomsnittliga kostnad för att anmäla en fordran beräknas till omkring 2 000 euro i en gränsöverskridande situation. De höga kostnaderna kan leda till att borgenärer väljer att avstå från att kräva återbetalning, särskilt om det rör sig om ett mindre belopp. Detta problem främst påverkar i första hand små och medelstora företag och privatpersoner.

Utvärderingen pekar dessutom på svårigheter som rör tillämpningen av lagen i inledningsstaten, särskilt när det gäller tidsfrister, styrkande av fordringar och de specifika förfarandena för att anmäla fordringar. Det har rapporterats fall där utländska borgenärer inte har hunnit anmäla sin fordran i tid på grund av att tidsfristerna enligt lagstiftningen i den berörda medlemsstaten är jämförelsevis korta och förvaltaren inte hade informerat borgenärerna före utgången av denna tidsfrist.

Nästan hälften av de svarande i det offentliga samrådet (46 %) ansåg att det fanns problem med att anmäla fordringar enligt förordningen. Frågan är av särskilt stor betydelse för små och medelstora företag.

10.         Slutsatser

På grundval av resultaten av den utvärdering som det hänvisar till ovan anser kommissionen att förordningen generellt fungerar på ett sunt och tillfredsställande sätt. Den har på ett bra sätt genomfört principen om ömsesidigt erkännande i gränsöverskridande insolvensförfaranden, och bidragit till att förbättra samordningen i sådana ärenden.

Likväl finns det vissa problem där en ändring av förordningen skulle vara till stor nytta: Kommissionens viktigaste ändringsförslag rör, för det första, tillämpningsområdet. Kommissionen föreslår en utvidgning av förordningens tillämpningsområde genom att definitionen av insolvensförfaranden ändras så att den omfattar hybrid- och pre-insolvensförfaranden samt insolvensförfaranden för privatpersoner, som tidigare var undantagna.

När det gäller behörighet bör begreppet ”platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen”, såsom det tolkats av EU-domstolen, bibehållas i förordningen, men kommissionen föreslår en ändring av ordalydelsen för att klargöra innebörden. Den klargör även hur detta begrepp ska användas med avseende på privatpersoner. Genom den föreslagna revideringen införs en regel om behörighet för anknytande åtgärder och den processuella ramen för att fastställa behörigheten bör förbättras för att begränsa möjligheterna till ”forum shopping”.

Kommissionen föreslår att offentliggörandet av ett insolvensförfarande ska förbättras på två sätt: genom att göra offentliggörandet av beslut i en annan medlemsstat obligatoriskt och genom att kräva att beslut om att inleda och avsluta insolvensförfaranden samt vissa andra beslut offentliggörs i ett elektroniskt register som allmänheten har tillgång till på internet. De elektroniska insolvensregistren bör svara mot behoven i insolvensärenden med gränsöverskridande inslag, men naturligtvis också vara till nytta i rent inhemska insolvensärenden.

Förslaget om att införa nya standardformulär för underrättelse om insolvensförfaranden och anmälan av fordringar kommer att göra det lättare för utländska borgenärer att anmäla fordringar. Dessutom måste tidsfristerna för att anmäla fordringar vara tillräckligt långa för att systemet ska fungera i praktiken.

Slutligen tar kommissionen upp frågan om insolvens i företagskoncerner: Kommissionen föreslår införande av särskilda bestämmelser i förordningen för att insolvens hos medlemmar i en koncern ska kunna hanteras på ett mer effektivt sätt. Ett smidigare samarbete mellan förvaltare i olika medlemsstater bör underlätta undsättning av företagen och maximera värdet på deras tillgångar.

Ytterligare frågor där vissa problem kunde identifieras i utvärderingen, t.ex. frågor om tillämpningsområdet utanför EU och tillämplig lag, togs också under beaktande. Kommissionen anser det dock inte önskvärt att i förordningen införa särskilda bestämmelser om erkännande av och samordning med insolvensförfaranden som inleds utanför EU. Det viktigaste skälet är, som angivits ovan, att sådana bestämmelser skulle vara bindande endast på medlemsstaternas territorium och inte i de berörda länderna utanför EU. Därför bör ett eventuellt utarbetande av ett utkast till en internationell konvention vara bättre ägnat att uppnå dessa mål, också när det gäller att säkerställa unionens intressen i ömsesidiga förhandlingar med de berörda tredjeländerna.

Kommissionen föreslår heller inga ändringar av förordningens bestämmelser om tillämplig lag. Kommissionen anser att befintliga bestämmelser tillämpas tillräckligt smidigt inom EU och att lex fori- och lex situ-principerna balanserar varandra. Det anses därför vara att föredra att behålla de gällande lagvalsbestämmelserna, till dess att verkningarna av eventuella förändringar i medlemsstaternas inhemska insolvens-, bolags- och socialrätt har undersökts närmare.

[1]               EUT L 160, 30.6.2000, s. 1.

[2]               Hess/Oberhammer/Pfeiffer, Study for an evaluation of Regulation (EC) No 1346/2000 on Insolvency Proceedings; offentliggjord på GD rättsliga frågors webbplats i Europaportalen http://ec.europa.eu/justice/civil/document/index_en.htm

[3]               Undersökningen har offentliggjorts på GD rättsliga frågors webbplats i Europaportalen http://ec.europa.eu/justice/civil/document/index_en.htm

[4]               En statistisk översikt över de svar som inkommit via IPM-programmet har offentliggjorts på http://ec.europa.eu/yourvoice/ipm/forms/dispatch?userstate=DisplayPublishedResults&form=Insolvency. En analys av alla inkomna svar har utarbetats av GHK/Milieu och ingår i den konsekvensanalys som nämns ovan.

[5]               Den nuvarande situationen är oklar: Eftersom bilaga A generellt sett avser förfaranden i insolvenslagstiftningen, tycks ”skyddssköldförfaranden” omfattas. Det finns emellertid fortfarande en osäkerhet om huruvida detta förfarande motsvarar definitionen i artikel 1.1 förordningen om insolvensförfaranden.

[6]               Domstolens dom i mål C-461/11, Ulf Kaziemierz Radziejewski.

[7]               Domstolens dom i mål C-116/11, Bank Handlowy.

[8]               Skäl 9 i förordningen.

[9]               AT, BE, CZ, CY, DE, LV, ml, NL, PL och – delvis – FR, SI och UK. I östra Frankrike (Bas-Rhin, Haut-Rhin, Moselle) är den allmänna insolvenslagstiftningen även tillämplig på överskuldsatta privatpersoner. När det gäller Storbritannien omfattas vissa av de förfaranden som kan användas med avseende på överskuldsatta privatpersoner av förordningen (t.ex. konkurs, frivilligt ackord, förtroende, bindning), medan andra (skuldnedsättning, skuldsanering, ) inte gör det.

[10]             EE, EL, FI, FR, LT, LU, SI, SE och UK.

[11]             FR och LU.

[12]             Jfr skäl 9.

[13]             Direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringstjänster (Solvens II), EUT L 335, 17.12.2009, s. 1; Direktiv 2001/24/EG om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut, EGT L 125, 5.5.2001, s. 15.

[14]             Förslag av den 6 juni 2012 till Europaparlamentets och rådets direktiv om fastställande av ett ramverk för rekonstruktion och avveckling av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 77/91/EEG, 82/891/EG, 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG och 2011/35/EG samt förordning (EU) nr 1093/2010, COM(2012) 280 slutlig.

[15]             EU-domstolens dom i mål C-341/04, Eurofood.

[16]             EU-domstolens dom i mål C-396/09, Interedil.

[17]             Domstolens dom i mål C-1/04, Staubitz-Schreiber.

[18]             förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

[19]             Domstolens dom i mål 133/78, Gourdain mot Nadler.

[20]             1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (konsoliderad version i EGT C 27, 26.1.1998, s. 1).

[21]             Domstolens dom i mål C-339/07, Deko Marty.

[22]             Domstolens dom i mål C-111/08, SCT Industri.

[23]             Domstolens dom i mål C-111/08, SCT Industri.

[24]             Domstolens dom i mål C-292/08, German Graphics.

[25]             Domstolens dom i mål C-213/10, F-Tex.

[26]             Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, EUT L 283, 28.10.2008, s. 36.

[27]             Denna praxis inleddes i England och antogs därefter av domstolar i medlemsstater som Frankrike, Tyskland, Ungern och Italien.

[28]             Domstolen dom i mål C-341/04 Eurofood, punkt 30.

[29]             Se t.ex. High Courts avgörande i Daisytek-målet, 16.5.2003.

[30]             T.ex. Nortel.

[31]             För närmare uppgifter se den konsekvensanalys som åtföljer förslaget till förordning om ändring av förordningen om insolvensförfaranden.

[32]             AT, CZ, FI, DE, HU, LV, NL, PL, PT, RO, SI, SK, SE och – delvis – Förenade kungariket.